För övrigt...

För övrigt förstår jag inte mig själv ibland. Till exempel när vi skulle köpa frukost i Köpenhamn:
Jag: Åh öm... vi skulle kunna ta den här... *grimaserar* yoghurten?
Ebba: ... jag tror jag tar det här istället. *väljer något helt annat*
Jag: *paniskt* V-va? Men... vad... hur?
Ebba: Du vet att vi inte behöver äta exakt samma frukost?
Jag: *andas ut* Vilken tur för jag ville verkligen inte ha den där yoghurten.
Och detta skedde i princip varje morgon i Köpenhamn. Så alltså... om jag hade fått bestämma att vi alla ätit frukost som vi inte ville ha. En frukost som kanske inte var äcklig men inte så god heller.

För övrigt tycker jag fortfarande att: "O tempora o mores o tempura!" alltså; "O tider! O seder! O friterad japansk mat som ibland serveras med dipsås!" är ett bra skämt. DET ÄR ETT BRA SKÄMT... för att tempora (tider) och tempura (friterad japansk mat som ibland, men inte alltid, serveras med dipsås VALET ÄR DITT!) låter för likt och... SLUTA FÖRKLARA SKÄMTET. Det är ett bra skämt (verkligen?) låt det stå på egna ben (klarar den det?)

För övrigt har jag köpt en hel del blåa kläder. Den enda förklaringen är att jag har THE BLUES. Hahahaha...

Haha.

Ha?

Kom igen!

DET VAR ETT BRA SKÄMT!

... nej, jag antar att det inte var det men jag får inte igång teven så man får väl roa sig själv. Om ni ursäktar jag ska jag nu gå och dansa lite chacha framför spegeln... för då känns det som om jag har någon att dansa med. Ett är det ensammaste numret, vet ni väl.

Dekamester 2.0

DAG I
Befann oss på toppnivå då vi anlände till Köpenhamn. Kanske tack vare att jag hade tuggat tuggummi mot åksjuka och därför inte kräkts överallt när vi åkte X2000. Det är sånt som gör livet värt att leva, tycker ni inte?

(En smärre nedgång skedde dock på Centralstationen då denna konversation utspelade sig:
Jag: Har nya blåa byxor men du har inte sagt ett ord, INTE ETT ENDA ORD, om hur fina mina nya blåa byxor är.
Ebba: Äh… det är ett par fina blåa byxor?
Jag: Jaså nu passar det?! (hest viskande, sårad) Inte ett ord…
Man bredvid oss på bänken: *ser brydd ut*
Antar att han precis insåg att inte ens han, som alltid brukar vara så omtänksam, hade sagt ett enda ord om nya blåa byxor)

Utan större problem tog vi oss till Vandrarhemmet För Unga Och Något Äldre Vandrare. Dock, till min stora fasa, insåg jag att alla dessa fruktansvärda orienteringspass på gymnastiken hade Lärt Mig Något Som Kunde Användas Senare I Livet. Någonstans i Sverige lutade sig gymnastikläraren från mellanstadiet sig tillbaka i en läder fåtölj som stod i hennes röksalong, hon tände försmädligt en cigarr och gjorde ett litet tak med händerna och skrockade nöjt: ”Vad var det jag sa, vad var det jag sa… ” myste hon.

Eller nåt i den stilen. Vet inte om gymnastiklärare har råd med läder fåtöljer men det borde de ha. Det var rent fantastiskt att vi lyckades hitta till vandrarhemmet enbart med en något oklar googlekarta. En annan sak är att jag inte vet om gymnastiklärare har röksalonger, ingår det i deras livstil? Ah, en saga för en annan dag.

På vandrarhemmet träffade vi en amerikanska som pluggade sociologi och skulle syssla med militär strategi. Vi kan kalla henne… Rakel. Hon uppskattade min entusiasm när det gällde mat. Kanske blev hon fascinerad av min fascination av lådor. (”a box is pretty sweet in itself, but then you open it and there’s food!”)

Vi kidnappade henne. Säger vi. Det var väl mest att vi slog våra kloka huvuden ihop och gick iväg och köpte en gigantisk flaska vatten och hängde tillsammans i en park där det spelades elektronisk musik. Och kanske sen på kvällen när vi satt på vandrarhemmets bar så kanske, bara kanske, började vi förvirra henne med en lång utläggning om Sveriges komplicerade relation med kommunism. Hennes reaktion var typ: Ni pratar helt ok engelska.

Ah… om jag hade haft en krona för varje gång jag kidnappat någon i utlandet skulle jag ha… två och en halv krona så att säga. Den där halv kronan är en komplicerade historia som vi kan spara till en regning dag. Fast sjukt ändå att det har hänt två gånger. Vilket liv ändå…

En intressant sak var att på väg tillbaka till vandrarhemmet efter vi suttit i Enghave råkade vi vandra in på Skumt Ställe TM. Parken låg i Vesterbro och enligt Guideboken var det så att man var tvungen att ”get past the sexshops and sleazy hotels to get to the good, hip, modern, fancy stuff” (ett sorts citat säger vi)
Jag skrattade åt det där men upptäckte senare att gränsen mellan Hippt och Obehagligt var hårfin. Eller så var vi bara Förvirrade Turister TM. Kanske var det den där lilla ölen som gjorde sitt.
Vi vandrade in på ett ställe som verkade rätt okej. Kanske skulle vi ha reagerat på väggmålningen som föreställde en något naken dam som blev sexuellt trakasserad av en orm. Fast vi var oskyldiga och naiva. Vi tänkte; Ormar ser ju med tungan, den ville kanske bara titta lite. På hennes… äh… tillgångar?

Efter vi beställt vår öl gjorde vi en sorts undersökningen av rummet och insåg att resten av klientelet var av den… obehagligare sorten. Ah, fast vi svepte vår öl och diskuterade terminologi. Rakel lovade att lära mig hur man kallade på taxi i New York.

Sen gick vi därifrån när en man försökte använda sina så kallades ”moves” på Ebba.

Det gick förresten inte att dricka kranvattnet i Köpenhamn eftersom det var fullt med ecolibakterier. Exotiskt, tänkte jag, lite som i ett Exotiskt Land TM tänker jag mig. Det sämst-bästa från två världar.

DAG II
När morgonen väl kom mådde jag… ja, vi kan säga att jag mådde lite illa. Helt klart var jag skengravid som en sorts hyllning till vår kära ’sessa.
Som tur var gick det över när vi hittade till Glyptoteket. FANTASTISKT! Mmmm! Vart jag än blicken vände fanns det en gammal grek, en galen Ofelia eller en pillemarisk Eros att roas av där. En förlösande upplevelse. Säger vi.

Vi fikade på deras Fancy Fik där en energisk servitör anföll oss med en ansträngd min. Ni vet uttrycket… om man kört upp kol i hans arsle hade man haft diamanter på fem röda… ni känner inte till det uttrycket? Nehej, men han var lite sån den där servitören… fast artig så vi kan placera honom i Frenemy-kategorin.

DAG III
Vi hade inte så mycket bestämt för måndagen förutom att vi skulle se utomhusteater. Nåt om nazister. Dagen började med att vi spisade frukost under HC Andersens vaksamma blick i Kungens Hage och tittade sedan på ett Slott och tog reda på vad tusan ett ”krumspring” är. Uppenbarligen ett lusthus. JAMEN SÄG DET DÅ. Inser vid det här laget att min entusiasm inte räcker för att jag ska få grepp om danskan.

Därför vandrade vi vandrade till Norrebro för att betrakta etniska och bohemiska saker. Upptäckte att när guideboken skrev ”etnisk” och ”bohemisk” menade den ”alger i vattenet” och ”inte så mkt på g”. Kanske gick vi lite fel.

Jag köpte en trevlig LP och sen åt vi VÄRLDENS GODASTE FALAFEL. För god nästan.

På teatern förstod vi ungefär hälften. Det var en scen där en man vandrade runt i djungeln och stötte på en annan vandrare som lurade av honom tio kronor genom att berätta en vits om biff, sen skulle den förste vandraren lura en tredje vandrare med samma historia men då var den tredje vandraren så skojig att det var han som fick tio kronor. Haha? Sak samma. Jag skrattade. Det fanns roligare hattar samt sexiga kvinnor som dansade burleska danser fast ironiskt men ändå lite… ah… vad pratade jag om?

Jo just det… mitt i allt förvirrande dök plötsligt den danske Sebastien Tellier och den danske Arne Weise upp och sjöng en sång och läste en dikt. Business as usual tänker jag mig.

Vi såg även en parad med glada japaner i glittriga masker. De satt i hästvagnar som drogs av stora hästar. Förutom den sista vagnen som drogs av en sorts hästpony men kan ni tänka er… det var ändå den snabbaste hästenponyn av dem alla. Se, trots att man liten är betyder det inte att man inte kan ge lika mycket. Om man inte kan kalla detta för en solskenshistoria ja då vet jag inte vad som skulle kunna kallas för en solskenshistoria.

DAG IV
Lousiana: Såg en arkitekturutställning där vi fick stå i ett spegelrum. Det såg ut som om det fanns flera tusen av mig. Tänk ändå om det hade varit sant. En fascinerande och skrämmande tanke. Man liksom ryser av både skräck samtidigt som man känner sig lite nyfiken.

Dessutom fick jag höra en man från Malmös åsikter om David Hockney: ”Den här konsten passar mig som pitten i Greta.” (paus) ”Som man sa på den tiden.”

Den viktigaste frågan här är: Vilken tid var det?
Kanske nutiden eftersom Ebba (och jag) gladligen tog till oss det uttrycket. Fast det talar vi inte högt om.

DAG V
Den där dagen gick vi till Lille Havefrun. Inte värt det. Eller jo. Fast nej. Jag vet inte. Vi kom, vi såg och tänkte… mäh!

Kanske var vi också mer inställda på gå ut och göra något mer hedonistiskt än säga ”åh” och ”ah” åt statyer av olika slag. Man kan faktiskt bli trött på statyer och det kommer ändå från tjejen som gick cirkus fem timmar på Glyptoteket (FÖR SJUKT!)

Dock att allt som hade med hedonistisk dans hade stängt verkade det som. Tja, fast vi var ändå företagsamma (kreativa till och med) och gjorde en liten trevlig pubrunda.

DAG VI
Vi åt en så kallad all american brunch. Jag åt pannkakor med sirap, bacon, hashbrowns och lagom blaskigt (fast förvånansvärt gott!) twin peaks-kaffe. Hela stället var lite kitschigt inrett som en diner och jag älskade det. Har längtat i princip hela mitt liv efter att äta en all american brunch/frukost.

Fick äntligen chansen att säga: ”I’ll have the number one menu with hashbrowns on the side and one of your famous bottomless coffe cups” bet mig själv sedan i tungan för att inte haka på ett “toots” eller ett “doll” på den meningen.

På slutet av denna dag var vi så trötta på allt vad konst och kultur hette att allt jag lyckades pressa ut mig var tillslut: ”Den här skulpturen… det är materians födelse ur… ur en sorts sten.”
Tanken på att besöka National Museet gjorde mig lite illamående och inte ens mina tuggummin hjälpte.

Hög tid att åka hem.

Äntligen har ögonblicket anlänt. Imorgon lämnar jag denna usla håla och ger mig av för att spendera en välförtjänt dekamester i Köpenhamn tillsammans med en förträfflig reskamrat.

Är så otroligt redo att bara flanera. Att insupa konst, öl och atmosfär. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Är så otroligt förberedd. Har köpt tuggummi mot åksjuka som inte kommer resultera i att jag dekar redan på tåget. Finns nog tid för sånt när vi väl kommer fram till Köpenhamn.

Den här veckan ska jag vara fruktansvärt dekadent, intelligent och tja... helt enkelt en charmerande liten toppenpingla. Numera med permanentat hår. Ah, dessa lockar hörni... varför gjorde jag inte det här tidigare?

Dessa lockar skulle kunna charma byxorna av en sån där stel typ och jag skulle lära honom/henne älska livet och... och jag har hunnit bli min egen värsta fiende.

Tur att jag ska ha lite dekamester. Behöver lite time-off för att hinna lära mig hur jag bäst ska umgås med mina excentriskt charmerande lockar.

Återförening

Min bror kom precis hem efter en lång tågluff och jag (den goda systern) hälsar honom varm välkommen hem med ett:
"Du luktar fruktansvärt! Äckligt!" och "Det är ju nästan övernaturligt, din odör är som en egen individ. Den hänger kvar i rummet efter du gått ut."

Och ändå fick jag örhängen av honom för att han glömde en av mina pocketböcker på ett tåg.

Fast sen hämnades han genom att ge mig en broderlig kram.

Det var fruktansvärt.

Attackerad av tretton timmar lång tågresa på alla fronter.

Fast skrattar bäst som skrattar sist.

Jag gjorde en klurig undanmanöver genom att hålla andan.

Tyvärr har jag ingen som helst uthållighet, därför höll jag andan i ungefär tre sekunder.

Det var alltså Bror Passion som skrattade bäst och sist och Syster Passion som fräste lika ilsket men verkningslöst som en blind kattunge med dålig koordination.

Och sen kom Päronen Passion hem från sommarstugan och berättade glatt om hur de besökt en cementfabrik och om hur intressant det var ("vi fick se kalk brytas! kan du tänka dig? kalk!") och visste jag till exempel vad skillnaden på betong och cement var?
Jag (den goda dottern) svarade: Sluta vara parodier på er själva!
Som ni förstår fick jag inte veta vad skillnaden på betong och cement var. Så går det när man narras.

Fick däremot ändå så bilder från cementfabriken samt min fars kitschiga foton på solnedgångar. Han var bara lite ironiskt misstänker jag.

Dock kom nådastöten i form av kameran jag lånade ut till min Far. Jag hade överlämnat apparaten med ett vänligt men bestämt: "Om du ska låna min kamera får du lova att inte gå runt med den kring halsen som en... som en turist!"
Han lovade inget och jag anade det värsta.
Ack, så naiv jag var för det visade sig vara ännu värre. Eftersom jag inte hittat mitt kamerafodral tvingades min Far bli Påhittig.
Det är aldrig bra när fäder tillåts bli Påhittiga. Det är då de smider de värsta ordvitsarna. Allra värst är när de blir Finurliga.

Min Far hade hittat tid att både bli Påhittig och Finurlig.

Han hade använt en gammal grå socka som provisoriskt kamerafodral.

När han kom hem visade han stolt upp sin Påhittighet och utropade: "Se vad jag gått runt med!"
Och jag, lite blasé: Det här är alltså min familj? (eftertänksamhet) Helt ok antar jag.

Hårdkokt

Läser Riddarfalken från Malta av Dashiell Hammett. Har kommit fram till två saker:
- Om jag var ornitolog skulle den här boken göra mig otroligt besviken. Det var inte ens en riktig fågel.
- Filmen var bättre. Klart bättre.

Fast det är en underhållande... på ett sätt jag misstänker att Hammett inte hade tänkt sig. Har nog läst och skrivit för mycket parodier, parafraser och meta på denna typ av litteratur för att någonsin kunna ta det här på allvar. Dessutom är det något med Hammetts personbeskrivningar som är... coooooomedy... ja, inte kanske guld direkt men...

Comedy brons?

Eller så är det bara nåt underligt med min utgåva.

"Samuels Spades käkparti var långsträckt och knotigt, hakan ett utskjutande v under det rörligare v som munnen utgjorde. Näsvingarna var uppåtsvängda så att de bildade ett annat mindre v. De gulgrå ögonen satt fullkomligt vågrätt. V-motivet togs upp igen av de buskiga ögonbrynen som var svängda utåt i en båge [...]"

"Hans ansikte var grått nu med käkmuskler som stod ut som stora körtlar under öronen."

Äh va? Försöker tänka mig hur Spade ser ut men allt jag ser framför mig är en kubistisk stilleben av en äggplanta.

Frestar ödet... (gör det inte!) ska bara fresta lite...

Bara för att jag skrev det där förra inlägget (med en... lätt dryg ton?) kommer följande scen att utspela sig inom en snar framtid:

Jag: Errr... berätta för mig, en gång till, varför vi bestämde oss för att undersöka det här mystiska ödehuset (när det är storm), enbart utrustade med varsin ficklampa samt vår ungdomliga uppstudsighet samt din käcka hund Brammy-Pammy (döpt efter författaren)
Sven: För att gubben Bengtsson bad oss undersöka alla de mystiska saker som skedde här i det i gamla gamla ödehuset.
Jag: Sa du gamla gamla ödehuset?
Sven: Ja, det var brukade kallas det nya gamla ödehuset men sen byggde de ett nytt nya gamla ödehuset borta vid E4.
Brammy-Pammy: Arrrrufff?
Jag: Väl talat, Brammy-Pammy. Jag är också förvirrad. *frustrerat* Men varför är jag här?!?
Sven: Tja, det är en svår fråga men efter att ha läst Filosofi A på gymnasiet känner jag mig värdig att ta mig an den frågan.
Jag: Snälla börja inte. *suck* Vad är det vi ska leta efter egentligen? Mystiska ljus och ljud som folk har hört och sett här i det gamla gamla ödehuset. Det är ett gammalt, klart det finns en del knarrande golv osv.
Sven: Spöken?
Jag: Jag trodde jag bad dig, rätt specifikt, att inte "börja"? Det finns en logisk förklaring till det här och det är därför jag inte förstår varför Bengtsson skickade mig för att försöka hitta denna logiska förklaring. Det är inte riktigt min grej.
Sven: Men varför blir du så nervös om nu spöken inte finns?
Jag: Du vet att jag har en överaktiv Kreativ Fas.
Sven: Fast du måste erkänna att det finns en hel del mellan himmel och jord som vi aldrig kommer att förstå. Är vi ensamma i universum? Har vi en själ? Vad är Konst egentligen? Varför finns det aldrig en bit choklad i skafferiet just när man är riktigt, riktigt sugen?
Jag: Hm, tänkvärt... tänkvärt. Vill bara tillägga att SPÖKEN FINNS INTE, SPÖKEN FINNS INTE OCH SPÖKEN FINNS INTE.
Sven: Du borde verkligen inte vara så-så-så-så-så-så-så!
Jag: Vad är det med dig, va? lyckades jag krossa din enkla världsbild med mina överlägsna argument?
Sven: Spö-spö-spö-spö-spö-spöke!
Jag: Finns inte... *suck* Det står en malaysisk spökbebis bakom mig, inte sant?
Sven: *nickar vildsint*
Jag: VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ SVÅRT!?! *paus* Är det här ett bra tillfälle att ta upp att jag känner att vi håller på att växa ifrån varandra?

PS. Den malaysiska spökbebisen visade sig sedan vara gamla gubben Bengtsson som klätt ut sig i ett försök att göra sitt gamla gamla ödehus till en turistfälla och driva det nya gamla ödehuset i konkurs. Och han skulle ha kommit undan med det. Om det inte vore för ett gäng ungdomarna och deras dumma hund. DS.

Mystery Inc.

Angående en sak som hände för ett par veckor sen men som ligger kvar och gnager på mitt sinne. Gnager och gnisslar liksom.
Snälla snälla snälla varför ska man prata om sina högst personliga upplevelser av det övernaturliga och/eller medium i fikarummet? Vad hände med vädret? Jag lyssnade till exempel på Cirrus igår och ryste för att det var så bra. De pratade om hur mycket regn hade kommit under helgen. BRA GREJOR. Det enda man kan anmärka på är att de inte använder sig av den mest perfekta bästa coola undertiteln någonsin (verkligen?): "Väder är Cirr[i]us Business" - Det är Det Bästa (eller är det?) Ja, det är det!

Men i alla fall... det här med att börja snacka övernaturligt i en konversation där väder hade varit ett bra mycket bättre samtalsämne... vad är grejen? Det är inte som jag sitter och babblar om allt som jag tycker är intressant för jag är medveten om att alla inte är lika intresserad av serietidningar (DET ÄR FÖR SJUKT!)

Man får göra vad man vill på sin fritid bara man inte försöker börja diskutera sina upplevelser av övernaturligt och/eller medium med mig. Eller någon annan för den delen.
Anledning till att det är ett allmänt dåligt samtalsämnen:
- Är denna person med övernaturliga gåvor The Ghost Whisperer? Om inte... wow, mitt intresse för den här konversationen dog snabbare än en hamster i ett barns händer. Om svaret är ja... är måttligt intresserad. Vad har Melinda haft för sig? Har hon lärt sig nåt nytt från Caesar? Eller hänger hon numera med Robert Redford istället? (jag tror fullt och fast att alla "viskare" ingår i samma klubb)

- Medium är skitstövlar. Tvinga mig inte att lyssna när du pratar om sånt där för jag tycker verkligen medium är as. Förklarande anledningar: A)Medium är grupp med människor som medvetet tjänar pengar på andra människors sorg och ger dem falskt hopp (främst i fall där medium påstår att de kan hjälpa föräldrar att hitta sina försvunna barn) B)Medium är personer som verkligen tror på att de har fått fantastiska gåvor och ändå tar de betalt för detta. Tog the Ghost Whisperer betalt? Nej, nej... hon hankade sig fram med hjälp av sin möbelaffär eller vad det nu var.

- En bra berättelse/anekdot följer ofta den här modellen: spännande upptakt - problem/underlig situation - klimax/lustig slut poäng (haha vi skrattar och lär oss något wow vilken bra dag)
Alla berättelser jag fick höra om det övernaturliga följde den här modellen:
Mitt medium visste, utan att jag berättat något, att jag hade en död släkting vars namn började på s, a, l eller t och att han önskade att jag skulle leva ett långt och lyckligt liv. Dessutom sa hon att jag snart skulle få en ett lyft i ekonomi och nästa dag kom skatteåterbäringen. Ja, det finns då en hel del vetenskapen inte kan förklara.
Min reaktion: Gnnnghghg?

- Sist men inte minst, det allra viktigaste: Spöken finns inte, spöken finns inte, spöken finns inte, sluta prata för spöken finns inte och vet ni vad? SPÖKEN FINNS INTE.

Är det ironiskt att jag som knappt vågar gå ner i källaren för att hämta min tvätt skriver detta? Kanske. Men jag tjatar i alla fall inte om det i fikarummet. Bloggar istället om det på ett nöjsamt vis där var och en kan välja att läsa det. INGEN TVINGAR ER! (fast spridd det inte, jag har en del läsare på kroken som bara läser detta för att ingen berättat denna hemlighet och... ah... äh... öm... )
Om folket i fikarummet så gärna vill diskutera sina övernaturliga upplevelser, försök göra dem lite intressanta i alla fall. Släng in att helt plötsligt, under er session, tog Jussi Björling kontakt och framförde en cover på "är inte det ditt ex". Då skulle jag vara idel öra. Låter som bra gejor.

Avslutningsvis; en lathund till hur man på ett intressant sätt berättar om övernaturliga saker å ting:
Fel sätt #1 Jag har aldrig trott på spöken men igår insåg jag att mitt hus är hemsökt eftersom plötsligt spred sig en doft av rostat bröd i hela vardagsrummet... MEN JAG HADE INTE ROSTAT BRÖD DEN DAGEN! Hade inte ens köpt bröd. Faktum är att jag är glutenintolerant. Mystiskt eller hur?
Fel sätt #2 När jag var tio sov vi över på en fritidsgård som var hemsökt. Jag såg inget men min brorsa som hade varit där några år tidigare hade sett en hel del galet. Saker som vetenskapen inte kan förklara.
- Naturlig följd fråga: Jaha... vad såg han?
Jag vet inte. Var inte där men det lär ha varit sjuuuuukt.
- Naturligt reaktion: Vilket sammanträffande att du berättar det här eftersom förra veckan sov jag över i min kompis sommarstuga och vi- spöken finns inte, spöken finns inte och nämnde jag att spöken inte finns?
Rätt sätt #1 Året var 1953 (alltså jättelångt bak i tiden... HAR 1953 ENS EXISTERAT!?! Ingen vet... var så länge sen... )
Fru Anderssons piga var utskickad att hämta mjölk hos grannen eftersom familjen Anderssons mjölk hade blivit stulen av en bjära den morgonen. På den tiden var en bjära inte en ovanlig syn. Det var bjära dit och bjära hit och vem tog min sista nonstop? Antagligen en bjära.
För att komma till grannen var pigan tvungen att gå förbi ett fält med gravkullar från sent 500-tal och vet ni vad hon fick se då? En vikingakrigare gled ut från kullarna och vandrade upp till toppen av kullen där han sedan utförde en komplicerad men tilltalande jig. En vecka senare dog pigan. Ett sammanträffande? Antagligen men det här är inget jag vet säkert. Men man får spekulera det får man.
Bra sätt #2 En ovanligt grym slottsfru levde för länge sedan, hon sådde salt i såren (bokstavligt!) och ansåg sig vara satt till världen för att pissa på andra människors oskyldiga drömmar (bildligt!)
När hon dog sägs det att Svarte Per kom och hämtade henne själv i en kärra dragen av helvetesbestar som spydde eld och svavel (bokstavligt) samt galla (bildligt!)
Numera vandrar hennes osaliga ande runt på slottsmarker, antagligen för att Hin Håle inte orkade med hennes tjat (skämtet här är att kvinnor gillar att tjata... haha)och enligt legenden kan man åkalla henne genom att låta ett gäng fnittriga flickor gå in på en toalett där de med ett brinnande ljus i handen stirrar in i spegeln och säger "svarta damen" tre gånger. Det är vad jag hört i alla fall.

PS.. Spöken finns inte, spöken finns inte, spöken finns och... kolla, vad är det här? En tidskapsel från framtiden... vilken fantastiska upptäckter har man gjort i framtiden... uppenbarligen vet man nu säkert att SPÖKEN FINNS INTE.DS.

Är kanske inte alltid den mest logiska personen i rummet. Eller den smidigaste men det hör varken hit eller dit.
Är inte direkt den sortens kvinna som skulle kunna kasta ett getöga på rosetta stenen och säga: "Ahem! Det här är ju fullkomligt logiskt. Förstår precis... eftersom det är logiskt. Nyckeln till hieroglyfernas gåta? Here I come!"

Nej, nej... är inte alls vad man skulle vilja beskriva som typiskt Passion.

Dock är jag inte utan talang.

Exempelvis: Lyssnade på Detektiverna i P1 (obs spojler varning... alltså inte att jag lyssnade på radio utan spojler för själva innehållet, duh!) och typ första ledtråden var: två kvinnor bestialiskt mördade, en kropp hittades i skorstenen och-
Jag: Morden på Rue Morgue av Edgar Allan Poe! BAM!

Borde kanske bli detektiv, tänkte jag då... fast är ju inte är inte så förskräckligt logiskt lagd. Lite logik behövs när man ska detektiva runt... och smidighet. Inser tyvärr är jag inte är detektiven i historien utan snarare den roliga sidekicken. The comic relief. Ah mäh! ... har åtminstone alla bra catchphrases...

Femme fatalen strosar in.
Detektiv Hårdkokt: Sååå, vi möts igen!
Jag: Här kommer jag med saft och bullar!
FF: Äh... nej tack.
Detektiv HK: paaaaaasssssssiooooon!
Jag: Ooops! Gjorde jag fel igen? (rycker på axlarna och ler in kameran, publiken kiknar, den där passion...)

På mordplatsen.
Detektiv HK: Skynda på, medan bevisen är rykande hetta. Innan spåren kallnar, innan mördarens blod kallnar och... han mördar igen... medan vi-
Jag: ska bara knyta skorna- *ramlar*
Detektiv HK: Knöt du fast dig själv i väskan igen?
Jag: ... jag knöt fast mig själv i väskan igen.
Detektiv HK: Varför? Varför just jag?

Samarbete med polisen.
Polischef: Om jag ens känner lukten av dig i närheten av det här fallet kommer du få veta att du lever!
Detektiv HK: Bra. Jag gillar att leva. Det antar jag att vår polare i blodpölen också gjorde... innan ni sjabblade till det med hans vittnesskydd!
Jag: Vilken hårdkokt diss!
Polischef: Jag ser att du tog med fanklubben.
Detektiv HK: Har inte du något att knyta fast dig själv i?
Jag: *suck* Nej, men jag såg en lykstolpe utanför som jag kan gå in i medan jag sms:ar.
Detektiv HK: Bra. Gå och gör det.
Jag: Åh-kej. *lunkar bort*

På caféet där vi fikar och begrundar fallet.
Jag: Finns det nåt som är bättre än kaffe och paj i goda vänners lag? Mm-hm. Skulle inte tro det.
Detektiv HK: *begrundar fallet med bekymrad min*
Jag: Jepp, jepp... drinkin' joe with mah bro!
Detektiv HK: *ställer en viktig fråga* Vem kan mördaren vara?
Jag: Överste Senap med snaran i salongen?
Detektiven HK: Grrrrr...
Jag: Öm äh... jag går och hämtar lite påtår åt oss, va.

På besök hos obducenten:
Jag: Åh gudars! Det är vidrigt, fruktansvärt, en tragedi! Ååååhhh, the humanity!
Obducenten: Det där är min lunchlåda. Här borta har vi ert lik.
Jag: Också äckligt.
Detektiv HK: Nog med lustigheter.
Jag: NOG?! Men jag har ett nytt obducentskämt.
Detektiv HK: Nej.
Jag: Åh.
Detektiv HK: Vad kan du berätta för oss?
Obducenten: För bästa resultat när man gör en sallad bör man-
Detektiv HK: Grrr! Om liket, vad kan du berätta om liket!
Obducent: Ah. Jaha. Okej. Den är som min självbild.
Detektiv HK: Äh?
Obducent: Rutten. Men det är väl ingen som bryr sig om? Ingen frågar någonsin om hur jag måååååår.
Jag: *efter detektiv hk armbågat mig hårt* Hur mååååååår du?
Obducent: Ruttet.
Jag: ... vill du höra ett skämt?

Konfronterar femme fatalen. Hon döljer nåt. Det gör de alltid. Är liksom deras grej.
Detektiv HK: Jag kommer inte låta dig komma undan med det här!
FF: Men vår personkemi då? Vår sexiga personkemi. Betyder det ingenting alls?
Detektiv HK: Kanske i en annan värld, en annan tid, hade vi kunnat vara lyckliga... men som det ser ut nu... mitt hårdkokta hjärta och din välslipade blodpump var aldrig menade för varandra.
FF: Ååååhhh, håll mig hårt och släpp aldrig taget!
Detektiv HK: Älskling!
Jag: Hääääääär kommer jag med-
DHK och FF i kör: Vi vill inte ha saft och bullar!
Jag: *med gråten i halsen* Jaha! Men tji fick ni! Idag har jag faktiskt bakat flarn! *stormar ut*
Detektiv HK: *går fram till dörren som smälts igen, knackar på försiktigt* Hallå? Skulle gärna ha lite saft och flarn.
Jag: *snyft* Nu passar den minsann, men nu är det för sent.
Detektiv HK: Du hetsäter väl inte flarn för att hämnas och göra mig ledsen?
Jag: *med munnen full av flarn* Mmmmnnnneeehehhhej?
Detektiv HK: Du vet att du får ont i magen av för mycket flarn,
FF: Borde jag lämna er två ifred?
Detektiv HK: Äääääääääähhhhh... ja.

Sista konfrontation, upplösning och slutet på historien:
Detektiv Hårdkokt: Vettu, tror det här kan bli början på en underbar vänskap.
Jag: Casablanca! BAM! Men... såatteh...
Detektiv HK: Har du-
Jag: -knutit fast mig själv i väskan, ja. Lite hjälp?
Detektiv HK: *skakar leende på huvudet, den där passion, va*

Solnedgång, ett jazzsolo som tonar ut...

Den kreativa fasen är ett ett dubbeleggat svärd

Min fantasi löper amok. Försöker stoppa den. Kan inte.

Hör bankande ljud nedifrån källaren och tänker:
- Hm. Det är nog värmepannan. Antagligen värmpannan. Mmmjupp. Vääääääääärmepannan. ELLER! Eller... när husen byggdes så var det en kvinna som begravde sitt döda barn i husgrunden och nu är det den odöpta anden som bankar mot tegelväggen. Kan vara det. Eller värmepannan. ELLER EN SPÖKBEBIS. Man vet aldrig.

Fast man vet oftast att det inte är en spökbebis men försök övertyga min Kreativa Fas om detta. Den bara hittar på en massa. Försöker få den att förstå att en gammal kvinna som irrar runt på kyrkogården mitt i natten är för det mesta... en gammal kvinna som irrar runt på kyrkogården mitt i natten och du borde hjälpa henne istället för att stå och fåna dig med: "Åååååhhh osaliga ande, vad är det som fattas dig?"
Förvirrad åldring: Jag vill bara gå hem... varför kastar du ris på mig? Dagens ungdom.
(OBS. Har bara hänt en gång att jag trott att en åldring var en kinesisk vampyr. EN GÅNG! Folk kan aldrig låta en glömma ett enkelt, litet misstag. Är ensam i en småsint värld.)

Men Min Kreativa Fas lyssnar ej och nu vågar jag inte gå ner i källaren.

Kan bli ett problem. Vi har tvättmaskinen där nere och jag har bara rena underkläder i en halv vecka till. Vi får se vad som händer sen... vi får se.

Fast värst av allt är att jag är inte säker på om det finns glass där nere. Kan finnas glass där nere i den stora frysen och jag gillar glass. Jag menar... jag gillar glass.

Men... spökbebis. Såatteh... den glassen får ligga orörd. Kanske är jag dum men jag är i alla fall inte lika dum som den där smeden som kom på det dubbeleggade svärdet.

Aw. Snap.

(Va? Nej! Nej... det där var inte ett "aw snap!" tillfälle. Tvärtom. Det var ett antitesen till "aw snap!" Nu får du definitivt ingen glass.)

PS. Enligt mina efterforskningar (jag googlade... äh ja) så rör det sig antagligen om en toyol. Alltså ett malaysisk andeväsen som skapas av en häxdoktor med hjälp av ett dött människofoster.

En malaysisk spökbebis i min källaren. VARFÖR HÄNDER ALLTID SÅNT HÄR MIG? Så typiskt.

Har säkert retat en och annan häxdoktor i mina dar. Smällar man får ta när man är en fantastisk toppenpingla. DS.

PS2. Errr... om vi lever i ett Storebrorssamhälle vill jag nog inte veta vad de drar för slutsats av att jag precis googlade "spökbebis foster malaysia" DS.
PS3. Antagligen drar de slutsatsen: "Ja, henne behöver vi inte oroa oss för. Lever i sin egna lilla värld. Mer där än här kan man säga. Slår vad om att hon inte ens kan fokusera tillräckligt länge för att inte bränna middagen. DS.

PS3. Jag brände min halloumi. Förbannade Storbrorsamhälle och häxdoktorer. Det här är är deras fel. ALLT! DS.

PS4. Ska hämnas på denna häxdoktor genom att bygga en bjära. Tänker mig att det är som en Flygande Jakob. Man kan ha i lite vad som helst. Min ska bestå av silvertejp, kvistar, rabarber och vinäger.

Tips: En grå sommardag? Gör din egen bjära och stjäl mjölk från grannen. Tag vad du har hemma. Be en vuxen om hjälp när du ska använda saxen.

Kul för hela familjen. DS.

PS5. Äh ja... tills häxprocesserna. Det mesta är kul ända fram till häxprocesserna. Man sköter sitt och så BAM! Häxprocess.

Jobbiga grejer. DS.

(SE!?!? Jag försökte stoppa den, försökte verkligen. Fem stycken Post Scriptum? Kreativa Fas, nu har du gått för långt.
KF: Du bestämmer inte över mig!
Jag: Gå till ditt rum!
KF: Jag hatar dig och jag önskar att jag aldrig blivit född. *smäller igen dörren*
Åldring: Snälla, nu har jag räknat alla riskorn... kan jag bara inte få gå hem?
Jag: Rrrrrr... NEJ! Någon måste gå ner i källaren och hämta min rena tvätt.
Åldring: Det är en ganska brant trappa... kan du inte bara-
Jag: MALAYSISK SPÖKBEBIS! Lyssnar du ens på mig? Hallå? Är du döv, va?
Åldring: Errr, lite grann på vänster öra.
Jag: VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ SVÅRT!?!)

Låt oss diskutera det här med horoskop. Vi visste alla att den här dagen skulle komma. Efter att ha rasat mot Taco-Jungfrun och gamla människor i allmänhet var det bara en tidsfråga innan jag skulle ge mig i kast med horoskop.

Ska bara rasa av mig lite grann. Vem vet... innan solen går ner hinner jag kanske att rasa mot medium (lätt att lova saker)

Saker som irriterar mig med horoskop. Astrologi och Astronomi. Rrrrrrr. Varför måste det finnas två ord som båda låter lika seriösa men ett av orden är bara en massa... massa... en massa GALLIMATIAS! Förlåt min franska men ibland krävs det lite hårt språk tycker jag. Man får vara vulgär då och då. Det får man.

Hur ska jag som måste hålla reda på så mycket (läsa deckare till exempel) också kunna hålla reda på om jag bör håna astrologi och vara neutralt inställd till astronomi samtidigt som jag måste luska ut vem mördaren är i Lord Peters Smekmånad (tror inte att det är butlern)

Dessutom, grejen med horoskop i tidningar är att de är vaga för att kunna passa in på så många människor som möjligt. Det de flesta. Vad få vet däremot är att vaga horoskop ofta är vagt obehagliga (det vet jag för jag läser alltid horoskopen i lokaltidningen för att bli arg ty ilska är den kreativa fasens raketbränsle)

Exempel på när vaga horoskop är vagt obehagliga:
"Oxen (21 april - 20 maj)
Du är synnerligen kreativ idag! Gör nånting kul tillsammans med barn. En stilla flirt blir trevlig!"

Åååååååååhhhh-keeeeej.

Fast mest av allt hatar jag horoskop för att de aldrig stämmer in på mig.

Antar att jag för unik. Ett plågat unikum, vilse i kosmos. Dömd att försöka hitta rätt väg utan stjärnornas hjälp men vet ni vad?

Mer stjärnornas problem än mitt, va?

Catch you on the flipside!

//Tvillingarna aka Gemini aka Hon Den Där Som Börjar Leta I Plånkan Efter En Krona När Kassörskan Ber Henne, Det Tar Tio Minuter Innan Hon Inser Att Det Enda Hon Har Kvar Är Gamla Femtioöringar Och Resten Av Världen Bara Suuuuuuuuuuuuuuuuck