Highlights

Jakob och jag spelar upp en sketch där en orc träffar på Dr Livingstone i Mordor.

Alla tyckte den var rolig.

Alla.

Okej. Ny definition av "alla": Jag + Jakob.

Vi tyckte den var rolig.

Pappa tänkte nog på den vargflock som ville uppfostra mig och den grupp med kringresande mimare som ville uppfostra Jakob (den passionska myten? värd att utforskas!)

* * *

Katten: (svassar in i köket... eller kanske svansar in i köket... hahah...va?) *jamar gurglande*
Jag: Låt mig fix det här, jag vet vad hon vill.
Pappa: Maten finns -
Jag: Shoooooosh! Jag vet vad hon vill! Shooosh! (till katten) Hej lilla vän, ja hej. Komsikom, lilla vän. Såja. (försöker få katten att gå in på den nedersta och tomma hyllan i skafferiet)
Pappa: Hanna, nej...
Jag: Men hon vill gå in! Ja, det vill du!
Pappa: Hanna. Nej. Nej.
Jag: (låter katten gå) Men hon ville gå in!
Pappa: Du måste komma ihåg att katten inte är Jakob.

Regression!

Jag vet hur man gör.

Dessutom... kan ha varit en ovanligt grym storasyster med tanke på min vana att försöka låsa in i min bror i flyttkartonger.

PS. Inga djur skadades vid skrivandet av detta blogginlägg. DS.

* * *

Pappa: DRICKER DU DIREKT UR MJÖLKKARTONGEN!!?!*

*Samma skandaliserade ton som man använder då man utbrister: "Han gjorde vad med fåret!?!"

* * *

Julmirakel

Läste att man inte ska vara snäll juletid bara för att man har dåligt samvete. Man ska vara snäll året runt eller inte alls. Därför är jag elak året runt. Man är inget utan principer, donchaknow.


Den sämsta julklappen?

Ett barn.

Jag vet, det känns precis rätt att ge bort ett barn i jultider men tro mig, det är ingen hit. Även om du hittar den allra underbaraste av kerubiska små yngel, en sån där som både luktar och ser ut att lukta gott, en sån med vakna och nyfikna ögon, en sån med små händer som försöker greppa allt... nej, det blir bara pannkaka av det hela.

Allt du kommer att få höra är: "Aaaahhh! Hanna, vems barn är det här? Aaaahhh!! Åh gud, har du stulit ett barn!?!"
Jag: Stulit är ett så fult ord. Jag föredrar kidnappa.
"Åhhhhherregud!"
Jag: Vilken hysteri. Vad hände egentligen med att att det är tanken som räknas?
"Vad ska vi ta oss till? Åh gud, föräldrarna måste vara utom sig av oro."
Jag: Lugna ner dig, va. Är säker på att du kan byta till en annan modell om du vill.

Inte alls värt all min ansträgning kan jag säga. Inte direkt ett julmirakel det året... ja, om man inte räknar den onekligen rörande scenen då lille Melker återförenades med sina föräldrar.

Den bästa julklappen?

Ett träd i regnskogen.

(för att vara en tjej som helt ogenerat uppskattar konsumtion var det ett lite överraskande val)

Eller hur? Men nu är det så att jag alltid velat ha ett sånt där stiligt mahognyskrivbord.

(aahhh... där har vi det)

Hur är det nu, betalar jag för avverkning och frakt själv eller ingår det i gåvan?

Åh, det här blir verkligen den allra bästa julen. Träffade den här otroligt charmige snickaren i Betlehem som har en fruktansvärt läcker designidé till mitt skrivbord.

Där kan vi tala om julmirakel.

Konversationer: The Game

Person jag inte sett på år och dar: Nämenhej! Kände inte igen dig. Ny frisyr? Ny brillor också?
Jag: Jupp, jupp. Kände inte heller igen dig på en gång. Sist vi sågs var du inte så (säg inte rund säg inte rund SÄGINTERUND SÄG INTE RUND SÄG INTE RUND SÄG INTE RUND SÄG INTE RUND SÄG INTE RUND SÄGINTERUNDSÄGINTERUND!!!!!!!!) ....äääähhhh (SÄGINTERUND) ... heeeeeeeeeeeej..... tjaaaabaaaa? (sa du precis "tjaba"? jag har ändrat mig, säg "rund" istället)

+++LEVEL UP++++

Du är numera Lady Excellent Smoothtalker.Yeeeeesssssssss!

Mamma: Jag var tvungen att fasta hela morgonen.
Jag: Hahaha! Stackars pappa!
Mamma: Nej, det var jag som var tvungen att fasta.
Jag: Jag vet. Hahaha. Stackars pappa. (skämtet här är att mamma är jobbig när hon är hungrig)
Mammam: Nu blir det inga julklappar.
Jag: Hahahahaha... ha... ha? ... ÅHNEJ!

++++Ditt lilla as, nu förlorade du en level+++++

Du är numera Ett Dåligt Skämt.

Pffff! Jag är bara roliga skämt!

Person#2: Hej!
Jag: *stirrar*
Person#2: Öm...
Jag: *STIRRAR*
Person#2: o_o
Jag: *STIRRAR!!!*
Person#2: Vi drack öl ihop en gång.
Jag: AHJUSTDETÄRDUHEJHURMÅRDUJAGMÅRBRAHAHAHAHAHA!
Person#2: Det är bra.
Jag: Fantastiskt! Wow är det där en klockan eller en nascarbil för tiden bara flyger iväg snabbt som attan när man har roligt vi måste göra om det här nån gång! Hej då! Gott jul! God nytt år! Jag menar År jul! Gott nytt god! Ahahaha!
Person#2: O_O

+++++LEVEL UP++++

Du har lärt dig en ny defensivstrategi: BRILJANT UNDANMANÖVER!

Du har lärt dig en ny attackstrategi: MANISKT PRAT!

Jakob: Fotboll fottboll fottboll, fotboll?
Pappa: Fotboll!
Jakob: Eurosport, fotboll, eurosport, Pelé slentrian? Hahaha! Fotboll!
Pappa: Pelé! Fotboll!
Jakob: Fotboll! Pelé! Fotboll! Touchdown!
Jag: ARGH! Okej, wow! Den här konversationen är för spännande! Vi måste ta en paus annars dör jag.
Jakob: Du kan ju ingenting om fotboll!
Jag: *implementerar attackstrategi MANIKST PRAT* Alla som inte vaccinerar sig borde skjutas... eller ännu värre MÖRDAS
Resten av familjen: Okej wow, den här nya konversationen är för spännande, vi måste prata om något annat nu eller så kan du bara vara tyst, ok?

++++++LEVEL UP++++++++

Du är numera Familjen Pladder.

+10 Snacksalighet

HP: 100/120.

Continue?

Y/N?

Luciatåget

Finaste igår var när Anna och Jossan från Ugglorna kom och lussade för mig. BARA FÖR MIG! HAHAHAHAH! Det betyder att jag är speciell!

(just det... speciell... )

När de dök upp höll jag på att lyssna på en podcast om seriertidningar (vilken twist på en helt vanlig vardag!) och när jag stod där i hallen var min kropp söndersliten av en massa känslor. Var rörd och road samtidigt som jag inte riktigt visste om jag skulle stå kvar och lyssna på sången eller springa in i vardagsrummet och stänga av podcasten som låg och störde i backgrunden.

Det var värre än det klassiska "skriva vs. kissa"-dilemmat. Ni vet. Man sitter och skriver NÅGOT FANTASTISKT men så plötsligt kan man inte skriva mer. Man går in i en vägg. Saken är den att man vill fortsätta skriva, man måste fortsätta skriva men man är så fruktansvärt kissnödig att det inte går.
"Argh! Jag kan inte sluta skriva men jag måste verkligen, verkligen kissa! Men om jag går och kissar kan jag inte fortsätta skriva! MEN om jag inte går och kissar KAN jag INTE skriva! ACK GRYMMA ÖDE! Varför måste jag plågas så!?!?!"

När jag väl lyckades lösa problemet bjöds det på en klassisk Luciashow.
"Staffan Stalledräng", hiphop remix. CHECK!
Poppigare julesånger (Lennon, "Tänd ett ljus", "Jag såg mamma kyssa tomten") CHECK!
"Gläns över sjö och strand", smärtsamt vacker, betoning på smärtsam. CHECK!
Käck version av "Midnatt råder" med godkänt antal tiptaps. CHECK!

Tomte och tärnan fick klart godkänt. FEM AV FEM MÖJLIGA LUSSEBULLAR!

Känner dock att jag inte riktigt lyckades förklara hur glad jag blev av det här för tärnan och tomten så jag har bestämt mig för att illustrera alla känslor jag fick. Varsågod, bilder direkt ur min själ! (något osorterat, mina känslor är många och varierade, inte helt lätt att hålla reda på)

...

...

...

Okej, det visar sig nu när jag sätter mig ner och försöker rita mina känslor direkt ur min själ att... att min själ är grotesk. Det här går inte att visa.

Vi nöjer oss med att säga att jag fick känslor SÅ MÅNGA KÄNSLOR när fint folk kom och lussade för mig.

Taktlös: En [o]musikal[isk]historia

Kära läsare. Ni kan andas ut. Hämtade min dator idag och allt fanns kvar.

Det var nåt med den grafiska öm... kortet... och en uppdatering? Äh... jag är ganska säker på att jag lyssnade jättenoga för att inte göra om vad det nu var jag gjorde för att paja datorn men nu är allt som bortblåst. Allt jag kommer ihåg att Dator Doktorn sa åt mig att vara försiktig i framtiden. Med allt antar jag.

Annars var det inga problem med datorn. Ett liter problem uppstod dock när jag skulle hämta ut den lilla rackaren. Glad i hågen och med ett leende på läpparna skuttade jag in och sa: "Hallå i stugan! Är här för att hämta min lilla datormanick!"
Floristen: Butiken bredvid. (suuuuuuck)
Jag: Öh... öm. Men hur står det till med dig då?
Floristen: Bra...... TILLS DU DÖK UPP IGEN!
Jag: Aj då.

Sen körde vi ett helt spontant sång-o-dansnummer bland alla lummiga fuschior.

Fast nu är det så att floristen bara existerar i min fantasi så det hände inte alls.

(fast den främsta anledningen till att det här inte hände är för att du varken kan sjunga eller dansa utan att orsaka nervsammanbrott hos den ofta ofrivilliga publiken)

ÅH GUD DET ÄR SANT! Min allra mörkaste hemlighet!

(det är inte riktigt vad jag skulle vilja kalla ... hemlighet... just sayin'... det är rätt uppenbart)

Min största sorg med att inte kunna dansa eller sjunga är att jag aldrig kommer få möjligheten att bryta ut i spontana musikalnummer. DET KOMMER ALDRIG BLI MIN TUR!

Runt omkring mig förvandlas vardagliga konversationer till käcka sång-o-dansnummer men inte för min del. Är dömd att var put in the corner för all evighet!

(händer verkligen det här? jag menar... verkligen? om du inte slarvade med sömnen skulle kanske inte dessa musikaliska visioner plåga dig så)

Tänk ändå, att kunna svänga ihop ett stiligt broadwaynummer med kostymbytte. Bara så där!

Snacka isbrytare, va.

(Åhahahaha... isbrytare? Skulle tro att du är lite mer en Titanic!)

Snälla...

(Du skulle inte bara bryta isen, du skulle nå helt nya bottennivåer!)

Okej.

(För ditt nummer... skulle sjunka?)

Ja, jag fattar. Ha. Ha.

(I ditt fall skulle orkestern aldrig gå med på att följa nummret till havets djup... om du förstår vad jag menar?)

Ingen förstår vad du menar.

(Ah-mäh kom igen! Det var ett kul skämt!)

Ibland önskar jag att jag kunde samarbeta med mig själv.

(ALDRIG!)

å en o två, o entvåtre! djuuuuupt andetag och:

'Cause we're frenemies
We like disliking one another
Yes, we're frenemies

You and I, we're not enemies or friends
We're just frenemies to the end!

ETT SÅNGODANSMONTAGE SENARE!

Äh... tja?

(spontant sång-o-dansnummer... som du ville)

Det var väl... kul?

(... ja... ?)

Men låt oss för guds skull inte göra om det.

(vi talar aldrig, ALDRIG, någonsin mer om det här)

För en gångs skull är vi överens... 'cause we're frenemies we like disliking each other freeeene-

(sluta med där)

Vaddå?

(du nynnar! ganska dåligt dessutom)

Men den är så... så ... så... TRALLVÄNLIG!

(lägg av)

Du kan lägga av! yes! där satt den!

Tredje advent och jag tänker ta tillfället i akt att avslöja att varje gång jag önskar någon "God Jul och Gott Nytt År!" fylls jag med en sån där varm känsla som man bara får när man ser mupparnas version av En julsaga/En spökhistoria vid jul.

Nu vet ni och kunskapen är nyckel till att vinna kriget.

Vilket krig?

Kriget mot jul antar jag fast jag förstår inte hur någon tror att de skulle kunna vinna det kriget. Ebenezer Scrooge gav sitt allra bästa men även han blev besegrad av julen. Det är ingen idé.

Jag har redan förlorat.

Planerar adventsfika... ska baka ännu en perfekt mjuk pepparkaka. Om jag så måste dö på kuppen.

Vi hoppas alla att det inte ska behöva gå så långt dock.

(gör vi?)

Med anledning av att jag precis vaccinerat mig mot säsongensinfluensan googlade jag "hyperventilera".

"Psykiskt påverkade personer hyperventilerar ibland och deras tillstånd riskerar att förvärras ytterligare av de krypningskänslor som då kan uppstå. Det kan därför vara lämpligt att be personen andas i en påse under en period. Att andas i en påse kan dock i sig vara obehagligt, så påsen måste introduceras på ett hänsynsfullt sätt."

Tusentals scener med hysteriska personer som får en påse introducerade för sig på ett allt annat än finkänsligt sätt börjar rulla genom min skalle.

Det är comedy gold.

"HÄR ANDAS I DEN HÄR PÅSEN!"
"Ahhhh varför *hyperventilera!* gör du *hyperventilera!* så här *hyperventilera!* MOT MIG!?! *hyyyyyperventilera!*
"ANDAS I PÅSEN SÄGER JAG DET ÄR FÖR DITT EGET BÄSTA!"
(efteråt)
"Det var tur att du tvingade mig att andas i påsen annars hade jag kanske aldrig slutat hyperventilera."
"Vänta... va? Hyperventilerade du?"
"Öm... ja."
"Jaha... "
"... så varför - "
"Nej, jag vill bara verkligen, verkligen se dig andas i en påse."
"..."
"Lunch?"

En annan scen ur dessa två personers liv skulle kunna vara:
Person#1: DRICK DET HÄR!
Person#2: Äh... varför då?
Person#1: JAG VILL BARA ATT DU SKA DRICKA DET HÄR!
Person#2: Vad är det?
Person#1: JAG VILL VERKLIGEN, VERKLIGEN ATT DU SKA DRICKA DET HÄR!!!
Person#2: ... nej, tack.
Person#1: Hm... okej. Lika bra det.
Person#2: ...
Person#1: Såatteh... lunch?
Person#2: Det var kiss eller hur?
Person#1: Errrr... det går varken att svara "ja" eller "nej" på den frågan.
Person#2: Jag hatar dig.
Person#1: Ahmäh! Var inte så tråååkig. Lev lite, va.

Har gått runt hela dagen och min inre monolog var bara: "make my day... " men ingen gjorde min dag till nåt!

SÅ NU HAR JAG ALLA DESSA DESTRUKTIVA MÖRDARKÄNSLOR OCH VEM VET VAD JAG KAN TA MIG TILL!?!?!?!?!?!

Äääääähhhh... vem bryr sig?

Har ett skrivmöte att planera.

Snö. Alltså snö. Igår hatade jag snö men insåg att den där äckliga substansen inte ens förtjänar mitt hat.

Numera är jag fullkomligt neutral när det gäller snö. Det registras knappt på min radar. När vi möts i korridoren råkar jag alltid gå in i snös sida eller axel, när det händer tittar jag upp lite förvånat och säger: "Förlåt, jag såg dig inte," och jag menar vartenda ord!

Bara så ni vet är "snö" en metafor. För den vidrige, usla fauxbrutusen* vars ansikte jag ska möblera om. "Möblera om" i metaforisk mening givetvis.

*fauxbrutus = personen ifråga skulle kunna kallas för förrädare (en brutus) men i så fall måste det ha funnits något att lita på och bli förråd av från början men personen i fråga är tomt, själlöst skal... som jag ställer mig helt neutral till.

Vad pratar jag om egentligen? Vem vet? Inte jag i alla fall. Rrrrrr...

Okej. Tänk lyckliga, harmoniska tankar så du inte börjar dagen på fel sätt.

*ägnar resten av morgonen åt att imitera Doc från Tillbaka till Framtiden*

Great Scott!

Marty!

Great Scott!

Marty!

If my calculations are correct, when this baby hits eighty-eight miles an hour, you're going to see some serious shit.

Tänkvärt ep 2

Har ni tänkt på att versfötter inte alls låter som versfötter utan som något helt annat? Till och med versmått låter fel. Hexameter? En disneyhäxa.

Versfötter sen, troké, jamb och daktyl? Helt klart dinosaurier.

Troké är en urtidsfågel som svävar över trädtopparna... "kakaaa! kakaaa!" är deras läte.

Jamb är en långsam och svårstoppad jätte. Den lever i flock och föredrar öppna stäpplandskap.

Daktyl är dinosaurie med sylvassa tänder och klor som smyger i gräset. Den smyger, smyger och kastar sig i precis rätt ögonblick över sitt byte. I sista sekund, en sekund försent, upptäcker bytet vad som håller på att ske och dess sista ord blir: "Clever girl!"


Bilden ovan: En fallande versfot med tre stavelser.

För er alla som kanske går runt och undrar: "Passion, verkar lite onaturligt intresserad av Indiana Jones... jag trodde hon var... ja, låt oss säga att jag trodde att hon åkte på den andra bussen. Svängde runt i den vilda salsadansen i tredje balsalen. Om ni vet jag menar."

...................... ?

"Lesbisk. Jag trodde hon var lesbisk."

Ah! Okej, då förstår jag. Tillåt mig att förklara. Hur det ligger till. Det finns känslor och sen så finns det känslor. Jag har känslor för Indiana Jones och sen så har jag känslor för pumor, brudar, pinglor, damer, donnor och dalmatiner (dalmatiner? verkligen?) det är slanguttryck för "kvinna" från femtiotalets revisorgäng. (du kom inte på fler synonymer, eller hur?) Jag erkänner inget!

Hrm. Förstår ni förresten allt nu?

Indiana Jones: Nej, jag förstår inte alls. Du har alltså känslor för mig?
Jag: Hahaha, åh Indy! (creepy stalker-blick) Du anar inte.
Indiana Jones: Errrrr...
Jag: Har så mycket känslor för dig. Jag beundrar hur väl du bär din "ruggedly handsome"-look men mina känslor handlar mer om att jag vill lösa kluriga pussel och hitta mystiska reliker tillsammans med dig. Mer än så är det inte.
Indiana Jones: Vilken tur, för jag tycker du är lite jobbig men det funkar om du bara ska vara min störiga sidekick.
Jag: Eller hur!
Indiana Jones: Såatteh... har du lust att leta efter en mystisk, borttappad relik frpn svunna tider?
Jag: Inte ikväll, jag har ont i huvudet.

Hey-ohhh!

Indiana Jones: ..... va?

Jag minns en tid då kuratorer var underliga typer med fez och kanske en sorts pullover. De väste och höll på, var fasligt intresserade i dammiga böcker men inte för kunskapens skull, ånej, för makt!

Sen så visar det sig att deras onda plan var att åkalla nån mörk o bortglömd sumerisk gud och bara du kan rädda världen.

Och du tänker: Ännu en måndag! Hahaha!

Misstänker att det här är ett symptom på fauxstalgi och jag tänker tillbaka på den där tiden i mitt liv då jag levde i en äventyrsbok.

Den tiden ni vet.

Tecken på att jag kanske har för lätt att snöa in på saker. De senaste två månaderna har bara handlat om film noir för mig. Varje gång jag gick genom den regniga dimman i Stockholm, gled gatorna fram och drevs av en inre monolog.

Nu handlar allt om äventyr. Rädda mig är ni snälla när jag börjar rita skattkattor för att hitta morgonkaffet.

En av tusen bilder på min mammas katter. En studie i jamande kan vi kalla det eller nåt. Varför har jag tusen bilder min kattnosar. Jag kan tala om för er att det INTE är för att jag knappt kan motstå en liten fuktig... rosa... alldeles perfekt... fenomelt gulliga nose... och de små darrande morrhåren och... och... (ursäkta)

Men titta bara!

Hans lilla skära nos är som ett rorschachtest. Stirrar man tillräckligt länge kan man se vad som helst.

Okej, handuppräckning. Hur många av er ser en cirkusbläckfisk som sitter gråtandes på en parkbänk efter ännu en motgång. Kommer han aldig lyckas på en enda audition? Allt han vill är att bli världens första steppande bläckfisk. Är det verkligen omöjligt?

Kanske är världen inte redo för det ännu. Men en dag, då kanske kan hans barnbarn träffa på en någon som är villig att tro. Bara en gnutta tro på något nytt, förunderligt och fantastiskt.

Om ni ser detta vill jag att ni ska veta att det är inget fel på er.

Cirkusbläckfisken är en metafor. För mognad, mänskligheten och den klassiska "coming of age"-storyn.

Rrrrr... jag tror nog att jag borde sluta stirra ner i den där näsborren. Är detta den mörka avgrunden Nietzsche talade om?

Mörkret... det är inte jag som betraktar mörkret... det är mörkret som betraktar mig!

Nej nu ska jag gå och föra något viktigt. Kanske klä på mig något annat än en morgonrock och sluta se ut som ett hedonistiskt våp (det är inte en look som klär mig)

Edutainment

Min vanliga dator dog för ett tag sen. Vi får se om den överlever. Enligt datordoktorn var det i alla fall inte lupus.
"DET ÄR ALDRIG LUPUS!" sa jag och tänkte på magstödet men eftersom jag fortfarande tränar på det här med magstöd blev det mest ett hysteriskt skrik, "Vad betalar dig egentligen för?
"Jag vet inte riktigt eftersom jag är florist och inte datordoktor," svarade datordoktorn som var florist, "Butiken du söker är till höger."

Det sjuka med det här är att trots att jag hatar House (jag vill att Hugh Laurie ska vara rolig igen och inte tråkig!) så referar jag lite för ofta till lupus-skämtet. Låt oss lägga den på hyllan.

Just nu använder jag ett monster till laptop som brölar och har sig. Enligt visa utsagor ser jag lite ut som en Pentagonanställd som jobbar med modern, supercool teknik... FRÅN 50-TALET. Tror att det delvis beror på mina nya glasögon.
Har försökt uppdatera allt, rensa bort saker men den hänger sig fortfarande lite för ofta. Dock kan man spela spel på den. Om ni inte vet hur jag känner inför spel kan jag avslöja att det är ungefär som jag känner inför efterrätt.

Jag har känslor för spel.

ROLIGA SPEL FANNY RÖDTJUT OCH INTE TRÅKIGA SPEL SLUTA KALLA MINA SPEL FÖR TRÅKIGA - ... whoa...

Kanske en förklaring till mitt utbrott är på sin plats.
Förklaring: En dag satt jag och spelade mitt spel och då kallade Fanny Rödtjut det för tråkigt. Eftersom jag är ett sånt där fan och lojal till skaparna av spelet blev jag Personligt Förolämpad. Känner mig fortfarande harmsen på ett sätt jag sällan blir. Exempel:
Person: Jag anser dina åsikter om saker å ting är felaktiga.
Jag: (irriterad men fotfarande kontrollerad) Okej. Visst. Fine. Se om jag bryr mig. (spojler: jag bryr mig)
Person: Och Sam & Max: The Devil's Playhouse är ett trå-
Jag: (trycker upp Person mot en vägg, med nåt galet "loose canoon wildcard" i blicken) Du skulle bara våga avsluta den meningen... DU SKULLE BARA VÅGA! Steve Purcell och Telltale Games är ett av Moder Jords jävla mirakel! HÖR DU DET!?!

Faktum är att det här är en sak som gör mig till en bra konsument. Fanny, med anledning av ditt framtida yrke, borde du istället studera mig och mina fangirltendenser istället för... för att ÅH SAM OCH MAX HUR KAN NÅN KALLA ER TRÅKIGA! Hur? Ni säger långa, konstiga ord... är lagom meta... har kluriga pussel och belönar mig om jag klickar på allt jag kan och utforskar dialogträd.

Hrm. Som sagt... jag har känslor för spel.



Speciellt för äventyrsspel.

Jag har bildligt och snart bokstavligt bundigt mina händer för att inte installera sista delen av spelserien men så väljer Telltale att fresta mig genom att ge mig första avsnittet av Back to the Future: About Time och jag vill inte säga "jag fick det helt gratis" för jag kommer spela det och sen köpa resten av serien. DIABOLISKT!