Om väggarna i min lägenhet kunde tala.......

.... då skulle de antagligen säga: "Hanna, måste du gå så nära?"

cosmos ananas comosus allalas

Där ananasen ursprungligen växte associerades den med hemvändande skepp. De gavs som välkomstgåva till besättningar som havet låtit återvända hem. Frukten gavs även åt havet som ett sista avsked till dem som inte återvände hem. Plus, jag tror att man har den i hattar?

Det är en grej, va? Vi säger att det är en grej.

Ananasen är en frukt med naturligt lustig form. En slags punkig grankotte. Inte som de där potatisarna som ibland kan få en något insinuerande form om man kisar. Hatar sådana fakers samt wannabees. Inte som ananasen vars spexighet får studenter att verka nedstämda.

En frukt som passar som kronan på verket i både fruktskål och på hatt. Dessutom innehåller ananasen enzymen bromelin som kan fräta sönder vårt kött. Enzymen kan dessutom ha en antiinflammatorisk egenskap och används också för att behandla tarmsjukdomar.

Likt havet kan ananasen både ge och ta liv (säg till om jag blir överdrivet dramatisk här men jag tycker nog jag håller det på en bra nivå hittills) Ananasen är en perfekt metafor för livet. Vi förtär det söta fruktköttet trots att våra tungor blöder. Läpparna hårt spända över blottade tandrader. Tänder sammanpressade, en
grinande mask och blod som sipprar genom sprickorna.

Livet och ananas är perfekta metafor för varandra. Allt leder förr eller senare till vår död. Så allt är egentligen en perfekt metafor för livet. Livet är en perfekt metafor för livet. Och ananas. Allt är en perfekt metafor
för ananas. Ananas leder förr eller senare till vår död. Allt leder förr eller senare fram till ananas. ANANAS. (när som helst ni känner att jag brer på för mycket... bara att säga till!)

Mitt liv har kretsat kring ananas. Jag har alltid varit hon som tycker allt är gott förutom ananas. Jag har alltid endast avskytt smaken av ananas. Därför var det med misstänksamhet jag tog en skiva ananas från frukostbuffén på kurortens restaurang som jag besökte tillsammans med min vän Sara.

Det var en perfekt ananas. Till färg och form. Den doftade lite fränt men inte lika vidrigt som jag mindes. I min hand höll jag nu mina smaklökars nemesis. Det finns smaker jag mer eller mindre ogillar. Men det har bara funnit en enda smak jag avskytt. Som fått både tunga och mage att vrida sig i vämjelse. Annars gillar jag allt. Det är så jag har definierat mig själv. Hon som gillar allt förutom ananas.

Jag höjde frukten till min mun och tog en tugga. Tuggade långsamt och svalde.

Läsare. Lyssnare. Uppmärksamma drömmare. Trombonisten som läser det här över min axel samtidigt som jag skriver detta.

Alla ni som existerar därute och på något sätt uppfattar mina ord. Jag kan knappt beskriva det som hände härnäst.

Jag gillade det. Jag gillade smaken av ananasen.

Det pirrade i min mun av frätande enzymer och min kropp darrade av Något Nytt Har Hänt. Den känslan
grepp tag i mig och höll mig fast. När den släppte mig igen försvann golvet under mina fötter.

Vem är jag nu?

Den enda sanningen i mitt liv var krossad. Et tu, smaklökar? Det var som mina ögon hade varit öppna men nu var öppna för första gången. Jag var en främling i min kropp. Kött, muskler,hud och tunga... allt var för mig okänt. Jag var ett medvetande och min kropp var en tumör. Främmande, hotfull och obegriplig. Mina tankar var trappor som ledde ner till mörka källarhål. Vad som väntade mig där nere kunde vara smutstvätt eller bottenlös avgrund.

Mitt liv, min persona frätte sönder i samma takt som köttet på mina tunga. Mitt jag låg utfläkt för världen likt morgonens selektion av nybakt frukostbröd på buffébordet.

Vem är jag nu?

"Hanna... mår du bra?"

Jag såg upp från mitt inre. Sara rörde lätt vid min hand som låg slappt på bordet med handflatan uppåt. Hon såg sökande på mig. En berusande värme i min kropp. Sjävlklart att min äldsta vän anade den turbulenta miasman i mitt sinne.

"Sara, nej. Jag mår inte bra. Jag åt precis en bit av den här ananasen och jag tyckte det var gott. Nu vet jag inte vem jag är längre."

Sara nickade förstående och sa: "Hanna, du äter ett glasunderlägg."
Jag stirrade på det jag höll i handen. "Näh, dra mig baklänges och dumpa mig i en uzbekisk skorpiongrop! Det ÄR ett glasunderlägg."
"Kan jag äta frukost först?" sa Sara sotto voce.
Min kropp återvände till mig. Mina tankar blev åter bekanta. Världen log mot mig och jag besvarade leendet.
"Hanna... ?" Sara sökte åter min uppmärksamhet och höjde på ögonbrynet på ett särdeles meningsfullt vis.
Jag undvek hennes blick, "Det är ett ovanligt gott glasunderlägg," mumlade jag och tog en till tugga.

Bomont

Det fanns en del som inte trodde att jag skulle börja med boogie woogie-danskurs. Att det var ett skämt. Tänker inte nämna några namn förutom Jossans (HAHA SER NI VAD JAG GJORDE DÄR? Klassisk retorisk slamdunkdafunk precis enligt Ciceros retorikhandbok: Rhetoricus Slamdunkusdafunkus - Artes Urbanus Slamdownus, antagligen ett av antikens verk som är så klassiskt att ni aldrig hört talas om det. Jag tycker bara om Horatios texter innan de blev klassiska så att säga nej jag vet inte vart jag vill komma)

Men nu närmar sig det sista kurstillfället för nybörjarkursen och hörni... den här damen har lyckats få en American Spin tätt följd av en Reverse American Spin att klaffa åtminstone en gång. Till och med i takt till musiken. Jag vet att ni är stolta över mig. Men torka era tårar. TORKA DEM! Usch, jag vet inte inget värre än att folk spiller glädjetårar för mig. Vill hellre att det ska vara tårar av smärta. Då känner man sig levande.

Dans kommer inte naturligt för mig. (paus för skratt pga säger det självklara) men jag gillar att dansa ändå. Typ precis som Ikaros som flög för nära solen. Jag tror att det är precis så. Men när musiken kör igång och 50-talets rock tar tag i denna kropp finns det inget hopp om bot eller bättring. Eller ja, lite bättring. Jag blir i alla fall inte sämre på att dansa. Och så har jag kul. Galet kul. Så kul att det borde vara illegalt.

Ibland är jag rädd för att polisen ska rusa in och bara: "Så här kul ska vi inte ha det! Det är en dag imorgon också!" men mina fötter och jag har alldeles för kul.
"Hold your horses, Hanna!" skriker polisen åt mig (eller så kallar de mig vid mitt nya smeknamn, Boogie Woogie Passion)
Men det är försent. Alldeles försent. Mina fötter är Spirit Hästen Från Vildmarken, The Black Beauty och andra kända filmhästar plus den där hunden som kunde spela basket samt de där grabbarna från gatan som lärde sig spela hockey i Mighty Ducks.

Vacker är min dans men dåraktigt. Ack sådan hängivelse. Poliserna fäller unisont en enda tår som sakta rinner ner för deras kinder innan de unisont tacklar mig till marken.
"Vad är det här?" vrålar jag medan de släpar mig ur salen, "Staden i Footloose eller?!?!" och "Ni kan stoppa mig men ni kan aldrig stoppa musiken som jag hör i mina fötter."
Poliserna ser oroligt på varandra, "Vi kanske öh... borde kolla upp det där? Hör du ofta musik i dina fötter?"
"Alltid," säger jag allvarligt och himlar vilt med ögonen.

Vi säger sen att jag moonwalkade in i evigheten. På det hela taget var det en upplyftande berättelse känner ni när ni läst klart.