Efter allmän begäran på uppdatering av denna blog (Okej, det var tre människor som lite förstrött undrade om jag hade tänkt uppdatera någon gång. En av dem var min egen Far… som ändå föredrar Dick Erixon när allt kommer till kritan. Den skurken. Min Far alltså och inte Dick Erixon.) så kommer här prat om bland annat hur hemkomsten från Skottland känns. Därefter spårar jag ur lite, man skulle kunna säga att det gick lok-som åt pipan… och där bryter vi.
Det som först slår mig nu när jag är hemma är detta: Gävle är en infernaliskt liten och tråkig stad. Samtidigt fylls man av ren och oförställd glädje över att få vara hemma igen. Andra dagen jag är hemma träffar jag i princip alla jag kände på det nyöppnade Myrorna (Gävles största happening på länge… antar jag.) Dessutom är det ju så att Gävle huserar några av mina favorit människor i den här världen. Förträffligare människor får man leta länge efter.
Frasen ”you can’t go home again” tycks inte gälla mig vilket jag tackar min lyckliga stjärna för. Snarare är det precis tvärtom. Lite skrämmande är det hur snabbt man faller in i gamla rutiner igen. Hur kommer det sig att ett halvår i Skottland kan te sig så overkligt plötsligt? Mystiskt, säger jag.
Har åter upptagit min övningskörning och börjat ge på rondeller. Far påstår att jag växlar som om jag försöker överfalla växelspaken.
Beklagade mig häromdagen om hur svårt det kan vara; för visst vill jag hjälpa till att kratat (och så vidare) i trädgården men att jag trots mina goda intentioner finner krattning (eller arbete rent allmänt) outsägligt tråkigt. Han svarade att det är Livet och jag inte direkt kunde förvänta mig att få ha en Jeeves (En betjänt eller a gentleman’s personal gentleman) som passar upp på mig.
Varför inte då, måste jag få fråga. Är inte Livet tillräckligt svårt redan? Är det verkligen så att jag förutom allt annat som är jobbigt så måste jag också bestämma mig för vad jag ska ta på mig varje morgon, göra frukost och städa själv?!
Svar: Ja. Antagligen. Tillåt mig att citera Bernard Black/Dylan Moran ; It’s this sort of world, Gandalf! Få ord har varit sannare eller klokare. Det är just den mening som gör att jag aldrig kan hänge mig åt svulstig gymnasieångest.
Trots det… det är faktiskt jättetråkigt att kratta gräsmattan. Ville bara få fram det. Lägga det på bordet för allmän beskådning, så att säga.
Har nu nästan läst klart Allt av Lowden (tog sin lilla tid) men har bestämt mig för att ge upp. Det finns ett par pärlor här och var men helt ärligt vet jag inte riktigt om jag tycker att tvinga sig igenom två sidor utan mellanrum och punktering särskilt givande. Den fortsätter på precis samma sätt och jag föredrar nog till exempel hennes referat av debatten mellan Jan Guillou, Stig Larsson, Kristina Lung och Horace Endalh angående hög- och lågkultur. Där finns det en mening i texten och hennes små kommentarer gjorde det en underhållande läsning (även jag var tvungen att läsa texten högt för att inte mina hjärna skulle börja hoppa över ord och lämna mig kvar förvirrad.)
Så istället för att läsa svensk debutantlitteratur ger jag mig i kast med PG Wodehouse. Är fullkomligt insnöad nu på Jeeves och Wooster noveller samt romaner.
Övrigt
Har även sett serien Jeeves and Wooster med Stephen Fry och Hugh Laurie. Det finns inte ord som kan beskriva hur otroligt… otrolig den är.
A Bit of Fry and Laurie… helt suveräna sketcher. (“Ah. I fancy I detect a wrinkle of concern on your otherwise smooth and toboggonable brow. Yes, your intimations are right. Business is not what it was. It is not even what it is. It may not even be what it will be. We shall see. If it…Mr Dalliard, I've started to talk drivel now!!!”)
Det finns en fågel vars parningsdans är moonwalk... dess fjäderskrud påminner om ett par stora, gula utsvängda byxor. Vad som än må ske i framtiden så kan jag alltid tänka på denna fågel och inget blir då lika svårt.
