Går in i blomsterbutiken bredvid Folkes för att köpa en påse med blomjord eftersom Kulturkollektivet Kråkan ska så oregano, persilja och citronmeliss på balkongen för att vi är livsnjutare eller nån annan dum anledning.
Hittar bara gigantiska blomjordspåsar och eftersom vi inte behöver gigantiska mängder blomjord (det är inte som om vi skulle försöka odla en... en... EN MAMMUT eller jag vet inte vad) gick jag fram till butiksbiträdet.
Hon var typisk för blombutiksbiträdeskrået. Disneyglad och hade ett solskensleende. Tänker mig att hon gillar att gå barfota på gräsmattor om sommaren och spela badminton. Ni vet. Typiskt blombutiksbiträde.
Jag: Har ni mindre blomjordspåsar?
Hon: Vi har 4-literspåsar.
Jag: Hm. Hur mycket är det?
Hon: ...
Jag: ...
(stäpplöpare rullar förbi)
Hon: 4 liter skulle jag tro.
Jag: Aaaahhh... jag förstår. Errr... erm då tar jag väl... en 4-literspåse.
Hon: Okej. *stirrar på mig misstänksamt som om jag skulle göra nåt ohederligt med blomjorden*
Jag *lite för högt* VI SKA ODLA OREGANO OCH NJUTA AV LIVET PÅ EN BALKONG!
Om 13-14 veckor alltså... känner mig besviken över att frön man köper IKEA inte växer snabbare.
tisdag 27 mars 2012
måndag 26 mars 2012
har tagit tillbaka min trumvirvel
Om jag var en utomjordisk infiltratör skulle jag vara ganska dålig på det eftersom jag är ganska dålig på att ljuga. För att lyckas ta över världen skulle det nog krävas att de människor jag kom i kontakt med skulle vara otroligt blasé och apatiska.
...
ALLTSÅ HIPSTERS!
*ba-boom-tsch!*
Jag: Ahhh, er Mozart är inte så dum.
Person: ... vår Mozart?
Jag: JAG ÄR INTE EN UTOMJORDING!
Person: Kbry.
Jag: Hm, er... JAG MENAR VÅR... zucchini smakar nästan som qzqzqzq från Flargal 5.
Person: Flargal fem?
Jag: JAG ÄR INTE EN UTOMJORDING!
Person: Kbry.
Person: Vad håller du på med!?!
Jag: Äh... jag kan säga vad jag INTE håller på med.
Person: ...
Jag: Jag håller definitivt INTE på med att lägga mina ägg under soffan så jag kan odla en armé av utomjordiska yngel för att ta över världen...
Person: ...
Jag: MWAHAHAHAHA!
Person: Meh... det är din städvecka hur som helst.
Jag: JAG ÄR INTE EN UTOMJORDING!
Person: Kbry.
Person: Vad konstig din dator ser ut. Är det den senaste surfplattan?
Jag: Suuuurffffff... plaaaaaaaa-taaaaa?
Person: Jag ångrar att jag frågade.
Jag: Eller öh... jag menar... ja, det är det?
Person: Okej, vet du vad? Jag har slutat bry mig för länge sen.
Jag: YES! Kontrollchipet jag placerade i din hjärna fungerar!
Person: Va?
Jag: Äh öm errr... jag sa... errr... att jag vill obducera dig levande?
Person: Det... det låter ännu värre än det jag tyckte att du sa.
Jag: Åja, det är mycket, mycket... MYCKET värre.
Person: ...
Jag: JAG ÄR INTE EN UTOMJORDING!
Person: Öm wow... trodde att jag inte kunde bry mig mindre men... wow alltså. Underskattade verkligen min förmåga för att kbry.
Dock så skulle det vara ett fantastiskt (och välberprövat) upplägg till en sitcom. Faktum är att den serien redan går i mitt huvud. Studiopubliken (bestående av Id, Super-Ego, Inre Barn, den blinde mannen som försöker lära mig dansa, tjejen med läckande hörlurar, min våldsamma musa, en ung Lee van Cleef och Martin Birck) är tyvärr lite svårflörtade.
Tror inte att den håller för mer än sex säsonger och en film.
...
ALLTSÅ HIPSTERS!
*ba-boom-tsch!*
Jag: Ahhh, er Mozart är inte så dum.
Person: ... vår Mozart?
Jag: JAG ÄR INTE EN UTOMJORDING!
Person: Kbry.
Jag: Hm, er... JAG MENAR VÅR... zucchini smakar nästan som qzqzqzq från Flargal 5.
Person: Flargal fem?
Jag: JAG ÄR INTE EN UTOMJORDING!
Person: Kbry.
Person: Vad håller du på med!?!
Jag: Äh... jag kan säga vad jag INTE håller på med.
Person: ...
Jag: Jag håller definitivt INTE på med att lägga mina ägg under soffan så jag kan odla en armé av utomjordiska yngel för att ta över världen...
Person: ...
Jag: MWAHAHAHAHA!
Person: Meh... det är din städvecka hur som helst.
Jag: JAG ÄR INTE EN UTOMJORDING!
Person: Kbry.
Person: Vad konstig din dator ser ut. Är det den senaste surfplattan?
Jag: Suuuurffffff... plaaaaaaaa-taaaaa?
Person: Jag ångrar att jag frågade.
Jag: Eller öh... jag menar... ja, det är det?
Person: Okej, vet du vad? Jag har slutat bry mig för länge sen.
Jag: YES! Kontrollchipet jag placerade i din hjärna fungerar!
Person: Va?
Jag: Äh öm errr... jag sa... errr... att jag vill obducera dig levande?
Person: Det... det låter ännu värre än det jag tyckte att du sa.
Jag: Åja, det är mycket, mycket... MYCKET värre.
Person: ...
Jag: JAG ÄR INTE EN UTOMJORDING!
Person: Öm wow... trodde att jag inte kunde bry mig mindre men... wow alltså. Underskattade verkligen min förmåga för att kbry.
Dock så skulle det vara ett fantastiskt (och välberprövat) upplägg till en sitcom. Faktum är att den serien redan går i mitt huvud. Studiopubliken (bestående av Id, Super-Ego, Inre Barn, den blinde mannen som försöker lära mig dansa, tjejen med läckande hörlurar, min våldsamma musa, en ung Lee van Cleef och Martin Birck) är tyvärr lite svårflörtade.
Tror inte att den håller för mer än sex säsonger och en film.
Omfamna kaoset
Mitt liv känns som att falla handlöst genom en sån där tecknad tidsportal där man är omgärdad av gökur, hundokatthybrider, peruker från 1700-talet osv. Man vet inte när och var man kommer hamna. Kanske i Salem och bli anklagad för att vara häxa eller mitt i gapet på en t-rex. VAD SOM HELST KAN HÄNDA.
Därför gnäller jag konstant över min c-uppsats. Med enstaka tillfällen då jag nästan gråter för att jag är så förälskad i min tes och den konstiga kärleken mellan Harriet och Peter.
Men gnället är väl det som är mest verbalt uttryckt. Som tur är har jag förnuftiga vänner och en förnuftig familj. Tyvärr är jag inte särskilt förnuftig alla gånger.
Det finns två vägar folk tar för att försöka lugna ner mig.
#1 - Det finns gott om tid argumentet.
Vilket ofta har resultatet att jag börjar kraxa om: "NEJ NEJ! Det finns ingen tid alls! DET FINNS FÖR LITE TID! Min handledare är vis och god och han inser att vi alla är förlorade! FÖRLORADE! *fosterställning*"
#2 - Ta dig samman, du är på rätt väg men du måste faktiskt ordna upp ditt utkast argumentet.
Resulterar i a)förnekelse "Mitt utkast behöver inte fixas, det är magnifikt. DET ÄR FÖR ATT ALLA ANDRA ÄR DUMMA I HUVUDET!" och b) aggression mot personen som försöker få mig att se saker på ett förnuftigt vis. "DU ÄR INTE MIN RIKTIGA PAPPA!" vrålade jag senaste och min pappa svararde: "Erm... jo det är jag ganska säker på att jag är."
Antagligen finns det tillfällen då han önskar att han inte var det... eller vad snackar jag om? JAG ÄR EN FANTASTISK DOTTER! Förra året gav jag honom en citrusskalare och han kan inte leva utan den numera.
Men kaos är inte bara gråt o tandagnissel. Likt fjärilen i Brasilien som är besatt med att sätta igång tornados i Texas med sitt flaxande rör sig livet på outgrundliga vägar. Vägar som inte alltid leder in i tunnlar där ljuset i slutet är ett mötande tåg. Ibland kan man försöka betrakta livet med en fauxholistisk åskådning.
(vad pratar du om?)
JAG VET INTE.
Den senaste lilla fjärilen i mitt liv är Adam (ny medlem i Kulturkollektivet Kråka).
Det började med att Adam ville ha gardiner. Vi åker därför till IKEA och köper gardiner. Jag drabbas av ett behov av att leka Moder Natur och vi köper även frön för att kunna så oregano, persilja och citronmeliss. Dagen därpå köper jag blomjord till fröna.
Amanda tar lite av min blomjord för att så linfrön i en mello yello-läksburk. Jag kommenterar att mello yello alltid får mig att tänka på låten "Mellow Yellow". Amanda berättar att det är Donovan som gjort den låten. Jag hade aldrig hört talas om Donovan (mitt nörderi när det gäller musik sträcker sig inte långt) så därför spelar Amanda lite Donovan för mig medan vi pluggar.
Plötsligt hör jag "The Season of the Witch". En låt som jag en gång hörde i en trailer men glömt kolla vem som gjort den. DET ÄR EN LÅT SOM JAG ÄLSKAR.
En serie tillsynes osammanhängande händelser som ledde till det faktum att jag insåg att jag gillar att lyssna på Donovan.
Se där. Holism i ett nötskal. Säger vi. Jag vet egentligen ingenting om holism (förutom det jag läst i Dirk Gently: Holistic Detective Agency av Douglas Adams.
Därför gnäller jag konstant över min c-uppsats. Med enstaka tillfällen då jag nästan gråter för att jag är så förälskad i min tes och den konstiga kärleken mellan Harriet och Peter.
Men gnället är väl det som är mest verbalt uttryckt. Som tur är har jag förnuftiga vänner och en förnuftig familj. Tyvärr är jag inte särskilt förnuftig alla gånger.
Det finns två vägar folk tar för att försöka lugna ner mig.
#1 - Det finns gott om tid argumentet.
Vilket ofta har resultatet att jag börjar kraxa om: "NEJ NEJ! Det finns ingen tid alls! DET FINNS FÖR LITE TID! Min handledare är vis och god och han inser att vi alla är förlorade! FÖRLORADE! *fosterställning*"
#2 - Ta dig samman, du är på rätt väg men du måste faktiskt ordna upp ditt utkast argumentet.
Resulterar i a)förnekelse "Mitt utkast behöver inte fixas, det är magnifikt. DET ÄR FÖR ATT ALLA ANDRA ÄR DUMMA I HUVUDET!" och b) aggression mot personen som försöker få mig att se saker på ett förnuftigt vis. "DU ÄR INTE MIN RIKTIGA PAPPA!" vrålade jag senaste och min pappa svararde: "Erm... jo det är jag ganska säker på att jag är."
Antagligen finns det tillfällen då han önskar att han inte var det... eller vad snackar jag om? JAG ÄR EN FANTASTISK DOTTER! Förra året gav jag honom en citrusskalare och han kan inte leva utan den numera.
Men kaos är inte bara gråt o tandagnissel. Likt fjärilen i Brasilien som är besatt med att sätta igång tornados i Texas med sitt flaxande rör sig livet på outgrundliga vägar. Vägar som inte alltid leder in i tunnlar där ljuset i slutet är ett mötande tåg. Ibland kan man försöka betrakta livet med en fauxholistisk åskådning.
(vad pratar du om?)
JAG VET INTE.
Den senaste lilla fjärilen i mitt liv är Adam (ny medlem i Kulturkollektivet Kråka).
Det började med att Adam ville ha gardiner. Vi åker därför till IKEA och köper gardiner. Jag drabbas av ett behov av att leka Moder Natur och vi köper även frön för att kunna så oregano, persilja och citronmeliss. Dagen därpå köper jag blomjord till fröna.
Amanda tar lite av min blomjord för att så linfrön i en mello yello-läksburk. Jag kommenterar att mello yello alltid får mig att tänka på låten "Mellow Yellow". Amanda berättar att det är Donovan som gjort den låten. Jag hade aldrig hört talas om Donovan (mitt nörderi när det gäller musik sträcker sig inte långt) så därför spelar Amanda lite Donovan för mig medan vi pluggar.
Plötsligt hör jag "The Season of the Witch". En låt som jag en gång hörde i en trailer men glömt kolla vem som gjort den. DET ÄR EN LÅT SOM JAG ÄLSKAR.
En serie tillsynes osammanhängande händelser som ledde till det faktum att jag insåg att jag gillar att lyssna på Donovan.
Se där. Holism i ett nötskal. Säger vi. Jag vet egentligen ingenting om holism (förutom det jag läst i Dirk Gently: Holistic Detective Agency av Douglas Adams.
torsdag 22 mars 2012
Efterlyses: Fungerande blixtlås
För serietidningsnörden är sexismen inom superhjältegenren en backgrundstrålning som man ibland nästan glömmer bort. Man accepterar tillslut att det verkar råda en akut brist på fungerande blixtlås i serietidningsuniversum eftersom var och varannan hjältinna har blixtlåsen neddragna ända ner till naveln. Nu känns det givetvis en smula löjligt att försöka tala om vettig kostymdesign i ett fiktivt universum i vilket det är en fullt normal dag om en man försöker råna en bank endast iklädd i fluffiga moonboots.
Superhjälteserier är en glad blandning av allvar och humor. I ena stunden kan kostymerade hjältar vara på blodigt allvar för att genren i nästa stund ska bli ivrigt dekonstruerad. Karaktärerna är för det mesta unga, vackra och ibland lite löjligt sexiga. Det finns dock alltid en risk att serier börjar bygga alltför mycket på stereotyper och slitna klyschor. Ett otal tecknare och författare har bevisat att trots Wonder Womans löjliga kostym och backgrund går det att göra en intressant och underhållande serie. Andra har ägnat sig åt att undersöka hur många gånger de kan lägga fokus på hennes bröst istället för berättelsen.
Det värsta exemplet på den vildvuxna sexismen inom genren är ”broke back”-posen. Den innebär att kvinnliga karaktärer tecknas så att både deras bröst och rumpa ses framifrån samtidigt. Resultatet blir att kropparna får fel proportioner och ryggarna ser ut att vara brutna.
Det är dock inte bara tecknarna som bör ställas i skamvrån. Många manusförfattare har gjort sig skyldiga till att använda klyschan ”kvinnor i kylskåp” (fritt översatt från ”women in refrigerators”). Termen myntades av manusförfattaren Gail Simones efter att hon läst ett nummer av Green Latern där hjältens flickvän mördades och trycktes in i ett kylskåp. Vår hjälte svor att hämnas henne och serievardagen rullar vidare.
Simones började undersöka hur många och hur ofta kvinnliga karaktärer mördades, misshandlades eller förlorade sina krafter enbart för att kunna fungera som motivation för en manlig hjälte. Det var inte bara små bifigurer utan även ikoniska karaktärer som Batgirl, Ms Marvel och Wonder Woman som förvandlades från protagonister i sina egna serier till billiga dramatiskt medel för att ge den manlige hjälten lite mer patos.
I superhjältegenren är gränsen mellan liv och död ett par svängdörrar, men det är fortfarande de manliga superhjältarna som i högre grad återvänder till livet eller återfår sina förlorade krafter medan kvinnorna lämnas kvar i kylskåpen som makabra frukostfynd. En del av den vanliga backgrundsstrålningen du utsätts för när du intar din dos av Batman, Wonder Woman, Thunderbolts eller Justice League.
Men jag är trött på det här, evinnerligt trött. För jag älskar serier, jag växte upp med Batman och jag läste Spider-man när det fortfarande hette Spindelmannen och inte skrevs med ett bindestreck. Jag vill inte påstå att det var bättre förr men det känns som att de stora amerikanska serieförlagen på senaste tiden har tagit ett enormt steg tillbaka, både när det gäller tecknare och manusförfattare. DC renoverade nyligen sitt fiktiva universum för att locka till sig nya läsare. En av målgrupperna de påstod att vara ute efter var unga kvinnor. Dessa skulle man locka till sig med hjälp av starka kvinnliga karaktärer. Låt oss gå igenom tre nyrenoverade DC-karaktärer: Amanda Waller, Catwoman och Starfire.
Amanda Waller var något så ovanligt som en afroamerikansk, överviktig, femtioårig kvinna i serietidningsvärlden. Hon var intelligent, hänsynslös och vandrande i en moralisk gråzon i sina försöka att beskydda den del av jordens befolkning som saknade superkrafter. Hon kunde skrämma till och med Batman med sitt hemliga vapen: Byråkrati. Numera är hon en tjugonånting, svart men inte för svart, ser ut som en modell och är regelrätt psykopat.
Starfire var i sin gamla inkarnation en bubblig utomjording som värdesatte vänskap över allt annat och hade en uppfriskande brist på cynism och kunde med sina plasmakrafter visa vart skåpet skulle stå. Numera är hon en själlös nymfoman som inte kommer ihåg namnen på sina vänner och spenderar ett halvt nummer med att posera.
I Catwomans nya serie är det tänkt att nytillkomna läsare ska introduceras till denna karaktär. I första numret dröjer det ett antal sidor innan vi får se Selina Kyles ansikte. I nästan hela numret har tecknaren utgått från rumpperspektivet och en stor del av tidningen handlar om hur hon klär på sig. Uppenbarligen tycker DC att hennes mest karaktäristiska drag är hennes röv.
Å ja. Dessa starka kvinnliga karaktärer, jag betackar mig.
Det här är inte en protest mot tajts och spandex. Det hör genren till. Det här är inte heller en protest mot existensen av sexiga superhjältar utan en protest mot hypersexualiseringen av kvinnor i serier.
Vänta lite, kanske någon utropar nu, är inte även männen också hypersexualiserade? Ingen man kan leva upp till Captain Americas supermuskler. Tillåt mig att förklara skillnaden:
De manliga superhjältarnas idealiserade kroppstyper baseras på atleter vilket signalerar styrka. Hos superhjältinnor är den idealiserade kroppstypen vanligtvis fotomodellens eller i värsta fall porrstjärnans kropp. Kroppstyper som signalerar skönhet och sex vilket i sig inte behöver var negativt men ofta blir det då kvinnorna även tecknas i poser som signalerar underkastelse. Allt utgår från den manliga blicken. Det är inte direkt en överraskning att det är svårt att hitta en kvinnlig tecknare som använder sig av ”broke back”-posen.
Detta sker gång på gång. Dessa starka kvinnliga karaktärers styrka tycks hämtas från deras sexappeal och aldrig från deras muskler. Kan vi få lite fler kvinnliga superhjältar med fungerande blixtlås?
Den här genren kan vara mycket mer än enbart slitna klyschor och sexism. Jag började i alla fall inte läsa serietidningar för att läsa om en kurvig brud som bara har tillräckligt med personlighet för att posera.
Det som drog ner mig i serietidningsträsket var äventyren och karaktärerna. Äventyr som är mer än bara någons våta fantasi, rutor med känsla istället för rumpor.
Om DC vill locka till sig fler läsare är inte lösningen att översexualisera sina kvinnliga karaktärer. Vad de bör göra är att snegla på mindre förlagen som till exempel Red 5 eller Image Comics. Båda små men med stor spridning och en kommersiell framgång som ökar för varje år. Red 5 ger ut Atomic Robo som har med hjälp av sin fanskara lyckats finansiera ett animeringsprojekt och var samtidigt pionjärer på den digitala marknaden, vilket i sin tur ökade förlagets försäljningar överlag. Image ger ut The Walking Dead som blev tv-serie 2010 och i år har man sålt tv-rättigheterna till serien Chew av John Layman och Rob Guillory
Alla tre exempel innehåller noll ”broke backs”, noll ”kvinnor i kylskåp” och lyckas, hör och häpna, ändå vara kommersiella succéer. I dessa serier finns exempel på välskrivna karaktärer manliga så väl som kvinnliga. För att skapa engagerande serier behöver man karaktärer som lever och inte reduceras till platta objekt.
Det räcker till och med om DC sneglar på en av sina populäraste titlar just nu, en titel som slår de andra nyrenoverade titlarna; Wonder Woman. Ett äventyr där protagonisten för en gångs skull ser ut som Amazon redo för strid och inte som en liten fotomodell.
Superhjälteserier är en glad blandning av allvar och humor. I ena stunden kan kostymerade hjältar vara på blodigt allvar för att genren i nästa stund ska bli ivrigt dekonstruerad. Karaktärerna är för det mesta unga, vackra och ibland lite löjligt sexiga. Det finns dock alltid en risk att serier börjar bygga alltför mycket på stereotyper och slitna klyschor. Ett otal tecknare och författare har bevisat att trots Wonder Womans löjliga kostym och backgrund går det att göra en intressant och underhållande serie. Andra har ägnat sig åt att undersöka hur många gånger de kan lägga fokus på hennes bröst istället för berättelsen.
Det värsta exemplet på den vildvuxna sexismen inom genren är ”broke back”-posen. Den innebär att kvinnliga karaktärer tecknas så att både deras bröst och rumpa ses framifrån samtidigt. Resultatet blir att kropparna får fel proportioner och ryggarna ser ut att vara brutna.
Det är dock inte bara tecknarna som bör ställas i skamvrån. Många manusförfattare har gjort sig skyldiga till att använda klyschan ”kvinnor i kylskåp” (fritt översatt från ”women in refrigerators”). Termen myntades av manusförfattaren Gail Simones efter att hon läst ett nummer av Green Latern där hjältens flickvän mördades och trycktes in i ett kylskåp. Vår hjälte svor att hämnas henne och serievardagen rullar vidare.
Simones började undersöka hur många och hur ofta kvinnliga karaktärer mördades, misshandlades eller förlorade sina krafter enbart för att kunna fungera som motivation för en manlig hjälte. Det var inte bara små bifigurer utan även ikoniska karaktärer som Batgirl, Ms Marvel och Wonder Woman som förvandlades från protagonister i sina egna serier till billiga dramatiskt medel för att ge den manlige hjälten lite mer patos.
I superhjältegenren är gränsen mellan liv och död ett par svängdörrar, men det är fortfarande de manliga superhjältarna som i högre grad återvänder till livet eller återfår sina förlorade krafter medan kvinnorna lämnas kvar i kylskåpen som makabra frukostfynd. En del av den vanliga backgrundsstrålningen du utsätts för när du intar din dos av Batman, Wonder Woman, Thunderbolts eller Justice League.
Men jag är trött på det här, evinnerligt trött. För jag älskar serier, jag växte upp med Batman och jag läste Spider-man när det fortfarande hette Spindelmannen och inte skrevs med ett bindestreck. Jag vill inte påstå att det var bättre förr men det känns som att de stora amerikanska serieförlagen på senaste tiden har tagit ett enormt steg tillbaka, både när det gäller tecknare och manusförfattare. DC renoverade nyligen sitt fiktiva universum för att locka till sig nya läsare. En av målgrupperna de påstod att vara ute efter var unga kvinnor. Dessa skulle man locka till sig med hjälp av starka kvinnliga karaktärer. Låt oss gå igenom tre nyrenoverade DC-karaktärer: Amanda Waller, Catwoman och Starfire.
Amanda Waller var något så ovanligt som en afroamerikansk, överviktig, femtioårig kvinna i serietidningsvärlden. Hon var intelligent, hänsynslös och vandrande i en moralisk gråzon i sina försöka att beskydda den del av jordens befolkning som saknade superkrafter. Hon kunde skrämma till och med Batman med sitt hemliga vapen: Byråkrati. Numera är hon en tjugonånting, svart men inte för svart, ser ut som en modell och är regelrätt psykopat.
Starfire var i sin gamla inkarnation en bubblig utomjording som värdesatte vänskap över allt annat och hade en uppfriskande brist på cynism och kunde med sina plasmakrafter visa vart skåpet skulle stå. Numera är hon en själlös nymfoman som inte kommer ihåg namnen på sina vänner och spenderar ett halvt nummer med att posera.
I Catwomans nya serie är det tänkt att nytillkomna läsare ska introduceras till denna karaktär. I första numret dröjer det ett antal sidor innan vi får se Selina Kyles ansikte. I nästan hela numret har tecknaren utgått från rumpperspektivet och en stor del av tidningen handlar om hur hon klär på sig. Uppenbarligen tycker DC att hennes mest karaktäristiska drag är hennes röv.
Å ja. Dessa starka kvinnliga karaktärer, jag betackar mig.
Det här är inte en protest mot tajts och spandex. Det hör genren till. Det här är inte heller en protest mot existensen av sexiga superhjältar utan en protest mot hypersexualiseringen av kvinnor i serier.
Vänta lite, kanske någon utropar nu, är inte även männen också hypersexualiserade? Ingen man kan leva upp till Captain Americas supermuskler. Tillåt mig att förklara skillnaden:
De manliga superhjältarnas idealiserade kroppstyper baseras på atleter vilket signalerar styrka. Hos superhjältinnor är den idealiserade kroppstypen vanligtvis fotomodellens eller i värsta fall porrstjärnans kropp. Kroppstyper som signalerar skönhet och sex vilket i sig inte behöver var negativt men ofta blir det då kvinnorna även tecknas i poser som signalerar underkastelse. Allt utgår från den manliga blicken. Det är inte direkt en överraskning att det är svårt att hitta en kvinnlig tecknare som använder sig av ”broke back”-posen.
Detta sker gång på gång. Dessa starka kvinnliga karaktärers styrka tycks hämtas från deras sexappeal och aldrig från deras muskler. Kan vi få lite fler kvinnliga superhjältar med fungerande blixtlås?
Den här genren kan vara mycket mer än enbart slitna klyschor och sexism. Jag började i alla fall inte läsa serietidningar för att läsa om en kurvig brud som bara har tillräckligt med personlighet för att posera.
Det som drog ner mig i serietidningsträsket var äventyren och karaktärerna. Äventyr som är mer än bara någons våta fantasi, rutor med känsla istället för rumpor.
Om DC vill locka till sig fler läsare är inte lösningen att översexualisera sina kvinnliga karaktärer. Vad de bör göra är att snegla på mindre förlagen som till exempel Red 5 eller Image Comics. Båda små men med stor spridning och en kommersiell framgång som ökar för varje år. Red 5 ger ut Atomic Robo som har med hjälp av sin fanskara lyckats finansiera ett animeringsprojekt och var samtidigt pionjärer på den digitala marknaden, vilket i sin tur ökade förlagets försäljningar överlag. Image ger ut The Walking Dead som blev tv-serie 2010 och i år har man sålt tv-rättigheterna till serien Chew av John Layman och Rob Guillory
Alla tre exempel innehåller noll ”broke backs”, noll ”kvinnor i kylskåp” och lyckas, hör och häpna, ändå vara kommersiella succéer. I dessa serier finns exempel på välskrivna karaktärer manliga så väl som kvinnliga. För att skapa engagerande serier behöver man karaktärer som lever och inte reduceras till platta objekt.
Det räcker till och med om DC sneglar på en av sina populäraste titlar just nu, en titel som slår de andra nyrenoverade titlarna; Wonder Woman. Ett äventyr där protagonisten för en gångs skull ser ut som Amazon redo för strid och inte som en liten fotomodell.
söndag 18 mars 2012
Delikatessen
Min syn på mat är ganska rättfram. Jag äter och lagar i princip allt skulle jag våga påstå.
Förutom ananas.
Seriöst. Vad är det med ananas? Varför finns det överhuvudtaget? Jag blir arg bara jag tänker på ananas.
Det är kanske det allra vidrigaste som någonsin vuxit på ett träd och jag har ändå en gång petat på en klump som växte på ett träd men som sen visade sig vara en samling spindelägg som exploderade i tusentals små spindelbebisar OCH JAG TYCKER FORTFARANDE ATT ANANAS ÄR ÄCKLIGARE.
Annars har jag alltid haft en enkel relation med mat. Till och med lekfull kan man säga. Faktum är att jag brukade ha specifika lekar som barn, en lek till varje rätt.
När jag åt lasagne var jag en modig lejoninna som jagade åt min flock. Lasagnen var en buffen som jag fällt. Min kniv och gaffel var sylvassa käkar som malde sönder ben och slet upp den sega huden. Hurra! Min flock var räddad undan svält. Cue Elton John.
När jag åt godis brukade jag försöka svälja gelégrodor hela för det var så hägrar gjorde. För det mesta satte jag i halsen och mina föräldrar visste inte riktigt om jag var självmordsbenägen eller bara dum i huvudet. Lördagsgodiset innehöll också geléormar och då var jag en ormvråk som cirklade, cirklade tills jag fick syn på en fet huggorm som var seg efter att svalt en sork. Ormen trodde att den var högst upp på pyramiden men den hade fel... det var jag, ORMVRÅKEN!
En hel del djurteman. Ni vet hur naturdokumentärer kan förvrida skallen på unga flickor.
Det konstigaste var dock när vi åt fisk när vi var på semester på Kreta. Det var ett sånt ställe där man fick peka ut fisken man ville äta.
Tyckte jag det var obehagligt? Var jag förvånad att plötsligt ställas öga mot öga mot något som jag inom en snar framtid skulle äta upp?
Nej. Allt jag minns är den fullkomliga lyckan. JAG KONTROLLERADE LIV OCH DÖD! Mitt ord var lag. Vilken fisk som skulle leva, vilken fisk som skulle dö. Det var bara jag som kunde avgöra.
JAG VAR DERAS GUD!
Jag kan bara spekulera i hur det måste ha sett ut med en sexåring som slängde huvudet bakåt, skrattade ett "mwahahaha!" och tvinnade sin mustascher.
Uppenbarligen när inte mat bara min kropp utan även mitt storhetsvansinne.
Hallå! Psykologiskt breakthrough!
Nu känner jag mig själv lite bättre. Äter inte mat för att det är gott, äter mat för att det ger mig en känsla av makt.
Häromdagen frågade jag min pappa hur han ser på mat.
Uppenbarligen hatar han också ananas och brukade leka tryckpress när han åt blodpudding (blodpuddingsbitarna var blytyper och lingonsylten trycksvärta)
Förutom ananas.
Seriöst. Vad är det med ananas? Varför finns det överhuvudtaget? Jag blir arg bara jag tänker på ananas.
Det är kanske det allra vidrigaste som någonsin vuxit på ett träd och jag har ändå en gång petat på en klump som växte på ett träd men som sen visade sig vara en samling spindelägg som exploderade i tusentals små spindelbebisar OCH JAG TYCKER FORTFARANDE ATT ANANAS ÄR ÄCKLIGARE.
Annars har jag alltid haft en enkel relation med mat. Till och med lekfull kan man säga. Faktum är att jag brukade ha specifika lekar som barn, en lek till varje rätt.
När jag åt lasagne var jag en modig lejoninna som jagade åt min flock. Lasagnen var en buffen som jag fällt. Min kniv och gaffel var sylvassa käkar som malde sönder ben och slet upp den sega huden. Hurra! Min flock var räddad undan svält. Cue Elton John.
När jag åt godis brukade jag försöka svälja gelégrodor hela för det var så hägrar gjorde. För det mesta satte jag i halsen och mina föräldrar visste inte riktigt om jag var självmordsbenägen eller bara dum i huvudet. Lördagsgodiset innehöll också geléormar och då var jag en ormvråk som cirklade, cirklade tills jag fick syn på en fet huggorm som var seg efter att svalt en sork. Ormen trodde att den var högst upp på pyramiden men den hade fel... det var jag, ORMVRÅKEN!
En hel del djurteman. Ni vet hur naturdokumentärer kan förvrida skallen på unga flickor.
Det konstigaste var dock när vi åt fisk när vi var på semester på Kreta. Det var ett sånt ställe där man fick peka ut fisken man ville äta.
Tyckte jag det var obehagligt? Var jag förvånad att plötsligt ställas öga mot öga mot något som jag inom en snar framtid skulle äta upp?
Nej. Allt jag minns är den fullkomliga lyckan. JAG KONTROLLERADE LIV OCH DÖD! Mitt ord var lag. Vilken fisk som skulle leva, vilken fisk som skulle dö. Det var bara jag som kunde avgöra.
JAG VAR DERAS GUD!
Jag kan bara spekulera i hur det måste ha sett ut med en sexåring som slängde huvudet bakåt, skrattade ett "mwahahaha!" och tvinnade sin mustascher.
Uppenbarligen när inte mat bara min kropp utan även mitt storhetsvansinne.
Hallå! Psykologiskt breakthrough!
Nu känner jag mig själv lite bättre. Äter inte mat för att det är gott, äter mat för att det ger mig en känsla av makt.
Häromdagen frågade jag min pappa hur han ser på mat.
Uppenbarligen hatar han också ananas och brukade leka tryckpress när han åt blodpudding (blodpuddingsbitarna var blytyper och lingonsylten trycksvärta)
måndag 12 mars 2012
Den bästa scenen ur "Gaudy Night":
"'Harriet, will you let me show you how to meet an attack if it ever does come?'
'Meet a- ? Yes, I should like to know. Though I'm fairly strong, you know. I think I could cope with most things, except a stab in the back. That was what I rather expected.'
'I doubt if it will be that,' said he, coolly, 'It makes a mess and leaves a messy weapon to be disposed of. Strangling is cleaner and quicker and makes no noise to speak of.'
'Yeough!'
'You have a nice throat for it,' pursued his lordship, thoughtfully. 'It has a kind of arum-lily quality that is in itself an invitation to violence. I do not want to be run in by the local bobby for assault; but if you will kindly step aside with me into this convenient field, it will give me great pleasure to strangle you scientifically in several positions.'
[...]
'But I assure you I haven't been knoking you about for the fun of it.
'I believe you. No gentleman could throttle a lady more impersonally.'
'Thank you for the testimonial. Cigarette?'"
***
Och detta är kanske den främsta anledningen till att jag vill skriva uppsats om Sayers deckare.
Harriet Vane och Peter Wimsey... DERAS KÄRLEK ÄR DEN KONSTIGASTE!
Förutom vetenskapliga lektioner i självförsvar (flera positioner), tävlar de i vem som kan citera bäst och mest och battlar i sonettskrivande.
Sen så var det den där gången då Peter köper Harriet ett hundhalsband och hans betjänt Bunter tittade lite konstigt på honom och Peter insisterade att det var FÖR ATT LÖSA ETT MYSTERIUM GIVETIVS OCH INGET ANNAT!
Okej, det var inte alls så det hände. Bara i mitt huvud. I mitt huvud träffar även Harriet och Peter på Jeeves och Wooster när de är på semester i Frankrike OCH JAG HAR INTE SKRIVIT EN FANFICTION OM DET HÄR.
'Meet a- ? Yes, I should like to know. Though I'm fairly strong, you know. I think I could cope with most things, except a stab in the back. That was what I rather expected.'
'I doubt if it will be that,' said he, coolly, 'It makes a mess and leaves a messy weapon to be disposed of. Strangling is cleaner and quicker and makes no noise to speak of.'
'Yeough!'
'You have a nice throat for it,' pursued his lordship, thoughtfully. 'It has a kind of arum-lily quality that is in itself an invitation to violence. I do not want to be run in by the local bobby for assault; but if you will kindly step aside with me into this convenient field, it will give me great pleasure to strangle you scientifically in several positions.'
[...]
'But I assure you I haven't been knoking you about for the fun of it.
'I believe you. No gentleman could throttle a lady more impersonally.'
'Thank you for the testimonial. Cigarette?'"
***
Och detta är kanske den främsta anledningen till att jag vill skriva uppsats om Sayers deckare.
Harriet Vane och Peter Wimsey... DERAS KÄRLEK ÄR DEN KONSTIGASTE!
Förutom vetenskapliga lektioner i självförsvar (flera positioner), tävlar de i vem som kan citera bäst och mest och battlar i sonettskrivande.
Sen så var det den där gången då Peter köper Harriet ett hundhalsband och hans betjänt Bunter tittade lite konstigt på honom och Peter insisterade att det var FÖR ATT LÖSA ETT MYSTERIUM GIVETIVS OCH INGET ANNAT!
Okej, det var inte alls så det hände. Bara i mitt huvud. I mitt huvud träffar även Harriet och Peter på Jeeves och Wooster när de är på semester i Frankrike OCH JAG HAR INTE SKRIVIT EN FANFICTION OM DET HÄR.
tisdag 6 mars 2012
Ett tips till alla därute (som ääääääälskar shopping) är att spara pengar tills att ex-kråkan Tacos kommer till stan. Tacos är en coach i det förvirrade livet av vara ett passionerat fashion-lion.
Det började med att jag ville ha en kavaj med guldknappar för den var i korall.
Jag har en off-and-on-again kärleksaffär med färgen korall. Varje vår när det börjar töa tar jag ett djupt andetag och väser ut: "Hädanefter skall korall bliva min melodi!"
(Min medpassagerare flyttar diskret på sig och sätter sig istället bredvid den mumlande bagladyn på andra sidan gången i bussen.)
Tyvärr var det nu så att kavajen var lite dyr och jag ville även ha råd att köpa nya sneakers (för jag ääääääääälskar att köpa skor.... äääääääääälskar!)
Tacos föreslog däför att vi skulle leta roliga kavaj/jackor på second-hand och köpa roliga knappar att sy på.
DET VAR ETT BRILJANT GENIDRAG! VAR FÅR HON ALLT IFRÅN!?!?!?!!?
Sagt och gjort.
Idag gick vi på second-hand. Första butiken vi besöker drar Taco fram en underbar brun jacka med axelvaddar och jag är nu kär för evigt i den jackan.
Medan jag stod och kråmade mig framför spegeln och älskade med jacka som jag snart skulle köpa kom en tant fram till mig och sa argt: "Inte svart! Varför ska du klä dig i bara svart?"
Jag stirrade ne på mig själv. Jag hade svarta byxor och en beige tröja. Nervöst tittade jag upp på tanten och sa: "Äääähhhhh... hahaha? Äh ja. Men du vet, litteraturstudent, får bara klä sig i svart," följt av ett högt, nervöst fnitter som brukade skrämma den mest råbarkade typ på flykt.
Tantens blick mörknade, "Vem säger det?"
"Äh... jag säger det? AHAHAHAHAHA!"
Tanten: "Kerstin Ekman klär sig inte i svart OCH HON VAR OCKSÅ LITTERATURSTUDENT!"
Uppenbarligen kunde jag inte få bort tanten med en crazy-chickenrace eftersom den här tanten var OUT OF HER FUCKING MIND... eller så gillade hon Kerstin Ekman. Hur som helst kunde jag inte spela mitt crazy-card och få henne på flykt.
Vänligt svarade jag (fast fortfarande nervöst, inget personligt mot tanten men jag kan bli rädd för bestämda äldre personer som har auktoritet i rösten och något lite off i blicken), "Ja, det stämmer nog men jag är ingen Kerstin Ekman," sa jag och skrattade för jag gillar ändå Kerstin Ekman... eller jag tror jag gillar Kerstin Ekman... kanske borde jag läsa en av hennes böcker och återkomma.
Tanten stirrade misstänksamt på mig, "Jag umgicks i hennes kretsar. Hon var trevlig."
Jag nickade. Hade faktiskt inget att säga om det.
"Jag var på hennes brölllop!" fortsatte tanten triumferande och gick sedan iväg för föra ett samtal med en krukväxt eller nåt. Givetvis är det inget jag vet säker men jag spekulerar lite. Man får spekulera. Det får man.
Kanske skulle hon hem till sin femtioelva katter. JAG BARA SPEKULERAR OKEJ!?!
Vad jag vill ha sagt med det här är att det var länge sen jag inte var den hispigaste i rummet. Mycket har jag kvar att lära.
Plus att jag har en förskräckligt fin ny jacka som inte är i färgen i korall och ska snart köpa nya skor.
Livet är ändå för härligt.
Det började med att jag ville ha en kavaj med guldknappar för den var i korall.
Jag har en off-and-on-again kärleksaffär med färgen korall. Varje vår när det börjar töa tar jag ett djupt andetag och väser ut: "Hädanefter skall korall bliva min melodi!"
(Min medpassagerare flyttar diskret på sig och sätter sig istället bredvid den mumlande bagladyn på andra sidan gången i bussen.)
Tyvärr var det nu så att kavajen var lite dyr och jag ville även ha råd att köpa nya sneakers (för jag ääääääääälskar att köpa skor.... äääääääääälskar!)
Tacos föreslog däför att vi skulle leta roliga kavaj/jackor på second-hand och köpa roliga knappar att sy på.
DET VAR ETT BRILJANT GENIDRAG! VAR FÅR HON ALLT IFRÅN!?!?!?!!?
Sagt och gjort.
Idag gick vi på second-hand. Första butiken vi besöker drar Taco fram en underbar brun jacka med axelvaddar och jag är nu kär för evigt i den jackan.
Medan jag stod och kråmade mig framför spegeln och älskade med jacka som jag snart skulle köpa kom en tant fram till mig och sa argt: "Inte svart! Varför ska du klä dig i bara svart?"
Jag stirrade ne på mig själv. Jag hade svarta byxor och en beige tröja. Nervöst tittade jag upp på tanten och sa: "Äääähhhhh... hahaha? Äh ja. Men du vet, litteraturstudent, får bara klä sig i svart," följt av ett högt, nervöst fnitter som brukade skrämma den mest råbarkade typ på flykt.
Tantens blick mörknade, "Vem säger det?"
"Äh... jag säger det? AHAHAHAHAHA!"
Tanten: "Kerstin Ekman klär sig inte i svart OCH HON VAR OCKSÅ LITTERATURSTUDENT!"
Uppenbarligen kunde jag inte få bort tanten med en crazy-chickenrace eftersom den här tanten var OUT OF HER FUCKING MIND... eller så gillade hon Kerstin Ekman. Hur som helst kunde jag inte spela mitt crazy-card och få henne på flykt.
Vänligt svarade jag (fast fortfarande nervöst, inget personligt mot tanten men jag kan bli rädd för bestämda äldre personer som har auktoritet i rösten och något lite off i blicken), "Ja, det stämmer nog men jag är ingen Kerstin Ekman," sa jag och skrattade för jag gillar ändå Kerstin Ekman... eller jag tror jag gillar Kerstin Ekman... kanske borde jag läsa en av hennes böcker och återkomma.
Tanten stirrade misstänksamt på mig, "Jag umgicks i hennes kretsar. Hon var trevlig."
Jag nickade. Hade faktiskt inget att säga om det.
"Jag var på hennes brölllop!" fortsatte tanten triumferande och gick sedan iväg för föra ett samtal med en krukväxt eller nåt. Givetvis är det inget jag vet säker men jag spekulerar lite. Man får spekulera. Det får man.
Kanske skulle hon hem till sin femtioelva katter. JAG BARA SPEKULERAR OKEJ!?!
Vad jag vill ha sagt med det här är att det var länge sen jag inte var den hispigaste i rummet. Mycket har jag kvar att lära.
Plus att jag har en förskräckligt fin ny jacka som inte är i färgen i korall och ska snart köpa nya skor.
Livet är ändå för härligt.
fredag 2 mars 2012
Passion åker tåg och tycker det är enkelt (OBS. 1 av 2 påstående är en lögn)
Tåg och jag går inte riktigt ihop.
Kanske främst för att jag ogillar att behöva sitta för nära en annan person som jag inte känner. Dessutom, ifall man sitter vid fönstret måste man i princip annonsera till sin varje gång naturen kallar.
”Ursäkta, äh… jag ska bara… errr… ja… ” och så blir det till att osmidig hoppa ur stolen och glida ut i gången och ragla desperat mot toan eftersom man väntat till sista sekunden, tvingat blåsan att härda ut tills man insett att det är tre timmar kvar på resan, att det inte finns en chans i världen att man kan hålla ut så länge.
Det är för intimt, är väl det jag vill säga. Jag vill liksom inte basunera ut varje gång jag måste kommunicera med naturen till min närmsta medpassagerare. Föredrar att försöka behålla en air av mystik. Min medpassagerare ska se på mig och tänka: ”Ah, där har vi filosofiskt lagd ung dam… vart är hon på väg? Var hon redan rest i tankarna? Åh… tycks vara djupt försjunken i allvarsamma funderingar… OCH VAD ÄR DET FÖR GIGANTISK IPOD HON HAR!?! DEN MÅSTE VARA TUSEN ÅR GAMMAL!”
De ska inte tänka: ”Hehehe… ja, så går om du häller i dig en XL latte i ett huj… hehehe… OCH VAD ÄR DET FÖR GIGANTISK IPOD HON HAR!?! DEN MÅSTE VARA TUSEN ÅR GAMMAL!”
Ibland önskar jag att människor inte skulle tänka så mycket om mig (självklart tänker de mycket om mig, det är inget jag hittar på pga min hispiga personlighet) men det skulle innebära att jag måste försöka vara mindre fascinerande OCH DET ÄR FÖR SVÅRT. Det är ändå en passiocentrisk värld OCH MAN KAN INTE ÄNDRA PÅ NATURLAGARNA FÖRSÖK INTE LEKA GUD DET SVARTNAR FÖR ÖGONEN NÄR JAG TÄNKER PÅ ATT VÄRLDEN KANSKE FORTSÄTTER MEDAN JAG SOVER! *hyperventilerar*
En annan sak som är jobbigt med tåg är det faktum att om man åker själv har man ingen att spontant berätta om allt intressant man ser från sitt fönster. Förra året när jag åkte från Göteborg var tåget tvungen att stanna till en stund utanför Stockholm och då… DÅ SÅG JAG EN ÄLGKO! En livslevande älgko. Det var sagolikt. Hon bara gled förbi mitt fönster. Ståtlig och regal.Det finns knappt ord för hur coolt det var… eller tja, det finns tre ord som beskriver min reaktion ganska bra:
JAG FLIPPADE UT!
Ingen annan i vagnen verkade ha sett älgen. Inte ens jag var säker på om jag sett älgen. Allt gick så snabbt men jag visste att jag var tvungen att få berätta för nån att jag precis SETT EN ÄLG! På riktigt. En älg. Stirrade på medpassagerare som låg och sov. Det brann i kroppen. JAG VAR TVUNGEN ATT BERÄTTA FÖR NÅN ATT JAG SETT EN JÄVLA LIVSLEVANDE ÄLG!
Tog därför fram mobilen och slog det numret till en olycksalige själ: ”PAPPA JAG SÅG EN ÄLGKO UTANFÖR MITT FÖNSTER!”
Och pappa svarade: ”Gah! Vem gav dig mitt nummer!?!”
När jag åkte till Malmö i fredags såg jag ingen älgko men när tåget stannade till i en liten håla såg jag en överkörd räv på vägen intill stationen. Tyvärr hade min pappa känt en sorts disturbance in the force för han svarade inte i telefon.
Ett annat problem jag har med tåg är det faktum att man ibland måste äta mat på tåg. JAG GILLAR INTE NÄR FRÄMLINGAR TITTAR PÅ NÄR JAG FÖRTÄR MIN FÖDA!
Det är obehagligt. För intimt. Vi är ändå inte pingviner som delar med sig av vad vi har i kräva till höger och vänster och jag vet inte alls vad jag pratar om men i alla fall!
På Malmöresan hade jag köpt en sån där macka i form av en triangel. Tyvärr hade jag glömt bort att jag inte kan äta wraps, hamburgare eller dubbelmackor. Det går bara inte. Pålägg och fyllning bara rinner ut och jag får panik.
”Bwargh!” lät det om mig när jag desperat försökte fånga upp ett dressingkladdigt salladsblad med tungan samtidigt som det som halkade ner längs min handled.
Min medpassagerare stirrade på mig. Jag mötte hennes blick och fryser till. Salladsbladet halkar vidare och ner på golvet.
TYSTNADEN VAR EXPLOSIV.
Och jag pressar fram: ”Ähhh… jag såg ett rävkadaver en gång!”
Och medpassageraren: ”Bra där."
Slutligen, det allra jobbigaste med att åka tåg är när man måste byta tåg. Det är en ändlös mardröm av jättejobbigt. Tio minuter innan tåget rullar in på stationen måste jag börja göra mig redo. Full påklädd (o lite för varm) stirrar jag bestämt framåt och försöker få upp flåset. Jag blir lite som en elitidrottare som försöker tagga inför ett OS.
Problem är att förbereder mig mentalt för tågbytet med en sån intensitet att jag ibland missar vilket spår mitt nya tåg ska gå ifrån.
Mitt liv är en serie av förutsägbara misstag och dråpligheter.
När jag sedan åkte från Malmö till Uppsala satt jag bredvid en främling på ett tåg som tjatade om att vi borde byta mord med varandra. Jag tror att han blandade ihop mitt liv med intrigen i en Hitchcock. Jag hatar när det händer.
Alla vet att mitt liv är mer som intrigen i biblioteksscenen Ghostbusters
Varje gång. Varje gång jag lånar böcker på Carolina.
Kanske främst för att jag ogillar att behöva sitta för nära en annan person som jag inte känner. Dessutom, ifall man sitter vid fönstret måste man i princip annonsera till sin varje gång naturen kallar.
”Ursäkta, äh… jag ska bara… errr… ja… ” och så blir det till att osmidig hoppa ur stolen och glida ut i gången och ragla desperat mot toan eftersom man väntat till sista sekunden, tvingat blåsan att härda ut tills man insett att det är tre timmar kvar på resan, att det inte finns en chans i världen att man kan hålla ut så länge.
Det är för intimt, är väl det jag vill säga. Jag vill liksom inte basunera ut varje gång jag måste kommunicera med naturen till min närmsta medpassagerare. Föredrar att försöka behålla en air av mystik. Min medpassagerare ska se på mig och tänka: ”Ah, där har vi filosofiskt lagd ung dam… vart är hon på väg? Var hon redan rest i tankarna? Åh… tycks vara djupt försjunken i allvarsamma funderingar… OCH VAD ÄR DET FÖR GIGANTISK IPOD HON HAR!?! DEN MÅSTE VARA TUSEN ÅR GAMMAL!”
De ska inte tänka: ”Hehehe… ja, så går om du häller i dig en XL latte i ett huj… hehehe… OCH VAD ÄR DET FÖR GIGANTISK IPOD HON HAR!?! DEN MÅSTE VARA TUSEN ÅR GAMMAL!”
Ibland önskar jag att människor inte skulle tänka så mycket om mig (självklart tänker de mycket om mig, det är inget jag hittar på pga min hispiga personlighet) men det skulle innebära att jag måste försöka vara mindre fascinerande OCH DET ÄR FÖR SVÅRT. Det är ändå en passiocentrisk värld OCH MAN KAN INTE ÄNDRA PÅ NATURLAGARNA FÖRSÖK INTE LEKA GUD DET SVARTNAR FÖR ÖGONEN NÄR JAG TÄNKER PÅ ATT VÄRLDEN KANSKE FORTSÄTTER MEDAN JAG SOVER! *hyperventilerar*
En annan sak som är jobbigt med tåg är det faktum att om man åker själv har man ingen att spontant berätta om allt intressant man ser från sitt fönster. Förra året när jag åkte från Göteborg var tåget tvungen att stanna till en stund utanför Stockholm och då… DÅ SÅG JAG EN ÄLGKO! En livslevande älgko. Det var sagolikt. Hon bara gled förbi mitt fönster. Ståtlig och regal.Det finns knappt ord för hur coolt det var… eller tja, det finns tre ord som beskriver min reaktion ganska bra:
JAG FLIPPADE UT!
Ingen annan i vagnen verkade ha sett älgen. Inte ens jag var säker på om jag sett älgen. Allt gick så snabbt men jag visste att jag var tvungen att få berätta för nån att jag precis SETT EN ÄLG! På riktigt. En älg. Stirrade på medpassagerare som låg och sov. Det brann i kroppen. JAG VAR TVUNGEN ATT BERÄTTA FÖR NÅN ATT JAG SETT EN JÄVLA LIVSLEVANDE ÄLG!
Tog därför fram mobilen och slog det numret till en olycksalige själ: ”PAPPA JAG SÅG EN ÄLGKO UTANFÖR MITT FÖNSTER!”
Och pappa svarade: ”Gah! Vem gav dig mitt nummer!?!”
När jag åkte till Malmö i fredags såg jag ingen älgko men när tåget stannade till i en liten håla såg jag en överkörd räv på vägen intill stationen. Tyvärr hade min pappa känt en sorts disturbance in the force för han svarade inte i telefon.
Ett annat problem jag har med tåg är det faktum att man ibland måste äta mat på tåg. JAG GILLAR INTE NÄR FRÄMLINGAR TITTAR PÅ NÄR JAG FÖRTÄR MIN FÖDA!
Det är obehagligt. För intimt. Vi är ändå inte pingviner som delar med sig av vad vi har i kräva till höger och vänster och jag vet inte alls vad jag pratar om men i alla fall!
På Malmöresan hade jag köpt en sån där macka i form av en triangel. Tyvärr hade jag glömt bort att jag inte kan äta wraps, hamburgare eller dubbelmackor. Det går bara inte. Pålägg och fyllning bara rinner ut och jag får panik.
”Bwargh!” lät det om mig när jag desperat försökte fånga upp ett dressingkladdigt salladsblad med tungan samtidigt som det som halkade ner längs min handled.
Min medpassagerare stirrade på mig. Jag mötte hennes blick och fryser till. Salladsbladet halkar vidare och ner på golvet.
TYSTNADEN VAR EXPLOSIV.
Och jag pressar fram: ”Ähhh… jag såg ett rävkadaver en gång!”
Och medpassageraren: ”Bra där."
Slutligen, det allra jobbigaste med att åka tåg är när man måste byta tåg. Det är en ändlös mardröm av jättejobbigt. Tio minuter innan tåget rullar in på stationen måste jag börja göra mig redo. Full påklädd (o lite för varm) stirrar jag bestämt framåt och försöker få upp flåset. Jag blir lite som en elitidrottare som försöker tagga inför ett OS.
Problem är att förbereder mig mentalt för tågbytet med en sån intensitet att jag ibland missar vilket spår mitt nya tåg ska gå ifrån.
Mitt liv är en serie av förutsägbara misstag och dråpligheter.
När jag sedan åkte från Malmö till Uppsala satt jag bredvid en främling på ett tåg som tjatade om att vi borde byta mord med varandra. Jag tror att han blandade ihop mitt liv med intrigen i en Hitchcock. Jag hatar när det händer.
Alla vet att mitt liv är mer som intrigen i biblioteksscenen Ghostbusters
Varje gång. Varje gång jag lånar böcker på Carolina.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)