Kul i matbutiken - Veckans Skrattis

Kund: Where's the wine bar?
Kassör: We don't have a wine bar.
Kund: They told me you had wine bar.
Kassör: We don't have a wine bar here.
Kund: No wine bar? You know wine bar, they're tiny and red.... wine bar!
Kassör: ...... JAHA VINBÄR!!!!

Hahaha... livet är då fyllt av dessa små stunder som förgyller vardagen. Speciellt då man står bakom nämnd kund som tjatar om en jäkla wine bar i fem till hundra minuter och allt man ska köpa är veganska korvar åt en vän.

Julens godbitar - Ett Urval

Angående att musten försvann förfärligt fort hemma hos familjen Passion och Jakob visar upp en imponerande överlevnadsinstinkt:
Jag: Anna och jag drack upp nästan en hel flaska när hon var här och fika.
Jakob: Du kan hälsa henne att hon inte bara kan komma hit och ta vad hon vill ha.
Jag: Hälsa henne det själv.
Jakob: ... det vågar jag inte.

På julafton såg vi en rysk film om de sovjetiska utrenseningarna på 30-talet i sovjet, Bränd av solen... och ja, jag inser hur det låter.
Pappa: Kotov var ju inte helt osympatisk. Han var respekterad i byn, luktade gott-
Jag: Sa du luktade gott?
Pappa: ... nej?
Jag: Är det här något du läst i din stora bok om Stalin eller är det bara din egna spekulationer?
Pappa: Jag menade att han såg bra ut.
Jag: Visst. Ok. Säkert.

Vi spelade även ett parti TP på julafton som var en smula... oidpal? Ju mindre sagt om den saken, desto bättre...

På annandagen inser jag att min taktkänsla inte bara är dålig när jag dansar...
Moster: Morbror ska köra tanterna-
Jag: Menar du Helena?
Kusin: *stirrar mordiskt på mig*
Jag: Hehehe... *panik*
Moster: Det där var en farlig poäng du plockade.
Jag: *desperat* Du är min favoritkusin!!!

Helgens höjdpunkt var dock när Jakob övertalades av min morbror att hålla i kusinbarnet Elvin. Jakob gick med på det bara om morbrorn var kvar o kunde ta över ifall nåt skulle hända. Morbrorn räcker över sitt barnbarn till Jakob.

Går sedan prompt sin väg.

Jakob börjar kallsvettas.

Elvin börjar smågnälla.

Jakob med panik i rösten: "Haaalllååå? Kan någon... skulle nån kunna... öm jag tror inte han... hjälp?"

Morbror kommer in och börjar foto Jakob.

Elvin börjar vrida sig i Jakobs famn. Jakob är nu likblek.

Elvins mor kommer in. Börjar också foto Jakob med en mycket irriterad Elvin.

"Kanske nån skulle ta honom? Kanske... hallå?"

Pappa kommer in i rummet. Ett hopp för vår stackars påg? Inte då. Pappa tar upp sin nya kamera och börjar filma Jakob.

Det här höll på i ett par minuter. Elvin började tjuta men det var fortfarande mest synd om Jakob.

God Jul och blahblahblah

Inser att jag inte är en fantastisk snöflinga när jag säger att tomten skrämde livet ur mig när jag var liten men det gjorde han. Specifikt morfar som jultomten. Pappa muttrade häromdagen att han är lite bitter över att han aldrig fick vara jultomten pga att han skulle gjort en show som ingen skulle kunna glömma.

Dessutom var morfar dålig på att vara jultomten, han föll ur rollen kan man säga. Det var lite därför morfar-som-tomten skrämde mig.

Det var som en mardrömsfigur. Varken tomte... varken morfar. Något mitt i mellan. Som om en galen vetenskapsman hade kombinerat morfarsdna och tomtedna och väckt en tomtemorfarn till liv. "It's aliiive! It's aliiiive!"

Plus vår tomte hade sidekick i form av en kvinna klädd till en katt. Till denna dag vet jag inte om det var nåt man faktiskt har i Polen, tomten får hjälp av en kattkvinna, eller om min familj bara hade en kattkostym o tyckte det var slöseri att inte sätta den i användning. Vill jag ens veta?

Lite därför jag satt blickstilla i soffan och hoppades att vad än tomtemorfarn var så kunde den inte se mig om jag inte rörde mig. Samtidigt som jag försökte offra min bror till den mystiska kattkvinnan. Var man för sig själv så att säga.

Och nu ska jag sova i väntan på jul. Har gömt en stekpanna med pyttipanna under sängen ifall tre spöken kommer under natten för att lära mig julens sanna mening. Hatar när det händer.

Dagens post scriptum:

Ööööhhhh nämnde jag att jag ska träffa Amanda på torsdag? Föratteeehhh... det ska jag. Tror ni mig inte?

Ni skulle bara se de absurda vattenfallen som är min handsvett varje gång jag kommer att tänka på att jag ska få träffa Amanda (åhgud nej det vill ni inte... vad är det här som ska föreställa min kropp!?!?)

Att hon kan komma att reta mig face-to-face och inte bara över twitter. Det är nästan för mycket. För mycket. Jag kanske dör lite grann. Överdriver bara lite.

Min pappa har med en nybörjares iver bestämt sig för att baka. Inför första advent fixade han lussebullar, mjuk pepparkaka och vanliga pepparkakor. Enorma mängder av allt dessutom. Jag kände mig en smula upprörd pga baka brukar vara min grej och nu fanns det inget som jag kunde göra för att få bekräftelse men jag överlever *hyperventilerar*

Eftersom hans bakproduktion inte var av denna värld finns det fortfarande enorma mängder pepperkaksdeg som behöver kavlas ut, formas, uppfostras, lära sig ett yrke, älska, leva, gräddas och ätas upp. Det var på vår agenda idag då jag åkt hem till Gävle för att hjälpa pappa med julgrejor. Läs meningen som: Hjälpa pappa genom att stressa fast det inte behövs. Någon måste stå för julstressen, eller hur?

Då gick en propp och nu funkar inte pappas högteknologisk ugn. Där  sköts mina organiserade, väluttänkta och noga tajmade planer ner innan de ens hann lämna flygbasen så att säga. Imorgon ska ugnsreparatören komma. Kanske. Vi vet inte. Vi hänger i ovisshet. Jag är bara lite stressad. Men man måste skratta i såna här situationer. HAHAHAHAAAAAHHHH!!!!

Fast kanske inte gällt och hysteriskt. Det finns bättre sätt att skratta på. Gör om gör rätt. Med magstöd, Persson.

MWAHAHAHAHAHA!!!

Bättre... inte riktigt som jag tänker mig att människor vars loft är fritt från tomtar (säsongsrelaterad humor hahaha) brukar skratta men... bättre.

Näpp, hittade en till julig bild och vad jag vill ha i julklapp

Julplaner

Kuppa spotifylistan med julmusik. Bara Peter Jöback. Peter Jöback hela tiden. Det finns en tid och plats för Peter Jöback. Det vill säga här och föralltid. Jag vill bli gammal tillsammans med Peter Jöback men inte... ni vet... på ett konstigt sätt. Ett helt normalt sätt. Vill bara mogna som kvinna, bli gammal... uppnå en viss ålder... tillsammans med Peter Jöback på alla möjliga sätt... fast inte på det konstiga sättet. Ni vet vad jag menar. Säger vi.

Baka saffransbullar med mandelmassa (ej lussebullar, ett nytt recept som är godkänt av media, kan bara baka saker som är godkända av auktoritetet, är ingen köksrebel direkt) och göra portvinssill tillsammans med pappa. Han varnade mig dock att om vi gjorde portvinssill var vi tvugna att dricka upp hela flaskan sen pga portvin är färskvara. Det är ok pappsen, sa jag, det är ok yes box alright. Kalla mig aldrig pappsen igen, sa han kallt. Var tyvärr tvungen att erkänna att det var inget jag kunde lova honom.

Som Jakob meddelade via synnerligen hotfulla sms kommer vi spela TP till pappas stora förtvivlan. Uppenbarligen hatar han att vi älskar honom och vill umgås med honom. Men det är väl ok. Faderlig övergivande har skapat stora genier. Jag antar att man måste se det från den ljusa sidan att ens pappa hatar att man älskar honom och vill tillbringa sin tid med att ägna sig åt typiska familjegrejor som att spela sällskapsspel. VAD MENAR DU MED ATT JAG ÄR PASSIV AGGRESSIV JAG BARA ACCEPTERAR HANS STÅNDPUNKT OK!?!?

Hur som helst kommer han inte komma undan. Ingen människan kan fly sitt öde och ödet som väntar alla som spelar TP mig är en förudmjukelse som kommer bränna ner själen, salta såren och inget kommer någonsin kunna växa där mer. Allra minst hopp MWAHAHAHAHAHA!!!

Jag är en TP gud, kom till denna dimension av existens för att vinna TP jämnt. Är dessutom en väldigt ödmjuk förlorare.... HAHAHA SOM OM DET NÅGONSIN SKULLE HÄNDA!!!

(men när vi spelade tp i kråkan med - )

VI SKA ALDRIG PRATA OM DET SOM HÄNDE I BELGIEN SA JAG JU!

(är... är "belgien" kod för varje gång vi förlorade tp?)

HAHAHA VA KANADA HAR ALDRIG VARIT I KANADA!

(ok om du ska vara hysterisk och hålla ner caps lock konstant så tänker jag inte prata mer med dig)

Jag är dock lite orolig angående Jakob, vi pratade över skype igår och han sa, med en riktigt hotfull stämma, "Jag har ju läst littvet i år... " så nu kan jag inte bara hoppas på att han får alla frågor om ost när han ska svara på sport&fritid.

Andra saker förutom att förlora på TP min pappa inte kan undvika... min villkorslösa faderskärlek. Jag är ytterst hängiven och duktig dotter, min far och jag har en alldeles speciell relation med en speciel jargon.

Idag när jag kom o hälsa på honom i Gävle så sa han: "Jag önskar att jag aldrig blivit född så att du i förlängning inte hade blivit född."

En sån skämtare han är.

Nu har han låst in sig på toaletten och vägrar komma ut förrän jag gjort kaffe.

HAHAHA!

När han kommer ut tänker jag tvinga honom att titta på roliga kattvideos på youtube. Han gillar sånt.

Jösses, jag har inte berättat om min fabulösa julklappsförslag.Det är rent... vågar jag gå så långt som att säga att det är... och nu citerar jag min lillebror varje gång han äter något jag lagat... helt okej?
Han håller aldrig inne överflödigt smicker den pojken.

Om jag har förstått saken rätt... och vi kan vara ganska säkra på att jag inte har det hahaha självironisk humor *bjuder på mig själv, serverar mig själv som en allt du kan äta buffe och är ni nöjda nu!?! are you not entertained!?!? är som jesus på ko- (och där tonar vi ner på storhetsvansinnet!)*

Som sagt, om jag har förstått saken rätt så var Upplevelser (med stor begynnelsebokstav för vi riktigt ska känna allvaret) en julklappsgrej förra året. Mitt förslag är att inkludera Skandal som ett upplevelsepaket. Misstänker att jag kommer kunna tjäna storkovan på det här (Mentalanteckning: Använd aldrig ordet "storkovan" igen. Aldrig. Lova dig själv det. Vi är värda åtminstone det.)

Skandal skulle gå ut på att jag skulle foto kunden naken tillsammans med en kunglighet på ett ställe som skulle kunna beskrivas som pittoreskt om man var mytoman. Jag har en deal på gång med en mindre kunglighet från ett litet örike i Stilla Havet ni har äh... antagligen inte hört talas om stället. Det är väldigt exklusivt... samtidigt som jag av någon anledning ständigt kommer att tänka på Groucho Marxs ord: "I don't want to belong to any club that will accept people like me as a member."

Steg två skulle vara att sprida alla bilder över världen och pang tjoff! En riktig skandal.

Hm... jag vet inte riktigt om jag tänkt igenom det här ordentligt. På pappret är planen fantastisk, inget snack om saken. Och... äh... jg menar... jag gillar ju det här med naket... men jag gillar det mest i kontexten att det ska vara i osynlig form (så nära men ändå så långt borta, bara fantasin sätter gränserna) eller bakom stängda dörrar (dansa, dansa som om ingen ser dig men för säkerhets skull dansa som om någon såg dig, vi vill inte riskera för mycket här)

Så helst skulle jag inte vilja vara den som knäppte korten? Idealet är att jag skulle vara en sorts grå eminens, martionettmästaren i skuggorna som gömmer sig bakom en mask av anständighet.

Åh nu kom jag på ett till förslag som skulle kunna göra sig som upplevelsepaket. Ett dubbelliv! Eller åh åh! Eller man skulle kunna förlora sin identitet. Tänk, den lyckliga mottagaren skulle en dag vakna upp i ett helt annat liv och- NEJ VÄNTA! Upplevelsen av att vara jagad. Du vaknar upp med ett lik i rummet och har 48 timmar på dig att rentvå ditt namn medan Tommy Lee Jones jagar dig. Sånt kan man knappt sätta ett pris på. Once in a lifetime snackar vi här, va. Det skulle vara som att få uppleva den där filmen... vadhettere...

Den där filmen där en mans fru mördas och han måste rentvå sitt namn... ni vet den med.... hoppar ner för ett vattenfall...

KEJSARENS NYA STIL! Just det. Så hette den.

Det är en vadhettere... bra film. Kul för hela familjen.

Lägesrapport

igår kändes som om jag...

 ... och försökte intala mig att allt var....

Fast jag kände mig ändå ganska...

... samtidigt som...
 

Just nu är jag metaforiskt o lite bokstavligt...

Känns som idag kommer vara en dag av konstant...

Vi får dock aldrig glömma att...

Såatteh...

Det är bara att pose as a team eftersom shit kanske inte har blivit real riktigt ännu men det är lika bra  att bita ihop redan nu och rädda världen. Business as usual.

Vi går från det ena till det andra

Att jag skrivit sedan 2008? Inte helt onödan om jag läser tidiga grejor. Tror det har att göra med att jag inte är lika nervös postgymnasiet att göra bort mig längre.

HAHAHA JAG ÅNGRAR INGET!

Det är en metafor. Och ett motto. Mitt motto.

Men jag har börjar tänka så här... 2013... året som ska vara min pånyttföddelse. Eller kanske nej. När jag tänker "pånyttföddelse" tänker jag newagekollo där man får rulla in sig i falkskärmstyg och med våld och kraft "födda sig själv igen". Kanske är det bara jag. Kanske blandar jag ihop det med en fest jag hörde talas om där en viss livmordersbesatt vän deltog. Kanske är allt en dröm.

Hur det än en är har det... (räknar på fingrarna) gått hela fyra (fem?) år och jag börjar bli sugen på förändring. Ska jag försöka lära mig typ wordpress? Wordpress verkar lite mer fancy. Känns lite kittlande med något som är lite mer fancy.

Och på tal om förändring i denna gråa rutin vi kallar livets äventyr...

... var på en intervju idag för ett deltidsjobb. Om jag vill kan jag nog få det men jag ska ge besked på tisdag efter jag har kollat upp lite andra besked osv. Är ambivalent men skötte intervjun riktigt snyggt. Hade tagit på mig krigsmålningen o allt. Var flippin' fab... äh säger man så? Är det öh... street? Flippin' fab?

Oavsett vad som händer nu känns det bra. Om jag tänker tillbaka på Hanna Passion anno 2008, hon som inte ens visste att hon var Hanna Passions is my passion ännu, då har jag kommit långt rent personligt. Hanna Passion 2008 hade varit nervös och låtit det styra henne. Jag var fortfarande nervös. Det kommer jag alltid att vara hela mitt liv. Jag är en nervös personlighet men jag låter inte mina tankar skena som uppskrämd flock gnuer över livets savanner längre. Någonstans på vägen mellan 2008 och 2012 har jag lärt mig att analysera mina egna tankemönster och inse när jag håller på att flippa ur o fjanta mig. Min hjärna producerar fortfarande det ena mardrömspinsamhetsscenariot efter det andra men jag har lärt mig att skjuta dem åt sidan pga är rätt fantastisk när det kommer till kritan. Är inte perfekt men mina imperfektioner gör mig också rätt fantastisk. En fräsch sallad men ett par överraskningar i form av för mycket vinäger. En sorts metafor säger vi.

Läste en gång att blyga personer är otroligt narcissistiska och det är nog sant. Som blyg är man alltid otroligt fokuserad på sig själv. Hur man låter, hur man ser ut, var man har sina händer och- ÅH SHIT jag har ingen aning vad den här personen precis sa till mig GUUUD VAD PINSAMT DET HÄR ÄR- oookej... nu har jag ingen aning om vad vi pratar om alls längre. Det är fruktansvärt distraherande att vara blyg. Det är dessutom ett hinder. Jag brukar säga att jag är en blyg kvinna med en megalomanisk självförklarat genikvinna som bara väntar på att få komma ut. Denna genikvinna kan bäst beskrivas som off the fucking chain. Därför är det egentligen bra att jag är blyg då mina inre narcissistiska tendenser och okopplade självförälskelse filtreras genom min blyghet.

Bara jag inte låter det gå för långt. Därför har jag börjat mata o göda mitt inre kvinnogeni lite mer. Hon behöver rastas ibland och hon är till hjälp största delen av tiden. Som på intervjun. Var nervös först men sen tänkte jag: "Äsch. Är rätt fantastisk. Nu kör vi. Håll i hatten. I have a need for speed and only en intervju kan lindra detta brinnande behov av fart o fläkt i mitt liv."

Det gick bra. Var lugn, saklig, trevlig och skrattade artigt åt ett litet skämt.... vänta lite här nu va. Lugn och saklig!?!? Jag vet, det var jag. Det känns som att retoriken o radion hjälpt mig att hantera hur jag ska prata även om det inte är i form av ett tal framför publik.

Exempel på lugn o saklig.

Just nu känns det här okej. Skönt att avsluta år 2012 på denna ton. Det är okej. Det var egentligen allt jag hoppades på. Det är okej och jag menar det också. Varsågod, lite Peter Lorre på tredje advent.

Hotfulla sms

Hörru på jullovet ska vi spela TP. Meddela också att handsken som kastas även är ämnad för honom.
- Lilla pe, kl 17.56

Pappa alltså
- Lilla pe, kl 17.57

Såg precis avsnittet där Frasier låter Martin ha kvar sin fåtölj fastän den inte passar med resten av inredningen.

Ibland är Frasier helt perfekt. Typ varje gång David Hyde Pierce säger något.

Det här med att jag länge trodde Kellis Milkshake handlade om en kvinna som startade ett eget företag...

... en sorts milkshakeskola? För hon kunde lära dem att göra milkshake men det kosta.

En bra plan, tyckte jag. Skulle ha investerat.

Nu när jag vet mer föredrar jag nog ändå min egen version.

Passion ser om "Jurassic Park" för första gången sen hon var 10

I torsdags när jag och Tash åt världens godaste soppa med kokosmjölk och fänkål avslutade vi kvällen med att se Jurassic Park, därför bjuder jag med er på tur där Hanna Passion återupptäcker irrationella rädsla för utdöda reptiler.

Filmen börjar med att en mystisk- SHORTS! MWAHAHAHAAHAAAAAA!

Det är så här mitt skrivbord ser ut numera. Tema shorts.

Filmen inleds med dessa suveräna shorts tillhörande vad som snabbt blir min favoritkaraktär, Muldoon. Det är ett par riktigt fantastiska shorts det där... den här filmen var inte så farlig som jag minns- AH ÅH NEJ JAG KOM PRECIS PÅ ATT JAG ÄR SKITRÄDD FÖR VELOCIRAPTORER!

En anonym parkarbetare dör i den första minuten av filmen. Farväl, vi hann knappt lära känna dig. Men härnäst! Våra hjältar introduceras, Grant och Sattler. Tash kommenterade här att filmen inte kändes särskilt gammal trots att den var gjord 1992, då kom vi fram till den här scenen:

Hallå 90-talet min gamle vän...

Vi får en minnesvärda scenen då Grant skrämmer skiten ur en av filmhistoriens drygaste barn. Sattler grimaserar i bakgrunden, uppenbart att det inte är första gången Grant skrämmer skiten ur barn. Hon ser förmanande ut men vi vet alla att hon älskar hans buffliga sätt. Rawr. Förresten... hatar Grant barn? Tur att han ska till en dinosauriepark, där lär det inte finnas barn, speciellt som all säkerhet inte är testad ännu. Haha. Det vore ju för lustigt om det fanns barn där. Haha.

Grant och Sattler följer med Hammond till hans mystiska park för att inspektera den. Vad finns där? Vem vet? Ingen vet! Okej, vi vet men Grant och Sattler vet inget. Filmiskt berättande in action. Haha. Hallå vänta lite... Hammond spelas av Richard Attenborough... det finns säkert ett skämt här... tror jag?

På helikopterresan dit introduceras vi till matematikern, kaosteorifanboyen, allmän skön kille Dr Malcolm spelad av Jeff Goldblum.

Vad har han... jag vet inte... kan inte ens...

En magnifik outfit och en helt vanlig pose.

Väl framme i parken. DINOSAURIER! ÅH KORS I TAKET VAD MYCKET DINOSAURIER!

Det bästa är Grant och Sattler blir så exalterade att de kissar på sig. Se bara på Laura Derns fantastiska minspel. Hon dör. Hon dör om det finns t-rex i parken. Åh det finns en t-rex? Hon är död. Helt död. Kan ej hantera alla dessa Känslor

Grant kräks lite för att han blir för exalterad.

Jag uppskattar hur Laura Dern spelar Ellie Sattler med en sådan hejdlös entusiasm.

Hon kan inte ens... så många känslor!

Jag ändrar mig. Ellie Sattler är min favoritkaraktär.

Överraskningarna slutar inte att komma. Jag hade glömt att Samuel L Jackson var med i den här filmen. Ah och så ännu en dos av Muldoons shorts. Han kan verkligen bära sina shorts den mannen. Mmm shortssssss... och knästrumpor?

Hur lite jag än kommer ihåg av den här filmen minns jag det allra viktigaste. Allt går åt helvete. Pga Newman från Seinfeld leker judas. Som tur är dör han. Jag uppskattar en karaktär vars enda syfte är att vara en MacGuffin (det har många betydelser men jag använder den här i den meningen att en MacGuffin, objekt eller karaktär, är det som sätter igång storyn) och göra sitt jobb men sen görs av med på ett snyggt sätt. När jag ser äventyrs/matiné filmer vill jag inte ha hundra handlingar i en enda film att hålla reda på. Jag vill bara ha dinosaurier!

Nej... vänta... jag ångrar mig.

Den girige advokaten (man vet att han är girig pga är advokat haha tråkigt skämt är tråkigt) överger barnen och gömmer sig på en toalett. Det bådar inte gott för den mannen. Vet han inte att han är i en Steven Spielbergh film från 11 år? Han har noll koll på sin genren och vet inte alls att sympati ger överlevnadspoäng... förutom ifall heroisk självuppoffring kommer upp på menyn. 

T-rexen ger sig på barnens bil och det här är lite läskigt. Jag har en låg tröskel, ok, men jag tycker det här är lite läskigt på riktigt. Men de sitter i alla fall i en bil och det borde väl – ÅH HERREGUD NEJNEJNEJNEJ!

Och Tash: Hanna, ta ett djupt andetag. Det är en film. Och jag: NEJNEJNEJ!!!

Givetvis hittar t-rexen den girige advokaten och äter upp honon men det är ok pga vi har noll sympati för honom. Det borde finnas ett kommentarspår på dvd:en med bara skojiga trombonljud som spelas vid dessa scener.

Vomp vomp!

Voooooomp!

Det händer egentligen inte särskilt mycket i den här filmen. Folk tittar på dinosaurier. Folk springer ifrån dinosaurier. Dinosaurier äter upp folk men Grant har i alla fall en personliga storyarc går ut på att han lär sig att tycka om barn och blir en beskyddare. Det hela är mycket hjärtvärmande. Jag vet inte om ni kan höra det men jag menar det på riktigt. Hjärtvärmande är nyckelordet.

"He left us! He left us!"

"But that's not what I'm going to do." sa han pga hade mycket mörkare planer.

Eftersom Newman slog ut alla säkerhetssystem, el- och telefonnätet måste Samuel L Jackson göra det man alltid måste göra i dessa situationer: Slå av datorn och sen slå på den igen. Tyvärr sitter av knappen nere i deras säkra bunker men på-knappen sitter i ett skjule precis vid velociraptor buren och... VEM GJORDE PLANRITNINGEN TILL DET HÄR STÄLLET!?!? Ge hen sparken. Facket godtar dum i huvudet på riktigt som en anledning.

Nu börjar bli stressad av filmen. ”Tash,” frågar jag nervöst, ”Dör Samuel L Jackson i den här filmen?”

”Inga spojlers!”

”Men jag minns inte om han dör eller inte. Jag vet inte om jag klarar av det här.”

Min pappa kan inte se Jurassic Park pga han har svårt för filmer där barn råkar illa ut. Jag blir nervös av att titta på Jurassic Park pga har svårt för att nåt ska hända Samuel L Jackson. Som tur är besvaras i alla fall inte min fahåga att Ellie Sattler skulle bli förpassad till bunkern utan hon har sin eget syfte i handlingen jämte Grant. Hon och Muldoon ger sig ut för att trycka på knappen för att få igång systemet igen och leta efter Samuel L Jackson som har försvunnit. Påminnelse: Ni vet den kanppen som ligger bredvid velociraptorernas bur. Den knappen.

Alla räddas tillslut av lite hollywoodhacking men jag klagar inte. Vi slipper i alla fall ett virus i form av en skrattande dödskalle.

Men det egentliga hjälten i denna film är självklart t-rexen. Hon sveper in på slutet som en ordentlig Big Damn Hero. Om det inte vore för att hon skrämde livet ur mig pga vill krossa min ben mellan sina sylvassa tänder skulle jag ta med henne hem och kalla henne Tiffany.

Filmen slutar med att Hammond dystert tänker över sitt liv och sina beslut. Jag gillar Hammond, hans motivationer osv. I böckerna är uppenbarligen en manipulativ skitstövel som inte bryr sig om att någon kan ta skada av det han gör. I filmen är han i grund och botten en trafisk karaktär som drömmer om att dela med sig av sin fantastiska upptäckt för hela världen men blir i sin iver blind för den kraft han leker med. Snart kommer jag börja svamla om hur Jurassic Park påminner om en grekisk tragedi. Vi går vidare.

Grant har kommit över sin barnfobi och han o Sattler utbytter ömma blickar. Grant kramar om de sovande barnen Tim och Lex, liksom för att säga:

"Kan jag behålla det här paret? Har redan tränat dem."

Kul film i alla fall. Kul för hela familjen. Fast kanske lite jobbigt för Tash pga min konstanta reaktion genom hela filmen var:

Igår när jag och Tash hade handlat för vår torsdagsmiddag gick vi förbi mina gamla hemtrakter på söder så jag kände mig manad att peka ut viktiga historiska platser.

Jag: Där, uppe... öh... tror jag blev vaccinerad där.
Tash: Jaha.
Jag: Där borta... kräktes där en gång.
Tash: Wow.
Jag: Och där, där klippte jag mig en gång när jag var liten.
Tash: ... där?
Jag: Jupp.
Tash: På African Magic?
Jag: Äh ja.
Tash: Du klippte dig på African Magic?
Jag: Ganska säker på att det var där öm... jag ville ha en sån där du vet... blå?
Tash: Blå?
Jag: Typ en fläta i plast.
Tash: Åh gud...
Jag: DÖM MIG INTE! Jag var 6... 7 år?
Tash: ...
Jag: Ääääähhhh vi byter ämne... och där köpte mig min Relaxed Elegance sweatshirt. Du var med den gången.

Känslan när man minns saker man gjorde när man var liten och man tänker åh gud varför stoppade ingen mig?

2013, Del II

2013 vill jag ha mindre superhjältsfilmer som vill vara så fruktansvärt dark, gritty o edgy. Jag började läsa serietidningar med superhjältar för att det var kul och serier som Watchmen var då ett välkommet avbrott i lustigheterna. Nu när varannan superhjälte inte kan släppa taget om sitt mörka, jobbiga förflutna åh mina föräldrar blev rånmördade i en gränd på julafton samtidigt som galaxen exploderade åååhhh min ååååångest ta på den känn på den åååångest börjar jag bli lite trött på det hela.

Visst traumatiskt förflutet är bra grogrund för en superhjälte men inte när varje avsnitt/nummer går ut på att hjälten sitter och har en inre monolog om hur mycket ångets hen har. Det var därför jag gillade Spectacular Spider-man, de använde sig av farbror Bens föralltid lika kanoniska död på ett sätt som gav Peter Parker pathos, hans sorg lärde honom att bli starkare. Som läsare/tittare fick vi följa på hans inre resan och tillsammans med honom nå en upplösning som inte kändes för snabb utan gav rätt sorts känsla av katharsis. Haha använde jag precis antik tragedi för att prata om Spider-man?

Det gjorde jag och jag ångrar inget. INGET!

Tyvärr verkar 2013 bli som jag vill. Har sett trailern till den nya Supermanfilmen, Man of Steel. Allt är jätteallvarligt och Superman verkar ha ungefär fem ansiktsuttryck.

2013 verkar inte heller bli året då jag äntligen får min Wonder Woman-film. Jag har typ ett halvt anteckningsblock där jag skriver ner tankar kring en Wonder Woman-film, jag har så många tankar om Wonder Woman. Så. Många. Tankar. Ibland om byxor och cape? Y/N?

2013 kanske blir året då vi börjar använda Google+ ist för fejan? Jag vet inte. Kan inget om sånt här men jag skulle tycka det vore kul med lite nytt. Google+... vad händer där? Vem skulle jag bli om jag var en person som använde Google+? Jag vet inte... kommer jag få veta det? Vem vet. Kanske den där katten som har koll på så mycket saker. Inte den katten som går på hett plåttak, den verkar inte ha koll på mycket.

2013 vill jag ha mer peka-o-klicka spel med äventyr som klarar bechdeltestet och på tal om det, mer Portal. Man kan aldrig ha för mycket Portal. Thinking with portals är mitt nya motto för 2013.

Sen vill jag att Eld ska komma på pocket snart (helst innan 2013) så jag kan köpa den och försöka tvinga mig själv att läsa den långsamt vilket kommer att bli omöjligt för Cirkeln slukade jag i ett huj.

Nyårslöfte för 2013... använda frasen "i ett huj" oftare.

Lucia såatteh grävde fram den enda julbilden på min dator

2013, Del I

Först en liten påminnelse inför 2013 att mayakalendern och världens undergång är inget att oroa sig över pga alla kalendrar tar slut. Vår kalender tar också slut. Den 31:a december tar den slut men än så länge har jag inte varit med om någon undergång såvida detta inte är limbo. Ifall detta är limbo är det ett trivsamt limbo.

Så om någon börjar svamla om 2012 och maya på nyår vill jag att du kommer ihåg att de flesta människor är dumma i huvudet och inte bryr sig om att kolla upp saker. Plus den här idén att bara för att man levde för länge sen betyder det inte att man visste mer, jag förstår verkligen inte det resonemanget. Förr i tiden tänkte man ”Hmm! Den här personen är jättesjuk. Uppenbarligen har hen alldeles för mycket blod i kroppen. Vi tar bort lite blod. Plus... öh, ska vi orsaka ett infekterat sår i nacken så vi kan tappa lite slem också när vi ändå är igång. Alla vet att när ett sår börjar droppa med gul vätska, då är inte friskheten långt borta... eller döden. I och för sig är döden aldrig långt borta förr i tiden hahaha... jahapp, nu hann patienten dö... NÄSTA!”

Och ändå finns det människor som:

- Den här naturmedicinen är jättebra.

- Hur vet du det?

- Redan de gamla grekerna använde sig av det.

- Jaha. Men de gamla grekerna tyckte också att den äkta kärleken var mellan en gammal grek och en ung grek, och att alla kvinnor var bajs... och har du sett hur deras stilrena tempel egentligen såg ut? Gräsliga. De hade noll koll på inredning så varför skulle deras koll på medicin var bättre? Folk förr i tiden, var ofta, hör och häpna, dumma i huvudet. Förutom när de inte var det, till exempel uppfinna teater o skrivna ner saker, men annars? Förvånansvärt mycket dumt i huvudet.

- Men äh... det här är mer naturligt än vad moderna läkemedelsföretag håller på med och -

- Vet du vad också vad som är naturligt? Att få stelkramp och dö. Naturligare än så blir det inte.

Nu hatar jag inte all natur pga mycket modern medicin är hämtade från naturen (förutom ämnen som hämtas från energin från vattenfall och blixtnedslag... ) men det här med vaccinvägran gör mig arg. Man vaccinerar sig inte enbart för sin egen skull utan för andras. Även om du tycker det är okej att få... hm, till exempel barnsjukdomen mässlingen så kan det vara svårt att undvika att till exempel hm... smitta en gravid kvinna? Trist för henne men bra att du gör ett statement ändå. Vi är alla jätteimponerande av hur subversiv du är och långfingret du riktar mot samhället. Där fick de... och den där hypotetiska bebisen but who gives a fuck eller hur? Orka tänka ett steg längre.

I början av hösten var det svinkallt i lägenheten pga elementet hade inte kommit igång riktigt. Nu har det som tur blivit mycket bättre men jag har upptäckt att jag har en något snedvriden uppfattning av verkligheten.

Hur är det med värmen i lägenheten, frågar folk mig och jag svarar att jo tack, det är väl bra men jag kan fortfarande inte gå runt utan byxor.... vad menar du med att det inte är en rättighet att kunna strosa runt utan byxor!?!? JAG BOR JU ENSAM NÅGOT SÖNDAGSNÖJE MÅSTE MAN FÅ HA!
Gah, jag antar att du är en sån som inte respekterar skogränsen heller.

Det är såna som du som... som är... du vet...om jag var en annan person än den jag är så hade jag säkert gått och jämfört detta med Hitler. Hitler hatade också byxor... eller brist på byxor. Men nu är jag den jag är så jag tänker inte vandra ner på den mörka stigen.

Andra saker som är jobbiga: Skulle köpa bulgur. Paketet var på högsta hyllan, jag lyckas peta till ett annat paket som faller, fångar upp det med ena handen och lyckas riva upp små, små papercuts över handflatan från kanterna på paketet. Det försvårade hela min dag. Gjorde allt mycket svårt. Det var inga problem att använda handen men varje gång jag gjorde det gjorde jag det med en gnällig röst. Liksom "mmmuuäähää" eller "nnnyyaaaajjaaa". Drev mig själv till vansinne.

Som tur var muntrade jag upp mig själv med lite jympa. Eller squaredance. Jag är inte riktigt säker men det kan vara så att instruktören närde en hemlig dröm att bli squaredancestjärna för det var påfallande många låtar och rörelser som kanske inte skrek "squaredance" men väste det lite ömt rakt in i öronsnäckan där det la sig till räta och byggde ett bo.

Plus vi gjorde en övning eller rörelse som jag valt att döpa till "kattan löper" för det var precis så det såg ut. Efter ett par försök var jag försvånansvärt snabb på att förflytta mig med rumpan. Man lär sig något som sig själv så länge man lever.

Ett as med voyeuristiska tendenser plus kan röra sig snabbt över halkigt golv med bara rumpan o ett par vevande armar.

Känner att jag växt som människa.

Kan jag hålla mig till ett ämne? Svar: Nej.

Denna olust som drabbade mig idag. Ville inte göra något som jag visste att jag borde och ni vet vad mormor alltid sa: "Ovilliga händer är djävulen franska fönsterspröjs"

Kanske någons mormor har sagt det. Det här är inget jag vet säkert men man får spekulera. Det får man. Min mormor har i alla fall aldrig sagt det. Hon brukar säga saker i stil med: "Du besöker mig inte så ofta."
Jag: "Jag besöker dig nu."
Mormor: "Mmm... men du kunde göra det oftare. Din kusin H är här varje vecka."
Jag: "Äh... ja, hon är mammaledig och bor i princip granne med dig."
Mormor: "På tal om det... varför har du inte en pojkvän än?"
Jag: "HAHAHA DU SA NÅT OM MAT!?!?"
Mormor: *blir distraherad av att försöka få mig att äta borsjtj och surkål samtidigt*

Likväl är det sant. Tror jag. Jag är inte säker på att jag vet vad ett fönsterspröjs är. Eller vad franskt är. Vad jag menar är att när man har tråkigt, det är då man ligger i farozonen för att börjar skriva erotisk friendfiction. Och då menar jag inte tvserien.

Därför gjorde jag rent toaletten med en tops istället.

Allt för att bibehålla illusionen av normalitet. Ett riktigt mission impossible som jag döpt till Operation: Sassy Cat. Det är en komplicerat historia där kodnamnen har kodnamn. Skrivet i koder. Doppat i ett mysterium lika mystiskt som vad som egentligen var i den där hummersås i min fiskbullar på burk. Mitt kodnamn är Kodnamn. Det är bara nästan lika genialiskt som Lösenord123.

Övriga nyheter... när jag läser gamla inlägg är jag aldrig säker på om jag var allvarlig eller ironisk. Jag är ganska säker på att jag inte tar mig själv på allvar 95% av tiden. Fast just nu är jag inte ens säker på om jag vet skillnaden på ironi och sarkasm. Är det... ironi... ifall en bagare gifter sig men dör pga förgiftat bröd på bröllopsnatten?

Kan någon svara?

För jag vet verkligen inte längre och det skrämmer mig. Inte lika mycket som att råka falla för frestelsen att skriva erotisk friendfiction men det är fortfarande ganska läskigt.

Något som också är ganska läskigt är läskiga spel. Jag är mycket dålig på läskiga spel. Inte som Amanda som glatt strosar in i mystiska rum (fast hon skriker lite grann). Amanda är förresten den bästa på att berätta om sina spel. Jag är ganska tråkig. Kanske är för att alla mina spelhistorier går ut på att "Sen klicka jag på glassen och plockade upp den och kombinera den med jordnötssmöret jag hade i min ficka ååå seeen *djupt andetag* matade jag en zombie med den och då kunde den inte bitas för jordnötssmör klibbade igen munnen ååå seeen *torkar snor på tröjärmen som barnen som hade fem femkronor och ville köpa saker i kiosken på sommaren* sa kaninen en rolig grej som var en referens till serietidningen spelet är baserat på så du förstår nog inte det roliga *får en bitchslap pga förtjänade det*"

Amanda brukar istället prata om allt som hände i spel lika naturligt som hon berättar om vad som hände på joggingturen.
Amanda: Hanna, vet vad som hände igår?
Jag: Nej.
Amanda: Jag gick in i ett rum.
Jag: Ok.
Amanda: Det fanns en öppen spis. Där stod det en man med ryggen vänd mot mig.
Jag: Mm-hm.
Amanda: Han vände sig om...
Jag: Ah-ha?
Amanda: OCH SPRINGER MOT MIG MED EN YXA!
Jag: AAHHH...vänta... va?

Som ni förstår är Amanda inte rädd för mystiska monstermän med yxor i spel. När hon ville få mig att spela Resident Evil vågade jag inte ens öppna första dörren pga det var uppenbart att det fanns något läskigt på andra sidan. Vad jag istället gör är att titta på youtube när andra spelar läskiga spel och skrattar åt deras reaktioner. För jag är ett as med voyeuristiska tendenser uppenbarligen. Till mitt försvar är det ganska roligt.

Fler filmer jag skulle vilja se

När DC ville bli progressiva bestämde de sig för att göra Batwoman lesbisk. SE PÅ OSS! Vrålade de, vi är så fruktansvärt progressiva och toleranta. Vi har en lebsisk superhjälte. Är vi inte fantastiska? Älska oss, köp våra grejer... nämnde vi att hon är lesbisk? Hur lesbisk undrar ni kanske, tja så lesbisk att hälften hade räckt.

Så jag började läsa Batwomanserien (nu avslutad på ett konstigt sätt pga retcons hit å dit) och blev glatt överraskad. Serien hade faktiskten story och bra tecknare. Det här var en variant på ett omslag till ett nummer och det är så... det är allt vad jag gillar i en story från batfamiljen men samtidigt är Batwoman inte längre bara en Batman med bröst. Kate Kane lyser igenom masken. Blahblah. Jag gillar den här bilden kan vi kanske säga. Kolla in dat kompisition på den den bilden, va.

Skulle ack så gärna vilja ha en film med Kate Kane och hennes alterego Batwoman (eller är Kate Kane egentligen Batwomans alterego... superego? jag vet inte vad jag pratar om). Kanske något i en sorts vag perferi av något Batmanuniversum. Kate Kane är i centrum men det skulle dyka upp små, små referenser till resten av fladdermusfamiljen.

Kate Kane är likt Bruce Wayne löjligt rik men hon har fortfarande kvar sin pappa som lärt henne allt han kan, dock har hon sina trauman vilket är obligatoriskt för varje medlem i fladdermusfamiljen. Hennes tvillingssyster dog när de var små under ett attentat från någon skum kult. Men systern återvänder under mystiska omständigheter vilket är min favoritomständighet. Det är dessutom det som gjorde att jag älskade den här serien. Batwoman är logisk och kalkylerande medan de fiender hon stöter på alltid har något mystiskt över sig som bara snuddar vid övernaturligt.

Tänker att Renee Montoya kan vara med som nitisk polis och möjligt kärleksintresse. I serien är de lite on-and-off hela tiden såatteh... jag gillar Renne Montoya.

Kan vi inte få en film om Renee Montoya med sitt altergo the Question också? Hon går från by-the-book-cop till vigilantdetektiv utan ansikte när hon tvingas lämna sitt jobb efter trakasserier. Hennes on-and-off grej med Kate blir komplicerat. Mer komplicerat. Komplicerande. Jag vet inte.

Tänker mig en neo-noir inspirerad superhjältsfilm. Mycket mörka gator och tung dimma. Den konspiratoriska knäppgöken Vic Sage, den första Question, tränar en bitter, cynisk Renee Montoya som sin efterträdare. De röker cigaretter, lyssnar på Spice Girls och slåss mot ondskan. Renee skulle gråta sig själv till sömns pga att hon kan alla texter till alla låtar. Vic skulle förklara att det är en del i den stora konspirationen. Den här filmen skriver sig själv som ni kanske märker. Det är pga Vic och Renee är en Dynamisk Duo.

Syskonen Passions Pretantiösa Prettolördag (för jag gillar alitteration)

Bror Passions står vid fönsteret och ser ut över ett stillsamt Stockholm, hustaken täckta med snö och det vilar ett lugnt lugn över oss. Det var ett lugnt läge kan vi säga. Hur lugnt var det?

Ah. Är inte det alltid frågan... på sätt och vis. Vad än frågan är, är dock svaret och kommer alltid att förbli: Så lugnt att hälften skulle ha räckt.

Bror Passions ser ut över staden. Taken och allt det där. Lugnet minns ni kanske, va.
Han, efter en betänketid, "Den här utsikten. Den är bra. Globen sticker fram där som ett... som ett äh... öm... som ett bröst."
Jag: "Äh... va? Den gör vaddå som en vad sa du?"
Han: "Jag ville vara poetisk."

Vi diskuterade sedan Viktiga Saker. T.ex vilka intron till filmer var bra, bästa titlarna på romaner/noveller, när det är ok att ha på sig mjukisbyxor aka giving up on life-pants och att om man skrev en biografi över Steve McQueen måste titeln vara Time Starts Now. Så är det bara. Så är det och kommer alltid att förbli så. Bara att acceptera. Vi accepterade detta öde och ett lugn lade sig över våra vadhettere jag vet inte... själar?

Vi kör på det. Själar. Livsenergi om vi ska vara lite vetenskapliga. Energi är vetenskap. Tror jag. Vet inte riktigt. Det gjorde inte heller min bror pga vi läser böcker och kan mycket saker om sport och länder (han) och onödiga saker om serietidningar (jag).

Jag och min bror är på samma våglängd. Fast då och då händer det att vi befinner oss på olika plan i verkligheten. Den ena dansar en vals på avdelningen för Sans och Förnuft medan den andre strosar längs avenyn Dårskap och Dumheter.

Exempelvis när min bror tar på sig mina vantar.
Jag: Varför har du på dig mina vantar?
Han: För att mina händer är kladdiga.
Jag: ...
Han: ...
Jag: Varför har du på dig mina vantar?????
Han: För att mina händer är kladdiga!!!!!!!
Jag: VARFÖR HAR DU PÅ DIG MINA VANTAR???
Han: FÖR ATT MINA HÄNDER ÄR KLADDIGA!!!
Jag: VARFÖ-
Han: DU LÅTER MIG INTE FÖRKLARA Å TALA TILL PUNKT!
Jag: OKEJ VARFÖR HAR DU PÅ DIG MINA VANTAR?
Han: För att jag inte vill kladda ner mina kläder.
Jag: DET ÄR INTE EN FÖRKLARING!
Han: DET ÄR EN FÖRKLARING!
Jag: ...
Han: ...
Jag: VARFÖR HAR DU PÅ DIG MINA VANTAR???
Han: FÖR ATT MINA HÄNDER ÄR KLADDIGA!!!

Det tog tre dagar innan vi kom ur den dialogkringlan. En liten verbal ouroboros som bet sig fast i svansen på den katt som hade en fäbless för att dra en fandango på heta plåttak.

Konstigt nog, trots att det hade gått tre dagar var det fortfarande lördag. Det är fortfarande lördag just nu medan jag skriver detta. Tala om meta eller den tid som inte flydde så mycket som den stannade kvar och aldrig ville lämna huset. Man försökte att få den att inse att det var dags att gå genom att börja borsta tänderna. Tiden tar fram ett brädspel och "Det var länge sen vi spelade det här" och du erbjuder dig att skjutsa Tiden hem och Tiden "Nej det är lugnt" och du är alltför passiv aggressiv så du biter ihop tänderna och låter inte "Nej det är det inte så vida du inte talar om lugnet som vilar över Stockholms snötäckta hustak" slinka ut. Tiden vet inte var gränsen för gästfrihet går.

Nu försökte jag vara poetisk. Det ber jag hemskt mycket om ursäkt för.

Den poetiska andan kräver mycket energi och vi var därför som ni kan förstå något svultna och tog en lunch på lokal. Vi talade om att året led mot sitt slut och min bror bad att vi skulle gå förbi en bokhandel för att han behövde en ny kalender. Jag antydde att det var kanske något han kunde få i julklapp. Detta var det dummaste han hört. Underkläder kunde jag ge honom men en kalender för något alltför intimt uppenbarligen. Det blev en obekväm stämning. Som tur kom vår mat just då, saved by the bell så att säga.

Vi talade om Sweet Dees karaktärsutveckling i Always sunny in Philadelphia var mycket bra. Vi brukar tala om tv-serier på största allvar med varandra. Vi diskuterade vilka "bottle episodes" var de bästa och hur de kunde vara mer än bara en säsongsfiller. Allt det här diskuterade vi mycket allvarligt med allvarliga ansikten fast egentligen gjorde vi nog inte det. Jag hittar nog på lite grann.

Snart ska jag sova och när min bror kommer hem (han söver över medan han är på besök i huvudstaden) kommer jag antagligen vakna och sömndrucket börja tjata på honom att han måste borsta tänderna. Jag är den drygaste storasystern. Varje gång han har sovit över och han har kommit hem senare än vad jag har, har jag börjat tjata i sömnen på att han ska borsta tänderna och äta sina grönsaker.

Uppenbarligen är min dryga storasystersinstinkt så pass stark att inte ens John Blund kan stoppa den. Min reptilhjärna är inte fylld av viktig information som "FARA STRESS SPRING SPRING" utan "hur kan vi snömula lillebror och samtidigt tvinga honom att äta grönsaker å påminna honom hur man borstar tänderna?"

Ibland förstår jag inte varför min bror vill spendera tid med mig men vi har det ganska trevligt tillsammans så varför försöka förstå när jag lyckats, utan att alls förstå hur, blivit en helt ok storasyster.

Varför Portal 2 är Det Bästa:

 Achievement unlocked. This is the part where he kills you. This is that part.

saker jag stör mig onödigt mycket på

- Blir sur när folk gillar saker jag gillar fast av helt fel anledningar........

....... okej, nu är jag med igen. Var tvungen att ge mig själv en bitchslap efter jag skrev den meningen.


- Blir sur när folk jag INTE gillar, gillar samma sak som jag..................

..... okej, där slipper jag en bitchslap pga folk jag inte gillar är ganska irriterande.

- Människor som inte respekterar skogränsen ERA VIDRIGA AS HATAR NI FRIHET OCH DEMOKRATI OCKSÅ!?!?!?!

- När människor påstår att ingen egentligen gillar sushi utan bara säger det för att det rä hippt o coolt och down with the cool cats crazy pyjamas. Så brukar de säga. Hallå, 80-talet ringde och ville ha tillbaka sin spaning pga det var då sushi var nytt och annorlunda. Det är inte direkt som någon tycker du är cool, hipp och crazy bananas ziggyzag beanbagzz om du gillar sushi idag.

- När man sitter på en nästan helt tom buss och någon ändå sätter sig bredvid dig. Nästa gång det händer ska jag ta fram en gullök och äta den som jag äter äpplen.

HAHA VEM ÄR DET SOM ÄR GALEN NU VA!?!?


- Detta. Speciellt då det bara är mitt eget fel.