"Your mission, should you accept it... fasa ut alla fula underkläder på ett tids- och kostnadseffektivt vis. Kom ihåg, skulle du misslyckas kommer jag förneka all kännedom om dina fula underkläder."

*slänger ut brinnande laptop genom fönstret med den stolta minen hos någon som aldrig kommer sluta dra daterade referenser till saker före hennes tid*

Har däremot slutat köpa fula underkläder. Man måste respektera sig själv, sin kropp och dra en gräns någonstans.

Min största, mörkaste mardröm är att folk ska få veta vad jag gör bakom stängda dörrar. Jag menar... man önskade liksom att det värsta man höll på med var att leka gud eller taffla med naturlagarna. Om ändå bara var grotesk. Då hade man åtminstone en viktig funktion i samhället: Att ge uppretade folkmassor med högafflor o facklor nåt att fokusera på.

Tyvärr är jag mest pinsam.

Därför vill jag meddela alla mina vänner att om jag försvinner under mystiska omständigheter behöver ni inte leta efter mig. Jag har antagligen eliminerats pga vet för mycket. Vi vet alla att det bara är en tidsfråga.

Snälla sluta skratta.

Det ni måste göra är att läsa igenom allt jag har skrivit, titta på alla bilder som finns på min dator och bedöma vad som är ok och vad som är pinsamt. Sen bränner ni allt. ALLT!

Jag vill att världen ska komma ihåg mig som jag levde: Panikslagen framför en stängd dörr och väsandes: "Jag läser bara Friskis&Svettis-tidningen för artiklarnas skull!"

Insåg imorse att jag har en tendens att se resten av mänskligheten på buss o tunnelbana som mina fiender.

Speciellt de som ställer sig mitt framför trappan eller går långsamt SOM OM TID INTE VORE PENGAR!

Jag hoppas att vi alla vet att tid är pengar *fluffar upp axelvaddarna*

Känner dock att det inte är en helt hälsosam inställning.

nosce te ipsum osv osv bladiblahblah

När två främlingar möts i natten

Pga dålig tajming fick jag vänta cirkus en halvtimme på medis innan Lisa o gänget (gänget visade sig inte vara lika mycket ett gäng som det var Lisa+1 pga sk bangninglavin*)

Därför satte jag mig på mcdonken med en kaffe o väntade. Fick plötsligt sällskap av en något äldre herre som verkade lite överförfriskad. Han frågade om han fick smaka på mitt kaffe så jag gav honom en tia så han kunde köpa eget och tänkte that's that men han hängde kvar.

"Vad gör en kvinna som du på ett ställe som det här?" frågade han och jag svarade på det enda sättet man kan:
"HAHAHA VA?"

Han fortsätter, "Du är väldigt attraktiv."

Och jag antar att mitt "äääähhh creepy-o-metern börjar få utslag"-ansiktsuttryck var tydligt eftersom han skyndar att säga, "Förlåt nu var jag för framfusig men jag antar att du ändå är van vid att höra det. Dina vänner måste säga det jämnt."

"Det är sant," medgav jag eftersom jag har ett sånt där stort och generöst hjärta. Också en sak jag får höra jämnt. Det här var uppenbarlig en sån där överförfriskad man som föll in i samma kategori som barn dvs de som säger sanningen och inget annat.

"Du får säga till om jag är för jobbig."

"Äh du är helt ok, så länge du inte följer efter mig när jag går eller ber om mitt nummer."

Han nickar allvarligt, "Det är skönt att du är så ärlig."
"Det är så det blir," svarar jag, "När två främlingar möts i natten," och tänker och tänker: "vänta... va?"

Var lite nervös att han skulle ta det som en uppmaning till att berätta sitt livshistoria men han ville bara prata om mig vilket är den bästa sortens konversation. Konversationer som handlar om mig. Förutom om ämnet är "varför har du inte gjort matteläxan?" kombinerat med sträng lärare. Har inte haft den sortens konversation på länge som tur är.
"Har du någonsin varit riktigt kär? Så där att man tappar konceptet?" frågade han.

"Nix. Inte en enda gång."

"Du måste våga dig ut på den djupa delen av poolen!" uppmanade han mig med eftertryck. Jag lovade att jag skulle tänka på det.

Sen ville han att vi skulle gå och ta en bärs ihop men då ringde Lisa och jag sa att jag var tvungen att gå och dansa men att han skulle ha en fortsatt trevlig helg.

Det var en konstig början på en dansant kväll. Inte varje dag jag har en konversation där jag säger något konstigt men blir ständigt trumfad i konstighet av min konversationspartner.

*bangninglavin: fenomenet när en bangar och plötsligt bangar alla.

Varning: Inlägget då Passion använder ordet "åderpåle" fast ingen vill det, inte ens hon själv

Idag satt jag, en oskyldig (HAHA) liten tös och skrev  restaurangtips för charterglada människor i Italien. Trevligt värre, va.

Stöter plötsligt på en smula underlig brief till en av barerna: "en orginell bar med atypisk inredning. gott mandelvin".

Hm. Atypisk? Alltså... atypisk italienskt? Typ en italiensk bar med tysk dekor?

Blev tvungen att bildgoogla baren för att bättre kunna beskriva stället.

Skriver in barens namn och... PENIS! PENIS ÖVERALLT!

Stänger snabbt ner flicken och tittar mig fnervöst omkring. Vill inte att någon ska få för sig att jag porrsurfar på jobbet. Speciellt inte som barens dekor bestod av träskulpturer av skäggiga små dvärgmän men oproptionerligt stora hrm... *googlar nya synonymer*... öh åderpålar? (och priset för obehagligaste synonymen tiiiilll... !)

Om jag skulle ha en fetisch som jag inte kunde låta bli att bildgoogla på jobbet skulle jag vilja ha en mer förfinad fetisch än träskulpturer med stora åderpålar (SLUTA SKRIV DET ORDET)

Kan inte riktigt komma på hur jag ska beskriva stället. De har ett enhetligt designtema... till och med dörrarna är formade som en... (säg det inte) ... åderpåle? (AAAAAAAHHHHHHHHHHH)

Ber de lite mer erfarna om hjälp:

Jag: Hur ska man beskriva en bar vars inredning är väldigt... äh... bondskt?
J: Rustik?
Jag: Inte riktigt... öh, inte riktigt det jag menar när jag säger bondskt.

Skrev ihop två meningar innan jag hem och ska läsa igenom det imorgon innan jag bestämmer mig.

Just nu skrev jag nåt i stil med: "Gott mandelvin och FERTILITET! FERTILITETSYMBOLER ÖVERALLT!"

För övrigt lovar jag att aldrig mer använda ordet åderpåle.

(försent, alldeles försent. det ordet kommer förfölja mig in i mina mardrömmar)

Ibland när jag ser mig själv i spegeln tänker jag: "Är ganska gullig ändå. Som en sjöfågel under en oljekatastrof."

Sen kommer jag på något pinsamt jag sagt under dagen och försöker krypa ur mitt eget skinn.

Eller gjort.

Som när jag går med hörlurar i öronen, hör mitt namn och går vidare ett tag i tron om att mitt namn är en del av låten.

Övriga nyheter: En stor lyktstople utanför fönstret på jobbet är numera hem åt ett par måsar. Förra året satte man dit en spikig grej, en sorts dödspyramid kan säga på toppen för att förhindra belägring av måsar.

Måsarna bryr sig icke. De är alltför upptagna med att skapa kärnfamilj.

Om man med kärnfamilj menar att man knuffar ut ungarna innan man är säker på att de kan flyga.

Haha. Samhällskommentar som inte riktigt funkar. Eller är det allegori jag tänker på?

Ett gott dagsverk kamrater.

Som mina kycklingburgare med coleslaw som jag lagade till idag.

Förutom att jag glömde kål... och slaw-delen. Och hamburgerbröd... så det var pasta och tomatsallad istället.

Annars precis som kycklingburgare.

Lite omväxling

Diary of Doom

Misstänker att jag kommer gå igenom ett mycket långsamt psykbryt fram till 21:a maj. Om jag börjar skriva dagbok nu skulle jag nog kunna få ihop en ganska snygg apokalyptisk loggbok, en dömd dagbok.

Dag 1
Idag skrev jag lite texter om utflykter. Vi hade fika på jobbet. Det var trevligt.

Dag 2
Jag trodde att jag såg någon jag kände på tunnelbanan men det var det inte. Haha. Livet, va?

Dag 3
Daft Punk visade en teaser till deras nya singel. Roligt och intressant. Haha. Hahahaha. Jag gillar deras musik.

Dag 4
Läste en artikel om deras nya album. Roligt och intressant. Ha... hahaahahahHHHHAHHAha JAHKJAHKJ 

Dag 5 
Nghghghghghh HIGH DEFINITINNNNNNNN!!!!!

KAN INTE HANTERA ALL LENSFLARE!!! Så mycket underbar lensflare! Att stirra in i ljuset som reflekteras på deras gyllene och silvriga huvuden är som att stirra in solen. MAGNIFIKT OCH FRUKTANSVÄRT!

Dag 6
Daft Punk samarbetar med Kanye West... hgngng merrrrr Daft Punk yessss.... och en bit av "Lose yourself to dance"?!?!? Yesssssss...

Sen så kommer den där biten när en av karaktärerna börjar läsa min dagbok som jag... öhhh antar har skrivit på skrivmaskin för att den här refrensen ska fungera och allt de hittar är tusentals sidor med en enda fras upprerad ad infinitum:

DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK
DdDaAfFtTpPuUnNkK

Och de tänker: "Åh fffff- !!!" samtidigt som kameran zoomar ut och vem står precis bakom dem med mitt patenterade ler inte lika mycket som jag drar läpparna bakåt och blottar tandköttet.

DEN DRAMATISKA MUSIKEN NÅR SITT KRESENDO!

De rycker till när jag väser i deras öra: "Jag gillar verkligen Daft Punk... jag menar... verkligen."

Vilken twist där på slutet. Riktigt shyamalanskt kunde man säga och det är där den verkliga twisten ligger för om det finns något jag gillar mer än Daft Punk är det att använda folks namn som verb eller adjektiv. 

"There’s this thing today where the recorded human voice is processed to try to feel robotic," Thomas says, referring to the undying AutoTune vogue. "Here, we were trying to make robotic voices sound the most human they’ve ever sounded, in terms of expressivity and emotion."

"Daft Punk Reveal Secrets of New Album", Rolling Stone

Ursäkta mig medan jag står i ett nedsläckt rum, äter en riskaka och bara längtar till 21:a maj.

Jag föredrar verkligen den långsamma utvecklingen av Watson och Sherlocks vänskap i Elementary framför Sherlock. Plus Lucy Liu... jag menar... LUCY LIU! (och att Sherlock alltid har fula t-shirts eller skjorter som verkar vara ett nummer för små... )

Hon är nummer två på min lista över "Lucys". Nummer ett kommer alltid vara Lucy Lawless.

Och visst jag gillar osympatiska protagonister. Osympatiska protagonister är det bästa men det måste finnas något hos dem som gör att man relatera till dem. Det behöver inte ens finnas något sympatiskt hos dem. Bernard Black i Black Books är en vidrig människa men man accepterar att han har två vänner eftersom Fran är minst lika vidrig som han är på sitt eget sätt och Manny är tillräckligt godhjärtad, dum för att stå ut med Bernard. Det som gör att man kan relatera till Bernard och ändå gilla honom är för att serien inte döljer att han är vidrig och även om Bernard för ögonblick att trycka ner resten av mänskligheten finns det återkommande ögonblick som visar hur patetisk och självdestruktiv han är.

I Sherlock är det lite för mycket... åååhhh, Sherlock är så fantastisk. ALLA ÄLSKAR SHERLOCK! Och alla som inte älskar Sherlock är dumma och är antagligen poliser som har relationer med gifta män såatteh... usch, eller hur?

Vi ska förstå att anledningen till att John Watson blir best friends forever med Sherlock i BBC-serien är pga att han behöver äventyret och är fascinerad av Sherlock. Men serien visar nästan aldrig varför John skulle vilja stanna kvar hos någon som drogar honom med en sorts mardrömsdrog för att testa resultatet. Det är lite för mycket tell och för lite show i Sherlock.

I Elementary beter sig Sherlock då och då lika vidrigt som BBC!Sherlock men Joan Watson låter det aldrig glida undan och Sherlock måste be om ursäkt, visserligen gör han det aldrig särskilt tydligt men det finns där och vi förstår att Joan ser ett värde i deras vänskap.

Dessutom gör CBS!Watson mycket mer i fallen, hennes läkarexpertis kommer väl till pass i många fall. Det finns många tydliga exempel att även om Sherlock är smart skapar Watson en balans i hans liv som gör honom ännu bättre.

Och Sherlock erkänner när han har fel och att det grämer honom lika mycket att han hade fel och att hans misstag t.ex. höll på att leda till att en oskyldig kvinna skulle kunna bli skild från sitt barn. Han löser brott för att han behöver något att stimulera sitt sinne men han glömmer inte lika lätt människorna som är inblandade som BBC!Sherlock.

I A Scandal in Bohemia blir Sherlock överlistad av Irene Adler på grund av sitt högmod och Watson noterar att han efter att Irene Adler kom undan har Sherlock inte lika ofta talat nedlåtande om kvinnor och talar alltid om Irene Adler med beundran. Han begick ett misstag och lärde sig av det.

Det är det jag saknar lite hos BBC!Sherlock, när han möter Irene Adler vinner han för att hon blir föööör käääär i honom. Blääää. Och Moffat påstår att hans version av Adler är en mycket starkare kvinnlig karaktär än orginalet. Mmmm. Visst. För avsnittet handlar i princip om att ALLA ÄLSKAR SHERLOCK MAN KAN BARA INTE LÅTA BLI!!!!

Nej, jag föredrar Elementary... där poliserna inte hela tiden är dumma i huvudet så vi ska förstår hur fantastisk Sherlock är. Plus... som sagt... JOAN WATSON!!!

Jag har en återkommande dagdröm att jag är på en konsert och BAM! Daft Punk dyker upp från ingenstans. Sen så blir vi bästa vänner för evigt och löser mysterium tillsammans och varje gång vi löser ett mysterium så säger någon: "Och jag skulle ha kommit undan med det om det inte vore för de där snokande robotarna och deras dumma hund... jag menar hanna... "

DET ÄR BARA EN DRÖM JAG HAR OK!?!? Man får drömma, det får man. Man får drömma om det omöjliga OCH NEJ JAG VET INTE VAD DU MENAR MED DE ÄR INTE ROBOTAR PÅ RIKTIGT!

*andas tungt*

Jag bara... har alla dessa känslor för Daft Punk. Såsåsåsåsåååå många känslor som jag inte vet vad jag ska göra av med. Behöver ett embar för känslor, ett sorts emotionellt embar kan man säga, ett emoembar, va.

FÖR DET HÄR GÅR INTE.



Vi kan alla skatta oss lyckliga över att det bara var en glimps av vad jag antar är musikvideon för om det hade varit ett sånt där överraskningsgig när de bara dyker upp och välsignar mänskligheten med sin existens hade det här nördiga melodramat varit så mycket värre.

Ni kan bara ana...

Såatteh... nu måste jag lyssna om och om igen på denna grej.

Kan inte sluta. Vet inte om jag någonsin kan sluta. Näcken skulle kunna dyka upp och spela sin fiol och de överjordiska tonerna skulle gå mig helt förbi.

"Arma gubbe! Varför spela? HÖR DU INTE ATT JAG LYSSNAR PÅ DAFT PUNK!!!! *andas tungt och gets all up in his space*"
 Näcken trots att det är han som är utan en tråd på kroppen blir obekväm: "Öööhhhh... "
Och jag väser: "Ddddddaaaaaffffttttt Pppppppuuuunnnnkkk!!!" bryter fiolen i två delar med mina bara händer vilket är ett stordåd med tanke på mina groteskt smala handleder, "Försök fördela den här smärtan, va!"
Kan säga så mycket som att gigan tystnar, aldrig näcken spelar mer i silverbäcken.

Men Hanna Passion bryr sig icke. Hon är upptagen med att dramtiska överreaktioner på Daft Punks nya album.