Har skämtat tidigare om klyschiga frågor man får på anställningintervjuer men hittills har jag aldrig fått den så kallade nya metoden (ingen kallar det för den nya metoden) med frågor som t.ex. "tror du avokado är en grönska eller frukt?" för på det sättet luska ut mina allra innersta styrkor och svagheter.

Känns farligt freudianskt om ni frågor mig (det är aldrig nån som gör)

Men har som sagt aldrig stött på en sådan fråga. Förrän idag det vill säga.

Fick frågan: "Om du kunde vara ett djur, vilket djur skulle du vara då?"

Och jag svarade: "Sengångare. Det verkar rätt chill och så kan man bli ett populärt youbtubeklipp."

Min första instinkt var att svara: "Bältdjur!" och det är tur att jag inte gjorde det eftersom ifall jag hade fått följd frågan; "Varför då?" hade jag antagligen svarat: "Eftersom de är de enda däggdjuren förutom människan som kan få spetälska. Ha. HAHAHAHAHA."

Om ni nu tänker "vad är det för fel på henne!?!" så är det en fråga jag ställer mig varje dag.

Faktum att det är det som får mig att stiga upp på morgonen. I jakten på svaret på denna eviga fråga.

Plus hatet till min musikälskande granne. En dag ska hen allt få.

Jag gillar ju att klaga på hur kvinnor ser ut i mina nördiga intressen så jag tänkte prata om de kvinnor jag faktiskt är nöjd med för omväxlings skull.

Asajj Ventress - Star Wars
Ok. Lite irriterande med det ständigt återkommande "boob window" men i övrigt undviker manusförfattarna att placera Ventress i den förhatliga Strong Female Character-kategorin. Älskar att hon inte ser klassiskt feminin ut, man blir lite trött på den här tropen att alla utomjordiska kvinnor är supersexiga medan de manliga får ha lite mera kreativa utseenden än bara blå hud (Mass Effect, jag tittar på dig) + även om vi förstår varför Asajjs liv ser ut som det gör försöker storyn inte ursäkta hennes handlande på något sätt. Hon är en rätt osympatisk karaktär vilket gör hennes karaktärsutveckling betydelsefull.

I princip alla kvinnor - Young Justice
Mmm. Den här serien gör i princip allt rätt. Säsong två klarar bechdeltestet med råge+de kvinnliga karaktärerna har en instrumental roll i intrigen. Så givetvis bestämmer sig DC för att lägga ner den.

The Cave
Haha. Ok. Lite fusk här. Har ej hunnit spela detta ännu men det faktum att av hälften av karaktärerna är kvinnor i The Cave samt innehar rollerna som Adventurer, Scientist och Time Traveler gör mig bara så glad.

She-devils - Atomic Robo and the Flying She-devils of the Pacific
AR gör mig aldrig besviken därför var jag extra glad åt denna volym. Kvinnliga stridspiloter på femtiotalet med jetpacks. Deras närvaro i storyn gör att Robo blir läsarens fönster in i deras värld, han kommer inte dit och tar över deras berättelse och även om han i slutändan är hjälten i serien är det lika mycket gruppen She-devils och deras roll som kvinnor i postkrigssamhället som är protagonister i denna volym. + praktiska kläder. Är stort fan av coola, praktiska kläder i serier.

 

Att jag precis stod i badrummet och stirrade anklagande på toaletten. Det här kommer aldrig att fungera, tänkte jag men visste inte riktigt varför.

Det var något som var fel. Fruktansvärt fel. En dissonans i universum. Något hade rubbat mina cirklar. Det var som en miljon röster plötsligt skrek ut sin skräck och blev tystnade lika plötsligt.

Då insåg jag vad som hade hänt.

Jag hade plockat upp frukostdisken och sedan slagit på autopiloten för att samtidigt kunna tänka igenom ett stycke jag höll på att renskriva. Min trogna autopilot hade tagit mig till badrummet istället för köket med tack och lov fanns det en del av mig som stoppade mig innan jag la ner kaffekoppen och yoghurtskålen i toaletten.


Ibland är jag rätt smart och kapabel.

Ha.

HAHAHAHAHAHA.

Aaaaaahhhh.

*gråter*

Intressanta fakta

- Jag kan göra en grym mashed potato. Alt. Jag gör en grym vad jag tror är mashed potato men egentligen är en sorts twist som jag lärde mig efter att tittat på Blues Brothers femtioelva gånger.

- Innan jag går och lägger mig måste jag alltid dubbelkolla att dörren är låst eftersom en gång glömde jag låsa dörren när jag bodde i korridor och en full ryss stövlade in mitt i natten.

- Britta är min favoritkaraktär i Community.

- Varje gång jag använder slanguttryck blir jag lite mindre cool. OBS. På riktigt. Min läkare skrev ut ett recept till mig på coolkosttillskott. Speciellt efter jag visade hen min mashed potato.

- Den enda gången jag har hållit på att hamna i en sorts relation kändes som en bur som slöt sig kring mig. *skrattar hysteriskt*

- För mig är den enda absoluta konstanten i universum det faktum att jag alltid gråter när jag ser Järnjätten.

- Hatar att spela skräckspel men sitter gärna o tittar på samt skriker när någon annan gör det.

- Tycker om Jessica Walter på ett helt normalt sätt. Vill liksom att hon ska komma o ta mig under sina vingar o lära mig allt hon kan. Alltså inte på konstigt sätt. Vi behöver inte göra det på ett konstigt sätt.

- Är världens sämsta tjuv. Mitt samvete är inte lika mycket en gräshoppa som det är det där fruktansvärda som gömde sig under Alfon Åbergs säng efter han slog till en yngre grabb på fotbollsplanen.

- Måste alltid ställa en stol framför garderoben innan jag går och lägger mig. Pga anledningar. Helt normala anledningar.

- När jag har tråkigt brukar jag låtsas att jag är huvudpersonen i en sitcom och vi spelar in en scen där jag har tråkigt. Meta. Eller nåt. Säger vi.

Har inte skrivit här på länge. Skam på mig, skam på min familj, skam på min ko, osv.

Har varit fokuserad på att skriva arbetsprover och en novell som börjar arta sig. Den började från resterna av NaNoWriMo 2012 och en gammal skrivövning från Rondellen som handlade om en mystisk fabrik och ond, bråd död. Business as usual alltså.

Dessutom. Krig. Har varit strängt upptagen med att föra ett audiokrig med min granne. Hen sätter på hög, dunkande musik vars bas nästan får mina koppar att darra på hyllan. Jag slår på radion. Hen vrider upp volymen lite grann. Jag vrider upp volymen lite grann. Grannens musik tystnar. Jag stänger av radion. Kastar huvudet bakåt och skrattar segervisst.

Grannen slår på musiken igen.

Mina ögon smalnar, "Well played, granne, well played. Du har kanske vunnit slaget men inte kriget."

Bröllop: The Sequel

Trots den skrikande frånvaron av grillad grisar och cirkusdirektörer var bröllopet idag mycket fint.

När bruden höll tal var jag tårögd och var tvungen att göra den där klassiska handviftningen för att på ett ineffektivt sätt torka bort tårarna. "I promised myself I wouldn't cry" och allt det där.

Även brudparet blev något tårögda. Varpå deras dotter började gråta. Vilket fick bruden att gråtfnissa sig igenom sitt tal.

Det var mycket vackert och jag brukar inte vara särskilt uppriktigt men jag blev så där rörd på riktigt. Dessutom lyckades pappa fånga brudparet på bild ett flertal gånger när de båda vara tårögda så det blev ett par till synes sorgliga bröllopsfoton där brudparet kommer ut från vigselrummet med en "vad har jag gjort?!?!"-min. Som tur var lyckades pappa också fånga ögonblicken där paret inte såg gråtfärdiga ut eller som "American Gothic".

Försökte också förklara för mitt nyfikna kusinbarn vad giftemål gick ut på. Hon nickade allvarligt. Hon hade förstått hela grejen. Jag lutade mig tillbaka i min stol, smuttade på min champagne och riktigt myste över hur pedagogisk jag varit.
"Du kan gifta dig med Sysse*", föreslog mitt kusinbarn. (*hennes namn på sin moster som gifte sig)
"Äh... "
"Tjejer kan faktiskt gifta sig," förklarade hon strängt för mig.
"Ja, öh men man kan nog säga att Sysse är paxad för tillfället."
 Allvarlig min igen. Nytt försök: "Du kan gifta dig med Jakob."
"Men det är min lillebror."
Paus. Eftertanke. "Ja, då är du väl trött på honom."
Tillbaka till det pedagogiska ritbordet antar jag.

Hotellet vi åt på var fem stjärnigt och efter att ha levt ensam och ätit nudlar som smakade ensamhet o papper blev jag en smula överväldigad.

Champagne och små små räkmackor?

Nu lever man livet.

Små små muffins som kanske är cupcakes?

Nu lever man livet.

Chokladbakelse som exploderar i tusen små chokladpartiklar när den smälter i munnen?

Nu lever man livet.

Får man dra i en spak när man spolar på toaletten!?!?

Nu lever man livet.

Dyr tvål? OCH LOTION!?!?

Nu lever man livet.

RENA HANDDUKAR!?!?

Nu lever man livet.

Om jag hade en hamburgare där och då hade livet varit perfekt.

Den Bästa Serietidningen (just nu...)

Adventure Time + Marceline and The Scream Queens

 

Personal på biblioteket: Får det lov att vara lite godis?

Det är samma tant som anklagade mig (egentligen inte mig men ok) för att lägga en fälla för oskydliga människor.

Stirrar misstänksamt på henne. Lite för länge. Är det ett så kallat trick?

Tar en godisbit efter alldeles för mycket tvek.

Fem hundra år senare: Å JUST DET! ÄR DEN 14:E IDAG HAHAHAHA!

Svårt att veta när man inte längre bor i korridor och det finns ett par på ena sidan och ett blivande par på andra sidan. Kärlekskrankt fnitter genom väggarna från två olika håll.

Patton, vi är omringade!

Fick dock chansen att känna som en desillusionerad cyniker och vandra fram å tillbaka på mitt rum muttrandes om hur jag minsann inte fallit för en påhittat högtid uppfunnen av kort- å godistillverkare. Inte ofta man får chansen att känna sig så. Ofta faller jag för saker och ting. Så länge jag inte läser en recension som beskriver det jag gillar som inte särskilt coolt. Då tycker jag inte om det längre.

Ska på bröllop snart. Senast jag var bröllop rullades en hel gris med ett äpple i munnen in vid midnatt och en gammal cirkusdirektör försökte supa pappa full.

Vi fick med oss ett par flaskor vodka som blev över på kvällen.

Haha. Jag vet. Vodka som blir över på ett polskt bröllop. Det finns ett skämt här.

Har noga valt ut min outfit inför detta och den är lite borderline folkdansdräkt? Fast på ett bra sätt?

(rycker på axlarna)



Var på ännu en intervju i veckan. Fick frågan om jag hade fobi för a)höjder b)trånga gångar c)spindlar.

Svarade att b o c var inte var några problem men att visst, jag är inte förtjust i höjder men om det bara innebär en lång, inkapslad trappa så är det inga problem. Be mig bara inte att klättra i träd.

De försäkrade mig att de inte skulle ingå i mina arbetsuppgifter.

Vi skrattade hjärtligt och hallå småpratet min gamla nemesis, vi har möts ett antal gånger nu och jag börjar bli riktigt bra på det här.

Vidare förklarade de att det hade uppstått lite missförstånd om vad tjänsten skulle innebära. Ånej, tänkte jag, den verkade ju så rolig. Visade sig att det var precis som jag tänkte men...... man fick också en walkie-talkie.

Haha. Yes. Det är på gränsen till mitt drömjobb.

Allt som saknas är kodnamn (calling mrs sasssy banna cat, calling mrs sassy banana cat, vi har en kladdig situation på halsen, ödlan har vräkt ugglan ur nästet, uppepar ödlan har vräckt ugglan ur nästet, roger over and out!)

Finns det ett ord för den där känslan när man plötsligt tänker tillbaka på en händelse och kommer på/ihåg hur pinsamt det var och har ett sorts pinsamhetsefterskalv?

Fick precis ett sånt litet efterskalv. Slog mig själv hårt i ansiktet med handflatan och: "Varför måste jag vara en sån tönt ibland?!?!"

Det gjorde ont.

Sen nös jag på ett riktigt ovärdigt sätt.

Gah. Varför måste jag vara en sån tönt?

Försöker tänka mig hur det vore om man var lite smidigare och... jag kan inte ens föreställa mig det. Kan man ens leva utan göra en grej av saker som inte behöver vara en grej? Alltså är förevigt dömd att vandra under osmidighetens förbannelse.

Ni får ursäkta, blir alltid lite melodramatisk när jag är förkyld. Är extra besviken för idag skulle jag gått på danspass på friskis och dansat med min klon med inverterat färgschema.

Vi träffades härom veckan precis vid skogränsen.
Hon: Snygga skor.
Jag: *ser upp, hon har samma doc martens som jag* Haha. Det samma. *ser hennes väska, det är samma väska som jag* Snygg väska.
Hon: Haha. Det samma.
Jag: Bra smak.
Hon: Väldigt bra smak. *hon går*
Jag: *viskar* Neeeej, gå inte jag tror vi borde gifta oss nu.
Hon: Va?
Jag: HAHAHAHA VA!? INGENTING VA!!! HAHAHAHAHA!

Nu varje gång vi ser varandra ler båda lite obekvämt. "Hahaha... vi känner inte varandra men vi har pratat en gång"-leendet.

Tror att jag är i akutbehov av mer regelbundet häng med folk. Är inte riktigt van vid att bo ensam i en lägenhet. Sist när jag var apoteket blev löjligt glad av när en av personalen pratade oändligt länge om vilken halstablett jag borde köpa.

Igår hade en skypedate med Sara och vi pratade i tre timmar nonstop. Om allvarliga saker men mest om spel. Sara har likt Amanda en tendens att prata om saker hon gör i spel som om det vore på riktigt.
"Jag kan inte prata med min huskarl," berättade hon bekymrat för mig.
"Din... va?"
"Ja, det var en kvinna som kom fram till mig och bara 'jag skulle dö för dig' så jag bad henne vakta mitt hus."
"Ditt hus?"
"Ja, mitt hus jag byggde men det blir rånat av banditer hela tiden så jag är rädd för att min huskarl ska dö. Egentligen borde man kanske köpt ett hus i en stad men nu har jag lagt ner så mycket pengar på mitt nya hus. Spelpengar då. Tyvärr funkar inte mina displaycases så jag kan inte visa upp mina fina grejor."
"... pratar vi om Skyrim nu?"
"Ja."
"Så i ett spel där man dödar drakar är ditt största bekymmer att det är svårt att få tag på bra tjänare?"
"Jag tror det är en bug faktiskt."
"Ok."

Varje morgon

Peak

Var i Uppsala i Onsdags för att besöka Romdellen. Hur kan jag beskriva det? Med ett ord...... ?

FAN-FLIPPIN'-TASTIC!

Det var ett ganska bra ord. Kunde nästan pränta ner känslan med ord.


Vi skrev gemensamma texter på olika papper/anteckningsblock/hightechfuturetelefon. Varje hade ett eget tema/genre vilket var parfymreklam, samhällskritisk/ironisk krönika, dikt, nyhetsartikel, pitchforkrecension (musik) och blogginlägg.

Dikten var det jag som började skriva. Det blev helt okej. Sen kom Martin (uttalas alltid i mitt huvud med en våldsam fransk brytning) och ägde dikten med sitt stillfulla avslut. Den mannen har så mycket gött i skallen att man blir lite matt ibland. Liksom, hur går det till? Nu har han också glasögon som får honom att se lite extra litterär ut.

Den här samhällskritiska/ironiska krönikan var ett riktigt helvete. "HUR ÄR MAN IRONISK!?!" skrek jag hysteriskt.
"Jag avslutar alla meningar med ett frågetecken," svarade Ebba fast det hon egentligen gjorde var att skriva de meningar där man på riktigt började misstänka att denna fantasikrönikör som föddes i våra skallar var allvarligt störd:

Jag gillar Spice Girls. Inte för att det är trendigt utan för att jag är nazist.

Därefter skrev vi en text om städer, lite flanör från sekelskiftet kan man säga. Hade lite idétorka så jag skrev om en man som gick runt i Wien där han stötte på Freud.

Man kan inte kasta en sten i Wien utan att träffa Freud.

Freud löste hans depression eftersom han kom på vad protagonisten saknade i sitt liv.

"Ett hak!" sa Freud.
"Ett hak?" sa jag.
"Ett hak!" upprepade Freud, "Där alla vet vem du är."*

*En för mig nästan obligatorisk referens till Cheers. Innan dess beskrev jag hur protagonisten utmattat slog sig ner på en uteservering och svepte sin konjak som en ottomansk legoknekt. Fick denna liknelse beskriven som väldigt "hannaesque". Hur svepte egentligen en ottomansk legoknekt sin konjak, frågade de mig. Jag ryckte på axlarna. Tja, jag menade janitsjarerna men eftersom jag inte kan stava det utan att googla skrev jag legoknekt... och tja, eftersom de hade en sträng syn på islam... så svepte de antagligen ingen konjak alls eftersom de inte drack?

En stor suck svepte genom rummet. Ett sånt där skämt igen.

"Slår du upp det här innan du skriver eller-"
"Nej, hon går runt och kan det där!" avbröt Ebba anklagande.
"Vaddå? Var det bara jag som skrev en uppsats på gymnasiet som hette Ottomanska rikets nedgång och fall?!?!" protesterade jag.
"Kanske Uppgång och fall," påpekade Marko.
"HA!" ha:ade jag triumferande, "Min uppsatstitel var en parafras på Romarrikets Uppgång och Fall."

Stor tystnad.

"Min historielärare tyckte att jag var hyyyyysterisk," muttrade jag surt. Ingen förstod mig alls. Plötsligt slog mig något och jag viskade: "Ibland tror jag att jag peakade i det ögonblicket. Inget jag säger kommer bli roligare än så."

Har alltså en irrationell rädsla för att ha peakat i gymnasiet. Att vara en sån där. Berättade det för Anna Guld förra veckan. Hon gav mig en lång mycket hård blick. En blick bara Anna Guld kan ge en.
"Varför tror du det?"
"Äh... öm, jag vet inte?"
 "Du har ju blivit bättre sen gymnasiet," påpekade hon. Ibland tror folk att Anna Guld är elak mot mig. De inser sällan hur mycket strunt hon måste stå ut med i vanliga fall. Om någon behöver "tuffas till" så är det jag.
"Det är sant," medgav jag, "Bättre kläder. Snyggare frisyr," andas ut.

Kanske är anledningen till att jag tror att jag peakade i gymnasiet att den där gången när man skulle skriva ett personligt brev på engelskan och jag skrev ett "ironiskt personligt brev". Veckan efter kom min sahällslärare fram till mig och berömde mig för den hyyyyyysteriska personliga brevet jag skrivit på engelskan.
Äh. Hur visste han om det?
Jo, förklarade han, min engelska lärare hade visat alla i lärarerummet mitt personliga brev för att det var så roligt.
Ok.
Comedy gold, försäkrade min samhällslärare mig.
Ok.
Sen fick jag 800 kr i stipendium på skolavslutningen.
Misstänker att det var för just det där ironiska personliga brevet jag skrev på engelskan.

Vet fortfarande inte varför alla tyckte den var just så fruktansvärt hysteriskt rolig.

Alla älskade den och jag... vet inte varför.

HUR KAN MAN ÅTERSKAPA DEN MAGIN VA!?!

Pratade om nova inom sci-fi genren med Anna Guld i helgen. Hon har läst kursen jag drömde om att läsa i Uppsala men aldrig fick chansen eller tid till. "Populärlitteratur" med Sveriges enda professor inom science-fiction (eller kommer jag ihåg fel? de kanske blivit fler) Det verkar ha  varit superintressant och det är alltid lika kul att höra vad Anna fått lära sig. Försöker suga åt mig all kunskap från henne som en sorts kunskapssvamp/parasit kan man säga (tack för den mentala bilden) Varsågod.

Anna Guld berättade om nova vilket är det som gör science-fiction till science-fiction. Något nytt som förändrar förutsättningarna, reglerna för det fiktiva universumet. Robotar, kloning, rymdresor, tidsresor... allt det där som får karaktärerna att ompröva sin uppfattning av verkligheten (det fiktiva universumets verklighet det vill säga men det kanske ni fatta, ni är ändå rätt klipska) Nova kan också tvinga fram något hos karaktärerna som pröver dem på sätt de aldrig tidigare blivit prövade.

Nova är alltså det som gör Star Wars till rymdfantasy och inte science-fiction. Det utspelar sig i en galax långt, långt borta osv vilket är lika långt borta som midgård i Sagan om Ringen.
Farscape och Star Trek (rymdepos som på sätt o vis påminner om Star Wars då det är Sven Svensson, vardagshjälten, som står i centrum i Farscape) är science-fiction eftersom handlingen är igång satt av att rymdresandet blir möjligt (ST) och i Farscape kastas John Crichton till en annan del av universum när han råkar åka igenom ett maskhål. På sin resa hem prövas o testas han bladdityblah.

Yes, tänkte jag, nu har jag äntligen en måttstock så jag vet vad som är och inte är science-fitction. Men sen tänkte jag på novellen The Long Rain av Ray Bradbury som ingår i samlingen The Illustrated Man. Ray Bradbury är för mig THE science-fictionförfattaren och det som gjort att jag älskar hans noveller så mycket är att de inte fokuserar alltför mycket på att bygga upp nya världar. Det finns ingen plats för exposition i noveller och därför kan Bradbury med ett par rader etablera en helt ny verklighet. Ok, här följer typ en spojlervarning för säkerhets skull.

I The Long Rain följer vi en fyra relativt anonyma män vars raket kraschat på Venus som är koloniserat av människor. På Venus regnar det jämnt. Det slutar aldrig regna och för att undkomma detta har man byggt stora solkupoler som ger artificiellt solljus och värme. Männen börjar bege sig mot den närmsta solkupolen. Sakta men säkert drivs männen till vansinne av Venusregnet (haha... freud ringde och ville ha tillbaka sitt- SHUSH!).

Vad är novat i denna berättelse? Är det faktumet att man rest till Venus? Solkupolerna? Berättelsen är på gränsen till skräck för mig, lite så där naturromantisk (gotisk?) med naturen på planeten som beskrivs nästan som en levande, agerande antagonist. Saken är att det inte riktigt finns något nytt i berättelsen, det kunde ha utspelat sig vilken extrem naturtyp. Bradbury skapar en fiktiv planet där han kan utsätta en grupp människor för evigt regn och därmed beskriva denna mardrömslika resa. Det intressanta är egentligen människan vs naturen, det är det som är kärnan i novellen och det känns inte riktigt som ett nova.

Så mycket för min foolproof plan att behärksa genrer.

Ugh.

Anna? Berätta om jag tänkt helt fel. Gärna länka om du har nåt bra att läsa.

Jag önskar jag kunde ha varit en fluga på väggen under manusmöten för Star Trek. Liksom: "Hörni vi gör ett avsnitt där Picard är Robin Hood och La Forge spelar lyra.

Livet rullar på som en tempelfälla hack i häl på Indiana Jones.

Var i Uppsala på inflyttningsfest på lördagen och på söndagen lärde jag mig att helvetet är en proactivereklamfilm som aldrig aldrig aldrig aldrig slutar.

Övriga nyheter...

... min pappa spammar fortfarande min inbox med Falstaff Fakir moraliskt uppbyggliga berättelser. Se upp för plottwisten.

IV. Den lögnaktiga Pella.

Pella var endast nio år, men hade redan ljugit
tvenne gånger, till stor sorg för sin gråklädda moder,
som icke kunde tåla en osanning. Hon agade också sin
dotter rätt eftertryckligt för detta grofva fel och förma-
nade henne till sanning och frid. Men den lilla Pella
lät icke rätta sig, såsom vi i det följande skola se.
En vacker sommardag gick den lögnaktiga Pella
och lekte med några små sanningsälskande flickor. De
kastade sten och smuts på hvarandra och rogade sig
tappert. Då kom en liten katt öfver gården.
– Den katten är vår, sade Pella, då hon fick se
kissen.
Som de små sanningsälskande flickorna trodde, att
hon talade sanning, började de genast att kasta sten på
katten. Den träffades rätt hårdt af ett stenkast, och bör-
jade derför jemra sig på det jemmerligaste, så att den,
som verkligen rådde om katten, kom ut. Det var en
aktningsvärd kvinna, som hette mor Andersson.
– Hvarför slån I min katta? frågade hon förtörnad.
Då framträdde en af de små sanningsälskande flic-
korna och sade: Pella sade, att det var hennes katt.
Men dermed var mor Andersson icke nöjd, utan
mälde vidare: Den omständigheten att Pella uppgifvit be-
mälda, katta såsom sitt egande husdjur, gifver icke vid
handen ett berättigande för eder att med berådt mod
tillfoga djuret kroppsskada.
Och icke ens nöjd med denna muntliga bestraff-
ning, grep mor A. ett kvastskaft och ropade: Vänta, jag
skall larma eder!
Då sprungo alla de små sannfärdiga flickorna hem.
Hemkomna berättade de för Pellas moder, att Pella farit
med osanning.
Häröfver blef Pellas fromma moder så upprörd, att
hon grät sig till döds.
Moral:    Den, som ljuger vållar lätt
Någons död. Det är ej rätt.

 Åh.


Ok.

Lilla Frans

Fick mejl sent igår från pappa:

Skickar en kort sedelärande berättelse för din moraliska uppbyggnad.
Din gode fader

II. Den stygga baljan.

– Usch, den stygga baljan! utropade Frans, för-
törnad öfver att i densamma hafva nedstänkt sina byxor.
Usch, hvad den är förtretlig! sade han och började
sparka den.
En äldre man, som i detsamma mycket lämpligt
gick förbi, stannade, då han hörde detta. En annan
man skulle kanske icke hafva stannat för så litet, men
denne man gjorde det, ty han kände på sig, att här var
tillfälle att uttala en vis lärdom.
– Hvadan bannar du baljan? sade han till den
lille vredgade gossen.
– Se, så hon har stänkt ned mig! svarade Frans
och pekade på sina byxor, som nu sågo allt annat än
vackra ut.
– Har baljan verkligen gjort det? frågade den
äldre mannen med en djupsinnig min.
– Ja, det har hon!
– Nej, sade den äldre mannen med ett allvarsamt
leende – ser du, hon stänker ju icke ner mig, fastän
jag står lika nära henne som du. Ser du, mitt barn,
baljan kan icke
– –
I detsamma rusade en hund förbi och stötte till
baljan, så att hon föll omkull, öfvergöt den vise mannens
byxor med smutsigt vatten och krossade fullkomligt en
af hans stortår.
– Den satans baljan! skrek den äldre mannen,
hoppande på ett ben, röd i ansigtet af smärta och vrede.
Då log den lilla Frans.
Moral:    Onödig visdom skall man spara,
Tills man råkar sjelf i fara.

Vet ärligt talat inte hur jag ska reagera.