Äntligen!

Det har äntligen hänt. Nu bor och jobbar här i fagra Edinburgh! Solen kommer fram och molnen delar på sig, inte en droppe har fallit på två dagar och jag är fruktansvärt nöjd. Nämnde jag att jag har ett jobb? Det tål att nämnas flera gånger.

Jag är nu kock och hembiträde på Albyn Guesthouse i Edinburgh. Min boss är Lydie, en strikt och gravid fransyska (vet inte om det är något samband där) och min kollega och tillfälliga läromästare är Patricia från Polen (jag kallar henne Polska Patti) som älskade mitt hår.
Började jobba idag och fick lära mig hur Lydie ville att vi skulle vika handdukarna, badmattorna och den lösa änden på toalettpappret. På måndag ska Lydie visa mig hur det ska gå till i köket. Är dock nervös eftersom både Lydie och Polska Patti har sagt att Lydie har ett temprament (ah, dessa fransyskor) och att hon kan bli fruktansvärd om man till exempel viker toalettpappret fel. Vet inte om hennes temprament förbättras av att hon är gravid med sitt första barn.

Så nu kommer jag inte låta som The Sean när jag talar engelska utan antagligen en mix av polsk och fransk accent. "Ee 'orrible!"

Och så fyller min underbare lillebror 17 år! Han blir så mycket underbarare när man inte träffar honom varje dag och tvingas stå ut med att han ockuperar badrummet och citerar Notorious B.I.G eller nåt. Åh, tänk så tiden rinner ifrån oss, min broder! Jag minns det som igår när du var en Michelingubbe med guldlockar som jag försökte låsa in i en flyttkartong. Det var tider det! Innan du växte upp och helt plötsligt kunde ge igen. Hm... jag har i alla fall hunnit att tillfoga ett par trauman.

Varför nördighet inte alltid belönas...

Idag är det omöjligt att befinna sig utomhus. Vinden viner, bokstavligt talat, det regnar både vertikalt och horisontalt vilket gör att paraplyer är fullkomligt värdelösa. Dessutom kunde jag inte använda mina stövlar då det gått sönder och jag var tvungen att traska runt i staden i mina sneakers med hål i sulan. Efter ett tag var mina jeans blöta en bra bit över knäna och jag bestämde mig att mitt jobbsökande fick sättas åt sidan ett tag.

Väl hemma bestämde jag mig att göra lite efterforskning till min roman eftersom det nu är endast är cirkus en vecka kvar innan det är dags för NaNoWriMo. Började med att undersöka varifrån namnet Baba Jaga kommer ifrån. Denna dam är för övrigt mycket intressant. Därifrån hamnade jag i obskyra vampyrlegender. Hur kan vampyrer ha blivit så coola som de anses idag? De är nattdyrkande töntar hela bunten. Jag menar... att det ens finns historier om vampyriska vattenmeloner är dumt nog men nu upptäcker jag att det även finns versioner av vampyrer där de dricker blod med sina näsa ifrån sina offers öron... vafalls!?!

Hur som helst, jag hamnade tillslut på Elizabeth Báthorys wikipedia artikel. Också mycket intressant. Badade hon i unga kvinnors blod eller var det hela en konspiration för att stoppa en stark, lärd kvinna som hjälpte kvinnor av låg social ställning?

Fick många idéer (tack wikipedia) men nu önskar jag att jag hade stannat vid Báthory. Ni vet de där hjälpsamma See Also artiklarna de har på wikipedia? Inte fullt så hjälpsamma den här gången. Hoppade över från Báthory till artikeln om Delphine LaLaurie. Nu mår jag illa och vet att jag kommer ligga och tänka på det här hela natten. Tänker inte återberätta vad jag läste men jag måste säga att det är något av det vidrigaste jag någonsin läst. Inget kommer att skrämma mig på ett bra tag. Seriöst, det är sånt här man kan leva hela sitt liv utan att behöva veta.

Edinburgh blir ett hem

Det känns som allt börjar att falla på plats nu. Speciellt då vi nu har ett hem där vi kan sitta ner då vi äter frukost, lunch och middag. Det är varmt och det kommer varm vatten ur kranen (inte en helt självklar sak här) och Lexy, vår rumskamrat, är inte galen.

I onsdags då vi flyttade höll jag på att mörda vår hyresvärd. Den hälsningen han gav mig då jag kom ner för att äta frukost var; "Du borde inte äta så mycket. Det är inte bra för dig."
Jag stirrade på honom där jag stod med en macka i ena handen och inget kaffe i den andra (vattenkokaren var sönder och jag hann inte koka upp på spisen så jag var extra retlig.) Är det bara jag eller är det en jätte konstig sak att säga till någon man knappt känner? Tror han att jag är en guldfisk som äter och äter tills jag dör... eller tycker han bara att jag är tjock? Blev mållös och vredgad.

Dock blidkades jag av det faktum att han var otroligt sur när vi flyttade vilket gjorde att båda jag och Sara blev kvittrande trevliga mot honom. Sara log till och med.
Vi tror att han inte riktigt fattade att vi verkligen skulle flytta. Under de senaste veckorna har han försökt muta oss genom att köpa ett flertal kryddhyllor och sagt att vi ska bli en familj. Det skrämde oss snarare. Jag menar, vem äger egentligen tre identiska kryddhyllor med exakt samma kryddor?

När vi lämnade huset och insåg att vi aldrig mer skulle behöva återvända brast vi både ut i skratt. Då kom det lilla gänget av tioåringar och vi blev rädda att de skulle kalla oss "Darling" eller "Love" igen så vi stack.

Ska försöka lägga upp lite bilder snart. Jag har en fin bild av en nu död vulkan och en kanon som heter Mons Meg... som för övrigt låter som en transformer... Monster Megatron?

Om Woody Allen...

Hade gjort filmer om neurotiska manniskor i Edinburgh skulle det vara mitt liv just nu. Klockan tre i eftermiddag ska jag ivag pa en liten intervju angaende en position pa Sony Laptops inom teknisk radgivning. Hjalp. Borjar angra att jag inte lyssnade mer pa min far nar han forklarade varfor min dator ibland var knapp. Det kunde kanske ha varit anvandbart.
Fick intervjun via en formedling som aven coachat mig infor det har. Vet inte om jag kanner mig forberedd eller panisk.

Dock ar jag fortfarande positiv. Vi flyttar idag! Woohoo! Det gjorde att jag till och med stod ut med att min hyresvard fortsatte med sitt eviga tjat om hur daligt kaffe ar. Kaffe ar jattebra. Om jag inte drack kaffe skulle jag vara bra mycket spatigare an vad jag ar nu.

Dessutom lider Oktober nu mot sitt slut och det innebar att November kommer! Det ar inte vilken manad som helst, kara vanner, det ar National Novel Writing Month (en 50000 ord lang roman pa en manad) och jag kanner mig grymt peppad infor det har. Visserligen kommer det betydda att jag kommer att behova stanga in mig en eller tva timmar varje dag pa min rum for att skriva men jag tror att i ar kommer jag verkligen att lyckas. Har inte kannt mig sa har inspirerad pa lange. Jag har ett persongalleri och en vag bild av vad handlingen ska ga ut pa. Det kommer att bli fruktansvart kul hur det an gar. Jag uppmanar faktiskt alla att prova pa NaNoWriMo. Det hela ar en sorts underbar masspsykos som man bara rycks med av. Det ar dessutom en utmarkt anledning att sitta och skriva med en kopp kaffe bredvid sig och se svar ut. Jag har redan ovat pa mina svara och plagad ansiktsuttryck.

Rain, rain, go away...

"It's not so much the humanit, as the humidity of it all."

Som man sa vid Hidenburgkatastrofen... eller kanske inte. Igar regnadet det... jag ar fortfarande blot for inget torkar i vart svinkalla rum. Jag visste vad jag gav mig in pa da jag gav mig ivag till Skottland men det har ar nastan lojevackande eftersom det verkar bara vara jag och Sara som medger att det regnar. De flesta skottar tittar forvanat upp mot himlen nar regnet oser ner och ser konfunderade ut. Efter detta vandrar de lugnt vidare och ar tydligen inte alls medvetna om att de ar dyngsura. Man skulle kunna saga att de latsas som om det regnar. Det var ett bra skamt.

Kanske ar det som i Stockholm: De blir alltid lika forvanade over snon som hamnar pa bade spar och vagar. Forunderligt.

Annars har inte mycket hant. Sara jobbar idag och jag stada och fortsatta soka jobb. Har ett par intervjuer pa gang men inte mycket mer. Ar latt deppad. Hoppas dock att jag intervjun pa Debenhams ska ga vagen eftersom jag verkligen kan se mig sjalv som en varuhusflicka som glatt hjalper aldre damer och informerar kunder om hudkramer som innehaller salt fran Dodahavet.

Suck...

Det har varit ett par intressanta veckor har i Edinburgh. Vi har kommit pa att var hyresvard ar... dum. Han ar dum. Han predikar for oss om hur utlamnade vi ar och hur fruktansvart allt ar men varst ar att han diskar allt i kallt vatten. Han betraktar oss som ett underligt fenomen eftersom vi inte lamnar matrester i vasken och envisas med att diska med varm vatten. Ett tag var jag till och med orolig over att han skulle bli upprord over att vi stadade sa mycket i koket. "Ah nej! Ni har har fortsort mitt halsosamma lager av fett och smuts!"
Planerar att skriva mer detaljerat om de forsta dagarna (var trevliga vistelse pa Caledonian Backpackers, dar vi motte Pablo. En underlig spanjor.) nar vi far igang internet. Tyvarr kanske inte det blir forran vi flyttar i slutet av manaden. Var nuvarande hyresvard ar tekniskthandikappad eller sa vagrar han forsta vad det ar vi sager till honom. Eller ar hans oron tackta av ett halsosamt lager av fett och smuts.

Som tur ar kom Saras foraldrar hit pa weekendresa (Pia fyllde ar) och de tyckte det var vore kul att bjuda oss pa middag. Det tyckte vi med.
Om ni har vagarna forbi Edinburgh sa vill jag rekomendera tva stallen som inte ar av denna gastronomiska varld.
David Bann: Vegetarisk restuarang som lyfter enkla gronsaker till nya hojder. Chilin med guacamole och chokladsas var en ratt jag sent kommer att glomma. Olen gick inte heller av for hackor. Sara provade ett skottsk ol gjort pa ljung vars som hade en underbar eftersmak. Sjalv korde jag pa en tysk sort som hette Pinkus Hefe Weizen. Den beskrevs som ett dimmigt ol ab latt karaktar med fruktig smak. Helt underbart!
Stockbridge: Det finns knappt ord for det har stallet. Om Pisarro hade malat en maltid hade han malat den har. Varje ingrediens i varje ratt komplementerade varandra sa val. Det vita vinet gifte sig med laxen och dessertvinet var en underlig mix av dadlar, russin och plommon. Risken ar att jag dog for att det var sa gott.

Annars har vi bestigit en vulkan och tittat pa tavlor. Jag stirrade intensivt pa en Boticelli t.ex och blev kar i annu en Monet. Snart ska vi besoka slottet och aka pa en rolig bus som vi sett susa forbi oss harom natten. Det spelades musik och folk verkade njuta av lokatrafiken for en gangs skull.

Om nan av er som laser den har lilla bloggen kommer hit sa ska jag visa er till en liten pub runt hornet dar bartendern har mustascher som skulle fa Hercules Poirot att bli gron av avund.