Igår var jag melankolisk (läs: ”opeppad tristpotta”) och gick inte på fest.

Stannade hemma och bad Anna att meddela, ifall någon frågade efter mig, att jag verkligen ville komma men att jag hade blivit tvungen att hålla i ett akut business power nap meeting.
Att jag antagligen satt hemma med en telefonlur för varje öra och skrek ”SÄLJ! SÄLJ!” och ”Kallar du det här axelvaddar?!?!* Jag kallar det här spottloskor på min business power suit. Och spottloskor kallar jag ’drimkittlar’. Det är dialektalt men trots min språkfel har jag helt själv tagit mig till där jag är nu!”

Och där jag var då var i fåtöljen med en deckare av Dorothy Sayers och en kopp te. Tänkte att det var nog jättemånga som frågade efter mig så det var bra att jag tänkte ut en ursäkt.

Säääääääääääääääkert jättemånga som frågade efter mig.

Mmmmjupp!

Jättemånga.

I ALLA FALL!!!!!

Idag verkade dock min melankoli försvunnit… eller så hade min pepp återvänt från sin walkabout.

Blev enormt peppad för allt som hände:

- ÅHERREGUD! Är det 101 Dalmatiner spelfilmen på teve!?! MED ENGELSKT TAL! Glenn Close är sååååå ond i den här filmen. Såsåsåsåså ond! Ahahahaha! Hugh Laurie som tjuv som tror att han är smartare än vad han är! Hohohoho! Åhnej, nu snubblade de och slog sig. Jag äääääälskar när de snubblar och slår sig. Ahahahahaha!

- JAAAAAAAAA!!! Laxbullar! Jag ska äta laxbullar till middag. Det kommer att bli gott. Såsåsåså gott. Jag ääääääääääälskar laxbullar!

- ÄR DET FROZEN PLANET PÅ TEVE!?! Jag ääääääälskar Frozen Planet!

- ARGH! Jag trodde att jag hade tappat bort dessa örhängen men de låg precis där jag la dem igår? Vad är oddsen? VAD ÄR ODDSEN!?!?! Nej men seriöst, ingen retorisk fråga… vad är oddsen? Jag vet inte. Är jättedålig på att spela på hästar och personer som sparkar på bollar… men jag ääääälskar hästar men mest av allt ponys!

Annars är jag ganska lugn och harmonisk för tillfället. Jag ääääääääälskar harmoni. Men inte yoga. Som sagt.

* Varje gång jag tänker mig själv som effektiv affärskvinna tänker jag mig att jag är på 80-talet. Med axelvaddar och fluffigt hår. Extremt fluffigt hår. Folk skulle stirra på mitt hår och säga: "Ditt hår... du måste vara en astronaut för det där håret kan bara ha stajlats i total tyngdlöshet!"
Och jag själv skulle bara säga saker som:
- "Jag ler bara när jag sätter på mig rogue."
- "Var är min rapport!?! Jag behöver rapporten och jag behövde den igår!"
- "Kallar du det här för kaffe! *slänger kaffet i ansiktet på min assistent* Jag kallar det för att du får sparken!"
- "Var är Jean!?! Jag vill att Jean ska komma in hit! Vad menar du att jag precis gav Jean sparken! Argh! Fixa tillbaka Jean, ge henne en löneökning, ge henne sparken igen, ge henne tillbaka jobbet och fixa en latte åt mig!"

Problemet är att jag inte vet hur lätt det var att få tag på latte på 80-talet men eftersom min businesswomanalterego lever i min fantasi så antar jag allt är möjligt.

Den eviga frågan... "Vad ska jag ha på mig ikväll?" följt av dramatisk entré i förrådet/garderoben, "Jag har inget att ha på mig ikväll!"

Redan de gamla grekerna: Alla mina chitoner är sååååå 500 f.kr!
Och deras vänner: Men ska du inte ta den joniska chitonen?
- Neeeeej! Jag vill faktiskt ha den doriska chitonen.
- Ta den då. Den är jättefin. Zeus själv skulle förvandla sig till ett mufflonfår vid åsynen av dig i din doriska chiton i ett tappert försök att förföra dig.
- Meeeeeeen... jag är så trött på min doriska chiton.
- Ta den joniska då.
- Neeeej...
- Åh jag önskar att vi bara kunde bli invaderade av romare, makedoner eller ottomaner... allt för att slippa den här konversationen om och om igen!
- .... varför skulle möblemang invadera oss?
- Ursäkta?
- Menar du inte... ba-boom-tisch?
- Va... vänta lite... du har faktiskt blivit fråntagen dina trumvirvelsprivilegium!"
- Du kan inte stoppa humor! Viva la revolution! Olé! Olé! Gå och dra nåt gammalt och som luktar vagt av ost över dig, va! Fascist!
- Ursäkta, vi är fakiskt en demokrati!

Följt av något i stil med: "Och nu, kära barn, har vi lärt oss att demokrati och modeproblem uppstod i det antika Athen."

Aaaaahhhhh!

Jag ääääälskar att lära mig nya saker.

Zhuangzisk eftermiddag

Hade en liten kris igår.

Gick på träningspass efter långt avbrott. Var löjligt nervös innan:
Jag: AMANDA! Tänk om jag svettas jättemycket och så kommer alla skratta åt mig!?!
Amanda: (spelar Zelda mycket intensivt) Ja. Det kommer säkert hända. (något sarkastisk kanske?)
Jag: AHAHAHAAHAH!

Det gick givetvis helt bra. Förutom när vi skulle göra situps åt sidan med ena benet över det andra och jag såg mest ut som en misslyckad audition för rollen för akten "Drottning Boa: Kvinnan som föddes utan kordination" på en freakshow.

Och sen kom ett team naturmänniskor och utropad: "Å nej! Här har vi en strandad grindval!"
Och jag: "Nej, nej! Jag är en människa?"
Och teamet med naturmänniskor: "Eller är du en grindval som drömmer att hon är en människa? Eller en människa som drömmer att hon är en grindval?"

KRIS!

Sen gick jag hem och tittade på medan en lätt speedad Amanda klarade första bossen i Zelda: Skyward Sword som var för svårt.

Tänkvärt 3

Hannibal är ett bra namn. Ett namn som inspirerar ambition men även ödmjukhet.

Heter man Hannibal vill man göra mycket (till exempel inta Rom med elefanter via Alperna) men man misslyckas. Det viktigaste att man vågade, eller hur?

Slutet gott, allting gott.

Förutom att Karthago total förstördes under nåt puniskt krig, så många puniska krig att hålla reda på, och sen saltades åkrarna. Inte ett särskilt gott slut kan man väl säga.

Ah. Snacka om att... strö salt i såren! Ba-boom-tisch!

(okej, unga dam, nu har du missbrukat din trumvirvel för sista gången. Nu konfiskerar jag den.)

Åååhhh...

PS. Ok det var tre puniska krig. Inte så många puniska krig att hålla reda på. Jag kanske överdrev. Såatteh... puniska...

Pröva att säga det högt:

Puuuun...iiiska...

PUNISKA!

Puuu-niska!

Niska... puuu.... nnnnniiii... ska... puuu... PUNISKA!

Ett ganska roligt ord.

Historia är fyllt men roande överraskningar. DS.

Är sjuk: Febrig, blek men ack så tragiskt vacker. En vacker blomma som slokar lite men än finns hoppet om att hon ska kunna återhämta sig. Att återvinna sin forna glans och... ja, låt oss säga det, sin fräschör.

(verkligen?)

Jupp. Letar du efter en tragiskt blek skönhet? Look no further.

(verkligen... jag menar... verkligen?)

Tragisk ut i bara fingespetsarna. *host, host* Hör! När jag nyser är det som en duvas späda vingslag.

(verkligen?)

OKEJ NEJ JAG ERKÄNNER SÅ ÄR DET INTE ALLS ARGH JAG KLARAR INTE AV ATT LJUGA UNDER DENNA HÅRDA PRESS!

(errr... )

Varje ord är som en briljant manipulation som manar mig att tala sanning.

(ska vi verkligen gå och använda ord som "briljant"?)

Sanningen...

(låt oss höra)

Sanningen är att det är mer så här. Huvudet känns som svullen svamp och allt bara rinner. Alla dessa kroppsvätskor!

(Okej äh... vi behöver verkligen, veeeeeeeerkligen inte prata om dina kroppsvätskor!)

Jag har snutit mig tills det inte finns något kvar att snytas och ändå är jag snorig.

Insidan av mina näsborrar är lika torra och krackelerade som utsidan. INSIDAN!!!

(kan... kan vi gå tillbaka till det där med "tragisk blek febrig skönhet"?)

Min hy är glansig av all extra återfuktande och fet kräm jag använder för att stävja en uttorkning som är bra mycket värre än Saharas krypande ökendynor.

Och ni vet... när man står där framför spegeln och applicerar fet kräm i ansiktet, så där tragiskt och febrigt ni vet, och tanken slår en... kan jag ha den här krämen på insidan av näsan också?

Ni vet den känslan. Den där svindlande känslan som får en att inse att man är förlorad i en feberdimma... ett mentalt sammanbrott som man kanske aldrig kommer att återhämta sig ifrån, att -

(ja, okej, men gick det?)

Tja, allt luktar fot just nu men... insidan av näsborrarna?

(jaaaaa... ?)

Återfuktad. Såatteh... uppdragsrapport? Typ en succée.