... är när någon närmar sig dig med öppna armar och du antar, as you do, att det rör sig om att den andre vill ta ett par glada valssteg med dig och därför grabbar du hårt tag i den andre personen i en brutal valsfattning...
... bara för att inse att det rörde sig om en kram.
Sen försöker du skämta bort det hela genom att säga, "Förlåt, jag trodde du ville dansa gavotte."
Det kanske är det allra jobbigaste i hela världen.
För ingen vet hur man dansar gavotte längre.
Inte ens jag.
fredag 28 oktober 2011
torsdag 27 oktober 2011
Med tanke på med mitt senaste rekord med slapstickcomedy under träningspass är det med skräckblandad förtjusning jag har bestämt mig för att gå på skivstång ikväll.
Det är fria tyngder vi snackar om och jag som ibland har svårt med konceptet att gå genom dörröppningar. BEDÖMA AVSTÅND ÄR INTE HELT LÄTT. Man kan säga att jag stod bakom dörren när de delades ut förmåga att bedöma avstånd.
ÅH GUDDARS! För många tillfällen för mig att få något i huvudet eller snubbla.
Det är precis samma fara som när jag ska bära en planka och en annan person befinner sig i närheten.
Min största skräck när jag är ute och cyklar är att två män som bär på en stor fönstrerruta plötsligt ska dyka up.. Krävs inget geni för att inse vad som skulle hända.
Ibland känns mitt liv är ett barn som tror att hon ska få leka "sätt svansen på åsnan" men efter ögonbindeln har satts på får barnet en moderlig knuff ut på en äng fylld med gropar som i sin tur är fyllt med krossat glas.
Det är fria tyngder vi snackar om och jag som ibland har svårt med konceptet att gå genom dörröppningar. BEDÖMA AVSTÅND ÄR INTE HELT LÄTT. Man kan säga att jag stod bakom dörren när de delades ut förmåga att bedöma avstånd.
ÅH GUDDARS! För många tillfällen för mig att få något i huvudet eller snubbla.
Det är precis samma fara som när jag ska bära en planka och en annan person befinner sig i närheten.
Min största skräck när jag är ute och cyklar är att två män som bär på en stor fönstrerruta plötsligt ska dyka up.. Krävs inget geni för att inse vad som skulle hända.
Ibland känns mitt liv är ett barn som tror att hon ska få leka "sätt svansen på åsnan" men efter ögonbindeln har satts på får barnet en moderlig knuff ut på en äng fylld med gropar som i sin tur är fyllt med krossat glas.
onsdag 26 oktober 2011
Är sprudlande glad samtidigt är jag lite sorgsen. Därav förra inlägget där jag bara dumpade My Little Pony: Friendships is Magic i en okreativ röra. Man kan säga att det är mitt opium. My Little Pony: Friendship is opium (kan vara titeln på en bok som med allvarlig min dissikerar konsumtionssamhället)
Sprudlande glad: Jag får bekräftelse på att jag faktiskt gör någon nytta på praktiken. Första veckan hade jag prestationsångest like you would not believe eftersom jag ville var AMBITIÖS... INIATIVTAGANDE... POSITIV... Hela menyn alltså. Nu känns det bättre. Känns som jag lärt mig något om livet. Eller kanske snarare hur jag ska planera min vidare utbildning. Jag behöver sikta på att bli något där jag får vara lite... annars...
Jag: Har skrivit en expressionistisk enaktare. Det handlar om en dröm men är meta för att drömmen skapas i dialogen samtidigt som det ofrånkoliga slutet närmare sig vilket båda drömdeltagare är smärtsamt medvetna om. Det är en metafor.
Jobbet: För livet?
Jag: Va? Nej, vad är det för sjukt. Det är en metafor för metaforer om livet. Enkelt.
Jobbet: Äh visst. Okej. Hur hade du tänkt att-
Jag: ÄR I EN KREATIV FAS!
Jobbet: Fantastiskt! Här har du en sorts lön för mödan!
Jag: Hurra mannagryn med äppelmos... gott!
Sorgsen: Praktiken är snart slut och visserligen ska det bli peppat med en lägenhet med fungerande dusch och komma tillbaka till mitt mysiga rum. Framförallt, jag saknar Kulturkollektivet Kråkan att det ibland gör ont. Här. Här gör det ont. Mitt kråkhjärta dunkar för vinkvällar, tvspel och torsdagkvällar då vi, utan synbar anledning, målar mustasch, bär basker och spelar drickschack FÖR LIVET ÄR TILL FÖR ATT LEVAS!
Men... men det känns ändå som September, oktober har gått fasanfullt snabbt. Snabbt som... en kolibri som har glömt bort att den har en tvätttid. Det är för snabbt.
Och sen är det här med praktikrapporten. 3-5 sidor där jag ska värdera litteraturen jag använde mig av inom praktiken. Hurvida mina uppgifter hör ihop med programmet.
Urk.
Jag har lust att lämna in ett ark där jag bara skrivit en sak:
JAG GJORDE DET SOM BEHÖVDE GÖRAS OCH HÖR SEN - BEHÖVDE NÅGON FIKA DÅ FIXADE JAG DET!!!!! ÄR INTE DEN SOM ÄR DEN! MAN SKA INTE VARA NEGATIV!
Skrivet med clip art.
Plus kanske en kritisk fråga: Vem är egentligen "den" som är "den"?
Sprudlande glad: Jag får bekräftelse på att jag faktiskt gör någon nytta på praktiken. Första veckan hade jag prestationsångest like you would not believe eftersom jag ville var AMBITIÖS... INIATIVTAGANDE... POSITIV... Hela menyn alltså. Nu känns det bättre. Känns som jag lärt mig något om livet. Eller kanske snarare hur jag ska planera min vidare utbildning. Jag behöver sikta på att bli något där jag får vara lite... annars...
Jag: Har skrivit en expressionistisk enaktare. Det handlar om en dröm men är meta för att drömmen skapas i dialogen samtidigt som det ofrånkoliga slutet närmare sig vilket båda drömdeltagare är smärtsamt medvetna om. Det är en metafor.
Jobbet: För livet?
Jag: Va? Nej, vad är det för sjukt. Det är en metafor för metaforer om livet. Enkelt.
Jobbet: Äh visst. Okej. Hur hade du tänkt att-
Jag: ÄR I EN KREATIV FAS!
Jobbet: Fantastiskt! Här har du en sorts lön för mödan!
Jag: Hurra mannagryn med äppelmos... gott!
Sorgsen: Praktiken är snart slut och visserligen ska det bli peppat med en lägenhet med fungerande dusch och komma tillbaka till mitt mysiga rum. Framförallt, jag saknar Kulturkollektivet Kråkan att det ibland gör ont. Här. Här gör det ont. Mitt kråkhjärta dunkar för vinkvällar, tvspel och torsdagkvällar då vi, utan synbar anledning, målar mustasch, bär basker och spelar drickschack FÖR LIVET ÄR TILL FÖR ATT LEVAS!
Men... men det känns ändå som September, oktober har gått fasanfullt snabbt. Snabbt som... en kolibri som har glömt bort att den har en tvätttid. Det är för snabbt.
Och sen är det här med praktikrapporten. 3-5 sidor där jag ska värdera litteraturen jag använde mig av inom praktiken. Hurvida mina uppgifter hör ihop med programmet.
Urk.
Jag har lust att lämna in ett ark där jag bara skrivit en sak:
JAG GJORDE DET SOM BEHÖVDE GÖRAS OCH HÖR SEN - BEHÖVDE NÅGON FIKA DÅ FIXADE JAG DET!!!!! ÄR INTE DEN SOM ÄR DEN! MAN SKA INTE VARA NEGATIV!
Skrivet med clip art.
Plus kanske en kritisk fråga: Vem är egentligen "den" som är "den"?
Det här är inlägget i sin helhet orkar inte mer (kreativ fas säger vi)
Igår insåg jag vad absolut förtvivlan var. En vertiabel avgrund öppnade som för att sluta mig, mörkret ville sluta sig kring mig i en evig omfamning.
Hade kommit hem. Svag av hunger. Jag ville bara förtära något. Kanske helst ett djur men så är det när man är vardagssadist.
Var lycklig när jag kom. Föga anade jag det hemska som låg i görningen.
Skulle unna mig lite vardagslyx. Förtjänar jag kanske inte det, va. Skulle göra en fancy crossover rätt med gnocchi. I denna rätt skulle en burk med tomater ingå.
Det var då det hände.
Jag hade ingen konservöppnare.
Det måste vara så här man mådde jämnt på stenåldern, tänkte jag och dunkade den förrädiska konserven mot diskbänken.
I en sekund funderade jag på att jag kunde spränga upp den om jag mikrade den men nej det är inte en bra idé. Et tu mitt sunda förnuft, et tu?
Allt var förlorat. ALLT.
Sen gick jag och köpte en konservöppnare på konsum fem minuter bort.
Det löste sig tillslut men det var försent.
Var traumtiserad. För all framtid.
Okej men sen var min middag fullkomligt fantastisk så nu mår jag bra igen.
Men... minnet dröjer sig kvar. Som en ond dröm. Som inte vill släppa taget.
Jag är hemsökt av ett minne. Från en dag då jag... vet inte hur jag ska avsluta det här så jag tänker bara strunta i att runda av för det kommer inte gå eftersom jag känner att allt är löjligt.
Kan dock berätta en anekdot från igår om en gammal man i kassan före mig och
Hade kommit hem. Svag av hunger. Jag ville bara förtära något. Kanske helst ett djur men så är det när man är vardagssadist.
Var lycklig när jag kom. Föga anade jag det hemska som låg i görningen.
Skulle unna mig lite vardagslyx. Förtjänar jag kanske inte det, va. Skulle göra en fancy crossover rätt med gnocchi. I denna rätt skulle en burk med tomater ingå.
Det var då det hände.
Jag hade ingen konservöppnare.
Det måste vara så här man mådde jämnt på stenåldern, tänkte jag och dunkade den förrädiska konserven mot diskbänken.
I en sekund funderade jag på att jag kunde spränga upp den om jag mikrade den men nej det är inte en bra idé. Et tu mitt sunda förnuft, et tu?
Allt var förlorat. ALLT.
Sen gick jag och köpte en konservöppnare på konsum fem minuter bort.
Det löste sig tillslut men det var försent.
Var traumtiserad. För all framtid.
Okej men sen var min middag fullkomligt fantastisk så nu mår jag bra igen.
Men... minnet dröjer sig kvar. Som en ond dröm. Som inte vill släppa taget.
Jag är hemsökt av ett minne. Från en dag då jag... vet inte hur jag ska avsluta det här så jag tänker bara strunta i att runda av för det kommer inte gå eftersom jag känner att allt är löjligt.
Kan dock berätta en anekdot från igår om en gammal man i kassan före mig och
tisdag 25 oktober 2011
måndag 24 oktober 2011
Inlägget då jag skriver om dejting... och medeltida dödstraff
Nu fungerar Hissen igen men...
... nu när jag började ge Hissen en personlighet kommer det att kännas lite konstigt att gå in i den och åka upp och ner med den.
Jag menar...
Borde jag köpa blommor? Bjuda på middag och show innan? Ge komplimanger?
Men framför allt...
VAD SKA JAG HA PÅ MIG!?!
Och den första som föreslår att jag ska vara charmigt virrig och ta på mig en overall a la Zooey Deschanel kommer att dömas till hängning, dragning och fyrdelning.
Vilket är ett konstigt straff ändå. Fattar de två första delarna, ingen vill bli hängd och dragen (vill man inte? haha!) men den där sista... när allt är sagt och gjort är verkligen det värsta som kan hända att ens livlösa kropp blir delade i fyra delar?
Domare: Och slutligen kommer du fyrdelas.
Dömd: NEJNEJENEJ! Vad som helst! Vad som helst utom fyra delar! Det är ett NATURLIGT HELTAL!!! AAAAAAAAAAHHHHHRRRGGHHH!
Antar att det var så det gick till... på medeltiden. Fast det här är inget jag vet säkert men... ja, ni känner till stegen i den här valsen.
Hissen: Fascinerande...
Jag: Stegling däremot. Ja, där har vi ett straff som jag skulle kunna lägga min röst på. Bokstavligt. Ställde stegling upp i ett val, count me in liksom.
Hissen: Vet du vad... är inte säker på om det här kommer fungera.
Jag: ... tänker du inte ta mig upp till min våning?
Hissen: Det är inte du, det är jag.
Jag: ...
Hissen: Jag kan betala notan eftersom du stod för musikalbiljetterna.
Jag: ...
Hissen: Äh... vi kan ju kompromissa. Tar dig till fjärde våningen och sen-
Jag: NEEEEEEEEJ! Inte fyra! DET ÄR ETT NATURLIGT HELTAL! Är du sjuk i huvudet eller?
PS.Aha... så man var alltså inte död när det var dags för fyrdelning? Ja, nu förstår jag det lite bättre. Och... och äh man började med att hugga av könsdelarna... och sen dra ut inälvorna och bränna dem framför den dömde... ? Gudars, det var väl lite onödigt. Vid det laget känns hela grejen "Titta medan vi ordnar kannibalbarbecue med dina tarmar" en smula som att strö salt i såren. Eller vad tycker du?
Hissen: Jag tycker bara att du ska gå upp för trappan. Jag är inte, och kommer aldrig bli, bekväm med den här relationen.
Jag: Bekväm? Vi är ärkefiende. Att det skaver är hela charmen. (och sen använde jag hissen ändå. det var obehagligt för alla parter men så värt det) DS.
PS2. Tänkvärt... DS.
... nu när jag började ge Hissen en personlighet kommer det att kännas lite konstigt att gå in i den och åka upp och ner med den.
Jag menar...
Borde jag köpa blommor? Bjuda på middag och show innan? Ge komplimanger?
Men framför allt...
VAD SKA JAG HA PÅ MIG!?!
Och den första som föreslår att jag ska vara charmigt virrig och ta på mig en overall a la Zooey Deschanel kommer att dömas till hängning, dragning och fyrdelning.
Vilket är ett konstigt straff ändå. Fattar de två första delarna, ingen vill bli hängd och dragen (vill man inte? haha!) men den där sista... när allt är sagt och gjort är verkligen det värsta som kan hända att ens livlösa kropp blir delade i fyra delar?
Domare: Och slutligen kommer du fyrdelas.
Dömd: NEJNEJENEJ! Vad som helst! Vad som helst utom fyra delar! Det är ett NATURLIGT HELTAL!!! AAAAAAAAAAHHHHHRRRGGHHH!
Antar att det var så det gick till... på medeltiden. Fast det här är inget jag vet säkert men... ja, ni känner till stegen i den här valsen.
Hissen: Fascinerande...
Jag: Stegling däremot. Ja, där har vi ett straff som jag skulle kunna lägga min röst på. Bokstavligt. Ställde stegling upp i ett val, count me in liksom.
Hissen: Vet du vad... är inte säker på om det här kommer fungera.
Jag: ... tänker du inte ta mig upp till min våning?
Hissen: Det är inte du, det är jag.
Jag: ...
Hissen: Jag kan betala notan eftersom du stod för musikalbiljetterna.
Jag: ...
Hissen: Äh... vi kan ju kompromissa. Tar dig till fjärde våningen och sen-
Jag: NEEEEEEEEJ! Inte fyra! DET ÄR ETT NATURLIGT HELTAL! Är du sjuk i huvudet eller?
PS.Aha... så man var alltså inte död när det var dags för fyrdelning? Ja, nu förstår jag det lite bättre. Och... och äh man började med att hugga av könsdelarna... och sen dra ut inälvorna och bränna dem framför den dömde... ? Gudars, det var väl lite onödigt. Vid det laget känns hela grejen "Titta medan vi ordnar kannibalbarbecue med dina tarmar" en smula som att strö salt i såren. Eller vad tycker du?
Hissen: Jag tycker bara att du ska gå upp för trappan. Jag är inte, och kommer aldrig bli, bekväm med den här relationen.
Jag: Bekväm? Vi är ärkefiende. Att det skaver är hela charmen. (och sen använde jag hissen ändå. det var obehagligt för alla parter men så värt det) DS.
PS2. Tänkvärt... DS.
Allt har ett slut antar jag
Skräcken jag kände när jag insåg att hissen inte funkade var inte att leka med.
"Menar du att jag... MÅSTE GÅ UPP FEM TRAPPOR!?!"
"Hahaha!" skrattade hissen ondskefullt, "Feel the burn!"
Jag: (med eftertryck) Ditt as! (once more with feeling) Jag har inte ens hunnit köpa ett svettband ännu!
Så numera är min lista på ärkefiender:
- Den där arga mannen på Konsum
- Marconi
- Hon på bussen med läckande hörlurar och SAMMA FUCKING LÅT!
- Thomas Edison
- HISSEN
Och igår när jag stod i omklädningsrummet insåg jag att låten som spelades var samma som Hon på bussen alltid lyssnar på.
Knöt näven och hela kroppen darrade av vrede, "Nemesis!" vrålade jag, "Du kanske vann kriget men inte... äh... slaget... jag menar... saken som är större än krig... kärlek? Nej, det kan inte vara rätt... " men så insåg jag att hon inte hade åkt med bussen på länge. Eller så hade hon skaffat bättre hörlurar.
Då infann sig en djup sorg i mitt hjärta. Vår berättelse var tragiskt romantisk. Vi var typ Catherine och Heatcliff. Vi gillade inte varandra. Vi var bara besatta av varandra. Svindlande höjder, va.
Precis så var det.
Förutom att det bara jag som vara medveten om det men det är okej. Jag förlåter dig, du med läckande hörlurar och samma låt morgon och kväll. Det är okej.
Det är så att man bara vill börja gråta.
Nu kanske ni tycker att detta är fruktansvärt slöseri med energi, men vet ni vad?
Det finns fortfarande... markant paus... plats kvar på Listan.
Ett hot? Inte alls. Ett löfte.
När något tar slut betyder det bara att något nytt kan ta sin början.
Jag har irrationell ilska så det räcker och blir över.
((För Kate Beaton är aldrig fel))
"Menar du att jag... MÅSTE GÅ UPP FEM TRAPPOR!?!"
"Hahaha!" skrattade hissen ondskefullt, "Feel the burn!"
Jag: (med eftertryck) Ditt as! (once more with feeling) Jag har inte ens hunnit köpa ett svettband ännu!
Så numera är min lista på ärkefiender:
- Den där arga mannen på Konsum
- Marconi
- Hon på bussen med läckande hörlurar och SAMMA FUCKING LÅT!
- Thomas Edison
- HISSEN
Och igår när jag stod i omklädningsrummet insåg jag att låten som spelades var samma som Hon på bussen alltid lyssnar på.
Knöt näven och hela kroppen darrade av vrede, "Nemesis!" vrålade jag, "Du kanske vann kriget men inte... äh... slaget... jag menar... saken som är större än krig... kärlek? Nej, det kan inte vara rätt... " men så insåg jag att hon inte hade åkt med bussen på länge. Eller så hade hon skaffat bättre hörlurar.
Då infann sig en djup sorg i mitt hjärta. Vår berättelse var tragiskt romantisk. Vi var typ Catherine och Heatcliff. Vi gillade inte varandra. Vi var bara besatta av varandra. Svindlande höjder, va.
Precis så var det.
Förutom att det bara jag som vara medveten om det men det är okej. Jag förlåter dig, du med läckande hörlurar och samma låt morgon och kväll. Det är okej.
Det är så att man bara vill börja gråta.
Nu kanske ni tycker att detta är fruktansvärt slöseri med energi, men vet ni vad?
Det finns fortfarande... markant paus... plats kvar på Listan.
Ett hot? Inte alls. Ett löfte.
När något tar slut betyder det bara att något nytt kan ta sin början.
Jag har irrationell ilska så det räcker och blir över.
((För Kate Beaton är aldrig fel))
lördag 22 oktober 2011
Tänktvärt
Har spånat fram en programidé med en person som jobbar med teve. En brainstorming. Blev lite snurrig, som när jag försöker hitta utgången i en affär med många spegelväggar.
Programmet ska heta Tänkvärt med Passion men i folkmun kommer det nog benämnas som Tänkvärt kort och gott.
Tänk er följande, ja, jag skulle till och med vilja be er att se det framför er:
Jag sitter i en stor fåtölj i ett sorts bibliotek/vardagsrum. Runt omrking mig finns högar av böcker. Har en bok som jag är djupt försjunken i, har ett par läsglasögon på mig (inte för att jag behöver det men för stämningens skull, stämning är viktigt)
Kameran zoomar in. Jag tittar förvånat upp från boken, ler välvilligt och säger mjukt med en dov kulturröst: "Åh, jag hörde inte att ni kom in," lägger ifrån mig boken, "Välkomna till Tänkvärt med Passion."
Programmets titel fadear in och fadear ut.
Ganska bra ändå? Därtill kommer det alltid vara powerpoint aktiga övergångar mellan klippen. Ni vet, alla klassiker. Persiennen, glaset som krossas och faller, spiralen...
Och vid varje kamerabyte kommer jag vända på huvudet en sekund för sent och se lite charmigt nyvaken ut med ett milt leende på läpparna.
Av någon konstig anledning kommer alltid micken lyckas ta upp kameramannens magljud som hörs vid de långa (och många) tystnader som uppstår medan jag stirrar drömskt in i kameran.
Som ni förstår kommer mitt program handlar om saker som är värt att tänka på.
Till exempel: "Har ni tänkt på att anledning till att skor blir smutsiga är för att de är så nära marken." Paus. Nickar tankfullt. "Tänkvärt... "
Inslag i programmet kommer bland annat vara:
- "Veckans lagbok" - Vad har förändrats i lagboken den här veckan?
- "Veckan kyrka" - Ett besök i en av landets många kyrkor.
Under programmets gång kommer jag att tankfullt ta av och på mig glasögonen så många gånger att det kan användas som dryckeslek.
Kul för hela familjen kan man säga.
Programmet ska heta Tänkvärt med Passion men i folkmun kommer det nog benämnas som Tänkvärt kort och gott.
Tänk er följande, ja, jag skulle till och med vilja be er att se det framför er:
Jag sitter i en stor fåtölj i ett sorts bibliotek/vardagsrum. Runt omrking mig finns högar av böcker. Har en bok som jag är djupt försjunken i, har ett par läsglasögon på mig (inte för att jag behöver det men för stämningens skull, stämning är viktigt)
Kameran zoomar in. Jag tittar förvånat upp från boken, ler välvilligt och säger mjukt med en dov kulturröst: "Åh, jag hörde inte att ni kom in," lägger ifrån mig boken, "Välkomna till Tänkvärt med Passion."
Programmets titel fadear in och fadear ut.
Ganska bra ändå? Därtill kommer det alltid vara powerpoint aktiga övergångar mellan klippen. Ni vet, alla klassiker. Persiennen, glaset som krossas och faller, spiralen...
Och vid varje kamerabyte kommer jag vända på huvudet en sekund för sent och se lite charmigt nyvaken ut med ett milt leende på läpparna.
Av någon konstig anledning kommer alltid micken lyckas ta upp kameramannens magljud som hörs vid de långa (och många) tystnader som uppstår medan jag stirrar drömskt in i kameran.
Som ni förstår kommer mitt program handlar om saker som är värt att tänka på.
Till exempel: "Har ni tänkt på att anledning till att skor blir smutsiga är för att de är så nära marken." Paus. Nickar tankfullt. "Tänkvärt... "
Inslag i programmet kommer bland annat vara:
- "Veckans lagbok" - Vad har förändrats i lagboken den här veckan?
- "Veckan kyrka" - Ett besök i en av landets många kyrkor.
Under programmets gång kommer jag att tankfullt ta av och på mig glasögonen så många gånger att det kan användas som dryckeslek.
Kul för hela familjen kan man säga.
Ungdomens källa
Inget botar ett fall av konspiratorisk åldersnoja som en natt på stan (jag vet inte om den är helt botad... eftersom jag precis använde uttrycket "en natt på stan"... )
På stationen försökte jag köpa maltesers men automaten käkade bara upp mitt sms och gav mig inget tillbaka. Orkade inte köpa pommes då det regnade och jag kände inte riktigt för att gå och äta blöta strips.
Kom hem tillslut. Kände mig film noir eftersom det regnade och hade blodiga strumpbyxor efter att en dansant dam hade kört in sin klack i min häl.
Åt micrad lever och pasta. Talade högt i en tom lägenhet, oironiskt dessutom: "Denna växande och fertila kropp behöver JÄRN!"
Kände mig ung igen. Kände mig till och med feel good film.
Fast jag inser själv att jag är lite konstig.
Men om jag mår bra.
Och inte skadar någon annan (förutom djuren som en gång hade en lever)
Då borde det väl vara ok?
På stationen försökte jag köpa maltesers men automaten käkade bara upp mitt sms och gav mig inget tillbaka. Orkade inte köpa pommes då det regnade och jag kände inte riktigt för att gå och äta blöta strips.
Kom hem tillslut. Kände mig film noir eftersom det regnade och hade blodiga strumpbyxor efter att en dansant dam hade kört in sin klack i min häl.
Åt micrad lever och pasta. Talade högt i en tom lägenhet, oironiskt dessutom: "Denna växande och fertila kropp behöver JÄRN!"
Kände mig ung igen. Kände mig till och med feel good film.
Fast jag inser själv att jag är lite konstig.
Men om jag mår bra.
Och inte skadar någon annan (förutom djuren som en gång hade en lever)
Då borde det väl vara ok?
fredag 21 oktober 2011
Sa jag inte åt er att sluta ha kul!?!
"Better yet, DON'T write that novel" är den där artikeln jag pratade om.
Jaså... det tycker du minsann? Men då tycker jag att du borde... borde... raka av dig fascistmustasch, tejpa fast den på en frisbee och flänga den över en regnbåge! Vavavavava!?!?
(yes där satt den haha)
Artikeln är cirkus ett år gammal men gör mig förbannat irriterad. Lauren Miller har en fruktansvärt elitistisk inställning till att skriva. Man får känslan av att det som gör henne mest arg är att Vanligt Folk kan ge sig på skrivandets hantverk. Urgh.
Hon verkar helt missa poängen med NaNoWriMo. Det handlar inte om att skriva BRA BÖCKER utan det är ett projekt, en utmaning för människor som går och bär på en roman, berättelse de gärna vill skriva men inte kommer för sig.
För mig är ett bra eftersom jag är extremt odisciplinerad när det gäller mitt skrivande. Med NaNoWriMo skriver jag varje dag i princip. Förra året fick jag en massa stoff och det mesta tog jag bort och gjorde om storyn till en novell som jag fortfarande jobbar med. Ingen förnekar att det faktum att det aldrig blir en fullfjädrad novell i slutet av november. Men det blir ett utkast och det är själva stommen till att det verkliga arbetet kan börja.
Jag ska till exempel skriva en sorts Comedy Noir/Cozy Crime bok. En humoristisk deckare kan vi säga som fokuserar mer på att hur människor gnabbas än själva brottet egentligen. Problemet är att jag inte riktigt vågat eftersom jag inte kommit på det perfekta mysteriet. Nu hoppas jag att i alla fall få ett mysterium vars hål jag kan fixa i efterhand men jag får i alla fall skelettet till ett mysterium som jag sedan kan klä på med... öh... kött och inälvor. Lite innehåll och så en snygg yta. Förstår ni? Jag förstår vad jag menar men det kanske bara är jag.
Det är också ett sätt att avdramatisera skrivprocessen. En person berättade till exempel att han skrev en "roman" i november för att han skulle lära sig skriva bättre artiklar till sitt universitet. Han lärde sig hantera sin inre redaktör som tidigare nära paralyserat honom.
Dessutom, en av Millers argument är att folk slösar bort sin tid i november med att skriva istället för att läsa böcker.
Jag tror inte att "skriva" är något som utesluter att "läsa". Snarare leder det ena till det andra.
Jag läser, skriver, läser, skriver osv. Ett av de få sätt man kan bli bättre skribent är att läsa mycket. Sluka så mycket som möjligt. En novell är tusen gånger mer värt än en så kallad författarhandbok.
Människor som skriver men inte läser... ja, det är inte mycket man kan göra åt det.
Men kul att du, Miller, känner att du måste hata något som du kan ignorera. Det måste verkligen irritera dig, du som får betalt för att skriva, när vanliga dödliga ger sig på att skriva. Eller är det kanske för att du lider med alla dessa förläggare som plågas så efter november av manuskript som är oredigerade verk?
Stackars förläggare... måste verkligen göra ont för dem när deras goda smak plågas så.
Bläh.
Blir extremt irriterad på hennes attityd. Så irriterad att jag... att jag skulle (ser mig vilt omkring) skulle kunna välta det här BRICKBORDET!!!
ARGH!! ... äh vänta lite...
Hhhhhhuuuuuuuurrrrhhhh!
RRrrrrRRRRAAaAaaaaaRRR!
Vad i helvete...
Det är nåt fel på det här brickbordet... få se nu här... WwwwaAARARGGGG!
...... jag får återkomma.
Jaså... det tycker du minsann? Men då tycker jag att du borde... borde... raka av dig fascistmustasch, tejpa fast den på en frisbee och flänga den över en regnbåge! Vavavavava!?!?
(yes där satt den haha)
Artikeln är cirkus ett år gammal men gör mig förbannat irriterad. Lauren Miller har en fruktansvärt elitistisk inställning till att skriva. Man får känslan av att det som gör henne mest arg är att Vanligt Folk kan ge sig på skrivandets hantverk. Urgh.
Hon verkar helt missa poängen med NaNoWriMo. Det handlar inte om att skriva BRA BÖCKER utan det är ett projekt, en utmaning för människor som går och bär på en roman, berättelse de gärna vill skriva men inte kommer för sig.
För mig är ett bra eftersom jag är extremt odisciplinerad när det gäller mitt skrivande. Med NaNoWriMo skriver jag varje dag i princip. Förra året fick jag en massa stoff och det mesta tog jag bort och gjorde om storyn till en novell som jag fortfarande jobbar med. Ingen förnekar att det faktum att det aldrig blir en fullfjädrad novell i slutet av november. Men det blir ett utkast och det är själva stommen till att det verkliga arbetet kan börja.
Jag ska till exempel skriva en sorts Comedy Noir/Cozy Crime bok. En humoristisk deckare kan vi säga som fokuserar mer på att hur människor gnabbas än själva brottet egentligen. Problemet är att jag inte riktigt vågat eftersom jag inte kommit på det perfekta mysteriet. Nu hoppas jag att i alla fall få ett mysterium vars hål jag kan fixa i efterhand men jag får i alla fall skelettet till ett mysterium som jag sedan kan klä på med... öh... kött och inälvor. Lite innehåll och så en snygg yta. Förstår ni? Jag förstår vad jag menar men det kanske bara är jag.
Det är också ett sätt att avdramatisera skrivprocessen. En person berättade till exempel att han skrev en "roman" i november för att han skulle lära sig skriva bättre artiklar till sitt universitet. Han lärde sig hantera sin inre redaktör som tidigare nära paralyserat honom.
Dessutom, en av Millers argument är att folk slösar bort sin tid i november med att skriva istället för att läsa böcker.
Jag tror inte att "skriva" är något som utesluter att "läsa". Snarare leder det ena till det andra.
Jag läser, skriver, läser, skriver osv. Ett av de få sätt man kan bli bättre skribent är att läsa mycket. Sluka så mycket som möjligt. En novell är tusen gånger mer värt än en så kallad författarhandbok.
Människor som skriver men inte läser... ja, det är inte mycket man kan göra åt det.
Men kul att du, Miller, känner att du måste hata något som du kan ignorera. Det måste verkligen irritera dig, du som får betalt för att skriva, när vanliga dödliga ger sig på att skriva. Eller är det kanske för att du lider med alla dessa förläggare som plågas så efter november av manuskript som är oredigerade verk?
Stackars förläggare... måste verkligen göra ont för dem när deras goda smak plågas så.
Bläh.
Blir extremt irriterad på hennes attityd. Så irriterad att jag... att jag skulle (ser mig vilt omkring) skulle kunna välta det här BRICKBORDET!!!
ARGH!! ... äh vänta lite...
Hhhhhhuuuuuuuurrrrhhhh!
RRrrrrRRRRAAaAaaaaaRRR!
Vad i helvete...
Det är nåt fel på det här brickbordet... få se nu här... WwwwaAARARGGGG!
...... jag får återkomma.
Har ej hittat länken ännu men det lär ha varit en bloggare förra året som fullkomligt hatade NaNoWriMo eftersom det fick folk att sätta sig ner i månad och skriva en massa istället för att läsa böcker.
Hahah va?
Folk som är beredda att slänga förnuftet åt sidan och ge sig på och skapa utkastet till en roman som de haft i sin hjärna är nog den sista gruppen man borde oroa sig ifall de läser böcker eller ej.
Tänker mig att denna bloggare är den där personen i en grupp som tar allt superallvarligt och så fort ett fniss hörs utbrister han/hon: "SLUTA HA ROLIGT ALLESAMMANS!" morrar: "Det här är allvarligt." välter bordet, "Nu går jag hem om ni inte kan uppföra er!"
Det här är förtstås inget jag vet säkert. Har aldrig träffat denna person som skrev detta. Har inte ens hittat inlägget än.
Men man kan ju spekulera.
Det får man.
Hahah va?
Folk som är beredda att slänga förnuftet åt sidan och ge sig på och skapa utkastet till en roman som de haft i sin hjärna är nog den sista gruppen man borde oroa sig ifall de läser böcker eller ej.
Tänker mig att denna bloggare är den där personen i en grupp som tar allt superallvarligt och så fort ett fniss hörs utbrister han/hon: "SLUTA HA ROLIGT ALLESAMMANS!" morrar: "Det här är allvarligt." välter bordet, "Nu går jag hem om ni inte kan uppföra er!"
Det här är förtstås inget jag vet säkert. Har aldrig träffat denna person som skrev detta. Har inte ens hittat inlägget än.
Men man kan ju spekulera.
Det får man.
torsdag 20 oktober 2011
Överdramatisk: Jag vet hur man gör
Blir stoppad av två flickor på stan som bär på palmer i plast? En av dem har keps. För sjukt.
Hur som helst. Den ena frågar mig, ty det är en form av undersökning: Har du barn?
Jag: Sjhjkfsdhfkjsdhfj!
Palmflickorna: Äh. Okej. Såatteh... det är ett "nej" alltså?
Jag: Ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff-
Och sen, minuter senare, när jag går in till optikern för att fixa min glasögon vars plastiga skalmar har tänjt ut sig och gör att hela ekipaget glider ner för näsan. Optikern studerar min glasögon, ser sedan allvarligt på mig och: Brukar du ha dem på huvudet?
Jag: Äh... va? Ja, det måste jag väl. För att se?
Optikern: (ännu allvarligare) Nej jag menar. Brukar du ha skjuta upp dem på huvudet.
Jag: (med en alarmerad min) Va? Nej.
Tänker mig hur det skulle se ut om jag gjorde så. Glasögonen en bit ovanför panna och jag har typ en spik i ena mungipan och stirrar fascinerat på en instruktionsmanual och OM JAG GJORDE SÅ SKULLE JAG KUNNA VARA MIN EGEN PAPPA.
Jag: (med eftertryck) NEJ.
Optikern: (glatt) Jaha, det var ju bra. Då går jag och fixar dina glasögon.
Och sen var det här med att jag nämnde programmet "Vox Pop" och "Bullen" inför ett par förvirrade gymnasieelever och blev tvungen att förklara att det var ungdomsprogram som gick när jag var i deras ålder.
Alltså. ÅLDERDOMEN. Är som ett rostigt cykelvrak någon slängt i ån. En ån som en del kanske kallar... Styx. Är så nära Döden att jag kan känna lukten av kaffet han ställt fram eftersom han väntar främmande...
... jag menar MIN SJÄL.
Vill även förtydliga att den reaktion jag har är fullkomligt naturligt och resonabel om man utsatts för dessa tre händelser.
Det är en sorts konspiration som pågår för att ge mig överdramatisk åldersnoja.
... återigen, det här är inte en överdriven reaktion. En överreaktion hade varit ifall jag efter dessa tre händelser bestämt mig för att gå på promenad medan det regnade. Hade begrundat dessa händelser, begrundat min bräckliga existens. Jämfört det med ett moln.
Börjat gråta. Låtit mina tårar blandas med regnet på mina kinder.
Det hade varit en dramatisk reaktion.
Ugh. Skulle aldrig falla mig in att reagera så. Ser jag kanske ut som Martin Birck?
Nej. Men dåså.
Hur som helst. Den ena frågar mig, ty det är en form av undersökning: Har du barn?
Jag: Sjhjkfsdhfkjsdhfj!
Palmflickorna: Äh. Okej. Såatteh... det är ett "nej" alltså?
Jag: Ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff-
Och sen, minuter senare, när jag går in till optikern för att fixa min glasögon vars plastiga skalmar har tänjt ut sig och gör att hela ekipaget glider ner för näsan. Optikern studerar min glasögon, ser sedan allvarligt på mig och: Brukar du ha dem på huvudet?
Jag: Äh... va? Ja, det måste jag väl. För att se?
Optikern: (ännu allvarligare) Nej jag menar. Brukar du ha skjuta upp dem på huvudet.
Jag: (med en alarmerad min) Va? Nej.
Tänker mig hur det skulle se ut om jag gjorde så. Glasögonen en bit ovanför panna och jag har typ en spik i ena mungipan och stirrar fascinerat på en instruktionsmanual och OM JAG GJORDE SÅ SKULLE JAG KUNNA VARA MIN EGEN PAPPA.
Jag: (med eftertryck) NEJ.
Optikern: (glatt) Jaha, det var ju bra. Då går jag och fixar dina glasögon.
Och sen var det här med att jag nämnde programmet "Vox Pop" och "Bullen" inför ett par förvirrade gymnasieelever och blev tvungen att förklara att det var ungdomsprogram som gick när jag var i deras ålder.
Alltså. ÅLDERDOMEN. Är som ett rostigt cykelvrak någon slängt i ån. En ån som en del kanske kallar... Styx. Är så nära Döden att jag kan känna lukten av kaffet han ställt fram eftersom han väntar främmande...
... jag menar MIN SJÄL.
Vill även förtydliga att den reaktion jag har är fullkomligt naturligt och resonabel om man utsatts för dessa tre händelser.
Det är en sorts konspiration som pågår för att ge mig överdramatisk åldersnoja.
... återigen, det här är inte en överdriven reaktion. En överreaktion hade varit ifall jag efter dessa tre händelser bestämt mig för att gå på promenad medan det regnade. Hade begrundat dessa händelser, begrundat min bräckliga existens. Jämfört det med ett moln.
Börjat gråta. Låtit mina tårar blandas med regnet på mina kinder.
Det hade varit en dramatisk reaktion.
Ugh. Skulle aldrig falla mig in att reagera så. Ser jag kanske ut som Martin Birck?
Nej. Men dåså.
tisdag 18 oktober 2011
Ingenting och sen bara exploderar det (säger vi)
Berättar historier som en gammal fiskargubbe med en snugga i mungipan. Sitter på en sten, stoppar förbipasserande och: ”Vill ni höra om när jag mördade en albatross?”
De: Äh nej… ?
Jag: JAG MINNS EN GÅNG!
De: Snälla gör inte det…
Skräddar lite, kryddar lite. Lägger till lite varje gång jag berättar en historia. När jag kommer på mig själv blir jag nervös. Räknas det som att ljuga? Vill verkligen inte råka ljuga, det är väl lite av en faux pas? (om man inte är advok- nej förlåt, det var inte ett bra skämt)
Men det är inte mitt fel om verkligheten ej mäter sig med mina litterära ambitioner. Nej, jag tjänar bara min musa (tror hon heter Thalia?) och hon vill att jag ska skapa sköna ting som nöjer resten av världen.
Det vill hon verkligen. Hon insisterar till och med. Ganska... äh... påträngande musa den där Thalia. Thalia betyder den blomstrande hon heter nog så eftersom när hon är i farten blir diverse kreativa typers ansikten en blomsteräng där endast en enda art blommar. Blåtiran. En väldigt... äh... fysiskt lagd musa ärligt talat. Inte den som drar sig för ett hederligt parti handgemäng. Alltid redo för lite närstrid. Så att säga. Om ni förstår vad jag menar. Hehehe- (GUD NEJ! Ingen förstår vad du menar kan du inte bara sluta!?!?!)
Jag menar... visst, om hon nu vill sova hopprullad under min loftsäng (och jag är ändå mkt accepterande för hon snarkar) är väl en sak men måste hon då och då under natten stå och viska saker i mitt öra som: "om butlern visar sig vara mördaren kommer jag slarvsylta med dig, hör du det?”
Jag: (vaknar): Är inte riktigt bekväm med det här.
Musan: (greppar mig hårt om axlarna, ser mig djupt i ögonen) Jag vill bara bryta ner dig mentalt så jag kan bygga upp dig snabbare, starkare, bättre!
Jag: Kommer det ta långt tid? Ska upp tidigt imorrn.
Typiskt musor. Inget sinne för den privata sfären kan man väl säga.
Men jag håller väl med henne på ett sätt. Vi kan inte låta bra historier förstöras av att jag ibland är lite för seg för att leverera den där snärtiga comebacken och vad spelar det för roll när jag efter ett tag börjar blanda ihop mitt liv med saker jag hittar på samt med det andra hittar på?
Ser faktiskt ingen skillnad ibland. Mitt liv är ett epos som håller på att skrivas. Visserligen ett ganska vardagligt epos men ett epos likväl. Surar inte även jag likt Akilles i mitt tält? Och med tält menar jag etta på Södermalm utan dusch men numera med tillgång till tvättstugan. (Haha! Mitt personliga Troja är nu intaget.)
Men vad jag egentligen vill ha sagt med det här är att det är så här man blir när ens pappa sa ironiska saker som: ”Det finns sabeltandade tigrar därinne och de går fritt!” eller ”Ja visst kommer doktorn stoppa upp långa pinnar i din näsa och upp till hjärnan.” under ens uppväxt.
DET ÄR SÅ HÄR MAN BLIR.
Och om ni ser Thalia så säg att jag gick ut. Eller att jag är död. Säg till henne att jag är död.
Thalia: Vad sa du att du var?
Jag: I… i nöd? Just det! I nöd av… av en kreativ fas?
Thalia: Jag ska allt visa dig en kreativ fas… DET GÄLLER ATT LÄGGA MANKEN TILL!
Jag: Visst, visst… manken. Jajamänsan.
Thalia: Skämt skriver inte sig själva, gör de det?
Jag: … nej?
Thalia: Seså, jobba med din lilla skrivmanick nu. Jag vill ha minst fem revben i trasor på grund av våldsamma skrattattacker innan kvällen är slut. Du fixar det va?
Jag: Öm…
Thalia: Ursäkta, ställde jag kanske en retorisk fråga? Gjorde jag det? GJORDE JAG DET!?!
Jag: Tror inte det?
Thalia: Ja, då kan du väl svara. (ruskar mig hårt) DU FIXAR SKÄMTEN IKVÄLL VA!?!
Jag: Sir, yes, sir!
Thalia: Bra. (lutar sig nära mig och väser i örat) Och tro inte att jag missade det där lilla advokatskämtet som du höll att spilla ut på sidan. Det kommer du att få sota för. (paus) När du minst anar det. (paus) Du kommer tro att du är säker. Att jag glömt bort det. (paus) Men det har jag inte. (paus) För jag bidar min tid. (paus) Eller kanske ruvar på den. Jag vet inte riktigt. (paus) Men när tiden är redo att kläckas. (paus) Då kommer jag slå till. (paus) Kanske imorgon… eller om ett år. (paus) ELLER NU! (paus) Eller kanske sen. Vem vet? (paus) Saken är den att-
Jag: För att vara komedins musa har du ändå väldigt svårt att komma fram till poängen.
Thalia: Ba-bom-tisch!
De: Äh nej… ?
Jag: JAG MINNS EN GÅNG!
De: Snälla gör inte det…
Skräddar lite, kryddar lite. Lägger till lite varje gång jag berättar en historia. När jag kommer på mig själv blir jag nervös. Räknas det som att ljuga? Vill verkligen inte råka ljuga, det är väl lite av en faux pas? (om man inte är advok- nej förlåt, det var inte ett bra skämt)
Men det är inte mitt fel om verkligheten ej mäter sig med mina litterära ambitioner. Nej, jag tjänar bara min musa (tror hon heter Thalia?) och hon vill att jag ska skapa sköna ting som nöjer resten av världen.
Det vill hon verkligen. Hon insisterar till och med. Ganska... äh... påträngande musa den där Thalia. Thalia betyder den blomstrande hon heter nog så eftersom när hon är i farten blir diverse kreativa typers ansikten en blomsteräng där endast en enda art blommar. Blåtiran. En väldigt... äh... fysiskt lagd musa ärligt talat. Inte den som drar sig för ett hederligt parti handgemäng. Alltid redo för lite närstrid. Så att säga. Om ni förstår vad jag menar. Hehehe- (GUD NEJ! Ingen förstår vad du menar kan du inte bara sluta!?!?!)
Jag menar... visst, om hon nu vill sova hopprullad under min loftsäng (och jag är ändå mkt accepterande för hon snarkar) är väl en sak men måste hon då och då under natten stå och viska saker i mitt öra som: "om butlern visar sig vara mördaren kommer jag slarvsylta med dig, hör du det?”
Jag: (vaknar): Är inte riktigt bekväm med det här.
Musan: (greppar mig hårt om axlarna, ser mig djupt i ögonen) Jag vill bara bryta ner dig mentalt så jag kan bygga upp dig snabbare, starkare, bättre!
Jag: Kommer det ta långt tid? Ska upp tidigt imorrn.
Typiskt musor. Inget sinne för den privata sfären kan man väl säga.
Men jag håller väl med henne på ett sätt. Vi kan inte låta bra historier förstöras av att jag ibland är lite för seg för att leverera den där snärtiga comebacken och vad spelar det för roll när jag efter ett tag börjar blanda ihop mitt liv med saker jag hittar på samt med det andra hittar på?
Ser faktiskt ingen skillnad ibland. Mitt liv är ett epos som håller på att skrivas. Visserligen ett ganska vardagligt epos men ett epos likväl. Surar inte även jag likt Akilles i mitt tält? Och med tält menar jag etta på Södermalm utan dusch men numera med tillgång till tvättstugan. (Haha! Mitt personliga Troja är nu intaget.)
Men vad jag egentligen vill ha sagt med det här är att det är så här man blir när ens pappa sa ironiska saker som: ”Det finns sabeltandade tigrar därinne och de går fritt!” eller ”Ja visst kommer doktorn stoppa upp långa pinnar i din näsa och upp till hjärnan.” under ens uppväxt.
DET ÄR SÅ HÄR MAN BLIR.
Och om ni ser Thalia så säg att jag gick ut. Eller att jag är död. Säg till henne att jag är död.
Thalia: Vad sa du att du var?
Jag: I… i nöd? Just det! I nöd av… av en kreativ fas?
Thalia: Jag ska allt visa dig en kreativ fas… DET GÄLLER ATT LÄGGA MANKEN TILL!
Jag: Visst, visst… manken. Jajamänsan.
Thalia: Skämt skriver inte sig själva, gör de det?
Jag: … nej?
Thalia: Seså, jobba med din lilla skrivmanick nu. Jag vill ha minst fem revben i trasor på grund av våldsamma skrattattacker innan kvällen är slut. Du fixar det va?
Jag: Öm…
Thalia: Ursäkta, ställde jag kanske en retorisk fråga? Gjorde jag det? GJORDE JAG DET!?!
Jag: Tror inte det?
Thalia: Ja, då kan du väl svara. (ruskar mig hårt) DU FIXAR SKÄMTEN IKVÄLL VA!?!
Jag: Sir, yes, sir!
Thalia: Bra. (lutar sig nära mig och väser i örat) Och tro inte att jag missade det där lilla advokatskämtet som du höll att spilla ut på sidan. Det kommer du att få sota för. (paus) När du minst anar det. (paus) Du kommer tro att du är säker. Att jag glömt bort det. (paus) Men det har jag inte. (paus) För jag bidar min tid. (paus) Eller kanske ruvar på den. Jag vet inte riktigt. (paus) Men när tiden är redo att kläckas. (paus) Då kommer jag slå till. (paus) Kanske imorgon… eller om ett år. (paus) ELLER NU! (paus) Eller kanske sen. Vem vet? (paus) Saken är den att-
Jag: För att vara komedins musa har du ändå väldigt svårt att komma fram till poängen.
Thalia: Ba-bom-tisch!
Maltesersfalken (med kommentarer)
Torsdagskväll förra vecka. Skulle åka hem från Uppsala efter att ha dinerat med två trevliga fröknar. Var trött, redo att kollapsa. Då blev mitt tåg en timme försenat. Givetvis inte på en gång. Åh nej. Det var en kvart i taget. Rena rama kinesiska vattentortyren.
Kände mig frustrerad och rasande men insåg att jag egentligen bara hade två val. Vänta och försöka roa mig så gott jag kunde.
Därför tog jag det tredje och det enda egentliga valet som var förnuftigt.
- Jag var Film Noir.
(verkligen? det är din definition av ”förnuftigt”? verkligen?)
Vinden slet i mina kläder likt ett pack hyenor på mellandagsrean. Kylan fick mig att huttrandes utföra en liten jig på perrongen. Nånting om sparris och spända käckben.
(så av alla möjliga film noir deckare bestämmer du dig för att var den en dålig översättning av riddarfalken från malta?)
Det gjorde inget, jag var van. Att lämnas ute i kylan tycktes ha blivit min melodi. Det var ett pris jag var villig att betala. För Sanningens skull, för Justitia.
Såg ut över den blänkande staden. Kunskapens stad. Ha! Jag hade sett hennes rätta ansikte, stirrat rakt ner i avgrunden som var Uppsalas ruttna själ.
(du är student… om någon har stirrat ner i avgrunden som är Uppsalas ruttna själ är du nog den sista lilla fröken ”jag vet inte hur jag ska klara mig utan nationspriser på öl”)
Stod precis i utkanten av en flimrande lampa, ena foten i ljuset och den andra i mörkret.
Jag ryste njutningsfullt. Symboliskt. Det värmde.
(vet du vad skulle värma ännu mer? om du tog på dig vantarna istället för -)
Försökte blåsa liv och värme i mina stelfrusna händer. Min andedräkt blev synlig i den kalla luften och ångan gled genom mina fingrar. Försvann i vinden. Om jag inte var säker på att jag förlorat den för länge sen hade jag nästan trott att det var min själ.
(för guds skull nu får du ge dig!)
Men både min själ och mitt hjärta han hon tagit. Ett stycke skräp blåste över vinden. En tom Malteserspåse. Tom som mitt hjärta. Innehållet hade hon ätit upp, hållit varenda chokladbit mellan två fingrar, svalt det helt och sedan slickat sig om de blodröda läpparna och… äh.
(det känns inte alls betryggande att du inte heller vet vad du snackar om längre)
Justitia var den enda kvinnan jag behövde. Hon var en hård men rättvis älskarinna. Likt Gravitationen.
(ska det föreställa en liknelse? nu svamlar du bara)
Den råa höstkylan plågade min kropp likt sanningssökandet plågade mitt sinne. Jag kunde visserligen söka skydd i det den kur som fanns på perrongen men det vore en lögn.
För jag var Film Noir.
Jag var galet Film Noir.
(åh men snälla… )
Tåget rullade plötsligt in på perrongen. Mina medresenärer såg lättade ut men för mig var det bara början.
Och slutet.
Visst skulle jag kliva på tåget, inget snack om saken.
(dumt vore annars speciellt som du stått och utfört diverse ryckiga danssteg som gjort alla medresenärer lätt obekväma i en timme nu)
En sista gång såg jag mig, tvekade när jag stod på vagnstrappan. Såg mig om och hoppades nästan att hon skulle vara där. Men det var hon inte. Mitt hjärta sjönk och flög på samma gång. Vår berättelse var över. Utropet ”Tåg 39 anländer till spår 7” satte punkt på vår historia.
(vem pratar du om? pratar du om din påhittade femme fatale? varför… varför trycker du ansiktet mot fönsterrutan och stirrar ut i mörkret med den där ansträngda minnen?)
Jag var en sån där… vadhettere… känslig hjälte. Hade kontakt med mina känslor och det gjorde mig ännu mer till en plågad antihjälte. Som Bullitt.
Jag var Steve McQueen.
(du är inte steve mcqueen… )
Åh hysch på dig. Jag var i alla fall Film Noir.
(okej visst om det gör dig lycklig)
Vart skulle jag nu, tänkte jag när jag sjönk ner på min plats, vart var jag på väg? Vart var vi alla på väg?
(hem skulle jag nog tro att du och resten av tåget är på väg)
Ville bedöva mitt sinne med lite Mahler och fiskade fram min ipod.
(du har inte mahler på din ipod… du har daft punk… hur många plågade antihältar lyssnar egentligen på daft punk? inte många skulle jag tro)
Men batteriet var slut. Min enda vän i mörkret hade övergett mig.
(du är en idiot, mcqueen)
… måste du alltid vara sån?
Vänta.
Kallade du mig precis McQueen?
(… nej?)
- Är 80-tals buddycopfilm.
Tänker mig att jag heter McQueen och är ”by the book”.
(äh?)
Du kan hetta… Lou… Louise! Och bo på en båt. Du är wildcardet i polisstyrkan. Tillsammans är vi ett omaka par som löser brott och bär axelvaddar. Lyssnar bara på Huey Lewis&The News. OCH BENVÄRMARE. Alla dessa benvärmare vi lär behöva.
(okej… jag kan gå ombord på det... så att säga... )
Kände mig frustrerad och rasande men insåg att jag egentligen bara hade två val. Vänta och försöka roa mig så gott jag kunde.
Därför tog jag det tredje och det enda egentliga valet som var förnuftigt.
- Jag var Film Noir.
(verkligen? det är din definition av ”förnuftigt”? verkligen?)
Vinden slet i mina kläder likt ett pack hyenor på mellandagsrean. Kylan fick mig att huttrandes utföra en liten jig på perrongen. Nånting om sparris och spända käckben.
(så av alla möjliga film noir deckare bestämmer du dig för att var den en dålig översättning av riddarfalken från malta?)
Det gjorde inget, jag var van. Att lämnas ute i kylan tycktes ha blivit min melodi. Det var ett pris jag var villig att betala. För Sanningens skull, för Justitia.
Såg ut över den blänkande staden. Kunskapens stad. Ha! Jag hade sett hennes rätta ansikte, stirrat rakt ner i avgrunden som var Uppsalas ruttna själ.
(du är student… om någon har stirrat ner i avgrunden som är Uppsalas ruttna själ är du nog den sista lilla fröken ”jag vet inte hur jag ska klara mig utan nationspriser på öl”)
Stod precis i utkanten av en flimrande lampa, ena foten i ljuset och den andra i mörkret.
Jag ryste njutningsfullt. Symboliskt. Det värmde.
(vet du vad skulle värma ännu mer? om du tog på dig vantarna istället för -)
Försökte blåsa liv och värme i mina stelfrusna händer. Min andedräkt blev synlig i den kalla luften och ångan gled genom mina fingrar. Försvann i vinden. Om jag inte var säker på att jag förlorat den för länge sen hade jag nästan trott att det var min själ.
(för guds skull nu får du ge dig!)
Men både min själ och mitt hjärta han hon tagit. Ett stycke skräp blåste över vinden. En tom Malteserspåse. Tom som mitt hjärta. Innehållet hade hon ätit upp, hållit varenda chokladbit mellan två fingrar, svalt det helt och sedan slickat sig om de blodröda läpparna och… äh.
(det känns inte alls betryggande att du inte heller vet vad du snackar om längre)
Justitia var den enda kvinnan jag behövde. Hon var en hård men rättvis älskarinna. Likt Gravitationen.
(ska det föreställa en liknelse? nu svamlar du bara)
Den råa höstkylan plågade min kropp likt sanningssökandet plågade mitt sinne. Jag kunde visserligen söka skydd i det den kur som fanns på perrongen men det vore en lögn.
För jag var Film Noir.
Jag var galet Film Noir.
(åh men snälla… )
Tåget rullade plötsligt in på perrongen. Mina medresenärer såg lättade ut men för mig var det bara början.
Och slutet.
Visst skulle jag kliva på tåget, inget snack om saken.
(dumt vore annars speciellt som du stått och utfört diverse ryckiga danssteg som gjort alla medresenärer lätt obekväma i en timme nu)
En sista gång såg jag mig, tvekade när jag stod på vagnstrappan. Såg mig om och hoppades nästan att hon skulle vara där. Men det var hon inte. Mitt hjärta sjönk och flög på samma gång. Vår berättelse var över. Utropet ”Tåg 39 anländer till spår 7” satte punkt på vår historia.
(vem pratar du om? pratar du om din påhittade femme fatale? varför… varför trycker du ansiktet mot fönsterrutan och stirrar ut i mörkret med den där ansträngda minnen?)
Jag var en sån där… vadhettere… känslig hjälte. Hade kontakt med mina känslor och det gjorde mig ännu mer till en plågad antihjälte. Som Bullitt.
Jag var Steve McQueen.
(du är inte steve mcqueen… )
Åh hysch på dig. Jag var i alla fall Film Noir.
(okej visst om det gör dig lycklig)
Vart skulle jag nu, tänkte jag när jag sjönk ner på min plats, vart var jag på väg? Vart var vi alla på väg?
(hem skulle jag nog tro att du och resten av tåget är på väg)
Ville bedöva mitt sinne med lite Mahler och fiskade fram min ipod.
(du har inte mahler på din ipod… du har daft punk… hur många plågade antihältar lyssnar egentligen på daft punk? inte många skulle jag tro)
Men batteriet var slut. Min enda vän i mörkret hade övergett mig.
(du är en idiot, mcqueen)
… måste du alltid vara sån?
Vänta.
Kallade du mig precis McQueen?
(… nej?)
- Är 80-tals buddycopfilm.
Tänker mig att jag heter McQueen och är ”by the book”.
(äh?)
Du kan hetta… Lou… Louise! Och bo på en båt. Du är wildcardet i polisstyrkan. Tillsammans är vi ett omaka par som löser brott och bär axelvaddar. Lyssnar bara på Huey Lewis&The News. OCH BENVÄRMARE. Alla dessa benvärmare vi lär behöva.
(okej… jag kan gå ombord på det... så att säga... )
fredag 7 oktober 2011
Spartacus, någon? Lite Spartacus kanske...
Håller med spännande grejor. Så spännande att... whoa... måste ta ett djup andetag. (aaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh)
Okej. Redo. Jobbar med ett eget projekt som jag tror, nu när jag är i den förberedande fasen, att det kan bli fantastiskt. Ska intervjua en massa människor vilka fantasidialoger de vill höra. Tror verkligen det kan bli intressant.
Men vad är det jag säger? Förberedande fasen? Vad jag menar, givetvis, är att jag befinner mig i en KREATIV FAS. Jag utsöndrar kreativitet genom porerna just nu och ja, det är lite äckligt men... vänta... öh, det kanske inte är kreativitet så mycket som det är svett nu när jag ser efter ordentligt.
(blod svett tårar?)
Nej, bara svett än så länge även om jag planerar att investera ett par centiliter blod, svett och tårar i det här projektet. Bildligt.
Tror tyvärr att jag håller på att bli lite sjuk. Ska alltså hem tidigt idag för att sova och slicka på öm... saltstenar? Nej, nej... det är öh... kor? Kor som gör det...
C-VITAMIN! Det är det jag ska ha. Inte saltstenar. Vad snackar jag om?
(hur skulle jag kunna veta det?)
Åh tyst. Errrr... veckan som gått, va... har deltagit i höststädningen på gården. Samlades i en trappuppgång med ett gäng lagom positiva typer. Städuppgifter började delas ut. Alla snappade åt sig lätta uppgifter illa kvickt. Tillslut kom vi till soprummet.
- Kan någon ta soprummet? Det är inte såååå mycket jobb egentligen.
Tystnad. Tankar gick till soprummet. Det stinkande soprummet.
- Soprummet... soprummet... någon som kan? Någon? Ingen alls Anyone? Anyone? Anyone? Bueller?
Då... djupt inom mig vaknade något till liv. Något som viskade hest: "Now it's your time to shine!" Hela mitt jag darrade till som en perfekt crème brûlée. Brrr!
Med en bestämd min tog jag ett steg fram, ett steg ur den ansiktslösa och menlösa gruppen (eller kanske till och med pöbeln?) och med stadig stämma sa jag, min röst ekade mäktigt i trapphuset, "Jag kan ta soprummet!"
Tystnad men en tystnad fylld med respekt och typ... känslor? Och då!
Ännu en som samlats för den gemensamma städningen tog ett steg fram: "Jag kan också ta sopprummet!"
Jag blev euforisk och därmed oaktsam. Jag log och eftersom jag var oaktsam blev det mitt vanliga Psykopat TM leende. För nytillkomna läsare kan jag berätta att det är leendet som börjar som ett helt normalt leende men sen förlorar jag kontrollen och det blir inte ett leende som det blir att jag helt enkelt drar mungiporna uppåt och blottar gaddarna. Ett utsvultet vargflin kan man säga. Men det är inte kött jag hungrar efter (jo lite... bildligt talat... en metafor... äh) utan skämt. Det är nästan värre.
Gruppen ryggade tillbaka lite och deras skräck blev total när jag utbrast: "Haha! Kör vi en Spartacus nu?"
Tystnad. En fullkomligt oförstående tystnad.
Jag fick anta, att nej, vi körde inte en Spartacus. The story of my life, va.
Beklagade mig senare för Hatten som också såg lite lätt frågande ut. Jag förklarade att "köra en Spartacus" är en parafras på scenen i filmen Spartacus, när The Bad Guys har kommit för att göra slut på Spartacus. De ställer sig framför alla slavar och undrar: "Vem av er är Spartacus?"
De visste inte hur Spartacus såg ut, det var därför de frågade. Bara så ni vet.
Eftersom Spartacus var en sån karl går han genast fram och deklarerar: "Jag är Spartacus!"
Men åh, den mannen! Han har inspirerat sånt mod i sina kamrater att nästan genast utropar en annan man: "Nej, jag är Spartacus!" och snart deklarerar alla: "Jag är Spartacus [och det är min fru också]!”
Det är min dröm att en enda gång, få starta en Spartacuskedjereaktion. Även om något så enkelt som att städa det stinkande soprummet.
Min dröm är också att lyckas pricka in precis rätt tillfälle för en "slow clap". Seriöst, det är stört hur dålig jag är på den stilfullt långsamma applåden för att demonstrera förakt. Jag ser mest ut som jag fått nåt sorts anfall.
Okej. Redo. Jobbar med ett eget projekt som jag tror, nu när jag är i den förberedande fasen, att det kan bli fantastiskt. Ska intervjua en massa människor vilka fantasidialoger de vill höra. Tror verkligen det kan bli intressant.
Men vad är det jag säger? Förberedande fasen? Vad jag menar, givetvis, är att jag befinner mig i en KREATIV FAS. Jag utsöndrar kreativitet genom porerna just nu och ja, det är lite äckligt men... vänta... öh, det kanske inte är kreativitet så mycket som det är svett nu när jag ser efter ordentligt.
(blod svett tårar?)
Nej, bara svett än så länge även om jag planerar att investera ett par centiliter blod, svett och tårar i det här projektet. Bildligt.
Tror tyvärr att jag håller på att bli lite sjuk. Ska alltså hem tidigt idag för att sova och slicka på öm... saltstenar? Nej, nej... det är öh... kor? Kor som gör det...
C-VITAMIN! Det är det jag ska ha. Inte saltstenar. Vad snackar jag om?
(hur skulle jag kunna veta det?)
Åh tyst. Errrr... veckan som gått, va... har deltagit i höststädningen på gården. Samlades i en trappuppgång med ett gäng lagom positiva typer. Städuppgifter började delas ut. Alla snappade åt sig lätta uppgifter illa kvickt. Tillslut kom vi till soprummet.
- Kan någon ta soprummet? Det är inte såååå mycket jobb egentligen.
Tystnad. Tankar gick till soprummet. Det stinkande soprummet.
- Soprummet... soprummet... någon som kan? Någon? Ingen alls Anyone? Anyone? Anyone? Bueller?
Då... djupt inom mig vaknade något till liv. Något som viskade hest: "Now it's your time to shine!" Hela mitt jag darrade till som en perfekt crème brûlée. Brrr!
Med en bestämd min tog jag ett steg fram, ett steg ur den ansiktslösa och menlösa gruppen (eller kanske till och med pöbeln?) och med stadig stämma sa jag, min röst ekade mäktigt i trapphuset, "Jag kan ta soprummet!"
Tystnad men en tystnad fylld med respekt och typ... känslor? Och då!
Ännu en som samlats för den gemensamma städningen tog ett steg fram: "Jag kan också ta sopprummet!"
Jag blev euforisk och därmed oaktsam. Jag log och eftersom jag var oaktsam blev det mitt vanliga Psykopat TM leende. För nytillkomna läsare kan jag berätta att det är leendet som börjar som ett helt normalt leende men sen förlorar jag kontrollen och det blir inte ett leende som det blir att jag helt enkelt drar mungiporna uppåt och blottar gaddarna. Ett utsvultet vargflin kan man säga. Men det är inte kött jag hungrar efter (jo lite... bildligt talat... en metafor... äh) utan skämt. Det är nästan värre.
Gruppen ryggade tillbaka lite och deras skräck blev total när jag utbrast: "Haha! Kör vi en Spartacus nu?"
Tystnad. En fullkomligt oförstående tystnad.
Jag fick anta, att nej, vi körde inte en Spartacus. The story of my life, va.
Beklagade mig senare för Hatten som också såg lite lätt frågande ut. Jag förklarade att "köra en Spartacus" är en parafras på scenen i filmen Spartacus, när The Bad Guys har kommit för att göra slut på Spartacus. De ställer sig framför alla slavar och undrar: "Vem av er är Spartacus?"
De visste inte hur Spartacus såg ut, det var därför de frågade. Bara så ni vet.
Eftersom Spartacus var en sån karl går han genast fram och deklarerar: "Jag är Spartacus!"
Men åh, den mannen! Han har inspirerat sånt mod i sina kamrater att nästan genast utropar en annan man: "Nej, jag är Spartacus!" och snart deklarerar alla: "Jag är Spartacus [och det är min fru också]!”
Det är min dröm att en enda gång, få starta en Spartacuskedjereaktion. Även om något så enkelt som att städa det stinkande soprummet.
Min dröm är också att lyckas pricka in precis rätt tillfälle för en "slow clap". Seriöst, det är stört hur dålig jag är på den stilfullt långsamma applåden för att demonstrera förakt. Jag ser mest ut som jag fått nåt sorts anfall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)