Everybody! Dondake!

Jaha. Nu har den här dagen kommit. Dags att trycka på knappen markerad push only if this day comes. Sista hela dagen i Edinburgh. Visserligen kommer jag slippa säckpiporna men jag kommer inte kunna ha impromptu picnics i slottsparken, ta en kanna te på Elephant House eller avnjuta en ostbricka med pommes frites (Öh… vår egna kombination) med ett glass vin (”Sara! Det här vinet… den har den här grejen… du vet när man har tagit en klunk så stannar smaken kvar på tungan och gör en liten dans. Du vet… den grejen!” ”Eftersmak?” ”Jaaa! En eftersmak av körsbär står det här… fast jag tycker det är mer en eftersmak av… vin.” – Hannas försök att leka finsmakare) på Iglu. Inga mer nördiga samtal med Lexy (som likt jag får ett fånigt flin på läpparna så fort Tranformers: Revenge of the Fallen trailern dyker upp på teverutan) där vi uppskattar förfinade ting som gigantiska domedagsrobothjul och ser ner på dumma ting som den senaste säsongen av Heroes (där alla karaktärer bestämt sig för att plocka upp "the idiot/villain ball" och bara rusa blint mot mållinjen)

Dock ser jag framemot att åka till Glasgow i helg. Ska bli enormt kul att få se mer av Skottland. Har inhandlat The List (och undrar stilla varför jag inte gjorde det tidigare, det är ju en helt suverän tidning om man vill se vad för intressanta saker som pågår i Skottland just nu.) och ögnar igenom vad som sker lördag och söndag i Glasgow. Försöker övertala Sara att vi borde gå på en fotoutställning som handlar om ”the seedy underbelly of new York during the 70’s and 80’s”
Jag har aldrig sett en ”seedy underbelly” förut. Är det som undersidan av en bagel med sesamfrön… jag önskar jag hade en bagel just nu. Flingor och russin är inte en bra frukost. Sak samma. Är även lite intresserad av att försöka gå på och se Ross Noble under komedifestivalen i Glasgow. Han verkar vara trevligt besatt av apor klädda i rosa kostymer som sliter ansiktet av folk. Helt klart en intelligent och betänksam ung man.

Idag är även dagen då vi ska spela upp våra små sketcher inför… andra människor! Som tur är tycks det inte bara vara jag som är sjukligt nervös inför den här tillställningen. Grace, världens gulligaste dam, nämnde för mig att hon aldrig kan läsa upp något hon skrivit om inte fått i sig minst ett glass vin. Åh, vad jag kommer sakna den gruppen. Grace sa att till och med Raymond tyckte det var synd att jag inte skulle komma tillbaka nästa termin. Kul att får höra då Raymond (vår lärare) alltid skrämt mig lite. Vad är grejen av att många av de bästa lärare jag har haft alltid skrämmer mig lite grann? Kanske har det något med att när jag blir skräckslagen kan jag inte drömma mig bort medan läraren pratar. Det är ju alltid ett plus att man lyssnar när man ska lära sig saker och ting.

Känner mig även lite ledsen över att återigen behöva skiljas från Sara. Vi har nästan umgåtts varje dag de senaste sex månaderna och vi har inte börjat hata varandra. Stockholm är inte långt borta men jag misstänker att våra privatskämt kommer snart att falla i glömska. Utan Sara kommer folk bara stirra misstänksamt på mig när jag utropar; "Dondake!" speciellt då jag förklarar att den är catchphrase som används av en transexuell make-up artist från Japan... jag borde inte känna till sånt...

The Return of Säckpipans Revenge

Jag kommer inte sakna...
... det gurglande dödsbrölet som det djur som kallas säckpipa ger ifrån sig då det långsamt mördas av en man i kilt som står intill Sir Walter "Vattenskalle" Scotts monument.
... eller covers av We Will Rock You och Eye of the Tiger framförda med säckpipa.
... det sluddriga muttrandet som kallas tal man stöter på här och var. Det punkteras ofta av ett "darling", "love", "miss" eller i vissa fall; "lass". Vad det säger vet ingen, kanske inte ens skottarna själva.
... att medicinen inte är enkla små, vita piller utan en klar rosa/lila/grön tjock vätska. Vad är det för stad vi lever där man nästan bara kan få medicin som ser ut som den tillverkats av Dr Jekyll.
... vädret som inte kan bestämma sig.

Smörgåsbord och Ombudsman

Vår tid här i Edinburgh börjar lida mot sitt slut. Underligt. Har bott här i cirkus sex månader. Borde det inte kännas lite mer omställande att åka härifrån?
Kanske är jag mest brydd över att jag hellre hade åkt hem frö två månader sedan. Nu vill jag nästan inte åka hem alls. Nu vill jag läsa en till termin av Ripping Scripts istället och jag vill inte skiljas från Grace, Leslie, Justin och Dave Som Vi Kallar Jim.

Igår var Saras sista dag på Costa. Hon fällde inte särdeles många tårar. Det enda hon kommer att sakna är de två polska Magdorna som drog med henne till en pub för att säga adjö. Sara kommer dock inte att sakna svårförståeliga fransmän med attityden; ”Ja. Jag vet att det existerar andra språk förutom franska i världen men fördömt (bomber och granater!) om jag tänker låtsas om det.” eller galna kaffedrickare. Tyvärr kommer hon inte helt undan det sista nämnda då Sara har oturen att vara min vän.
Utanför Asda, en torsdag;
Jag: Wow!
Sara: Vaddå?
Jag: Klockan är snart ett och jag har varken huvudvärk eller paranoida vanföreställningar!
Sara: … och det brukar du ha klockan ett?
Jag: Utan min sedvanliga kopp kaffe på morgonen, ja, men inte denna gång. Kanske är jag inte så beroende av kaffe som vi tidigare trott.
(vi går in)
Dörrvakt: Good afternoon.
Jag: Aaaahhh! Vafalls!?! Vad vill han? Jag hatar de korta männen vid dörrarna! Varför är de alltid korta? Vad vill de mig? Vad gör det här? Jag önskar att han föll död ner! Det gör jag!
Sara: Mm-hm. Behöver inte kaffe, sa du?
Jag: Varför skriker du åt mig?!? Dämpa dig! Jag har faktiskt ont i huvudet!
Sara: Nu tänker jag gå åt det höger. Jag vill att du går åt vänster. Okej?

Nu har vi bara en vecka kvar innan vi avreser mot Glasgow. Vi gör vårt yttersta med att hinna med allt en sista gång. På lördag ska vi ut till Espionage, på tisdag lunchar vi på Always Sunday och sist men inte minst ska vi ta en pubkväll på Iglu.
Jag har… mixed feelings (som man uppenbarligen inte kan köpa i påse likt mixed nuts till min stora förvåning. Hahahaha… nej? Okej.) angående hemresan. Visste nog att det skulle bli så här men försöker trots det blockera de interna ”vad var det jag sa?”
Känner mig sorgen, glad, lättad och grymt sugen på sushi. Vet inte om det är relevant eller ej.

Övrigt:
Våren har kommit till Edinburgh. Krokusarna poppar upp ur marken… likt hunner enligt Sara.

Under kurs i journalism;
Lärare: The Guardian was among the first papers to have a special column for their press ombudsman. (vänder sig mot mig) Hanna, do you have press ombudsman in Sweden?
Jag: Öööhhh… well… yes… it’s a swedish word. (“We invented it!” – Sara)
Läraren och resten av gruppen blir helt till sig. Nu har jag praktiskt taget blivit Hanna ”Ombudsman” Persson. Kunde ha varit värre resonerar jag. Kunde ha varit Hanna ”Smörgåsbord” Persson… eller IKEA.

Klä dig i både Camp och Angst i år!

Ska gå och se Watchmen på Söndag. Tror att det här var den anledning till att jag åkte till Edimburgh. Hur annars skulle jag få chansen att se filmen så pass tidigt och i vad jag skulle vilka beskriva som en giganormsal biograf?
Visserligen har jag läst serien cirkus hundra gånger nu men det hindrar mig inte ifrån att fnissa som en idiot varje gång jag ser trailern. För att vara ärlig är det ingen flicka i vårt hushåll som inte blir fnissig när vi får se sagda trailer. Kommer att bli enormt kul att äntligen få se filmen.
Känns dock trevligt att jag kommer att kunna ta och se säsongs avslutningen till Batman: The Brave and the Bold efteråt. Det finns bara så mycket superhjältsångest en ung flicka som jag kan ta. Efter The Dark Knight är det trevligt att ha en Batman som tar sig an äventyr med en rad obskyra sidekicks med en smakfull och lagom dos av camp; "Are those Gorillas riding Pterodactyls with harpoon guns stealing a boat?", "Wait... is Batman going to punch that meteor?", "Batman has a lightsaber in his utility belt. Why? Because it's awesome."

Håller på att läsa Kafka på Stranden av Haruki Murakami. Har bara hunnit med ett par kapitel och är redan fullkomligt uppslukad av historien. Utan att gå överdrift lyckas Murakami förmedla karaktärernas tankar och känslor med en sådan precision att en obehaglig scen i boken fick mig att fysiskt må illa.
Mitt första möte med japansk skönlitteratur om man inte räknar manga vilket jag inte tror att man gör.

Annars har jag inte mycket för mig. Slutet för mina kurser närmar sig. Känns lite nervöst då vi i manuskursen ska spela upp våra små verk för andra människor och av dessa verk är tre mina och jag ska själv spela med i andras verk. Jag spelar new age-flicka som räddar Tony Hancock liknande (Jag vet inte vem Tony Hancock är heller.) från att begå självmord, flörtig norska (Undra varför Dave Som Vi Kallar Jim valde mig för den rollen. Hmmm!), traumatiserad soldat från Irak, en kvinna vars inre röst tar över henne för en sekund samt en mor som mördar sina tre barn och sedan begår självmord. Den där sista är från Leslie.
Leslie är en äldre, älskvärd dam som med lust och glädje spelar alla sina roller helt perfekt. Leslie älskar även att ta koll på alla sina karaktärer. Hon gör det på ett sådant älskvärt och i många fall övertygande sätt. Om jag ändå kunde göra det lika bra som hon. Jag kan aldrig ta mig för att "kill my darlings" som man säger. Jag är en ohjälpig sucker för lyckliga slut. Fråga bara Sara som skrattar rått eftersom jag alltid gråter när vi tittar på animes. I och för sig är det pågrund att i animes spelar de sorglig, "over the top" violinmusik jämt och alla karaktärer sitter och bölar. Jag är en sympatigråterska. I en svunnen tid skulle jag kanske gått och blivit en professionell gråterska. Säger vi.

Du påminner mig om en ung Lee Van Cleef

Min familjs visit var välgörande på många sätt och vis. Finns det ens ord för hur jag saknat att pladdra på tills min bror tvingas ge mig en frustrerad blick och med en plågad stämma fråga; ”Hanna, vad får du ut av det här? Jag menar vad vinner du på det?”
(Svaret är att jag gillar ljudet av min egen röst och om jag slutar prata måste jag i många fall börja tänka och vem vill egentligen att jag börja tänka?)
Dessutom tror jag Sara uppskattade att för en gångs skull inte vara målet för mitt ibland ändlösa prat.

Givetvis var inte deras besök i Edinburgh en dans på rosor. Pappa frågade häromdagen om staden återhämtat sig efter det Perssonska anfallet och jag sa ja. Dock måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte vet om jag eller säkerhetspersonalen på flygplatsen i Edinburgh återhämtat sig. Låt mig förklara:
Ungefär en timme efter att jag lämnat/dumpat/övergivit min familj på flygplatsen ringde min mobil. Det var ingen annan än min käre far på andra sidan tråden (Kan jag använda det uttrycket när det gäller mobiler egentligen?) som bad mig åka till flygplatsen för att hämta hans nycklar och whisky. Uppenbarligen hade han glömt att man inte fick förvara vätskor i handbaggaget och i förvirrelsen som uppstod hade han även glömt sina nycklar i säkerhetskontrollen. Eftersom jag en fruktansvärt trogen dotter åker jag självklart ner till flygplatsen och traskar upp till säkerhetskontrollen. Jag får deras uppmärksamhet genom att se djupt urskuldande ut.
Jag: Excuse me, this might sound strange, but did someone leave a bottle of whisky here for someone with the name Hanna Persson?
Vakt: Whisky?
Jag: Yes. In a bag… a box. I’m not sure.
Vakten tar upp sin lilla telefonsak och hör sig för.
Vakt: There’s a young… (kastar en blick på mig)
Jag: (superstort, ultragulligt ”titta så oskyldig och frisk i huvudet jag är” leende)
Vakt: … “lady”… here, do you have any whisky left for a Hanna Persson?
En andra vakt kommer efter ett tag in traskande med en kasse whisky som jag tackande tar emot och rusar nästan genast iväg eftersom jag känner mig både skamsen och lätt stött av de praktiskt taget audiella citationstecknen kring benämningen lady. Vid rulltrappan kommer jag på att jag glömt om att fråga efter nycklarna och tvingas rusa tillbaka. Vakten ger mig blick som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka men går och hämtar nycklarna som även de fanns kvarlämnade i säkerhetskontrollen.
Vakt: (håller fortfarande i nycklarna) Is that everything now?
Jag: Yes. Thank you so much.
Vakt: … are you sure?
Jag: Yes, I’m sure.
Vakt: No more whisky? Or keys?
Jag: No, no! This is it. (får tillslut nycklarna)

Vardagen tog över ganska snabbt efter det att min familj åkt vilket man kan säga är både trevligt och lite trist. Jag och Sara hittade i alla fall nya saker att ta oss för. Som att göra crêpes med brieost och gröna oliver (Samt en suverän sallad skapad av yours truly) medan vi lyssnar på powerballader. Dessutom tog vi oss för att se en av mina favoritrullar, High Noon (Om det kallar sig spagettivästern när det italienare som står för produktionen… då borde man kalla den film för klezmervästern. Säger vi.) med varsin kall flaska Stella Artois och en skål med popcorn. Blev förälskad i High Noon på nytt när jag såg den för andra gången. Älskar den kanske ännu mer nu när jag vet att John Wayne avskydde den (”It’s the most unamerican thing I have ever seen”) och att Sovjet fördömde den eftersom den glorifierade individen i alltför hög grad.
Dessutom;
Sara: (Fundersamt) Hanna, påminner inte han som spelar Colby dig om en ung Lee Van Cleef?
Jag: Du menar väl Clarence LeRoy Van Cleef Junior?
Sara: Kom igen, tror du det är han?
Jag: (stirrar stint på mannen i fråga) Vet inte… (rollistan dyker upp och ger oss svaret) Oj, vänta! Du hade rätt. Han påminner dig inte bara om en ung Lee ”Angel Eyes” Van Cleef, det ÄR en ung Lee Van Cleef!
Vi gladdes åt denna upptäckt att detta var Lee Van Cleefs första stora film och bestämde oss genast för att se For a Few Dollars More. There was much rejoicing.

På tal om ”han påminner mig om en ung Lee van Cleef” såg min bror en man som påminde honom om ”en ung George Lucas”.
- Coincidence?
- I believe so.