Min ärkefiende, åh min ärkefiende...

Martin Birck är min sämsta låtsaskompis.

Han ser ett moln, begrundar dess bräcklighet, jämför det med kärleken och så börjar han gråta.

Han är en lipsill och det ska komma från Lilla Fröken Jag Var Ett Känsligt Barn som stup i kvarten hade stora tårar rullande ner för kinderna. Heta tårar. Heta tårar fyllda med sorg över hur det stod till med världen och- äh, okej jag grät mest när jag såg Alf. DET VAR EN FÖR SJUK SERIE. Jag hatar den. Så mycket hat.

Dock kommer inte ens mitt hat mot sitcoms där lurviga dockor har huvudrollen i närheten av det hat jag reserverat åt min ärkefiende men jag återkommer till det senare.

Martin Birck är kanske en lipsill men han är trevlig att åka buss med. Man slår sig ner, fiskar upp boken ur väskan. Håller den ordentligt så att alla kan se att det är Martin Bircks Ungdom jag läser. Ibland låter jag boken sjunka ner och stirrar ut genom fönstret med en djup, fundersam min. Man kan riktigt ser hur jag begrundar saker å ting. Typ... livet och... vadhettere... känslor?

Är så fruktansvärt litterär. Man bara kollapsar.

Men då... då går HON på bussen.

Har alltid tyckt det verkade romantiskt att ha en ärkefiende. Vi skulle vara låsta vid varandra i kedjor vars länkar bestod av den hårfina gränsen mellan hat och kärlek. Våra omloppsbanor skulle för evigt vara dömda/välsignade att korsa varandra.

Vi skulle stå i regnet och våra skrik skulle överösta resten av världens oljud. Ni vet. Sånt där Unge Wertherstrunt. Mannen inte godiset. Typ vårt förnuft skulle styras av... känslor eller nåt. Personkemi, va. Lite som att vara gift fast man försöker lägga krokben för varandra och saker exploderar.

Okej, ganska mycket exakt som att var gift. Haha. Skämtet här var att ingen kan vara lycklig i ett äktenskap. Haha. Subtexten är att kvinnor gillar att tjata.

Jag brukade tro att det var romantiskt att ha en ärkefiende. Jag brukade drömma om att få en egen ärkefiende. Helst en som hade korta shorts men jag försökte vara öppen och inte ha alltför många krav.

Jag fick inga korta shorts. Inte ens såna där khakishorts som inte kan bestämma sig. Vad jag fick var rätt och slätt... HON.

Den här veckan, varje morgon och idag när jag skulle åka hem, har samma kvinna/tjej/demon suttit bredvid eller i närheten av mig. Hennes huvud pryds av demonisk gloria... ett par läckande hörlurar och hon lyssnar på SAMMA FUCKING LÅT VARJE MORGON... och uppenbarligen eftermiddag. SAMMA LÅT!

Ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff..........

Jag hatar henne. Jag hatar henne såsåsåsåsåså mycket. Drömmer att bara slita av henne hörlurarna och vråla: Vad är det för fel med dig!?! Får du nån form av sadistisk njutning av att förstöra hela bussens morgon?
Resten av bussen: Errr... det är lugnt. Vi överlever.
Jag: Hör du inte hur alla lider?!?!
RaB: Verkligen, det är lugnt. It's coooool. Vi ska av på nästa hållplats såatteh...
Jag: Hur kan du leva med dig själv? Här! Ta min matlåda om du så gärna vill förstöra mitt liv, blir du glad då? Om jag svälter ihjäl. Titta! (lägger mig på bussgolvet) Jag ger upp. Nu dör jag. AV SVÄLT! För du tog min lunchlåda.
HON: ... du menar den här platspåsen med geggiga spenatblad.
Jag: Jag kan inte höra ett ord du säger. ÄR DÖD. Och dina hörlurar låter alldeles för mycket. HÖR INTE ETT ORD.
RaB: Ingen hör någonting som du vrålar.
Jag: MIN VREDE ÄR RÄTTFÄRDIGAD.

Självklart kommer aldrig det här att hända. Kommer bara sitta där och se arg ut. Och lida i det tysta. Låta ilskan förtära mig inifrån och ut. Ett gift som ligger och kokar i magen och äter upp först gallblåsan, sedan hjärtat och sen-
Martin Birck: Tror du inte att du överreagerar lite?
Jag: Äh... öm... jo kanske lite (sjunker ihop)
Martin Birck: Vill du gå till saluhallen, titta på roliga ostar och gråta lite?
Jag: (nickar tyst)
Martin Birck: Kom så går vi.

Martin Birck är min bästa låtsaskompis. Jag har dömt honom för hårt. men lite av en lipsill är han ändå.
MB: Sa du nåt?
Jag: FINT VÄDER VI HAR ÄNDÅ. Brittsommar. Mycket moln. Fluffiga, lätta moln.
MB: Ja, moln... som är så bräckliga... mmmmrmrrrrmrrrrrrmmmmmrmr... (ögonen fylls med tårar)

Ännu ett inlägg angående mina eskapader på träningslokalen. Det här börjar likna renarama motions/träningsdagboken... fast lite mera slapstick. Tänker mig att jag snart ska samla ihop alla inlägg och ge ut en bok med träningskrönikor. Arbetstiteln på detta projekt är: Motion - Scener ur en clowns liv (en bra titel ändå)

Här har ni senaste rapporten:

Igår glömde jag bort en liten sak. Glömde bort att jag behöver glasögon för att se. Sånt händer. Kan väl inte ha koll på allt. Glasögonen låg i mitt skåp i omklädningsrummet och jag gick, således, på gymnastikpass utan glasögon.
 
Ska nu försöka måla upp en bild för er, hur detta såg ut.
 
Var nu vänliga, att tänka er den där filmen med Gene Wilder och Richard Pryor. Där den ena är blind och den andre döv. Båda blir vittnen till ett mord. Kruxet, eller kanske till och med twisten, är att den blinde hörde mordet medan den döve såg mordet. Givetvis blir följden diverse dråpligheter.
 
Tänk er detta. Fast det var inte alls så bilden såg ut igår.
 
Men det är en bra film. Se den. Eller gör det inte. Det är upp till er. Själv är lite av ett fan av Wilder och vägrar se den andra filmversionen av
The Producers eftersom Matthew Broderick är fantastisk, kom igen han är Ferris Bueller (Bueller? Bueller? Anyone?) men han är inte Wilder. Så därför såg jag filmen. För Wilder var med. Men jag har inte sett The Producers med Broderick. Har ej haft lust. Ungefär som att jag har svårt att se filmatiseringar av Raymond Chandlers deckare utan the Bogie. Ni vet hur det är.
 
Så tänk er det här istället: En blind leder en blind. Tänker er detta.
 
Fast det var inte alls så det var.
 
Det var bara jag. Som ledde mig själv. Låg hela tiden en sekund efter alla andra, utförde rörelserna med en viss osäkerhet eftersom jag inte kunde vara säker på att jag inte skulle råka slå till någon som råkade befinna sig farligt nära. Började misstänka att min takt hörde ihop med min syn eftersom den var helt försvunnen när jag knappt såg något. Och min taktkänsla är knappt närvarande även när jag ser skarpt.
 
Faktum är att det säkert hade gått bättre om jag blivit ledd av en blind men vi hade nog tyvärr blivit ovänner tillslut.
Den Blinde: Men lyssna på musiken och rör dig i takt med den.
Jag: Äh okej. (rör mig lite ryckigt, hit och dit)
Den Blinde: Det är inte så svårt. Du försöker ju inte ens!
Jag: Ditt as, det ser du väl att jag gör!?!
(obekväm, fruktansvärd lång tystnad)
Den Blinde: Nej.
Jag: (nervöst skratt) Haha. Öm. Oj?
Den Blinde: (suck) Om nån vill mig nåt så är jag i min loge.
 
Förstår fortfarande inte varför han fick en loge och inte jag. Är väl ändå stjärnan i den här showen, va? Det är ändå mitt liv. Trist när man blir biroll i sitt eget liv. Dessutom behöva få sin stjärnglans uppsnappad av ett jäkla blindstyre,vad ser hans publikum hos honom egentligen? Jag menar, han kan inte ens se dem och- åh, äh… är du fortfarande kvar?
Den Blinde: Jupp.
Jag: Trodde du hade äh… gått till din loge?
Den Blinde: Nej.
Jag: Errrrr…
Den Blinde: Har du nåt mer på hjärtat?
Jag: Du har äh… (dags för en briljant undanmanöver, pekar vilt med handen för distrahera) Titta vad är det för sjukt som händer där borta dit jag pekar mot med min hand!?!
Den Blinde: Verkligen? Det gamla ”peka och titta där!”-tricket? Verkligen?
Jag: Åhnej, min briljanta plan hade en akilleshäl.
Den Blinde: Jag… jag skulle inte kalla den briljant om jag var du. (lägger armen om mig) Kom, låt oss reda ut det här som två vuxna människor över varsin kopp chai latte.
Jag: Åh. Jag gillar chai latte… (tänker efter) Är det här ett trick?
Den Blinde: Det är inget trick.
Jag: DET ÄR ETT TRICK! Undanmanöver! (springer in i en stängd glasdörr)
Den Blinde: Okej. Låt oss samtala om det här som en vuxen människa och en sorts utspilld person över varsin kopp chai latte.
Jag: (hysteriskt) Åh min gud, jag tror mina hornhinnor lossnade när jag sprang in i dörren!
Den Blinde: Nej. Du har fortfarande inte tagit på dig dina glasögon.
Jag: Ah. (tar på mig glasögonen) Åh min gud, jag kan se igen!
Den Blinde: Fantastiskt.

Freuden som kommer av yoga

”Lyssna på din kropp. Lyssna på ert allra innersta, på vad din kropp vill och behöver,” sa hon med en övertygelse som i alla fall övertygade mig om att hon aldrig lyssnat på sitt allra innersta. Yogainstruktören var en stilig kvinna i övre medelåldern och såg ut att tillbringa sina lediga stunder i lotusställning, sörplandes på något vedervärdigt örtte, klädd i något som senast igår burits av ett lamadjur.

Därför min första instinkt att fnysa föraktfullt men eftersom jag uppfostrats av föräldrar vars intentioner var goda försökte jag hålla fnysandet i schack. Nyckelordet, kära läsare, är försökte. Ett fragment av det hånfulla fnyset slapp ur mig. En diplomatisk handling utförd av mitt Ego som ständigt försökte medla mellan Detet och Överjaget.

Turen var på min sida eftersom resten av yogagruppen inte hörde mitt fnys då de var fullt upptagna med sitt: andningen och ställa in rätt styrka på sin fridfullt njutande min.
”Lyssssssssssna på din kropp,” väste instruktören i sin utandning.
Alright, tänkte jag där jag stod i en lite hafsig halvmånesposition, låt oss ge det här en ärlig chans. Dök därför ner i mitt allra innersta. Vandrade längs mina svindlande sinnesgränder ner mot Id. Ett lagom kul uppdrag som inte blev bättre av att jag givetvis råkade stöta på mitt Inre Barn som jag försummat på sistone.

Men förlåt, nu har jag in media rest mig. Vi tar ett skutt bakåt i tiden eller let’s do the time warp som det heter i vissa kretsar.
Historien tar sin början på en enkel söndagsmorgon. Motvilligt hade jag slitit mig loss från Morfeus ömma omfamning och begett mig iväg på ett yogapass.

På en söndagsmorgon. Låt det sjunka in.

Vad kan ha drivit mig till detta, undrar ni säkert, kära läsare. Jo, ni förstår att jag, som alla andra, ibland drabbas av idén att det är dags att försöka arbeta upp ett hälsosamt skimmer som är lite av en trend nuförtiden. Hade dessutom fått för mig att detta skulle uppnås med hjälp av något som var farligt nära new age. Med andra ord rörde det sig om en tillfällig sinnesförvirring.

Nu när ni vet detta kan vi bege oss tillbaka till nuet, så att säga. Hade alltså kastat mig ner i mina inre mörka vrår och där stött på mitt Inre Barn som gav mig en blick som helt klart sa ”det var inte igår” vilket också mitt Inre Barn sa på ett förmanande vis. Smärtsamt lillgammal samt barnsligt beräknande.
”Äh nej, det kan man lugnt säga,” sa jag och undrade hur lång tid det här egentligen skulle få ta. Till min förtvivlan satte nämnda IB igång med ett korsförhör.

IB: Trevligt att du tittade förbi ändå.
Jag: Äh ja, hade öm… vägarna förbi (paus och sedan men en något nedlåtande ton) Vad stoooor du blivit sen vi sist sågs!
IB: (överlägset) Inte riktigt. Inre Barn är inte direkt något man växer ifrån.
Jag: Äh… öh… såatteh…
IB: (ivrigt) Funderat på att stoppa fickorna fulla av kastanjer den här hösten?
Jag: Kan inte påstå att jag spikat det i kalendern än.
IB: Fickorna fulla av kastanjer, va? Tar en tillbaka till en mer oskuldsfull tid.
Jag: Du menar tiden då min jacka stank av unkna kastanjer?
IB: (naivt nostalgisk) Härliga tider, härliga tider…men har du inte funderat nåt på att springa barfota över daggstänkta gräsplättar?
Jag: Kan inte påstå att jag har det… (sneglar på den metaforiska klockan)
IB: (smått manisk) Men du har väl ändå blivit lite sugen, en sval sommarkväll, att ta dig en sväng i gungorna på lekplatsen? Att hoppa i en lövhög? (förtvivlat) Varför inte?!?
Jag: HM! Låt mig tänka efter… kanske är det så att jag inte är en komplett fjant!
IB: (ögonen tåras)
Jag: Åh äh, men se där! (pekar på Ego som försöker smita förbi) Ska du inte leka lite med Ego?
IB: (ger ifrån sig ett förtjust tjut och virar sig genast kring Ego som försöker att inte se alltför äcklad ut)
Ego: (surt) Toppen, tack för den. Precis likt ett Överjag. Här tvingas jag att dalta med Id dagarna i ända och så valsar du hit och låter Inre Barn attackera mig (skadeglatt) Tja, be inte mig om hjälp när Id försöker slita dig i stycken.
Jag: (oroligt) Jag ska bara fråga en liten fråga…
Ego: (skrattar elakt och vandrar iväg, IB hänger fast i hennes ben, glatt gurglande och bara släpas med)

Lyckas tillslut ta mig till Detet. Inte en vacker syn direkt. Vi kan ju beskriva det enklast med att säga att även den mest hagalna romerska kejserligheten skulle bli lite illa till mods av ett Ids ohämmade sätt. Som en person med starkt Överjag vars största skräck är den fruktade faux pasen blev jag lite blek om nosen. Lyckades dock pressa fram ett svagt: ”Tjena, Id. Hur är läget?”

Id stirrade på mig med en blick som var hungrig på alla möjliga vis, ”Du vet hur det är,” svarade hon släpigt, ”Känner mig rastlös, sugen, lysten, lite på språng, lycklig och frustrerad på samma gång.”
”Same shit, different day alltså?”
Id kastade huvudet bakåt att skrattade som en rabiat hyena.
”Du skrämmer mig,” medgav jag storsint, ”En aning.”
Id fnös föraktfullt åt mig. Som sagt… helt ohämmad.
Jag: Urk… (samlar mig) Du vet kanske varför jag är här?
Id: (nickar) På tiden att du lyssnar lite på mig, din självcensurerande neurotiska tönt.
Jag: Onödig kommentar.
Id: Men sann.
Jag: Jo men det finns finare sätt att säga det. Själv föredrar jag ”delvis känslomässigtavskärmad person” och börja inte himla med ögonen åt mig.

Id himlade nonchalant med ögonen och flinade som om hon ville säga: ”Och vad ska en liten strunt som du göra åt saken?”
Id: Typiskt Överjagsstil, va, tror att ni är allt det där.
”Jag tror inte att jag är allt det där,” sa jag lite lamt och undrade vad allt det där innebar. Ids blängande intensifierades och ni som har haft närkontakt med ert Id vet att dessa pigor (och drängar självklart) är ej att leka med. Bestämde mig för att få samtalet överstökat.

Stack sturskt ut haken och skällde likt en ettrig tjeckisk råtthund: ”Hörru! Vad tycker du då om det här?” gjorde en gest, designad att driva Ids uppmärksamhet mot det pågående yogapasset istället för min pickande halspulsåder, ”Känner du av den positiva energin som färdas längs ryggraden?” jag visste att det där sista var lite väl vågat men ibland måste ett Överjag också släppa loss lite.
”Rrrrrr,” svarade Id vilket var ovanligt sammanhängande med tanke på omständigheterna.
”Känner du, exempelvis, hur dagens stress bara rinner av dig i den här övningen, hm?” jag provocerade vidare: ”Inga chakras som klickar till?”
”Vill du verkligen veta vad jag tycker?” fräste Id och petade mig hårt i bröstkorgen med ett kloliknande pekfinger, ”Va? Vill du det?”
Det var sorgligt hur snabbt min skällande råtthund reducerades till en pipande råtta som med halvhjärtat mod försökte möta en glupsk katts gulgröna blick.

Id lutade sig närmare mig och det var inte första gången hon påminde mig om en charmant piraya, ”Då ska du få höra- ”
Jag försökte luta mig bakåt, ”Förlåt men har du ätit nån sorts italiensk sallad till lunch?”
Id: Va?
Jag: Det luktar… lite vitlök? Eller kanske mycket vitlök… din andedräkt alltså.
Detet morrade, ”Det hör varken hit eller dit!”
”Lite hit hör det,” kontrade jag, ”Kanske dags att investera i lite minttuggummi?”
Mitt Id blixtrade till utan det minsta åska som förvarning och jag ryggade förskräckt undan men mitt Id fick sig en plötsligt släng av återhållsamhet och hon pressade fram ett, ”Fröken Överjag?” mellan sammanbitna huggtänder istället för att slå mig gul och blå. Hennes ton var dock tillräckligt vass för att sprätta upp mig som ett efterlängtat brev.

”Fröken Id?” svarade jag med en angenäm ton för det är trevligt att vara efterlängtad ändå.
”Det här med dålig andedräkt?”
”Ja, vad är det med dina dåliga andedräkt, fröken Id?”
”Glöm den.”
”Alright.”
”Skjut den ur dina tankar.”
”Sagt och gjort.”
”Om tanken att vidare kommentera min dåliga andedräkt börjar glida in i dina tankebanor vill jag att du tar och ställer den tanken, med förbundna ögon, mot en tegelvägg och arkebuserar den ögonblickligen.”
”Ibland får man ta av sig de metaforiska silkesvantarna och ta på sig de metaforiska hårdhandskarna.”
”Då är vi överens?”
”Utan tvivel,” försäkrade jag henne och utförde en repris på gesten som drog Detets uppmärksamhet bort från mig och mot yogapasset.

En ful grimas vanställde mitt Ids ansikte som vanligtvis, under de bästa av förhållanden, inte var mycket att hurra för, ”Allt det här?” hon lät nästan trevande.
Jag log uppmuntrande: ”Ja, vad är det med allt det här?”
”Det är skitsnack,” och mitt Id njöt av att se hur jag hajade till.
”Skitsnack?” jag gungade nervöst på fötterna, ”Ska vi inte försöka vara lite förstående? Öppen för nya upplevelser?”
”Jaha, så du tycker det här är kul?”
”Kul och kul… det är väl en trevlig upplevelse?”

Id stirrade blankt på mig. Hennes blick var tommare än det allra tommaste av tabula rasa.
”Okej… ” jag retirerade inför denna blick som ville sluka allt i sin väg, ”Jag tycker väl att… att det är en smula löjligt?”
”Ha!” kväkte Id, ”Från dig är det rena rama svordomen,” hon dunkade mig hårt i ryggen och vrålade vänskapligt i mitt öra: ”Än är det inte för sent för oss, va!” och för att visa sin uppskattning gav hon mig en dejlig dansk skalle som sände mig raka vägen upp och tillbaks till ytan av mitt medvetande.

Lagom för att ta del av avslappningen på slutet av passet vilket var mycket behagligt. Låg där och guppade på ytan av medvetandets ocean.
"Tack för att ni kom hit och lyssnade på era kroppar, tack för att jag fick vara med och guida er," sa yogakvinnan drömskt.

Hon tänkte säkert på örtteet som hon skulle hälla i sig hinkvis när hon kom hem.

***

jag vet faktiskt inte...

Har insett att det kan vara på tiden att införskaffa ett sådant där litet svettarmband. Kanske med ett stiligt motiv?

Insikten under dagens gymnastikpass på medelnivå.
Andningen hade kommit igång ordentligt, lungorna vrålade efter en atomnummer åtta, rörd inte skakad. För att tala klarspråk; kroppen ville få i sig en gnutta oxygenium.
Kinderna började bli röda av ansträngning men så plötsligt hände det.

Jag minns inte om det alltid varit så här eller ens om det var så här innan sommaren. Har jag alltid svettats så här mycket? Har jag det? Gudars skymning!

Nu kanske ni tror, med tanke på att jag utropar "gudars skymning!" med en lätt hysterisk ton, att det var rena rama Niagara under mitt gymnastikpass. Att män i små tunnor ville ta sig en tur ner för mitt svettfall. Att jag, vänlig men bestämt, var tvungen att påpeka för dessa män och deras tidigare nämnda tunnor att det var ett högst opassande förslag att komma med när mitt förklädde inte ens befann sig i samma stad.

Nej, nej. Inte ens i närheten. Min hysteriska ton kommer av att, som ni vet, är en smula, en gnutta, en nypa överdramatisk.

Skulle vilja säga att det var mer som en idyllisk fjällbäck. Med bergsgetter som betade och bräckte en bit bort. En herde som låg och slumrade vid en sten och möjligtvis en lysten Selene som förberedde sin kärra för en tur över himlavalvet.

Hur som helst skulle ett svettarmband inte vara så dumt i en sådan situation. Dyker en gudinna upp vill man gärna inte stå där som ett fån och försöka blinka bort den idylliska fjällbäcken vars källa är där pannan slutar och hårfästet börjar. Kan ni tänka er den pinsamma tystnaden som skulle uppstå?
Aldrig har väl en berggets bräckande varit så öronbedövande.

Kan tänka mig nåt i himmelsblått? Lejongult? Marmeladgrönt?

Sportigt chic är i alla fall trenden jag vill haka på med en rostig fiskkrok.

Hallåhallåhallå!

Låt oss inte glömma HALLÅ! Hallå, va? Hurgåsdethurmåsdet? Va? Kul att höra. Hurra! Får jag vara så våghalsig och förslå att vi... ska hurra ännu en gång? För all del, kamrat, hurra på. Då säger vi så. Hurra!

Som ni kanske förstår är er ädla hjältinna ej längre en liten säck med snörvel och tycka synd om sig själv längre. ÅH NEJ. Hon fann bot. Åh det gjorde hon, er ädla hjältinna. Hon fann bot.

... OCH VILKET BOT SEN!

Gin, tonic samt ett storslaget hålligång i Kulturkollektivet Kråkan. Stirred not shaken, så att säga. Häll upp i vackert glas och dekorera med valfri hatt och drick tillsammans med gott sällskap.

Njut.

Och njöt, det gjorde er ädla hjältinna.

Nu är jag tillbaka i Huvudstaden. Dock blir det ingen chacha framför spegeln ikväll. För trots att jag är som moloken katt ett par dar efter varje omställning i mitt liv har jag nu gått ur den fasen och gått i fas två av operation "Praktik i Stockholm? Bra grejor, va". Fas två är en bra fas. Det känner jag på mig.

En annan anledning till att det inte blir någon chacha framför spegeln är för att imorgon ska jag besöka lilla mormor och antagligen bli utfodrad med polska delikatesser. Det kan vi hurra för. Hurra!

Och den sista men kanske viktigaste anledning till att spegelchachan uteblir ikväll: Spegel-Passion har börjar skrämma mig.

... hon har kalkylerande ögon. Till och med depraverade ögon om det nu är ordet jag söker.