Ännu en dag

Igår när jag gick fick jag en sten i skon och tänkte: "Neeeeeeeeeejjjjjoooo jag låter den vara kvar där den är. Kanske blir det lite mer spännande att gå då."

Mitt liv är åh-så-mediokert.

Öh... förutom att jag har det bästa jobbet.

Visst det är lite stressigt och ibland känns allt som en lite galen karusell (fast en kul sådan som man inte lämnar med ett grönt ansikte) men vi har de bästa fikapauserna och luncherna. Vi snackar sockerkaka. Sockerkaka...

Och när nån går på semester blir det lite fest. Med pizza och glass. Ni kan tänka er att det blir ett par sådana fredagar eftersom det är sommar. Lite barnkalas för att göra vardagen lite lättare.

Det hjälper. Speciellt när det kommer galna patienter. Tyvärr är det inte crazy bananas patienter utan bara crazy.

Nu blev jag sugen på banankaka eller bananbröd. Nåt med banan i.




För man kan aldrig ha för mycket Wonder Woman eller Kate Beaton. Hon är ett geni den kvinnan. Mest för att när folk började skicka långa, pretto mejl till henne om om hur allmänbildande, djupa och intellektuella serier hon gjorde var hennes reaktion att göra en serie om en tjock pony. Och resultatet blev Den Bästa ponyserien i hela världen. Den Bästa. Och den har inte ens en höfttatuering.

Laga mat tillsammans med Syskonen Passion

Jag: *häller olivolja på pasta*
Jakob: *håller djärvt fram en matsked*
Jag: Yes! We will dig our way out with this spoon!
Jakob: But there is no spoon!

Tillsätt avjar relish.

Avnjut med ett glas vitt vin.

Ibland undrar jag om vårt beteende borde oroa mig. Men sedan tänker jag... på något annat.

Annars var måndagens matlagningsäventyr något av ett Epic Fail. Men mer om det kan jag inte säga. Faktiskt. Det här är en historia som bör lämnas ifred tills den dag Då Man Kan Se Tillbaka På Det Och Skratta anländer.

Den dagen är inte idag.

Övrigt:
Först tyckte jag filmen Cowboys & Aliens verkade bra för att... ja, det behövs kanske inte något förklaring till varför just jag tror att en film som heter Cowboys & Aliens (baserad på en serietidning) verkar bra.

Men pricken över i:et är det faktum att Harrison Ford (den mest framgångsrike snickaren sedan Jesus), Sam "Moon o den Smörige Killen Från Iron Man" Rockwell och Daniel "Har Faktiskt Inte Sett Enda Film Med Den Här Mannen Men Jag Vet Att Hans Mellan Namn Är Wroughton Vilket Låter Som En Skurk I En Jane Austen Roman" Craig *djupt andetag* ska var med i filmen.

Måste sluta missbruka mina Versaler på det där sättet...

PS. Vill bara meddela, att trots det stycke ni precis har läst, är jag inte den nördigaste i familjen.

Det är sant.

Hej. Jag heter Hanna och jag är en gråterska. Nej, jag menar inte att folk anställer mig för att gråta på begravningar.

Det är inte bara sorgliga filmer. Typ, ett barns slits från sin mors armar. Följt av hjärtskärande skrik. Jamen, man hör ju att det är snörvelframkallande. Hjärtskärande.

(snörvel)

Och det vore en sak att börja gråta åt sånt. Speciellt om det bara var filmer som ansågs vackra, subtila och fina men jag gråter åt allt sånt. Jag grät kanske inte men jag snörvlade i början av X-men-filmen när Magneto skiljs från sin mamma i koncentrationslägret.

Jag symptatigråter år det mesta. Ofta tycker jag egentligen inte att det är sorgligt. Det är mest sentimental. Men så fort soundtracket förvandlas till fioler så smörigt att man skulle kunna tro att de var gjorda av... smör.
Det är som min hjärna instinktiv reagerar med att börja gråta.

Det jobbiga är ju som sagt att det är inte alltid att jag faktiskt tycker att det är så pass sorgligt så man skulle kunna tro med tanke på att jag börjar böla.

Dock så kvarstår det faktum att i 90 procent av fallen tycker jag att det genuint sorgligt/fint/stämningsfullt så att jag måste börja gråta.

Enda anledning till att jag inte grät när jag såg Inception var faktiskt enbart för att jag distraherades. "Hm... han som spelar Arthur är riktigt bra. AH! Dra mig baklänges! (Och kalla mig INTE för at CP-Igor) Det är ju han från Tredje Klotet från Solen Han som inte var konstig, gammal eller tjej."

Saker som får mig att gråta:

- The Breakfast Club

- I princip alla bra John Hughes filmer.

- Boktjuven En bok med döden som berättare. Först trodde jag att det skulle vara ansträngt men... åh. Åh säger jag bara.

- Moon (nämnde jag att jag älskar filmen Moon? Den med Sam Rockwell och Kevin Spacey?)

- Gul lök. När jag hackar den.

........ och när någon dör på Doctor Who.

Det är nästan för bra. Men bara nästan. Mina förväntningar inför Popaganda är numera en fysisk reaktion. Öh,... vet inte vad jag menar med det.

En annan sak som fyller mig med förväntan är (Kvinnliga Geni)Kulturkollektivet Kråkan. Vi åkte till Uppsala idag och valde tapeter och när vi satt i soffan slogs man bara av hur bra det kommer bli. Hur snyggt det kommer bli.

Vår inflyttningsfest kommer att bli legendarisk misstänker jag. Att hajpa saker är min grej (Se Inception för fler referenser).
Men det är inget annat än sanningen.

Stugy

Best. Road trip slash weekend. EVER!

Eller ja, i alla fall till nästa gång vi hittar på nåt för det känns lite grann som allt vi tar oss för blir så där crazy bananas bra.

Vi gjorde allt man i princip kan göra i en mysig stuga i Hälsingland och det vi inte gjorde... tja, misstänker att det inte är riktigt värt att göra. Som Herr Omar sa till Ture Sventon i all ödmjukhet.

Dessutom bodde vi i en stuga som tiden glömt. Det var för evigt sjuttiotal där och utanför strövade dinosaurier. Okej... kanske var det fler björnar än dinosaurier.

Saker vi gjorde:

- Vi var badtöntar a la Napoleon Dynamite.

- Ett tag trodde vi det var en krokodil, men det är ju omöjligt. Visade sig vara Crocodile Lager istället. Ett misstag många har gjort.

- Jag fick syrebrist och spenderade en halv dag i tron om att jag var Jacques Cousteau. Men vem har inte gjort det, så säg?

Allt som saknades var en björn. Inte för att jag vill träffa på en ute i skogen men det vore mysigt om man satt i säkerhet inne i stugan och i stillhet kunde titta på hur björnen vandrar över tomten. Den skulle vara helt ovetandes om våra blickar eller helt enkelt inte bry sig utan bara göra sin grej. Vara helt naturlig. Och med naturlig menar jag givetvis att den skulle cykla på en enhjuling. Helt naturligt. Ett av Moder Naturs mirakel. Ingen vet hur eller varför de lärt sig cykla på enhjulingar, experter frågar sig om inte det vore enklare att börja med en vanlig cykel men björnen bryr sig icke! Den kör sitt eget race.

Annars var det en helg som var farligt nära perfektion.

PS.
En björn jag är glad att vi inte såg:



En Arctodus simus. En monsterbjörn och vi skall alla glädja oss åt att den är numera utdöd för den kunde springa lika snabbt som en häst. SOM EN HÄST! Det är för snabbt.

PS2.
Imorn ska jag och brodern gå och se Inception. Dels för att höja moralen i baracken medan direktörn och doktorn är borta och... jag vet inte vad... rensar ogräs och besöker hembygdsmuseum (those crazy kids) men främst vill vi se den för att det verkar vara en crazy awesome film och ingen är nog mer peppade inför den här filmen än Bror "Filmkännaren" Passion och jag.

Dagens Tankar

- Punktlighet är en dygd som gått förlorad i en tid av färdigskivat fullkornspop och radiovågor.

- Ni vet när man går in i en butik och bara ska köpa ett par sandaler men kommer ut med hela butiken?
Har aldrig hänt mig.

- Bästa glassen: Pigelinen jag fick av en sjuksköterska efter jag fick min käke fixad.Hade inte fått äta nåt på flera dar förutom dropp så den glassen var det bästa jag någonsin ätit trots att jag dreglade bort det mesta för min käke gick knappt att röra och den hade svullnat upp så jag såg ut som Marlon Brando i Gudfadern. Inte rätt look för mig.

- Sämsta glassen: Mjukglass i allmänhet.
En Diskussion i en hiss:
Sekreterare: De säljer mjukglass i kiosken i entrén nu.
Jag: Jaha....... jag blir alltid så besviken av mjukglass. Man tror att det ska bli så gott, så härligt men när man väl har den i sin hand så... så bara smälter det hela. Man blir kladdig och.... och egentligen smakar det bara konstgjort vanilj! *börjar bli riktigt upprörd* Dessutom är alltid chokladsåsen slut å då blir man tvungen att ta strössel istället å det smakar bara socker, äckligt socker! Strössel som bara ramlar av i stora klumpar för glassen bara smälter! *hyperventilerar*
Sekreterare: ..... du tycker inte om mjukglass, va?
Jag: *rycker inte på axlar* Inte så värst, nej.

- Idag lyckades jag fånga in alla patienter så jag hade en komplett kassalista när dagen var slut. Tyst för mig själv, ensam som jag var, började jag nynna: "Åh, min bästa vän! Vi räddar världen om och om igen!" Gotta catch 'em all, ni vet.

- ... måste sluta betrakta patienterna som läskiga pokemon.

- Informationstexten till det senaste numret av Atomic Robo and Other Strangeness var nåt i stil med "Meet Atomic Robo's newsest and oldest nemesis."
Jag: Snälla! Snälla! Låt det vara Thomas Edison!
... för jag har inget bättre för mig.

Det var dock inte Thomas Edison.

Det var till och med ännu bättre.


Det var Thomas Undeadison!

Är extremt avundsjuk eftersom det var inte jag som kom på det fenomenala namnet.

Nedräkning... uppräkning? Uppradning?

1

Doktor Gåta, han heter inte så men han gillar att ställa gåtor till folk så därför kallar jag honom i hemlighet det och egentligen ett ganska coolt smeknamn så jag tror inte han skulle ta illa upp men i alla fal... Dr Gåta brukar ställa gåtor till mig ibland på jobbet. Duh.

Jag vet inte varför men det är kanske hans sätt att chilla när han stressad och jag tackar inte nej till ett avbrott i det monotona scannandet. Problemet är att han ofta ställer sina gåtor på eftermiddagen och idag var första gången min stackars hjärna som är manisk fixerad på Peter Lorre lyckades svara rätt på en gåta. Dock ingen större vinst. Den var ganska lätt... men ändå.

Dr G: Du och en granne har en mur som precis delar era ägor på mitten, på den här muren brukar din grannes tupp stå och om den skulle lägga ett ägg som skulle ramla ner på dina ägor, vems skulle ägget vara?
Jag: Äääähhh... en sån där hönan eller ägget... grej... *paus+insikt* Men... *argt* EN TUPP LÄGGER JU INTE ÄGG!

Moget av mig att skrika åt en doktor när det är jag som inte riktigt har fattat det här med tuppar o hönor, blommor o bin, omelett och söndagsmiddag. Så att säga.

2

På Body Shop:
Jag: Asså, förra året hade ni nån lotion som inte var "brun utan sol" men gradvis gjorde att ens ben inte såg ut som glittrande fjäll komplett med brölande fjällkor (vänta... va?)
Expedit: Åh. *ledsen min* Den har vi inte längre.
Jag: *förkrossad*
Expedit: *med eftertryck* Jag är ledsen.
Jag: *tappert* Det är okej. *sväljer mina tårar*

Nu har jag nåt från Apoteket... ACO tror jag. Med doft av sunflower-power oil extract to the maximum edge of extreme. Men det är inte samma sak. Inte alls.

Den förra jag hade luktade kokosnöt fast på ett helt okej sätt som kokosnöt annars aldrig brukar lukta. Det var en spännande upplevelse.

Nu upplever jag ingenting. Bara tomhet.

Det visst Expediten. Hon visste att det skulle bli så här och hon led med mig. Det är fint med en sån service känsla.

3

Låt den... orkar inte parafrasera idag heller

I huvudentrén på sjukhuset hänger det här konstverket:


Okej. Inte just det här konstverket för de är filmaffischen till Låt den rätta komma in men men tavlan eller fotografiet jag talar om ser nästan exakt ut så där. Det är väldigt Johan Ajvide Lindqvist.

Och jag älskar verkligen Låt den rätta komma in, Pappersväggar och Människohamn men det är kanske inget jag vill börja tänka på när jag är på ett sjukhus.

Kan ni inte inte ha något mer harmoniskt på ett ställe som i sig själv kan skapa så mycket rädsla och oro?

Visserligen kanske inte alla uppfattar harmoni på samma sätt men... srsly, you guys... det här är kanske så långt bort från harmoni och lugn man bara kan komma.

Idag när vi badade såg jag en liten bebis. En som såg sagolikt perfekt ut och såg ut att lukta gott. Den log och skrattade förnöjt där den guppade i vattnet. Vilken söt liten parvel, tänkte jag, och då började det plötsligt värka i hjärtat.

Fruktansvärt.

Så här kan jag inte bete mig, tänkte jag samtidigt som jag sa: "Åh... den där bebisen kravlar upp ur livmodervattnet och in i mitt hjärta."
Det här med moderskänslor kom så plötsligt att jag inte riktigt visste hur jag skulle uttrycka det, misstänker jag.

Jag vill verkligen ha en bebis. En likadan krabat som jag såg i dag. Den ska krypa runt på golvet i en mysig, mjuk väst och sniffa på saker. Då och då kastar jag en bit patê på golvet som den kan smaska i sig.

Vänta... det är kanske en hund jag längtar efter?

Leguan?

Eller är det en grönsak?

Blandar alltid ihop sånt där. Bör nog väntas med att skaffa barn, husdjur och primörer.

From Russia With Love fast på riktigt. Säger vi.

När jag först hörde talas om de ryska spionerna i Washington, de som levde med döda personers identitet, lämnade orangea påsar med hemliga dokument (Gud, vilken lust jag fick att se om Grotesco... men i alla fall) på tunnelbanestationer var på på Ekot klockan sex på morgonen.

Därför trodde jag först att jag hade drömt om dessa härligt Kalla Kriget-chica spionerna.

Men nu när jag vet att de finns på riktigt blir jag lite glad för det betyder att alla fördomar jag har om spioner stämmer. Därför betyder det även att den brittiska underrättelsetjänsten är precis på det här sättet:



Säger vi.

Excentriskt, charmigt självupptagen tjej som bara vill säga hej

Vet ni vad jag gör liiiiiite för ofta?

Kommer inte ihåg vad folk heter. Ibland är det oskyldiga misstag som att inte komma ihåg om någon heter Sofi eller Sofia och det löser man lätt genom att ljuda fram namnet samtidigt som stirrar stint på personen ifråga för att se när man träffar rätt. (Sssååfffiii...........aaaaaaahhhh?)

För det mesta är det dock så att jag helt enkelt missar vad folk heter och sedan går det för långt tid för att jag ska kunna fråga utan att det känns konstigt. Men det är inte för att inte bryr mig om andra människor, inte alls, utan för att jag alltid måste koncentrera något ofantligt när jag ska mig mitt eget namn under presentationsrundor.

...... annars finns det risk att jag bara upprepar den andres namn så egentligen är det mest synd om mig och inte om alla oviktiga människor som både känner sig kränkta och stötta för att jag inte har tid eller ork att komma ihåg deras obetydliga namn samt existens!

..... eller äh... jag menar... vad jag ville säga var......... det är inte rättvist att jag ska behöva komma ihåg vad vanligt okreativt folk heter när jag för det mesta befinner mig i en kreativ fas? Gör livet lite lättare för ett stackars kvinnligt geni och bär en namnlapp.

Jag är i en enorm kreativ fas just nu. Bara förra veckan lyckades jag faktiskt skruva fast två sängben helt fel. Helt fel. Två gånger. De flesta skulle bara göra samma fel en gång och lära sig av sina misstag men inte jag! Jag är ett geni och står över sånt där. Jag gör minsann om ett misstag minst två gånger. MINST! That's how I roll. Intellectual without a cause och allt det där.

P.S. Jag har en öl i ena handen och skriver det här med andra och känner mig så där lagom mycket som Hunter S Thompson. Fast utan drogerna, skärmmössan och shortsen för de är i tvätten. Shortsen alltså. Vore konstigt om jag försökte tvätta min skärmmössa och droger i en tvättmaskin.