- En allegorisk berättelse om att skriva rest på hemtenta
- Jag tror inte att du vet vad "allegorisk" betyder.
- Klart jag gör. Det är metaforer som håller varandra i hand och öh… den där om at gapa efter mycket öm… räven som smorde kråset med fiskpinnar, du vet.
- Vet jag det?
- Det gör du nog.
- För ibland undrar jag om jag verkligen gör det.
- Tro mig, det gör du.
- Jag var rädd för det.
- Behöver du en kram?
- Jag behöver en drink.
Uppenbarligen hade jag missförstått delar av fråga ett och fråga två har jag missförstått helt och hållet. Det tyckte jag var enkelt. Ibland missförstår jag frågor utan att ens försöka.
(För en gångs skull kan jag bara hålla med.)
Tack, jag tycker också att mitt hår blev extra fluffigt idag.
(Ugh… )
Att skriva rest på hemtenta är för mig ett färskt helvete. Jag har redan hunnit bli fullkomligt hatisk mot texten jag nu måste försöka förbättra. Hemtentan är en vildvuxen djungel men framförallt är den väldigt tråkig. Tråkig, tråkig, trrrrrrrrrrååååååååååkig.
(Lika bra att du börjar skriva nu så du blir av med den.)
Vad var det där? Det lät farligt likt ett förnuftigt råd.
(Va? Åhnej, det var det inte alls. Det var öm… en metafor?)
DU VET HUR JAG BLIR AV FÖRNUFTIGA RÅD!
(Jaja, jag vet. Snälla. Det var inte alls förnuftigt. Det var fullkomligt tokigt. Galet! HAHAHAH! Åh så galen jag kan vara. Ser jag inte ut som en riktig tokfrans, som jag beter mig, va?)
Men du har rätt…
(Äh… har jag? Det känns nästan ännu värre av någon anledning.)
Det är dags att vi ger av på vandring genom den mörka hemtentan i jakt på dess mörka hjärta. Sidekick, ta fram min machete så ger vi oss av!
Texten tornade upp sig framför oss som en grön vägg. Skrik från ofullständiga meningar som blinda kravlade runt på den leriga marken kunde höras på mils avstånd. Högt bland trädkronorna svingade sig tjattrande stavfel och dåliga formuleringar fram och tillbaka.
Min sidekick, som tro det eller ej påminde mig om en ung Lee van Cleef, såg tvivlande på mig.
”Ska inte jag ta hand om macheten?”
”Jag är den modiga skattjägaren och skribenten! Det borde vara jag som går först och delar djungeln med min sylvassa machete!” jag log hånfullt, ”Du är när allt kommer omkring bara en sidekick.”
”Ursäkta?” en ung Lee van Cleef tog ett djupt andetag, ”Jag tänkte bara att eftersom du har en tendens att skada dig på alltifrån stängda dörrar och pappersark vore det kanske en bra idé om JAG höll i den sylvassa macheten.”
”NEJNEJNEJ!”
Det fanns delade meningar om jag vid det här laget stod och stampade i marken och skrek som en femåring som nekats godis på en vardag eller inte. Jag påstod att så hade det inte alls varit medan alla andra påstod att det var en perfekt bild av vad som hade hänt.
”JAG är skattjägaren, DU är sidekicken! JAG hanterar macheten! GE HIT!”
En ung Lee van Cleef räckte lydigt över macheten och jag slet nöjt till mig den, ”Får jag bara ge dig ett råd?”
”Vadå?” jag glodde misstänksamt på honom.
”Det är meningen att du ska hålla i den andra änden.”
Ett antal timmar och ett antal bandagerullar senare var vi på väg genom djungeln. En ung Lee van Cleef ledde vägen med den sylvassa macheten (som jag kallade Vera).
Mina händer bultade smärtsamt, ”Det är ett misstag vem som helst skulle kunna begå.”
”Javisst,” sa en ung Lee van Cleef, kanske lite för medgörligt.
”Vem som helst!”
”Självklart.”
”Till och med du!” försökte jag.
”Nu ska vi inte överdriva.”
Då! Plötsligt! ÅH NEJ! I det höga gräset uppenbarade sig plötsligt en vild fråga två. Den var fruktansvärd att beskåda. Vidrig, ofullständig och helt fel ute. Ett groteskt barn som bara en mor kunde älska.
En ung Lee van Cleef kastade sig undan fråga tvås vilda utfall med malplacerade semikolon.
”Du måste skriva om den här!” gastade han, ”Skriv om allt!”
Fråga två vände sin lite skelande blick mot mig. Jag insåg då att den inte var ondskefull, den var bara missförstådd. Inte menad för denna värld.
Ur väskan drog jag fram min ”Litteraturvetenskap – en inledning” av Bergsten, ”Stackars krake, oroa dig inte,” viskade jag och slog upp kapitlet om den biografiska metoden, ”Jag gav dig liv – ”
Besten anföll!
”OCH JAG TA DET TILLBAKA!” med flinka fingrar och en förvånansvärt effektiv pekfingervals suddade jag ut de felande delarna av resonemanget och fyllde på med en vettig diskussion kring den biografiska metoden och litteratursociologi. När jag var klar badade min panna i svett men fråga två såg på mig med sina lugna koögon. Jag hjälpte en ung Lee van Cleef upp på fötterna igen.
”Det är en förbaskat ful text fortfarande,” påpekade han.
”Sant men det är vår text,” jag la armen om min sidekick såg moderligt på fråga två som lunkade kobent genom djungeln.
En ung Lee van Cleef plockade försiktigt bort min hand från hans axlar, ”Snälla dra inte in mig i det här.”
Vi vandrade vidare tills vi kom fram till Förhalningens Fördömda Tempel, denna byggnad som pulserade med en levande ondska huserade fråga ett; det mörka hjärtat i min felande hemtenta.
”Åh öm… jag kom precis på att jag äh… måste äh – ”
En ung Lee van Cleef väntade tålmodigt på att jag skulle ljuda fram en ursäkt.
”Måste mähhmenmfjfjer…menstruera ikväll. Öm japp. Det har jag skrivit upp i kalender. Går inte att rubba på. Synd med tanke på att vi kom så långt men det finns inget att göra åt saken. Håhåjaja!”
En ung Lee van Cleef grabbade lugnt tag i min arm och stoppade min flykt, ”Nu har vi kommit hit då ska vi banne mig gå in.”
”Men det är så tråkigt med hemtenta. Jag menar, verkligen jättetråååååkigt.”
”Om du aldrig slutar att förhala kommer den aldrig bli gjord.”
”Argh… varför måste du vara så förnuftig?!?”
"Det är liksom min grej," svarade en ung Lee van Cleef och tvinnade sin mustasch på ett alldeles för förnuftigt vis.
Vi nådde templets innersta kammare lite slitnare än tidigare. Vi hade tagit oss genom templets vindlande korridorer utan större problem. Ett par mindre problem givetvis, men allt var vardag i en skattjägares slash hemtentaskrivares liv.
”Kan du förklara för mig,” pressade en sammanbiten ung Lee van Cleef fram, ”Varför, VARFÖR, du ledde oss genom just den korridor som var fylld med köttätande pirayor?”
”Hur skulle jag kunna veta att den skulle vara fylld med pirayor?” svarade jag, ”Och förresten, är inte alla pirayor köttätande så det är väl lite av en tautologi att – ”
”DET FANNS EN SKYLT!” skrek en ung Lee van Cleef hysteriskt.
”ÅHFÖRLÅT MIG DÅ! Jag trodde det var ett trick."
En ung Lee van Cleef gjorde en utmärkt imitation av en skördetröska som börjat sjunga på sista versen, ”Fdssjhhsdf! På vilket sätt skulle det vara ett trick!?!?!”
Jag drog på mig min Viktiga Min Nummer 52 (Passion har tänkt till), ”Varför skulle man varna för att det fanns en fälla i ett mystiskt tempel, va?” sa jag självgott, ”Uppenbarligen var det ett trick för att få oss att välja den andra, tillsynes säkra korridoren.”
”Om det inte nu var så att den verkliga fällan var att de mystiska tempelbyggarna visste att folk skulle tänka precis så och därför satte upp en skylt som varnade för fällan?” påpekade min sidekick lite försmädligt.
Min Viktiga Min Nummer 52 föll av mig, ”EN IRONISKT SANNINGSSÄGANDE SKYLT!?!?! Diaboliskt... ”
”Men nu är vi framme så snälla, vad du än gör, rör inget.”
”Inget?”
”INGET!”
”Inte ens den här spaken?”
”Inte ens den där spaken.”
”Ääääähhhh... ”
En ung Lee van Cleef tog ett djupt andetag, ”Drog du i spaken?”
”Definiera "drog"... ”
”Snälla säg att du inte drog i spaken.”
”Okej. Äh. Då gör jag inte det.”
En ung Lee van Cleef föll ner genom en lönnlucka som mystiskt öppnats under hans fötter. Varför den öppnades där och då lär vi aldrig få veta. Det förblir ett mystiskt mysterium som aldrig finner sin lösning. Aldrig. Aldrig någonsin. Man kan ju spekulera och i vanliga fall får man det men den här gången får ingen spekulera vems fel det var. Det var antagligen inte mitt fel.
”Äh hur gick det? Mår du bra? Har du ont?”
”Det som smärtar mig mest egentligen är hur förutsägbart mitt liv blivit,” en ung Lee van Cleef klättrade mödosamt upp ur fallgropen, ”Okej, ny regel. Från och med rör du inget. Du får inte ens tänka på att röra något, okej?”
”Okej,” sa jag högtidligt, ”Jag lovar. På heder och samvete.”
En ung Lee van Cleef la en arm om mina axlar, ”Och jag ska hjälpa dig,” sa han vänligt. Det kändes som vi hade kommit närmare varandra.
”Är det verkligen nödvändigt att jag har mina händer ihoptejpade bakom ryggen tills vi kommer fram till fråga ett?”
”Å ja,” sa en ung Lee van Cleef med den allra djupaste övertygelsen, ”Det är det.”
”Hur kommer det sig förresten att du hade en rulle silvertejp med dig?”
”Åh flera anledningar, inget att oroa sig för,” försäkrade han mig samtidigt som han knuffade upp den stora porten som ledde till den innersta kammaren. Där längst in i kammaren vilade fråga ett. En best som fick fråga två att likna en lagom bekväm stol. Den såg på oss med sluga ögon.
”Ah, Indiana Passion… vi möts tillslut!” väste den.
”Jag är ganska säker på att vi träffats förut,” jag nickade, ”Jo, jag är definitvit mycket relativt ganska säker på att vi träffats förut eftersom det var jag som skrev ner dig.”
”NOG MED SMÅPRAT!” avbröt besten mig irriterat.
”Va?” jag kände mig förolämpad, ”Vi har inte ens börjat att diskutera det här kalla påskvädret ännu. Har du ingen skam i kroppen?”
Monstret slingrade sig närmare oss. Den luktade unket och ogenomtänkt, dess kropp täckt av ofullständiga meningar vars betydelse gått förlorad sedan flera veckor, ”Tror du att du kan skriva om mig?”
”Jag har inte så mycket val, va,” sa jag, ”En vis vän sa en gång till mig: Lika bra få det gjort när vi ändå är här. Eller hur?” jag tänkte armbåga en ung Lee van Cleef lite vänskapligt i sidan bara för att upptäcka att han inte längre stod vid min sida utan var på väg ut ur kammaren.
”Hallå!” utbrast jag förnärmat, ”Försöker du överge mig när jag behöver dig som allra mest? Du är ju min förnuftiga röst.”
”Det var det förnuftigaste jag kunde komma på!”
”Kom igen, du kan åtminstone ta bort tejpen,” gnällde jag. Motvilligt lunkade en ung Lee van Cleef tillbaka till min sida, tog bort tejpen och muttrade nåt om att det var slöseri med bra tejp.
”Okej. Vad ska vi har för taktik? Vad är fråga etts svaga punkter?”
”Det finns bara ett sätt,” sa min sidekick, ”Du måste helt enkelt brodera ut dina resonemang kring maktstrukturerna i novellen du ska analysera.”
”Määäähhhh… det är så tråkigt! Såsåsåsåsåsåsåååååå trååååååkigt!”
”Det är det enda sättet!”
”Trrrrrrrrrrrrråååååå – ”
”Jag vet att du hatar förnuftiga råd men om du inte skriver rent din hemtenta här och nu kommer vi kanske aldrig fly från förhalningens fördömda tempel. Vi blir fast här för evigt! Dömda att bli skuggor av våra forna jag, varelser som mest påminner om det man finner i de mörka haven. Blek hy med pulserande blå ådror och ögonen blanka och tomma på empati och förståelse för omvärlden.”
” – ååååååååååååå… vänta, verkligen? Allt kommer allt det där att hända?”
”Kanske inte allt… ”
Jag vände mig mot fråga ett som vältrade sig i sin egen ofullständighet.
”Är det verkligen det ända sättet?”
”Jag är rädd för det.”
”Men det är så tråkigt.”
”Jag vet.”
”Så fruktansvärt trååååååkigt!”
”Du kan göra det. Jag hrm… äh… tror… *host*… att du kan klara det,” sa han och drabbades av någon slags ansiktsspasm, ”Du är vårt enda hopp,” han såg lite illamående ut.
”Ifall vi dör, då vill jag att du ska veta,” min ögon blev blanka av tårar, ”Att av alla mina röster som studsar runt i mitt huvud har jag alltid tyckt bäst om dig.”
”Ifall vi dör, då vill jag att du ska veta att jag,” han tvinnade nervöst sin mustasch, ”Att jag alltid- STÄPPLÖPARE!"
"GAH!" jag duckade och kurade ihop mig till en boll, "Inte i ansikte! Inte i ansikte!"
"Åh förlåt mig. Falskt alarm."
"Rrrrrr... "
Fråga ett krälade närmare oss med fasansfulla gaddar som droppade med gift. Jag tog uppgivet fram min "Litteraturvetenskap - en inledning".
För att skona känsliga tittare lämnar jag det till fantasin hur skrivprocessen gick till eftersom det var fruktansvärt, ohyggligt… tråkigt. Så otroligt tråkigt. Jag dog ett tag pga tråköverdos men sen levde jag igen och skrev klart. Det var ett mirakel. Folk grät, skrattade och bara mådde. Årets feelgood kunde man säga om man ville men det vill man inte för det var såsåsåsåsåssååååååååååååååå tråkigt.
Jag slapp i alla fall stäpplöparna.
Slutet gott, allting gott.
