Fjärran lockar du min syn tills allt jag är, har varit och kommer vara, rinner ur mig och fyller upp det tomrum vi kallar himlen. Hur jag undrar och fruktar vad du är.

När jag får i mig ett glass för mycket eller två så händer det att jag börjar ljuga om att jag köpt en juicecentrifug och morgonen efter förnekar jag juicecentrifugens existens överhuvudtaget.

"Juicecentrifug? Va? Vad är det?"

"Hanna... "

"Nej men allvarligt. Har aldrig hört talas om det och påstår du att jag har en juicecentrifug?"

"Du påstod det... insisterade till och med."

"Hur ser en juicecentrifug ens ut? Va!? Är det inte en sån där grej astronauter tränar med när de ska ut i rymden, va? Va!? VA!?!?"

"Hanna... "

"Tycker det är lite fräckt mot astronauterna att fylla upp deras träningsredskap med frukt och andra juiceingredienser."

"Hanna... "

"Personligen så skulle jag aldrig kunna håna en astronaut. De har sett evigheten vettu och har inget att förlora längre. Leka med elden det där, vettu. Eller typ... leka med den vidsträckta ofattliga eviga intigheten. Tro mig. Inget du vill leka med."

"Hanna... du uttalar det fortfarande som ljuscentrifug."

"VI SÄGER DET PÅ PRECIS SAMMA SÄTT OKEJ!?!?!"

***

På det hela taget kunde jag ha gjort mycket värre saker än att ljuga om juicecentrifuger (samtidigt som jag uttalar det ljuscentrifug). Det kunde vara mycket värre. Jag skulle till exempel ljuga om att jag var en astronaut. De ser allvarligt på sånt. Mycket allvarligt. Egentligen är det bäst om jag inte pratar eller skriver om dem. Ju färre tankar som ägnas astronauter desto bättre. De kan känna av sånt.

Samtidigt... i framtiden!

Jag sitter vid en brinnande oljetunna och värmer mina frusna tassar. Runt omkring oss breder sig det post-apokalyptiska landskapet ut sig. Orsaken till förödelsen minns jag inte längre och det är inte längre viktigt. Min hud är skrynklig och har den där hälsosamma radioaktiva lystern.

Runt omkring mig sitter resten av min klan. En liten spillra av mänskligheten. De är klädda, precis som jag, i tunikor och pryder sig själva med fjädrar, pärlor och ansiktmålningar. As you do in post-apokalyptiska klaner. En del bär dessutom artefakter från Tiden Före Allt Gick Käpprätt Åt Helvete, som glittriga dvdskivor och laptopfodral som en slags mysig hatt.

Eftersom jag är den äldsta bär jag flest artefakter. Jag lyfter min knotiga käpp och dunkar marken ett par gånger. Klanen vänder sig mot mig och ser på mig med tindrande ögon. I vissa fall, tindrade öga. Det är framtiden. Mutationer och skit. Eller vad vet jag? FRAMTIDEN! Saker och ting är flera sorters vrickat.

De hyschar åt varandra och jag inväntar tills de alla lyssnar andäktigt på mig.

"Jag minns... " börjar jag och alla lutar sig framåt för att inte missa ett ord, "Jag minns... det där avsnittet i Xena: Krigarprinsessan när en kvinna ska berätta om hur fantastisk Xena är och hon: 'Xena lärde mig svinga ett svärd och hjälpte mig brodera min bröllopsklänning' och alla krigare bara: 'Shit, Xena! Kan du brodera?' och Xena bah: 'I have many skills'."

Jag nickar nöjt, "Det var ett bra avsnitt."

Klanen ser hämfört på varandra.

[Film Noir]

Klockan är halv två.

Jag är fortfarande klädd i pyjamas.

"I'm getting too old for this shit," dricker mera kaffe.

Jag borde verkligen diska, lägga fram kläder för imorgon, boka tid för tvätt, packa träningskläderna och gå och lägga mig....

Haha. Ni vet hur det är när man diskutera med folk som bara är så blurgh att man bah förvandlar sig till en uråldrig mardröm, äldre än mänskligheten och jämngammal med universums förstfödda som försvar. Haha. Ni vet.

Kvinnor som: "Jag är inte som andra tjejer," kastar med håret och förkastar feminitet.
Och jag som kastar med håret men eftersom jag är kortklippt ser det mest ut som jag är mitt uppe i en exorcism och inte en hånfull gest.
Kvinnor som: "Jag är inte som andra tjejer. Jag köper spel istället för smink."
Och jag som fortfarande skakar häftigt på huvudet fram och tillbaka.
Kvinnor som: "Äähh... jag är inte som andra tjejer. Jag går inte ut och dansar i urringade kläder, jag läser böcker."
Och jag börjar vibrera så våldsamt med hela kroppen att armar och axlar vrids ur led.
Kvinnor som: "Nejnej snälla jag är inte som andra tjejer. Jag... jag har inte kjol och jag... åh gud nej... "
Och jag som blivit suddig när min kropps vibrationer inte längre kan uppfattas av det mänskliga ögat.
Kvinnor som: "Åh min gud den är full av stjärnor... "
Och jag som vibrerat sönder gränsen mellan tid och rum.

Haha. Ni vet hur det är.

Män som: "Du behöver inte sminka dig. Du är fin som du är," klappar på ett huvud med tunga händer. Vems huvud det var vet vi inte.
Och jag som: "Pfff! Det vet jag väl!" lutar mig nära, nära och viskar i deras öra, "Jag är så jävla fin och jag blir bara finare med smink på," kladdar beslutsamt in foundation i huden, "Bevittna min uppenbarelse och förtvivla!"
Män som backar undan, höjer armen för att skydda sig men det är försent. Alldeles försent.
Och jag som: "Alla ska älska mig och fyllas med ånger!" använder den där trio-concealern som är så sjuk i huvudet bra, en efter en raderas alla små skönhetsfläckar och skavanker från mitt ansikte tills endast det bästa finns kvar.
Män som låter sina fingrar krökas till klor och lyfter händerna mot sina ögon.
Och jag som: "Skåda detta läppstift. Det är dior med en nyans av rött som först såg dagens ljus 1952!" jag drar upphetsat efter andan, "Jag köpte läppennan samtidigt!" målar mina läppar röda.
Män som bara lämnar kvar sin skugga. Deras absoluta fasa förevigad som en mörk silhuett mot husväggen.

Haha. Ni vet hur det är.

Ni vet.

Om jag någonsin blev kidnappad och min kidnappare band mina händer, öppnade upp bakluckan till sin bil, pekade och sa: "Slam dunk da funk get into mah trunk!" så skulle jag förlora all respekt för hen.

Albert Camus tyckte att han den där Sisyfos var lycklig och man: "Camus, han fick knuffa en sten uppför en backe. Inte ett särskilt kul jobb, va." Och Camus: "Nu tror jag att du missförstår mig med flit." Och du stryker honom hårt över kinden med ett stilla leende på läpparna.

Först måste jag komma på vad jag ska äta. Sen äter jag det jag bestämmer mig för. SEN MÅSTE JAG INOM ETT PAR TIMMAR KOMMA PÅ MER SAKER MAN KAN ÄTA!

Verkligen vardagens sisyfosgöra. Här sitter man och allt du kan göra med ditt liv är att stirra kallt på en haloumiburgare och fråga den: "Vad är det här för ett nytt helvet?" men haloumiburgaren svarar aldrig.

Du kan bara hoppas på att inte en dag helt tappa fotfästet men vem försöker du lura? Du sitter och ställer retoriska frågor till en haloumiburgare. Det är försent. Allt är försent.

Dessa tider. Detta liv. Alla dessa fonduer jag inte hinner med. Krävs inte mycket mer för att få mig förlora sans och vett. Ärligt talat, står här på kanten och kikar ner över vansinnets brant och hörni utsikten är fantastisk. Jag bah.... dööööööör det är så fint!

Men det är ingen som lyssnar på dig... förutom en haloumiburgaren och ärligt talat... den har inte mycket tid kvar här i världen.

Vad jag menar är att är en ung kvinna med hälosam aptit och vi kan tillfället i akt att meddela att om jag någonsin upprepar detta påstående (se "hälsosam aptit") i din närvaro måste du genast ställa kontrollfrågan:
 - Hanna, är du full?

Och om jag då ler alldeles saligt och svara: "Ja, kamrat. På livet." då måste ni låsa in mig på ett rum, gärna med madrasserade väggar, tills jag lugnat ner mig igen.

Ett sorts serious talk med inslag av "vänta... va?"

Var på föreläsning om Polen under kriget, specifikt om de som sammarbetat med tyskarna. Polska polisen och judiska rådet i ghettot. Föreläsaren var hela tiden noga med att tala om det aldrig var svart och vitt. Hur frivilligt var egentligen frivilligt samarbete om man befann sig i ett getto?

Helt ok föreläsning (som min bror påpekade var det lite för mkt "det här beskriver jag mer i min bok) men skådespelet efteråt var värt att höra.

Som till exempel vad jag skulle vilja kalla en omvänd Godwins lag. Alltså, lagen om att en diskussion (vanligtvis internetdiskussion) förr eller senare kommer sluta med att någon jämför någon/något med Hitler/nazister.

Det som hände på föreläsningen var att någon jämförde det faktum att en del av deporteringen av judarna till koncentrationsläger skötes av andra judar med hur långtidsarbetslösa i Sverige behandlas.

Vänta... va? Alltså... va? Jag menar... va? PÅ VILKET SÄTT ÄR DET EN RELEVANT JÄMFÖRELSE! SNÄLLA FÖRKLARA DET FÖR MIG TY JAG FATTAR EJ!

Plus att en del polacker i publiken kände sig personligen påhoppade av föreläsaren som hela tiden var noga med att lyfta fram att det hade funnits polacker hade riskerat sina egna liv för att skydda judiska familjer. Att det som skedde i Polen inte var ett unikum, att det hade skett i andra ockuperade länder men att han pga sitt polska ursprung valt att undersöka de fall av polskt samarbete med nazisterna. Han hade dessutom dedicerat sin bok till en familj som alla blev mördade av den polska polisen för att de skyddat en judisk familj.

Men nej, det var ändå en hel del: "Men varför vill folk prata om vad Polen gjorde under kriget? Varför inte Frankrike? Nederländerna? VARFÖR HATAR ALLA POLEN!?!?"

Ok. Just varför denna föreläsare intresserade sig för Polen och kriget kan ju ha att göra med hans påbrå, att hans familj var från Polen. Det kan ju vara en grej som påverkar hans val av land att skriva om.

Det är inte vettigt att under en föreläsning om Polen och kriget utropa: "Men buhu Frankrike var också antisemitiskt! De var antisemitiska på medeltiden medan den polska regionen hade religionsfrihet! Vi är inte de enda som var antisemiter!"
Men gå och skriv en bok då om Frankrike och kriget. Skriv en bok om de franska antisemiterna. Bara för att en bok skrivs om Polens roll i kriget så betyder det inte att någon ursäktar det som hände i Frankrike. Och om du nu går och skriver en bok om vad fransmän gjorde mot de franska judarna så blir det som hände i Polen varken förminskat eller förstorat. Det här måste diskuteras och det är inte du personligen som anklagas.

Ja, jag talar till dig unga tant som stod bakom mig och slog på min stolsrygg för att du blev så upprörd över att man pratade om antisemitism i Polen när det fanns antisemtisim i andra länder (no shit sherlock... ) och du behöver cool your chili som man säger.

Uppföljaren handlar om när ingen förstår mina skämt som är referenser till en obskyr 90-tals tvserie som i sin tur är en referens till en amerikansk tvålreklam från 50-talet.

Ni vet i en viss typ av skräckfilmer när dimman ligger tung och månen bah: "Tittut!" och vår protagonist ser ner på sina händer. De är täckta av hår. Den monstruösa transformation har påbörjats. "Whhhhaaaattt is happeeeening to meeee!? What have I become!?" hens ångestfyllda skrik övergår snart till gutturala morr.

Ni vet det?

Hände mig idag. Precis det hände mig. Fast istället för måne var det brittisk järnvägshistoria.

Minns inte hur det började men jag hör mig själv säga: "Du vet Isambard Kingdom Brunel," jag skrockade och la skämtsamt till: "Sa hon som om du inte visste det! HA!" som om det var självklart att var och varannan ständigt hade namnet Isambard Kingdom Brunel på tungan (om inte har haft det namnet på tungan, pröva! du kommer att bli överraskad... så överraskad *ondskefullt skratt som övergår till host*)

Den andre ryckte på axlarna och log lite överseende, "Vem är det?"
Jag skrattade igen. Vilken skämtare jag hade fått på halsen. Jag puffade lekfullt till den andre på axeln.
Den andre gned sin axel och upprepade, "Vem är det? Hanna, på riktigt. Jag vet inte vem det är."
"Isambard Kingdom Brunel," förtydligade jag.
"Nej. Vet fortfarande inte vem det är."
"Det klart du vet vem Isambard Kingdom Brunel är!" skrek jag sansat.
"Nej."
"ISAMBARD KINGDOM BRUNEL! *hickar* Åh gud what have I become?" mitt ångestfyllda skrik övergick snart till gutturalt morr. Sedan kravlade jag iväg iväg på alla fyra.

Och den andre suckade och skulle precis återgå till sitt Liv när telefonen ringer. Den andre svarar försiktigt och.... förlåt, jag vet inte riktigt vart det här är på väg. Jag är rädd för att det var på väg mot ett ganska trist skämt, alltså "the call is coming from inside the house".

JAG TROR INTE ENS JAG VET VILKEN FILM DET ÄR!?!?

Asså... va? Nej. Vi avslutar det här med lite värdighet. HA. HA. HA. Värdighet Där har vi ett bra skämt.

Skenbar orimlighet

När: Morgon
Var: På bussen
Varför: På väg till jobbet

Och i mitt huvud, den ständigt pågående tankegången: "Mm-hm, snyggare än vad du är. Haha. Definitivt snyggare än dig. Whoa! Vad tänkte du med när du klädde dig i morse? Hurrrrrrrrdurrrrrr... är nog snyggast av alla på den här bussen."

Plötslig insikt: "Men jag är nog inte den ödmjukaste."

Låter denna insikt sjunka in med värdighet. Erkänner det som en sanning. Gör det till en del av min självbild. Blir lugn och rofylld. Fullkomligt harmonisk. Så jävla zen.

Plötsligt! Ännu en insikt. Guards, vad är det här? Insiktens dag? (hurrdurr): "Men tänk om det gör mig till den ödmjukaste på bussen eftersom jag precis insett hur otroligt högmodig jag är?"

*upphör att existera pga paradox as you do*

"Och det var därför jag var försenad till jobbet imorse."
"Hanna... "
"Okej nej, jag läste en bok tunnelbanan och missade när jag skulle av..... men jag var antagligen den snyggaste i hela vagnen!"
"Utseendet är inte det viktigaste i hela världen."
"Du är inte det viktigaste i hela världen. *välter vi sitter vidbordet*"
"... du vet att det där var ditt bord där din-"
"Javisst."
"- laptop stod."
"Precis enligt planerna."
"Du hade sönder din laptop. Den är i två delar. Var det här precis enligt planerna?"
"Menar du sönder eller... *lutar mig nära, nära och viskar* ... bättre?"
"Jag hatar dig med en brinnande intensitet som får universums alla glödande stjärnor att verka svala och avståndstagande."
"Menar du hata eller... *lutar mig ännu närmare, trycker min kind  hårt mot din* ... bättre?"

Var jag får det ifrån

Jag: Det är ett bra äpple. Vad är det? Discovery?
Pappa: Ja, det är det.
Jag: Gott.
Pappa: *får något i blicken*
Jag: Pappa. Nej.
Pappa: Ja, det har...
Jag: Snälla. Gör det inte. Nej. Snälla. Nej.
Pappa: .... jag upptäckt. 
Jag: . . . 
Pappa: *spricker upp i ett flin* 
Jag: Varför? 
Pappa: *skrattar ondskefullt*

Som hans avkomma kan jag bara hoppas att en dag bli en lika dryg förälder. Svåruppnåligt? Javisst! Till och med omöjligt skulle en del säga men jag vågar drömma.

Jag vågar hoppas att en dag kommer jag ha ett barn som ser på mig med en sorts skräckblandad frustration och bara: "Aaaarrrghhhh mamma! Du är så *vsäer plågsamt fram det fruktade order* pppppppiiiiiiiinnnnnnsssssaaaaaammmmmmmmmmmm."

En dag, mitt barn. En dag. Jag har så mycket upplevda pinsamheter och potential till orsakade pinsamheter i lagrad i denna kropp. Det vore en stor synd att inte dela med mig med nästa generation.

Kom ihåg, barn är vår framtid. Eller nåt. Jag vet inte. Imorse såg jag ett barn som slickade på en tunnelbanedörr såatteh... jag vet inte hur ljus den framtiden är.

Till mitt försvar är det svårt att komma ihåg namn och ansikten när ingen är riktigt lika intressant som jag är *fyrar av bländande leende mot spegelbilden* Yeah, I'm talking about you, giiiirl. *sju års olycka*

När jag vänder mig till en av festdeltagarna och säger:

"Asså, förlåt att jag kallat dig J---- hela kvällen."

Han är uppgiven, sårad men framförallt frustrerad, "Men Hanna, jag heter ju J----."

Jag nickar, "Precis. Det visste jag väl. Gick du på den enkla?"

Han ser misstänksamt på mig. Försöker inleda avledande manöver med min berusande men framförallt berusade charm.

Tur att man har en fest att gå på ikväll annars hade vi legat risigt till (alltså blivit tvungen att äta en efterätt som inte är äcklig men inte heller särskilt god)

"Mmmm det bästa med helgen är att jag kan ta en tupplur nästan när jag vill!"

Stannar upp. Tänker efter. Och: "Vänta... va?"

Existentiell kris in... 3 ... 2 .. 1... LIFT OFF!

*med hårdkokt röst* "I'm too young for this shit."

Jag: *omlusten av det hungriga mörkret*

En glad röst: God morgon!

Jag: *hårdkokt röst* Är det? Jag menar... vissa dagar så vet man bara inte. *stirrar tomt in i evigheten*

En glad röst: ......

Jag: Vaddå?

En glad röst: Ibland vet jag inte vad man ta sig till med dig.

Jag: *hårdkokt röst* That makes two of us, pal.

En glad röst: Nej, ssshhhh... *omfamnar mig* Bara.... sssshhhh.

Komplimanger ska tas emot som du tar emot kastyxor. Varsamt och tacksamt. Du ska vara glad att någon ens vill klyva din skalle i två. Det är mer än du förtjänar. Seså. Stå still nu.

Får kommentaren:

- Vilken fin klänning!

eller

- Bra jobbat! Du jobbat jättesnabbt och duktigt!

och min första instinkt är att

ALLT JAG ÄR OCH GÖR ÄR FÖRDÄRVAT. Det måste renas med eld och blodoffer. För mina synder måsta jag sona. Jag har säkert jättemycket synder. NI KAN BARA ANA ALLA DESSA SYNDER. Ibland händer det att jag ljuger. Jag ljuger säkert jämnt utan veta om det. *svettas kopiöst*

Sen inser jag att det är lite knäppt och säger: "Tack!" istället. Kanske händer det att jag rodnar häftigt och blir svettig. Men det är bättre än att ge efter för den ständigt närvarande känslan över att jag har det för bra och snart kommer någon att inse att jag har det för bra. Att livet kommer komma ifatt mig och då måste jag betala tillbaka allt.

Med ränta, hörni, MED RÄNTA.

Universum kommer kräva tillbaka allt och när jag inte kan betala kommer universum säga: "Vi kan lösa det här med betalning på... andra sätt. Och nej, jag försöker inte förföra dig."

Och jag: "Öm... va?"

"Jag vet att det var det du tänkte säga."

"Ursäkta?"

"Åh försök inte, jag känner dig. Jag vet vem du är. Jag har sett hur du kör skämt tills det är utmärglade och svaga och inte särskilt roliga längre."

Jag bryter ihop, "Åh du har rätt! Vad ska jag ta mig till?"

Universum klappar mig tröstande på axeln, "Har du försökt det här med nätdejting? Kanske skulle va nåt."

"Tror du det!?!" pressar jag fram mellan mina snörvlande snyftningar.

"Definitivt! Du är trevlig och snygg tjej och - " universum suckar, "Ta bort din hand från mitt knä."

"Wow oj! Hur kunde den hamna där? Säg det! Har ingen aning! INGEN ANING!"

"Hanna snälla... "

"Om jag skulle fråga dig... "

"Gör det inte... "

"Om du bara var glad att se mig eller om du hade arméns musikpluton i fickan. Då skulle du, eftersom du,är hela universum, tekniskt sett ha arméns musikpluton i fickan?"

"Antar det?" svarar universum motvilligt.

*sväljert hårt och knäpper upp översta skjortknappen vilket är en bragd eftersom jag har en tshirt på mig*

Ett perfekt hem är hem med ett fondueset som aldrig används. Det står på en hylla i källaren. Ensamma kvällar kan du höra hur det dunkar. Du fylls av en enorm skuld. Varför har du aldrig använd fonduesetet? Fonduesetet får golvplankorna att banka o bulta och "Vad är det här?" tänker du, "En novell av Edgar Allan Poe eller?"

När recept antar att du har vissa köksattiraljer som du inte har och du känner att receptet tyst dömmer dig.

Till exempel inledningen till en samling enkla frukostrecept för helgen:

"Superenkla recept. Allt du behöver är [ett par ingredienser] och din juicecentrifug."

Öh just det... min centrifug. Min juicecentrifug. Ska bara kila iväg och släpa fram juicecentrifugen. Den står bredvid mitt fondueset.

"Ugh... har du inte en centrifug? Öm okej! Jag menar, det är inte som om juice är den nya hettaste trenden."

Är det inte? För jag trodde -

"JO DET ÄR DET JAG VAR SARKASTISK! Juice är så hävla hett just nu att du inte bara - ARGH! Såååå heeeetttttt!!"

Whoa... cool your hot jalapenos, amigo.

"*djupt andetag* Okej. Vi kan fortfarande rädda det här företaget. Vi kan göra en trevlig frukostsallad istället. Först, ta fram ditt kuljärn!"

Ööömmm... mitt kuljärn?

"Ditt kuljärn."

Mitt... kuljärn.

"Säg inte att du inte har ett kuljärn."

Okej. Det kan jag faktiskt fixa. *är demonstrativt tyst*

"ARGH! Du är- MEN JAG! Åååå jag kan inte ens! UGH! Jag kan inte jobba under de här förhållandena! Om nån vill mitt nåt är jag i min loge."

Äh visst? Ingen fara. Jag kan ju laga mat utan recept. Ömmm... hur svårt kan det vara?

Och det var stickrepliken för dråpligheter som släntrade in på scenen och tog sig för pannan och stönade: "Men asså... du kan inte ha varit ensam i mer än en halv minut? Hur har du lyckats med det här?!?"

*håller stolt upp min tallrik yoghurt med banan och rispuffar. Den har på något sätt lyckats bli en aning flamberad* Jag är talangfull på många olika sätt, viskar jag in i tomheten.

Dårpligheter suckar, "Tja, där har du rätt i alla fall. Mycket talanfull."

Hahah. Försöker du förföra mig?

"Nej," Dårpligheter bleknar, "Åh alla gudars nej. Nej. Jag skulle aldrig kunna se mig själv med någon som precis lyckats antända sina en skål yoghurt med sin bara händer. Vilken framtid skulle vi kunna ha?"

Jag vet inte hur det här hände, mumlar jag moloket och betraktar det omöjliga infernot i mina händer.

Dråpligheter läggger armen om mig, "Till ditt försvar är det ingen som vet hur det hände."

*nasalt skratt* Ahahah försöker du förfö-

"Du vet, dina ögonbryn är helt eldiga."

Raawr. Du ser inte så dum ut själv.

"Nej, men jag menar... bokstavligt. Dina ögonbryn brinner."

Mmmm. Ja. Jag ser vad du gjorde där. Dubbeltydigt. Ett skämt. Dråpligt.

Dråpligheter ler så där skälmskt som bara den kan göra, "Tja... du känner mig!"

Vi skrattar hjärtligt medan vi förgörs av lågorna.

Den komplicerade känslan när jag lutar mig mot en vän och säger: "Får jag viska en sak till dig?"

Och de: "Nej, Hanna, jag vet vad du tänker göra. Jag läser din blogg."

Jag vill verkligen viska om koagulerat mjölkprotein i deras öra men samtidigt suktar jag efter bekräftelse.

Svårt liv.

Läser om vandringssägner i USA och den här med en skog som är hemsökt av en deformerad getman.

Ni vet... tillskillnad från det mindre skrämmande fenomenet: Den välskapta getmannen.

"Å nej! Vi jagas av en getman som vill förtära vårt kött eller nåt men hans ansiktsdrag är åtminstone symmetriska!"

Det här mina vänner är story satyr.

Satyr. Satir. Satyr. Getman. Jag dör. Det här är för roligt.

hahahahahahaHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHhAHANNNNNNnnnnngggggghhhhh

 

............. förlåt Lucy Liu, jag ska skärpa mig. *slinker in under en soffan och skäms*

krossat imperium efter imperium

När jag handlade blev jag så där godis sugen. Tänkte att jag skulle unna mig lite men sen så tänkte jag... ÅH NEJ! Det blir fika på jobbet imorgon, var inte girig nu.

Unna dig något annat. Som till exempel te. Oolong. Kom igen. Säg det högt. Oolong. Vilket dråpligt ord. Unna dig det. Mmm. Smarigt värre.

Gör därför en liten tur till den där mysiga lilla tebutiken som känns så där genuin och allt sånt där. Undersöker två olika sorters oolongteer. Bestämmer mig för ett hekto av sorten med mer finskurna blad.

Teförsäljaren väger mitt te och säger, "Det blir 379 kronor."

Jag blir illröd och svettig av plötslig panik, oförklarlig vrede och: ".... SA DU TRE HUNDRA KRONOR ÄR DU HELT FRÅN VETTET MÄNNISKA!!?!? ETT HEKTO FÖR NÄSTAN FYRA HUNDRA ÄR DU GALEN MÄNNISKA!?!?!?! SÅNT MÅSTE MAN SÄTTA UPP EN VARNINGSSKYLT FÖR!!!!"

Teförsäljaren tar ett litet, nästan omärkbart steg bakåt, "Jag bara skämta... " viskar hon, "Det är 79 kr."

Jag: "Åh ett skämt. Ha. Ha. Ha. Ha. HAHAHAHAHAHAHHAHHHNNNNNNGGGGHHHHH!!!"

Harklart mig och säger sedan lugnt, "Åh jag älskar skämt," tar ett djupt andetag, "Förlåt, jag är lite trött i skallen. Blir lite virrig av det. Jag skulle nog kunna gå på allt du säger."

"Haha!" teförsäljaren ler mot mig, "Då kanske du borde stanna här ett tag till."

Jag ler tillbaks och: "Haha va försöker du förföra mig?"

Vi stirrar på varandra och sedan upphör jag att existera.