"Vad gör du här? Bor du ens här?" frågar de mig. Jag bara ler och svarar: "Bor. Bodde. Kommer att bo. Tiden är en illusion. Vi är alla kosmiska antiloper, min vän." Men trots att tiden är en illusion så var det ändå bättre förr enligt säkra källor.

Det var bättre förr. När barnen kunde kila ner till affären och köpa mjölk som var mer oskyldigt vit. När män var män och kvinnor var kvinnor. När det inte fanns en gråskala. När man kunde göra rätt för sig. När man visste vem som var vem. När vi inte köpte mer än vad vi behövde och vi slapp alla dessa smartphones. Då var världen var enklare att förstå.

Det var bättre förr. När män var andra män som kom från skogen och kvinnor var den andra kvinnan i spegeln. När vi tog av oss vår hud och spillde ut över köksbänken varje morgon. När män var trasiga inälvor på stenar och kvinnor var sjuarmade titaner vars svullna magar var fulla av jäsande städer. När ett par såriga fötter njöt av den svala cementen en kall junimorgon. Då var världen enklare att förstå.

Det var bättre förr. När vi skar ut bitar ur hjärnorna hos dem som var annorlunda. När vi fyllde barnens lungor med gas. När vi lät rovdjur vandra fritt för att det egentligen inte kunde hända där eller här. När en rostig spik alltid var döden för det var naturligare så. När män och kvinnor bodde i tysta rum utan fönster med ett litet ljus.

Då var världen enklare att förstå och jag minns det som om det vore igår.

De nickar för de förstår precis vad jag menar. "Du bor alltså inte här?" säger de.

"Nej, det kan man säga."

"Då är det jag som går och ringer polisen."

"Usch vad du är prosaisk. Gör dig inte besväret, jag hittar ut själv." Jag pekar bestämt med hela handen. "Där är dörren."

Och så kryper jag ut genom fönstret.

Trist att det var på femte våningen. Vad är det? Typ tredje gången det händer?

Komiskt "womp womp wooooomp" hörs från trombonen i min lägenhet. Vet fortfarande inte riktigt var det kommer ifrån. Hur svårt kan det egentligen vara att hitta en trombonist i en etta? Inte så svårt tror man men se där!

Finsmakaren

"Mmm, det där ser gott ut. Det kan vi köpa."

"Äääh jag vet inte riktigt?"

"Va? Tvivlar du på min goda smak?! Förnärmad är bara riktnumret på mina känslor just nu."

"Hanna.... vad hade du i din lunchlåda idag?"

"Det var en slags delikat leversallad."

"..."

"... jag förstår vad du menar."

Party like it is that one movie with Robbie Williams from 1993

De kallade mig galen, de kallade mig knäpp, en del kallade mig Anna vilket inte är såååå konstigt. Bara en bokstav som skiljer så det gjorde mig inget. Men deras tvivel! ACK DERAS TVIVEL! Deras tvivel stack som knivar i mitt hjärta och om jag hade en poets själ hade jag skrivit en diktsamling om den smärtan. Tyvärr har jag en själen från en liten som en gång skrek åt en kassör på mataffären och alltid ångrat det. Totalt värdelös.

"Det kan inte göras!" sa de till mig, "Det är omöjligt!"

Men jag bara skrattade. Jag visste inte betydelsen av ordet 'omöjligt'. Delvis för att någon slitit ut just den sidan från min ordbok.

Därför ska jag göra det ikväll. Två fester. Samma tid, samma kväll. En lördagkväll, Mrs Doubtfire-style. Fast ni vet... utan att klä ut mig till en 50-årig barnflicka från England. Alla vet att det är strictly 50 årsfesten.

OOBE

En annan avdelning bjuder på fika på grund av att en person ska sluta. Hon är glad men lite missmodig eftersom hon arbetat väldigt länge med ett projekt som hon nu måste lämna.
"Det är som mitt barn," säger hon och skrattar sedan, "Men jag antar att jag kan döda det med!"

Andäktigt skyfflar jag in mer tårta i munnen. Hon pratar alldeles fantastiskt. Är det så är det är att lyssna på när jag pratar? Är det här samma sak som en utomkroppslig upplevelse?

Spänningen stiger i takt med att trombonmusiken sväller upp i bakgrunden likt en mogen säck fylld med...

... vet ni vad?

Jag var på väg att göra en liknelse. Att musiken svällde likt en säck med flugägg som är på väg att spricka under huden i din nacke. Jag skulle vidare förklara hur du först skulle ana vad som hänt när du kände den där kittlingen i kroppen när larverna började kräla precis under epidermis upp mot din hjärna.

Det tänker jag inte göra. En del saker förtjänas att upplevas bara som de kommer Till exempel serien Lost eller att en dag vakna och upptäcka att din kropp inte längre är din egen.

... räknas det som en utomkroppslig upplevelse? Eller gills det inte på grund av parasiter?

Vetenskapliga frågor som vi aldrig kommer få svar på eftersom sjukhusrådgivningen hela tiden lägger på när jag ringer dem.

Allt började som det ofta börjar. Med att gud eller gudinna högg av en annan guds eller gudinnas onämnbara och ur det skapade de världen. Människan formsdes av jorden som Gudarna andades liv i. Gudarna gav henne kunskapen om världen och verktygen att förstå den. Människan såg då på sin värld och sin livslott och sade: "När ni säger att världen skapades från ett stycke onämnbara... menar ni underkläder eller... ?" Och gudarna skrapade med fötterna mot marken och undvek hennes blick. Och människan förlorade sin tro och sa: "Bläh äckligt!"

När gudarna skapade världen var de oaktsamma på fler sätt än deras sjuka val av grundmaterial. De lät både träta och strävan bita sig fast i människornas liv. Sjukdom infekterade oss och hunger plågade oss. Krig och ond bråd död blev vår vardag.

En av gudarna bestämde sig för att göra något åt detta. Guden ville ge ett paradis till människorna som fortfarande vandrade genom existensens gryning med staplande steg. En värld där det inte fanns köer. Varken på vägar, på konsum eller på systemet. Där människor inte gick alldeles för långsamt i trappan ner till perrongen så andra människor missade tunnelbanan. Ett liv där lunch på stan alltid var för ett rimligt pris.

Denna magnifika värld var det guden ville ge människan. Därför begav sig guden ut för hörsamma sitt kall. Träta och strävans fjälliga svansar knöt den ihop till en knut. Sjukdomens bräckliga varelse kedjade guden med tunga kedjor. Krig och död besegrade guden i tvekamp. Hunger lockades in i en fälla med hjälp av en bageln. Alla dessa ting låste guden med mycket möda in i en liten magisk låda. Utmattad insåg guden att den inte skulle kunna vakta dessa faror. Den behövde hjälp.

"Och här är vi nu, Hanna. Vem vet vad som förde dig längs denna väg. Är det slumpen eller ödet att vi träffades? Inte ens jag kan ge dig ett svar men nu är du här och jag är här. Är du redo att acceptera denna tunga heder? Du var en vanlig människa och idag kan du komma att ha en hand till allas frälsning och lycka. Är du redo?"

"Wow. Allt det där låter ju fantastiskt."
Guden log mot den dödliga lilla varelsen. Ett sådant bräckligt ting men en sådan andlig styrka.
"Önskar nu att jag inte öppnade lådan innan du förklarat klart," fortsatte det lilla tinget en aning skamset.
"Precis, mitt barn och jag... vänta va?"
"För jag slutade liksom lyssna en stund... så där mitt i... tänkte bara kolla lite."

Guden såg nu att ur lådan hade sjukdom pyst ut i världen igen. Guden drog långsamt en hand över ansiktet och tog ett djupt andetag.
"Okej. Det är okej. Fortfarande okej. Vi har trätan, strävan, hunger, krig och död kvar därinne och öppnade du precis lådan igen?"
"Öööh... jag vill gärna säga nej men... " hon smackade förläget med tungan. Det hela blev mer obekvämt när hungers rangliga kropp dansade iväg efter att den gett henne tummen upp.

"Ngh," guden tuggade febrilt på underläppen, "Visst. Okej. Ingen fara. Vi fixar det här ändå. Bara du inte- STÅR DU OCH ÖPPNAR DU LÅDHELVETET IGEN?"
Hanna kved medan trätan och strävan slingrade iväg, "Nu när jag vet att jag inte får öppna den kan jag inte låta bli," hon öppnade den igen. "Saaatan!" väste hon, "Aaaahhhh... shit också! Det här är precis som att bita på naglarna!"
"Förutom att den här dåliga vanan även dömer mänskligheten till att lida KAN DU SNÄLLA SLUTA GÖRA DET DÄR MEDAN JAG PRATAR!!?!?"

"Nu när jag gjort det en gång kan jag inte sluta jag menar hur kan det bli värre? Det kan inte bli värre!" hon kastade lådan till marken och började hoppa på den med ett plågat ansiktsuttryck.

Gudens käkar malde oupphörligt men inget ljud slapp ut. När Hanna trampat ut den sista värdsliga farsoten tog guden ett djupt andetag. öppnade munnen men tänkte efter ett slag och stängde igen utan att yttra ett ord. Sedan upplöste den sin fysiska gestalt för all evighet.

"Vill du ha tillbaka lådan... nej? Okej då, kan jag ta med den hem? Behöver nåt att lägga under ett vingligt bord. Ok? Perfekt! Tack!"

Och det var så jag räddade undan världen från ett själlöst paradis. För utan strävan och träta, hur kan vi finna sämjan och vänskap? Utan hunger kan vi inte känna mättnad. Utan krig kan inte fred finnas och utan död kan vi inte leva.

Min kollega som följt med mig till kaffeautomaten för en liten paus såg misstroget på mig, ”Mm-hm. Tack för den floskelstormen, Hanna, men du behöver inte stå och hitta på. Jag fikar gärna med dig ändå."

Jag fnös uppretat, "Hittar på och hittar på! Allt hände på riktigt och med min list räddade jag mänskligheten från stagnation. Ett öde värre än döden. Om jag inte kan hata vilt främmande människor på tunnelbanan varför ska jag ens lämna sängen på morgonen?"

"När du säger 'list', menar du 'dum i huvudet'?" sa min kollega med oskyldig min.
Jag viftade lite comme ci comme ca med handen, "Inte för att det är en ordentlig meningen men det var kanske 99 procent dum i huvudet som räddade dagen."

"Det var väl det jag trodde," sa min kollega och rynkade sedan på pannan, "Vad... vad är det du dricker egentligen? Det luktar hemkst."
"Det är en hipp ny kaffedrink," jag tog en prövande klunk, hostade våldsamt och mina ögonen försökte stirra åt två olika håll samtidigt, ”Eller kylarvätska.”
Min kollega tog varsamt ifrån mig min kopp, "Ska vi säga 100 procent?"
"Kör i vind om du kör mig till akuten."

Gudarna såg på sin skapelse och undrade var någonstans det hade gått fel.

En sitcom jag inte skulle betala pengar för att se. Skulle jag betala bitcoins? JAG VET INTE! Är så inte med i svängen att det inte ens är roligt längre. *ett påstående som sedan följs av ett skämt om bibeln*

Om du är på en obekväm/jobbig/dryg familjemiddag, tänk då på hur mycket obekvämare Abraham och Saras familjemiddagar måste ha varit.

"Isak, kan du skicka saltet?"
"Jag vet inte, pappa, det beror på om du TÄNKER OFFRA DET!"
"Guuuuud, Isak! En gång! DET HÄNDE EN GÅNG! Kan du inte bara släppa det?"
"Ni vet enligt vissa traditioner var det mig pappa skulle offra och inte- "
"Du Ismael, om det är någon som bryr sig så skickar vi ett fax."

Den sorgsna trombonmusik i bakgrunden stegras långsamt. Når ett crescendo bara för att sedan helt dö ut.

Precis som mina drömmar om att vara med i svängen.

Vet ni... jag tror det var försent redan när jag använde uttrycket "med i svängen". En liten teori bara. Kanske föddes jag redo men utanför svängen. Det mest tragiska livsödet sedan... sedan... wooooow. Inte helt lätt att komma på ett livsöde lika tragiskt för att passa som exempel.

Jag får återkomma om det. Måste först begrunda min livsval.

Den sorgsna trombonmusiken återvänder vilket gör mig nervös eftersom jag trodde att jag var ensam i lägenheten.

Ta-ta-ta-talking about my generation och min generation ber mig att "Snacka MED mig och inte OM mig."

Chefen ber om min åsikt när det gäller ett språkval i en av kampanjerna.

"Säger människor i din ålder så här?" frågor hon mig.

"Ja... jo, det gör det väl?" säger jag lite osäkert, "Jag säger i alla fall så men jag har stött på en del som inte är så haj på vissa idiomatiska uttryck men... men så är det ju så att jag ibland använder ett något arkaiskt språk."

Och min chef: "......... "

Och jag: "Såatteh....... "

Telning

Nu gråter grannens nya barn igen. De skaffade den för ett tag sedan och den har varit ganska livlig. Förra natten höll tjutet igång till klockan tre. Jag är imponerad och lite stolt. Har börjat se det som mitt eget.

Har ändå tvingats lyssna när det antagligen hade kolik eller en sorts infantil existentiell kris. Känner mig väldigt delaktig i denna lilla varelsens framtid. Är det okej att knacka på redan nu och be de andra ansvariga att göra den till en astronaut eller måste man vänta 2-3 år?

Framförallt skulle jag vilja söka upp den lilla krabaten när den är cirkus 20-25 år gammal och viska i dens öra "Jag hörde när du skapades. Jag hörde allt genom väggarna."

Saken är den att jag tror det automatiskt gör mig till dens gudmor. Vilket känns som en tung och ansvarsfull börda att bära men jag tänker göra. Är det inte barn som är vår framtid och allt det där?

Har redan skaffat ett jobb åt den lilla rackaren.

Träd.

Den ska vara mitt träd.

Bara det bästa åt mitt gudbarn.

När tåget blir försenat en kvart ifrån Gävle och man är någonstans i Skutskär. SKUTSKÄR VA!?! Hela vagnen suckar irriterat och en man utbrister med en röst full av visdom, erfarenhet och en gnutta manlighet att: "Antagligen en idiot som gått på spåret. Jag var med om det en gång förut och då fick vi stå stilla i fem timmar."

Konduktören meddelar: Vi inväntar räddningstjänst. Mer information kommer att ges när mer information finns att ge. På riktigt. Det är inte som om vi undanhåller relevant information bara för att jävlas. Det är endast för speciella tillfällen. Som födelsedagar och kröningar.

Mannen med visdom, erfarenhet samt en skopa manlighet ger ifrån sig ett "Mmmmm-hmmmm!" och ser argt på oss andra.

FEM TIMMAR? flämtar vagnen upprört. De har inte tid för fem timmar. Mobiler plockas och det suckas i dem och: "Jag blir sen. Nån idiot har gått på spåret!"

Räddningspersonalen inväntas. Räddningspersonalen anländer.

Konduktören meddelar: "Två små rådjur har precis bragts om livet. Deras blod har färgat spåret rött och de kommer aldrig mer nafsa i sig fru Anderssons prisbelönta tulpaner."

Tågvagnen som sekunden innan varit sprängfylld av irritation utbrister i ett förlösande: "Aaaaaawwwww!"

INTE RÅDJUREN! flämtar vagnen upprört. De små rara små söta rara söta småååå liven. Mobiler plockas och det sägs med bräckliga röster att: "Mitt tåg körde på två små söta rådjur."

Konduktören sa aldrig att rådjuren var söta men det fattar man ju att de är.

Allt det här får mig att börja småflina och fnittra. Resten av vagnen sneglar på mig och plötsligt är jag den konstiga.

Och någonstans, inte alltför långt borta sätter sig fru Andersson spikrak i fåtöljen. Frågorna i På spåret känns plötsligt obetydliga. Hon känner det i märgen. Hennes tid är kommen. Tulpanernas era är här.