... eller?
Jag: Hm? Kul att du frågar. Ja, jag såg den kontroversiella regissören Yael Ronens kontroversiella tysk-judisk-arabiska pjäs Third Generation. Nöjsamt var det för jag har en glupsk aptit och bara intellektuella saker kan stilla den. Nämnde jag att det var kontroversiellt?
Kassörska: … allt jag frågade var om det ”var bra så”.
Jag: Är det bra så? NEJ! Det är inte ”bra så”! Finns det inte fortfarande en konflikt? Har tyskarna verkligen tagit sig an sitt förflutna? Hur kan man glömma? Hur kan man förlåta!?! Va… vad gör du? Nej! Nej, kalla inte på väktarna! JAG FÖRSÖKER FAKTISKT BARA SKAPA EN DIALOG!
Kalla mig vad ni vill men en Yael Ronen är jag inte.
Däremot kan ni börja kalla mig Intellectual Without A Cause. Det är helt okej. Det får ni. Om ni vill. I’m just saying.
måndag 31 maj 2010
En svamlig recension
Var som sagt i Huvudstaden och stället jag bodde på kan jag verkligen rekommendera. Tre Michelinstjärnor borde det få. Minst!
I födelsedagspresent fick jag en biljett till föreställningen Third Generation av Yael Ronen på Dramaten. Det var ett gästspel och därför visades pjäsen bara en gång vilket jag tycker är synd och skam för det här är verkligen bra grejer ska ni veta.
Third Generation är något så intressant som en politiskt angelägen pjäs som inte försöker tvångsmata dig med åsikter och moralkakor. Det handlar om den tredje generationen efter andra världskriget och bildandet av Israel. Skådespelarna var bland annat västtyskar vars farföräldrar hade varit nazister, östtyskar som bara försökte förstå kriget och konflikten i mellanöstern, en palestinsk kvinna vars man skjutits i benet av Hamas och vars bror precis dött i en israelisk bombräd, en ung israelisk soldat vars farmor ständigt påminner honom om att hela världen vill att judarna ska dö.
Det är tusen viktiga argument som tas upp under två otroligt intensiva timmar. Man lämnades med eftertanke. Karaktärerna i pjäsen kunde i ena stunden säga något som du höll med om för att i nästa sekund vrida på det så att det blev en åsikt du inte ens skulle vilja ta i med tång. Plötsligt kunde det bli tyst i hela salen. Det var en tung, tryckande tystnad som tvingade publiken att faktiskt tänka på vad som hade sagts. En av dessa tystnader bryts tillslut av att Niels (som under lång tid av föreställning legat bunden vid en stol på mitten av scenen då han skulle protestera mot kapitalismen genom att ockupera mark på Starbucks) nervöst undrar om nu inte är ett passande tillfälle för den där folkdansen de har övat på.
Om vad som sedan fyllde salen inte var ett ”förlösande skratt” så vet jag inte vad det var. Ibland skrattade man bara för att kunna distansera sig.
Den hade inga pretentioner om vad som är rätt eller vem som har gjort fel.
Under pjäsens gång, så fort ”förövare” nämndes, pekade alla på varandra men så fort det började talas om ”offer” var alla snabba med att peka på sig själva. Ingen utgav sig för att ha eller påstod sig ha monopol på moral. Tillskillnad från teatersällskapet Tribunalen.
Tribunalen visste vad som var rätt och fel och de tog Den Tappre Soldaten Svejk och våldförde sig på honom! De försökte stöpa om honom för att passa sin egna vänstervridna världsbild utan en enda tanke på vad Svejks innersta väsen var! Vad boken egentligen handlade om! ARGH! (Åh-kej. Sluta hyperventilera. Ta ett djupt andetag. Skölj ned ett chill-pill med ett glas vodka. Chill-pill verkar snabbare tillsammans med vodka. Säger vi.)
I alla fall… Third Generation var smaklös, hysterisk, allvarlig, komisk och mänsklig. Den bestämmer inte vad du ska tycka eller tro men den vill att du ska tänka efter och inse att ett viktigt misstag många gör är att tro sig veta exakt vad problemet är och hur man ska lösa det.
Höjdpunkter ur Third Generation:
Niels öppningsmonolog där han ber hela världen om ursäkt för förintelsen (Niels farfar var nazist.) Han vänder sig direkt till den israeliska juden i gruppen och ber om ursäkt.
(parafraserad)
Niels: I want to, personally, to apologize for the holocaust and the pain we caused your people.
Roi: …………. Forget about it.
Niels: *glatt* Okay!
Niels judiske pojkvän orkar inte packa till deras resa till Israel och ber att Niels ska göra det åt honom.
Niels: I can’t do it! I have to vacuum and pull the plug to all the electrical equipment. You cannot expect me to have the Final Solution to everything!
Yosef drömde om att bli munk ända till Jungfru Maria började invadera hans sexdrömmar.
Niels: I also want to, personally, to apologize to you. Yosef and Mohammed.
George: Uh? Niels? My name is not Mohammed.
Niels: … it’s not?
George: It’s George.
Niels: Huh.
George var också fin. Han förstod inte vad folk talade om när det sa att araber har det svårt i Israel. Han får minsann massor av respekt för han är en känd skådespelare. Hans debutroll var som terrorist… fast med ett hjärta av guld. Alla förälskade sig i den karaktären, förklarar George, och alla känner igen honom. Till och med i Sverige tittar de på honom som om han vore terrorist. Han hade ingen aning om att hans filmer var så populära även i Sverige.
**
Det är svårt att egentligen förklara i skrift hur smart hela pjäsen var. Jag kan egentligen bara beskriva de ytliga poängerna men Third Generation var så mycket mer. Återigen: otroligt synd att den vara visades en gång annars hade jag propsat på att så många som möjligt skulle ha gått och sett den.
PS. Recensioner hittar ni här och här.
Plus:
I födelsedagspresent fick jag en biljett till föreställningen Third Generation av Yael Ronen på Dramaten. Det var ett gästspel och därför visades pjäsen bara en gång vilket jag tycker är synd och skam för det här är verkligen bra grejer ska ni veta.
Third Generation är något så intressant som en politiskt angelägen pjäs som inte försöker tvångsmata dig med åsikter och moralkakor. Det handlar om den tredje generationen efter andra världskriget och bildandet av Israel. Skådespelarna var bland annat västtyskar vars farföräldrar hade varit nazister, östtyskar som bara försökte förstå kriget och konflikten i mellanöstern, en palestinsk kvinna vars man skjutits i benet av Hamas och vars bror precis dött i en israelisk bombräd, en ung israelisk soldat vars farmor ständigt påminner honom om att hela världen vill att judarna ska dö.
Det är tusen viktiga argument som tas upp under två otroligt intensiva timmar. Man lämnades med eftertanke. Karaktärerna i pjäsen kunde i ena stunden säga något som du höll med om för att i nästa sekund vrida på det så att det blev en åsikt du inte ens skulle vilja ta i med tång. Plötsligt kunde det bli tyst i hela salen. Det var en tung, tryckande tystnad som tvingade publiken att faktiskt tänka på vad som hade sagts. En av dessa tystnader bryts tillslut av att Niels (som under lång tid av föreställning legat bunden vid en stol på mitten av scenen då han skulle protestera mot kapitalismen genom att ockupera mark på Starbucks) nervöst undrar om nu inte är ett passande tillfälle för den där folkdansen de har övat på.
Om vad som sedan fyllde salen inte var ett ”förlösande skratt” så vet jag inte vad det var. Ibland skrattade man bara för att kunna distansera sig.
Den hade inga pretentioner om vad som är rätt eller vem som har gjort fel.
Under pjäsens gång, så fort ”förövare” nämndes, pekade alla på varandra men så fort det började talas om ”offer” var alla snabba med att peka på sig själva. Ingen utgav sig för att ha eller påstod sig ha monopol på moral. Tillskillnad från teatersällskapet Tribunalen.
Tribunalen visste vad som var rätt och fel och de tog Den Tappre Soldaten Svejk och våldförde sig på honom! De försökte stöpa om honom för att passa sin egna vänstervridna världsbild utan en enda tanke på vad Svejks innersta väsen var! Vad boken egentligen handlade om! ARGH! (Åh-kej. Sluta hyperventilera. Ta ett djupt andetag. Skölj ned ett chill-pill med ett glas vodka. Chill-pill verkar snabbare tillsammans med vodka. Säger vi.)
I alla fall… Third Generation var smaklös, hysterisk, allvarlig, komisk och mänsklig. Den bestämmer inte vad du ska tycka eller tro men den vill att du ska tänka efter och inse att ett viktigt misstag många gör är att tro sig veta exakt vad problemet är och hur man ska lösa det.
Höjdpunkter ur Third Generation:
Niels öppningsmonolog där han ber hela världen om ursäkt för förintelsen (Niels farfar var nazist.) Han vänder sig direkt till den israeliska juden i gruppen och ber om ursäkt.
(parafraserad)
Niels: I want to, personally, to apologize for the holocaust and the pain we caused your people.
Roi: …………. Forget about it.
Niels: *glatt* Okay!
Niels judiske pojkvän orkar inte packa till deras resa till Israel och ber att Niels ska göra det åt honom.
Niels: I can’t do it! I have to vacuum and pull the plug to all the electrical equipment. You cannot expect me to have the Final Solution to everything!
Yosef drömde om att bli munk ända till Jungfru Maria började invadera hans sexdrömmar.
Niels: I also want to, personally, to apologize to you. Yosef and Mohammed.
George: Uh? Niels? My name is not Mohammed.
Niels: … it’s not?
George: It’s George.
Niels: Huh.
George var också fin. Han förstod inte vad folk talade om när det sa att araber har det svårt i Israel. Han får minsann massor av respekt för han är en känd skådespelare. Hans debutroll var som terrorist… fast med ett hjärta av guld. Alla förälskade sig i den karaktären, förklarar George, och alla känner igen honom. Till och med i Sverige tittar de på honom som om han vore terrorist. Han hade ingen aning om att hans filmer var så populära även i Sverige.
**
Det är svårt att egentligen förklara i skrift hur smart hela pjäsen var. Jag kan egentligen bara beskriva de ytliga poängerna men Third Generation var så mycket mer. Återigen: otroligt synd att den vara visades en gång annars hade jag propsat på att så många som möjligt skulle ha gått och sett den.
PS. Recensioner hittar ni här och här.
Plus:
fredag 28 maj 2010
Ha den äran till mig själv... antar jag
Det här är första gången i mitt liv (som nu pågått i 21 år) som jag inte fått frukost på sängen när jag fyller år. När jag vaknade så tog det emot lite att ta sig ur sängen utan att ha fått en smakfullt dekorerad smörgås (var det där en ordvits förresten? smakfull? smörgås? är inte säker).
Som tur var fick jag ett par ha den äran-sms. Bland annat ett från Sara som meddelande mig att när man fyllt tjugoett får man faktiskt börja ha strumpor i sandalerna. Det muntrade upp mig eftersom jag i hemlighet är en gammal gubbe.
Men lite fest blev det ändå. Jag hade köpt tomat/pesto philadelphia och medan jag drack morgonkaffet läste jag mina serier som jag köpt igår.
Markus Birro var med på P3 Populär och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om honom. Dock fnissade jag när han nämnde att hans favorit poeter är Karin Boye, Edith Södergran och Bruno K Öijer. Öh? Birro? Hanna Passion ringde precis och ville ha tillbaka sina pretto-smaker. (OBS. Jag tycker faktiskt om "Visst för det ont när knoppar brister" men säg det inte till nån!)
Sedan ringde min pappa för att gratulera och meddelade att så här gammal har jag aldrig varit. Jag var böjd att hålla med honom.
Nu har jag börjat att packa inför weekend i Stockholm där jag ska umgås med släkten. Det kommer att bli fantastiskt. Lyssnar på They Might Be Giants samtidigt som jag packar. Blir bara liiiiiiite melankolisk då låten Older spelas:
Som tur var fick jag ett par ha den äran-sms. Bland annat ett från Sara som meddelande mig att när man fyllt tjugoett får man faktiskt börja ha strumpor i sandalerna. Det muntrade upp mig eftersom jag i hemlighet är en gammal gubbe.
Men lite fest blev det ändå. Jag hade köpt tomat/pesto philadelphia och medan jag drack morgonkaffet läste jag mina serier som jag köpt igår.
Markus Birro var med på P3 Populär och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om honom. Dock fnissade jag när han nämnde att hans favorit poeter är Karin Boye, Edith Södergran och Bruno K Öijer. Öh? Birro? Hanna Passion ringde precis och ville ha tillbaka sina pretto-smaker. (OBS. Jag tycker faktiskt om "Visst för det ont när knoppar brister" men säg det inte till nån!)
Sedan ringde min pappa för att gratulera och meddelade att så här gammal har jag aldrig varit. Jag var böjd att hålla med honom.
Nu har jag börjat att packa inför weekend i Stockholm där jag ska umgås med släkten. Det kommer att bli fantastiskt. Lyssnar på They Might Be Giants samtidigt som jag packar. Blir bara liiiiiiite melankolisk då låten Older spelas:
You're older than you've ever been.
And now you're even older.
And now you're older still.
And now you're even older.
And now you're older still.
fredag 21 maj 2010
Idag såg jag en sån där Levande Staty som inte bara rörde på sig utan att nån hade slängt pengar i hatten. Nej, den gjorde mycket mer än så! DEN PRATADE!
It was fucked up.
Fast kanske är det mer stört att jag insisterar på att kalla den Levande statyn för "den" istället för "han".
Och sen har vi det faktum att jag hade god lust att springa fram, slå den hårt i ansiktet och vråla: "Quisling! Du har förrått ditt skrå!"
Om någon frågar så tänker jag skylla på Mina Demoner.
PS. Och som vanligt: Jag började att titta på Batman från 1960-talet så där lite ironiskt men nu har jag blivit superförtjust i Adam West (han är en seriöst skrämmande Batman med repliker som: "You intrigue me strange lady. I will dance with you." eller nåt i den stilen. Är det hot? Ett löfte? När det gäller Adam West går ingen säkert.) och dessutom är jag nu typ kär i Frank Gorshin. Hur kan man inte bli det egentligen? Titta bara på honom! Är han inte Mr Fancy-pants?
It was fucked up.
Fast kanske är det mer stört att jag insisterar på att kalla den Levande statyn för "den" istället för "han".
Och sen har vi det faktum att jag hade god lust att springa fram, slå den hårt i ansiktet och vråla: "Quisling! Du har förrått ditt skrå!"
Om någon frågar så tänker jag skylla på Mina Demoner.
PS. Och som vanligt: Jag började att titta på Batman från 1960-talet så där lite ironiskt men nu har jag blivit superförtjust i Adam West (han är en seriöst skrämmande Batman med repliker som: "You intrigue me strange lady. I will dance with you." eller nåt i den stilen. Är det hot? Ett löfte? När det gäller Adam West går ingen säkert.) och dessutom är jag nu typ kär i Frank Gorshin. Hur kan man inte bli det egentligen? Titta bara på honom! Är han inte Mr Fancy-pants?
Pubrunda 2010
Vaknade upp i torsdags. Stirrade upp i taket och tänkte: "I'm getting too old for this shit." och det är ganska sorgligt för det är cirkus en vecka kvar till jag fyller 21.
Min lever hatade mig och jag kan inte påstå att jag inte förstod varför. När jag klunkat i mig lite vatten bestämde jag mig för att ta mig upp ur sängen för att koka lite kaffe för att blidka min kropp.
Jag lyckades ta mig över halva rummet innan jag var tvungen att lägga mig ner på golvet och ta det lite lugnt. Så medan jag låg där med en morgonrock löst virad kring kroppen tänkte jag: Det är ju alltid kul att titta på Black Books för det är kul att se när Bernard Black dricker sig full och ligger å lider men man vill ju inte vara Bernard Black. Just nu känns det verkligen som om mitt liv kommer att avslutas upp o ner på en allmäntoalett.
Tillslut tog jag mig samman och kokade kaffe. Dock hade min kropp bestämt sig att allting som hade mer smak än vatten var farligt så det fick stå och kallna. Resten av dagen låg jag o led tills Anna ringde mig att fick mig (utan särskilt mycket övertalning) att gå ut och göra resten av gänget sällskap i ekoparken. Anna är mycket bra på att övertala mig... eller jag vet inte ens om man kan kalla det övertalning.
Anna: Ska du ut ikväll?
Jag: Äh jaaaa.... neeeej, jag kan inte. Jag måste plugga.
Anna: Fast du kommer inte plugga ikväll. (med superresonabel röst) Det är lika bra att du går ut ikväll.
Jag: (efter en millisekund) Ja!
Men som tur var pubrundan supermysig så det var rätt okej att må bläh i princip hela torsdagen. Några höjdpunkter var:
När vi var på Upplands drogs vi med i radiofrågesport (Battle of the Nations) och första frågan var: "Vem sa: "Aldrig har så många så få att tacka för så mycket."?"
Ebba å jag utbytte The Look. Winston Churchill! Döh!
När vi beställde hamburgare.
Ebba: Jag ska ha grekburgaren.
Jag: Höh, höh (ja, jag skrattade så där. tyvärr) Du menar väl "dålig ekonomi"-burgaren!?! Höh, höh, höh...
Josefin&Ebba: ... (åh-kej!)
Kanske inte mitt bästa material.
På GH hade de slut på gin så istället för Gin o Tonic fick jag en OP o Tonic. Vet inte... nej... det slank ner men... men nej. Hoppas verkligen inte att de inte lyssnade på mig när jag sa åt dem att kalla denna nya drink för "Passion". Passion är verkligen inte OP o Tonic. Jag är mer... Tequila och Passionsfrukt.
Innan vi gick hem drog Ebba med mig till Bullit. Utanför träffade vi någon som var säker på att han kände Adam men Adam var säker på att så var inte fallet. Jag blev upprörd över att han inte kände igen mig. Det brukar annars vara så att alla alltid känner igen mig på nåt sätt.
På sjukhuset:
Gammal söt gubbe: Men... dig har jag sett förrut!
Jag: Äh... nej, det tror jag inte. Det är första gången jag jobbar här.
GSG: *nickar vist* Näh, det är nog rätt. Jag kanske tror att jag känner igen dig för att du ser ut som en filmstjärna.
Jag: Tihihihihi...
Och dessutom har jag en sorts connection med en av tjejerna som arbetar på Monki i Uppsala. Hon var säker på att hon kände mig och nuförtiden brukar vi nicka igenkännande när vi ses men vi känner fortfarande inte varandra.
Hur som helst. Jag blev alltså upprörd och sa nåt i stil med: "Känner du inte igen oss? Vi är faktiskt Passion och Pettersson. Vi har ett radioprogram. Vi är de nya Mia och Klara.
Falskt påstående, jag vet, men ni vet hur det kan bli.
Nästa vecka ska jag bjuda på middag. För att jag fyller år. Ska göra chilibönburgare med avokadosalsa. Till efterrätt blir det tiramisu.
Anna ska hjälpa till.*
* Läs: Sitta på en stol och säga åt mig vad jag ska göra... vilket i mitt fall är precis den sortens hjälp jag behöver.
PS. Idag använde jag en kräääääm med sjögräs. Känner mig otroligt fancy. DS.
Min lever hatade mig och jag kan inte påstå att jag inte förstod varför. När jag klunkat i mig lite vatten bestämde jag mig för att ta mig upp ur sängen för att koka lite kaffe för att blidka min kropp.
Jag lyckades ta mig över halva rummet innan jag var tvungen att lägga mig ner på golvet och ta det lite lugnt. Så medan jag låg där med en morgonrock löst virad kring kroppen tänkte jag: Det är ju alltid kul att titta på Black Books för det är kul att se när Bernard Black dricker sig full och ligger å lider men man vill ju inte vara Bernard Black. Just nu känns det verkligen som om mitt liv kommer att avslutas upp o ner på en allmäntoalett.
Tillslut tog jag mig samman och kokade kaffe. Dock hade min kropp bestämt sig att allting som hade mer smak än vatten var farligt så det fick stå och kallna. Resten av dagen låg jag o led tills Anna ringde mig att fick mig (utan särskilt mycket övertalning) att gå ut och göra resten av gänget sällskap i ekoparken. Anna är mycket bra på att övertala mig... eller jag vet inte ens om man kan kalla det övertalning.
Anna: Ska du ut ikväll?
Jag: Äh jaaaa.... neeeej, jag kan inte. Jag måste plugga.
Anna: Fast du kommer inte plugga ikväll. (med superresonabel röst) Det är lika bra att du går ut ikväll.
Jag: (efter en millisekund) Ja!
Men som tur var pubrundan supermysig så det var rätt okej att må bläh i princip hela torsdagen. Några höjdpunkter var:
När vi var på Upplands drogs vi med i radiofrågesport (Battle of the Nations) och första frågan var: "Vem sa: "Aldrig har så många så få att tacka för så mycket."?"
Ebba å jag utbytte The Look. Winston Churchill! Döh!
När vi beställde hamburgare.
Ebba: Jag ska ha grekburgaren.
Jag: Höh, höh (ja, jag skrattade så där. tyvärr) Du menar väl "dålig ekonomi"-burgaren!?! Höh, höh, höh...
Josefin&Ebba: ... (åh-kej!)
Kanske inte mitt bästa material.
På GH hade de slut på gin så istället för Gin o Tonic fick jag en OP o Tonic. Vet inte... nej... det slank ner men... men nej. Hoppas verkligen inte att de inte lyssnade på mig när jag sa åt dem att kalla denna nya drink för "Passion". Passion är verkligen inte OP o Tonic. Jag är mer... Tequila och Passionsfrukt.
Innan vi gick hem drog Ebba med mig till Bullit. Utanför träffade vi någon som var säker på att han kände Adam men Adam var säker på att så var inte fallet. Jag blev upprörd över att han inte kände igen mig. Det brukar annars vara så att alla alltid känner igen mig på nåt sätt.
På sjukhuset:
Gammal söt gubbe: Men... dig har jag sett förrut!
Jag: Äh... nej, det tror jag inte. Det är första gången jag jobbar här.
GSG: *nickar vist* Näh, det är nog rätt. Jag kanske tror att jag känner igen dig för att du ser ut som en filmstjärna.
Jag: Tihihihihi...
Och dessutom har jag en sorts connection med en av tjejerna som arbetar på Monki i Uppsala. Hon var säker på att hon kände mig och nuförtiden brukar vi nicka igenkännande när vi ses men vi känner fortfarande inte varandra.
Hur som helst. Jag blev alltså upprörd och sa nåt i stil med: "Känner du inte igen oss? Vi är faktiskt Passion och Pettersson. Vi har ett radioprogram. Vi är de nya Mia och Klara.
Falskt påstående, jag vet, men ni vet hur det kan bli.
Nästa vecka ska jag bjuda på middag. För att jag fyller år. Ska göra chilibönburgare med avokadosalsa. Till efterrätt blir det tiramisu.
Anna ska hjälpa till.*
* Läs: Sitta på en stol och säga åt mig vad jag ska göra... vilket i mitt fall är precis den sortens hjälp jag behöver.
PS. Idag använde jag en kräääääm med sjögräs. Känner mig otroligt fancy. DS.
onsdag 19 maj 2010
tisdag 18 maj 2010
Ljudet av en Wiener Melange
Så här skriver man en uppsats som ska in nästa dag kl 15.00:
- Koooooooooooncentration. Koooooo- nu när jag tänker efter så har jag aldrig läst Preacher av Garth Ennis... undra varför? Jag menar, jag gillade ju Hellblazer och de verkar vara samma typ av serie. Kanske borde kolla upp om de har nåt nummer av Preacher i min lokala seriebutik. Öm... ja, just det. Uppsats. *bitter*
- Grace Kelly är... Grace Kelly är en symbol. Ett ansikte för en samling positiva värden. En galjonsfigur för den moraliska doxan som Movietone News vill propagera för... vad är det jag skriver? Argh...
- Hur i helvete ska jag få in "dansk-jävlar! ge mig ett skålpund kött på min ostmacka!"? Kanske får jag spara det till c-uppsatsen. Jag har ju ändå lyckats få in ordet "galjonsfigur".
- Raderar ordet "galjonsfigur" från min uppsats. Det låter ganska pretto. Man behöver inte kasta DN Kultur på elden om ni förstår vad jag menar.
- Koncentration. Disciplin. Wiener Melange!
- Sörplar i mig Wiener Melange och stirrar bestämt på datorskärmen. Skriv! Skriv nåt!
- *Skriver lite*
- Jag kanske borde ha varit mer specifik: Skriv nåt intelligent.
- Aaaaaaaaahhh... intelligent. Okej. Here we go. On mah way! ...... har jag någonsin provat Wiener Melnage med socker? Skulle inte tro det. I'll be back.
- *Sockerkick*
- 100 ord! Bara 100 ord till. Varför ska det vara så svårt? Du behöver bara formulera nåt som har med "mottaget medieintryck" and you're done. Kom igen. Det blir kul. Det blir kuuuuul.
- Får höra att man inte behöver skriva 3800 utan bara 3500 ord. Stirrar som besatt på ordräknaren: 3799. Yeesssss...
- Neeeeeeeeeej... har en massa fotnoter att snygga till. Återkommer. Måste bara ha en Wiener Melange till *nervöst fnitter.*
Episkt
Spelade in både delarna av vårt Sjömansepos igår (Del I - Förlust, Del II Förvandling) och vi hade hela fyra skådisar i studion. Ganska mäktigt.
Jag höll i spakarna under första delen... eller jag tryckte på knapparna är väl mer korrekt. Det var mycket svårt. Det var typ hundra.... TUSEN knappar.
Okej... det var fyra. Men det var svårt ändå. De såg alla likadana ut.
Eller nej... de hade alla varsin färg som matchade klistermärkena på mikrofonerna. Så svårt var det inte.
Hur som helst. Det var fantastiskt roligt att spela in en radiopjäs med fler än två skådisar för en gångs skull. Jag börjar helt ärligt bli rätt trött på den där Hanna. Hon kan knappt hålla koll på fyra knappar. Dålig tjej.
Ebba vara också mycket förtjust. Bästa kommentaren var nog hennes: "Åh, Hanna. De [Lalle å Anna] var så duktiga! Kan de inte bli våra slavar?"
Men det var då. Nu är nu. Och nu skriver jag uppsats och jag måste skriva minst 1100 ord innna lunch. Men jag har insett en sak. Plötsligt blir allt kristallklart. Jag... jag hatar min uppsats. Varför måste jag egentligen skriva uppsats? Det är ett slöseri med min fenomenala talang. Fakta och Passion går inte så bra ihop. Jag måste få hitta på lite grann annars blir jag knäpp. Och när jag säger knäpp menar jag "här har du en fin tröja där du får krama dig själv hela tiden och här är ditt nya rum med fina vita, mjuka väggar och inga vassa hörn"-knäpp. Ingen vacker syn.
Bara att hålla ut antar jag. Imorgon, klockan tre, måste den här uppsatsen vara klar på ett eller annat sätt (antaligen blir det på "ett annat sätt") och sen då! Då blir det poesipubrunda med Rondellen. Det kommer att bli awesome-sauce. Kifkt till och med.
PS. Gav min mamma BBC serien The Singing Detective i födelsedagspresent och vi såg det första avsnittet i söndags. Alltså... den serien, hörrni! Såg bara ett avsnitt som sagt men vet redan nu att jag älskar den.
Mitt nya favorit citat: "Bastards. I'll wipe you out. Don't you know who I am? I'm the... I'm the Singing Detective!"
Jag höll i spakarna under första delen... eller jag tryckte på knapparna är väl mer korrekt. Det var mycket svårt. Det var typ hundra.... TUSEN knappar.
Okej... det var fyra. Men det var svårt ändå. De såg alla likadana ut.
Eller nej... de hade alla varsin färg som matchade klistermärkena på mikrofonerna. Så svårt var det inte.
Hur som helst. Det var fantastiskt roligt att spela in en radiopjäs med fler än två skådisar för en gångs skull. Jag börjar helt ärligt bli rätt trött på den där Hanna. Hon kan knappt hålla koll på fyra knappar. Dålig tjej.
Ebba vara också mycket förtjust. Bästa kommentaren var nog hennes: "Åh, Hanna. De [Lalle å Anna] var så duktiga! Kan de inte bli våra slavar?"
Men det var då. Nu är nu. Och nu skriver jag uppsats och jag måste skriva minst 1100 ord innna lunch. Men jag har insett en sak. Plötsligt blir allt kristallklart. Jag... jag hatar min uppsats. Varför måste jag egentligen skriva uppsats? Det är ett slöseri med min fenomenala talang. Fakta och Passion går inte så bra ihop. Jag måste få hitta på lite grann annars blir jag knäpp. Och när jag säger knäpp menar jag "här har du en fin tröja där du får krama dig själv hela tiden och här är ditt nya rum med fina vita, mjuka väggar och inga vassa hörn"-knäpp. Ingen vacker syn.
Bara att hålla ut antar jag. Imorgon, klockan tre, måste den här uppsatsen vara klar på ett eller annat sätt (antaligen blir det på "ett annat sätt") och sen då! Då blir det poesipubrunda med Rondellen. Det kommer att bli awesome-sauce. Kifkt till och med.
PS. Gav min mamma BBC serien The Singing Detective i födelsedagspresent och vi såg det första avsnittet i söndags. Alltså... den serien, hörrni! Såg bara ett avsnitt som sagt men vet redan nu att jag älskar den.
Mitt nya favorit citat: "Bastards. I'll wipe you out. Don't you know who I am? I'm the... I'm the Singing Detective!"
lördag 15 maj 2010
Kastar sten i glashus... like there's no tomorrow
Det bästa med morgontidningen är insändarna. Ibland är det nåt vettigt eller så är det en mansom klagar över att manliga programledare inte bär orangea flugor längre. Den bästa sortens insändare är förstås de som man finner i lokaltidningen.
Igår satt jag och läste en i Gefle Dagblad som var fantastisk. Skribenten ansåg att man borde återinföra seden att välja Sveriges kung. Ja se, förr i tiden, då kunde var man bli kung i Sverige om han valdes till det vid Mora Sten. Och det var uppenbarligen fantastiskt. Speciellt då vi idag inte ens har en svensk kung, väser han ilsket (jag tänker mig att han pratar högt för sig själv medan han skriver sin insändare... och då väser han av ilska) och en tyskättad drottning. Morr.
Skribenten ger oss sedan en kort liten historielektion om Mora Sten där man nu uppenbarligen har byggt en rastplats och en informationsskylt. Jag tror att skribenten uppmanade alla att åka dit och öh... insupa Mora Sten? Jag är inte riktigt säker för han skrev sedan nåt om att Sten Sture hade stulit stenen så att ingen dansk kung kunde bli vald.
Okej.
Dansk kung?
Ååååååhhhhh-kej.
Dansk kung? Dansk kung? Tycker Herr Skribent att vi ska ha ett valsystem där en dansk kan bli vald? (åkallar Ernst Hugos Stig Helmer) Dansk jävlar!
Fast det bästa i insändaren var nog han personliga vrede. Jag fick en mycket stark känsla av att han så där till vardags, kände sig upprörd och personligt förolämpad av att Sten Sture stulit Mora Sten. Att han mitt i maten bara kunde stelna till, gaffeln stannar upp mitt luften, hans mun gapar och han pressar fram: "Sten Sture... det där var hela svenska folkets Mora Sten! Du hade ingen rätt! Ingen rätt! Att stjäla den ifrån oss!"
Och hans fru: "Vill du ha mer lasagne?"
Han: "Steeeeeeeeen!"
Jag skrattade gott åt det. Guuuuuud vad fjantigt att låtsas vara personligt förorättad av en historisk och nu död person. Det är knäppt och fjuttigt och.... och... sa de precis på radion att trådlöskommunikation uppfanns av Marconi? Marconi? MARCONI! Han uppfann inte det trådlösa; det var ju Nikola Tesla! TESLA! Hur kunde du, Marconi? Hur kunde du stjäla radion?
*knyter nävarna ilsket* STÄNDIGT DENNE MARCONI!
Och det här, kära läsare, är ett exempel på hur man kan kasta [mora] sten i glashus.
Igår satt jag och läste en i Gefle Dagblad som var fantastisk. Skribenten ansåg att man borde återinföra seden att välja Sveriges kung. Ja se, förr i tiden, då kunde var man bli kung i Sverige om han valdes till det vid Mora Sten. Och det var uppenbarligen fantastiskt. Speciellt då vi idag inte ens har en svensk kung, väser han ilsket (jag tänker mig att han pratar högt för sig själv medan han skriver sin insändare... och då väser han av ilska) och en tyskättad drottning. Morr.
Skribenten ger oss sedan en kort liten historielektion om Mora Sten där man nu uppenbarligen har byggt en rastplats och en informationsskylt. Jag tror att skribenten uppmanade alla att åka dit och öh... insupa Mora Sten? Jag är inte riktigt säker för han skrev sedan nåt om att Sten Sture hade stulit stenen så att ingen dansk kung kunde bli vald.
Okej.
Dansk kung?
Ååååååhhhhh-kej.
Dansk kung? Dansk kung? Tycker Herr Skribent att vi ska ha ett valsystem där en dansk kan bli vald? (åkallar Ernst Hugos Stig Helmer) Dansk jävlar!
Fast det bästa i insändaren var nog han personliga vrede. Jag fick en mycket stark känsla av att han så där till vardags, kände sig upprörd och personligt förolämpad av att Sten Sture stulit Mora Sten. Att han mitt i maten bara kunde stelna till, gaffeln stannar upp mitt luften, hans mun gapar och han pressar fram: "Sten Sture... det där var hela svenska folkets Mora Sten! Du hade ingen rätt! Ingen rätt! Att stjäla den ifrån oss!"
Och hans fru: "Vill du ha mer lasagne?"
Han: "Steeeeeeeeen!"
Jag skrattade gott åt det. Guuuuuud vad fjantigt att låtsas vara personligt förorättad av en historisk och nu död person. Det är knäppt och fjuttigt och.... och... sa de precis på radion att trådlöskommunikation uppfanns av Marconi? Marconi? MARCONI! Han uppfann inte det trådlösa; det var ju Nikola Tesla! TESLA! Hur kunde du, Marconi? Hur kunde du stjäla radion?
*knyter nävarna ilsket* STÄNDIGT DENNE MARCONI!
Och det här, kära läsare, är ett exempel på hur man kan kasta [mora] sten i glashus.
torsdag 13 maj 2010
One True Pairing: Clegg och Cameron?
Jag vet inte hur pass seriös Telegraph är som tidning. Den har en sån där "dagen efter tryckpressen uppfanns"- typsnitt men man vet aldrig. Men den här krönikan var smått hysterisk.
Den beskriver Nick Clegg och David Camerons nya koalition som en bromance.
As if to say “trust us! This coalition is a match made in heaven”, David Cameron pawed, stroked and squeezed the Cleggster’s arms and torso in the manner of an over-excited Labrador puppy. Not to be outdone, Clegg responded with a resounding wallop to Cameron’s back before another Dave special: the firm, authoritative back-rub.
Hahahaha! Underbart! Kombinera det även med att på en presskonferens var det en journalist som slängde ur sig nåt i stil med: "Mr Cameron, last year, when asked what you thought was the biggest joke, you said: Nick Clegg."
Cameron: Hahahahaha... *nervöst och ger Clegg en "It wasn't like that! I swear!"-blick*
Clegg: Öh okej... nu går jag. *låtsas gå ifrån podiet*
Cameron: Noooo! Don't go! (okej kanske inte fullt så dramatiskt men nästan!)
Varför kan inte svensk politik vara lite mer brittisk? Då menar jag lite mer bitsk, lite mer stylish (Reinfeldt i Kina någon? Han orkade inte ens ta på sig en blazer.) och "gayer than a tree full of monkeys high on nitrous oxide"
Vi har ingen bromance alls i Sverige. Mycket dåligt. Jag vill ha mer bromance i svensk politik.
Men det är inte bara Telegraph som vill para ihop Clegg och Cameron. Även The Guardian hoppar på det tåget. I en av deras krönikor skriver John Crace den här som en möjligen dialog mellan de två politikern (Notering: Cameron gick i den anrika pojkskolan Eton och där har det länge funnits ett system där de yngre pojkarna tvingats passa upp på de äldre. Systemet kallades "fagging" men var inte av en sexuell natur. Det lärde jag mig när jag läste mycket Woodehouse. Tänkte förklara det så så ni förstår skämtet som kommer i slutet.):
Cameron: God, but I love you . . .
Clegg: It is the love that dare not speak its name.
Cameron: To hell with what anyone may think, I want the whole world to know I would gladly melt into your arms for ever.
Clegg: Say you'll never leave me.
Cameron: I'm yours and yours alone. At least for a couple of months.
Clegg: I've got to have you. Right here, right now.
Cameron: That tie goes so well with your hair.
Clegg: You feel a-m-a-a-a-a-zing. Your arms are so buff.
Cameron: I bet you say that to all the boys.
Clegg: Don't tease me. I'm feeling very vulnerable.
Cameron: Has anyone ever told me how much you remind me of my fag?
Clegg: I would have died to be your fag.
Cameron: Your political career just has.
Clegg: That's odd, so has yours.
Den beskriver Nick Clegg och David Camerons nya koalition som en bromance.
As if to say “trust us! This coalition is a match made in heaven”, David Cameron pawed, stroked and squeezed the Cleggster’s arms and torso in the manner of an over-excited Labrador puppy. Not to be outdone, Clegg responded with a resounding wallop to Cameron’s back before another Dave special: the firm, authoritative back-rub.
Hahahaha! Underbart! Kombinera det även med att på en presskonferens var det en journalist som slängde ur sig nåt i stil med: "Mr Cameron, last year, when asked what you thought was the biggest joke, you said: Nick Clegg."
Cameron: Hahahahaha... *nervöst och ger Clegg en "It wasn't like that! I swear!"-blick*
Clegg: Öh okej... nu går jag. *låtsas gå ifrån podiet*
Cameron: Noooo! Don't go! (okej kanske inte fullt så dramatiskt men nästan!)
Varför kan inte svensk politik vara lite mer brittisk? Då menar jag lite mer bitsk, lite mer stylish (Reinfeldt i Kina någon? Han orkade inte ens ta på sig en blazer.) och "gayer than a tree full of monkeys high on nitrous oxide"
Vi har ingen bromance alls i Sverige. Mycket dåligt. Jag vill ha mer bromance i svensk politik.
Men det är inte bara Telegraph som vill para ihop Clegg och Cameron. Även The Guardian hoppar på det tåget. I en av deras krönikor skriver John Crace den här som en möjligen dialog mellan de två politikern (Notering: Cameron gick i den anrika pojkskolan Eton och där har det länge funnits ett system där de yngre pojkarna tvingats passa upp på de äldre. Systemet kallades "fagging" men var inte av en sexuell natur. Det lärde jag mig när jag läste mycket Woodehouse. Tänkte förklara det så så ni förstår skämtet som kommer i slutet.):
Cameron: God, but I love you . . .
Clegg: It is the love that dare not speak its name.
Cameron: To hell with what anyone may think, I want the whole world to know I would gladly melt into your arms for ever.
Clegg: Say you'll never leave me.
Cameron: I'm yours and yours alone. At least for a couple of months.
Clegg: I've got to have you. Right here, right now.
Cameron: That tie goes so well with your hair.
Clegg: You feel a-m-a-a-a-a-zing. Your arms are so buff.
Cameron: I bet you say that to all the boys.
Clegg: Don't tease me. I'm feeling very vulnerable.
Cameron: Has anyone ever told me how much you remind me of my fag?
Clegg: I would have died to be your fag.
Cameron: Your political career just has.
Clegg: That's odd, so has yours.
onsdag 12 maj 2010
tisdag 11 maj 2010
Play ball!
Är det bara jag eller låter inte det lite... ja... dirty? (Det är bara du.) Öh... var fick du luft ifrån? (Lungorna! Hahahaha! Äh... inte roligt?) Inte roligt alls. (Srsly?) Okej... lite roligt men det är bara för att du pratar med dig själv. (Yes! In your face!) Nämnde jag inte precis att du pratade med dig själv? (In. Your. FACE!) Asså... du går ju inte att resonera med.
Idag skrev jag klart hemtentan. Whooo! Använde ordet "dansant" och efter en svän på fejan har jag nu uppenbarligen lovat att slå det genom att använda meningen "Dansk-jävlar! Ge mig nu ett skålpund kött på min ostmacka! Annars... "
Hur det gick till... ja det vet väl bara katten. (Eller vet han det? Ah? Ah!?) Okej, det där med att låtsas att prata med sig själv var bara gulligt ett tag. Nu drar du bara ut på ett skämt lite för länge. (....... låtsas?)
Hur som haver... det var tänkt att alla retoriker skulle fira hemtentans undergång med en liten retorisk brännbollsmatch. Eller okej, det var inte retorisk för vi spelade faktiskt brännboll men det var retorisk för att vi är retoriker... eller ja, jag antar att ni fattar.
I början var jag lite velig. Tänkte först komma. Sedan ångrade jag mig. Träffade sedan Lalle på stan och bestämde mig för att i alla fall för att gå till eko-parken och säga: Hej! Jag är en glad tjej!
Det slutade med att jag köpte sushi, satt i parken och diskuterade lite genus, lite smeknamn, var med och bestämde att vi skulle ha klassfest dagen före ventileringen av uppsatsen (Det är okej: förra ventileringen lär läraren ha suttit och twittrat om hur tråkigt hon tyckte det var eller nåt i den stilen) och sedan spelade vi brännboll.
Först var jag inte alls pepp men jag blev det på en gång. Förutom när det visade sig att jag även måste springa. Flåååååås! Var det enda ljudet jag kunde utstötta på ett par minuter efter att jag sprungit fram till en kon. Notering: Sluta vara otränad.
Jag är inte säker på vem som vann meeeeeeeeeeeen jag är ganska säker på att det var jag. Kom igen! Jag fångade en lyra. Med två händer! Fatta vad coolt. Det är en klar förbättring från låg/mellan/högstadiet och gymnasiet då jag för det mesta bara nästan fångade bollen. Och med "nästan fångade bollen" menar jag: "fick den mycket hårt i skallen."
Idrottsläraren: Hanna! Vad sjutton håller du på med!?!
Jag: JAG TÄNKER! (Var nog i en sån där kreativ fas. Jag började tidigt med dem. Var inte en sån där körsbärsblomma som blommade sent. Take that, Mulan!)
Idrottsläraren: Ungh... kan du inte gå och... gah... orientera eller nåt?
Jag: Öh... okej. *går vilse, lyckas ändå komma tillbaka* Titta! Jag hittade i alla fall två av de där små orangea sakerna!
Idrottslärare: Men... men de är från fel orienteringsbana!
Jag: .... men jag hittade dem i alla fall!
Idrottsläraren: *ger upp hoppet*
PS. Sen fick hon tillbaka hoppet när hon såg hur jag kunde valsa. Bokstavligt talat. Vals? Det enda momentet på idrotten jag fick MVG. Tack folkdans!
PS2. Blev solbränd. Måste köpa solskydd. När man var liten var solbränna något charmigt men nu är det bara bläh... kysst av solen, jo, jag tackar! Inte frågade hon mig om jag ville. Känner mig använd och inte på ett bra sätt.
Idag skrev jag klart hemtentan. Whooo! Använde ordet "dansant" och efter en svän på fejan har jag nu uppenbarligen lovat att slå det genom att använda meningen "Dansk-jävlar! Ge mig nu ett skålpund kött på min ostmacka! Annars... "
Hur det gick till... ja det vet väl bara katten. (Eller vet han det? Ah? Ah!?) Okej, det där med att låtsas att prata med sig själv var bara gulligt ett tag. Nu drar du bara ut på ett skämt lite för länge. (....... låtsas?)
Hur som haver... det var tänkt att alla retoriker skulle fira hemtentans undergång med en liten retorisk brännbollsmatch. Eller okej, det var inte retorisk för vi spelade faktiskt brännboll men det var retorisk för att vi är retoriker... eller ja, jag antar att ni fattar.
I början var jag lite velig. Tänkte först komma. Sedan ångrade jag mig. Träffade sedan Lalle på stan och bestämde mig för att i alla fall för att gå till eko-parken och säga: Hej! Jag är en glad tjej!
Det slutade med att jag köpte sushi, satt i parken och diskuterade lite genus, lite smeknamn, var med och bestämde att vi skulle ha klassfest dagen före ventileringen av uppsatsen (Det är okej: förra ventileringen lär läraren ha suttit och twittrat om hur tråkigt hon tyckte det var eller nåt i den stilen) och sedan spelade vi brännboll.
Först var jag inte alls pepp men jag blev det på en gång. Förutom när det visade sig att jag även måste springa. Flåååååås! Var det enda ljudet jag kunde utstötta på ett par minuter efter att jag sprungit fram till en kon. Notering: Sluta vara otränad.
Jag är inte säker på vem som vann meeeeeeeeeeeen jag är ganska säker på att det var jag. Kom igen! Jag fångade en lyra. Med två händer! Fatta vad coolt. Det är en klar förbättring från låg/mellan/högstadiet och gymnasiet då jag för det mesta bara nästan fångade bollen. Och med "nästan fångade bollen" menar jag: "fick den mycket hårt i skallen."
Idrottsläraren: Hanna! Vad sjutton håller du på med!?!
Jag: JAG TÄNKER! (Var nog i en sån där kreativ fas. Jag började tidigt med dem. Var inte en sån där körsbärsblomma som blommade sent. Take that, Mulan!)
Idrottsläraren: Ungh... kan du inte gå och... gah... orientera eller nåt?
Jag: Öh... okej. *går vilse, lyckas ändå komma tillbaka* Titta! Jag hittade i alla fall två av de där små orangea sakerna!
Idrottslärare: Men... men de är från fel orienteringsbana!
Jag: .... men jag hittade dem i alla fall!
Idrottsläraren: *ger upp hoppet*
PS. Sen fick hon tillbaka hoppet när hon såg hur jag kunde valsa. Bokstavligt talat. Vals? Det enda momentet på idrotten jag fick MVG. Tack folkdans!
PS2. Blev solbränd. Måste köpa solskydd. När man var liten var solbränna något charmigt men nu är det bara bläh... kysst av solen, jo, jag tackar! Inte frågade hon mig om jag ville. Känner mig använd och inte på ett bra sätt.
måndag 10 maj 2010
Kombinationen "Tenta" och "Hem" blir ett fruktansvärt fenomen som ingen normal människa bör utsättas för.
En så kallad "b-uppsatts" är inte heller någon vettig människa ska behöva ta till sig. Fotnoter... alla dessa fotnoter.
Jag håller på med dessa två ting samtidigt och jag vet att det inte tjänar nåt till men... men det är inte rättvist!
*snörvel*
Aja... när jag skrivit klar den här tusenfalt förbannade hemtentan ska jag köpa mig en tröja... kanske en blazer för på onsdag blir det Wilde. Lite kul måste man få ha.
PS. Det enda som motiverar mig att skriva klart hemtentan är att jag faktiskt gillar den retoriska artefakten jag valde att analysera. Den har allt. Daft Punk och Darth Vader.
En så kallad "b-uppsatts" är inte heller någon vettig människa ska behöva ta till sig. Fotnoter... alla dessa fotnoter.
Jag håller på med dessa två ting samtidigt och jag vet att det inte tjänar nåt till men... men det är inte rättvist!
*snörvel*
Aja... när jag skrivit klar den här tusenfalt förbannade hemtentan ska jag köpa mig en tröja... kanske en blazer för på onsdag blir det Wilde. Lite kul måste man få ha.
PS. Det enda som motiverar mig att skriva klart hemtentan är att jag faktiskt gillar den retoriska artefakten jag valde att analysera. Den har allt. Daft Punk och Darth Vader.
lördag 8 maj 2010
Kulturkollektivet Kråkan? It's on!
Jupp. Nu blir drömmen verklighet. Jag vill nästan gråta. Det är en enorm tröst för en dam som lever i hårda tider. Hemtenta och uppsatts på en och samma gång.
Igår när jag stod och diskade i det trånga köket och trängdes med människor som jag knappt tolererar tänkte jag: "Håll ut. Lite till, Hanna. Sen kan du... du kan köpa en salladsslunga. För det behöver man nog i en fyra. Jag har aldrig bott i en fyra förut. Det känns som något man äger om man bor i en fyra. En salladsslunga. Tänk! Aldrig mera blötta salladsblad i din sallad! Aldrig!"
Sedan kastade jag huvudet bakåt och skrattade ondskefullt.
Resten av köket: *stirrar*
Jag: Äh... jag tänkte på något roligt. Men inte en salladsslunga! Det vore ju konstigt om jag tänkte på det och började skratta! Och jag började definitivt inte skrattade för att jag kom att tänka på att om man tar bort ett "s" i salladsslunga blir det salladslunga. Hahaha! Men det var inte åt det jag skrattade. Det skulle vara konstigt. Om jag nu gjorde det. Såååå konstigt! Hahahaha...
Resten av köket: *stirrar*
Jag: ......... JAG ÄR I EN KREATIV FAS! Okej!?! Jeeeeeez-us! (Han: Ja? Vad är det?) Aldrig kan man få lugn och ro här. Så glad att jag flytta! Sååååååå lycklig. Hahahaha! (Han: Åååååh-kej)
Som ni märker var det nog en himla tur att jag kom ut lite och tvingades att bete mig som en normal... som en relativt normal människa.
Hatten meddelade mig att hon hade en rolig plan. Vi skulle till Norrlands och dansa, dansa natten lång. Det är en hobby vi har. Tyvärr gjorde Strage oss besvikna... öm, "Run to the Hills"? "Enter the Sandmna"? Inte peppiga låtar att dansa, dansa natten lång till.
Trots det lyckades vi dansa så vi blev relativt svettiga och är inte det som julen egentligen handlar om?
Sensmoral!
Vad är det egentligen jag pratar om? Just det! Kulturkollektivet! Det kommer att bli fantastiskt. Bara så ni vet.
Hur fantastiskt frågar ni kanske. Tja... nämnde jag inte salladsslungan? SALLADSSLUNGA! Snurr, snurr å så får man en perfekt sallad. Hm... tar bort ett "s" blir det salladslunga... låter som en jobbig åkomma! Hahahaha... vad håller jag på med egentligen?
Vet ni vad?
Kom å hälsa på Kråkan så bjuder jag på (perfekt) sallad.
PS. När Hatten tar på sig de otroligt snygga högklackade skorna blir hon lång. Hon blir en Amazon helt enkelt och med min fantastiska detektivskillz har jag dragit slutsatsen att Hatten i hemlighet är... drum roll please.... Wonder Woman! Logiskt.
Hatten? Förlåt att jag avslöjade din hemliga identitet.
Igår när jag stod och diskade i det trånga köket och trängdes med människor som jag knappt tolererar tänkte jag: "Håll ut. Lite till, Hanna. Sen kan du... du kan köpa en salladsslunga. För det behöver man nog i en fyra. Jag har aldrig bott i en fyra förut. Det känns som något man äger om man bor i en fyra. En salladsslunga. Tänk! Aldrig mera blötta salladsblad i din sallad! Aldrig!"
Sedan kastade jag huvudet bakåt och skrattade ondskefullt.
Resten av köket: *stirrar*
Jag: Äh... jag tänkte på något roligt. Men inte en salladsslunga! Det vore ju konstigt om jag tänkte på det och började skratta! Och jag började definitivt inte skrattade för att jag kom att tänka på att om man tar bort ett "s" i salladsslunga blir det salladslunga. Hahaha! Men det var inte åt det jag skrattade. Det skulle vara konstigt. Om jag nu gjorde det. Såååå konstigt! Hahahaha...
Resten av köket: *stirrar*
Jag: ......... JAG ÄR I EN KREATIV FAS! Okej!?! Jeeeeeez-us! (Han: Ja? Vad är det?) Aldrig kan man få lugn och ro här. Så glad att jag flytta! Sååååååå lycklig. Hahahaha! (Han: Åååååh-kej)
Som ni märker var det nog en himla tur att jag kom ut lite och tvingades att bete mig som en normal... som en relativt normal människa.
Hatten meddelade mig att hon hade en rolig plan. Vi skulle till Norrlands och dansa, dansa natten lång. Det är en hobby vi har. Tyvärr gjorde Strage oss besvikna... öm, "Run to the Hills"? "Enter the Sandmna"? Inte peppiga låtar att dansa, dansa natten lång till.
Trots det lyckades vi dansa så vi blev relativt svettiga och är inte det som julen egentligen handlar om?
Sensmoral!
Vad är det egentligen jag pratar om? Just det! Kulturkollektivet! Det kommer att bli fantastiskt. Bara så ni vet.
Hur fantastiskt frågar ni kanske. Tja... nämnde jag inte salladsslungan? SALLADSSLUNGA! Snurr, snurr å så får man en perfekt sallad. Hm... tar bort ett "s" blir det salladslunga... låter som en jobbig åkomma! Hahahaha... vad håller jag på med egentligen?
Vet ni vad?
Kom å hälsa på Kråkan så bjuder jag på (perfekt) sallad.
PS. När Hatten tar på sig de otroligt snygga högklackade skorna blir hon lång. Hon blir en Amazon helt enkelt och med min fantastiska detektivskillz har jag dragit slutsatsen att Hatten i hemlighet är... drum roll please.... Wonder Woman! Logiskt.
Hatten? Förlåt att jag avslöjade din hemliga identitet.
torsdag 6 maj 2010
Ääähh… ni vet hur jag alltid tjatar om hur speedad jag blir på Rondellmötena? Tja, gårdagens möte var en smula episkt. Skulle jag ödmjukt vilja beskriva den som men jag var ganska hyper igår och ganska lätt imponerad. Men vem bryr sig? (Inte jag)
Det började med mucho seriöso plugg på Carolina Rediviva och jag kom äntligen igång med min uppsatts. Sen hade handledning och berättade för läraren om hur jag vill jämföra hur ethos och persona skapas i amerikanska journalfilmer och bara använda journalfilmerna som kontext (nåt sånt sa jag) och läraren nickade leende och sa att jag verkade vara i en ”kreativ fas”.
Sedan drack jag Trocadero och allt gick utför. Som vanligt.
Eller nej… allt började gå utför i början av mötet då jag utbrister: ”Jag är i en kreativ fas!” samtidigt som jag känner hur mina läppar stelnar i ett sorts vansinnesflin. Resten av Rondellen ser lite skrämda ut fast inte på riktigt… de börjar bli vana vid min ”kreativa fas” som kommer och går med jämna mellan rum… relativt jämna.
Jag minns inte så mycket av kvällen. Ebba ramlade av en stol och vi andra skrattade rått.
”Hahaha, var är din frikyrkliga Gud nu? Han har övergivit dig!” (kanske mest jag)
Ebba: Jag tänker ställa min stol på din väska! (som hämnd)
Jag: … det där är din väska.
Vi var som en skojig slapstick duo från den där tiden då snubbla på bananskal var det mest… tja… crazy bananas någon kunde komma på att göra. Jag minns inte så mycket från själva mötet. Möjligen kunde den extrema Trocaderovågen jag surfade på ha något med den saken att göra. Jag minns dock att jag fortfarande var upprörd över att Ebba använt frasen "kräma ut ungen på vinden" i ett mejl till mig. Det är fruktansvärt obehagligt vilket jag talade om för alla som ville och inte ville höra på.
Jag: Ebba! Du måste sluta säga "kräma". Det är ett obehagligt ord! Jag vet att det är ditt favoritord men du måste sluta nu.
Resten av Rondellen: Äh... Hanna? Det är faktiskt du som säger "kräma" hela tiden.
Jag: *skandaliserad*
Det var fantastiskt.
Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot vår poesipubrunda. Dels för att den förra var episk och dels för då har jag skrivit klart både hemtenta och uppsatts. Den här gången ska jag ta med en kamera och… jag vet inte… kanske dokumentera denna episka tillställning.
PS. Ebba lärde mig hur man uttalar ord på Bruno K Öijers vis. Användbart. Dessutom skrev en historia om en Julia Robert-stalker som gjorde att jag fick mardrömmar om magväskor. Inte fullt så användbart.
PS2. Om man googlar Bruno så hamnar man på hans hemsida som deklarerar att Bruno är Sveriges Störste Poet… då vet jag det. Användbart.
PS3. Är verkligen kommentaren "Om Norman Bates och Sam Spade fick ett kärleksbarn så skulle det vara din karaktär" så konstig? Det tycker inte jag. Ni vet... Sam The Stuff That Dreams Are Made Of Spade? ... kanske lite konstig.
PS4. Rondellen ska få en egen hemsida snart! Awesome-sauce! Ni fattar inte hur mycket fantastiskt som kommer till under alla våra möten.
Det började med mucho seriöso plugg på Carolina Rediviva och jag kom äntligen igång med min uppsatts. Sen hade handledning och berättade för läraren om hur jag vill jämföra hur ethos och persona skapas i amerikanska journalfilmer och bara använda journalfilmerna som kontext (nåt sånt sa jag) och läraren nickade leende och sa att jag verkade vara i en ”kreativ fas”.
Sedan drack jag Trocadero och allt gick utför. Som vanligt.
Eller nej… allt började gå utför i början av mötet då jag utbrister: ”Jag är i en kreativ fas!” samtidigt som jag känner hur mina läppar stelnar i ett sorts vansinnesflin. Resten av Rondellen ser lite skrämda ut fast inte på riktigt… de börjar bli vana vid min ”kreativa fas” som kommer och går med jämna mellan rum… relativt jämna.
Jag minns inte så mycket av kvällen. Ebba ramlade av en stol och vi andra skrattade rått.
”Hahaha, var är din frikyrkliga Gud nu? Han har övergivit dig!” (kanske mest jag)
Ebba: Jag tänker ställa min stol på din väska! (som hämnd)
Jag: … det där är din väska.
Vi var som en skojig slapstick duo från den där tiden då snubbla på bananskal var det mest… tja… crazy bananas någon kunde komma på att göra. Jag minns inte så mycket från själva mötet. Möjligen kunde den extrema Trocaderovågen jag surfade på ha något med den saken att göra. Jag minns dock att jag fortfarande var upprörd över att Ebba använt frasen "kräma ut ungen på vinden" i ett mejl till mig. Det är fruktansvärt obehagligt vilket jag talade om för alla som ville och inte ville höra på.
Jag: Ebba! Du måste sluta säga "kräma". Det är ett obehagligt ord! Jag vet att det är ditt favoritord men du måste sluta nu.
Resten av Rondellen: Äh... Hanna? Det är faktiskt du som säger "kräma" hela tiden.
Jag: *skandaliserad*
Det var fantastiskt.
Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot vår poesipubrunda. Dels för att den förra var episk och dels för då har jag skrivit klart både hemtenta och uppsatts. Den här gången ska jag ta med en kamera och… jag vet inte… kanske dokumentera denna episka tillställning.
PS. Ebba lärde mig hur man uttalar ord på Bruno K Öijers vis. Användbart. Dessutom skrev en historia om en Julia Robert-stalker som gjorde att jag fick mardrömmar om magväskor. Inte fullt så användbart.
PS2. Om man googlar Bruno så hamnar man på hans hemsida som deklarerar att Bruno är Sveriges Störste Poet… då vet jag det. Användbart.
PS3. Är verkligen kommentaren "Om Norman Bates och Sam Spade fick ett kärleksbarn så skulle det vara din karaktär" så konstig? Det tycker inte jag. Ni vet... Sam The Stuff That Dreams Are Made Of Spade? ... kanske lite konstig.
PS4. Rondellen ska få en egen hemsida snart! Awesome-sauce! Ni fattar inte hur mycket fantastiskt som kommer till under alla våra möten.
måndag 3 maj 2010
Ps. Bad Machinery
Tycker ni ska läsa den serien. Den är trevligt brittisk med små mysterier och musikrecensioner.
Tycker ni ska läsa den serien. Den är trevligt brittisk med små mysterier och musikrecensioner.
Världens Finaste
Nej, jag pratar varken om Superman eller Batman eller nåt annat som slutar på man. Jag talar om mina vänner. De är faktiskt världens finaste. De räcker med att de finns till och ibland slås man av hur fint det är att man har just dem i närheten och ingen annan.
Det slog mig igår och då hade vi inte gjort mer än pluggat på JB, köpt sallad som vi åt på en brygga vid ån men allt det där blir Livet när man gör det med rätt personer.
Dessutom är de inte bara vänner av typen "Världens Finaste" de är också typen "Med sådana vänner behöver man inga fiender".
De glömmer aldrig bort det faktum att då alla barnen lekte Blair Witch Project fanns det vissa barn som faktiskt spelade in sig själva när det gjorde det... alltså... en vän till en vän menar jag. Säger vi.
Om man råkar nämna att det finns ett speciellt ord som man avskyr (som exempel... åh, låt oss säga att någon avskyr ordet .... hmmmmm... pinka) så bestämmer sig resten av gänget för att tjatat om det i evigheters evigheter.
Trots det är allihop Världens Finaste och säger fina saker som "Jag ska lära dig vissla och dansa i ett nedsläckt rum." (Okej, det låter lite obehagligt men det var fint)
PS. Kulturkollektivet Kråkan har fått en ny medlem! Det hurrar vi för! Hurra! Hurra! Nu ska jag inte bara bo ihop med Amanda utan även den nobla Maja.
PS2. Jag har inte bara fina vänner, jag har även kreativa vänner som är Världens Finaste (fastän hon kanske tänker flytta till Skåna... men jag är glad för hennes skull *frampressat leende för att hålla tillbaka tårarna*) Och hon blidkade mig nyligen genom att skicka mig lite bilder på hennes kreationer och jag blir rörd och stolt över att jag får ha en så fin konstnär som vän. Jag lovar att vara hennes något creepy, störiga groupie för evigt.
Det slog mig igår och då hade vi inte gjort mer än pluggat på JB, köpt sallad som vi åt på en brygga vid ån men allt det där blir Livet när man gör det med rätt personer.
Dessutom är de inte bara vänner av typen "Världens Finaste" de är också typen "Med sådana vänner behöver man inga fiender".
De glömmer aldrig bort det faktum att då alla barnen lekte Blair Witch Project fanns det vissa barn som faktiskt spelade in sig själva när det gjorde det... alltså... en vän till en vän menar jag. Säger vi.
Om man råkar nämna att det finns ett speciellt ord som man avskyr (som exempel... åh, låt oss säga att någon avskyr ordet .... hmmmmm... pinka) så bestämmer sig resten av gänget för att tjatat om det i evigheters evigheter.
Trots det är allihop Världens Finaste och säger fina saker som "Jag ska lära dig vissla och dansa i ett nedsläckt rum." (Okej, det låter lite obehagligt men det var fint)
PS. Kulturkollektivet Kråkan har fått en ny medlem! Det hurrar vi för! Hurra! Hurra! Nu ska jag inte bara bo ihop med Amanda utan även den nobla Maja.
PS2. Jag har inte bara fina vänner, jag har även kreativa vänner som är Världens Finaste (fastän hon kanske tänker flytta till Skåna... men jag är glad för hennes skull *frampressat leende för att hålla tillbaka tårarna*) Och hon blidkade mig nyligen genom att skicka mig lite bilder på hennes kreationer och jag blir rörd och stolt över att jag får ha en så fin konstnär som vän. Jag lovar att vara hennes något creepy, störiga groupie för evigt.
söndag 2 maj 2010
Best of Valborg
Har lärt mig att uppenbarligen är det inte bara Kvalborg och Valborg som gäller utav även Finalborg. Jösses... kors i taket och allt sånt där.
Själv jobbade jag på Kvalborg. Det var inte så dumt. Jag stod själv i extra baren och efteråt fick jag öl och paj. Kom hem ganska sent och fick ungefär fyra timmars sömn innan jag gav mig ut till Ekonomikum och där satt jag (och mitt gäng... okej, det är kanske inte är mitt gäng... det är allas gäng!) nästan hela dagen och bara njöt av det fina vädret.
På kvällen var i Flogsta och grillade och allt... var bara mysigt och perfekt. Jag gick visserligen in i väggen cirkus klockan ett på natten men det var okej. För hela dagen hade varit perfektamente! (som man säger i italienlandet... säger vi)
När jag kom hem stod en random tjej som jag inte känner i köket och jag tjuvlyssnade lite på deras konversation och det jag hörde var nog Best of Valborg:
Random Tjej: Asså! Nu har det här okända numret ringt mig nästan hundra gånger idag! Känner ni igen det här numret?
Hennes vänner skakar på huvudet.
Random Tjej: Asså! Nu bryr jag mig inte att klockan är typ två. Nu ringer jag upp å ser vem det är. (paus) .... Heeeeeeeeeeeeeeeeej farmor! öööh... förlåt att jag väckte dig... nej, nej... inget har hänt.
Här fnissfrustade jag som man brukar göra i sådana situationer och försvann in på mitt rum innan någon kunde ge mig en mördande blick.
Och sen... sen på Finalborg gjorde jag inget storslaget utan fikade på Hugo med finbesök från både Italien och Stockholm. Trés mysigt helt enkelt.
På söndagen satt vi från klockan tio till halv sex på JB och pluggade. Fattar ni? Jag pluggade ordentligt för första gången på flera dar! Jag var mäkta imponerad av mig själv och belönade mig själv med att äta godis. Tyvärr lider jag av det där felet där den sista godisbiten jag äter är alltid den som gör att jag mår illa. Borde sluta med det. Hur ocoolt är det att vara det där barnet som svara"Äta godis tills jag kräks!" när någon frågor: "Och vad vill du göra idag?" när man nästan är tjugoett?
PS. Jag känner mig ansvarsfull och som en problemlösare för jag typ... nästan... kanske snodde DN Kultur med bufférecept åt min mamma idag (inte från en affär utan från en kille i min korridor... men det är okej, kommer ni inte ihåg att jag nu är den snyggaste i min korridor? snygga människor får ta vad de vill ha) Hanna hjälper till hur som helst.
Min bror tar ju faktiskt studenten i år så lite måste man planera. Han är inte så hjälpsam alltid när det gäller sånt här.
Jag: Vad vill du äta på studenten?
Han: (mutter, mummel) Jag vet inte bryr mig. Inget äckligt.
Jag: Tycker du om caneloni?
Han: Det vet jag inte vad är så det är nog äckligt.
Jag: Ah-ha?
Kanske borde man vara glad att han inte svarar "Tiramisu! Stekt i socker!" eller liknande.
Men man kan iaf lita på att han klär sig ordentligt. Det kan man inte med mig... eller jag får på mig kläderna och sen spiller jag kaffe på dem det första jag gör. Speciellt om det är en vit klänning. Som tur var garderade jag mig på min egen studentdag genom att ha en blommig klänning. Kaffefläckarna smälte in bland blombladen. Ha! Hanne Passion? Får en poäng! Ödet? NOLL!
Själv jobbade jag på Kvalborg. Det var inte så dumt. Jag stod själv i extra baren och efteråt fick jag öl och paj. Kom hem ganska sent och fick ungefär fyra timmars sömn innan jag gav mig ut till Ekonomikum och där satt jag (och mitt gäng... okej, det är kanske inte är mitt gäng... det är allas gäng!) nästan hela dagen och bara njöt av det fina vädret.
På kvällen var i Flogsta och grillade och allt... var bara mysigt och perfekt. Jag gick visserligen in i väggen cirkus klockan ett på natten men det var okej. För hela dagen hade varit perfektamente! (som man säger i italienlandet... säger vi)
När jag kom hem stod en random tjej som jag inte känner i köket och jag tjuvlyssnade lite på deras konversation och det jag hörde var nog Best of Valborg:
Random Tjej: Asså! Nu har det här okända numret ringt mig nästan hundra gånger idag! Känner ni igen det här numret?
Hennes vänner skakar på huvudet.
Random Tjej: Asså! Nu bryr jag mig inte att klockan är typ två. Nu ringer jag upp å ser vem det är. (paus) .... Heeeeeeeeeeeeeeeeej farmor! öööh... förlåt att jag väckte dig... nej, nej... inget har hänt.
Här fnissfrustade jag som man brukar göra i sådana situationer och försvann in på mitt rum innan någon kunde ge mig en mördande blick.
Och sen... sen på Finalborg gjorde jag inget storslaget utan fikade på Hugo med finbesök från både Italien och Stockholm. Trés mysigt helt enkelt.
På söndagen satt vi från klockan tio till halv sex på JB och pluggade. Fattar ni? Jag pluggade ordentligt för första gången på flera dar! Jag var mäkta imponerad av mig själv och belönade mig själv med att äta godis. Tyvärr lider jag av det där felet där den sista godisbiten jag äter är alltid den som gör att jag mår illa. Borde sluta med det. Hur ocoolt är det att vara det där barnet som svara"Äta godis tills jag kräks!" när någon frågor: "Och vad vill du göra idag?" när man nästan är tjugoett?
PS. Jag känner mig ansvarsfull och som en problemlösare för jag typ... nästan... kanske snodde DN Kultur med bufférecept åt min mamma idag (inte från en affär utan från en kille i min korridor... men det är okej, kommer ni inte ihåg att jag nu är den snyggaste i min korridor? snygga människor får ta vad de vill ha) Hanna hjälper till hur som helst.
Min bror tar ju faktiskt studenten i år så lite måste man planera. Han är inte så hjälpsam alltid när det gäller sånt här.
Jag: Vad vill du äta på studenten?
Han: (mutter, mummel) Jag vet inte bryr mig. Inget äckligt.
Jag: Tycker du om caneloni?
Han: Det vet jag inte vad är så det är nog äckligt.
Jag: Ah-ha?
Kanske borde man vara glad att han inte svarar "Tiramisu! Stekt i socker!" eller liknande.
Men man kan iaf lita på att han klär sig ordentligt. Det kan man inte med mig... eller jag får på mig kläderna och sen spiller jag kaffe på dem det första jag gör. Speciellt om det är en vit klänning. Som tur var garderade jag mig på min egen studentdag genom att ha en blommig klänning. Kaffefläckarna smälte in bland blombladen. Ha! Hanne Passion? Får en poäng! Ödet? NOLL!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)