Cykelmannen: Case Closed

När man är liten är man full av förundran. Men efter ett tag ersätts förundran med hormoner. Det är då man glömmer bort att tänka på hur fantastiskt världen är och istället tänker man bara på tjejer alt. killar hela tiden. Jag var dock ett undantag. Tänkte bara på Michael J Fox. Fast inte på ett konstigt sätt.

Sen ersätts Michael J Fox en ständig sarkasminställning i hjärnan och sen går man vara runt och är så där blasé. Tuggar tuggummi och stirrar tomt framför sig. Det är därför vi måste värdesätta de små händelserna som plötsligt fyller oss med förundran ännu en gång.

Som till exempel mannen med den jättestora cykeln i Uppsala. Ni har säkert sett väldigt små cyklar förut. De brukas ofta av mycket, mycket korta vuxna, så kallade barn och/eller småfolket. Men den här mannen hade en jättestor cykel. Själva karmen var ganska normal men se hjulen... tänk er en viktoriansk cykel. Tänk er sedan hjulen lite, inte mycket utan lite mindre. De är båda lika stora.

Vi såg honom cykla förbi en dag i Flogsta. Han svävade fram längs de slitna cykelvägarna som en hägring. Så många frågor!

Hur kom han upp på cykeln?

Hur kom han av?

Hur gjorde han vid rödljus?

Vad var cykelns syfte?

Anna Guld ringde precis upp för att berätta att hon hade fått tag i honom. Hon hade sett honom och precis som kan förvänta sig av denna donna. Hon hade ställt alla de viktiga frågorna.

Han hoppade av vid rödljus eller hittade en lyktstolpe.

Han hade en liten specialkonstruktion som han fällde ut för att komma upp på cykeln.

Han hade byggt cykeln själv.

Men varför då? undrade Anna Guld.

"Lite kul måste man väl få ha," svarade cykelmannen.

Och där dog all min barnsliga förundran igen. Det fanns inget mer. Som Anna uttryckte det: "Han levde genom cykeln."

Cykeln var mer än mannen. Han blott ett tomt tacoskal utan någon kryddig fyllning.

Ibland tjänar mysterium på att förbli olösta.

Underbaraste Sara som jag har känt i... 18 år? !( ÅR!!!! Ugh, varför finns det inte caps lock för siffror?

18 år fötjänar att vara caps lock.

Vad var det nu jag ville säga? Just det! Sara gör spel och nu ska hon praktik vilket innebär att hon ska vara i Stockholm ett par månader.

Jag ska bo i samma stad som henne igen. Åh argh vad är det som händer? Har lite svårt att andas pga exalterad. Som ett barn. Återigen så glad att jag vill kräkas.

Dock blev jag lite orolig.

"Neeej, men tänk om du tröttnar på mig?"

"Hanna, jag kunde bo ihop med dig i ett litet rum i Skottland i ungefär lite mer än en månad. Då tror jag att jag klarar av att bo med dig i samma stad."

Hon är så vis Sara. Som en gammal gumma i en ung kvinnas kropp förstår ni.

När hon väl kommit på ett sätt att förklara för mig hur spel blir till (rendering 3D magic mappar o maya engines unreal blaha) så kommer hon bli vår tids Solomon.

Folk kommer att valfärda för att be henne lösa spädbarnsrelaterade tvister samt liknande.

Det är för sent för att ångra sig... det har varit alldeles försent ett bra tag nu *accepterar mitt öde med minsta möjliga värdighet*

Jag vet inte om jag ska tycka om nya frisyr. Lite ljust o fräsch, va. Men det är sorgliga är att jag inte alls liknar Ringo Star längre.

Å andra sidan... ljust o fräscht. Så ljust och fräscht, hörni.

För mycket skönhet... och är det där min hand under hakan eller en tjock, räkliknande utväxt? ONLY TIME WILL TELL!

Fast å andra, andra sidan... kommer på mig själv att peka o skratta o sen blir jag lite ledsen när jag inser att den enda i rummet är jag och min spegelbild. Såatteh... ger upp. Får leva med det här. Är relativt helt nöjd det beror på men jag vet inte men jo det ser helt okej jättebra ut.

Bonusmaterial: En spännande äventyrsfilm.

Vår anti-hjälte. Ett monster. Men vi i publiken förstår att allt hon behöver är en kvinnas ömma hand. Och vad är det nu detta?

 OBLIGATORISKT KÄRLEKSINTRESSE!!!

Flörtig från första stund: "Excuse me if I'm a little... HANDSY!"

"Let me give you a... HANDS ON DEMONSTRATION!"

Nu är allt över. Det här alltså mitt liv nu. Målar läppstift på min egen hand en måndag kväll. Titta inte på mig så där. Som om ni aldrig gjort det eller funderat på det. Jag gör bara det vi alla tänker och drömmer om. Trots det vet jag inte riktigt hur jag ska känna inför det här.

Jag har i alla fall inte hånglat med den än.

Okej. EN GÅNG. Men en gång är ingen gång. Elle hur? ELLER HUR!?!?

Men det är okej. Det är lugnt. Vi är på det torra. Det var inte som om kemi uppstod.

Okej lite kemi uppstod.

Men bara lite.

Hur som helst kommer det aldrig funka.

Hon är lite för benägen att hamna i... HANDGEMÄNG!

*drops mic*

Jag gråter inte för att jag är ledsen jag gråter för att världen är som den är men mest gråter jag för att jag har damm i ögat

Aaahhh... städdag i föreningen förra veckan. Kul för hela familjen. På vårstädningen tog jag på mig att tillsammans med en annan kvinna sopa hela gården. Ett slags evighetsgöra som på något sätt faktiskt blev klart tillslut.

Lyckades dock få damm i ögonen som låg kvar under natten och när jag vaknade var mitt ena öga svullet och rann. RANN SOM PIGG JÄVLA FJÄLLBÄCK!

Och alla frågade mig, när jag blinkade som en nykläckt kyckling mot solen medan min blick blev dimmigare och mina kinder allt blötare...

"Är du allergisk mot pollen?"

"Neeej!" väste jag, "Jag är inte allergisk. Jag har aldrig varit allergisk. Jag kommer aldrig bli allergisk. DET ÄR FÖR ATT JAG ÄR BÄTTRE ÄN ALLA ANDRA!!!" väser/kacklar.



Ringde för att beklaga mig till min far som blev lite orolig att det var den där konstiga ögonattacken jag fick för två år sen när jag inte kunde se på ett par dagar.

"Ugh... " stönar jag, "Alltså, om jag måste välj mellan att få en mystisk ögoninfektion igen eller pollenallergi väljer jag hellre pollenallergi."

"Nej, det vill du inte," svarade min pappa förnuftigt, "Då kommer du ha jobbigt resten av livet medan en infektion går över."

Irriterad över hur förnuftig han var vrålade jag: "JAHA!!?!? Men man kan bli blind av en ögoninfektion! Det var det jag menade! Om jag var tvungen att välja mellan att vara blind och pollenallergisk skulle jag välja pollenallergi!!"
"Det sa du inte alls."
"DU ÄR INTE MIN RIKTIGA PAPPA!" *slänger på luren*

Min far stirrar trött på luren han har i handen, "Jag borde ha låtit den där vargflocken uppfostrat henne," suckar han.

Och medan han fortfarande är osäker på om han gjorde fel när han avböjde när den där vargflocken kom till vår dörr när jag föddes för att erbjuda sig att uppfostra mig... då är den där vargflocken oändligt tacksamma att han avböjde.

"Dodged a bullet, eller hur gubbar och gummor?" *dunkar varandra på ryggen med sina trötta små vargtassar de har nog med problem*

Kan trädgårdsarkeolog vara mitt nya jobb?

Fun Fact: Har ingen aningen vad jag håller på med.

Ogräs eller växt? Ogräs eller växt? Ogräs? Växt? NNnnghghghg!

Hoppsan det var en krokus. Another one bites the dust.

Är det här ett ben? Pappa! Titta! Pappa! Titta då! Är det här ett ben? Sten? Nej, det är ett ben! Är det? ETT BEN!

En benbit i min rabatt. Fantastiskt. Livet hörni. Slänger överraskningar i ansiktet på en som om det var pajer i en Helan och/eller Halvan-film.

Helvete är det här nu då?

`Fynden: En benbit, snigelhus och en fossil.

Ortoceratit. Man kan väl sina fossiler, va.

Sidekick

Försöker göra det till en grej på jobbet att folk ska börja kalla mig Hawkeye. Ni vet. Han den där coola i M.A.S.H.

Fast innerst inne vet jag att i sitcomen som är mitt liv är jag mest av allt den där dryga grannen.

Igår kastade jag på mig lite kläder och slängde mig ut genom dörren. Hade ryckt åt mig lite plagg jag tyckte funkade i kombination men när jag såg mig själv speglas i dörren till tunnelbanan insåg jag något.

Min outfit var lite väl Kimmy Gibbler från Huset fullt.

Story of my life. Vill vara Hawkeye... är för evigt Kimmy Gibbler.

Varsågod, mer Huset fullt-skämt:

Kurs i komedi

Lektion Ett
- Stereotyper. Alltid kul.

Alltid.

Speciellt om sättet du använder dig av stereotyper i dina skämt inte på något sätt försöker omvärdera, kritisera, subvertera dessa stereotyper. Försök också undvika att slå uppåt. Alltid roligare att slå neråt.

Alltid.

Om någon säger annorlunda är det för att de hatar humor, frihet och demokrati.

Summering av dagens lektion: Stereotyper. Comedy gold varje gång.

Nästa lektion:
- Kvinnor. Hur de älskar att tjata och aldrig vill ha sex. Bästa Skämtet Någonsin.

Samt, lite teori: Kvinnor - Varför de inte kan vara roliga pga evolutionen. Pga jägare och samlare. Pga män jagade mammut och då var det väldigt viktigt att vara en lustigkurre. Se där. Slängde lite vetenskap rakt i ansiktet på er. Försök argumentera mot.

Med andan i halsen...

... skyndade jag hem!

Åh vad jag hade längtat. Det hade varit en särdeles trevlig dag på mitt arbete. Med tempurafriterade grönsaker till lunch som jobbet betalade dessutom. I matsalen kände jag försiktigt under bordet (as you do) och utbrast förvånat men lyckligt: "Åååh, kamrater! Bordet har en mjuk undersida. Inga tuggummin fastkletade här inte. Nu har man kommit upp sig!"

Trots det hade jag längtat hem. Som jag hade längtat. Det hade riktigt värkt i mitt lilla flickhjärta och det hade bultat hårt i bröstet när jag hoppade på bussen hem. Den här kvällen skulle bara handla om mig. Det var dags att unna sig lite.

Redan igår hade jag inhandlat viktiga grejor som skulle göra den här kvällen all about me. I djupet av mitt undermedvetna vrålade mitt Id nåt om att egentligen borde alla kvällar och dagar handla om mig. Jag klappade henne vänligt på huvudet och log sådär omtänksamt, nu skulle mitt Id få sina lustar stillade.

För ikväll skulle jag PUTSA ALLA MINA SKOR! För ibland måste man vara få släppa loss lite.

Ååååhhh jag riktigt ryser när jag tänker på det. Först gjorde jag rent dem med en mjuk trasa o en sån där grej som tar bort både smuts och tidigare grejs man har haft på. MMMM! Så man har ett blankt papper framför sig. En kanvas som bara skriker efter att man ska lägga sin ömma hand vid den. Därefter arbetade jag in en slags instant self-shining protective leather cream resistant molecular power rangers. Ni vet en sån där kräm som gör skon mjuk och glad.

När jag var klar betraktade jag nöjt mitt arbete. Aaaahhh... det är så här man lever.

Aaaahhh... sen kom jag på att det var gårdsstädning idag. Och att jag lämnat mina slitna sneakers på Öland. De som jag hade tänkt att ha när vi städade gården.

De enda skorna som fanns i lägenheten var nu min blankputsade, svarta skor. Perfekta offer för det virvlande dammet som skulle komma när vi sopade på gården.

. . .

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *biter sig i tungan av vrede*

Från ros till räv - Ofelia i Hamlet strikes again

Som ni kanske kommer ihåg är jag besatt av min egna uppfattning om vem Ofelia var och vilken roll hon spelade i Hamlet. Min teori är att Shakespeare var ute på samma spår men gick vilse på vägen. Allt han saknade var en en god vän.

En vän som kunde stå och trycka ansiktet upp mot fönsterrutan sena kvällar utan att tröttna. En vän som förstod att hans polisanmälan när hon stal hans post bara var för att han hade svårt att visa uppskattning. En vän som alltid såg till att lämna små lappar med uppmuntrande ord närhelst hon varit på oanmält besök. "Jag vill gröpa ur dig och bära dig som en pyjamas." Enkla ord som kan förgylla en dag helt enkelt.

Om Shakespeare hade haft det hade hans version av Ofelia stämt lite bättre överens med min. Men som en sann litteraturstudent vet jag att det bara finns en sak att göra i en situation som den här.

(acceptera att bara för du tycker en sak behöver inte alla andra tycka det? acceptera att författaren kanske inte gått i samma tankar som du? gå vidare?)

Hahaha... nej. Svaret är givetvis att vända o vrida på ord och bild tills allt stämmer överens med min världsuppfattning!

2011 var jag och Ebba på Glyptoteket i Köpenhamn. Trevligt ställe. Fullt av statyer men man vande sig. Min favorit var givetvis en byst föreställande Ofelia. Jag stod länge och försökte stirra ner den men det var svårt. Bättre crazy eyes får man leta efter. Ni vet vad man brukar säga, "No one out crazies Ophelia!"

Men medan jag försökte stirra ner Ofeliabysten upptäckte jag något. Shakespeare måste ha anat hur det egentligen borde gått till i Hamlet. Han måste ha planterat små antydningar mellan raderna och skaparen av denna Ofeliabyst måste ha känt av det på mystisk väg och för evigt införlivat Ofelias sanna jag i stenen.

Se bara! Se och ni kan inte förneka sanningen!

Ser ni det?

Eller ska vi gå lite närmare?

Zoomar in. CSI: Miami-style.

Likt en konstnär som med varsam hand återställer renässansmålningar använder jag nu avancerade fotoverktyg för att blottlägga stenen själ. För att ni ska kunna se det jag ser.

OCH BAM! Där har vi det!

Helt klart inte en skör liten rosen vi har att göra med. Man ser klart och tydligt att Ofelia var en slug räv. Durkdriven till och med även om jag inte vet vad det betyder. Hon fejkade uppenbarligen sin död för att slippa allt tröttsamt drama. Hon bidade sin tid tills hon och Hamlet kunde bilda ett tokroligt radarpar i en sitcom. Precis så var det.

Det är allt bra skönt när det visar sig att man hade rätt.

Dagens skämt är en aningens... skämt! *mottar en tomat i ansiktet med värdighet*

Så här i efterhand... är ni inte glada att jag valde "Welcome to Jurassic Park" av John Williams istället för "We'll MEAT again" av Vera Lynn som soundtrack till La Vache Incroyable?

Kul skämt. Jättekul. För att det inte är mjölkkor utan -

(DET ÄR OKEJ ALLA FATTAR. Initera säkerhetsprotokoll 14B7: Dra nåt gammalt över dig, tack!)


Någonstans på alvaret skämsgömde en gravand sitt huvud under vingen.

Det var bedårande.

Oh-làlà carte

Det är en middagsresternas kväll ikväll hos casa de Passion! Följ med på en fantastisk bingobuffé med bleka fiskpinnar och fullkornsmakaroner.

Är det mögel på pastasallad eller är den bara glad att se dig? Vi vet inget förrän vi smakat och kanske... nej, det var mögel förresten. Vem är egentligen förvånad?

Det är alltid mögel.

*trycker en kudde mot ansiktet och skriker*

Fast vänta lite! Allt är inte förlorat. Den sladdriga sparrisen från igår är faktiskt glad att se mig. Mer än bara glad, den verkar lite blygt flörtig dessutom? Tja, ni vet vad man brukar säga... mat för en är foder åt ett dussin psykoanalyser.

Om nätterna viskar den hemligheter i mitt öra. Hemska hemligheter. Som vem mamman är i How I Met Your Mother.

En vacker film om kor

 La Vache Incroyable handlar om kor, motgångar, hopp, allvar och Alvar, kor, öländska solnedgångar och nämnde jag att den handlar om kor?

La Vache Incroyable är fin fast ful. Roligt fast tråkig. Inspirerande fast också avskräckande.

La Vache Incroyable handlar i grund och botten om en naturfilmare med en vision.

En vision som främst handlade om kor. Hon var helt klart väldigt intresserad av kor.

Fast inte på ett konstigt sätt.

Åh Gode Gud låt det inte vara på ett konstigt sätt.

På vilket sätt det än är kan det här vara yttersta beviset på att Passion har ett problem som varken läkare, präst, filosof eller jovialisk bartender kan råda bot på.

Men bryr hon sig om det? Icke! Hon gläds åt livet med den outtömliga lusten hos en synderska utan ånger och som verkligen, verkligen, verkligen gillar kor... fast lite på avstånd.

När en grupp unga fältbiologer går långsamt framför en och man säger: "Om jag ville gå långsamt skulle jag bo på landet."

OCH SÅ ÄR MAN PÅ LANDET!

Pinsamt!

Passion på äventyr bland flora o fauna

på väg till stockholm från öland, planerar att äta lunch på en öländsk sylta som är känd för sina kroppkakor:

Pappa: Nu börjar jag bli hungrig. Ska bli gott med kroppka- *avbryter sig själv, utropar högt och dramatiskt* NEJ VAD ÄR DET JAG SÄGER!?!?
Jag: *rycker förskräckt till* VA!?!? VAD ÄR DET ÅH GUD VAD ÄR DET SOM HÄNDER!!?!?
Pappa: *upprört* Det är ju raggmunkar med fläsk jag vill äta!

*sen kör vi fram och tillbaka på samma motoväg i en kvart medan pappa letar efter en bit av alvaret där eva o adam-orkidéerna växer*

på besök i albrunna lunden för att titta på rosor som inte är rosor:
*pappa blir distraherad av bilarna på parkeringen*
Pappa: Den här är från Göteborg.
Jag: *irriterat* Jag trodde vi skulle titta på en massa blommor och inte registreringsskyltar på bilar. Det kan du göra det när som helst. Nu är vi i lunden då ska vi väl titta på rosorna va?
Pappa: *ogillande* Usch. Du är så prosaisk.

Ty ett romantiskt sinnelag enligt min far är att under en strålande vacker vårdag kasta en blick upp mot den molnfria himlen och säga: "Ah, där har vi Helsingforsplanet... *slår upp planet med en speciell flygapp han har laddat ner* Nej vänta, det är från Amsterdam till Tokyo. *skrockar nöjt*"

Min defintion på romantiskt sinnelag är att ha över tio minuter film på kor som står och gör det kor gör mest + att få slaganfall vid åsynen av tyska harar (som för övrigt har en storlek som gör att man inte vill möta dem i en mörk gränd en sen kväll).

Har varit på ett sorgligt och fint besök på Öland. Hunnit med en hel del: Hånat en grupp unga fältbiologer, hittat ett hobbithus som egentligen är ett skyddsrum och huggit mig själv i låret med en liten resekniv.

Det sorgliga är att vi ska sälja stället där jag tillbringade i princip alla min barndoms somrar. Om dessa väggar hade kunnat tala... hade de antagligen sagt: "Hanna, sluta försöka tvinga din bror att äta gråsuggor." och om man lyssnat riktigt noga hade man hört en älsklig liten stämma som svarat: "Men han vill ju äta gråsuggor!"

Det är något alldeles speciellt med Öland. Det här karga landskapet, där orkidéer spirar i gult och lila. Gula rosor som egentligen inte alls är rosor men personen som döpte dem kände sig lite poetisk. Det är något speciellt i luften som riktigt suger musten ur en de första dagarna innan man plötsligt med nyfunnen energi rycker ogräs ur jorden och nynnar domedagsmusik av biblisk karaktär.

Det är något i luften som gör att du i ena stunden gör narr av fågelskådare och i nästa stund smyger du bland buskar som fortfarande är våta av dagg i bara nattsärken för att fota gravänder.

Himlen är mycket större på Alvaret än någon annastans. När solen går ner lyser den som en blodröd tomat. Jag gick ut varje kväll bara för att titta på solnedgången. Försökte göra det riktigt intensivt som om varje gång var den sista. Även om jag kommer tillbaka efter att vi sålt stugan kommer det inte vara samma sak. Försökte därför insupa allting och nästan försökte tvinga in minnet av varje solnedgång genom att envist stirra rakt in i solen.

Så här i efterhand hjälpte inte just det särskilt mycket.

Saken är den att jag helt kommer glömma hur det är att stå bakom huset med bara en tapper liten stenmur som skiljer mig från Alvaret (och ett elstängsel givetvis pga kor runt knuten men ett löjligt elstängsel har aldrig stoppat ett av syskonen persson). Jag kommer helt glömma bort hur tystnaden som bara finns just där och det speciella ljuset som bara existerar där och då.


Tystnaden som egentligen inte är en tystnad eftersom ljudet av bilar å folk ersätts av fågelkvitter och råmande kor.


Jag kommer helt att glömma bort hur det är att ha hela Alvaret framför sig. Att vara ensam med Alvaret.

Bara jag och Alvaret och solnedgången...

... och en ko som gör upprepade försök att bestiga en tjur?

Ah... kanske kommer minnet inte blekna helt och hållet om jag har sådana överraskande krokar att hänga upp minnet på.

 Man måste imponeras av hennes envishet. Jag kände mig djupt rörd. Den kon lät inte heteronormen stå i vägen för hennes upptäckarlust.

"Rätt gjort," sa jag till henne, "Rakt i plytet på patriarkatet... eller öh kanske inte rakt i plytet så mycket som... åh wow du kör igen alltså?"

Sanningen är att efter ett tag blir jag lite förlägen när naturen har sin gång så jag gick till andra sidan av huset och njöt lite av solnedgången där istället.

När ens vänner ser på samma sätt som man ser på ett husdjur som insisterar på att gå in i stängda dörrar och ramla av stolar, säger: "Åh Hanna, du är en sån tönt!"

Det är såna vänner man ska förstår ni. Såna som inte tycker om en trots att man är en tönt utan just för att man är en tönt.

Och på tal om tönt, vaknade upp en morgon och insåg att plötsligt har min klädstil blivit en aningens Ellen Degeneresque. Haha! Vad händer härnäst, va? Ska man vakna upp och plötsligt vara gift med Portia del Rossi?

HAHA!

*går och lägger mig, vaknar upp ensam igen*

Viskar ut i tomheten: Tja... det var väl värt det försök. *spelar världens minsta fiol för mig själv*

Trivia: Fiolen som användes i detta inlägg är samma fiol som Näcken använde i föregående inlägg, dock med lite mer silvertejp för att hålla ihop den. Intressant, eller hur? Kunskap är som chiliflingor, när du väl pepprat ditt dagliga intag med det kan du inte sluta. En perfekt metafor. Varsågod. Njut. Men inte för mycket. Den var inte så bra.