Pappersarbete är definitivt inte min grej men jag har insett ett samband mellan arbete och saker. Utför jag ett så kallat arbete får jag pengar. Pengar bytta mot Saker.
Saker så som soffor, serietidningar, böcker och små bord från 30-talet som är som tagna från en P.G. Wodehouse novell eller roman.

Åh... Wodehouse.

Efter jobbet, efter ett ganska trist jobb som jag ändå uppskattar för... det är ett jobb, tar jag och läser lite Jeeves and Wooster och det är det Bästa. Det Bästa Någonsin.

Den här veckan åtminstone. Förra veckan var det Peter Lorre. Mmmmmm... och idag läste jag en artikel om Tunguska explosionen och den nämnde Tesla och hans Wardenclyffetorn och jag kan erkänna att jag var tvungen att kväva ett litet tjut av lycka. Wardenclyffetornet var Nikola Teslas försök att skapa gratis energi för hela världen. Och ipoden... okej, kanske inte men typ.

Okej kanske inte typ men han var ambitiös i alla fall.

... ända tills han inte kunde få några sponsorer längre och började intressera sig för duvor samt signaler från Mars. Åh, Tesla...

Nåja... jag kanske är manisk och något fanatisk men jag är i alla fall omväxlande. Så just nu är det Wodehouse som gäller... samt överleva ännu en dag.

Att läsa Jeeves and Wooster... det finns inget bättre! Du dras in i en värld där det värsta som kan hända är att Stiffy Bings försöker få Bertie Wooster att stjäla Sir Watkyns "cow creamer" (en gräddkanna i silver i form av en ko) för att hennes fästmän Harold "Stinker" Pinker kan låtsas rädda den för att på så sätt få Sir Watkyn att acceptera hans och Stiffys (the old girl) förlovning. Bertie måste förstå vägra för Sir Watkyn var den domaren som dömde honom att böta fem pund då han stal en polishjälm.

That's it.

En litterärt lyckopiller i sin allra renaste form. Precis vad en trött hjärna behöver.

Annars är alltid säsongavslutning av Doctor Who alltid trevligt, speciellt när det är Steven Moffat som skriver serien. Den mannen är fenomenal på hitta på underliga ting: utomjordingar i form av stenänglar som bara kan existera om ingen tittar på dem och lever på abstrakt energi och en hel massa timey-wimey grejer som att träffa på människor från sin egen framtid som antigen är din fru eller mördare. Krångligt. Mitt liv känns med ens mycket enklare.

Nu är jag upprörd för det kommer inga fler avsnitt av Doctor Who förrän i jul. Det hjälper inte ens att True Blood har börjat igen för... för jag kan inte riktigt komma ifrån det faktum att ingen i den har fluga, fez eller en farkost som är större på insidan än på utsidan.


-I have questions, but number one is this: What in the name of sanity have you got on your head?
- It's a fez. I wear a fez now. Fezes are cool.

Övrigt:
Jakob: Kan du köpa couscous till ikväll?
Jag: Har vi ingen couscous?
Jakob: Det tror jag inte.
Jag: Har du kollat?
Jakob: Ja.
Jag: ... har du kollat i skafferiet?
Jakob: ... nej.
Nu var det faktiskt så att vi inte hade någon couscous hemma men ändå.

Nu ska jag sova och hoppas att den där högen med papper som ligger o väntar på mig inte hemsöker mina drömmar.

Beeeeooooooeoeoeoeoeh.... eeeerrrr *ger upp med att försöka skriva hur introt till The Twilight Zone låter*

Idag hände en läskig sak. Typ You unlock this door with the key of imagination. Beyond it is another dimension - a dimension of sound, a dimension of sight, a dimension of mind. You're moving into a land of both shadow and substance, of things and ideas. You've just crossed over into the Twilight Zone -läskigt.

Jupp. Just så läskigt var det.

Jag fick dricka kaffe i bilen.

Har aldrig hänt. Har aldrig någonsin fått förtära något i familjebilen. På sin höjd har vi fått dricka mineralvatten eller äta äpplen. No more, no less. Till och med smaksatt vatten var det svårt att få tillåtelse att dricka i bilen. Det var lättare att få utresetillstånd i Sovjet än att få dricka Loka med citronsmak i bilen. Och nu överdriver jag bara lite grann.

Men idag hände det alltså. Jag fick dricka kaffe i bilen nu när pappa hjälpte mig att flytta ut ur mitt studentrum.

Har inte riktigt återhämtat mig. Idag fick jag dricka kaffe i bilen. Medan den rörde sig! Var inte ens tvungen att ha öppet fönster och ha huvudet utanför bilen medan jag drack.

Det var fantastiskt.

Annars har jag inte gjort något av intresse.

Övrigt:

Såg dokumentären igår om hur Morgan Freeman ordnade en skolbal i stad där de tidigare hade haft en bal för vita och en bal för svarta. Otroligt bra dokumentär men lite skrämmande när man insåg att det var så sent som 2008 det här utspelade sig. Man visste inte riktigt om man skulle skratta eller gråta när folk sa saker som: "Det är inte rasistiskt att vilja ordna en bal som bara råkar vara för enbart vita ungdomar."

Som tur var staden fylld med fina själar och härliga typer så det finns ändå hopp. Min favorit var nog killen som råkade få två dejter till balen. Hans logik: "Hm. Skulle vara kul om att ha med sig två tjejer. Jag ringer Emily och frågar om det är ok för henne."

Han var underbar. Typ: Men jag har ju två armar. Då kan jag väl ha med mig två tjejer. Awesome-sauce. Den pojken kommer att gå långt. Sant och visst.

***

Ikväll ska jag titta på Kingdom med Stephen Fry. Det är min sommarserie. Tidigare var min sommarserie Morden i Midsomer fast det var innan de bytte ut assistenten mot den där fjanten från stan och mördaren i varje avsnitt var polare med Barnabys fru eller dotter.

I Kingdom finns det inga mord utan bara Stephen Fry som är awesome-sauce. Och hans underbara assistent Lyle som är på väg att bli awesome-sauce.

***
Och så det här:

Bästa scenen i hela filmen My Favorite Brunette. Den här ungen borde ha varit huvudrollsinnehavaren istället för Bob Hope. Den här ungen var tusengånger roligare blott på några sekunder än vad Bob Hope var i en hel film. Se bara på honom! En sann komiker. Han andas och är comedy gold.

Det enda jag ångrar från igår är att jag har myggbett lika stora som en femkrona. Det är nästan bisarrt hur mycket myggen gillar mig. They just can’t get enough och så vidare.

Kanske ångrar jag också att jag inte åt mer av den himmelska maten. Känner att min prestation inte var så bra som den kunde ha varit. En dekadent romare hade bara skrattat åt att jag bar tagit en portion. Suck… jag är så trött på de där romarna. Tror att de vet och kan allt men man måste erkänna att ingen kan marschera i formation riktigt lika bra som dem eller laga lika absurda maträtter. Myrslok och svalägg? Wraps med skivad leopardsvans? Inte min favoriträtt.

Precis som förra året fanns det mat i överflöd (fast inga wraps med leopardsvansar som tur var). Det skålades och det sjöngs fina snapsvisor. Efter maten dansade vi som det sig bör kring midsommarstången som var pryd med årets människor (Maria Montazami och Lady Gaga). Det hölls två tal. Ett strukturerat och ett mindre strukturerat. Jag låter er gissa vem som höll vilket tal. Ledtråd: Det ena handlade om smör.

Konstigaste på hela kvällen var nog att jag och Hatten helt sonika bestämde oss för att kolonialisera Amanda. Att jag sedan tyckte det var överdrivet kul att kalla henne för boy med spelat förakt ska vi kanske inte tala om.

När jag tillslut åkte hem hade jag bästa tajmingen. Bästa. Tajming. Någonsin. Ingen har haft bättre tajming än vad jag hade igår.

Jag var tvungen att knalla hem klockan fem halv sex på morgonen samtidigt som himlen försökte dränka mig. För att inte göra promenaden hem lika lång så låtsades jag att jag var en privatdeckare i en bok av Raymond Chandler.

Tur att gatorna var öde för annars hade folk stött på en dyblöt donna klädd i en käck bluh-äj-ser (ganska säker på att det stavas så) och en riktigt skarp sextiotalsklänning som precis hade blivit förråd av sin annars lojala sekreterare. Regnet sköljde bort aftonens synder men med tungt hjärta insåg jag att de gamla synderna snart skulle ersättas med nya. Typ så var min promenad hem. Ond, bråd död och tragedier. Det var rörande och spännande på samma gång. Mest av allt var det blött.

Tyvärr är mitt liv inte en roman skriven av Raymond Chandler. Jag vet inte riktigt vilken typ av roman jag lever i men den som skriver den måste ha ett sjukt sinne för humor för när jag vaknade imorse och halkade ner lite nonchalant för trappan hörde jag det här från min pappa som pratade med min mamma: ”Vi borde skaffa matchande träningsoveraller.”

Jag misstänker att det är ett skämt. Jag hoppas att det är ett skämt. Hur som helst, grymheter i stil med föräldrar som bär matchande träningsoveraller bör man inte utsätta sig själv för alltför tidigt på morgon därför halkade jag upp för trappan igen.

Har inte gjort något vettigt sedan dess... om inte halvhjärtade försök att skriva räknas. Men de var som sagt halvhjärtade.

Jag gillar film. Jag gillar att läsa om film. Jag gillar trailers mest av allt. Ibland tycker jag bättre om trailer än om själva filmen.

Trailers lovar så mycket ibland. Du uppfylls med en dröm att se en film som kommer slita dig ifrån den grå vardagen, något utöver en eskapists vildaste drömmar. Nu snackar jag inte bara fantasy/science-fiction filmer. Jag menar helt enkelt filmer som håller fast dig hela tiden. Som inte ger dig en sekund att bli uttråkad, möjligtvis eftertänksam för det aldrig fel, men aldrig uttråkad.

En trailer som jag verkligen gillar (har sett den två gånger nu) är den internationella trailern till filmen Scott Pilgrim VS The World, en film som jag inte var pepp på förrän jag såg trailern. Den avslöjade så där lagom mycket. Inte ens Micheal Cera avskräckte mig.

Filmen är baserad på en serietidning med samma namn och handlar om den unge musikern Scott Pilgrim som hittar sitt livskärlek men för att kunna få henne måste han besegra hennes sju onda ex av en anledning jag inte förstått än eftersom jag faktiskt inte läst serien. I know. Chockerande. Men försök att hålla i hatten. Det blir inte så mycket åka av men håll i den för säkerhets skull.

Men i alla fall... på grund av denna handling var en av kommentarerna till trailern något i den här stilen: "Ologisk film. Ingen skulle väl orka slåss för en tjej som redan legat med sju killar."

Åh-kej. Wow... alltså... jag tänker inte ens påpeka att en av de onda ex:en faktisk är en kvinna för det är inte poäng för att... wow.

Det är inte varje dag man stöter på något fullt så idiotisk samtidigt som det är så sorgligt för personen som skrev måste vara en både idiotisk och mycket ensam människa.

PS. Här är trailern för den som är intresserad av att veta vad som får mitt lilla nördiga hjärta hamra som en... hammare mot ett städ. Äh. DS.

Ensamheten

Höll att ta koll på mig. Men jag överlevde.

Där fick ni, inre demoner! Det krävs mer för att ta kol på Passion.

Hahahahahahahahahaha…ha… ha… haaaaa….

Ngh. Kanske överlevde jag inte Ensamheten helt och hållet men jag bör återhämta mig ganska snabbt. Förhoppningsvis. Tror jag. Får försöka att bedöma skadan senare.

Den här gången började jag inte i alla fall att inbilla mig att någon smög in i huset och försökte stjäla toalettpappret… as you do. Framsteg… antar jag.

Däremot tror jag att jag ha konfunderat två städare när jag utstötte ett halvkvävt skrik när jag såg dem inne i köket. Tror att jag faktiskt hörde dem komma in men sorterade omedvetet bort det som en hörselhallucination och när jag sedan såg att det stod människor köket fick jag för mig att det var spöken… som städade bakom spisen.

”Konstigt. Ungefär lika konstigt som när det var ett spöke i mitt rum som viskade sjörapporten. Fast… det visade sig vara mina högtalare som på något sätt plockade upp radiosignaler. Så… med den logiken borde det inte vara spöken den här gången heller. Och varför skulle någon normalt funtad människa komma tillbaka från andra sidan och städa? Kan det vara så att det här inte är städspöken ut helt enkelt vanliga städare?” tänkte jag och backade sedan snabbt tillbaka in i mitt rum igen där jag inte kunde ställa till någon skada.

Dock tror jag att det skulle ha varit mycket värre om jag faktiskt inte kom ut ur huset igår och träffade människor som inte bara existerade i böcker eller filmer. Det är en ganska stor skillnad.

Bättre konversationer är bara en av många fördelar.

Även om de konversationer jag kommer ihåg bäst från igår tycktes handla om katter, paprikor och det faktum att man blir fullast på frukten i bålen.
Tror att det till och med bestämdes att det alltid skulle finnas en fruktskål fylld med paprikor i Kulturkollektivet Kråkan… fast då skulle det nog vara en paprikaskål snarare än en fruktskål.

Men på tal om bål. I början av kvällen trodde jag att passionsfruktskärnorna i bålen var majs. Mitt tankar gick därefter i dessa banor: ”Uäh… varför majs i bål? Inte gott. Men… det är kanske en sån där vegetarisk grej? Bäst att inte säga något så jag inte råkar förolämpa deras kultur.”
Slutsats: Måste sluta betrakta vegetarianer som en ett speciellt folkslag… som jag dessutom behandlar som om jag vore en förmäten, snobbig brittisk utforskare. Inte okej.

Övrigt:
Definition av too gay to function: “Kom och var en älva med mig!” (kanske det bästa som sas den kvällen.)

- Och tidigare samma dag...
Slog på P1 medan jag diskade och av en slump slog jag på precis då (vet inte om det var direkt eller en repris) kronprinsessan Victoria sa ”ja.”

Eller det var snarare ett starkt betonat ”jaaaaaaaaaaaaa”.

Det var så fint att jag under ett par sekunder, efter att i flera veckor ha ondgjort mig över alla dessa mittuppslag som in minsta detalj beskrivit vagnen som paret ska åka i genom Stockholm samt scoop i stil med ”om det blir dåligt väder kommer man fälla upp taket på vagnen”, sveptes jag plötsligt med i den rojalistiska yran.

Jag stannade upp i mitt diskande, såg ut genom fönstret och tänkte ”ack ja… fornstora dar osv… ” och det var nästan så att mina ögon började blänka pga rörda tårar.

PS. När jag är ensam hemma brukar jag spela Hollow med Peter Jöback och sjunga med like there's no tomorrow... snälla, låt mig inte vara så här ensam mer...

I love him! I hate him! I love him... and hate him!*

* Okej.... det där var en referens till en refern till filmen "Chinatown" av Roman Polanski och vet ni vad jag tycker är jobbigt? Att ingen någonsin (förutom jag) känner igen referenser (ibland referenser till referenser) till "Chinatown" och jag har inte ens sett filmen!

Det är riktigt jobbigt... fast inte lika jobbigt som när man försöker köpa ramar till sin mors födelsedagspresent och ens pappa aldrig, aldrig någonsin, slutar ordvitsa... kan komma att behöva samtal för det här i framtid. Ni förstår säker inte riktigt hur jobbigt det här. Det är så jobbigt att när vi kom hem ringde DDR och ville ha tillbaka sina verktyg för att bryta ner det mänskliga psyket.

Eller nej!

Vet ni vad som är riktigt, riktigt jobbigt? Att jag fortfarande tycker att "något/någon ringde och ville ha tillbaka sin... " fortfarande är roligt.

Nu har den är fotnoten pågått för länge. Speciellt som det var en fotnot till rubriken. Ingen kommer undan med att ha så här långa nonsens fotnoter... ja, om man inte heter Terry Pratchett.

Ja... i alla fall. Om jag kunde ta och börja nu.

Ser inte riktigt framemot att börja jobba... eller jo, det gör jag. Det är inte ett tråkigt sommarjobb och jag hade jättetrevligt förra året... men tio veckor är tio veckor och jag kommer inte direkt kunna vakna på en tisdag morgon, slå upp balkongdörrarna, insupa gryningen och utbrista: "Detta kommer att bli en bra dag. Nu ger jag mig av på äventyr!"

...... som jag brukar göra.

Jag är kanske inte någon Ferris Bueller (och det är jag glad för... hade varit jätteförvirrande att ha Jennifer Grey som syster... typ grekiskt drama förvirrande... åh-kej... vi går vidare... )

Äsch. Egentligen ser jag framemot att börja jobba. Just nu blir jag stressad av all ledig tid och stressar för att jag inte skriver så mycket som jag borde. Dessutom är det aldrig dumt att tjäna pengar med tanke på att jag gillar att köpa saker.

Och med tanke på att det här med Peter Lorre håller på att urarta. I kid you not. Var försiktigt med att nämna hans namn och ha överseende om jag börjar häva ur mig Peter Lorre trivia. Men det mesta crazy bananas jag faktiskt gjort som är Lorre-relaterat är att jag faktiskt hittat ett företag som hittar ovanliga filmer åt dig och säljer dem som regions fria dvd:er.

Vad var det jag sa!?!?

Är du tillräckligt besatt av något finns det alltid ett sätt i vår moderna värld som är full av Internet och Google... och ja, jag vet inte vad.

PS. Om jag verkligen gav mig av på äventyr, så där spontant och härligt, en vacker dag då skulle mitt äventyrsgäng se ut så här:

Marie Curie: Den smarta, logiska men som ändå tycker det är viktigt att följa sitt hjärta.
Nikola Tesla: Har också, som Curie, rollen som snilleblixt i gänget men till skillnad från Curie lär sig Tesla att älska livet under äventyrets gång. Curie älskar redan livet eftersom hon är polsk och fransk.
Snusmumriken: Han... han ska bara vara där och spela munspel. Kan dessutom ha ansvaret för att vi alltid har med oss en kaffekokare.
Peter Lorre: Han ska väcka mig på morgonen genom att milt väsa Johnny... Johnny... i mitt öra. (Alternativt: "I conquered science! Why can't I conquer love!?!" och eftersom klockan är fem på morgonen kommer jag fräsa ilsket "Hur i helvete ska jag kunna veta det!?!")
Och så den här tjejen:

Öm... wow. Märker nu att... att jag lagt ner lite, lite för mycket tankeverksamhet på det här. Börjar misstänka att lite mindre fritid bara skulle vara nytttigt för mig.

Suck. Ska alltså inte iväg till Öland. Pga av tekniska problem.

Säger vi.

Tråkigt men det gör inte så mycket. Får väl försöka komma iväg någon helg istället och igår skrev jag faktiskt klart ett manus till höstens Passion och Pettersson.

Ska iväg på en liten trip till Öland. Två dagar som ska ägnas åt rensa bort ogräs och vara avkopplad och frånkopplad.

Har förberett mig med ny anteckningsbok, ett par nedladdade poddar med Spanarna och Cirkus Kiev (poddarna är mest till för att bilresan inte ska ta kol på oss).

Om jag har tur får jag kanske till och med lite färg på mina ben som fortfarande är så där vinterbleka att det nästan är skrämmande. Sorgligt.

Innan jag reser iväg tänkte jag lämna er med det här:


Joel Cairo. Kanske den osmidigaste skurken som bara nästan lyckas komma undan med allt på slutet. En road Sam Spade är road.

Seriöst, jag får rysningar av hur bra den här filmen är. Riddarfalken från Malta har genuint bra skådisar för varje roll och allt bara klaffar. Se den. Ni kommer inte att ångra er. Få filmer lämnar en med känslan av att ren perfektion har uppnåtts och om ni frågar mig, vilket jag tänker anta, så är Riddarfalken från Malta en sådan film.

Saker som är bra med Riddarfalken från Malta:

- Peter Lorres Joel Cairo är sympatisk trots att han är en liten orm.

- Elisha Cook har kanske det mest uttrycksfulla ansiktet jag någonsin sett. Dessutom ser han ut som en kille som det bara går dåligt för så man måste tycka om honom.

- Idag brukar man tänka sig en femme fatale som någon överdrivet manipulativ vamp men Mary Astor är nervös, ömtålig och det är just det som gör henne farlig.

- Producenten avskydde rökning på film (för han var rädd att det skulle få rökare att lämna biografen för en rökpaus... mitt i filmen... åh-kej... ) och därför tyckte Lorre och Bogart att det skulle vara kul att försöka röka så mycket som möjligt i varje scen. Det faktum att de rökte gjorde scenerna ännu bättre eftersom de förmedlade nervositet och spänning är intressant men det intressantaste är kanske att Bogart och Lorre sprang runt på en filminspelning på 40-talet och var "busiga" är kanske det roligaste jag hört på länge. Jag ser framför mig hur de sitter och fnissar nöjt tillsammans medan producenten blir rosenrasande och skriker: "Looooorreeeee! Boooooogart!" samtidigt som han skakar argt med näven. Sidney Greenstreet och Mary Astor ser på, "Aw, you guys! Ni är såna lustigkurrar!" och skakar roat på huvudet.

- Bogarts sneda leende som gör att Sam Spade blir en karaktär som är både världsvan men ändå nyfiken, cynisk men ändå kan bli förälskad.

- Hur Peter Lorre levererar repliken: "You... you imbecile! You bloated eeeeeee-diot. You stuuuuuuuupid fat-head you." *kastar sig i en fåtölj och gråter*

Lugnet

Skulle vilja skriva nåt mer utförligt men hela gårdagen är indränkt i ett sorts febertöcken.

Även idag har jag feber vilket gör det tredje dagen i rad. Hurra!

Men det var en fin dag igår. Jakob verkade också nöjd vilket är det viktigaste antar jag.

Jag höll ett tal på mottagningen. Folk skrattade, folk blev rörda... jag svär... det var nära nog ett par tårar här och var. Fast inte jag. Är inte den sentimentala typen. Det var faktiskt inte så att utgångspunkten för mitt tal var hur jag inte kunde låta bli att tänka på Jakob som den där guldlockige, trinde pojken som vägrade ta av sig sin riddarrustning i plast och som jag försökte sälja som vakthund till arga, elaka kineser. Mitt tal handlade inte alls om det. Inte alls. Säger vi.

I studentpresent gav jag min bror en kokbok (med enkla recept... nu behöver jag förhoppningsvis inte oroa mig över ifall han kommer att äta mer än bara pasta och majs) samt en bok, Liven längs linjen, skriven av sportjournalist som han tycker om.

Jakob sa till mig, under mottagningen, att han hade lust att sätta sig ner och läsa den på en gång. Jag bara: "Srsly?"
Inte varje dag man får höra från honom att han knappt kan hålla sig ifrån en bok.

Övrigt:
Jakob gav mig även min födelsedagspresent igår: Människor som gått till överdrift av Kalle Lind. En mycket lärorik bok... tror jag. Mamma och pappa lägger beslag på den hela tiden. Samt Plastic Beach. Fast den finaste presenten han gav mig var nog när han sa att han försökt leta efter en biografi om Nikola Tesla
Jag; ”Åh! Du lyssnar faktiskt på mig när jag pladdrar på som en idiot!”

Okej… kanske är det inte så lätt att undgå att jag finner Nikola Tesla fascinerande (läs: dyrkar honom som den elektriska guden han är!) men jag blev fortfarande mycket rörd.

**

Slötittade på ett avsnitt av Fringe igår. Sämst!

Handlingen var otroligt tradig. Det hela började med ett bröllop där vi får se att brudgummen är judisk. Plötsligt börjar alla judar dö medan brudens familj klarar sig helskilnade.

Mystiskt?

Nej, inte alls.

Precis innan alla började dö hade farmodern pekat på en tyst liten man i ett hörn av rummet och börjat skrika nåt i stil med: ”Det är han! Han var där! Det är han!”
Och vem var den lille tyste mannen? Jo med tanke på att han hade blont, vattenkammat hår, små runda glasögon med tunna bågar och ett försmädligt, överlägset småleende på läpparna var han uppenbarligen en nazist.

Redan innan vinjetten satte igång sa jag högt: ”Det är ju uppenbart att den där killen är en odödlig nazist som arbetade på samma koncentrationsläger som farmodern överlevde och antigen är han själva giftet, typ nåt i hans kropp, eller så har han tillgång till ett supergift som bara dödar judar eller nåt i den stilen.”

Jag hade rätt. På varenda punkt. Är inte det sorgligt och ett tecken på lata manusförfattare?

Den här nazisten som var över hundra år var så fullkomligt löjlig. Först och främst. Hela hans stil bara skrek ”ond nazist”. Det skulle inte kunnat bli tydligare även om han tatuerade in "nazi 4-ever" i pannan.

Jag tror det värsta var när vi fick reda på vad den odödliga nazistens slutgiltiga mål var: En konferens med tema tolerans.

Åh-kej.

Åååååhhhhh-kej.

Vi fattar! Det är ironi. Skarp, bitsk, smart ironi. Tack för att ni trycker ner den här ironin i våra halsar.(OBS. Sarkasm)

Wow. Kära manusförfattare… ni orkade verkligen anstränga er... inte ens lite grann.

Det enda positiva med det här avsnittet var att den onde nazisten bodde i en mycket fin funkisvilla med bra läge. Ett rent nöje att titta på det huset.

Return of the Revenge of the Tönt (part deux)

Ibland lyckas jag faktiskt. Jag är inte alltid Fröken Handfallen som mumlar fram nåt om att hon är ett tåg. Ibland har jag faktiskt svar på tal.

Utanför mitt ICA står det just nu ett sånt där bord. Ni vet vad jag menar. Ett bord med en färgglad duk och en till två pers som så fort någon går förbi börjar vråla:
"Fröken! Fröken! Ja, du fröken! Vilket abonnemang har du!?"

Varje dag! Varje dag när jag tvingades att antigen gå förbi ICA eller in till ICA stod de där och ropade. Jag hatar sånt. Jag förstår att uppenbarligen tjänar företagen på det eftersom annars skulle det väl inte finnas så många försäljare på stan men det funkar inte på mig. Jag blir nervös av "smooth talking" försäljare och varje gång jag köper en elektronisk pryl vill jag helst ha fem olika alternativ av olika märken, en liten tabell som ger en bra bild av apparaternas prestanda och olika spännande funktioner.

Det får förstår inte försäljarna att sluta att försöka dra in mig i deras nät. MEN! Och det var nästan alltid samma kille som ropade efter mig och efter ett tag verkade han börja känna igen mig (fasa!) och eftersom de kan känna lukten av nervositet började han gå på hårdare: "Fröken! Fröken, vilket abonnemang har du? Du kan inte ha bråttom idag igen, va?"

Tillslut fick jag nog och kanske inte röt så mycket som jag mumlade fram ett svar.
Jag: Jag är inte intresserad.
Han: Men du kan ringa billigare. Vad har du för abonnemang.
Jag: Inget... inget som har med det här att göra.
Han: Jo, vi har många abonnemang. Vad har du?
Jag: En burk och en tråd. *rusar iväg*

Sedan den dagen har han lämnat mig ifred och jag levde lycklig i de flesta utav mina dar.

Om jag vågade påstå att det här är sista gången jag kommer att nämna Peter Lorre vore det en lögn.

Mitt sommarprojekt visar sig vara lite svårare än jag tänkt. Några av de filmer jag verkligen ville se för att de verkade genuint bra är lite svåra att få tag i. Casbah, Three Strangers, The Face Behind the Mask och The Lost One... nån av dem har getts ut på VHS men inte alla. Dock förtröstar jag. Någonstans måste det finnas ett exemplar av filmen. Vi lever i en modern värld. Om en ung dam vill stilla sitt Peter Lorre-begär så finns det ett sätt. Det måste finnas ett sätt.



- All I wanted was to ask him to join me in a cigarette...
- He doesn't trust us, Peter.
- Aw... and we're such gentle people.
- Are we?
- ...... yes, Sidney.....

The Boogie Man Will Get You

Bra/dålig, möjligtvis en rip-off på Arsenic and Old Lace... vem bryr sig?

Boris Karloff ser ut som en mysig morfar/lite som Doc från Back to the Future och Peter Lorre spelar en skum typ och har en liten kattunge i sin ficka som han viskar till på tyska.

Måste se denna uppenbarligen fenomenala film!

Sommarfräscht Projekt

Den här sommaren ska jag (förutom att läsa en massa böcker som jag inte kommer att orka läsa när jag börjar plugga litteraturvetenskap) försöka se så många filmer med Peter Lorre som bara möjligt.

Har bara sett tre filmer (Arsenik och Gamla Spetsar, All Through the Night och M) och det går inte för sig.

Att jag borde se Casablanca är givet. Vad mer kan man begära? Bergman, Bogart och Lorre i stiliga kläder. Sen borde jag se hela Riddarfalken från Malta. Känns lite dumt att bara se slutscenen av en film... även om det kanske är den bästa: ("The stuff that dreams are made of")

Sen en film som jag inte är säker på om den är bra är The Boogie Man Will Get You men... Peter Lorrre och Boris Karloff i samma film? Låter bra. Dessutom verkar Peter Lorres karaktär helt crazy bananas och sånt gillar jag.

Hur som helst, här är en lista på alla filmer jag vill se med Peter Lorre (misstänker att jag inte hinner hitta och se alla den här sommaren men man måste ha ambitioner):

Casablanca
The Maltese Falcon
Casbah
The Stranger on the Third Floor
Hotel Berlin
Secret Agent
The Man Who Knew Too Much
The Boogie Man Will Get You
Three Strangers
Mad Love
Crime and Punishment
The Face Behind the Mask
The Lost One

Det finns många fler jag vill se men de här verkar bäst. Plus en hel drös med radioteater. Jag menar... The Black Cat av Poe uppläst av Peter Lorre? Ja tack!

Kreativ Fas

Nu när jag har alltför mycket fritid försöker jag använde den till att skriva. Det går så där.

Speciellt då jag är otroligt lättdistraherad.

Exempel:

Sitter och skriver och plötsligt slår en tanke mig: "Undra om det finns fanfiction till Arsenik och Gamla Spetsar...... "

Jag skrattar lite åt tanken och försöker fortsätta med att renskriva ett kapitel av förra årets NaNoWriMo. Men tanken vill inte lämna mig så tillslut blir jag tvungen att använda min "mad google-fu skills"... bara för att se efter om det finns en sådan historia. Bara en kort stund....

Det gör det. Det finns inte bara Arsenik och Gamla Spetsar-fanfiction utan även Jonathan/Einstein slash (vilket i princip är Boris Karloff och Peter Lorre slash. Yeeeessssss... det är nåt fel på mig.)

Jag tror jag dör. Jag smäller av. *poff!*

Skönt att veta att det inte bara är jag som sitter och funderar på sånt här.



Åh gudars... nu börjar jag få lust att själv skriva Jonathan och Einstein slash. Nnnngghg.

Okej... jag gör det!Det är det enda sättet. Måste få ut det här ur mitt system! NEJ! Får inte ge efter! Det är så det börjar, förstår ni. I ena stunden tänker man... "jag ska bara skriva en Jonathan/Einstein historia och sen ska jag skriva rent kapitel fem av den konstiga sci-fi historien om månmänniskor" och innan du vet ordet av så börjar du skissa på en Rick Blaine/Ugarte historia. Någon hejd måste det vara.

Jag menar... vem vet var det kan sluta? (Sam Spade/Joel Cairo... det är där det kan sluta.)

Åh nej... nu vill verkligen skriva en Johnny/Einstein.

Egentligen är allt det här Peter Lorres fel. Säger vi. Han är fantastisk i alla sina roller och hans första namn var Lazlo Löwenstein. Läs det högt: Lazzzzzzlo Löööööwenstein!
Är det inte kanske det Bästa Namnet? (Förklarar fortfarande inte varför jag vill sätta mig ner och skriva en psykopatisk och alkoholiserad romans)

Såg M av Fritz Lang igår och denna film är inte bara en proto-film noir utan även en av Peter Lorres första riktigt stora roller och han är rent fenomenal.

Det har gått 79 år sen M spelades in men den är fortfarande lika bra. I början av filmen satt jag och tänkte på hur jag hade noll sympati för Hans Beckert men under filemsn gång, mycket tack vare Peter Lorre, kom jag på mig själv att tänka: "Å nej! Hoppas han hinner gömma sig!" och insåg med ens att jag sympatiserade med en barnamördares rädsla då han blir jagad av en mobb.

Hela tiden satt jag och resonerade med mig själv om hur det inte fanns något som kunde ursäkta Peter Lorres karaktär men ändå... just av den anledningen blev det lite jobbigt att se filmen men också det som gjorde (och gör) den så bra än idag.

Få filmer hamnar i samma klass som M och många filmer idag har mycket att tacka Fritz Lang för. Till exempel var det här en av de första, kanske den första, filmen som använde sig av det musikaliska ledmotivet för en karaktär. Redan innan Hans Beckert kommer med i bild vet vi att han är i närheten då vi hör honom vissla "I Bergakungens Sal".

Srsly. Petter Lorre! Personligen placerar jag honom i samma kategori som Nikola Tesla och Marie Curie.

Såg om Arsenik och Gamla Spetsar och vet ni... första gången jag såg den dog jag nästan (det var för att jag skrattade hela tiden och eftersom jag precis opererat min brutna käke (lång historia) gjorde det fruktansvärt ont men det gick inte att inte skratta) och andra gången jag såg den skrattade jag men tänkte "ah, den är inte lika rolig som jag kom ihåg den" men tredje gången! Tredje gången jag såg om den (alltså nu) skrattade jag lika mycket som första gången. Dr Einstein (Peter Lorre) och Teddy (vet inte vad skådespelaren heter) äger varje scen.

Öm oj... det här blev lite långt men så går det när man skriver om Peter Lorre. He's just that awesome.



PS. Vet ni också vad som är awesome-sauce? Att jag har vänner som förstår varför jag piper av lycka av att bara av att se dvd-fodralet till en Fritz Lang film och dessutom tycker det är positivt. DS.

"Because she's my summer girl!"

Hallå, Sommarlov. Du har varit saknad.

Jag är verkligen redo för värmen. Jag har sexiga shorts, en sexig baddräkt, sexiga brillor och en kanske inte lika sexig tröja att ta på mig om det ändå blir lite kallt.

Men vet ni vad jag saknar?

En sommarförälskelse.

Just det! En sommarflicka. Hon ska vara glad i hågen och ha... ha hår! Jupp, det ska hon ha och sen... sen så kan hon typ... spela badminton... utomhus... för det går att spela badminton utomhus på sommaren. Överhuvudtaget ska hon gilla att vara utomhus och gå barfota i gräset efter att det har regnat fast inte på det där sinnessjuka viset men på ett trevligt och livsbejakande vis. I början av sommaren är jag en överarbetad, kedjerökande cyniker men hon lär mig att älska livet.

Och sen till hösten dumpar jag henne och glömmer henne för alltid... för hon är min sommarflicka!

Perfekt.

Vet ni varför jag behöver det här?

Nej… det är inte för att jag börjar blir ensam, kufisk, desillusionerad och sorglig. Det… det är alla bra poänger men inte själva kärnan i problemet. Ja, jag vet att allt det där är sant men ge er… ni behöver inte gnida salt i såren eller vad man nu säger. Dessutom glömde ni bort att nämna att jag även är mer där än här. Jag är faktiskt inte bara arg och sur... jag är dessutom sinnesförvirrad. *gör inte saken bättre för sig själv*

Anledningen till att jag behöver en sommarflicka är för att jag börjar bli trött på alla dessa sommarsjuka par som finns på tågen. Det går inte för sig. Det bara… håller på… och jag kan inte spendera all min tid med att blänga surt på dem för jag kommer antagligen åka mycket tåg den här sommaren och om jag ska blänga hela tiden kommer jag försämra min syn som redan är i klass med Velma från Scooby-do.

Till mitt försvar vill jag också påpeka att det par som retade upp mig mest (sträckan Stockholm-Uppsala) var inte av denna värld:
Han: *tuggar skälmskt på hennes knogar*
Hon: *fnissar fnittrigt*
Han: Du är min lilla pion. (Okej, han kanske inte sa det där... men han tänkte göra det! Är nästan säker på det.)
Jag: Skaffa ett liv! (tänkte jag medan jag ångrade djupt att jag glömt min ipod hemma och inte kunde stänga ute allt detta trams.)

Min tanke är att om jag har en sommarflicka så kommer jag inte störa mig på dessa typer för då kommer jag vara upptagen med att själv tugga på nåns knogar. Fast helst inte. Såg inte fräscht ut.
ad är grejen med "par" som bara håller på?

Men framförallt: Det här handlar inte om att jag börjar bli kufisk, cynisk, sur, sorglig samt ensam.

Det handlar om att jag är en student och därför har jag inte råd att skaffa nya glas till min bågar ifall min syn försämras av att jag måste blänga argt på alla turturduvor på tågen.

PS. Det här gäller givetvis inte alla turturduvor. Bara den tramsiga sorten (ni vet vilka ni är!). Det är faktiskt inte så att jag typ "hatar kärlek". Ser jag ut som Gargamel kanske!?!

................. nej, det var en retorisk fråga. Ni behöver inte svara.

Har en obeskrivlig lust att skaffa mig en kostym och fluga... samt Salvador Dali-mustasch men det sist nämnda har inget med Janelle Monae eller det faktum att hon är awesome-sauce.

Hot damn! Fick VG på min hemtenta!

Jag vill tacka Daft Punk. Om det inte vore för att ni dök upp de där sista sekunderna i reklamfilmen jag analyserade skulle jag aldrig orkat se Adidasfilmen tusen gånger om för att försöka se olika retoriska symboler.

Vidare tänker jag visa min tacksamhet genom att se Tron: Legacy i vinter enbart för att jag vet att ni gör soundtracket till filmen samt för att ni kommer dyka upp i ett par sekunder i filmen i rollerna som musikprogram.

Återigen... tack Daft Punk, tack ni franska robotar.

Fast jag misstänker att det var det faktum att jag använde ordet "dansant" som satt betyget.

Anakronism

Kanske har jag konstig smak och kanske är det bara jag men... men är inte det här århundradets team-up som alla borde älska? En cowboy och riddare. Och ja... det är en pegasus de rider på. Det finns så mycket potential. Trots min annars bredda kunskap om obskyra seriefigurer har jag inte så stor koll på de här två typerna. Vad jag vet är att cowboyen "vanliga" jobb är country-sångare och att riddaren har råkat resa till framtiden från... typ riddartiden?

Släng in att de av en outgrundlig anledning måste bo i samma lägenhet och vi har ett fantastiskt sit-com upplägg. Första avsnittet... handlar om att de måste komma på hur de ska "förvara" sin pegasus. Jag har inte bestämt mig än om pegasusen kan prata... jag lutar åt att den kan det för när är inte talande, mytologidjur underhållande?

(svar: aldrig)

Tönten

Häromdagen stoppades jag utanför Pressbyrån av en tioåring (nej, hon var typ fjorton... femton... sexton... sjutton... de ser alla likadana) som frågade om jag inte kunde köpa cigaretter åt henne (hon hade pengar som hon ville ge mig.)

Min reaktion: Å nej... moraliskt dilemma. Jag står vid ett vägskäl. Typ Hercules arla stod upp, en morgon, i första sin ungomd, fuller av ångst och twijk
Med huvudet fullt av Stiernhielm blev jag därför helt ställt och försökte snabbt komma på en bra ursäkt så jag bara kunde rusa förbi. Kunde inte bestämma mig om jag skulle skylla på att jag hade bråttom till T-Centralen eller om jag inte hade ett leg med mig. Det jag tillslut mumlar fram är: "Jag är ett tåg." och går sedan nästan rakt in i en glasvägg.

På tunnelbanan spenderar jag sedan tio minuter med att upprepa mantrat: "jag kommer aldrig mer att se den där jäntan och därför spelar det ingen roll att jag betedde mig en smula sinnesförvirrat"

Men så här i efterhand har jag bara en stilla undran... varför måste jag vara en sån tönt? Är det för mycket begärt att jag ska kunna vara åtminstone en smula cool då och då?

Varför måste vara varje sociala möte bli ett lika krångligt problem som när Spider-man inte visste vem han var kär i; Liz Allen, Gwen Stacy eller Mary Jane Watson för visserligen gillade han Liz men Gwen var han bästa vän och har alltid funnits där för honom och Liz hade faktiskt fortfarande känslor för Flash Thompson men han var upptagen med att flörta med Mary Jane som i sin tur flörtade med Mark Allen men han hade blivit förvandlad till Molten Man av Green Goblin och superskurkar trasslar bara till kärlekstrippeltrianglar och… och jag tror precis jag besvarade min egen fråga.

Suck... nä... jag är nog rätt nöjd med att vara lite töntig, lite socialt inkapabel och hela valsen. När allt kommer omkring kan man kanske se tillbaka på allt det här och skratta.

Ha, ha, ha...

Eller vet ni vad? Strunt samma. Jag har en serietidningssamling att sortera.

Catch you on the flipside!