måndag 30 december 2013

För vi var alltid fem flickor i Budapest (och vi talade aldrig mer om den sjätte)

Del 4 av 4

En skeptisk kypare uppenbarar sig på New York Café. H förälskar i en hamburgare medan resten av sällskapet förtär den obligatoriska ungerska langosen.
På lördagsförmiddagen återvände vi till saluhallen för att shoppa loss som man brukar säga i vissa kretsar. Inte i våra kretsar men jag har hört det sägas av personer vi inte behöver nämna vid namn.

Vi åt lunch den dagen i saluhallen vilket jag kan rekommendera. Gussman, Hatten, Larsson och Sothell prövade riktiga, ungerska langos och av att döma av deras reaktion var de snäppet bättre än festivallangos. För Sothells del var det första gången hon åt langos. Ännu en själ förlorad alltså.

Själv åt jag en ungersk hamburgare. Det var lite svårt att hänga med när jag beställde så jag tackade ja till i princip allt. Därför slutade det med att jag fick den sjukaste hamburgaren jag någonsin ätit. Förutom biffen så att säga fanns där en tjock skiva grillad, ungersk ost, rödkål, surkål, inlagd chili och paprika.

Den var suverän.

Jag var betagen, nära nog förälskad. Det var nästan synd och skam att sluka denna hamburgare. Men jag gjorde det ändå. Vår kärleksrelation var kort, brutal och intensiv. En perfekt metafor för mitt liv.

Efter lunch tog vi en fikapaus på det enkla tillhållet New York Café. Ett enkelt litet ställe som passade vår enkla smak. Där kunde vi bland annat dricka irish coffee, varm choklad och mousse gjort på kastanjer. Vår kypare var skeptisk och fnös skeptiskt varje gång vi beställde något. När han skulle komma förbi och plocka våra tomma tallrikar log han nöjt och sa: ”Are you satisfied?” och innan någon av oss hann svara, ”Yes, I can see that you are!”

Vi vet inte riktigt men det kan vara så att han indirekt kallade oss glupska... och i så fall hade han rätt till en viss del.

När regnet börjar falla börjar vår helg nå sitt slut. H lämnar läsaren med ett par råd om odling. Vi påminns åter om att vi alla består av kött, blod, aska, flegma och i vissa fall hud. Hud är inte obligatoriskt.
I Budapest har vi ätit fine dining i avslappnad miljö med utsikt över Donau och ett jazzband som livade upp kvällen. Vi har även huttrandes småsprungit barfota över stengolv, tills kylan fick det att värka upp till knäna och, och värmt oss i heta källor på Szechenyi.

Allt detta storslagna skoj för en penning som gjorde att vi riktigt kunde dra på stora växlar. Ett nöje som vi inte kan unna oss varje dag.

Trots allt kul vi hade var det snart dags att åka hem igen. Det finns en viss tillfredsställelse i att avsluta en resa hur kul man än har det. Att få komma hem och berätta om resan, först då känns upplevelsen verklig. Efter hemkomsten har ett par tankar har börjat nå sin slutgiltiga form i min hjärna.

Innan jag delger mig av dessa tankar vill jag påminna er om att jag är av kött och blod samt aska, flegma och de svarta pulserande... ja ni vet. De som får en att plötsligt rysa till ibland. Mina vänner är också av kött och blod (och allt det andra).

I alla fall sist jag kollade. De märkte ingenting. Det är det aldrig någon som gör. Inte ens du, kära läsare, och då har jag ändå ett särskilt intresse just för ditt kött och blod. Fast inte på ett konstigt sätt (lite på ett konstigt sätt) och inget du behöver oroa dig över (lite behöver du oroa dig).

På grund av vårt kött och blod (i vissa fall även vår hud, aska, flegma samt de svarta, slingrande pulserande tingen) kan vi inte läsa varandras tankar. Därför ger jag nu endast en röst till mina egna tankar.

Mina resekamrater har inget med det att göra och kan avsäga sig allt ansvar. De är fullkomligt oskyldiga till allt. Förutom till det som hände i Budapest. Där är vi alla skyldiga. Tur för oss att det inte finns bevis som knyter oss till den skulden. Haha, vattentätt alibi high five!

Vi reste till Budapest för att äta och dricka gott, uppleva och umgås med varandra. Det var lika mycket de nya upplevelserna jag såg fram emot som det gamla, trygga umgänget. För det var ett tryggt gäng jag reste med. Vi ses inte eller hörs ens varje vecka men jag finner en trygghet hos dessa människor. Masken jag bär blir lite tunnare när de är i närheten. Tankar som sitter långt inne och gror blir plötsligt till ord. I en perfekt värld skulle vi alla ha någon eller några som gör vår mask lite tunnare.

Vänskapens ok är kanske tungt men det kräver inte alltid ett idogt underhåll. Det kan räcka med att finnas där och lyssna ibland. Att lyssna när svåra tankar blir till ord, när enkla tankar blir till ord eller när gnälliga tankar som "Urk! Jag kommer inte bli mätt på den här portionen!" blir till ord och du som vän behöver säga: "H, du kanske ska äta upp först innan du börjar klaga."

Att dela med sig av sina tankar och veta att någon lyssnar, vad det än handlar om, är som att komma hem och berätta om sin resa. Jaget blir lite verkligare för stunden. Det är egentligen det enda jag erbjuda och det enda jag själv vill ha tillbaka.

Ty begravda hemligheter är förvisso det bästa gödningsmedlet för den jord där vänskap ska blomstra. Delade tankar är däremot vänskapens fotosyntes. För att inte glömma att vänskap också är att hålla sig till alibit vi kom överens om.

Härnäst! Ingenting. Det är slut nu. Allt som återstår är det ödsliga mörkret och de slingrande, svarta och pulserande tingen. Ni vet. Ligger likt kransar kring era hjärtan. Pröva att skrapa bort dem med kanten på vänskapens ok.

Vänskapens ok har många användningsområden.

Och gott nytt år! Var glada över ert liv och håll det kärt så länge ni kan. Vilket inte alltid blir så länge som man kan tro. Vi reser nog snart igen ska ni se menar jag. Eller inte se. Jag menar... det som känns mest tryggt för dig. Eller jag menar... Gott Nytt År.

tisdag 17 december 2013

För vi var alltid fem flickor i Budapest (och vi talade aldrig mer om den sjätte)

Del 3 av 4

Saluhallen tar oss med storm. Sothell snuvas på konfekten. Skulden ligger fortfarande tung över våra axlar tillsammans är vi vår egna ledstjärnor till lättare samvete: Mera öl!
Jag kan tänka mig att himmelriket knappt kommer i närheten av denna storslagna syn som mötte oss när vi klev in på saluhallen. Paprikorstörre än du kan tro och lite större än så! Rader av torkad chili och surkålen, kära läsare, surkålen! Surkål nog att driva en fullt frisk kvinna till tårar.

Paprikapulver och vitlökskräm vart du än vände blicken. Grönsaker på hög med färg som om någon fotat verkligheten och förstärkt färgens mättnaden i ett redigeringsprogram. Och åh... åååhh inälvorna. Jag har inte sett så mycket inälvor sedan Krakow ´98.

På kvällen vandrade vi runt i Budapest längs och över Donau. Sothell var ivrig  att få se parlamentet som speglades i Donaus vatten.

”Vi tar en öl först,” var det någon som sa. Exakt vem det var är för evigt förlorat och om det tvistar de lärda. Man kan tro att de lärda skulle ha bättre saker att tvista om men se där! De lärda borde egentligen hålla sig till sitt och inte lägga näsan i blöt. Jag menar, vore ju trist om de lärda skulle rota alltför mycket i vissa Budapestfrågor. Till exempel antalet personer som först anlände till Budapest i jämförelse med antalet som återvände till Stockholm. Vore bäst för de lärda om de inte la näsan i blöt. Vi vill verkligen inte att något hemskt ska hända de lärda. Det är det sista vi vill. Det är definitivt det sista de lärda vill.

Hur som helst var Sothell tveksam till öl men eftersom hon är en vänlig själ gick hon med på beslutet. Ett par öl intogs därför på ett ungerskt hak med furumöblemang. Vi stannad kvar till stängningsdags. Glada i hågen lämnade vi haket och möttes av mörkret. Det var inte det evigt hungriga mörkret som omsluter dig precis när du somnar men det var nästan ännu värre. Parlamentet som hade varit strålande upplyst i kvällsmörkret var nu nedsläckt.

Det speglade sig inte längre i Donau och gav floden ett gyllene skimmer. Sothell var besviken. Vi såg på varandra. Det här var oförlåtligt. Vi såg på Sothell. Vi hade svikit henne. Visserligen inte lika mycket som vi alla hade svikit den sjätte men ändå. Inte för att vi någonsin hade en sjätte. Vi var alltid fem i Budapest. Vet inte varför vi skulle tala om något annat. Det viktiga att ta med sig från alla våra svek är den att även om den sjätte någonsin existerat skulle hennes hämnd aldrig bli lika gruvligt finurlig som Sohtells.

Vykort från Budapest. Läs inte mellan raderna. Det är inget hemskt som har hamnat där men du kommer inte gilla det. Vi vet inte vad det är men det lämnar ett tunt lager sekret efter sig där det slingrar sig mellan raderna med ständigt malande käkar
Kära bror!
En dag kommer vi fem i Budapest se tillbaka på vår tid här och säga: ”Vi visste att den här dagen en dag skulle komma.” För det som sker i Budapest förföljer dig ofta hem. Om du själv åkter till staden igen, besök gärna saluhallen. Restaurangen Most bakom operan borde du också besöka. Prima drinkar för billig penning samt trevlig personal som inte säger något om du beställer in alldeles för många chokladpannkakor.
Varmaste hälsningar, din tillgivna syster

Käraste kamrat Ebba!
Det råder en skrikande brist på kolonner i Budapest och därmed även kapitäl samt stylobater. Fäll inga tårar för mig, jag håller modet uppe genom att äta obscena mängder kastanjepuré. Om du reser hit kan jag rekommendera andra ungerska rätter som anka eller kattfisk med paprikasås. Till efterrätt passar alltid ett glas honungsöl serverat till en flytande ö av vitt äggskum som är omgivet av ett hav av vaniljsås och hallon.
Din vän vare sig du vill det eller ej, H
PS. Jag vet vad du tänker. ”Jag gav henne aldrig min adress!” men oroa dig inte. Jag har mina metoder. DS.

Ärade far!
Kan du skicka mera pengar? Jag kan ta emot forinter, lusidorer, riksdaler, drachmer, sovjetiska rubel samt Kreugers participating debentures.
Varmaste hälsningar, Din Älskade Dotter H!
PS. Allt är bra i Budapest. Synagogan är synnerligen gogig.DS.
PS2. Nej men på riktigt allt är bra. DS.
PS3. Det är inte som om vi har gått och mördat någon och behöver köpa nya identiteter. DS.
PS4. HAHA! Mörda... var får du allt ifrån, pappa? DS.

Kära Moster!
Dessa surkål! Dessa ungrare! Denna brutala arkitektur som dyker upp när man minst anar det! Budapest är roligt må du tro. Vi äter och skrattar gott! Ibland skrattar vi till och med när vi är i samma rum. Vi har badat i mineralrikt vatten som doftar friskt av svavel. En nätt ungersk kvinna masserade mina stela axlar. Det var spännande och jag lärde mig att mitt skellett kan göra de konstigaste ljuden.
Din systerdotter, H
PS. Jag vet vad du tänker. ”Jag flyttade och gav henne aldrig min nya adress!” men oroa dig inte, kära släkting, för blod är tjockare än vatten. DS.
PS2. Blod ÄR tjockare än vatten. DS.
PS3. BlOdÄrTjOcKaReÄnVaTtEn. Ds.

Härnäst! Slutet är nära. Vi består alla av kött, blod, hud, aska, salt samt obestämda slingrande ting som ligger likt svarta, pulserande kransar kring våra hjärtan. Resan når nästan sitt slut utan att någon säger ”Jag tror jag dånar!” när vi står vid floden. Så nära men så långt bort...

måndag 16 december 2013

Jag vet inte hur jag kan...

Eller jag menar... hur kan jag ens beskriva det som hände med ord? Är det ens möjligt för att...

Det var alltså en företagsfest. I begynnelsen. Fest med jobbet. Med utannonserad hemlig underhållning till efterätten.

Och jag säger på skämt under lunchen samma dag: "Asså, om det blir Peter Jöback så kommer jag dö."

Hörni... det var Peter Jöback.

Och hörni... jag dog. Jag är död. Så fullkomligt död. Återuppstånden först när Peter Jöback sjöng fler julsånger.

För det var Peter Jöback. När han gick upp scenen stirrade jag skräckslaget på honom och väste till min kollega: "Är det där Peter Jöback?"

"Ja, Hanna. Det är Peter Jöback."

"ÄR DET DÄR PETER JÖBACK!!?"

"JA!"

"ÅH GUD! Vet du vem det där är?!? Det är Peter Jöback!"

"Ja, Hanna. Jag vet."

"DET ÄR ÅH VAD ÄR DET ÄR DET ÄR ÅH DET ÄR PETER JÖBACK!"

"Hanna... ?"

"Peter Jöback!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Kan fortfarande inte prata om det här utan att bli formligen upplöst i känslor. Häll upp mig i ett glas och servera mig till en god pastarätt, om ni vill.

Jag tog ett djupt andetag och försökte... liksom behärska mig för det började gå överstyr och då...

Då hörni... GULDET BLEV TILL SAND! och jag bah: "Mission control, we've lost contact. I repeat. Mission control, we've lost contact."

"Roger that, Omega Squadron. Initiate last resort operation, codename Peter Jöback Är Här Åh Gud Han Är Här Hur Ska Jag Hantera Alla Dessa Känslor Samt Impulser."



fredag 13 december 2013

Blott i juletid cynismen dalar

Kära vänner, älskade trätosystrar samt bröder... fiender som jag älskar att hata och en i del fall... hatar att älska. Jag vill att ni ska veta att jag önskar var och en av er en riktigt God Jul.

För... hörni, det ändå jul nu. Jul, hörni. Blir tårögd bara att skriva det här. Haha, tänker ni, den där Hanna och hennes ständiga hyperboler, överdrifter och tautologier.

Fast nej, hörni. På riktigt. Här rullar det feta tårar ner för mina mandeloljade kinder. Kunde ha varit en sån där torgtavla. Ett litet pekoral är jag men det kan inte hjälpas. Jag är en så kallad julentusiast.

Ibland försöker jag presentera mig själv som den typen av julfirare som får besök av tre spöken natten till julafton. Ni vet, Charles Dickens. "Vill du se ditt förflutna, ditt nu och din framtid?" frågar de och man bah: "Varför då? Jag har ju Netflix."

Men i år insåg till fullo hur hårt julen drabbar mig och hur lätt jag blir lite julreligiös. Det räcker med att jag hör "Det strålar en stjärna" eller "We wish you a merry christmas" så blir jag lite sådär svettig i ögonen.
"Åh Jesus," snyftar jag, "Jesus, you crazy kid. Du dog på korset för oss alla," torkar en tår. Eller "Lucia, you crazy kid. Du äh.... stack ut dina ögon av anledningar jag inte riktigt förstår men..." tappar tråden.

Äh Lucia, du visste nog vad du gjorde. Såatteh... strut your stuff, Lucia, strut your stuff! Eller inte. Du behöver inte strut your stuff om du inte vill. Kanske är det liksom hela din grej. Du hade stuff to strut men valde att ej strut. Din ödmjukhet är en inspiration.

För står det inte i skriften (År 1538 upplagan beställd av Henrik VIII):
"And lo! The Lord did create the Town.

And on the seventh day the Lord made his people hit the Town, to paint it red and to strut the stuff the Lord hath blessed them with.

And his people said 'O Lord we art tired from all this strutting of the stuff thou hath blessed us. We wish to reflect upon our stuff. Perhaps work on our moves. Maybe order a pizza and just spend a whole day watching Vem Vet Mest.' And the Lord saw that it was good.

'I'll see you next sunday?' the Lord did ask his people.

And his people answered 'Do not call us. We will call you.'"

torsdag 12 december 2013

En liten fågel viskade i mitt öra en gång. Jag stod blickstilla och försökte att inte se på fågelnäbben som vreds till smärtsamma, onaturliga former för kunna få fram de mänskliga orden. Fågeln viskade med en skrovlig Barbara Streisand-röst: "Be... gynnelsen... varrrrrrrrr... igååårrrr... det... haaaaar... redan... börrrrjjjatttt... " Jag visste vad den menade men önskade att jag inte gjorde det. En liten fågel viskade i mitt öra en gång och sedan viskade den aldrig mer.

En liten fotnot till "För vi var alltid fem flickor i Budapest (och vi talade aldrig mer om den sjätte)". Er ciceron har fortfarande hopp om att vykorten ska anlända innan hon publicerar ett inlägg där hon återanvänder skämt från sina vykort. Amtörmässigt? Javisst! Äckligt? Så in i norden.

Det var en liten fågel som viskade i en annan liten fågels öra som viskade i mitt öra att en del har uppfattat min beskrivning av Sohtell som inte lika vänlig eller positiv som de andra ungdomskamraterna. Alltså de som inleder följetongen "För vi var alltid fem flickor i Budapest".

Det är inte alls sant vill jag tala om. Snarare är det precis tvärtom.

Om det finns något jag uppskattar så är det glass. Jag älskar verkligen glass.

Men det har inget med Sothell att göra.

Om det finns något annat som jag uppskattar så är det ett djävulusiskt sinne, vilket Sothell definitivt har. Djävulusiskt är inte det samma som djävulskt. Det är när man är lite full i fan helt enkelt. Ett stycke vänskaplig själ som plötsligt bara drabbar dig med sin påhittighet. Sothell gör det alltid sutbtilt, hon går inte direkt runt och flinar lömskt. Därför blir man alltid lika förvånad när hon slår till.

Som en ret- samt skämthök dyker hon ner och vrålar: "Hanna, nej det där är inte en papperskorg!"
Och jag som ÅH GUD NEJ VAD HAR JAG GJORT SLÄNGDE JAG MITT SKRÄP I NÅGOT SOM INTE VAR EN PAPPERSKORG ÅH GUD ÅH NEJ Å HERREMINJE och min kropp har inget annat val än att börja hyperventilera.

Men det var en papperskorg. Sothell bara skämta. Hon till och med retades. Och glöm ej det påstoda biljettfiaskot 2012. Hatten av för Sothell och hennes djävulusiska sinne. Om omvärlden bara visste vad hon är kapabel till skulle de darra i sina underställ. Både av frukan och beundran.

lördag 7 december 2013

För vi var alltid fem flickor i Budapest (och vi talade aldrig mer om den sjätte)

Del 2 av 4

Sällskapet stöter på ett förtjusande gäng glada sällar på flygplatsen. Hotellet bjuder på vin och undrar ni om Larsson gillar att bada? Hon äääälskar att bada. Och vad du än gör, vänd dig inte om.
På flygplatsen gjorde Larsson en observation. Hon hade även ett återseende med en av sina många bekanta. Vi var knappt förvånade över att Larsson råkade stöta på någon hon kände på flygplatsen. Larsson stöter alltid på folk hon känner eller ser till att lära känna någon som hon senare kan stöta ihop med. När den yttersta dagen kommer och de fyra ryttarna rider sitt segertåg över världen kommer Larsson att vinka till en av dem och ropa: ”Nämen tjena din gamla galosch!” och en av ryttarna komma att stiga ned från sin best till häst och: ”Men guuuuu va länge sen!”
Så är det skrivet och så ska det bli. Uppenbarelseboken. Gud är outgrundlig och Larsson mer så.

Åter till Larssons observation. När vi gick förbi en av de många barer som fanns på plats noterade hon att ett gäng gossar redan hinkade i sig öl som om det inte fanns någon morgondag.
”Klockan nio på morgonen,” observerade Larsson.
Vi såg alla på varandra med talande blickar. Ack, ungdomen, tänkte vi alla. Vilka lustiga typer de var. Gapade och stojade gjorde de. Och tänk vilken tur vi hade sen! När vi gick på planet såg vi att vi skulle åka tillsammans med de levnadsglada gossarna.
Hade det inte varit tråkigt, kära läsare, att åka flygplan med en behaglig ljudnivå eller en flygresa utan att någon överförfriskad typ skällde ut flygpersonalen? Då hade vi missat förtjusande kommentarer från gossarna som till exempel: ”Jävla bögplan!”
HA! Bögplan. Sådan förfinad humor får man vända många stenar innan man hittar det bland alla ting som krälar där under. Jag önskar därför grabbarna allt väl. Jag önskar dem ett långt liv. Ett långt, långt liv där de får se allt de älskar och håller kärt bli till damm runtomkring dem. Ett långt, långt, långt liv när den sista atomen i universum slits sönder kommer det komma som en befrielse för dem. Ett långt, långt, långt liv önskar jag dem.

När vi kom till hotellet visade den vänliga receptionisten oss till lägenheten vi skulle bo i. Dessutom hade de ställt in en flaska rödvin till oss som en välkomstgåva vilket var uppskatta. Om det är något mina vänner och jag uppskattar är det just vin. Vi gillar verkligen vin.Ungefär lika mycket som att Larsson älskar att bada.

Har hon nämnt för er att hon älskar att bada? Oroa er inte, hon kommer att meddela er detta personligen. Förmodligen när ni minst anar det. Kanske precis i detta ögonblick. Har du inte känt hur det kittlat i nacken? Som om något står precis bakom dig i just denna stund. Anar du nu att det är Larsson? I så fall är det inte Larsson. Hon dyker bara upp när du minst anar det. Det är något helt annat som står precis bakom dig och väntar tyst på att du ska vända dig om. Gud hjälpe dig om du vänder dig om nu.

Slumpens gudinna ler mot oss och vad folk än säger var vi alltid fem.
Efter att vi fuktat gomseglet med rödtjut och vilat upp oss gav vi oss ut i den staden. Hotellets läge var perfekt. Läge är både A och O och i vissa fall Alfa Omega Foxtrot Tango när det kommer till weekendresor. Du vill ha  nära till allt för att maximera din upplevelse. Vi bodde bara tre minuter från den stora synagogan och de judiska kvarteren till exempel.

Vår första upptäcktsfärd gjorde vi utan stadskarta. Veklingar använder kartor och vi var inga veklingar. Vi gick länge. Förbi lustiga barer, gamla hus och museum. Vi ville ta oss till den stora saluhallen som vi läst om men snart blev jag övertygad om att vi aldrig skulle komma dit.
Som tur var hade slumpens gudinna medlidande och från ingenstans dök plötsligt saluhallen upp. Slumpens gudinna var oss mycket välvillig, och det utan att vi ens behövde offra en av oss till henne. Jag menar, vi var fem flickor i Budapest. Inte sex. Det var alltid fem flickor. Jag vet inte vad du talar om. Jag hoppas att du inte talar om henne. Vi talar inte om henne längre. För vi var alltid fem flickor i Budapest. Alltid.

Härnäst! Grönsaker, inävlor och mer än vad du egentligen ville veta! Vykorten från Budapest vittnar om shoppingstips, trevliga små restauranger på små gator och ond, bråd död.

onsdag 4 december 2013

För vi var alltid fem flickor i Budapest (och vi talade aldrig mer om den sjätte)

Del 1 av 4

Resenärerna presenteras varav en av dem tar sig friheter när det gäller sanningen för narrativets skull. Vintern är på väg enligt järtecken i skyn som också kan vara ett lågflygande Cessna-plan.
Det var året jag fyllde 24 då jag tillsammans med ett gott gäng människor gav mig iväg till Budapest en novemberhelg. Resesällskapet bestod av ungdomsvännerna. Larsson, som var en lärarstudent med auktoritär attityd med inslag av kärvänlig sadism. Hatten, en kvinna med ett porlande skratt som fick fjällbäckar att verka trögflytande och med muskler lika mjuka som ett stycke stål. Gussman, som hade en bysantinsk härskarinnas svala leende men en gammalegyptiers kunskaper om hur man bäst får bort katthår från linne. Samt Sothell som hade en vänlig uppsyn som dolde ett djävulusiskt sinne som alltid arbetade för fulla muggar.

Sist men inte minst, jag själv. H, er välvilliga ciceron. Allt jag nu nedtecknar vill jag att ni ska veta är fullkomligt sant. För ett givet värde av sanning givetvis.

I Sverige lurade snön runt hörnet, inte olikt den där vidrigt klyschiga mellanstadiemobbaren som lurade i trappuppgångar i väntan på att få trycka upp dig mot väggen.
”Du ska passa dig jäääääääävligt noga!” kunde de väsa i ditt öra som den älskare du aldrig ville ha.

I Budapest fanns också löfte om snö men vi bestämde oss för att ge oss iväg i alla fall. Vi var alla ordentliga nordbor som vara vana vid kyla. Visserligen misstänkte jag att en av oss hade vallonblod men det var inget jag höll emot henne för man måste respektera sina medmänniskor. Respekt är de tunga kedjorna som håller vänskapen samman. Ibland skaver de och vi drömmer om att kasta av oss vänskapskedjorna för flyga högt likt örnar på amfetamin.
Trots det är vänskapens ok är värt att bära trots all smärta, kära vänner, det kan jag lova er. Om vi inte bär på oket kan vi aldrig bära vattnet till vår åker och låta vetet växa. Utan vetet kan vi inte baka brödet vi delar kring elden ute i skogen den där kvällen då vi alla lovar att aldrig tala om var kroppen är begravd. Det är så man odlar vänskapsband. Men jag kommer ifrån ämnet nu.

Vi hade dock stort hopp om vädret för varje gång någon av oss kollade på en av de olika vädersajterna verkade vädret bara bli bättre och bättre. Snart skulle det bli ett perfekt höstväder både fredagen och lördagen. Det började att spritta i våra kroppar av resfeber och längtan efter att ta en öl tillsammans. Att se på varandra med lätt dimmiga blickar och bara: ”Hörni. Hörni. Hörni. Jag är bara så… så glad att vara med er. Här. Just nu. Hörni. Jag vill… jag vill bli gammal tillsammans med er på alla sätt. På alla sätt.” Följt av alldeles för lång ögonkontakt.

I förgrunden: Vänskapens ok.


H packar sin väska och hennes Ärade Far förklarar varför Budapest heter Budapest. Dagens restips är att aldrig glömma faran med välsvarvade spiror.
Veckan innan vi skulle åka började jag att packa min käcka weekendbag. Att packa inför weekendresor är både lättare och svårare än inför charterresor. Jag brukar vanligtvis börja med att doppa huvudet i en hink med isvatten. Det ger en ett logiskt och kallt sinne när man sedan ska packa. Sentimentalitet hör hemma på väggbonader och på fotbollsmatcher, inte vid packning.
Viktiga plagg att packa ifall du reser till Budapest är badkläder, då kan du spendera ett par sköna timmar i svaveldoftande källor och få lite massage av en försiktig ungrare. Du behöver också ett par stiliga pantalones att täcka upp dina välsvarvade spiror. Man vill väl inte orsaka ett upplopp, va. Glöm aldrig Kraków ´98.

Om du oroar dig hur man ska packa beroende på väder, ifall vädret inte är lika muntert som du, tänk då på vad man brukar säga: ”Det finns inga dåliga kläder, bara dåliga väder. När livet ger dig citroner, konfrontera då livet med ett par välvalda ord som driver livet till tårar. Låt inte livet tro att det kan dela ut citroner hur som helst utan vedergällning. Du är natten, du är hämnden och livet är ditt villebråd.”

Ett par dagar innan avresa ringde min ärade far upp mig. Han undrade om jag inte var intresserad av lite ungerskt trivia. Jo, sa jag. Det var jag väl. Sitter aldrig fel med trivia. Min ärade far ville då berätta varför staden Budapest hette just som det hette.
”Du förstår, för länge sen var det en kung som hade härbärge vid floden Donau. En natt kom en man till kungens läger och då klubbade kungen ihjäl honom.”
”Va?” tjöt jag, djupt upprörd över detta oprovocerade våld för jag är en mild själ med ömtåligt sinne, ”Varför gjorde han så?”
”Det frågade kungens medhjälpare också och då svarade kungen: 'Ty han kom med bud om pesten.'.”
Min ärade far skrockade nöjt och jag kände då hur en bit av min själ svaldes av det evigt hungriga mörkret. När den sista biten av min själ slukas kommer jag vara fullständigt nedbruten och själv redo att bli en av dem. En Förälder.

Härnäst! H får panik på flygplatsen och behandlar resten av sällskapet som sina slavar. Ingen är förvånad. Flygplatsvatten är dyrt. Gratis rödvin är det billigaste vinet. Och sen var de bara fem...

måndag 11 november 2013

Nyckeln till mingel

Mingel är mycket viktigt. Man måste knyta kontakter och networka. Om vi inte har kontakter ellet ett nätverk är vi ynkliga skepp med trasiga segel som flyter utan styrsel på Möjligheternas hav. 

Därför har satt ihop en enkel liten guide för att göra mingel till din framgångens nyckel.

Förberedd dig - En krigare slipar sitt svärd i tid
Efter mina många år bland det farligaste djuren av dem alla; människan, har jag lärt mig en del av deras seder. Det är till exempel brukligt att ta med sig en gåva till Värdfolket.

Ett odöpt barn är alltid populärt. I brist på barn med distraherade föräldrar rekommenderar jag en slags blombukett.

Mingel - Stridens hetta
Kläderna gör kvinnan och även mannen. Bär därför inte kläder som är lika trasiga som ditt samvete. Lämna lite till fantasin.

Dock är inte det motsatta heller bra. Alltför heltäckande kläder gör folk nervösa.


Inte "Life of the party" direkt!

Du vill inte göra folk nervösa. Speciellt inte Värdfolket. De kan tolka det som en utmaning.

När du anländer till minglet kommer Värdfolket närma sig dig. Le mot den men blotta inte tänderna när du gör detta. De ser det som en utmaning. 

Var också noga på vilka feromoner du ger ifrån dig. Fel feromoner kan göra att Värdfolket tror att du försöker utmana dem. De kommer definitivt att se det som en utmaning.

Acceptera välkomstdrinken och aptitretaren men låt ingen se dig äta dem. Hunger och törst är tydliga tecken på svaghet.

Värdfolket dras till svaghet.

Andra gäster
Undvik dem. Det är redan försent. Om du hamnar öga mot öga med en av de Andra Gästerna använd dig av kallprat för att överleva.

För att hjälpa dig kommer här en lista på passande ämnen:
Vädret – Vintern är på väg. Det är kallt. Så kallt. Vintern är på väg.
Järtecken i skyn – Vad betyder dessa omen? Är vår tid kommen? Diskutera!
Det perfekta mordet – Finns det? Jag bara undrar. Ingen speciell anledning. Är lite nyfiken.
Evigheten - Ordlöst skrik.

Din tid rinner ut
Du vet att det är dags att gå när all mat är uppäten och Värdfolket riktar sina lystna blickar mot din kropp.

Eller om Värdfolket byter om till pyjamas och börjar borsta tänderna.

Knyta kontakter
Men Hanna, tänker du. Du har inte alls nämnt hur man knyter kontakter som kan berika mitt liv på olika själsliga och fysiska plan.

Jo min vän, det ska jag förklara för dig. Den sanna kontakten mellan två mänskliga själar kan inte behandlas i en så enkel liten berättelse som min. Det finns något djupare som ord inte kan beskriva. Allt jag kan göra är nedteckna dessa ord i en tillsynes logisk följd och hoppas att när du kommer fram till floden att du kan lista ut hur man korsar den.

Kontakt mellan två människor är fantastiskt. Att hitta en annan person som du kan dela allt med, som gör ditt bästa ännu bättre. En person som du kan omfamna och dela allt med. Lägenhet, ekonomi, andetag, tankar, nervsystem och det största organet av dem alla: Huden. Tillsammans är ni oändligt vackra och fruktansvärda.

Ett eget mingel
Du behöver inte alltid besöka andras mingel för att träffa folk. Du kan hålla i ett eget mingel.

Här finns det inga råd som jag kan ge dig. När din tur är kommen vet du vad som behövs göras.

Då är du en av dem.

Värdfolket.

torsdag 7 november 2013

House of Usher Sun & Beach Resort

Lev för evigt i solen

House of Usher har ett perfekt läge med nära till allt. Att bo här är verkligen en upplevelse. En dag här känns som flera år. Du kommer aldrig kunna lämna denna plats. All Inclusive går att boka som tillval.


Ett familjevänligt hotell där du välkomnas av vår leende personal. Vi är alla solens barn, säger de och hänger tunga girlanger kring era halsar. Det är obekvämt men man reser utomlands för att uppleva nya kulturer. Låt gå för den här gången.

Lägenheterna
Från balkongen har du utsikt över solnedgången och du påminns om livets förgänglighet. Usher har mycket rymliga lägenheter. Det kan dröja flera dagar innan du ser en annan mänsklig själ igen. Det är lätt att förlora sig i rummens rymd. Hade ni inte två barn när ni kom hit?

Boka All Inclusive hemifrån
I All Inclusive ingår mat, snacks, dryck, sol och kul för hela familjen. Du kommer att älska All Inclusive. Hur har du någonsin kunnat leva utan All Inclusive? Ditt liv före All Inclusive verkar plötsligt torftigt och meningslöst. Du vill aldrig leva så igen. Du älskar All Inclusive.

Bufférestaurangens lokal är öppen, varm och inbjudande. Det känns som du alltid varit här. Familjen har ett eget bord där ni sitter varje dag. Allt är framdukat men tallrikarna tomma och ingen äter. Du älskar All Inclusive.

Evighetspoolen
Evighetspoolen är evig. Den är fylld till bredden av evighet. Ni får inte bada i evighetspoolen. Ni får dricka ur evighetspoolen. Det kommer inte skada. En klunk bara. Personlen lyfter sina kupade händer med vatten mot ditt ansikte. En klunk bara, säger de.

På det hela taget känns evighetspoolen inte hygienisk. När du kommer hem tänker du ringa och klaga. Det ser du fram emot.

Barnklubb - Kul för hela familjen!
När ni lämnar barnklubben ser du på ditt barn. De här är inte mitt barn, tänker du.
"Mamma?" säger barnet.
Det här är inte mitt barn, tänker du igen.
Barnets ögon är stora. Ögonens svarta storhet fyller världen, himlen och universum. Allt finns i barnets ögon.
Det här är inte mitt barn, tänker du en sista gång.

Du går tillbaka till barnklubben, lämnar tillbaka det okända barnet och hämtar ditt eget. Du vet inte riktigt hur du kunde ta fel barn. Du har ändå haft det i 12 år nu. Det här är mycket pinsamt.

tisdag 29 oktober 2013

Fjärran lockar du min syn tills allt jag är, har varit och kommer vara, rinner ur mig och fyller upp det tomrum vi kallar himlen. Hur jag undrar och fruktar vad du är.

När jag får i mig ett glass för mycket eller två så händer det att jag börjar ljuga om att jag köpt en juicecentrifug och morgonen efter förnekar jag juicecentrifugens existens överhuvudtaget.

"Juicecentrifug? Va? Vad är det?"

"Hanna... "

"Nej men allvarligt. Har aldrig hört talas om det och påstår du att jag har en juicecentrifug?"

"Du påstod det... insisterade till och med."

"Hur ser en juicecentrifug ens ut? Va!? Är det inte en sån där grej astronauter tränar med när de ska ut i rymden, va? Va!? VA!?!?"

"Hanna... "

"Tycker det är lite fräckt mot astronauterna att fylla upp deras träningsredskap med frukt och andra juiceingredienser."

"Hanna... "

"Personligen så skulle jag aldrig kunna håna en astronaut. De har sett evigheten vettu och har inget att förlora längre. Leka med elden det där, vettu. Eller typ... leka med den vidsträckta ofattliga eviga intigheten. Tro mig. Inget du vill leka med."

"Hanna... du uttalar det fortfarande som ljuscentrifug."

"VI SÄGER DET PÅ PRECIS SAMMA SÄTT OKEJ!?!?!"

***

På det hela taget kunde jag ha gjort mycket värre saker än att ljuga om juicecentrifuger (samtidigt som jag uttalar det ljuscentrifug). Det kunde vara mycket värre. Jag skulle till exempel ljuga om att jag var en astronaut. De ser allvarligt på sånt. Mycket allvarligt. Egentligen är det bäst om jag inte pratar eller skriver om dem. Ju färre tankar som ägnas astronauter desto bättre. De kan känna av sånt.

söndag 27 oktober 2013

Samtidigt... i framtiden!

Jag sitter vid en brinnande oljetunna och värmer mina frusna tassar. Runt omkring oss breder sig det post-apokalyptiska landskapet ut sig. Orsaken till förödelsen minns jag inte längre och det är inte längre viktigt. Min hud är skrynklig och har den där hälsosamma radioaktiva lystern.

Runt omkring mig sitter resten av min klan. En liten spillra av mänskligheten. De är klädda, precis som jag, i tunikor och pryder sig själva med fjädrar, pärlor och ansiktmålningar. As you do in post-apokalyptiska klaner. En del bär dessutom artefakter från Tiden Före Allt Gick Käpprätt Åt Helvete, som glittriga dvdskivor och laptopfodral som en slags mysig hatt.

Eftersom jag är den äldsta bär jag flest artefakter. Jag lyfter min knotiga käpp och dunkar marken ett par gånger. Klanen vänder sig mot mig och ser på mig med tindrande ögon. I vissa fall, tindrade öga. Det är framtiden. Mutationer och skit. Eller vad vet jag? FRAMTIDEN! Saker och ting är flera sorters vrickat.

De hyschar åt varandra och jag inväntar tills de alla lyssnar andäktigt på mig.

"Jag minns... " börjar jag och alla lutar sig framåt för att inte missa ett ord, "Jag minns... det där avsnittet i Xena: Krigarprinsessan när en kvinna ska berätta om hur fantastisk Xena är och hon: 'Xena lärde mig svinga ett svärd och hjälpte mig brodera min bröllopsklänning' och alla krigare bara: 'Shit, Xena! Kan du brodera?' och Xena bah: 'I have many skills'."

Jag nickar nöjt, "Det var ett bra avsnitt."

Klanen ser hämfört på varandra.

lördag 26 oktober 2013

[Film Noir]

Klockan är halv två.

Jag är fortfarande klädd i pyjamas.

"I'm getting too old for this shit," dricker mera kaffe.

onsdag 23 oktober 2013

Jag borde verkligen diska, lägga fram kläder för imorgon, boka tid för tvätt, packa träningskläderna och gå och lägga mig....


Haha. Ni vet hur det är när man diskutera med folk som bara är så blurgh att man bah förvandlar sig till en uråldrig mardröm, äldre än mänskligheten och jämngammal med universums förstfödda som försvar. Haha. Ni vet.

Kvinnor som: "Jag är inte som andra tjejer," kastar med håret och förkastar feminitet.
Och jag som kastar med håret men eftersom jag är kortklippt ser det mest ut som jag är mitt uppe i en exorcism och inte en hånfull gest.
Kvinnor som: "Jag är inte som andra tjejer. Jag köper spel istället för smink."
Och jag som fortfarande skakar häftigt på huvudet fram och tillbaka.
Kvinnor som: "Äähh... jag är inte som andra tjejer. Jag går inte ut och dansar i urringade kläder, jag läser böcker."
Och jag börjar vibrera så våldsamt med hela kroppen att armar och axlar vrids ur led.
Kvinnor som: "Nejnej snälla jag är inte som andra tjejer. Jag... jag har inte kjol och jag... åh gud nej... "
Och jag som blivit suddig när min kropps vibrationer inte längre kan uppfattas av det mänskliga ögat.
Kvinnor som: "Åh min gud den är full av stjärnor... "
Och jag som vibrerat sönder gränsen mellan tid och rum.

Haha. Ni vet hur det är.

Män som: "Du behöver inte sminka dig. Du är fin som du är," klappar på ett huvud med tunga händer. Vems huvud det var vet vi inte.
Och jag som: "Pfff! Det vet jag väl!" lutar mig nära, nära och viskar i deras öra, "Jag är så jävla fin och jag blir bara finare med smink på," kladdar beslutsamt in foundation i huden, "Bevittna min uppenbarelse och förtvivla!"
Män som backar undan, höjer armen för att skydda sig men det är försent. Alldeles försent.
Och jag som: "Alla ska älska mig och fyllas med ånger!" använder den där trio-concealern som är så sjuk i huvudet bra, en efter en raderas alla små skönhetsfläckar och skavanker från mitt ansikte tills endast det bästa finns kvar.
Män som låter sina fingrar krökas till klor och lyfter händerna mot sina ögon.
Och jag som: "Skåda detta läppstift. Det är dior med en nyans av rött som först såg dagens ljus 1952!" jag drar upphetsat efter andan, "Jag köpte läppennan samtidigt!" målar mina läppar röda.
Män som bara lämnar kvar sin skugga. Deras absoluta fasa förevigad som en mörk silhuett mot husväggen.

Haha. Ni vet hur det är.

Ni vet.

onsdag 16 oktober 2013

Om jag någonsin blev kidnappad och min kidnappare band mina händer, öppnade upp bakluckan till sin bil, pekade och sa: "Slam dunk da funk get into mah trunk!" så skulle jag förlora all respekt för hen.

Albert Camus tyckte att han den där Sisyfos var lycklig och man: "Camus, han fick knuffa en sten uppför en backe. Inte ett särskilt kul jobb, va." Och Camus: "Nu tror jag att du missförstår mig med flit." Och du stryker honom hårt över kinden med ett stilla leende på läpparna.

Först måste jag komma på vad jag ska äta. Sen äter jag det jag bestämmer mig för. SEN MÅSTE JAG INOM ETT PAR TIMMAR KOMMA PÅ MER SAKER MAN KAN ÄTA!

Verkligen vardagens sisyfosgöra. Här sitter man och allt du kan göra med ditt liv är att stirra kallt på en haloumiburgare och fråga den: "Vad är det här för ett nytt helvet?" men haloumiburgaren svarar aldrig.

Du kan bara hoppas på att inte en dag helt tappa fotfästet men vem försöker du lura? Du sitter och ställer retoriska frågor till en haloumiburgare. Det är försent. Allt är försent.

Dessa tider. Detta liv. Alla dessa fonduer jag inte hinner med. Krävs inte mycket mer för att få mig förlora sans och vett. Ärligt talat, står här på kanten och kikar ner över vansinnets brant och hörni utsikten är fantastisk. Jag bah.... dööööööör det är så fint!

Men det är ingen som lyssnar på dig... förutom en haloumiburgaren och ärligt talat... den har inte mycket tid kvar här i världen.

Vad jag menar är att är en ung kvinna med hälosam aptit och vi kan tillfället i akt att meddela att om jag någonsin upprepar detta påstående (se "hälsosam aptit") i din närvaro måste du genast ställa kontrollfrågan:
 - Hanna, är du full?

Och om jag då ler alldeles saligt och svara: "Ja, kamrat. På livet." då måste ni låsa in mig på ett rum, gärna med madrasserade väggar, tills jag lugnat ner mig igen.

tisdag 15 oktober 2013

Ett sorts serious talk med inslag av "vänta... va?"

Var på föreläsning om Polen under kriget, specifikt om de som sammarbetat med tyskarna. Polska polisen och judiska rådet i ghettot. Föreläsaren var hela tiden noga med att tala om det aldrig var svart och vitt. Hur frivilligt var egentligen frivilligt samarbete om man befann sig i ett getto?

Helt ok föreläsning (som min bror påpekade var det lite för mkt "det här beskriver jag mer i min bok) men skådespelet efteråt var värt att höra.

Som till exempel vad jag skulle vilja kalla en omvänd Godwins lag. Alltså, lagen om att en diskussion (vanligtvis internetdiskussion) förr eller senare kommer sluta med att någon jämför någon/något med Hitler/nazister.

Det som hände på föreläsningen var att någon jämförde det faktum att en del av deporteringen av judarna till koncentrationsläger skötes av andra judar med hur långtidsarbetslösa i Sverige behandlas.

Vänta... va? Alltså... va? Jag menar... va? PÅ VILKET SÄTT ÄR DET EN RELEVANT JÄMFÖRELSE! SNÄLLA FÖRKLARA DET FÖR MIG TY JAG FATTAR EJ!

Plus att en del polacker i publiken kände sig personligen påhoppade av föreläsaren som hela tiden var noga med att lyfta fram att det hade funnits polacker hade riskerat sina egna liv för att skydda judiska familjer. Att det som skedde i Polen inte var ett unikum, att det hade skett i andra ockuperade länder men att han pga sitt polska ursprung valt att undersöka de fall av polskt samarbete med nazisterna. Han hade dessutom dedicerat sin bok till en familj som alla blev mördade av den polska polisen för att de skyddat en judisk familj.

Men nej, det var ändå en hel del: "Men varför vill folk prata om vad Polen gjorde under kriget? Varför inte Frankrike? Nederländerna? VARFÖR HATAR ALLA POLEN!?!?"

Ok. Just varför denna föreläsare intresserade sig för Polen och kriget kan ju ha att göra med hans påbrå, att hans familj var från Polen. Det kan ju vara en grej som påverkar hans val av land att skriva om.

Det är inte vettigt att under en föreläsning om Polen och kriget utropa: "Men buhu Frankrike var också antisemitiskt! De var antisemitiska på medeltiden medan den polska regionen hade religionsfrihet! Vi är inte de enda som var antisemiter!"
Men gå och skriv en bok då om Frankrike och kriget. Skriv en bok om de franska antisemiterna. Bara för att en bok skrivs om Polens roll i kriget så betyder det inte att någon ursäktar det som hände i Frankrike. Och om du nu går och skriver en bok om vad fransmän gjorde mot de franska judarna så blir det som hände i Polen varken förminskat eller förstorat. Det här måste diskuteras och det är inte du personligen som anklagas.

Ja, jag talar till dig unga tant som stod bakom mig och slog på min stolsrygg för att du blev så upprörd över att man pratade om antisemitism i Polen när det fanns antisemtisim i andra länder (no shit sherlock... ) och du behöver cool your chili som man säger.

måndag 14 oktober 2013

Uppföljaren handlar om när ingen förstår mina skämt som är referenser till en obskyr 90-tals tvserie som i sin tur är en referens till en amerikansk tvålreklam från 50-talet.

Ni vet i en viss typ av skräckfilmer när dimman ligger tung och månen bah: "Tittut!" och vår protagonist ser ner på sina händer. De är täckta av hår. Den monstruösa transformation har påbörjats. "Whhhhaaaattt is happeeeening to meeee!? What have I become!?" hens ångestfyllda skrik övergår snart till gutturala morr.

Ni vet det?

Hände mig idag. Precis det hände mig. Fast istället för måne var det brittisk järnvägshistoria.

Minns inte hur det började men jag hör mig själv säga: "Du vet Isambard Kingdom Brunel," jag skrockade och la skämtsamt till: "Sa hon som om du inte visste det! HA!" som om det var självklart att var och varannan ständigt hade namnet Isambard Kingdom Brunel på tungan (om inte har haft det namnet på tungan, pröva! du kommer att bli överraskad... så överraskad *ondskefullt skratt som övergår till host*)

Den andre ryckte på axlarna och log lite överseende, "Vem är det?"
Jag skrattade igen. Vilken skämtare jag hade fått på halsen. Jag puffade lekfullt till den andre på axeln.
Den andre gned sin axel och upprepade, "Vem är det? Hanna, på riktigt. Jag vet inte vem det är."
"Isambard Kingdom Brunel," förtydligade jag.
"Nej. Vet fortfarande inte vem det är."
"Det klart du vet vem Isambard Kingdom Brunel är!" skrek jag sansat.
"Nej."
"ISAMBARD KINGDOM BRUNEL! *hickar* Åh gud what have I become?" mitt ångestfyllda skrik övergick snart till gutturalt morr. Sedan kravlade jag iväg iväg på alla fyra.

Och den andre suckade och skulle precis återgå till sitt Liv när telefonen ringer. Den andre svarar försiktigt och.... förlåt, jag vet inte riktigt vart det här är på väg. Jag är rädd för att det var på väg mot ett ganska trist skämt, alltså "the call is coming from inside the house".

JAG TROR INTE ENS JAG VET VILKEN FILM DET ÄR!?!?

Asså... va? Nej. Vi avslutar det här med lite värdighet. HA. HA. HA. Värdighet Där har vi ett bra skämt.

torsdag 10 oktober 2013

Skenbar orimlighet

När: Morgon
Var: På bussen
Varför: På väg till jobbet

Och i mitt huvud, den ständigt pågående tankegången: "Mm-hm, snyggare än vad du är. Haha. Definitivt snyggare än dig. Whoa! Vad tänkte du med när du klädde dig i morse? Hurrrrrrrrdurrrrrr... är nog snyggast av alla på den här bussen."

Plötslig insikt: "Men jag är nog inte den ödmjukaste."

Låter denna insikt sjunka in med värdighet. Erkänner det som en sanning. Gör det till en del av min självbild. Blir lugn och rofylld. Fullkomligt harmonisk. Så jävla zen.

Plötsligt! Ännu en insikt. Guards, vad är det här? Insiktens dag? (hurrdurr): "Men tänk om det gör mig till den ödmjukaste på bussen eftersom jag precis insett hur otroligt högmodig jag är?"

*upphör att existera pga paradox as you do*

"Och det var därför jag var försenad till jobbet imorse."
"Hanna... "
"Okej nej, jag läste en bok tunnelbanan och missade när jag skulle av..... men jag var antagligen den snyggaste i hela vagnen!"
"Utseendet är inte det viktigaste i hela världen."
"Du är inte det viktigaste i hela världen. *välter vi sitter vidbordet*"
"... du vet att det där var ditt bord där din-"
"Javisst."
"- laptop stod."
"Precis enligt planerna."
"Du hade sönder din laptop. Den är i två delar. Var det här precis enligt planerna?"
"Menar du sönder eller... *lutar mig nära, nära och viskar* ... bättre?"
"Jag hatar dig med en brinnande intensitet som får universums alla glödande stjärnor att verka svala och avståndstagande."
"Menar du hata eller... *lutar mig ännu närmare, trycker min kind  hårt mot din* ... bättre?"

onsdag 9 oktober 2013

Var jag får det ifrån

Jag: Det är ett bra äpple. Vad är det? Discovery?
Pappa: Ja, det är det.
Jag: Gott.
Pappa: *får något i blicken*
Jag: Pappa. Nej.
Pappa: Ja, det har...
Jag: Snälla. Gör det inte. Nej. Snälla. Nej.
Pappa: .... jag upptäckt. 
Jag: . . . 
Pappa: *spricker upp i ett flin* 
Jag: Varför? 
Pappa: *skrattar ondskefullt*

Som hans avkomma kan jag bara hoppas att en dag bli en lika dryg förälder. Svåruppnåligt? Javisst! Till och med omöjligt skulle en del säga men jag vågar drömma.

Jag vågar hoppas att en dag kommer jag ha ett barn som ser på mig med en sorts skräckblandad frustration och bara: "Aaaarrrghhhh mamma! Du är så *vsäer plågsamt fram det fruktade order* pppppppiiiiiiiinnnnnnsssssaaaaaammmmmmmmmmmm."

En dag, mitt barn. En dag. Jag har så mycket upplevda pinsamheter och potential till orsakade pinsamheter i lagrad i denna kropp. Det vore en stor synd att inte dela med mig med nästa generation.

Kom ihåg, barn är vår framtid. Eller nåt. Jag vet inte. Imorse såg jag ett barn som slickade på en tunnelbanedörr såatteh... jag vet inte hur ljus den framtiden är.

måndag 7 oktober 2013

Till mitt försvar är det svårt att komma ihåg namn och ansikten när ingen är riktigt lika intressant som jag är *fyrar av bländande leende mot spegelbilden* Yeah, I'm talking about you, giiiirl. *sju års olycka*

När jag vänder mig till en av festdeltagarna och säger:

"Asså, förlåt att jag kallat dig J---- hela kvällen."

Han är uppgiven, sårad men framförallt frustrerad, "Men Hanna, jag heter ju J----."

Jag nickar, "Precis. Det visste jag väl. Gick du på den enkla?"

Han ser misstänksamt på mig. Försöker inleda avledande manöver med min berusande men framförallt berusade charm.



lördag 5 oktober 2013

Tur att man har en fest att gå på ikväll annars hade vi legat risigt till (alltså blivit tvungen att äta en efterätt som inte är äcklig men inte heller särskilt god)

"Mmmm det bästa med helgen är att jag kan ta en tupplur nästan när jag vill!"

Stannar upp. Tänker efter. Och: "Vänta... va?"

Existentiell kris in... 3 ... 2 .. 1... LIFT OFF!


*med hårdkokt röst* "I'm too young for this shit."
Jag: *omlusten av det hungriga mörkret*

En glad röst: God morgon!

Jag: *hårdkokt röst* Är det? Jag menar... vissa dagar så vet man bara inte. *stirrar tomt in i evigheten*

En glad röst: ......

Jag: Vaddå?

En glad röst: Ibland vet jag inte vad man ta sig till med dig.

Jag: *hårdkokt röst* That makes two of us, pal.

En glad röst: Nej, ssshhhh... *omfamnar mig* Bara.... sssshhhh.

torsdag 3 oktober 2013

Komplimanger ska tas emot som du tar emot kastyxor. Varsamt och tacksamt. Du ska vara glad att någon ens vill klyva din skalle i två. Det är mer än du förtjänar. Seså. Stå still nu.

Får kommentaren:

- Vilken fin klänning!

eller

- Bra jobbat! Du jobbat jättesnabbt och duktigt!

och min första instinkt är att


ALLT JAG ÄR OCH GÖR ÄR FÖRDÄRVAT. Det måste renas med eld och blodoffer. För mina synder måsta jag sona. Jag har säkert jättemycket synder. NI KAN BARA ANA ALLA DESSA SYNDER. Ibland händer det att jag ljuger. Jag ljuger säkert jämnt utan veta om det. *svettas kopiöst*

Sen inser jag att det är lite knäppt och säger: "Tack!" istället. Kanske händer det att jag rodnar häftigt och blir svettig. Men det är bättre än att ge efter för den ständigt närvarande känslan över att jag har det för bra och snart kommer någon att inse att jag har det för bra. Att livet kommer komma ifatt mig och då måste jag betala tillbaka allt.

Med ränta, hörni, MED RÄNTA.

Universum kommer kräva tillbaka allt och när jag inte kan betala kommer universum säga: "Vi kan lösa det här med betalning på... andra sätt. Och nej, jag försöker inte förföra dig."

Och jag: "Öm... va?"

"Jag vet att det var det du tänkte säga."

"Ursäkta?"

"Åh försök inte, jag känner dig. Jag vet vem du är. Jag har sett hur du kör skämt tills det är utmärglade och svaga och inte särskilt roliga längre."

Jag bryter ihop, "Åh du har rätt! Vad ska jag ta mig till?"

Universum klappar mig tröstande på axeln, "Har du försökt det här med nätdejting? Kanske skulle va nåt."

"Tror du det!?!" pressar jag fram mellan mina snörvlande snyftningar.

"Definitivt! Du är trevlig och snygg tjej och - " universum suckar, "Ta bort din hand från mitt knä."

"Wow oj! Hur kunde den hamna där? Säg det! Har ingen aning! INGEN ANING!"

"Hanna snälla... "

"Om jag skulle fråga dig... "

"Gör det inte... "

"Om du bara var glad att se mig eller om du hade arméns musikpluton i fickan. Då skulle du, eftersom du,är hela universum, tekniskt sett ha arméns musikpluton i fickan?"

"Antar det?" svarar universum motvilligt.

*sväljert hårt och knäpper upp översta skjortknappen vilket är en bragd eftersom jag har en tshirt på mig*

Ett perfekt hem är hem med ett fondueset som aldrig används. Det står på en hylla i källaren. Ensamma kvällar kan du höra hur det dunkar. Du fylls av en enorm skuld. Varför har du aldrig använd fonduesetet? Fonduesetet får golvplankorna att banka o bulta och "Vad är det här?" tänker du, "En novell av Edgar Allan Poe eller?"

När recept antar att du har vissa köksattiraljer som du inte har och du känner att receptet tyst dömmer dig.

Till exempel inledningen till en samling enkla frukostrecept för helgen:

"Superenkla recept. Allt du behöver är [ett par ingredienser] och din juicecentrifug."

Öh just det... min centrifug. Min juicecentrifug. Ska bara kila iväg och släpa fram juicecentrifugen. Den står bredvid mitt fondueset.

"Ugh... har du inte en centrifug? Öm okej! Jag menar, det är inte som om juice är den nya hettaste trenden."

Är det inte? För jag trodde -

"JO DET ÄR DET JAG VAR SARKASTISK! Juice är så hävla hett just nu att du inte bara - ARGH! Såååå heeeetttttt!!"

Whoa... cool your hot jalapenos, amigo.

"*djupt andetag* Okej. Vi kan fortfarande rädda det här företaget. Vi kan göra en trevlig frukostsallad istället. Först, ta fram ditt kuljärn!"

Ööömmm... mitt kuljärn?

"Ditt kuljärn."

Mitt... kuljärn.

"Säg inte att du inte har ett kuljärn."

Okej. Det kan jag faktiskt fixa. *är demonstrativt tyst*

"ARGH! Du är- MEN JAG! Åååå jag kan inte ens! UGH! Jag kan inte jobba under de här förhållandena! Om nån vill mitt nåt är jag i min loge."

Äh visst? Ingen fara. Jag kan ju laga mat utan recept. Ömmm... hur svårt kan det vara?

Och det var stickrepliken för dråpligheter som släntrade in på scenen och tog sig för pannan och stönade: "Men asså... du kan inte ha varit ensam i mer än en halv minut? Hur har du lyckats med det här?!?"

*håller stolt upp min tallrik yoghurt med banan och rispuffar. Den har på något sätt lyckats bli en aning flamberad* Jag är talangfull på många olika sätt, viskar jag in i tomheten.

Dårpligheter suckar, "Tja, där har du rätt i alla fall. Mycket talanfull."

Hahah. Försöker du förföra mig?

"Nej," Dårpligheter bleknar, "Åh alla gudars nej. Nej. Jag skulle aldrig kunna se mig själv med någon som precis lyckats antända sina en skål yoghurt med sin bara händer. Vilken framtid skulle vi kunna ha?"

Jag vet inte hur det här hände, mumlar jag moloket och betraktar det omöjliga infernot i mina händer.

Dråpligheter läggger armen om mig, "Till ditt försvar är det ingen som vet hur det hände."

*nasalt skratt* Ahahah försöker du förfö-

"Du vet, dina ögonbryn är helt eldiga."

Raawr. Du ser inte så dum ut själv.

"Nej, men jag menar... bokstavligt. Dina ögonbryn brinner."

Mmmm. Ja. Jag ser vad du gjorde där. Dubbeltydigt. Ett skämt. Dråpligt.

Dråpligheter ler så där skälmskt som bara den kan göra, "Tja... du känner mig!"

Vi skrattar hjärtligt medan vi förgörs av lågorna.



Den komplicerade känslan när jag lutar mig mot en vän och säger: "Får jag viska en sak till dig?"

Och de: "Nej, Hanna, jag vet vad du tänker göra. Jag läser din blogg."

Jag vill verkligen viska om koagulerat mjölkprotein i deras öra men samtidigt suktar jag efter bekräftelse.

Svårt liv.

onsdag 2 oktober 2013

Läser om vandringssägner i USA och den här med en skog som är hemsökt av en deformerad getman.

Ni vet... tillskillnad från det mindre skrämmande fenomenet: Den välskapta getmannen.

"Å nej! Vi jagas av en getman som vill förtära vårt kött eller nåt men hans ansiktsdrag är åtminstone symmetriska!"

Det här mina vänner är story satyr.

Satyr. Satir. Satyr. Getman. Jag dör. Det här är för roligt.

hahahahahahaHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHhAHANNNNNNnnnnngggggghhhhh

 

............. förlåt Lucy Liu, jag ska skärpa mig. *slinker in under en soffan och skäms*

tisdag 1 oktober 2013

krossat imperium efter imperium

När jag handlade blev jag så där godis sugen. Tänkte att jag skulle unna mig lite men sen så tänkte jag... ÅH NEJ! Det blir fika på jobbet imorgon, var inte girig nu.

Unna dig något annat. Som till exempel te. Oolong. Kom igen. Säg det högt. Oolong. Vilket dråpligt ord. Unna dig det. Mmm. Smarigt värre.

Gör därför en liten tur till den där mysiga lilla tebutiken som känns så där genuin och allt sånt där. Undersöker två olika sorters oolongteer. Bestämmer mig för ett hekto av sorten med mer finskurna blad.

Teförsäljaren väger mitt te och säger, "Det blir 379 kronor."

Jag blir illröd och svettig av plötslig panik, oförklarlig vrede och: ".... SA DU TRE HUNDRA KRONOR ÄR DU HELT FRÅN VETTET MÄNNISKA!!?!? ETT HEKTO FÖR NÄSTAN FYRA HUNDRA ÄR DU GALEN MÄNNISKA!?!?!?! SÅNT MÅSTE MAN SÄTTA UPP EN VARNINGSSKYLT FÖR!!!!"

Teförsäljaren tar ett litet, nästan omärkbart steg bakåt, "Jag bara skämta... " viskar hon, "Det är 79 kr."

Jag: "Åh ett skämt. Ha. Ha. Ha. Ha. HAHAHAHAHAHAHHAHHHNNNNNNGGGGHHHHH!!!"

Harklart mig och säger sedan lugnt, "Åh jag älskar skämt," tar ett djupt andetag, "Förlåt, jag är lite trött i skallen. Blir lite virrig av det. Jag skulle nog kunna gå på allt du säger."

"Haha!" teförsäljaren ler mot mig, "Då kanske du borde stanna här ett tag till."

Jag ler tillbaks och: "Haha va försöker du förföra mig?"

Vi stirrar på varandra och sedan upphör jag att existera.

måndag 30 september 2013





"Vilken fin keps du har," säger kassörskan samtidigt som jag betalar.

Eftersom jag föddes utan genen som låter människor ta emot komplimanger utan rodna häftigt började jag genast fumla med både med kort och mina ord.

"Öh äh... åååhh. Tack. Detsamma."

Vi stirrade tyst på varandra. Ögonkontakt lite för länge.

Tystnaden slog upp dörrarna till butiken. Stegade in bestämda steg och tog över hela rummet.

Utan ett ord räckte kassörskan mig mitt kvitto.

Utan ett ord tog jag det och backade långsamt ut ur butiken.

Inte förrän jag kände hur den kyliga kvällsluften mot ansiktet kunde jag andas ut.

Hon hade ju inte haft någon keps på sig.

Så fruktansvärt pinsamt. Vilken faux pas. Mitt kungarike för en vrå att gå och dö i.

Hur kunde det bli så här fel?

(äh du tror inte att överreagerar lite grann nu? en aning?)

Skam över mig. Skam över min familj. Skam över min ko.

(whoa... cool your hot jalapenos!)

Försöker kyla ner mina överhettade chilifrukter.

lördag 28 september 2013

Min värsta mardröm är att jag ska ha glömt stänga gylfen.

Mitt liv är ett skyddat liv.

Annan relevant läsning angående detta ämne: "När jag var liten trodde jag att när barnen i Elsa Beskows böcker fick 'smaka på riset' så fick de en efterätt som inte var äcklig. Men inte heller så god. Alltså, det värsta straffet jag kunde tänka mig: En dessert som inte helt okej. Inte den bästa men inte heller den sämsta."

Olika saker du kan ha i din ficka eller göra med dina fickor för att imponera på alla som en gång tvivlade på dig. "HA!" kan du säga, "Ni trodde jag var ett misslyckande men det är jag också och så mycket mer!"

- Arméns musikpluton är ett säkert kort. Inget får igång en konversation som ett långsamt stegrande trumpetsolo från dina nedre regioner. Folk gillar sånt.

- En serie med ihopknutna scarfs som du drar och drar i men det tar aldrig slut. Tillslut kvävs du under tyngden av fräcka och käcka scarfs. Folk kommer imponeras av din hängivenhet.

- En liten, liten minatyr av dig själv. Du fiskar fram ur fickan, låter den försiktigt stå i din handflata. Ingen vågar knappt andas för att den inta ska välta omkull. Du viskar: "Jag är full av mindre versioner av mig själv." Ett perfekt underlag för en filosofisk diskussion en fredagseftermiddag.

- En dödskalle för att kunna spontant Hamletisera (jag är ganska säker på att det är ett ord).

- Du sticker ner händerna i fickorna och drar ut fodret. Samtidigt som du gör det vänder du också in och ut på dig själv. OBS. Används bara i nödfall. Till exempel på klassåterträffen. "Ni trodde att jag aldrig skulle bli nåt men se på mig nu och alla mina organ," är alltid en källa till skratt och gråt och hejdlös beundran av din person.

- En adressbok med en massa telefonnummer. "Ifall min mobil går sönder eller nåt," säger du, "Vi har tappat det här med att ha nummer i huvudet i dagens samhälle," beklagar du dig. Du visar stolt din lilla bok med nummer. Varje sida är nedklottrad med ett enda nummer om och om igen. Ditt eget nummer. Du börjar svettas. Det här var inte enligt planerna.

- En påse pommes pinnes. Ett gott tilltugg som passar i vilken situation som helst och kan desarmera vilken personlighet som helst. Uttalas pommes pinnes. Detta är mycket viktigt att komma ihåg. Jag kan inte berätta varför.... om du visste skulle jag bli tvungen att döda dig. HAHAHA! Neeeej, men allvarligt talat... det är viktigt.

torsdag 26 september 2013

Tips för en god natts sömn

Ibland brukar jag natta mig själv genom att citera Hamlet.
Now cracks a noble heart. Good-night, sweet prince;
And flights of angels sing thee to thy rest.
 Och avslutar med ett brölande: "ALAS POOR YORICK HORATIO I KNEW HIM WELL!"

Man sover som ett barn efter det.

Ord är som en vän som aldrig finns där när du behöver hen. "Du, jag har brutit benet, skulle du kunna hjälpa mig med - " Ord gör ett konstigt ljud med munnen. Ett sorts pppppfffff-ljud. "Soooorrryyy... " och ord drar ut på sina äh... ord, "Jag har en öh... grej... jag måste göra." Du ser på ord och du minns inte längre varför ni blev vänner från första början. Det gör ont.

Idag efter jag varit och gjort armhävningar (inte särskilt många innan mina armar började darra som vass i vinden) kilade jag in på en affär för att köpa ett stycke glödlampa och ett hektogram lypsyl.

När jag kommer fram till kassan råkar jag komma lite snett. Killen som står sist i kön ser upp förvånat och lite förvirrat. I jämförelse med mig var han dock en amatör när det gäller förvirrelse.

"Oj, trängde jag mig?" frågar han och har uppenbarligen inte sett jag är på väg att ställa mig bakom honom.

Åh nej, jag kom precis, vill jag säga. Jag ska ställa mig sist i kön, vill jag säga.

Det jag säger är givetvis inte ens i närheten. Det hade varit bättre om vitt ljud hade brusat ur min öppna mun följt av en flock förunderligt vita trollkarlsduvor som hade flugit in i solnedgången. Det hade varit lättare att förstå. Det jag säger är:

"Åh nej är jag menar jag är haaa öh jag menar jag stod inte UGH! Waaarrfflggghh!"

Alltså.... va?

Nej. Nejnejnejnejnej. Nej.

Sen när är ett frutrerat stön följt av waaarrfflggghh! ett okej sätt att avsluta en mening? Aldrig, det kan jag tala om för er. Det har aldrig och kommer aldrig vara ett okej sätt att avsluta en mening.

Här är en lista på saker ni kan avsluta era meningar med. Alla är mer okej och mycket bättre än waaarrfflggghh!.
  • "Jag gillar hur du ser ut när du sover," stryker dig själv över kinden. Hårt.
  • "Dags att kyla ner dina heta chilifrukter, va. *frusta som uppretad kobra*"
  • "Och sååååå... ridån faller! *moonwalkar in i evigheten*"
  • "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras. Jag menar ugh... Karthago," du imiterar att du kastar upp din lunch.
  • "Är det där arméns musikpluton du har i fickan eller är du bara *andas häftigt* Ååååh det är arméns musikpluton *sväljer hårt*" och din konversationspartner ler samtidigt som 'bered din vida vingar' hörs från dennes ficka.
  • *upphör att existera*
Allt det. Mer okej än waaarrfflggghh!. Mycket mer okej. Jag mernar... waaarrfflggghh? Varför waaarrfflggghh? Kanske är det fel fråga. Kanske borde vi alla ställa oss frågan:

Waaarrfflggghh! Varför inte? Varför inte? Varför inte pröva att säga det tre gånger fram en spegel? Kanske kommer din spegelbild fatta eld. Kanske kommer det hungriga mörkret att vakna.

Det här är inget jag vet säker men vi kan ju... ja, ni vet.

onsdag 25 september 2013

Bokstavligt, bildligt vi tar allt i ett svep nu

Kan vi prata om träningsvärk? Att det bara gör lite ont när jag går men som tur är, inte när jag andas? Men att det är ganska fantastiskt hur fullkomligt medveten jag är om min kropp.

Liksom, "Hej," kroppen ler blygt och försiktigt, "Visste du om att du kan ha ont här och här?"

"Nej," kvider jag, "Kommer som en överraskning."
"Åh vänta bara," viskar kroppen och omfamnar mig vilket är ganska imponerande jag vet inte hur jag ska beskriva hur det ser ut, "Jag ska lära dig så mycket mer om smärta."
"Öh tack?" jag känner hur det kittlar nära ryggkotorna, "Ömmm högg du mig precis i ryggen?"
"Ssshhhh mitt barn, det här är bara början," min kropp stryker mig över håret, "Jag funderar på om vi ska ha rethosta igen."
"Är det här ett bra tillfälle att berätta att jag råkade ha för mycket sambal oelek i såsen?"

Min kropp stelnar till, "Vad sa du att du hade... " min kropp bleknar, börjar kallsvettas, "Vi var inte beredda på det här."

Hjälp. Jag kan ha mördat mina sista smaklökar. De kommer att vara saknade. Av mig framförallt. Jag vet inte hur nära vänner ni var med mina smaklökar. Det var ett par fina smaklökar kan jag berätta. Vi njöt av så mycket glass tillsammans.

Övriga nyheter, jag vill skriva nåt utifrån: "Han hade ett leende som en vandaliserad kyrkogård."

tisdag 24 september 2013

Lär er om grekisk mytologi med sån där gammal konst

Pärlor framför svin, va. Jag borde inte ge mig på att göra hysteriskt roliga skämt om Tantalos. (ännu roligare var hur gnällig min röst blev när jag förklarade för min pappa "meeeen åååhh pappa! det var ju han som dödade sin son och serverade honom i en gryta åt zeus! ugh du kan ju ingenting om grekisk mytologi!")

Borde hålla mig till mer svensson-skämt om hur gudarna förbarmar sig över folk och förvandlar dem till stenar.

Hiiiiilarious.

Har ni hört den om Niobe?

Ni vet... DROTTNING NIOBE!?!

Ugh.

Okej, nu är det dags för mer gammal och lärorik konst.


Här har vi till exempel Gaia. Gudarnas och titanernas moder. Hon var också först ut med jazz hands.

*skriver en skojig bildtext. Typ "bitch please" fast nåt mer fräscht och lite coolare*
Helt sant... eller ja ni vet... inget vi vet säkert. Kan dock spekulera. Spekulera så in i norden!

Vidare kan jag berätta att Nike (Ni-ke, inte naaaajjjjkkkkk) inte bara är en sko. Det är också namnet på segerns gudinna.


Haha! Gå nu och inte tappa huvudet nu, va! *frustande hickande skratt*

Fixad, Så jävla grym på photoshop jag menar paint.


Eftersom jag tjatat om sexiga svan-motiven som är rätt populära kanske ni undrar... vad blev det för resultat av den där svan!Zeus/Leda historien.

Varsågod. Här har ni Klytaimnestra. Dotter till Leda och född ur ett ägg. Business as usual i antika Grekland. Va, kunde de säga, är du inte född ur ett ägg?! och sen kastade de oroade och konstiga blickar på dig resten av kvällen.


 ... och jag har inget mer att säga om henne. Jag menar... WOW! Vilken pondus. Ett riktigt kap. Ja om det inte vore för att hon är del av det incestuösa, barnätande och mördar-släktet Atreus vars förfader var just... you guessed it! TANTALOS DEN GAMLA RACKAREN!

Tänk er den släktmiddagen och var sedan tacksam över att när du undrar var din bror/syster tog vägen under middagen behöver du inte oroa dig över att hen är middagen.

HA!

Svart komedi varsågod. Nu har ni fått skratta lite och förhoppningsvis lärt er något. Då kan vi sätta igång med den fina humorn!

Såatteh... en satyr, ett kannibal och en sexig svan gick in på en bar och bartendern säger: "Vad är det här? Ett tråkigt skämt med referenser till grekisk mytologi?!"

*kryper ihop i fosterställning*

Okej jag erkänner... jag är inne i en period där jag verkligen, VERKLIGEN tänker en hel del på bin. Visste ni att en asiatisk biart inte sticker ihjäl sina fieder utan använder sin kroppsvärme för att värma fienden till döds? Awww! Det är som de kramas till döds. Bedårande!

En sak jag verkligen hatar är missade skämtchanser. Så med detta i åtanke, angående de förrförra inläggen:

Blommor och bin. Nåt om pollinering.

Ha!

Bin.

Varsågod. Skratta.

. . .

.  .  .

.   .   .

Okej, nu kan ni sluta skratta (ni som inte skrattade... jag vet vilka ni är). Men skämt åsido, ibland vaknar jag kallsvettig med täcket vridet i ett strypgrepp kring kroppen efter nattens våndor.

"Alla dessa skämt... " väser jag hest, "Alla dessa missade skämt... " och med sömndrucken röst reciterar jag alla förlorade skämt som skulle kunna ha inspirerat till skratt. Ända tills min röst spricker och jag faller utmattat i Somnus väntande armar. 

PS. Jag prövade ett experiment och ignorerade mig själv i fem frukstansvärda minuter.

Jag är nu ett svart hål fullt av bin. Oväntat men samtidigt ack så väntat. DS.

PS2. Jag vet inte vilka ni är. Oroa er inte. Jag vet inte ens vem jag är längre. Det är svårt det här med att vara ett svart hål fullt av bin. Min berättelse är så där hjärtevärmande men full av hinder

"Så stark," viskar du och torkar en tår från ögonvrån, "Trots alla hinder... så stark."

Det lilla svarta hålet fullt av bin som kunde ändå. Snart på en biograf nära dig.

Snart allt nära dig. DS.

måndag 23 september 2013

Middag för många

"Den hemliga ingrediensen är kärlek."
      - Tantalos.

Att lära sig komponera den perfekta middagsmenyn tar både tid och engagemang. Du måste lära dig hur alla smaker fungerar tillsammans, hur de umgås, deras civiltillstånd och deras mörkaste hemligheter.

I brist på tid och engagemang kan du ställa dig i en korsning när klocka slår midnatt. Glöm inte ta med en get att offra Hin Håle. Ett förbund med Satan har ungefär samma vett och etikett-regler som ett knytkalas.

I brist på en get är här ett förslag på en middagsmeny som glädja många och sätta nationer i brand.

Middag för många:

Förrätt:
Den bittra smaken av förnedring

Huvudrätt:
Hämnd, servas kall med pintobönor och muffins

Dessert:
Segerns sötma, serveras med dessertvin. Förslagsvis dina fienders varma blod.

Avec:
Kaffe och 25 år på Djävulsön.

Om någon av dina gäster oroa sig för hur de ska klara sig i världen bortom Djävulsön när de avtjänat sitt straff kan jag försäkra dig att det är knappt någon av dem som kommer överleva.

Om det är barnkalas kan du byta ut Djävulsön mot Azkaban. Barn älskar Harry Potter.

Bin - Precis du och jag fast bin

Nej, men allvarligt talat. Mitt ansikte är inte helt och hållet gjort av bin.

Det var en metafor.

Finns det ett mönster eller en poäng med den kursiva fonten?

Vem vet?

Antagligen är det också en metafor.

Antagligen.

Finns det en poäng med det här inlägger överhuvud taget?

Antagligen inte vilket gör det till en metafor för livet.

PS. Jag kan ha glömt bort vad metafor betyder. I så fall, ignorera det här inlägget. Ignorera mig.

Tala kring mig och över mig som om jag inte existerade. Gör det och se vad som händer. Jag har en teori att jag kommer att  upphöra att existera eller implodera och bli ett svart hål pga brist på uppmärksamhet. Fast egentligen kan vad som helst hända.

Vad. Som. Helst.

Det är spännande att vara vid liv, inte sant? Hur länge det än må vara. DS.

PS2. Vid implosion och efterföljande svarta hål som slukar allt och alla ger NASA och Cern följande säkerhetstips:

- Omslut ditt barn i din famn och hoppas att din kropp kan fungera som en relativt effektiv köttsköld. Kom ihåg, barn är vår framtid.

I deras små kroppar existerar möjligheter till absolut godhet och den extremaste av ondska. Vackert och fruktansvärt. All shall love them and despair.

-  Blunda. Om du inte kan se det svarta håler kan det inte se dig. Säger vi.

- Upptäck en religion i sista minutet. Jag rekommenderar den feniciska fruktbarhetsgudinnan Astarte eller det krälande kaoset, Nyarlathotep. Kulter som är kul för hela familjen!

- Om du är konstnär, musiker, poet, författare eller en annan kreativ typ möt din undergång med ett leende. Om du har tur är du en av de odödliga och tidlösa. Din kropp kan inte skadas av det hungriga mörkret och du kan inte bitas blodig av tidens tand. Kom igen... försök i alla fall. Jag tror på dig.

- NASA och Cern vill påpeka att jag inte vet hur ett svart hål fungerar och jag att jag inte borde låtsas som om jag representerar dem på något sätt. De hälsar också att "Vem är du och vad gör du i mitt hus? Och varför har du raderat alla inställningar på mitt Netflix-konto?"
... aha om jag fick en tia varje gång nån sa det där till mig. Då hade jag haft ett antal tior men inte fler än tio. DS.

PS3. Mitt ansikte är antagligen inte gjort av bin. DS.

PS4. Bzzz bzzz bzzzzzzz. DS.

söndag 22 september 2013

Hatar inte ni också att vakna på morgonen och det surrar i din skalle och du upptäcker att ditt ansikte är helt och hållet gjort av bin?

Bin. Hela ansiktet. En enda stor, krypande massa av bin.

Jag hatar när det händer.

fredag 20 september 2013

En busschaufför, en busschaufför.... det är en man med glatt humör som inte har alla hästar hemma på gården. Det har brunnit i stallet och hästarna har lämnat stället likväl som stallet. De sågs senast i en kapad minbuss på väg mot okänd destination. Antagligen Las Vegas. Hästar älskar hasardspel. Det vet alla. Visste du inte det? Ugh. Pinsamt!

Har börjat misstänka att intervjuerna för busschaufför på bussföretaget som vi kan låta var anonymt går till på följande viss:

- Kan du köra?
- Ja.
- Är du pratsjuk och en aning... hrm... låt oss säga tokifnattig?
- You bet your sweet bippy I am!
- Välkommen till Anonymt Bussföretag!

Dessa män kan hålla låda tills du blir övertygad om att de alltid hållit låda. När du föddes var de där i rummet och höll låda. När du tog student avbröt de alla tal att hålla låda. När du dör och återfödds som en mandarin kommer de långsamt skala dig samtidigt som de håller låda.

Det här är mitt liv nu, tänker du, det är mitt förflutna, mitt nu och min framtid.

Du upplöses i orden. Det finns inget hopp. Ingen utväg.

Och då...

Då blir det tyst. Solen tittar fram bakom molnen. Ett lugn sprids i din kropp. Nu kan du äntligen lyssna på den där podcasten du sparat till just denna två timmars bussresa. Du kanske till och med ska unna dig en snicker. Du gillar snicker. Det gör du verkligen.

Och då...

"Förlåt att jag blir lite tyst då och då, jag måste titta på vägen förstår ni."

Du tänker att en busschaufför borde titta på vägen, hellre för ofta än för sällan.

"Jag som ska köra er heter Stefan och jag kan säga att vi kom iväg i en ganska god tid trots datorstrulet."

Biljetterna brukar komma i form av QR-koder på sms som busschauffören sedan scannar med sin padda.

"Verkar som man klarar sig rätt bra med bara papper och penna idag," pyser busschauffören Stefan nöjt, "Man behöver inte en massa internet, aj-fånes eller byfånes... " här skrockar han lite åt sitt lilla skämt.

Du börjar känna hur kallsvetten kryper i nacken. Varenda lilla droppe som pressas ur porerna känner du med ett plötsligt anfall av hypersensitivitet.

"Jag vill bara påpeka," fortsätter Stefan, "Att strulet inte var mitt fel. Jag hävdar att DET VAR PADDAN DET VAR FEL PÅ!" han vrålar det sista i ett överraskande skådespel av en känsla som inte är melankolisk munterhet.

Shit, Stefan. Cool your hot jalapenos, tänker du. Vi är alla dina vänner på den här bussen. För guds skull, ingen vill dig illa.

Han tystnar igen en stund. Förhoppningsvis för att titta på vägen för ett kort, underbart ögonblick. En kort men intensiv njutning som är över innan du känner dig redo.

"Vi tar det försiktigt sa den ena busschaufför till den andre så ska det nog gå bra," mumlar Stefan in i högtalarsystemet. Du är inte säker på att det var meningen att ni skulle höra det.

Shit, Stefan. Don't you go and avslöja ditt skrås mest skyddade hemligheter för att citera Aretha Franklin i Blues Brothers. Det var en bra film, minns du. Om du överlever ska du se om den med dina nära kära.

När vi tillslut kommer fram till Gävle säger Stefan, "Nu är vi framma i Gävle. Nu ska en del gå av och en del ska åka vidare... "

Stefan sa aldrig "... mot oändligheten" men du vet att det var det han menade.

När du kliver av bussen sträcker passagerarna som ska vidare ut sina darrande, bedjande händer mot dig. Du vänder dem ryggen. Det finns inget du kan göra.

Du stiger av och marken under din skosulor känns levande. Du är levande. Luften är en tändsticka som faller ner i bensin antänder dina lungor. Du tar din väska och går, lämnar bussresan bakom dig. Minnet bleknar snabbt och allt som finns kvar är en vag känsla av kall skräck och skuld.

Sensmoral: Jag har faktiskt ingen aning om vad en "bippy" är men jag gillar att säga det. Pröva själv i ensamheten på din kammare.