Det här förklarar så mycket

Inlägget då vi fortsätter att prata om det som inte hände i Kanada... jag menar Belgien. Just det. Belgien. Inget hände där.

Ska vi prata om min störda förmåga att hantera livet? Jaaa, bräcker ni som en skock importerade leguaner som fastnat i tullen. Om ni inte vet hur det låter så tro mig, det vill ni inte veta. PS. Det här har inget med det där som hände i Kanada.

(menar du inte belgien?)

Jag vet inte vad du talar om. Det hände varken något i Kanada eller Belgien för jag har aldrig varit där och jag vet inte alls hur importerade leguaner låter. Är inte leguaner en sorts primör? Haha... livet ändå?

(vi håller fast vid den storyn också... )

Det händer att jag tycker det är jobbigare att gå till frisören än till tandläkaren. Är kanske inte direkt ett Bill Murray-cameo i Little Shop of Horrors men hos tandläkaren vet jag ungefär vad jag har att vänta. Dessutom, trots min mesiga personlighet, kan jag det här med obehagligheter ganska bra. Ett rutinbesök hos tandläkaren är inte värre än att säg...

- Krossa näsan. Ok. Minns knappt när det här hände. Minns bara att jag ramlade i en trappa och såg marken rusa emot mig och mitt späda lilla sinne tänkte "Fffffffuuuuu - " KABLAMMO sa det bara sen åååå sååå ridåååååå...

 - Få en njursvägsinfektion. Mitt sjuåriga jag pep förskräckt: "Ni ska ta vadåförnånting och köra upp den varnånstans?!?!" medan hela läkarkåren unisont kastade huvudet bakåt och skrattade ondskefullt samtidigt som en blixtoväder dök upp från ingenstans. Det var precis den dagen såg ut, minns det som igår förutom det jag förträngt till exempel när läkare plus gäng sjuksköterskor stod kring medan jag var tvungen att kissa så de kunde röntga det ÅH NEJ NU KOM JAG IHÅG DET IGEN! Måste hitta vodkan annars kommer jag inte kunna använda allmänatoaletter igen.

- Ramla framlänges o slå huvudet rakt på istäckt mark. När mina vänner släpade in mig till fritids började en av lärarna skratta hysteriskt. Såg ut som Disney's Quasimodo i ett par veckor. Praktiskt pga det var oktober och jag klädde ut mig till ryslig häxa.

- Bryta käken. Haha... den var en kul helg. Månad av enbart flytande föda. Så mycket välling. Så lik Marlon Brando när han var med i Gudfadern... varför fotade jag aldrig mig själv?

- Plus har redan dragit ut en visdomstand så jag är en härdad typ. Stenhård med is i blicken och händer känns som döda fiskar o bara darrar när jag inte druckit kaffe.

Det enda jag egentligen oroar mig för numera när jag besöker tandis är att jag ska få ett hål. Dock är min eviga kamp mot tandtrollen en kamp utan vapenvila, inte ens till jul... speciellt inte till jul med tanke på att jag bälgar i mig julmust som om det inte fanns en morgondag.

Trots denna oro känner jag mig rätt lugn hos tandläkarna för jag vet att artigt kallprat är omöjlig när någon gräver i din mun. Ok, en tandläkare körde ner en spatel o spegel och frågade sedan vänligt vad jag pluggade.
- Aadhsfkjdjfdfgj? sa jag.
- Ah, det låter intressant, jag har en kusin som hade det en gång.
- Ffhsgfdfjd?
- Försök att inte röra på dig är du snäll.
- Aaawwwrg...

Jag är ganska dålig på artigt kallprat.

Fast ärligt talat är jag inte lika dålig på artigt kallprat som jag blir stressad av det. Misstänker att jag tänker för mycket på det, gör det till en Grej. Varför behöver jag göra det till en Grej när det bara är en grej? En viss skillnad där som jag borde göra mig uppmärksam på.

Ska till frisören på onsdag och jag tänker vara smidig, suave och framförallt avslappnad. Liksom... det här tycker jag inte är nåt konstigt, vardagsmat för mig... klipper håret varje dag...

... fast inte varje dag för det vore konstigt HAHAHAHA nej, nej jag skrattar inte gällt o lite nervöst ty jag är suave... vad menar du att jag pratar konstigt? Det är väl så här vi ungdomar konverserar nuförtiden? Modernt, hippt... slang. Slangen. Öm äh... jag är inte en utomjording... hahah sorry, insideskämt... med mig själv. Ett insideskämt med mig själv ja...

HAHAHA... öm just det min frisyr, tja som du kan se är det inte en frisyr längre lika mycket som det är en massa öööhh... hår? Just det. Hååårrrrrr. Konstigt ord när du... säger... det högt? Det har du säkert redan tänkt på, du som är proffset ändå...

... NEJ NEJ GÅ INTE IFRÅN MIG! Du måste klippa mitt hår! JAG KAN INTE SE UT SÅ HÄR LÄNGRE! JAG ÄR ETT MONSTER!

Fast jag ser inte lika monstruös som jag kan se ut eftersom mitt ena ögonbryn inte hänger svullet o stänger igen mitt öga som Quasi- VARFÖR SLUTAR JAG INTE PRATA!?!?!

. . .

Äh... det här kommer att gå bra. Hur fint som helst.

(i alla fall bättre än hur det gick i kanada)

Du menar Belgien.

(just det... belgien)

Där vi aldrig varit.

(aldrig någonsin... på riktigt)

Just det, rätta takter... eller toner?

(allvarligt talat... den här usla ursäkten för personlighet? aldrig varit i belgien... eller kanada)

På riktigt.... HAHAHAHAHA

Magiker. Fancy pants. Örhängen. Puffiga ärmar o tajta byxor.

Allt är classy men det Howls mest attraktiva drag i Howl's Moving Castle är att han kan knäcka ägg med en hand och vet hur man steker bacon.

Det där är classy. Riktigt classy.

Mvh Grandpa Simpsons

Öm... får jag pröva en grej? Se om det funkar? Vill se om det går att säga det här utan att låta som Gamla Fru Surpuppa som viftar med näven när barnen leker på gården....

Ok. Nu kör vi.

Det börjar bli en akut brist på vett å etikett bland teaterpubliken.

. . .

. . .

Näpp, det gick inte alls. Var på pricken likt Gamla Fru Surpuppa.

Hrm.

Men jag har ju rätt!

(och hon vet inte när det dags att sluta)

Kom igen. Man applåderar inte efter varje gång ett skämts levererats. Om dansen är en del av berättandet, en sätt visualisera en inre kamp... då kanske man inte ska klappa när dansaren gör en snygg volt pga tack för att ni förstör stämningen.

Det klart man får ge ljud ifrån sig för ibland går det inte att göra annat men det finns diskretare sätt att visa uppskattning än att börja smälla ihop handflatorna mitt under en laddad scen.

Men teater är för mig både starkt och lite ömtåligt. Du kan se skådespelarna röra sig över en nästan tom scen men ändå se en hel plats. Om någon sitter bakom dig och plötsligt applåderar för att någon gjorde en piruett rycks du ur berättelsen.

Fast jag borde inte klaga.

Trots allt har jag aldrig varit med om att under ett starkt och laddat ögonblick i en föreställning, när nästan hela publiken håller andan och då... då, någonstans bakom dig, hör du en röst som säger: "Vet du om att Göran fyller år nästa vecka?"

Det har jag i alla fall inte behövt uppleva. Om det hade hänt mig hade jag gått runt i en hel vecka och varit passivt aggressiv.

Vi räddar inte världen lika mycket som vi drar iväg igeeeeeeeeeennnnnn

När man försökt läsa en kommentarstråd med cirkus 37 st olika kommentarer, försöker hänga med men ens kompisars facebooksnackande uppnår hastigheter som får ljuset att se ut som den där tanten som står före dig i kön på ICA.

Tills slut (med lite hjälp från ovan kan man säga eller så kan man säga att Hatten förklarade det för mig) inser man att man ska få hänga med ett gigantiskt gäng med kompisar nästa fredag. Det är bara en vecka kvar dit. BLAMMO! säger det i hjärnan när du inser detta och världen exploderar o det är petunior, glitter o lycka lite överallt.

 

Det är då du inser att fast än du trodde att inget skulle kunna överträffa den enorma känslan av att "Yessss min Blastoise kan simma!" och man kunde börja fånga vattenpokémon så har just detta precis hänt. Det hände och du trodde aldrig att det skulle kunna hända. Tanken hade varit rent absurd fram tills nu.

Seriöst. När det här hände var jag tvungen att pausa mitt Gameboy o lägga mig ner på soffan ett par minuter.

Inget slår känslan av att få hänga med dessa människor som tycker att min stördhet går att stå ut med, att det rentav är en del av min charm (kanske en mycket liten del men fortfarande en del av denna helhet som är Hanna Passion)

Sen inser du att en del av detta fantastiska gäng befinner sig på annat håll. I Uppsala o Gävle (där de säkert njuter av den virtuella julbocken, det vet jag iaf att jag kommer göra). Italien. I en mer exotisk del av Sverige som har skog och friluftsliv (uppenbarligen finns dessa platser och jag vet, crazy bananas)

Då tänker du: Gotta catch 'em. Gotta catch 'em all. *knyter näven beslutsamt*

Kanske är det bara jag men ni förstår säkert grundtanken.

"Paperman"

Åh gud den här animationsstilen. Den är bananas.

Crazy bananas.

Måste se den. Måste se denna kortfilm nuuuuuuu.

Det finns en cirkel i helvetet reserverad åt dem som inte bryr sig om att deras hörlurar läcker i två timmar på en trång buss. I denna cirkel tar alla demoner på sig formen av Dante som bara: "Låt mig läsa mer för dig av min fanfiction som förklarar varför jag är så fantastisk."

På en buss som dessutom är full med otroligt taggade Swedish House Mafia-fans. Eller kanske inte taggade... säger man att man är taggad om man är från Gävle?

När mina egna hörlurar precis gått sönder.

Tack vare min raka rygg och passiva aggression överlevde jag resan kan jag meddela. Eller så dog jag och det här är limbo.

Skulle förklara en hel del.

Till exempel varför en man på den fullpackade t-banan mitt i rusningstid väste åt mig: "How low can you go?"

Är ganska otroligt relativt säker på att det var det han sa. Eller så pratade han med någon annan. Eller andades högt. Annaes är jag helt säker okej ganska säker på att det var det han sa. Jag låtsades som att det regna så det spelar ingen roll så här i efterhand.

Tror kanske inte att det här är limbo pga ska äta middag på Chutney med Hatten och Lisa vilket känns för trevligt för att kunna ske i skärselden.

Pappa: Vad är det som låter?!
Jag: Brandvarnaren.
Pappa: (misstänksamt) Vilken brandvarnare?
Jag: Den här brandvarnaren. (öppnar dörren till källartrappen o pekar) Den brandvarnaren.
Pappa: (djupt chockad) Hur länge har den varit där?
Jag: ... alltid?
Pappa: (mycket tveksam)

Föga anar han att jag brukar sätta upp brandvarnare här och var för jävlas.

Ha.

Haha.

Ha.

(dra nåt gammalt över sig)

Är så himla besviken på det här med gynbesök och cellprovtagning.

Jag svimmade inte en enda gång så nu har jag ingen rolig historia att skriva in i min självbiografi.

Tina är mitt totemdjur

Bob's Burgers borde få alla priser.

Det jag tänker men aldrig kommer att säga när jag står i en fullpackad hiss:

- Ni kanske undrar varför jag samlat er här idag...

Tänkt på det här att en del referar till mitt liv som en livsstil vilket antyder att jag en dag bestämde mig för att: "Nä, ska nog bara tycka att kvinnor är sexiga och ha tajtare byxor på mig."

Ungefär som att bestämma sig för att bli vegetarian.... eller att ha på sig bara tajta byxor.

Det här stämmer givetvis inte alls.

Jag valde det inte så mycket som jag en dag insåg att jag aldrig skulle kunna få Michael J Fox... jag menar, what's the point i så fall?

Lika bra att bli lesbisk.

Den enda Michael J Fox-fria livsstilen värd att leva.

Nej, men allvarligt. Varför läser jag alltid kommentarerna på nyhetsajter?

Jag hatar världen ibland och allt i den.

Förutom Michael J Fox. Kan aldrig hata honom.

Nåt skämt om att haha du får gärna snärja mig i äktenskapets bojor. Haha. Nej. Men på riktigt. *andas tungt*

Borde alltså bara läsa Gawker och då bara artiklar som handlar om ett tidningsbud som blev uppjagad i ett träd av en get som hette Voldemort. Bästa citatet:

"Everybody, they're all, 'Hey, goat boy!' I'm like, 'Hey, guys.'"
..."People are just like, 'Why are you scared of goats? I'm like that was a freaky goat. I think it's like possessed or something."

Vem döper sin get till Voldemort och blir förvånad när den börjar försöka äta upp barn?

Rätt svar: Ingen blir förvånad när det händer.

Kan dessutom verkligen relatera till den stackars pojken ty en gång blev jag jagad över Alvaret av ett gäng kvigor.

Jag och min bror var ute och gick i en tät och snårig skog (ok tror inte det var en skog pga södra Alvaret men det var en massa träd som växte mkt tätt) och si! Ur mörkret gled en samling kor fram mot oss. De började snuffla närmare och Jakob blev lite nervös vilket jag också blev eftersom kvigor är ganska närgånga o nyfikna vilket kan vara lite jobbigt när de är flera.

Så jag sa till honom: "Vad du än gör, spring inte." Hade lärt mig det här efter att min mormor blivit jagad av kor när hon besökte oss på Öland.

Tyvärr, pga nervositet, var allt min bror hörde: "SPRING! VAD DU ÄN GÖR SPRING NU!" och han bah: "Ok." och sprang iväg. Kvigorna blev helt till sig och satte av i galopp efter oss. Jag såg hur kom stormande emot mig och "Fffffffuuuu- " och sen sprang jag också.

Vi militärrullade under ett elstängsel kom undan.

Är nu ganska säker på att nån av korna var döpta till Sauron. Det är den enda förklaringen.

Sämsta origin story någonsin

Var på Debaser igår och då hände det sorgligaste. Bredvid garderoben fanns en automat med en skylt där det stod: "PAJ"

Och jag trodde att det var pajautomat.

Men det var en cigarettautomat... som var paj.

Alltså trasig.

Hur kan man vara så grym och lura en ung dam med en hälsosam aptit på detta vis?

PAJ ÄR INGET MAN SKÄMTAR OM OK?

Vad är det för sjuka jävlar som bara... hahaha här finns paj nej skoja bara.

Inte ok.

Nog för att driva mig till att skratta vansinnigt i ett nedsläckt rum och: "De lurade mig med att det fanns paj men det vara tobak. HAHAHA! Men jag ska visa dem... JAG SKA VISA DEM ALLA MWAHAHAHAHA!"

Om jag har på mig en sorts järnmask o en cape nästa gång vi ses så vill jag att ni ska veta att jag inte hade något val. Jag blev tvingad in på den mörka vägen.

Det är som den där filmen när den unge, idealistiske hjälten i sina försök med att bättra världen förråder de som står honom närmast och blir sin egen värsta mardröm pga vägen till helvetet är kantad med goda föresatser.

Vadhettere.... Footloose.

Bra film det där.

Den är vadhettere... svängig.

Anledningar till att jag älskar Gravity Falls av Alex Hirsch:

- Konceptet "friend zone" skjuts ner, ställs mot väggen och arkebuseras i avsnittet "The hand that rocks the Mabel".

- Kristen Schaal är Mabels röst.

 - Att det är som Twink Peaks för de yngre med ett stänk av Arkiv X.
  

 -  Grunkle Stan. Se på honom. SE PÅ HANS FEZ. Ok. Jag har en fäbless för karaktärer som i hemlighet har ett hjärta av guld.

- Utan Gravity falls skulle den här gif:en aldrig existera och mitt liv skulle vara mycket fattigare. Kan stirra på den här i timmar... timmar... timmar... timmar... 

 

Varför Joe Quesada är dum i huvudet. Del 1 av oändligt många delar antagligen

I en intervju med Joe Quesada, storpampen för Marvel Comics, finns det här lilla underbara citatet "In a chat afterwards, Joe told me that he’d love to make a tentpole [sic] movie with a female lead, but that he really doesn’t think there is an actress right now who could carry it, or a character that would work either."

Kul att han nedvärderar varenda kvinna i Hollywood. För jag menar vi vet ju alla att varken Jennifer Lawrence eller Scarlett Johansson klarar av att göra filmer. Och de filmer som dessa kvinnor gör tjänar ju inga pengar. DET VET JU ALLA. Jag menar... Hunger Games vem har hört nåt om den filmen?

Det råder inte heller en brist på ikoniska karaktärer eller kvinnor som har en intressant storyn som går att göra film på. Dessutom hade Avengers med Black Widow, kan vi inte bara få en film med henne?
En Black Widow-film är egentligen den enda filmen med en kvinnlig superhjälte som jag vågar hoppas på men mitt hopp håller på att dö. *bam bam dramatisk musik världen minsta fiol spelas för mig*

Istället för att ge Black Widow en film får Ant-man/Hank Pym en film. Eller Giant-man Yellowjacket Goliath Wasp eller vad han nu kallar sig. En superhjälte som är så fruktansvärt tråkig att han inte haft en konsekvent superhjältspersona.

För er som inte har koll på denna superhjälte kan jag meddela att det ungefär precis vad det låter som. Ant-man kan prata myror och bli liten som en myra. Han flyger på en myra. Och löser brott med vetenskap. Som den där gången när Avengers sparkade honom ur gruppen och Hank byggde en robot som bara han kunde besegra. Ni vet, så han kunde använda den för att attackera Avengers och sedan segla in på slutet och rädda dem alla. För att visa dem att han var viktig.

Vänta... va? Öm... jag vet inte men låter det inte mer som en superskurk än en hjälte äm... han har väl sina skäl. Hur som helst, han fru Janet van Dyne upptäcker hans plan och försöker stoppa honom. Då händer detta.

Och alla Hank Pym-fans (för de finns uppenbarligen): "meeeen det hände bara en gång!" och då kräks jag lite. Faktum var att jag tyckte om Hank Pym ett tag. Innan jag började läsa hans serier och innan han förvandlades till Yellowjacket. Uppenbarligen, i vilket inkarnation det är, beter sig Hank Pym sig som ett svin mot Janet. Antigen genom att slå henne eller bli galen, kidnappa henne och tvinga henne att gifta sig med honom.

Vad är grejen med att Black Widow, superspion som måste försonas med sitt förflutna, har svårt att få en film när Hank Pym, mannen som kan tala med myror och slår sin fru ska få en egen film snart? Tråkigare och mer osympatisk hjälte får man leta efter.

Boken

Igår kom en man fram till mig på tunnelbanan och höll fram en bok till mig: "Du kan få låna min favoritbok helt gratis."

Och jag hade inte druckit kaffe och är allergisk mot att främmande människor pratar med mig på tunnelbanan svarar därför: "Nej, tack jag har redan en."

Mannen stirrade på mig. Jag stirrade inte tillbaka lika mycket som jag försökte att inte somna där jag stod.

Han lyfter på hatten och går. Obs. Han hade hatt. Som han lyfter på innan han går.

Gentlemen. Mentelgen. Ok.

Jag hade också en hatt på mig. Kanske därför han pratade med mig från början. Han såg mig och tänkte "tvillingsjäl": Så tackar jag nej till hans favoritbok. Jag menar... va?

"Nej tack, jag har redan en"? ... vad är det för svar.

Nu kan jag inte sluta tänka på den där boken. Tänk om det också kunde ha blivit min favoritbok? Tänk om det var den bästa boken i världen? Tänk om jag läste boken och öppnade upp en portal ett magisk land där man hade äventyr och lär sig åka skateboard?

Jag menar... tänk om? Det lär vi aldrig få veta nu.

Eller så kanske hade han precis använt boken för att mörda o ville göra sig av med bevisen.

Också en möjlighet, där undvek jag en knivig sits.

Har inte tid med att bli jagad av Tommy Lee Jones o rentvå mitt namn på 48 timmar.

DET ÄR FÖR LITE TID!

Orkar ej att jag bara spelat Team Fortress 2 i cirkus nån timme eller två men att alla trailers+extramaterial kring spelet fortfarande engagerar mig mer än vad som är hälsosamt. Allt Valve gör är briljant (samma typer bakom Portal och vi kan väl alla vara överens om att vi vet hur jag känner inför det spelet... sssssså mycket känner jag... )

I'm Heathcliff's smirking revenge

När jag läser det här:

"My love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath: a source of little visible delight, but necessary. Nelly, I am Heathcliff! He's always, always in my mind: not as a pleasure, any more than I am always a pleasure to myself, but as my own being."

Läser jag det med Christian Bales Batmanröst i mitt huvudet. "Nelly... I am vengeance! I am the night! I AM HEATHCLIFF!

Sen lägger jag ifrån mig boken och ger mig själv en timeout.

My baby shot me down

Ikväll har jag blivit en mördare. Aldrig har jag tvingats kill my darlings så brutalt som ikväll.

Skickade ut den på bakgården och bah "Gå mot solnedgången min darling, vänd dig inte om... buhuhu... vänd dig inte ommmmm!!!"

Fast det känns också skönt. Kan nu med klar blick ta mig an slutuppgiften på kvällskursen och förberedda mig inför presentationen på måndag.

.... efter att jag lyssnat på Queens på repeat ett par timmar...

Hrm.....

Mmmmmaammmaaaa juuust killed a man!

Put a gunnnn against his heeeeaaaad!

Pulled the trigger nooooaaaawwww he's deeead!

Ordsallad

Har funderat över varför jag så länge varit besatt av karaktären den Osynlige Mannen... i vissa mycket ovanliga inkarnationer... den Osynliga Kvinnan.

Boken i sig är inte... så bra. Jag menar, om jag skulle vilja få någon intresserad av äldre science-fiction skulle jag inte be dem läsa Den osynlige mannen först utan då skulle jag peka åt Jules Vernes noveller och Stanislaw Lems Solaris.

Handlar det kanske om ansikte och identitet? Vad är ansikte och vad är masken... vem är vi utan ansikte, utseendet som ger oss en identitet och ett sätt att relatera till andra?

Vad det innebär att göra sig av med sitt ansikte och på så sätt suggessivt förlora förmågan att relatera till världen och människorna i den? Att en man som inte är ond från början men saknar förmåga att att kommunicera omvärld förlorar sin identitet i samband med synligheten och därför sakta korrumperas? Vad är vi utan våra masker som använder för att möta omvärlden?

Kanske är det dessa frågor som gör att jag fascineras av den Osynlige...

... eller så är det för att den Osynliges reaktion när denne möter all slags fara eller motstånd är att KLÄ AV SIG ALLA KLÄDER och då menar jag ALLA KLÄDER pga det är bara är kroppen som blir osynlig och inte kläderna.

Och sen går de nakna. Naken hela tiden.

Resten av världen: Äh... varför är du naken?
Den Osynlige: Äh, va inte så tråkig. Lev lite.
Resten av världen: Men nej, VARFÖR är du naken? Just nu?
Den Osynlige: ... jag gillar att gå naken.
Person i nöd springer plötsligt in: Vi attackeras av utomjordingar!
Den Osynlige: Ge mig en sekund bara, måste ta av mig kläderna först.
Person i nöd: Du har äh... öh inga kläder på dig just nu.
Den Osynlig: Nej just det. Är redan naken. Ahahaha.
Person i nöd: Argh... din nakenhet... trots att den är osynlig bränner det i mina ögon! Som en eld!
Den Osynlige: Känn min osynliga nakenhet! Käääännnn deeeennnn!
Person i nöd: Waaaargggghhh... (kollapsar)
Den Osynlige: Mwahahahahaha! Låt oss nu gå ut och agera motvilliga anti-hjältar... i ditt fall menar jag. I mitt fall... kommer förråda er alla pga storhetsvansinne.
Resten av världen has already seen this shit: Mm-hm. Du får nog vänta med det ett tag. Jag kan faktiskt se dig för tillfället... pga kebabpizza som du åt till lunch och nu sakta smälts i ditt tarmsystem.
Den Osynlige: Äh ok. Det är nog en bra idé.
Resten av världen: Betyder det här att du tänker ta på dig kläder?
Den Osynlige: ALDRIG! Den mänskliga kroppen är ett mirakel och inget att skämmas över!

Tänker mig att vi alla har något att lära av den Osynlige. Vi borde inte skämmas över våra kroppar och aldrig låta någon annan få oss att skämmas över dem. Om någon dömer dig för hur du ser ut är det inte värt ett ruttet öre.

Med det i åtanke har jag blvit mycket mer avslappnad när jag duschar på gymmet och JAG ÅNGRAR INGET!

Det lämnar jag åt alla andra.

Min nya grej: Jag tittar bara på tvserier där pizza står i centrum.

Vet inte hur det hände.

Tittade bort i en sekund när jag vände blicken mot livet... bara serier om pizza.

Business as usual antar jag.

Hade en sån där rolig och riktigt, riktigt bra kväll igår. Såna händer faktiskt ibland.

Vi gick ut och trodde att det skulle bli tråkigt men det blev kul. Vad mer kan man begära?

Dansade till Flying Facilities som är från Australien så tråkiga skämta jag drog igår var:

- A dingo took my baby.

- That's a true story. Lady lost her kid.

- Hahaha... öm... öh... Steve Irwin... nånting nånting... Crocodile Dundee...

- ...... do you call that a knife?

Det visade sig att jag inte kunde så många tråkiga australienskämt som jag först trodde.

När vi gick hem lånade en kille Lisas tändare och som tack visade han henne att just med denna tändare kunde man smuggla ... ahem... stimulansämnen genom att dra ut stiftet. Han fick sedan något vilt i blicken: "Inte för att jag någonsin gjort det," och gick därifrån i lagom rask takt. En sån där nonchalant rask takt.

Det var kvällens fun fact.

På vägen hem stannade vi till vid en kiosk och beställde strips som man bör efter ha varit ute på lokal.

Jag blev exalterad, förlorade fattningen och: "Jag måste få en korv med bröd. Med allt på."

Alla andra: "Allt?"

Jag, knyter nävarna och säger sammanbitet: "Allt!"

Och när det blev min tur att beställa bleknade kioskmannen och upprepade svagt: "Allt?"

"Allt!" upprepade jag och knöt nävarna igen för extra pondus.

Det fanns tårar i kioskmannens ögon och han viskade: "Jag visste att den här dagen skulle komma."

 

Sen tryckte han på knappen och  jag fick alla pokémonkort.

True story.

Avsnittet där de firar thanksgiving

Nu ska jag berätta om något jag är tacksam över. Förberedd er. Det lär bli ett sånt där very special episode thanksgiving theme episode. Varje höstsäsong behöver ett sånt och även om det är lite för tidigtså behöver jag faktiskt skriva något.

Egentligen borde jag skriva på min nanowrimo eftersom jag ligger efter schemat med 3000 ord men jag är inte orolig. 3000 ord kan jag pressa ur mina trötta fingrar när som helst. Det tycker jag är enkelt (gråter inombords).

Dessutom finns det en risk att om jag inte skriver något nu kommer min nördhjärna ta över och skriva något. Nördhjärnan är som reptilhjärnan fast istället för instiktivkunskap om hur man flyr undan rovdjur reagerar nördhjärnan instinktivt på allt med "låt mig berätta om hur besviken jag är över att de la ner spectacular spider-man istället för ultimate spider-man... nej det är inte samma typ av serie, det är två helt olika spider-man, duh!". Som ni förstår fanns det en överhängande risk att jag skulle börja skriva om obskyra Iron Man skurkar. Den risken kommer nog alltid finnas. Vi får helt enkelt försöka leva med det. Pga jag har Känslor för Blizzard och Donnie Gill.

Det jag är tacksam över alltså. Anledningen till att jag tänkte skriva något överhuvudtaget. Vi kan ju börja med det.

Jag är tacksam över att Bill O'Reilley reagerade på att Obama vann valet med att skrämt säga att det vita etablissemanget är hotat. Att det traditionella USA är borta. Det lär bli ett par roliga avsnitt av Daily Show och Colbert Report efter det här. O'Reilley gör en sällan besviken. Eller så är det precis det han gör. Det är svårt att inte bli besviken på hans världssyn när han kommer med analysen att Dukakis fick lika många "vita" röster som Obama men förlorade det valet och aldrig förr hade en vit man som tillhörde vita etablissemanget förlora ett amerikanskt val. Åh buhu då...

Jag är tacksam över reklam där skämtet är att kvinnor tjatar och att män inte får behålla sina rokokobyråer (från shurguard). Haha, fruntimmer och deras aversion mot rokokobyråer, va? Skönt att någon vågar säga det som alla tänker. Kvinnor hatar rokokobyråer. Så är det bara. Det är sant. Jag gillar till exempel bara rokokospegelramar. När det gäller byråer från den eran: Mäh....

Jag är tacksam över att jag har en mentor på Berghs. Fanny är en fantastiskt mentor och väldigt classy. En gång sms:ade hon mig: "Hej Hanna! Om du känner dig sugen på en drink finns det massvis i min trädgård."

Massvis? tänkte jag och antog att hon menade att de hade installerat en vodkafontän i trädgården. Fanny - Always classy tänkte jag. Sen visade sig det att hennes pappa fyllde år och det var anledningen till att det fanns massvis av drink i deras trädgård. Men "always classy" gäller fortfarande.

Fanny tycker också att jag borde "ta en för laget" och börja dejta en tjej som skulle vara perfekt att ha parmiddagar med. Jag har svårt att säga nej. Fanny är mycket vis och i hemlighet rolig. Världen kommer nog aldrig ana hur rolig Fanny är i egentligen.

Det här summerar vår mentorrelation perfekt alltså det är så jag känner:

Man kan bara önska att vara lika classy som Fanny och Jack Donaghy.

Jag är tacksam över att det kommer en till Iron Man-film för jag gillar serietidningar. Det kanske ni inte visste. Men det gör jag. Jag gillar verkligen VERKLIGEN serietidningar och filmer som är baserade på serietidningar. Det kanske kommer som en överraskning men nu vet ni. And knowing is half the battle. Fast vet ni vad jag skulle bli ännu mer tacksam över? Om jag skulle kunna få, istället för Iron man 3 och Captain American 2, lite Black Widow och Wonder Woman 1,2 och 3 som omväxling.

Jag är tacksam jag kan ha hatt ibland numera tack vare min lugg. Jag är tacksam över min lugg. Har fått långa en hatt av Tacos och jag kallar den Amazing the Hat. Fast bara när vi är på tu man hand. En dam måste få ha sina hemlighet, sa hon och skrev ner dem för allmän beskådan.

Jag är tacksam över att människor gillar att bjuda mig på mat när jag hälsar på dem. Därför är jag även tacksam över min goda aptit. Dock är jag inte tacksam över att det är svårt att hitta lever att tillaga. Jag gör en vass fransk levergryta så att säga.

Jag är tacksam över att Deadpool har fått en ny manusförfattare pga den förre var för tråkig. Nu har vi dessutom agent Emily Preston. Jag gillar Preston. Hon är fin och har det inte så lätt. Måste slåss mot odöda presidenter och allt sånt där.

Hon borde få en egen film. Den skulle heta Emily Preston - Agent of S.H.I.E.L.D och alla skulle glömma hennes födelsedag jämnt. Phil Coulson skulle vara hennes bästa vän. Det skulle jag vara tacksam över.