Saker jag gillar:
Den där obligatoriska scenen i alla filmer som utspelar sig på 60-talet. Alltså den där en kvinna sitter vid sitt sminkbord och målar tjocka kajalstreck samtidigt som hon röker en cigg på det där sleazy men ändå sensuella sättet bara en kvinna i en film som utspelar sig på 60-talet kan. Real classy.
Filmer där du kan beskåda denna typ av scen: Factory Girl och A Single Man.

Andra saker jag gillar: Att se trailers på bio. Igår när jag och Hatten gick och såg Iron Man 2 fanns det många fina trailers. Bland annat den för den nya Twilight-filmen. Den verkade i och för sig inte särskilt spännande (jag är inte en twilight-flicka eftersom jag inte gillar trånande/stalker-vampyrer utan deppiga hipster vampyrer vars största sorg är att det aldrig mer kan dricka en latte på stan) Men det bästa med den trailern var att ett par ynglingar som satt bredvid oss i salen utbrast (utan ett uns av ironi) "Kolla! Vad coolt!" vid åsynen av de trista tonårsvampyrerna.

Jag kände mig lite rörd. Ack, att vara ung och lätt imponerad, tänkte jag och kände mig cynisk och gammal. Själv blir jag sällan förförd av explosioner eller... gah? Här avbröts min tankeverksamhet eftersom trailern för A-Team satte igång. Det visade sig att jag visserligen inte blir imponerad av tråkvampyrer men så fort ett gäng galna legosoldater hoppar från ett flygplan i en tank så blir jag fullkomligt lyrisk.
- Titta! Titta! De hoppar ut från flygplanet! I en tank! EN TANK! Hur coolt är inte det!?! Iiiiiihhhh!*

Efter en ganska ointressant trailer för Robin Hood med Russell Crowe (Är lite trött på Crowe och har svårt för "historiska filmer" där de spelar "typ kanske rockmusik" och har taglines i stil med "behind the legend was man!") så satte äntligen filmen igång!
Jag utstötte ett tyst, mentalt "iiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhh!"

Nu är det visserligen så att jag har en tendens att glorifiera alla serietidningsfilmer/filmer baserade på serier jag tittade på när jag vare liten om jag ser dem på bio. Men den här filmen, hörni... den var gudomlig! Låt mig lista allt som var bra med den här filmen.

- Action. Första Iron Man var en av de få filmer som fått mig att börja skruva på mig medan jag buttert började tänka: "Men asså... när ska han börja skjuta saker! Kyparn'! Den här soppan skulle tåla att kryddas med lite mer explosioner, tack!" Tvåan lämnade mig inte besviken. Till och med fylleslagsmålet (där kombattanter var Iron Man och War Machine) var awesome-sauce.

- Det lite förutsägbara men ändå så passande val av soundtrack. Another one bites the dust och Robot Rock satt precis rätt. Plus, jag älskar alla filmer som har Daft Punk som soundtrack (se Tron 2)

- Alla lite nördiga internskämt. Captain Americas sköld? Fniss, fniss.

- Sam Rockwell som Justin Hammer. Sliskig, äcklig typ som man älskar att hata. Bästa sortens serieskurk. Jag börjar inse att Sam Rockwell är en sjukt bra skådis. Jag tänker återigen uppmana alla att se filmen Moon där vi får se Rockwell x 2.

- Scarlett Johansson som agent Romanoff aka Black Widow. "Dat ass!" säger jag bara. *biter sig i läppen*

- Samuel L Jackson. Den här mannen är bara för bra. Bara han kan göra meningen "Sir, I'm gonna have to ask you to exit the donut." badass... insåg också att bara Samuel L Jackson kan få mig att helt utan ironi använda ordet "badass". Det finns inget annat sätt att beskriva honom.

- Repliken: "You look like two seals fighting over a grape."

- Och sen! Portföljen! Den bara swoooosh! (här måste jag ta en paus för "portföljscenen" var så enormt... enorm att jag inte riktigt kan beskriva den. Oh, be still my beating heart and so on. Det var till och med häftigare än "hoppa från ett plan med en tank" och då kanske ni förstår hur fullkomligt enorm den där portföljen var.)

I alla fall. In conclusion. Iron Man 2? Awesome-sauce!
Awesome-sauce är även det faktum att det snart kommer en Thor-film (dock lite besviken att Alexander Skarsgård inte ska spela Thor. Ja, det ska stavas med ett "h" för Marvels Thor är inte samma sak som Tor. Vi snackar om en så kallad asagud som har en hjälm med små vingar på. Tor skulle aldrig någonsin bära en hjälm med små vingar... om han inte förlorat ett vad eller nåt sånt) och en Captain America-film. Iiiiiihhh!

Efter filmen bjöds vi på mat och drack vin i goda vänner slag... lag? Whatever. I've heard it both ways. (Nej, det har du inte.)

Övrigt:
Jag: Hahaha, vi är klubben för invärtes beundran.
Anna: Inbördes beundran.

Fotnot:
*"Iiiiiiiiiihhhhh!" är det euforiska pipet jag utstöter då jag blir helt virrigt lycklig av något extremt nördigt. Exempel:
Anna: *pekar ut en bok av Terry Pratchett jag inte läst*
Jag: *grabbar tag i den* Iiiiiiiiiiihhhhhhhhhh!!! *inser att jag håller i fel bok, en som jag redan läst, släpper den och sliter åt mig rätt bok* Iiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhh!
Och sedan, på något sätt, lyckades jag ta mig till kassan och köpa boken. En bragd.

Derp... derp...

Jag kom hem igår och försökte laga mat. Vad jag hade var biffar och potatis. Jag höll dessa två objekt i varsin hand och stirrade förtvivlat på dem. "Vad är det här?" tänkte jag och försökte skapa en rätt genom att lägga potatisen på biffarna. Men eftersom potatisen var okokt och biffarna låg i en liten plastlåda hände inte så mycket. Men eftersom jag visste att biffar och potatis, plus nåt grönt, kan bli en form av maträtt gav jag inte upp och tillslut hade jag En Middag.

Det hurrar vi för! Hurra! Hurra!

Dock lyckades jag inte med detta förrän jag insåg att "nåt grönt" inte nödvändigtvis måste vara kryptonit utan kunde vara "sallad". Vilken tur för har ni någon aning om hur mycket kryptonit kan kosta idag? Hutlösa priser.

Jag skyller på mina föräldrar som har skämt bort mig med glass, vin, mat och kaffe som bara magiskt dyker upp på bordet. De borde verkligen skämmas.

Fönster till det Förflutna

((Till den det berör: LÄS EJ DETTA HÖGT FÖR FÖDELSEDAGSBARNET))

Har idag roat mig att gräva i en låda med gamla foton fast jag hade faktiskt ett nyttigt syfte vilket var att jag skulle hitta trevliga foton som skulle kunna göra mamma glad. Jag och pappa har tänkt att vi ska hitta fina ramar och sätta upp lite familjebilder i huset (vi har noll familjebilder i vårt hus just nu) som födelsedagspresent till mamma.

Det är fantastiskt roligt att titta på gamla foton (sa hon som om hon precis upptäckt något ingen annan någonsin hade kunnat upptäcka) och när vi har fixat mammas födelsedagspresent vill jag faktiskt ta mig i kragen och göra ett fotoalbum med alla bilder som vi inte kommer att använda till presenten. Och det finns massor av roliga bilder.

Fast några är också lite skrämmande. Jag till exempel. Förutom frisyrer som får mig att må fysiskt illa (vad tänkte jag egentligen?) så finns det bilder som visar upp mina mer djuriska kvalitéer. Alltså, jag ser typ ut som en ungkalv på många bilder. Mina ben är lite för långa för min kropp, mina vader är supersmala, mina fötter är gigantiska och mina knän likaså och ser dessutom ut att kunna böjas i alla möjliga vinklar. På det hela taget ser det ut som om jag inte riktigt hunnit växa in i min kropp... vilket jag faktiskt inte hade på den tiden. Nu fyller jag ut den ganska bra.

Dessutom hittade jag en semesterdagbok. Det var när nästan hela familjen åkte på solsemester till Madeira. Tyvärr kunde inte pappa följa med så vi skrev en dagbok så han kunde läsa vad vi gjort.

Mamma skrev trevliga och snälla saker, berättar om dit och datt. Jakob och jag skrev ingående om var och hur vi bad, vad vi åt samt fula fiskar. Srsly, vi var besatta av fula fiskar. Okej, det var otroligt ful. Det var en djuphavsfisk som var en blandning av svartål och barracuda... varför åt jag den frivilligt? Var det nåt fel på mig?

I alla fall, vi tjatar om den här fisken något evinnerligt: "Pappa. Idag var vi på en saluhall. Där såg vi en ful fisk. Den var ful. Igår var vi på safari. Då såg vi en flod och ett vattenfall. Där fanns det fiskar. Det var mycket fula fiskar. De var nästan lika fula som du. Jag har ritat en bild på nästa sida för att visa hur lika ni är." och så vidare.

Dessutom var vi något av små idiotiska skitstövlar.

Men det konstigaste som jag bedömde var viktigt att pappa fick ta del av var den här lilla semesterhistorian: "Igår åkte vi buss. Då blev jag sjuk och kräktes. Här en bild jag ritat av mig själv när jag kräks."

Öm... va? Alltså, förlåt, men jag måste fråga: Var det möjligen så att jag brukade vara dum i huvudet? Uppenbarligen. Bilden jag ritade av mig själv när jag kräks är inte särskilt smickrande kan jag tala om.

Förutom bevis för att jag varit dum i huvudet (den som tänker dra skämtet "vaddå var?" kan gå hem) hittade jag massa bebisbilder samt bilder från 80-talet då pappa arbetade med att bygga upp Eketorps Borg på Öland. Jag var inte ens född men jag älskar allt som har med Öland att göra så jag blir semi-nostalgisk när jag ser dessa svartvita bilder på halvfärdiga murar där det står getter och tuggar gräs och Alvaret där det ligger en halvt sönderslagen eka for no apparent reason.

Muminpappa Talar om Tiramisu:

- Att inte tycka om tiramisu handlar inte om att vara kräsen... då är man dum.
Tiramisu är inte våta kex... det är ett koncept! En förening på molekylär nivå.

Försök att prova nya tiramisurecept slås inte direkt ner men uppmuntras inte heller. Förslag på att pröva en hallon/citron-tiramisu möts av ett motvilligt mutter och an antydan att det bara går för sig om tiramisun smakar som den alltid har gjort.

Samt: "Det finns en butik i Valbo som du måste se. Där finns det döda djur och en massa ost."
Jag: Öm... hurra?

Muminpappa

Ärtsoppa och pannkakor. Finns det nåt bättre? Till och med utan punsch går det att skölja ner båda rätterna utan problem. Pappas pannkakor praktiskt taget smälter i munnen på en.

Är hemma igen och försöker stålsätta mig inför de många ordvitsar jag kommer att tvingas att möta.
Inte mycket har hänt hemma. En blomma har dött och ersatts av en annan. Katterna jamar på som vanligt.

Hela stället är lite som muminhuset. Lite så där lagom stökigt å dammigt (nu kanske inte mina föräldrar håller med mig men så är det) och bebott av konstiga filurer. Enda skillnaden är att det faktiskt är pappa som bränner pannkakor (obs... det är så han uttrycker sig, han bränner faktiskt inga pannkakor) och mamma som somnar i favoritfåtöljen.

But it's nice to be home.

Jakob (eller Lil'bro) visade mig precis det här youtubeklippet. Den där pojken har alltid nåt kul youtubetrams på gång.

Who ya gonna call?

Var på rundvandring på Carolina. Lagom kul, sa hon och såg ointresserad ut. Jag var väl mest trött antar jag och därmed blev jag även världens störigaste och konstigaste människa. Som vanligt alltså.

Person: Kan du gå framåt lite?
Jag: (med armarna i kors) Nej. Nej, det kan jag inte.
(Vi både blir tysta och betraktar det gigantiska tomrummet precis framför mina fötter.)
Jag: Okej. Jag kan gå framåt men jag vill inte.

Det var oklart för båda parterna om jag skämtade eller inte.

På slutet av rundturen besökte vi öppna samlingen (eller vad det nu heter) och då blev jag lite gladare. Värsta Ghostbusters vibbar man fick från det rummet. Första scenen på biblioteket och spökbibliotekarien närmare bestämt. Tack och lov fattade Ebba vad jag menade och jag roade mig ett tag med att lite försiktigt låtsas att en spökhand drog ut böcker från bokhyllan.... samt gjorde konstiga miner samtidigt som jag väste: "Daaat ass!"

En Konstruktiv/Kreativ Dag alltså.

Och ikväll! Rondellen! Whooohooo! Det har gått alltför lång tid sedan mitt sista möte med denna grupp av kosmiskt fenomenala människor. Dock är jag lite orolig. Jag har en tendens att bli lite fnissig och hyper (alltså, det finns ingen hejd på hur hyper jag blir) under dessa möten. Så med tanke på att jag redan hunnit med att försöka återskapa första scenen från Ghostbusters på Carolina och bara rent allmänt försökt vara så konstig som bara möjligt (eller försöka å försöka, det bara blir så egentligen) kan bara gudarna spekulera i hur enormt hyperaktiv jag kommer att vara ikväll.

PS. Ni skulle ha sett igår. Ebba lyckades med hjälp av tur plus skicklighet att skapa den allra snyggaste övergången mellan två ljudklipp i Adobe. Stormy Weather av Shirley Bassey glider smidigt över till klippet Vågor På Havet. Såååååååå snyggt.
....... vänta.... håller jag på att bli nån sorts ljudnörd nu också? Finns det ingen hejd?

PS2. KIFK! Kifk är ett ord ni bör lära er för det är ett ord jag har uppfunnit. Denna stora skapelse ägde rum på Skavsta flygplats och det var rena rama blixtnedslaget. Kifk är kanske inte det ultimata ordet men nära nog. Kifk är en förkortning och står för Katter i Femtiotalskläder. Det är otroligt positivt ord och går att beskriva allt möjligt.
Här har ni lite exempel på hur DU kan använda "kifk" i vardagligt tal:
- Solen skiner! Fåglarna sjunger! Det här är en kifk dag.
- Vilka kifk[a] hosor du har på dig idah.
- Jag har svårt att umgås med Passion ibland. Jag känner mig lite hotad av hennes otroligt kifk[a] personlighet.
- Receptet jag fick från Larsson, En Gryta Med En Doft Av Indien, är både nyttig och kifk.

Jag har inget att säga...

Okej, jag kollade igenom ett par gamla blogginlägg och herregud... varför har ingen sagt åt mig att jag princip tjatat om Batman och The Riddler i varje inlägg? Jag försöker faktiskt lära mig att kontrollera min nördighet.

Det känns inte riktigt schysst att bara attackera folk med onödigt trivia om serietidningar och tecknat. Till exempel visste ni att Edward Nigmas lösenord till sin dator+mobil är "batman"? Är inte det gulligt och lite stalkerish? Argh! Nu gjorde jag det igen. Okej. Djupt andetag. Nu måste jag sluta.

Kanske ska börja skriva en massa om Bill Murray ett tag? Som omväxling. Alla gillar Bill Murray. Då var det bestämt. Jag ska se om Ghostbusters och Groundhog Day och sen ska jag bara tjata om Bill Murray. Vet ni förresten vilken den bästa repliken från Ghostbusters är? Det är "Listen! Do you smell that?"

Coooooooooooooomedy Goooooooooold.

Inte Ghostbusters men minst lika bra (och från en tid då Steve Martin inte var plastikopererad och fortfarande rolig):

- Hur nördig är jag?

- Så mycket att hälften skulle ha räckt.

Jag har en egen liten mapp på Serier (butiken som säljer serier i Uppsala... duh... ) Där finns alla serier jag brukar fråga efter. Främst Atomic Robo. Det är nog bara jag som köper den i Uppsala (om jag har fel får ni kontakta mig, srsly)

Jag blev så rörd att jag bestämde mig för att äntligen köpa The Long Halloween (serien som filmen The Dark Knight till stora delar är baserad på). Batman är grym i den. Han har skäggstubb. Är det bara jag som tycker det är kul när Batman har skäggstubb? Det kanske bara är jag.

Nu kanske ni tror att det inte kan bli nördigare än så här. Men det kan det. Vet ni vad jag går och oroar mig för? Min framtid? Andras framtid? Hur det kommer gå i världen? Nej. Jag står i ICA kön och undrar lite förstrött hur det ska gå för Edward Nigma (aka The Riddler). Jag såg precis omslaget till Batman #698 och han ser helt crazy bananas ut. Han biter sig i läppen så han börjar blöda. Så kan man inte göra Eddie. Inte bra. Tänk om han blir ond igen? Awww... jag gillade the Riddler som irriterande, självgod privat detektiv som mest av allt vill hänga med Batman. Vad ledsen jag blir om han blir ond. Nej! Det kommer inte att hända. Bruce Wayne kommer att komma tillbaka från de döda i sommar, bli Batman igen och han och Nigma kommer att leva lyckliga i alla sina dagar och lösa en massa mysterier samt korsord. Det blir fantastiskt.

Sluuuuuut.

Och nu ska jag gå och festa med pojkar och flickor.

PS. Jag ska ha på mig min nya fina vårkappa. Den är blå och mycket vacker. Jag känner mig very, very pretty i den. DS.

PS. Jag har arbete i sommar! Yaaaay! DS.

'cause Catherine Tate needs more love

Tänkte bara visa Italiengänget varför jag ibland börjar vråla: "Am I bovvered? Look at my face! Am I bovvered!?!" i tid och otid. (Dessutom har jag precis fattat hur man bäddar in dessa ting i inlägg. Är stolt)

En Dekamesterhistoria

Romarna Ringde och Ville Ha Tillbaka Sin Livsstil
eller
Fimpa i Fontanellen

Fattade ni förresten? Dekadens plus semester är lika med "dekamester"! Jag har myntat ett nytt ord så släng hemester i väggen. I år är det dekamester som gäller! Gah... det här blev ett sjukt långt inlägg... men jag har så mycket att berätta!

***

Hela den här semesterhistorien skulle jag kunna berätta enbart med hjälp av en lång rad nyuppfunna internskämt men jag ska försöka låta bli. Ni får säga till om något är luddigt så ska jag försöka göra saken oklarare (Haha... den lånade jag ifrån Salvador Dalí.)
Hoppas att det inte ska bli alltför svårt. Jag är fortfarande lite studsig och hyper ifrån resan och kan inte riktigt skilja på vad som är genuint roligt och vad som är en du borde ha varit där-historia.

Låt oss ta det ifrån början!

Vårt lilla äventyr började redan på då tåget lämnade Uppsala. Jag pumpade mina knutna nävar i luften för att visa min iver. Ett tag funderade jag på att göra Ceasar-hälsningen eftersom vi skulle till Italien men vi kom fram till att det kunde missuppfattas.

På Skavsta träffade vi en charmig man. Han låtsades plocka insekter ur Lisas hår på charmigt vis och informerade henne att han minsann kunde se att hon knarkade på hennes ögon och att det var tur att vi skulle åka till Italien för där fanns det mycket fint knark. Person space var något som hände andra människor och inte den här mannen. Han stod liiiiiiiiiite för nära oss i kön och blåste på vårt hår (awwww.... ewwww... ) och i våra öron. Chaaaaaarmigt.
När vi fått våra boardingkort kollade sprang vi ombord planet och lyckades fly undan detta charmtroll.

När vi kom hem till Amanda besannades våra vildaste önskningar. Vi bjöds på lasagne, pizza och en liten snitsig pastarätt med mozzarella som Amanda svängde ihop. Hon tycker det är lätt att laga mat. Bara så ni vet.
Vi fick fint vin och chokladcroissanter och satt på hennes fina balkong och bara njöt av livet. Som ni ser började vi på en gång med vår crazy bananas dekadens/lyxsemester.

***

På fredagmorgon är det här det här i princip det första jag ser. Nice. Vi åt vår frukost på denna soldränkta balkong.

Jag tror det var ungefär vid den här tidpunkten (alltså mellan midnattsvinet och frukosten) som Cola-Chevin föddes (uttalas typ Cho-cha Che-vin). Han är Hattens bebis. En brådmogen liten krabat. Och... och... jag tror det här är en sån där du borde ha varit där men lita på mig. Hahaha... det var jätteroligt. Comedy gold.

Det var tjugo grader varmt. Solen sken. Men vi vandrade ändå igenom staden på en tröttsam promenad. Torino har många fina, raka gator. Vi åt glass på torget där Nisse (för er som inte är bekant med Perssonska/Passionska humorn: Nisse = Nieszche) blev galen och försökte hångla med en häst... eller var det kanske så att han bara ville kramas lite? Whatever. I've heard it both ways.


Efter glassen satt vi i en park i ett par timmar, i skuggan av ett träd/buske. Nämnde jag att det var tjugo grader varm? Och att solen sken? Och att vi drack vin och åt pizza i denna park? Det är så man stavar Himmelriket.


På kvällen körde vi en sån där appertiva. Alltså, du betalar en liten, resonabel summa pengar. Får en drink och sedan får du äta HUR MYCKET DU VILL AV EN GIGANORMBUFFÉ! *host, harkel* Det var väl trevligt.... förlåt för mitt utbrott men jag gillar verkligen mat i överflöd. Frosseri är min melodi. Men maten fanns inte bara i överflöd. Den var god också. Sånt är viktigt tycker jag. När man blev mätt blev man också lite ledsen för det betydde att man inte kunde äta mer. Inte ens i Italien fanns ett vomatorium i närheten när man behövde det.

Resten av kvällen och en bra bit in på natten vandrade vi runt i Torino (staden som inte somnar förrän mellan kl 3-7 på morgonen) och roade oss kungligt.

***

Man skulle kunna tro att det inte blir bättre än så här men om ni tror det så tror ni fel! FEL SÄGER JAG!
De följande dagarna bestod av lika mycket frosseri. Jag jazzade in och ut ur en metaforisk garderob (det är en specielldans, om ni ber snällt kan jag ge er en liten uppvisning.) Vi åt magisk pizza på en jazzklubb där vi även bjöds på riktigt god limoncello.
Vi hängde på en rombar där vi fick romshots som serverades i glass gjorda av choklad. Vi var delfiner. Vi kväkte, knäppte, bräckte (eller vad tusan nu delfiner gör), beskyddade varandra samt vallades runt som virriga får av Steffo (vår Shepherd).
Larsson lärde mig också att dansa den kvällen. Hon är min grammatiknazist (och det menar jag på ett bra sätt. Som Hitler... fast snäll) och min Patrick Swayze på en och samma gång.

***

Söndagen blev vår bakisdag. Vi vaknade klockan tolv och Amanda tillredde då världens godaste lasagne. Seriously. Hon dränkte den i olivolja och först tänkte jag "vaaa?" men sedan visade det sig att hennes teknik skapade världens godaste lasagne (som sagt). Och medan vi satt där och var lite hängiga fast lasagnen var så god glider Amanda in i köket med vinet i högsta hugg och frågor om det skulle passa med liten slurk vin till maten. Föreställ er fyra förtjusande damer som bara lyser upp av ren och skär lycka. Viiiiiiiiiiiiiiiiiiiin.

På kvällen hängde vi på en pub och bara existerade. Anna, Hatten och Amanda lekte white trash morsor. Amanda gick sin egen väg och döpte sin son till "Kevin"... fast hon stavade det med "Z".

***

Måndagen blev en värdig "sista kvällen" i Torino. Vi åt glass (igen) som vi köpte i en pastellfärgad glassbar. Vi år pizza på ett ställe som Steffo rekommenderat. Han förklarade att där kunde vi få äta "serious pizza". Jag måste erkänna att jag först tvivlade på att denna "serious pizza" kunde slå pizzan vi ätit på jazzklubben men ack... vilken tur vi hade! Jag hade fel. Den seriösa pizzan var klart seriös. Jag år en päron och gorgonzolapizza och ja, det låter kanske lite konstigt men det är fabulöst gott.
Vi fick alla hjärtformade pizzor. För att vi var så snygga. OBS; Sant.

***

Sista dagen var vi alla otroligt gråtmilda. ”Vi flyttar hit och struntar i världen och festar för evigt” osv. Tyvärr var vi tvungna att åka hem. Men innan vi åkte besökte vi filmmuseet i Torino och det var värt det. När vi satt på bussen började en man spela dragspel och det kändes som vi var med i en film (jag kallar den filmen för Den Sista Falafeln) och att musiken var vårt soundtrack och då… då! Då började dragspelsmusikanten spela Bella Ciao! Han spelade VÅR låt. Jag svär, jag grät lite grann av lycka. Det var ett perfect moment.

Tillslut var vi tvungna att åka hem igen och Resan avslutades officiellt på Donken i Uppsala där vi avnjöt en välbehövd frukost.

***

Om jag måste välja ett, enda ord för att beskriva vår dekamester blir det givetvis AWESOME-SAUCE!

PS. När jag kom hem på onsdagen duschade jag. Det var fantastiskt. DS.

Övrigt:
Drinkar som vi drack:
Strawberry daiquiri (den allra bästa du kan tänka dig)
Apple & Eve
Singapore Sling
Mojito (+Passion)
Mexican Passion

När kvarterets fyllon ger en konstiga blickar är det dags att dra vidare.

Dat ass! *pervo leende* (okej, det där var kanske mest jag som höll på med)

Vi ska fimpa, fimpa i fontanellen. Det ska vi göra, göra hela kvällen (fin sång skriven av Larsson)

Sir! Sir! Am I bovvered! Sir? Look at my! Look at my face! Am I bovvered!?! I ain't bovvered!

Sista monologen: Och när jag steg ombord på flygplanet insåg jag hade jag lärt mig så mycket i Torino. Jag hade lärt mig att dansa. Dirty Dancing without the dirty. Jag hade lärt mig att det faktiskt fanns snygga italienare och hur man jazzar in och ut ur en garderob. Men viktigaste av allt; jag hade lärt mig att goda vänner är bra att ha men det är bättre med ett glas vin i handen än två vänner ute i en park på råttsafari.

Rulla eftertexterna... samt montage på snygga italienare...

FIN

Before I go...

Nämnde jag att jag ska till Italien? Kanske ska jag nämna det en gång till. För säkerhets skull. Jag ska till Italien! And it will be awesome-sauce.

Hela dagen har jag varit lite stirrig. Dels för att jag skrev ut boardingkorten och Ryanairs hemsida gör mig nervös men framför allt... ITALIEN! Jag praktiskt skuttade fram.

Men innan jag lämnar er åt ert öde fem dagar framåt så tänkte jag ge er en sista dos nördighet.



Det är något fantastiskt med serier. Allt är så fullkomligt absurt. Batman kilar in på poliskontoret och lånar Gordons dator (typ för att kolla fejan) och ingen polis höjer på ögonbrynet. En man knallar runt i en grön kostym täckt av frågetecken, ett grönt plommonstop med ett frågetecken samt en käpp format som ett frågetecken... det är inte bara ett vågat fashion statement i seriernas värld... nej, egentligen är det normen. Haha... jag älskar The Riddler. Han är min absoluta favorit i Batmans skurkgalleri. Han är en tönt. Men en älskvärd tönt.

On mah way!

Det ser inte ut så här idag men jag känner att fönstret verkligen talar till mig idag. Igår var det solsken och studenterna började dansa på gräsmattorna. Idag är det lite grått å lite kallt.

Men imorgon då smäller det! Öm... kanske fel ordval med tanke på att jag ska flyga... låt oss istället säga att imorgon... då ni... då!

Italien! Whoooooooo!

Hela den här resan kommer att bli rent utsagt ENORM!

Vin och glass.
Goda vänner.
Det faktum att vi benämns som "the swedish porn team"
Att Amanda har hittat nåt som hon kallar "disco gay fashion" ... eller var "disco flash gay"?
Värme!

Om det regnar tänker jag vägra att acceptera det. Tänker fortfarande sitta utomhus och äta glass. Jag ska äta glass väldigt aggressivt och morra åt vädret.

Övrigt:
Vi hade basgruppsmöte för ett tag sedan. Jag kom för sent och Mats (som gör en fenomenal Carl Bildt imitation. seriously) sa nåt i stil med att jag skulle bli skyldig honom kopieringspoäng eller vad det kallas som straff.

Vad jag hörde var: Du blir skyldig två koppar marker.
En normal människa skulle inse att hon har hört fel eller tro att den andre pratade om poker eller den där lilla kommunen i Norge (varför nu den skulle vara gjord av koppar)
Vad jag får för mig är att vi leker medeltiden och svarar: Tyvärr, jag glömde plånboken i mina andra hosor.

Måste erkänna att det var lite konstigt att jag tyckte det var det mest naturliga i världen men jag måste även erkänna att jag är stolt över att jag kommer ihåg vad medeltidens "nästan men ändå inte"-byxor kallades.

PS:
Ni vet hur ord och fraser ibland fastnar i hjärnan? Veckans fras har för mig har varit "a sweet handlebar moustache". Igår såg jag just en sådan. Han hade sin bläjser löst hängande på axlarna och när han gick förbi viskade jag andlöst och full av beundran: "a sweet handlebar moustache". Han gav mig en konstig blick och gick vidare. Tror vi bondade lite. Fast egentligen tycker jag bara om mustascher i teorin. I verkligheten är mäktiga mustascher något skrämmande.

Andra ord och fraser som jag överanvänder just nu:
Crazy Bananas
"Någon/Något" ringde precis och vill ha tillbaka sin "något"
Vi har bordat Crazy Train. Slutdestination Crazy Town. Tyvärr, de tar inte kort bara Crazy Cash.
Mitt folk...

Kronisk vitsare

Jag lider av den åkomman... eller snarare... det andra som lider av att jag vitsar lite för ofta, lite för dåligt.

Idag var en ganska extrem dag. Fast det var nog inte alla som uppfattade det. Problemet med mina vitsar är att:
a) Folk hör dem inte alltid eftersom jag pratar så fort och så tyst.
b) Folk fattar inte att vitsar för att jag vitsar lite för dåligt.

Eller så vitsar jag för bra? Det mänskliga örat hinner inte uppfatta alla frekvenser av komik som min röst kan förmedla. Endast en fladdermus kan uppskatta mina vitsigheter till fullo.

Alltså Batman.

Bara Batman tycker jag är rolig. Eller nej det skulle han inte. Han är stoisk. Kanske the Riddler skulle tycka att jag var kul? Vi skulle kunna hänga och vara bästa vänner och...

... och vad var det jag pratade om nu igen... just det, min fenomenala vitsighet. Jag är roligast i hela världen. Tror definitivt att det var den slutsatsen jag tänkte komma fram till.

PS. Kan nästan känna lukten av Italien redan nu. Italien luktar glass och vin. Jag ska dricka mycket vin. Kristina Lugn-mängder. Fast det klarar jag nog inte. Är inte på hennes nivå än. DS.

PS2. That's just weak songwriting. You wrote a bad song, Petey. DS.

Marconi slår till igen!

Samma dag som den fenomenala Kate Beaton (Hark! A Vagrant!) uppmärksammar Nikola Teslas otur så läser jag följande i läsmaterialet till radiokursen:

Radiomediet
En liten historia kan börja redan 1887 då Thomas Alva Edison får patent på sin fonograf.

Fine. Det kan jag ge honom men det hindrar mig inte förstås att knyta näven och skaka den samtidigt som jag morrar Edison! Men så reagerar jag alltid på Thomas Edison. Texten fortsätter:

Några år tidigare hade den skotske fysikern James Clerk Maxwell påvisat förekomsten av elektromagnetiska vågor. Dessa världspatent gav, tillsammans med Bells uppfinning, italienaren Gugiliermo Marconi idén om att trådlöst överföra budskap med hjälp av en telegraf. Det ena gav det andra och julafton 1906 genomfördes den första talsändningen.

Buh? Ursäkta? Inte ett enda ord om Nikola Tesla! Marconi vidare utvecklade radion men det var faktiskt Tesla som patenterade den apparat som trådlöst kunde sända budskap (han använde maskinen till att styra en liten i båt). Man kan visserligen diskutera vem som egentligen uppfann radion eftersom som många olika patent var involverade (sjutton av Teslas patent fanns med i Marconis patenterade radio) men man borde faktiskt nämna Tesla. Han uppfann inte bara radion (ja, jag tillhör Teslalägret) men han uppfann ett fungerande växelströmssystem!

Intressanta Teslafakta:
Han var bästa kompis med Mark Twain.

Innan han dog erkände Thomas Edison att hans största misstag var att inte lyssna på Nikola Tesla. När Edison sedan dog bad tidningarna att Tesla skulle säga några ord om sin avlidne rival. Vad Tesla i princip säger är att Edison var en idiot... och så luktade han illa.

Tesla blev fysiskt illamående vid åsynen av kvinnor med pärlörhängen och hår som låg i skålar fyllda med vatten.

Tesla påstod på 30-talet att han byggt en jordbävningsmaskin samt en dödstråle. Han funderade dessutom på om det skulle vara möjligt att bygga en automatisk man (alltså en robot) eftersom människan när allt kom omkring bara var en komplicerad maskin.

Han kommer aldrig i närheten av att uppfinna dessa ting men Tesla var övertygad om att i framtiden skulle man kunna kontakta varandra var man än befann sig och att människor skulle kunna lyssna på sin favorit musik när som helst och var som helst.

Nikola Tesla sprängde ett monster från en annan dimension med sin domedagsstråle och sedan levde han och Mark Twain lyckliga i alla sina dagar. Marconi bad om ursäkt och Tesla sa okej och sedan slogs de mot snömannen. Det var fantastiskt.

Not cool, Marconi...

Vad i? Det snöar. Varför snöar det? Jag minns att jag var ganska så bestämd när det gällde snö. Det fick inte snöa. Inte en enda flinga till. Nu är det vår och jag har börjar gå i mina nya orangea sneakers så det får inte snöa. Jag känner mig upprörd och arg på vädret. Hur vågar vädret göra så här mot mig? Jag känner mig ledsen, besviken, arg och... och kränkt! Vet inte vädret vem jag är!?!

Som tur är muntrades jag upp när jag såg att den senaste serien på Hark! A Vagrant! handlade om ingen mindre är Nikola "Too Cool For School" Tesla.


Och på tal om Marconi. Denna vecka bär det äntligen av till Italien. Peppen är enorm. Stressen är nästan lika enorm. Jag är grymt stressad inför den här resan. Inte för att själva resan stressar mig men jag tycker att jag har så mycket att göra just nu (det har jag nog inte men det känns så). Ett tag längtade jag till att resan skulle vara över att jag skulle ha haft alla fina upplevelser och sedan kunna komma tillbaka och börja jobba igen. Sedan tänkte jag (och av någon underlig anledning lät min inre röst lite grann som the Dude): "Take chillpill. Chillax."

Så nu har jag bestämt mig för att stressa lagom mycket den här veckan men så fort jag sätter min fot på det där trånga, unkna Ryanair-planet jag ska jag släppa alla bekymmer och bara njuta. Det är ju ta mig tusan Italien och Amanda jag ska besöka.

Övrigt:

Åh, Batman! Finns det inget du inte kan göra?



Det enda som slår det här är kommissarie Gordon. Han har en fantastisk mustasch. Det sägs att till och med Batman är avundsjuk.

Mina Demoner

Mina föräldrar har länge känts sig lite skyldiga för att de gett mig en så fin och normal barndom.
"Hur ska du kunna skriva viktiga romaner om vi inte ens låste in dig i en garderob (no pun intended) när du var liten?" brukar de säga och se ursäktande ut, "Nu är du vuxen och relativt normal."

Men lite traumatisk barndom har jag i alla fall kom vi fram till idag. Detta tack vare en Lärare, Herr "Jag har Absolut Ingen Koll På Filmer som Passar för Barn"
Jag var kanske åtta år och eftersom hade lämpats av på sommarfritids som var extremt tråkigt. Men när läraren meddelade att vi skulle gå på bio en dag tändes hopp i mitt lilla barnhjärta. Bio! Tänk, vilka äventyr man kan få se på den stora duken, tänkte jag eftersom jag uppenbarligen var en störigt lillgammalt barn som visste vad det minsta benet i kroppen hette och var det satt (det gör jag inte längre).

Tyvärr lyckades läraren släcka det här hoppet genom att meddela att det var Hundhotellet vi skulle se, en film som jag idag uppskattar för den är mysigt tecknad, så där lagom lunkig och lite små finurlig hela tiden. Men då, som liten sockerstinn flicka ville jag inte se något sånt. Jag ville se ett färgglatt Disney-verk. Uppenbarligen ville vår lärare vara politiskt korrekt eller nåt sånt. Jag vet inte. Han ville definitivt inte se filmen själv för han somnade nästan på en gång medan alla barnen runtomkring honom dog av uttråkning i biosalongen. Tyvärr var det här bara första delen av mitt enorma Barndomstrauma.

Till hans försvar försökte han senare gottgöra sitt misstag genom att föreslå att vi skulle hyra film nästa dag. Jaaaaaa! Tänkte vi alla och började vilt rusa runt i videobutiken och slet till oss Räddningspatrullen och liknanade.
"Nej", säger läraren, "Den här ska vi se. Den har gulliga kaniner på framsidan så den är nog bra."
Vi barn var lite tveksamma. Filmen såg en aning... seriös ut men... det fanns faktiskt gulliga kaniner på framsidan så vi tänkte "whatever... visst, gulliga kaniner. Bara vi får vår fix av tecknat."

Tillbaka på fritids sätter läraren igång filmen och går ut från rummet. Filmen vi ska se visar sig vara Den Långa Flykten eller Watership Down. Visst finns det gulliga kaniner med i den filmen. Men de blir slitna i bitar av hundar och andra kaniner. De fastnar i taggtråd. De blir rabiata och dreglande monster. Sedan kommer den mörka dödskaninen och hämtar dem. Det finn en dödskanin som kommer för att hämta dem. Dödskanin. Och sen finns det här:



Gah! Vem får för sig att visa nåt sånt för barn?! VEM!?! Jag misstänker att läraren hade världens sämsta filmkunskap men det är fortfarande hans fel att jag hade mardrömmar och fortfarande har svårt i påsktider. Alla dessa kaniner... vart man än vänder blicken... alla dessa kaniner... de kanske ser ut att vara gulliga men de är bara SEKUNDER IFRÅN ATT SLITA VARANDRA I STYCKEN!

Som tur är blev jag i alla fall skadad för livet. Det skapar ett fint, plågat kvinnligt geni. Ett geni med kaninfobi.