Det lär vara karaktärsdanande att utsätta sig för saker i livet vi tycker är jobbiga, svåra eller plågsamma. En åsikt som främst delas av föräldrar (samt deras föräldrar, en ond cirkel är var det är), den spanska inkvisitionen, storasystrar och gymnastiklärare.

Om vi nu, hypotetiskt, antar att detta påstående är sant, då kan jag lugnt säga att jag är den mest danade... karaktärigaste... vad jag vill ha sagt är att i så fall är jag en riktig karaktär eftersom jag tycker det mesta i min vardag är otroligt plågsamt (ack och kanske till och med ve!)

Utan att överdriva vågar jag påstå att varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund av min existens är en svår prövning men det är lugnt. Man lär väl härda ut tänker jag. Ljuset i tunneln och allt det där (ett mötande tåg?)
Exempel på saker jag tycker är prövande:
- Boka tid hos frissan... för tänk om jag stör? (ugh... kan man bli mer patetisk?)
- Köpa skodeodorant... för tänk om folk tror att mina fötter stinker när de egentligen bara besitter en... svårförstådd bouquet. (tack för att du besvarade min retoriska fråga. verkligen. tack. känns så mycket bättre nu.)
- Föra avslappnade konversationer med människor jag inte känner (och så när man tror att det inte kan bli värre... )
- Föra avslappnade konversationer med människor jag känner (om nån vill mig nåt är jag på mitt rum och tar en tupplur... IGEN!)

Men dagens prövning var extra prövande. Det var en prövande prövning kan vi säga. Det skedde på morgonen, när jag var på väg till jobbet.
Som vanligt lyssnade jag enbart på musik som fick promenaden att kännas som introt till en film från 80-talet där jag som huvudperson inte vågar/kan dansa men kan se spöken och därför måste/vill bygga en tidsmaskin för att kunna komma med i basketlaget på min skola trots att jag är en varulv/mumie/chupacabra samtidigt som jag försöker uppvakta den Populära bara för att på slutet inse att det var någon helt annan som egentligen var min själsfrände... och resten av världen bara: didn't see that one coming.

På slutet lär jag mig att dansa (fortsätt drömma!)

Som ni förstår skulle jag spelas av Jennifer Grey eller Molly Ringwald. Alla mina vänner skulle spelas av han i Pretty in Pink som sen spelar brorsan som inte är Charlie Sheen, Alex "Fem i Familjen" Keaton, hon den störiga grannen i Huset Fullt och Alf.

Precis när jag kommit fram till det obligatoriska montaget ackompanjerat av Blondie avbryts min dagdröm av att jag upptäcker att jag måste knyta om ena skon. Böjer mig ner för att knyta skon lite snabbt. Är för snabb och lyckas knyta fast min väska i skon. Märker ej detta; reser mig upp och snubblar ett par steg innan jag faller omkull. Reser mig upp, borstar av dammet och ser mig förstulet omkring. Hoppades att ingen såg vad som precis hände. Fast samtidigt önskade jag att någon hade varit där och sett spektaklet för det var fabulöst classic comedy gold slapstick.

Förstår ni hur svårt mitt liv är? En prövning. Ett eldprov.

PS. ALF var en fruktansvärd serie. Jag fick mardrömmar av ett avsnitt när utomjordingen brottades med en krukväxt (det var en hotfull scen, okej?) Värst var ett avsnitt när Alf lånar en tjejs bästa kudde på vilken han sedan dreglar på under natten. Det skulle föreställa ett skämt men jag grät. Var ett känsligt barn antar jag. DS.

The Bottle Episode

Det obligatoriska budgetavsnittet för att den rafflande säsongsfinalen ska blir riktigt... rafflig.

Avsnittet: "Den där när Passion sitter i telefonkö (för budgetens skull)"
- Baserad på en Verklighet. Säger vi.

Telefon: *ton*
Jag: …
Telefon: *ton*
Jag: …
Telefon: *musik*
Jag: Är det… är det där hissmusik? *blir nervös (call back!)* Varför hissmusik i en-
Telefon: Tryck *#X23 för att Ta Redan På Den Där Enkla Saken Du Ville Ta Reda På.
Jag: Va? Vänta? Jag missade vad jag skulle trycka på. Hissmusik i en telefon distraherade mig. Okej, vi tar väl om menyn.
Telefon: Hallå. Välkommen Till Det Hjälpsamma Service Centret. Vi lever för att göra allt så svårt som möjligt för dig.
Jag: Va?
Telefon: Sa jag svårt? Jag menade lätt. Som en plätt. Hahahaha. Lite robothumor för att göra din dag mer lättsam.
Jag: Okej, okej… kan vi skynda på lite?
Telefon: Foooooor eeeeeenglish. Pressssss 2.
Jag: (suuuuuuuuuuuuuuuck)
Telefon: För att tala med en handledare, vänta till du hör tonen.
Jag: Tack, jag vet hur man gör när man ringer och pratar i en telefon.
Telefon: När du fått hjälp, lägg då på luren…
Jag: Nähä? Tack, tack!
Telefon: … eller tryck # för att höra valmenyn igen. Ah? Visste inte att jag tänkte säga det, va. Lyssna lite innan du är sarkastisk. HRM! För automatisk röstfax tryck-
Jag: Röstfax? Automatisk?
Telefon: För sökarnummer-
Jag: Vad är det här? 1995? (yes där satt den!)
Telefon: För att lämna ett uppringningsnummer-
Jag: Allt jag vill är att tala med en människa.
Telefon: *ton*
Jag: ÄNTLIGEN!
Telefonist: Hej, hur kan jag-
Telefon: *blop!*
Jag: Va?
Telefon: *blop!*
Jag: Ha-hallå? Telefonisten? Hallå!?!
Telefon: *blop!*
Jag: Blop? Blop?! BLOP!?! *djupt andetag* Jag. Hatar. Dig. *slår om numret.*
Telefon: Du är nu först i kön. För att gå ur kön tryck #2.
Jag: Gå ur? Gå ur? DU kan gå ur kön.
Telefon: För att stanna kvar i kön tryck… femton.
Jag: Sa du fem och sen ton? Eller sa du femton? DET FINNS INGET FEMTON!
Telefon: Por esperanto, gazetaro stelo.
Jag: Nngngng. Jag ska mörda dig. Jag ska-
Telefonist: Hallå, hur kan jag hjälpa dig?
Jag: - Mööööööööjjjjjjoooo, det är en Enkel Sak jag vill Ta Reda På.
Telefonist: En Enkel Sak? Kan tyvärr inte hjälpa dig. Du måste ringa ett annat nummer.
Jag: Va?
Telefonist: Ha en bra dag!
Jag: Nej. Du kan ha en bra dag. (yes där satt den) *lägger på och går vidare med mitt liv, status quo infinner sig*

The Passion Show

Ibland har jag önskat att mitt liv vore lite mer som en sitcom. Därför har jag skrapat ihop en pitch. Det är inte så mycket en pitch som det är mitt liv dock. Mer eller mindre.

(filmad framför en rätt så nöjd publik)

Första avsnittet:
När mitt liv plötsligt är en amerikansk sitcom skulle det inte alls vara konstigt om jag skulle vilja bryta mig in på mitt jobb efter arbetstider.

Det är inte ens konstigt att jag väljer att förklara allt med en ljuvlig flashback. Snälla. Låt mig bjuda er på flashback.

*det mjuka ljudet av en harpa... *

Där stod jag. Ensam. Kvarglömd på terrariet. Försökte att inte ta det som en förolämpning men-


Äh... för långt back. Spola fram. Höj ljudet också.

*det mjuka lite högre ljudet av en harpa... *

Befinner mig i en hiss som gör mig paranoid. Var på väg till jobbet och plötsligt orkade jag bara inte. TRISTESS! Det skulle bli en ååååååååhhhh sååååå tråååååkig dag. Insikten gjorde mig knäsvag. Lutade mig matt mot hissväggen och tänkte: "Nej, nu gör jag det. Finns ingen annan utväg. Nu gör jag det. Här och nu. Vem skulle kunna stoppa mig? Kom igen, gör det bara."

And I shaked it!

Åh som jag shaked it. Jag shaked it som om jag var den sista kvinnan kvar på jorden och ej längre stoppades av däggdjursinstinkten att försöka bete sig som nån med bra arvsmassa.

Men sen så var jag inte den sista kvinnan eller ens den sista människan kvar på jorden. Det insåg jag när hissen stannade och jag såg säkerhetskameran.

Om kameralinser kunde hånle... som den hånlog då. Jag hytte med näven och sa: "Det här kommer du inte undan med, Smithy!" och även jag insåg att det inte gjorde saken bättre.

Såatteh... vem vill bryta sig in på mitt jobb och förstöra videofilerna... datafilerna? Struntsamma, vem vill förstöra en massa grejor innan den jäkla säkerhetsvakten lägger ut det på Iiiiiiinternet och jag blir den ofrivilliga Ultimate Dancegirl?

Slut på flashback.

...

Hrm!

SLUT PÅ FLASHBACK.

*det mjuka ljudet av en harpa... *

Tack. Betalar dig inte för att sova. Kommer inte rekommendera dig när mina väninnor behöver underhållning till sina gaaaaaaaah-rrrrrr-den parties.

*Rekommendera det här, va!*

Rrrrr. Okej. Ugh. Öh. Wow. Åh-kej. Uuuuuh. Hur som helst... okej, lite konstigt är det kanske fortfarande. Men det skulle bli kul. Att bryta sig in menar jag. Vår vänskap skulle växa. Som mögel.

Säkerhetsvakten skulle visa vara förvånansvärt listig och jag skulle visa mig vara... inte fullt så listig men rätt så kreativ.

Jag skulle till exempel få syn på ett öppet fönster och tänka "ah-ha!".
Blixtsnabbt skulle jag skaffa fram en stav för att försöka stavhoppa in genom fönstret. I sista sekund skulle säkerhetsvakten dyka upp och glatt stänga fönstret.
Stackars Passion... jag skulle liksom bara rinna av husväggen och ner på marken. Kanske skulle jag blänga och fräsa ilsket: "Det här kommer du inte undan med, Smithy!"

Ständigt denna Smithy. Glöm Den Där Arge Mannen PÅ Konsum, Smithy är min nya ärkefiende.
Och nu är ni säkert rätt skakis av inte få veta hur det slutar. Ska inte hålla er på halster längre:

Efter många om och men, efter ett flertal misslyckanden ger jag upp. Smithy kacklar nöjt och drar sig tillbaka till sin fuktiga håla.
Jag: *med den där gnälliga rösten jag får så lätt* Ååååååååh! Mitt liv är över. När Smithy väl är färdig är skadan så djup att inte ens det mest ambitiösa försöket att framstå som ironisk kommer att kunna rädda mig.
Min vän som följt med mig på detta äventyr ler överseende. Vi kan kalla henne Sven.
Sven: Passion, du borde inte vara en sån tvivlare.
Jag: Tvivlare? Jag tvivlar inte, jag vet att mitt liv över. Kaputt. Undrar du kanske var mitt liv är? Varför tar vi inte en titt på Östersjöns botten? FÖR DET ÄR DÄR MITT LIV BEFINNER SIG! Bottennivån!
Sven: Inte då! Jag har en del kontakter så det var inga problem att radera varenda bevis på din spontana dansföreställning i hissen. Om du bara hade litat på mig hade du inte behövt göra allt det här.
Jag: Åh...

Vi ser på varandra. Två vänner. Gryning. Fågelkvitter. Det mjuka ljudet av en harpa... sen nitar jag den jäveln.

Jag: Var allt det här i onödan? Är det du säger? Jag försökte hoppa stavhopp genom ett fönster på andra våningen. Är du från vettet!?! Jag rann ner för en husvägg. Jag har ont i lårbenshalsen. LÅRBENSHALSEN! Jag vet inte ens vad det är.
Sven: Aj...
Jag: Rrrrrrrrrrrr... *och så stormar jag bort*

Rättelse: När jag spelade upp delar av det här avsnittet för Baconfräs och Hamburgersvett Hundarnas Bästa Vän (ibland slår det mig... jaq har en del underliga vänner... mycket mattema... ) berättade de vänligt men bestämt att trots min övertygelse var det inte alls så man "shaked it". Tvärtom. Det jag utförde var en så kallad... "unshaking it"? Äh jag vet inte...

Härnäst!

The Passion sitter i telefonkö!

ååååååååååååååååååååååååå...

... på tal om överdrivet dramatisk...

Trodde häromdagen att jag hade fått en vagel (Lärorik länk utan äckliga bilder. Kul för hela familjen!) i ögat... på ögat? Vid ögat? Äh... jag vet inte.
En vagel i alla fall.

Tog ett djupt darrande andetag, fylld av rädsla inför den stundande, fruktansvärt smärtsamma ögonoperationen jag säkerligen skulle få genomlida inom en snar framtid.

Åh det skulle bli gruvligt. Läkarna skulle bända upp mitt ögonlock med en kofot och stirra ogillande på insidan av mitt ögonlock samtidigt som hon/han smackade ogillande.
Har ni någonsin funderat på om insidan av ert ögonlock är fult? Fult nog att er familj och coola vänner skulle förskjuta er? Det har jag. Flera gånger. Såsåsåsåsåså många gånger har jag hunnit tänka på det.

Sedan skulle läkaren fråga om det ibland lät konstigt när jag blinkade. Jag skulle inte svara men se så där skyldig ut och läkaren skulle smacka ogillande... eller törstigt och jag skulle fråga om inte doktorn ville ha ett glasvatten och- äh, var var jag?

Jo, ja... smärtsam operation... knäna skakar av skräck, diverse vassa skalpeller... jo just det.

Samtidigt som den här mardrömmen tog form började jag också tänka ut roliga skämt som skulle gå ihop med piratlappen (tror du menar ögonlappen) som jag givetvis skulle få bära en tid efter den fruktansvärda operationen.

Visade sig dock att det inte var en vagel. Mitt öga var irriterat av mina linser... igen.

Tur det eftersom jag kom inte på några bra ögonlappsskämt som inte handlade om pirater och pirater är så 2003.

Och om ni vill veta hur jag fick reda på att det inte var en vagel utan bara en lätt irritation så kommer nu den hjärtvärmande berättelsen:

Jag: Mamma, jag tror jag har en vagel i ögat. Kan du titta?
Mamma: Javisst. *tittar, smackar ogillande (möjligtvis en efterkonstruktion?)* Jo, det är lite svullet.
Jag: *darrande röst* Måste man... operera?
Mamma: Det kan man bli tvungen att göra. *smackar ogillande igen* Jag ser den där under.
Jag: *fundersam* Under? Vaddå under ögonlocket? Nej, nej... den är precis vid tårkanalen.
Mamma: Va? Men jag ser... åh vänta, det är en till på andra ögonlocket... åh, vänta det är inte en vagel. Det är bara så du ser ut.
Jag: ...
Mamma: ... vaddå?
Pappa: *sticker in huvudet i rummet* HAHAHAHAHA! *går tillbaka till köket där han hör hemma*
Jag: Öm wow... okej? Okej. Ååååååååhhhh-kej.
Mamma: Vaddå?

Ibland känns det som om att det vore bättre om vargarna hade uppfostrat mig. There. I said it. Blir hellre jagad av vargarna än att få höra från sin egen mamma att man ser ut som ett missfoster.

(hon menade säkert inte alls- )

Tyst, du resonabelt förnuftiga röst jag vanligtvis begraver under impulsiv hysteri!

(ugh! om nån vill mig nåt är jag på mitt rum och tar en tupplur)

dramarmamamdmrmdmamaamdmd

Det finns en del som säger att jag är hrm... överdrivet dramatisk och jag kan ju erkänna så kan vara fallet. Börjar misstänka att det enda som kommer att finnas kvar i mitt skrumpna hjärta när väl domedagsprofeterna börjar banka på porten är ett ilsket: Ja, ja, världen går under och vår civilisation står i lågor. Man har väl ögon att se med, va. Men vad jag undrar är var tusan min gratis macka är?
Domedagsprofet: Gratis macka?
Jag: Ja, gratis macka. Som plåster på såren. Fast en macka och istället för att sätta det på sår, ja du vet vad man gör med en macka.
Domedagsprofet: Äh...
Jag: *hjälpsamt* Man äter-
Domedagsprofet: Jag vet vad man gör med en macka! *harklar sig* Arma människa, överge dina kroppsliga lustar osv, osv. Världen ligger i ruiner och nu återstår bara-
Jag: Fast jag tänker att just när världen ligger i ruiner så borde man få en gratis macka. Om det är läge för utdelandet av gratis mackor så är det väl vid jordens undergång.
Domedagen: Ja, fast som sagt... världen ligger i ruiner. Eld. Svavel. Himlen faller ner.
Jag: Men minst ett Subway-ställe borde finnas kvar. Minst!
Domedagsprofet: ELD. LÅGOR. SVAVEL. HIMLEN FALLER NER!
Jag: ... men ett Sandy's då? Kom igen? Sandy's finns där man minst anar det!
Domedagsprofet: När jag säger "jorden undergång", vad exakt är det du inte förstår?
Jag: Fast ett McDonalds borde väl vara kvar! Kan faktiskt tänka mig en bagel från deras frukostmeny. Det är nästan som en macka.
Domedagsprofet: När jorden går under gryr aldrig hoppet!
Jag: Såatteh...
Domedagsprofet: INGA JÄVLA GRATISMACKOR!
Jag: *sjunker ner på knäna* VARFÖR MÅSTE ALLT VARA SÅ SVÅRT!?! *reser mig upp och går*
Domedagsprofet: O ja, det är alltför sent att ångra sina- äh vart ska du?
Jag: Hem. Ska göra en knäckebrödsmacka med ost och cornichoner. Uppenbarligen måste man göra ALLT själv när världen går under.

Och det här alltså vad jag gör på jobbet. Tänker ut sketcher som spelas upp i mitt huvud.

I rollerna:
Jag - Peter Lorre
Domedagsprofet - Den Där Arga Mannen På Konsum

Det var allt, tack för mig, god natt!

Sömnlös i Uppsala*

*Har öm... inte faktiskt sett "Sömnlös i Seattle" så det känns lite fel att parafrasera den titeln men har tyvärr redan använt filmen "Ensam Hemma" som rubrik såatteh... det går inte riktigt för sig att göra det två gånger. Fast det här känns inte riktigt bra heller så... vi gör så här:

Ny rubrik: Ensamma Hemma 2 - Också en bra film

Insåg i fredags hur mycket av Flogstatrivseln beror på goda grannar och roliga rumskamrater för i fredags var jag ensam i Kulturkollektivet Kråkan. Var så inställd på att det skulle finnas kamrater i kollektivet att det blev en enorm chock när jag förstod att kvällen skulle bli en enmansshow. Eller enmanskvinnoshow. Öm... saken var i alla fall att jag var ensam i Kulturkollektivet Kråkan. På en fredag. What to do... what to do... få panik?

Sagt och gjort.

Min första panikakt var att börja prata för mig själv.
Jag: Lalala, vad har jag köpt till frukost då? Bananer? Sååååååå typiskt dig, hahaha, åh bananer? Har du köpt bananer? Är inte förvånad. Om du älskar bananer så mycket ska jag gömma en banan i din säng och.... och VARFÖR KÄNNS DET INTE SOM DET BRUKAR?

Nej, det är inte samma känsla att själv gömma bananer i sin säng som när ens vänner gör det. Suck.

Förtvivlad rusade jag ut på balkongen bara för att se HELA FUCKING FLOGSTA UTE OCH SPELA KUBB PÅ GRRÄSMATTAN! Ville hytta med näven och vråla: "Bort från min gräsmatta, sabla pojkspolingar och flickjäntor!" men jag behärskade mig. Istället stirrade jag argt på dem medan jag drack mitt rosé och tänkte: "Hoppas de tror att jag är en arg, desillusionerad författare som självmant dragit mig tillbaka från världsliga världen... och inte att jag bara är ensam hemma BORT FRÅN MIN GRÄSMATTA SABLA SPOLINGJÄNTOR OCH POJKFLICKOR... errrrr sa jag eller tänkte det där... öm, okej, om man utgår från hur hela FUCKING FLOGSTA SOM SPELAR KUBB stirrar på mig så skrek jag nog allt det här ganska högt... ååååhhhh, skarpt tänkt Sherlock, låt mig ringa Batman för att varna honom att det finns en ny detektiv i stan ååååååååå tillbaks till att prata med dig själv märker jag... "

Ringde sedan ett bedrövat samtal till Anna och fick det goda rådet att lyssna på musik och dricka mer rosé. Det hjälpte. Slutade till och med prata med mig själv.

Hahahahaha... nej, det gjorde jag inte.

Dock kunde Kubbkollektivet Kungen i Flogsta andas ut redan på tidigt på lördag för då åkte jag till Stockholm.

Besökte Sara innan hon flyttar långt, långt, långt, långt (Malmö) borta och gick och såg Mapplethorpe på Fotografiska med föräldrarna. Blev förvarnad innan gick dit av en man på gatan om att det fanns jättemycket kukar på den utställning och... och han kan mycket väl ha pratat om något helt annat än en utställning på Fotografiska men mitt känsliga sinne omtolka det till att han ville diskutera konst och kultur.

Fast han behövde inte varna mig. Visserligen var det naket (de tre kategorierna var naket, sex, stilleben och porträtt) men jag kände inte riktigt laddningen i dessa foton. Intressant var fotot inspirerade av statyn som kastar diskus (det vill säga... det är en staty av diskuskastare och inte en staty som kastar diskus... vill inte att någon ska missförstå på samma sätt som jag gjorde och bli lika besviken) men annars var jag av samma åsikt som fyråringen som satt i barnvagn. Hans föräldrar var fullt upptagna att studera Lisa Lyon poserande på strandklippa och då blev hans mått rågat kan man säga. Han suckade teatraliskt och utbrast: "(SUCK) Hur många nakna gubbar måste jag titta på idag? När får jag gå hem? (SUUUUUUUUUUUCK)"

Det bästa på utställningar var Mapplethorpes porträtt av Patti Smith... men givetvis fanns det inget av detta att köpa i museets butik. Inte ens ett ynka vykort... bara en massa stilleben med blommor (SUUUUUUUUUUUUUUUCK)

Blev upppiggad av Liu Bolins utställning The invisible man och till skillnad från Hittar du Hugo hittade jag faktiskt Liu Bolin. Fanns tyvärr inga vykort med Liu Bolin heller... (SUUUUUUUUUUUUUUUUCK)

Men okej... fast utställningen Superhjältar och anti-hjältar i tecknade serier på Judiska Museet var nedskuren (det är en större utställning som tidigare varit i Paris)var det den bästa utställningen av dem alla. Är bara lite partisk.

På söndagen studsade jag ner för Odengatan och hoppades att det skulle finnas något riktigt fint av Will Eisner på museet och kan ni tänka er?



Kunde stirra mig blind på denna litografi... men det ska jag nog inte göra. För då kan jag inte titta på mer på den mer. Slut!