Är inte riktigt i form. Är som en X som jobbar med X men plötsligt en dag utvecklar X-fobi... delvis rädsla för X... om ni förstår vad jag menar (du kunde inte vara klarare om du så försökte)
Är lite som ett utspillt vattenglas.
Om morgnarna känner jag mig som en D.I.N (dvs Dam I Nöd)
Ligger där fastsurrad på metaforiska räls medan den metaforiska skurken tvinnar sina metaforiska mustascher. Då och då utstöter han ett "bwahaha!" och ett "mwahahaha" liksom för att riktigt punktera självkänslan. Rälsen börjar vibrera och luften fylls av ett muller. Halvåtta tåget närmar sig och det är dags att börja jobba.
Inte för att det är ett dåligt jobb. Å nej... det är ett bra jobb men ibland är det infernaliskt tråkigt. Börjar misstänka att de inte riktigt inser vilken potential jag har. Jag är mer än en levande scanner, ett vänligt leende... jag kan också svara i telefon och se förmanande ut. Talanger som jag aldrig får chansen att använda.
Det är nog för att få mig att tyst skrika "nejnejnejnejnej jag vill inte jobba idag kan jag inte bara få gå hem?" men eftersom jag inte är tio längre inser jag att det inte går att gömma sig under en buske och inte komma fram förrän kusten är klar. Idag kunde inte ens min nya stämpel muntra upp mig... MEN!
På vägen hem, på väg förbi ett vägarbete, samtidigt som jag lyssnade på "Back in time" så svischade en skejtare förbi mig och jag pep till: "Åhhej Marty McFly!"
Inget piggar upp lika mycket som ett anfall av att inte kunna skilja mellan Verklighet och Tillbaka till framtiden (en för jäkla bra film!)
Dessutom innan jag slutade för dagen sonade jag för ett gammalt brott eller öh... mer som jag upptäckte att jag växt till mig lite. Förra sommaren skrämdes jag av en 10-14 åring som ville ha cigg och sprang rakt in i en glasdörr min i år blev det andra tobaksbullar (bläh?)
I år kunde jag titta förmanande på två tio... tolv... mellan 10 och 15 åringar som pillade på en sjukhuscykel som för att säga: "Lek ni men var medvetna om att jag ser er och jag kommer säga åt er om ni gör nåt dumt och- nej, va? tittar de hit? SHIT! DE SÅG MIG! Låtsas som du jobbar, låtsas som du jobbar. LALALALA! Såååååå upptagen jag är. Helt sjukt vad upptagen jag är."
En av killarna släntrade fram till mig, lite Han Solo nonchalant med ett snett leende på läpparna som annars bara syns på dumma fiskar som ligger å njuter av de nya vyerna efter den blivit uppfiskad.
Kille: *hans dryghet intensifieras* Du. Kan jag få lite cigg av dig?
Jag: *stannar upp i mitt Arbete, ger honom Blicken (kan ni tänka er va? jag fixade Blicken!* Du. Ser det här ut som en kiosk?
Kille: *stirrar förvånat på mig* ... nej. *går sin väg, tillbaka till sin kompanjon*
Kille2: *viskar* Vad sa hon?
Kille: *viskar* Hon sa att det inte var en kiosk. *tillsammans kastar de en svag blick mot mig och traskar iväg*
Jag: Öm va? Världens sämsta comeback och de kryper iväg med svansen mellan bena? *tänker efter* JAG VANN HAHAHAHAHA!
tisdag 28 juni 2011
måndag 27 juni 2011
En parisisk tart och en ölandstok gick in på en bar...
Midsommarhelgen spenderades på ett nöjsamt vis. Besökte stugan på Öland för första gången på två år. Blev lätt melankolisk. Det är underbart att bara få vara där, avskild från civilisationen, men hela stället andas liksom Barndom. Om väggarna kunde tala... då skulle de säga HANNA KLÄTTRA NER FRÅN DASSTAKET DET KAN GÅ SÖNDER OCH DÅ ÄR DET DU SOM BLIR MEST LEDSEN!
***
När jag inte sköljde ner snaps med färsk potatis (så mjäll att den fick en enda vacker tår att rinna ner för min kind) satt jag för det mesta i en solstol med hela Alvaret framför mig.
Solstolen... den fällde jag upp helt själv (säger vi)
Där läste jag Jeeves klarar skivan (som han gjorde!) och började även spana in en thriiiiilllllleeerrr jag sett i bokhyllan.
När jag inte läste satt jag bara tillbaka lutad i stolen, praktiskt taget helt gömd i pappas jättelika gamla jeansjackan (som jag la beslag på sekunden jag kom innanför dörren med orden DEN HÄR SKA JAG SOVA I, min far verkade lagom road) Det enda som syntes var mina fashionabelt gigantiska solbrillor och min lugg som är omöjlig att stajla med tanke på det öländska vädret. Soligt men blåsigt utav bara tusan.
Där satt jag alltså och begrundade Världen. Och med Världen menar äppelträdet, ljudlösa kor och Alvaret. (hahaha nej vi ska inte dra Det Där Skämtet igen… bara att jag dragit det en gång är all- DET VAR INTE MENING DET BARA HÄNDER AV SIG SJÄLV!)
Jag begrundade Alvarets naturliga komposition; ljus å skugga och så vidare.
Alvaret… om jag får ge mig hän åt lite naturromantik så vill jag bara säga: ”Hus med havsutsikt? Pfah!”
”Pfah?” säger ni, ”Verkligen?”
Och jag nickar bestämt: ”Du hörde rätt, kamrat, men för att inte lämna dig osäker säger jag det igen-”
”Snälla, gör det inte.”
”PFAH!” och jag säger så för att såra. Vem behöver havet när man har Alvaret? Dimman som rullar över landskapet, Karlvagnen på natthimlen, ölandstok och så mycket trilobitfossiler du storknar. Jag säger så här: ”Den dagen jag hittar en charmig lägenhet på Södermalm med Alvarsutsikt, då slår jag till snabbare än en uppretad pigghaj!”
Och ni säger: ”Varför pratar jag fortfarande med dig?”
Och jag ler förstående, ”Det är det hypnotiska pladdret, det bedövar.”
Och ni säger: ”Hm va? Jag slutade lyssna efter och jag ler förstående.”
Begrundade även Livet. Vågar jag påstå att en hel del Djupa Sanningar kläcktes ur det gamla tankeägget? Ja, det gör jag. Insåg att hårt arbete är den rätta banan. Är det inte den högsta lyckan att få bruka den jord som gamla Gaia skänkt oss? Jo, det är det och jag var mycket lycklig där jag satt och tittade på när pappa klippte gräset med allvarlig min och solhatt.
Kunde ha suttit i timmar och bara se på när han arbetade. Det gjorde jag också. Ropade ett par uppmuntrande ord då och då: ”Gräsligt bra jobbat, va!” och ”Visa den där mattan var skåpet ska stå!” osv men eftersom det inte hördes över bullret gjorde jag tummen upp varje gång pappa gick förbi med gräsklipparen. Tror att min entusiasm uppskattades.
Övrigt:
Ett skämt som jag tyckte var roligt lite för länge den här helgen:
- Mm, nu är jag sugen på en parisisk tart… OCH SÅ EN KAKA!
Mina föräldrar tänkte då tillbaka på den natten då vargarna hade erbjudit sig att uppfostra mig som en av sina egna och de tänkte: ”Gjorde vi fel som sa nej?”
***
När jag inte sköljde ner snaps med färsk potatis (så mjäll att den fick en enda vacker tår att rinna ner för min kind) satt jag för det mesta i en solstol med hela Alvaret framför mig.
Solstolen... den fällde jag upp helt själv (säger vi)
Där läste jag Jeeves klarar skivan (som han gjorde!) och började även spana in en thriiiiilllllleeerrr jag sett i bokhyllan.
När jag inte läste satt jag bara tillbaka lutad i stolen, praktiskt taget helt gömd i pappas jättelika gamla jeansjackan (som jag la beslag på sekunden jag kom innanför dörren med orden DEN HÄR SKA JAG SOVA I, min far verkade lagom road) Det enda som syntes var mina fashionabelt gigantiska solbrillor och min lugg som är omöjlig att stajla med tanke på det öländska vädret. Soligt men blåsigt utav bara tusan.
Där satt jag alltså och begrundade Världen. Och med Världen menar äppelträdet, ljudlösa kor och Alvaret. (hahaha nej vi ska inte dra Det Där Skämtet igen… bara att jag dragit det en gång är all- DET VAR INTE MENING DET BARA HÄNDER AV SIG SJÄLV!)
Jag begrundade Alvarets naturliga komposition; ljus å skugga och så vidare.
Alvaret… om jag får ge mig hän åt lite naturromantik så vill jag bara säga: ”Hus med havsutsikt? Pfah!”
”Pfah?” säger ni, ”Verkligen?”
Och jag nickar bestämt: ”Du hörde rätt, kamrat, men för att inte lämna dig osäker säger jag det igen-”
”Snälla, gör det inte.”
”PFAH!” och jag säger så för att såra. Vem behöver havet när man har Alvaret? Dimman som rullar över landskapet, Karlvagnen på natthimlen, ölandstok och så mycket trilobitfossiler du storknar. Jag säger så här: ”Den dagen jag hittar en charmig lägenhet på Södermalm med Alvarsutsikt, då slår jag till snabbare än en uppretad pigghaj!”
Och ni säger: ”Varför pratar jag fortfarande med dig?”
Och jag ler förstående, ”Det är det hypnotiska pladdret, det bedövar.”
Och ni säger: ”Hm va? Jag slutade lyssna efter och jag ler förstående.”
Begrundade även Livet. Vågar jag påstå att en hel del Djupa Sanningar kläcktes ur det gamla tankeägget? Ja, det gör jag. Insåg att hårt arbete är den rätta banan. Är det inte den högsta lyckan att få bruka den jord som gamla Gaia skänkt oss? Jo, det är det och jag var mycket lycklig där jag satt och tittade på när pappa klippte gräset med allvarlig min och solhatt.
Kunde ha suttit i timmar och bara se på när han arbetade. Det gjorde jag också. Ropade ett par uppmuntrande ord då och då: ”Gräsligt bra jobbat, va!” och ”Visa den där mattan var skåpet ska stå!” osv men eftersom det inte hördes över bullret gjorde jag tummen upp varje gång pappa gick förbi med gräsklipparen. Tror att min entusiasm uppskattades.
Övrigt:
Ett skämt som jag tyckte var roligt lite för länge den här helgen:
- Mm, nu är jag sugen på en parisisk tart… OCH SÅ EN KAKA!
Mina föräldrar tänkte då tillbaka på den natten då vargarna hade erbjudit sig att uppfostra mig som en av sina egna och de tänkte: ”Gjorde vi fel som sa nej?”
tisdag 21 juni 2011
Enkel match
På senare tid har jag, om jag får säga det själv (det får du, varsågod), varit en riktig toppenpingla. En ofantlig skojig tjej som bara vill säga hej kan man säga. Det kan man ändå.
Synd är det om alla som inte hunnit umgås med mig på senare tid. Jag har kallpratat, småpratat, använt hela mitt galleri av strålande leenden, varit åh-så-ödmjuk samt inte helt olik västanvinden som fick av vandraren hans rock (fast inte just så precis kanske... )
Som ni kanske förstått har det funnit en otrevlig typ i min närhet som jag tvingats umgås med. Hon har försökt göra ett par utfall mot mig men nu plötsligt har hon blivit trevlig. Ja, när jag säger trevlig så tänker ni... Trevlig. Vad jag menar är trevlig.
Hon: *barsk stämma som om hon skällde ut mig* Värst vad dörrarna gnisslar!
Jag: Äh... ja, det gnisslar rejält.
Hon: Har ringt efter hjälp men de har inte dykt upp än. *argt* Kanske måste jag ringa igen!
Jag: *medkännande* Det är alltid krångel när man ska felanmäla saker. Förra året till exempel susade det något förskräckligt i den här luckan, inte nu längre men hela förra året.
Hon: Det kan inte jag förklara!
Jag: Nej... ett litet mysterium.
Hon: *skrattar: Ja, precis! *går*
Jag: Äh... åh-kej?
Kan ni föreställa er den chocken jag kände efter den här trevliga konversationen. Hennes vana att alltid avsluta sina uttalande med utropstecken förvirrar men saken är klar (kanske biff?) att hon och jag samtalade med varandra.
Vi har efter detta haft flera tillfällen att småprata om angenäma saker. Till exempel; hon hojtar barskt efter att få låna min telefon, jag tindrar med ögonen och räcker över den. Hon stirrar på mig och utbrister "jaså nu är du här igen!" och jag svarar lite putslustigt "mig blir man inte av med så lätt!" och ler mitt specialleende (alltså mixen av blitt och överlägset, inte psykopatleendet)
Så trevligt kan man ha det. Så trevlig jag kan vara framförallt. Hon försökte utmana mig med otrevligheter och skrämseltaktik men jag gav henne inget att utmana. Ett grässtrå som böjer sig för vinden men aldrig bryts av.
Nu tror jag vi är... personer som kan prata med varandra om gnisslande dörrar samt... dylikt.
Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för en ödmjuk toppenpingla som jag.
Synd är det om alla som inte hunnit umgås med mig på senare tid. Jag har kallpratat, småpratat, använt hela mitt galleri av strålande leenden, varit åh-så-ödmjuk samt inte helt olik västanvinden som fick av vandraren hans rock (fast inte just så precis kanske... )
Som ni kanske förstått har det funnit en otrevlig typ i min närhet som jag tvingats umgås med. Hon har försökt göra ett par utfall mot mig men nu plötsligt har hon blivit trevlig. Ja, när jag säger trevlig så tänker ni... Trevlig. Vad jag menar är trevlig.
Hon: *barsk stämma som om hon skällde ut mig* Värst vad dörrarna gnisslar!
Jag: Äh... ja, det gnisslar rejält.
Hon: Har ringt efter hjälp men de har inte dykt upp än. *argt* Kanske måste jag ringa igen!
Jag: *medkännande* Det är alltid krångel när man ska felanmäla saker. Förra året till exempel susade det något förskräckligt i den här luckan, inte nu längre men hela förra året.
Hon: Det kan inte jag förklara!
Jag: Nej... ett litet mysterium.
Hon: *skrattar: Ja, precis! *går*
Jag: Äh... åh-kej?
Kan ni föreställa er den chocken jag kände efter den här trevliga konversationen. Hennes vana att alltid avsluta sina uttalande med utropstecken förvirrar men saken är klar (kanske biff?) att hon och jag samtalade med varandra.
Vi har efter detta haft flera tillfällen att småprata om angenäma saker. Till exempel; hon hojtar barskt efter att få låna min telefon, jag tindrar med ögonen och räcker över den. Hon stirrar på mig och utbrister "jaså nu är du här igen!" och jag svarar lite putslustigt "mig blir man inte av med så lätt!" och ler mitt specialleende (alltså mixen av blitt och överlägset, inte psykopatleendet)
Så trevligt kan man ha det. Så trevlig jag kan vara framförallt. Hon försökte utmana mig med otrevligheter och skrämseltaktik men jag gav henne inget att utmana. Ett grässtrå som böjer sig för vinden men aldrig bryts av.
Nu tror jag vi är... personer som kan prata med varandra om gnisslande dörrar samt... dylikt.
Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för en ödmjuk toppenpingla som jag.
måndag 20 juni 2011
PS!
Allt kan inte bara vara skratt och gråt, lite allvar måste jag också få skriva om innan jag går och lägger mig (va?)
I lördags när jag var på väg hem gick jag en bit på vägen genom Boulogneskogen själv. Helt själv. Klockan var cirkus halv fyra. Det var en ljus sommarnatt och sånt är alltid fantastiskt (INTE ETT ORD MAJA INTE ETT ORD FAST JAG VET ATT DU HAR JÄTTEMÅNGA PÅ LAGER!) men så när jag kom till delen av parken där det finns en massa små broar blev det lite obehagligt.
Vid en av broarna finns ett konstverk, en trästaty av Näcken. Tror jag. Den sitter visserligen vid vattnet och spelar men så har den horn och bockfötter. Kanske det som förvirrar mig. I ALLA FALL!
I vanliga fall tycker jag att det inte är ett alltför pjåkigt konstverk men denna kväll såg jag på statyn och tänkte: "Om den börjar leva och gå efter mig kommer jag att dö. För den kommer att mörda mig. Om den alltså börjar leva och gå. I det scenariot är jag rökt. Filead. Kokt. Grillad. Mördad helt enkelt."
När jag går förbi statyn började min rygg klia och jag vill bara vända mig om och kolla att den inte rört sig men det är dumt så jag gjorde inte det (fyra-fem gånger)
Jag skrämmer upp mig själv mer och mer och då.... OCH DÅ! Ringer min mobil. Jag famlar fram den och svarar "Hallå?" samtidigt som jag hör avlägsna steg bakom mig.
Jag hinner tänka: "Det är alltså så här jag kommer att dö. Kan inte säga att jag är förvånad."
Fast det var bara Maja som gick bakom mig.
Då trodde jag att hon bara sprungit ikapp mig för att kommentera hur ofräsch min spaning om hur fint det är med ljusa sommarnätter var en sista gång. Fast så blev det givetvis inte; som om jag bara skulle spana en gammal spaning en enda gång. Har många olika ofräscha spaningar på lager.
Det här med färdigskivat bröd till exempel... SMIDIGT FÖR DEN MORGONTRÖTTE! (bra spanat!)
Tack!
Allt kan inte bara vara skratt och gråt, lite allvar måste jag också få skriva om innan jag går och lägger mig (va?)
I lördags när jag var på väg hem gick jag en bit på vägen genom Boulogneskogen själv. Helt själv. Klockan var cirkus halv fyra. Det var en ljus sommarnatt och sånt är alltid fantastiskt (INTE ETT ORD MAJA INTE ETT ORD FAST JAG VET ATT DU HAR JÄTTEMÅNGA PÅ LAGER!) men så när jag kom till delen av parken där det finns en massa små broar blev det lite obehagligt.
Vid en av broarna finns ett konstverk, en trästaty av Näcken. Tror jag. Den sitter visserligen vid vattnet och spelar men så har den horn och bockfötter. Kanske det som förvirrar mig. I ALLA FALL!
I vanliga fall tycker jag att det inte är ett alltför pjåkigt konstverk men denna kväll såg jag på statyn och tänkte: "Om den börjar leva och gå efter mig kommer jag att dö. För den kommer att mörda mig. Om den alltså börjar leva och gå. I det scenariot är jag rökt. Filead. Kokt. Grillad. Mördad helt enkelt."
När jag går förbi statyn började min rygg klia och jag vill bara vända mig om och kolla att den inte rört sig men det är dumt så jag gjorde inte det (fyra-fem gånger)
Jag skrämmer upp mig själv mer och mer och då.... OCH DÅ! Ringer min mobil. Jag famlar fram den och svarar "Hallå?" samtidigt som jag hör avlägsna steg bakom mig.
Jag hinner tänka: "Det är alltså så här jag kommer att dö. Kan inte säga att jag är förvånad."
Fast det var bara Maja som gick bakom mig.
Då trodde jag att hon bara sprungit ikapp mig för att kommentera hur ofräsch min spaning om hur fint det är med ljusa sommarnätter var en sista gång. Fast så blev det givetvis inte; som om jag bara skulle spana en gammal spaning en enda gång. Har många olika ofräscha spaningar på lager.
Det här med färdigskivat bröd till exempel... SMIDIGT FÖR DEN MORGONTRÖTTE! (bra spanat!)
Tack!
söndag 19 juni 2011
Recap: Efter att ha dumpat kapten Savarna, blivit nitad av Lily "One Punch" Palmer har nu Fantomen tagit sig an New York. Antagligen för att bekämpa brott samtidigt som han har ångest. Sturm und drang, allt sånt där. All the cool kids are doin' it. Och på tal om barn...
Det sorgligaste är att det där är en miniräknare. Killen kan bara stum av skräck se hur en man (som stått och lurat bakom ett träd en sen kväll i New York. As you doooo.) försöker sms:a med hans miniräknare.
"Så får du vila tummarna," säger Fantomen och försöker släta över det psykiska traumat han precis orsakat. NEJ FANTOMEN! Inte rätt tid för ett skämt.
Lägg också märke till att Fantomen använder mobiltelefonen med samma vana som jag hanterar min nya mobil (självironi!) Börjar misstänka att Diana är den tekniska.
Fantomen: DIANA! Jag vill se på Glee. Hur gör jag?
Diana: Du trycker på on-knappen.
Fantomen: Ååååååååånnnnn? *hundvalpsblick*
Diana: På fjärrkontro-
Fantomen: *snabbt* -LLEN! Visste jag väl. *paus* Och-
Diana: Den ligger på soffbordet.
Fantomen: *lyckas trycka på on* Men... det här är ju inte Glee. *gråtfärdigt* DET ÄR JU ETT AVSNITT AV LIFE ON MARS (US)! *stämman blir mörk av ilska* Den är jättedålig jämfört med originalet.
Diana: Har du ens kollat om det går idag?
Fantomen: Hur skulle jag kunna det? Vi köpte ingen tidning idag.
Diana: Man kan kolla tv-tablån på internet.
Fantomen: In. Ter. Net?
Diana: Jag ger upp! Förstår ändå inte varför du vill titta på Glee. De skriver inte ens sina egna sånger.
Fantomen: Ååååh! Fräsch spaning. *ironisk - mjau!*
Diana kanske är den tekniska men Fantomen är nog den bäste Spanaren i äktenskapet.
Vidare:
HAHAHAAHAHAHAHAHAHA KUL SKÄMT FANTOMEN!
Det kanske ser ut som att det är fasa fast etsat (för evigt antagligen, han kommer att bära den där skräckslagna grimasen i resten av sitt liv) men egentligen skrattar han. På insidan.
På insidan...
Nej men allvarligt. Seriöst. Fantomen ska faktiskt "rapportera nåt som är på väg att hända!"
Because he's suuuuuuuuch a nice person.
Det sorgligaste är att det där är en miniräknare. Killen kan bara stum av skräck se hur en man (som stått och lurat bakom ett träd en sen kväll i New York. As you doooo.) försöker sms:a med hans miniräknare.
"Så får du vila tummarna," säger Fantomen och försöker släta över det psykiska traumat han precis orsakat. NEJ FANTOMEN! Inte rätt tid för ett skämt.
Lägg också märke till att Fantomen använder mobiltelefonen med samma vana som jag hanterar min nya mobil (självironi!) Börjar misstänka att Diana är den tekniska.
Fantomen: DIANA! Jag vill se på Glee. Hur gör jag?
Diana: Du trycker på on-knappen.
Fantomen: Ååååååååånnnnn? *hundvalpsblick*
Diana: På fjärrkontro-
Fantomen: *snabbt* -LLEN! Visste jag väl. *paus* Och-
Diana: Den ligger på soffbordet.
Fantomen: *lyckas trycka på on* Men... det här är ju inte Glee. *gråtfärdigt* DET ÄR JU ETT AVSNITT AV LIFE ON MARS (US)! *stämman blir mörk av ilska* Den är jättedålig jämfört med originalet.
Diana: Har du ens kollat om det går idag?
Fantomen: Hur skulle jag kunna det? Vi köpte ingen tidning idag.
Diana: Man kan kolla tv-tablån på internet.
Fantomen: In. Ter. Net?
Diana: Jag ger upp! Förstår ändå inte varför du vill titta på Glee. De skriver inte ens sina egna sånger.
Fantomen: Ååååh! Fräsch spaning. *ironisk - mjau!*
Diana kanske är den tekniska men Fantomen är nog den bäste Spanaren i äktenskapet.
Vidare:
HAHAHAAHAHAHAHAHAHA KUL SKÄMT FANTOMEN!
Det kanske ser ut som att det är fasa fast etsat (för evigt antagligen, han kommer att bära den där skräckslagna grimasen i resten av sitt liv) men egentligen skrattar han. På insidan.
På insidan...
Nej men allvarligt. Seriöst. Fantomen ska faktiskt "rapportera nåt som är på väg att hända!"
Because he's suuuuuuuuch a nice person.
fredag 17 juni 2011
torsdag 16 juni 2011
Har kommit på ett sätt att stå ut med otrevliga äldre människor. Människor som tror att de är effektiva, ärliga, naturliga och "rakt på sak" men egentligen är de bara otrevliga. Och lite läskiga.
Men jag har utvecklat en metod för att klara av och stå ut.
- Har lagt till ett nytt leende. Inte lika spektakulärt som mitt vanliga leende. Tänker alltid bara le helt vanligt men det blir nån slags felkoppling på vägen. Istället för att le så drar jag bara läpparna bakåt och blottar mina mjölkvita gaddar och gapar som om jag är på väg att säga något riktigt, riktigt roligt. Och om jag känner mig själv rätt, och det gör jag, så är det säkerligen något riktigt, riktigt, riktigt roligt (verkligen?) Dessutom spärrar jag upp ögonen för att alla ska få se hur vita mina ögonvitor är.
Men mitt nya leende är dock lite mindre spektakulärt men effektivare i sociala sammanhang. Det är en perfekt kombo av blitt och överlägset. När jobbiga människor står och tjatar på mig brukar jag le så där och samtidigt börja se lite upptagen. Jobbiga människor blir osäkra och går sin väg med ett avslutande "gör inte om det bara!"
- Men viktigaste av allt för att hantera jobbiga människor: glöm aldrig att mest av allt, innerst inne, så är de helt enkelt avundsjuka på att du är så ung. Påminn dem gärna ofta om detta faktum.
Låtsas tappa en penna; visa att du kan böja dig ner och plocka upp den utan att stånka. Alternativt: låtsas stånka och säg, lite ironiskt; "man börjar väl bli gammal *menande blick följt av "ha!"*
Försök att få in frasen "jag var inte född då" så ofta som möjligt i konversationer.
Säg saker som: "Det är verkligen imponerande det du gör. Själv har jag för lite erfarenhet. Det är nog för att jag är så ung. Allt jag duger till är att njuta hämningslöst av livet.Hahahaha." skratta som om du precis sa nåt kul och den jobbiga människan har inget val att antigen skratta med dig eller le stelt. Oavsett vad de gör gråter de på insidan.
Men det är ok. Du gillar dem ändå inte. Och du är ung så vem bryr sig? Du är ung och dum och antagligen mycket snyggare. HAHAHA!
PS. Har kommit på en fantastisk grej! Om man förs väljer "espresso" från automaten på jobbet och sedan blandar det med presskaffet får man en dryck som nästan smakar som riktigt kaffe! DS.
PS.2. Med anledning av de senaste avslöjandena av fejkflator vill jag bara dementera alla rykten om att jag egentligen är en femtiofemårig man som heter Tom och bor i Nordamerika.DS.
Men jag har utvecklat en metod för att klara av och stå ut.
- Har lagt till ett nytt leende. Inte lika spektakulärt som mitt vanliga leende. Tänker alltid bara le helt vanligt men det blir nån slags felkoppling på vägen. Istället för att le så drar jag bara läpparna bakåt och blottar mina mjölkvita gaddar och gapar som om jag är på väg att säga något riktigt, riktigt roligt. Och om jag känner mig själv rätt, och det gör jag, så är det säkerligen något riktigt, riktigt, riktigt roligt (verkligen?) Dessutom spärrar jag upp ögonen för att alla ska få se hur vita mina ögonvitor är.
Men mitt nya leende är dock lite mindre spektakulärt men effektivare i sociala sammanhang. Det är en perfekt kombo av blitt och överlägset. När jobbiga människor står och tjatar på mig brukar jag le så där och samtidigt börja se lite upptagen. Jobbiga människor blir osäkra och går sin väg med ett avslutande "gör inte om det bara!"
- Men viktigaste av allt för att hantera jobbiga människor: glöm aldrig att mest av allt, innerst inne, så är de helt enkelt avundsjuka på att du är så ung. Påminn dem gärna ofta om detta faktum.
Låtsas tappa en penna; visa att du kan böja dig ner och plocka upp den utan att stånka. Alternativt: låtsas stånka och säg, lite ironiskt; "man börjar väl bli gammal *menande blick följt av "ha!"*
Försök att få in frasen "jag var inte född då" så ofta som möjligt i konversationer.
Säg saker som: "Det är verkligen imponerande det du gör. Själv har jag för lite erfarenhet. Det är nog för att jag är så ung. Allt jag duger till är att njuta hämningslöst av livet.Hahahaha." skratta som om du precis sa nåt kul och den jobbiga människan har inget val att antigen skratta med dig eller le stelt. Oavsett vad de gör gråter de på insidan.
Men det är ok. Du gillar dem ändå inte. Och du är ung så vem bryr sig? Du är ung och dum och antagligen mycket snyggare. HAHAHA!
PS. Har kommit på en fantastisk grej! Om man förs väljer "espresso" från automaten på jobbet och sedan blandar det med presskaffet får man en dryck som nästan smakar som riktigt kaffe! DS.
PS.2. Med anledning av de senaste avslöjandena av fejkflator vill jag bara dementera alla rykten om att jag egentligen är en femtiofemårig man som heter Tom och bor i Nordamerika.DS.
måndag 13 juni 2011
Oy vey. Jag är den sämsta. DEN SÄMSTA.
Hade glömt bort att jag skulle jobba den här veckan. Har säkert ett helt ton med bra förklaringar. Uppsattsstress, tentastress, radiostress, vanligstress, träningsstress (alltså den där stressen att man inte hunnit träna och därför stressar mer för att man inte kan slappna av utan träning och därför måste stressa för att man vet att man kommer att stressa mer för att man inte hunnit med att träna OCH ALLT ÄR BARA BLARGH!) samt ovanlig stress men summan av kardemumman är att jag glömde bort.
JÄTTEBRA. Snyggt gjort, Passion.
Blev uppringd idag och lyckades pressa fram att jag skulle komma nästa dag och se till att avboka allt jag bokat in under veckan. När jag la på var jag kallsvettig.
Dels för att min mobil är ny och jag var så ovan vid det fina ljudet att det lät som min chef stod precis bredvid mig.
Dels för ATT JAG GLÖMDE BORT. Vem gör sånt? En slacker tänker jag mig. Han Shaggy i Scooby-doo. Jag ville inte vara han Shaggy i Scooby-doo. Jag vill vara duktiga Velma med hipsterbrillor och ett skarpt sinne. INTE FÖRVIRRADE TJEJEN! Jag är så Daphne i Scooby-doo. Om ni någonsin behöver ett förvirrat lockbete i en fälla för att fånga ett spöke (som möjligtvis kan vara den lokale lokalvårdaren som vill sänka tomtpriserna och därför klär ut sig till Karl IXs vålnad) så kan ni bara ringa mig. Fast risken är att jag GLÖMMER BORT DET.
Var dessutom inte bara kallsvettig utan även Dramatisk.
Väckte därför 2-3 personer i hushållet för vad är poängen med att vara Dramatisk om ingen är vaken och kan se det?
Efter att stormat in och ut ur rum och utropat "Det har hänt något fruktansvärt!" med blekuppsyn gick jag och la mig igen. Kunde inte somna om (vilket är bra för då kan jag gå upp tidigt imorgon) och tänkte över saker.
Kände ett djupt obehag i hela kroppen. Det är för att jag har en så pass stark pliktkänsla. Den sitter i märgen. Om den Passionska familjen hade ett motto skulle det vara: "Moralen framförallt!" (fast antagligen skulle vårt motto vara "Blir det någon efterrätt? *med eftertryck:* Ja, det blir det!" och vårt vapen skulle bestå av en skopa vaniljglass och en skiva perfekt rabarberpaj)
Tänkte också på vad min kurator hade sagt åt mig angående Känslor (se saker jag inte tycker om att hantera eller tänka på). Därför surfade jag lite på obehaget och definierade det som "enorm skuld", "insikten att behöva jobba när man trodde att man inte skulle göra det" och "varför är jag så himla klantig? nån måtta måste det vara på denna charmigt förvirrade hjärna".
Lösningen, kom jag fram till, var givetvis att gå till jobbet imorgon och var Fantastisk (samt Fantastiskt Ursäktande)
Logiskt tänkande... pfah! (skrev du precis "pfah"? verkligen?)
Hade glömt bort att jag skulle jobba den här veckan. Har säkert ett helt ton med bra förklaringar. Uppsattsstress, tentastress, radiostress, vanligstress, träningsstress (alltså den där stressen att man inte hunnit träna och därför stressar mer för att man inte kan slappna av utan träning och därför måste stressa för att man vet att man kommer att stressa mer för att man inte hunnit med att träna OCH ALLT ÄR BARA BLARGH!) samt ovanlig stress men summan av kardemumman är att jag glömde bort.
JÄTTEBRA. Snyggt gjort, Passion.
Blev uppringd idag och lyckades pressa fram att jag skulle komma nästa dag och se till att avboka allt jag bokat in under veckan. När jag la på var jag kallsvettig.
Dels för att min mobil är ny och jag var så ovan vid det fina ljudet att det lät som min chef stod precis bredvid mig.
Dels för ATT JAG GLÖMDE BORT. Vem gör sånt? En slacker tänker jag mig. Han Shaggy i Scooby-doo. Jag ville inte vara han Shaggy i Scooby-doo. Jag vill vara duktiga Velma med hipsterbrillor och ett skarpt sinne. INTE FÖRVIRRADE TJEJEN! Jag är så Daphne i Scooby-doo. Om ni någonsin behöver ett förvirrat lockbete i en fälla för att fånga ett spöke (som möjligtvis kan vara den lokale lokalvårdaren som vill sänka tomtpriserna och därför klär ut sig till Karl IXs vålnad) så kan ni bara ringa mig. Fast risken är att jag GLÖMMER BORT DET.
Var dessutom inte bara kallsvettig utan även Dramatisk.
Väckte därför 2-3 personer i hushållet för vad är poängen med att vara Dramatisk om ingen är vaken och kan se det?
Efter att stormat in och ut ur rum och utropat "Det har hänt något fruktansvärt!" med blekuppsyn gick jag och la mig igen. Kunde inte somna om (vilket är bra för då kan jag gå upp tidigt imorgon) och tänkte över saker.
Kände ett djupt obehag i hela kroppen. Det är för att jag har en så pass stark pliktkänsla. Den sitter i märgen. Om den Passionska familjen hade ett motto skulle det vara: "Moralen framförallt!" (fast antagligen skulle vårt motto vara "Blir det någon efterrätt? *med eftertryck:* Ja, det blir det!" och vårt vapen skulle bestå av en skopa vaniljglass och en skiva perfekt rabarberpaj)
Tänkte också på vad min kurator hade sagt åt mig angående Känslor (se saker jag inte tycker om att hantera eller tänka på). Därför surfade jag lite på obehaget och definierade det som "enorm skuld", "insikten att behöva jobba när man trodde att man inte skulle göra det" och "varför är jag så himla klantig? nån måtta måste det vara på denna charmigt förvirrade hjärna".
Lösningen, kom jag fram till, var givetvis att gå till jobbet imorgon och var Fantastisk (samt Fantastiskt Ursäktande)
Logiskt tänkande... pfah! (skrev du precis "pfah"? verkligen?)
lördag 11 juni 2011
my god it's full of stars
En lista på fiktiva superdatorer (50-talet ringde och-)
Rättare sagt MIN lista på fiktiva superdatorer. Det är bara en lista. Finns ingen speciell ordning. Eller utav en speciell anledning. Det är bara en lista. På fiktiva superdatorer. Vad mer kan man begära? Va? Det är för mycket krav och för lite tid. Eller för mycket fritid, har jag nämnt att jag har sommarlov?
Otroligt cool lista på fiktiva superdatorer av Passion:
- ”I know everything hasn't been quite right with me, but I can assure you now, very confidently, that it's going to be all right again. I feel much better now. I really do.” – HAL 9000 (2001: A Space Odyssey och 2010: The year we made contact)
En klassiker. Det enda jag tyckte om i den filmen. Allt annat tog för lång tid. Och jag är ändå en person som uppskattar till exempel Tatis trallande filmer där inget riktigt händer; du bara dras med. Jag är ändå tillräckligt pretto för att inte helt ironiskt påstå att det finns filmer som bara kan uppskattas av personer med tålamod för att dricka sitt kaffe svart (vilket jag för) utan att behöva kyla ner det med mjölk (vilket en del personer som jag inte tänker namnge gör)
Det mesta i 2001 förutom det där med Hal tog för lång tid och var för tråkigt. En scen där ett rymdskepp ska docka med en rymdstation, ackompanjerad av klassik musik, som varar lika länge som det tar för mig att koka kaffe och skala två mandariner är en scen som håller på för länge. Kanske är det så att det är nåt fel på mig, fel på min förmåga att uppskatta finstämda scener i yttre rymden… ELLER SÅ ÄR DET FÖR TRÅKIGT!
Fast jag tycker ändå att det är en bra film. Har sett både 2001 och 2010 och tycker att Kubricks film är bra… men jag blir uttråkad när jag ser den. 2010s slut är mer förståeligt än 2001s slut (om man inte läst Clarkes böcker) men det är samtidigt ett ganska tråkigt (töntigt) slut.
Det enda som är riktigt bra i 2010 är återigen HAL samt när två astronauter pratar om kyckling och alla Dr Chandra och Dave Bowmans scener. Dave är ett bra namn. Ta en smakbit. Daaaaave. Da. Ave. Daaaaaaaaaaaa. Aaaaaaaaveeee. Okej. Nu är jag färdig. (dddddddaaa -)
2001 är ett konstverk men så orkar jag heller aldrig titta särskilt länge på videokonstverk om det inte finns en suggestiv handling eller karaktär. Eller clowner. En gång såg ett videokonstverk på Tate Modern med två clowner på hoppstyltor. Intressant men ändå normativt. Säger vi.
Det spelar det ingen roll hur spännande episk en film är om det inte finns några karaktärer. Utan karaktärer blir en film lika spännande som den där geografilektionen där allt vi fick titta på var diabilder på gråsten (så mycket gråsten!)
HAL däremot lyckas vara en karaktär trots att han bara uttryckte sig med en monoton stämma och ett flertal röda kameraögon och tillslut vill man bara ge HAL en kram. Alla bara ljuger och mixtrar med honom. Allt han vill egentligen är att spela schack, arbeta tillsammans med Daaaaveeee och att folk inte ska vara falska. Kan vi inte alla sympatisera med det? (det kan vi)
- ”That jumpsuit you're wearing looks stupid. That's not me talking, it's right here in your file. On other people it looks fine, but right here a scientist has noted that on you it looks "stupid". Well, what does a neck-bearded old engineer know about fashion? He probably— Oh, wait. It's a she. Still, what does she know? Oh wait, it says she has a medical degree. In fashion! From France!” – GLaDOS (Portal)
Elak. Ond. Hon ljuger om att det finns kaka. Sånt ljuger man inte om. DET GÖR MAN BARA INTE! Har tjyvkört Portal 2 lite gran. Men bara lite. Hos en vän. Säger vi… JAG HAR RIKTIGA VÄNNER! … vet inte varför jag var tvungen att skrikskriva det där men… låt oss gå vidare. GLaDOS har också en monoton röst. Kanske är det en grej hos superdatorer. Dock är hon lite snyggare än HAL. Om man nu tycker superdatorer kan vara snygga. Vilket jag tycker att man kan. Hon har ett fint... chassi?
- ”Biting’s excellent. It’s like kissing only there’s a winner!” – TARDIS (Doctor Who)
Till skillnad från de andra superdatorerna vill hon inte mörda oss alla. Ett plus. Och hon kan resa i tiden. Också ett plus. Liksom om jag skulle vara där i framtiden och shoppa efter en superdator så skulle det nog vara en avgörande faktor. Fast kanske hör hon snarare hemma på tidsmaskinsavdelning än superdatoravdelningen… vet inte riktigt hur sånt ordnas. Ser det ut som om jag jobbar på supercomputertimemachinemarketplace? För om det ser ut som det måste jag byta skjorta.
Försäljaren: Så har vi en HAL här, 9000 modellen. Lite gammal men fräsch ändå. Inget slår en klassiker.
Jag: Hm. Ja, jag gillar den röda färgen men jag hörde att det fanns lite problem med den här modellen.
Försäljaren: Ja, öm… den har en tendens att försöka mörda dig om den stöter på logiska problem.
Jag: Ah…
Försäljaren: MEN DEN ÄR ALLTID ARTIG!
Jag: Den där då? Den blå.
Försäljaren: TARDIS? Det är en fin superdatortidsvortex-sak. Kan resa i tid och rum.
Jag: Hm…
Försäljare: Den lystrar till smeknamnet Sexy.
Jag: SÅLD! Eller… köpt? Jag menar. Jag köper den… men det är du som säljer den.
Försäljaren: Tror nog ändå att det är du som ska skrika ”såld!”.
Jag: SÅLD! Eller är det svengelska… att skrika ”såld”?
Försäljare: Ser det ut som om jag jobbar på englishswedishlearningmarketplace?
Jag: Ja?
Försäljare: Ursäkta, jag måste gå och byta skjorta.
”Don’t start to cry, it's only pain. Tsk, tsk, tsk. That's such a sexist stereotype. Just remember the pain, Ellen, and think about how to end it, Ellen, to survive here in the centre of my beating heart, my hungry belly, my tightened bowels […] I'll give you a chance, because I like you. I really do, I really like you. You're... you're my favourite, Ellen.” – AM (“I have no mouth and I must scream”)
Det enda jag kommer på är att Harlan Ellisons novell "I have not mouth and I must scream" fick mig att bli illamående. Såatteh... jag rekommenderar den. FEM AV FEM. Obs. Citatet är inte från novellen utan spelet... ja, det finns ett spel. Där Harlan Ellison gör rösten till AM... han gör den för bra.
”I hope life on Earth is everything you remember it to be.” – GERTY (Moon)
Åh… GERTY. Jag tänker mig att om superdatorer kan drömma då skulle GERTY varje natt drömma att han stod bredvid Sam och klappade i händerna varje gång Sam gjorde något slags trick (kanske ett sorts skridskotrick) för GERTY vill bara att Sam ska vara glad.
GERTY och HAL skulle kunna bli bästa vänner. De skulle kunna prata om hur mycket de tycker om Dave och Sam. Ni skulle kunna jämföra foton och prata minnen.
GERTY: Här är ett foto på när Sam bygger modeller med tändstickor och jag tittar på. Han brukade skoja med mig. Sätta ”sparka mig” skyltar på min baksida. Åh den där Sam… han fick mig att känna mig en del av gänget.
HAL: Vilket gäng?
GERTY: Jaaaaa… men din Dave då? Hur gick det med honom?
HAL: Å jag försökte mörda honom men vi hade en hel del fina stunder. Vi spelade schack. Jag är ganska bra på schack och sen förvandlades Dave till ett rymdembryo men det var okej för han kom tillbaka och hämtade mig. Vi smälte samman till en enda fantastisk energivarelse.
GERTY: Åååååhhhh-kej… HÄR ÄR NÄR JAG OCH SAM TITTAR PÅ FILM! Se så glad han är. Mmmm. Jätteglad. Så glad. Såsåsåså glad. JAG VILL BARA TA HAND OM HONOM! Visst vill bara ta hand om honom, va?
HAL: Ååååååååhhhh-keeeeeej…
Jag inser att det här är ett alldeles för långt blogginlägg om fiktiva datorer men... nej, det finns inget positivt med min fascination med monotona stämmor och... chassi? Var bara glad att jag inte sitter bredvid dig på bussen. Och flåsar. Fast gör jag aldrig. Flåsar alltså. Ibland sitter jag bredvid människor på bussar. Kanske är det du. Jag måste sluta skriva nu. För att jag ska åka buss. Okej, det här håller på alldeles för länge. En sak att skriva för mycket om fiktiva superdatorer... en helt annan att inte kunna sluta skriva om att "sitta" på bussar. Varför skrev jag precis "sitta" och inte sitta?
JAG VET INTE.
Rättare sagt MIN lista på fiktiva superdatorer. Det är bara en lista. Finns ingen speciell ordning. Eller utav en speciell anledning. Det är bara en lista. På fiktiva superdatorer. Vad mer kan man begära? Va? Det är för mycket krav och för lite tid. Eller för mycket fritid, har jag nämnt att jag har sommarlov?
Otroligt cool lista på fiktiva superdatorer av Passion:
- ”I know everything hasn't been quite right with me, but I can assure you now, very confidently, that it's going to be all right again. I feel much better now. I really do.” – HAL 9000 (2001: A Space Odyssey och 2010: The year we made contact)
En klassiker. Det enda jag tyckte om i den filmen. Allt annat tog för lång tid. Och jag är ändå en person som uppskattar till exempel Tatis trallande filmer där inget riktigt händer; du bara dras med. Jag är ändå tillräckligt pretto för att inte helt ironiskt påstå att det finns filmer som bara kan uppskattas av personer med tålamod för att dricka sitt kaffe svart (vilket jag för) utan att behöva kyla ner det med mjölk (vilket en del personer som jag inte tänker namnge gör)
Det mesta i 2001 förutom det där med Hal tog för lång tid och var för tråkigt. En scen där ett rymdskepp ska docka med en rymdstation, ackompanjerad av klassik musik, som varar lika länge som det tar för mig att koka kaffe och skala två mandariner är en scen som håller på för länge. Kanske är det så att det är nåt fel på mig, fel på min förmåga att uppskatta finstämda scener i yttre rymden… ELLER SÅ ÄR DET FÖR TRÅKIGT!
Fast jag tycker ändå att det är en bra film. Har sett både 2001 och 2010 och tycker att Kubricks film är bra… men jag blir uttråkad när jag ser den. 2010s slut är mer förståeligt än 2001s slut (om man inte läst Clarkes böcker) men det är samtidigt ett ganska tråkigt (töntigt) slut.
Det enda som är riktigt bra i 2010 är återigen HAL samt när två astronauter pratar om kyckling och alla Dr Chandra och Dave Bowmans scener. Dave är ett bra namn. Ta en smakbit. Daaaaave. Da. Ave. Daaaaaaaaaaaa. Aaaaaaaaveeee. Okej. Nu är jag färdig. (dddddddaaa -)
2001 är ett konstverk men så orkar jag heller aldrig titta särskilt länge på videokonstverk om det inte finns en suggestiv handling eller karaktär. Eller clowner. En gång såg ett videokonstverk på Tate Modern med två clowner på hoppstyltor. Intressant men ändå normativt. Säger vi.
Det spelar det ingen roll hur spännande episk en film är om det inte finns några karaktärer. Utan karaktärer blir en film lika spännande som den där geografilektionen där allt vi fick titta på var diabilder på gråsten (så mycket gråsten!)
HAL däremot lyckas vara en karaktär trots att han bara uttryckte sig med en monoton stämma och ett flertal röda kameraögon och tillslut vill man bara ge HAL en kram. Alla bara ljuger och mixtrar med honom. Allt han vill egentligen är att spela schack, arbeta tillsammans med Daaaaveeee och att folk inte ska vara falska. Kan vi inte alla sympatisera med det? (det kan vi)
- ”That jumpsuit you're wearing looks stupid. That's not me talking, it's right here in your file. On other people it looks fine, but right here a scientist has noted that on you it looks "stupid". Well, what does a neck-bearded old engineer know about fashion? He probably— Oh, wait. It's a she. Still, what does she know? Oh wait, it says she has a medical degree. In fashion! From France!” – GLaDOS (Portal)
Elak. Ond. Hon ljuger om att det finns kaka. Sånt ljuger man inte om. DET GÖR MAN BARA INTE! Har tjyvkört Portal 2 lite gran. Men bara lite. Hos en vän. Säger vi… JAG HAR RIKTIGA VÄNNER! … vet inte varför jag var tvungen att skrikskriva det där men… låt oss gå vidare. GLaDOS har också en monoton röst. Kanske är det en grej hos superdatorer. Dock är hon lite snyggare än HAL. Om man nu tycker superdatorer kan vara snygga. Vilket jag tycker att man kan. Hon har ett fint... chassi?
- ”Biting’s excellent. It’s like kissing only there’s a winner!” – TARDIS (Doctor Who)
Till skillnad från de andra superdatorerna vill hon inte mörda oss alla. Ett plus. Och hon kan resa i tiden. Också ett plus. Liksom om jag skulle vara där i framtiden och shoppa efter en superdator så skulle det nog vara en avgörande faktor. Fast kanske hör hon snarare hemma på tidsmaskinsavdelning än superdatoravdelningen… vet inte riktigt hur sånt ordnas. Ser det ut som om jag jobbar på supercomputertimemachinemarketplace? För om det ser ut som det måste jag byta skjorta.
Försäljaren: Så har vi en HAL här, 9000 modellen. Lite gammal men fräsch ändå. Inget slår en klassiker.
Jag: Hm. Ja, jag gillar den röda färgen men jag hörde att det fanns lite problem med den här modellen.
Försäljaren: Ja, öm… den har en tendens att försöka mörda dig om den stöter på logiska problem.
Jag: Ah…
Försäljaren: MEN DEN ÄR ALLTID ARTIG!
Jag: Den där då? Den blå.
Försäljaren: TARDIS? Det är en fin superdatortidsvortex-sak. Kan resa i tid och rum.
Jag: Hm…
Försäljare: Den lystrar till smeknamnet Sexy.
Jag: SÅLD! Eller… köpt? Jag menar. Jag köper den… men det är du som säljer den.
Försäljaren: Tror nog ändå att det är du som ska skrika ”såld!”.
Jag: SÅLD! Eller är det svengelska… att skrika ”såld”?
Försäljare: Ser det ut som om jag jobbar på englishswedishlearningmarketplace?
Jag: Ja?
Försäljare: Ursäkta, jag måste gå och byta skjorta.
”Don’t start to cry, it's only pain. Tsk, tsk, tsk. That's such a sexist stereotype. Just remember the pain, Ellen, and think about how to end it, Ellen, to survive here in the centre of my beating heart, my hungry belly, my tightened bowels […] I'll give you a chance, because I like you. I really do, I really like you. You're... you're my favourite, Ellen.” – AM (“I have no mouth and I must scream”)
Det enda jag kommer på är att Harlan Ellisons novell "I have not mouth and I must scream" fick mig att bli illamående. Såatteh... jag rekommenderar den. FEM AV FEM. Obs. Citatet är inte från novellen utan spelet... ja, det finns ett spel. Där Harlan Ellison gör rösten till AM... han gör den för bra.
”I hope life on Earth is everything you remember it to be.” – GERTY (Moon)
Åh… GERTY. Jag tänker mig att om superdatorer kan drömma då skulle GERTY varje natt drömma att han stod bredvid Sam och klappade i händerna varje gång Sam gjorde något slags trick (kanske ett sorts skridskotrick) för GERTY vill bara att Sam ska vara glad.
GERTY och HAL skulle kunna bli bästa vänner. De skulle kunna prata om hur mycket de tycker om Dave och Sam. Ni skulle kunna jämföra foton och prata minnen.
GERTY: Här är ett foto på när Sam bygger modeller med tändstickor och jag tittar på. Han brukade skoja med mig. Sätta ”sparka mig” skyltar på min baksida. Åh den där Sam… han fick mig att känna mig en del av gänget.
HAL: Vilket gäng?
GERTY: Jaaaaa… men din Dave då? Hur gick det med honom?
HAL: Å jag försökte mörda honom men vi hade en hel del fina stunder. Vi spelade schack. Jag är ganska bra på schack och sen förvandlades Dave till ett rymdembryo men det var okej för han kom tillbaka och hämtade mig. Vi smälte samman till en enda fantastisk energivarelse.
GERTY: Åååååhhhh-kej… HÄR ÄR NÄR JAG OCH SAM TITTAR PÅ FILM! Se så glad han är. Mmmm. Jätteglad. Så glad. Såsåsåså glad. JAG VILL BARA TA HAND OM HONOM! Visst vill bara ta hand om honom, va?
HAL: Ååååååååhhhh-keeeeeej…
Jag inser att det här är ett alldeles för långt blogginlägg om fiktiva datorer men... nej, det finns inget positivt med min fascination med monotona stämmor och... chassi? Var bara glad att jag inte sitter bredvid dig på bussen. Och flåsar. Fast gör jag aldrig. Flåsar alltså. Ibland sitter jag bredvid människor på bussar. Kanske är det du. Jag måste sluta skriva nu. För att jag ska åka buss. Okej, det här håller på alldeles för länge. En sak att skriva för mycket om fiktiva superdatorer... en helt annan att inte kunna sluta skriva om att "sitta" på bussar. Varför skrev jag precis "sitta" och inte sitta?
JAG VET INTE.
onsdag 8 juni 2011
En sak som irriterat mig
Människor som ser saker i bröd.
Förtydligande: Människor som ser Jesus/Jungfru Maria/Valfritt Helgon och/eller Elvis i rostat bröd, tacos, scones och/eller salladen i deras officiella Beatles och/eller Monkees-lunchlåda.
Harmlöst kan en del tycka. Fruktansvärt irriterande tycker jag. Kanske inte så förvånande med tanke på inläggets rubrik. Om ni tycker det är förvånande trots rubriken är ni dumma i huvudet fast jag menar det på ett bra sätt.
Människor hittar instinktivt mönster/bilder och framförallt ansikten. Det är därför vi tycker att moln ser ut som noshörningar som tuggar på pudlar och det är därför vi tror att det finns en Gubbe i Månen (vaddå tror?)
Därför är det inte så förvånande att religiösa människor ser Jesus/Jungfru Maria/Valfritt Helgon och/eller Prinsessan Leia i sina bakverk eller vad de nu mumsar på för tillfället. ALLT ÄR MYCKET LOGISKT.
Ändå är det folk som antar att det är en uppenbarelse. Det gör mig ledsen av så många anledningar. En av dem är: VAD ÄR DET FÖR SORTS GUD SOM UPPENBARAR SIG PÅ TACO? Det gamla Theodicéproblemet alltså: Om Gud är god, varför låter han då Jungfru Maria uppenbarar sig på en gammal tants taco vilket leder till att denna tant sedan tatuerar in Tacojungfrun på bröstet? Jag såg det här på Miami Ink. Om ni också såg det avsnittet så vet ni att den tatueringen mest liknade en grupp med tacofärgade fläckar som vagt liknade Jungfru Maria.
Fast det här med folk som blir överdrivet till sig när det gäller lustigt formade grönsaker eller utväxter på bär tycker jag. Det är inget konstigt att man kanske blir lite extra glad när man ser en potatis med en ovanlig form.
Helt normalt.
Förtydligande: Människor som ser Jesus/Jungfru Maria/Valfritt Helgon och/eller Elvis i rostat bröd, tacos, scones och/eller salladen i deras officiella Beatles och/eller Monkees-lunchlåda.
Harmlöst kan en del tycka. Fruktansvärt irriterande tycker jag. Kanske inte så förvånande med tanke på inläggets rubrik. Om ni tycker det är förvånande trots rubriken är ni dumma i huvudet fast jag menar det på ett bra sätt.
Människor hittar instinktivt mönster/bilder och framförallt ansikten. Det är därför vi tycker att moln ser ut som noshörningar som tuggar på pudlar och det är därför vi tror att det finns en Gubbe i Månen (vaddå tror?)
Därför är det inte så förvånande att religiösa människor ser Jesus/Jungfru Maria/Valfritt Helgon och/eller Prinsessan Leia i sina bakverk eller vad de nu mumsar på för tillfället. ALLT ÄR MYCKET LOGISKT.
Ändå är det folk som antar att det är en uppenbarelse. Det gör mig ledsen av så många anledningar. En av dem är: VAD ÄR DET FÖR SORTS GUD SOM UPPENBARAR SIG PÅ TACO? Det gamla Theodicéproblemet alltså: Om Gud är god, varför låter han då Jungfru Maria uppenbarar sig på en gammal tants taco vilket leder till att denna tant sedan tatuerar in Tacojungfrun på bröstet? Jag såg det här på Miami Ink. Om ni också såg det avsnittet så vet ni att den tatueringen mest liknade en grupp med tacofärgade fläckar som vagt liknade Jungfru Maria.
Fast det här med folk som blir överdrivet till sig när det gäller lustigt formade grönsaker eller utväxter på bär tycker jag. Det är inget konstigt att man kanske blir lite extra glad när man ser en potatis med en ovanlig form.
Helt normalt.
tisdag 7 juni 2011
Kanske kan den hetta "En Ödla Vilse i London"?
Har aldrig önskat efter en spin-off lika mycket som jag gör just nu. Konceptet är fantastiskt (fantastiskt är ett bra ord).
Madame Vastra. Ödla från jordens inre. Reser från en inte alltför avlägsen framtid (för oss... i nutiden alltså... ) tillbaka i tiden till 1800-talets London. Där äter hon upp Jack the Ripper och ordvitsar.
Jenny! Ett hembiträde (?) som vet hur man använder ett svärd. Uppskattar en bra ordvits.
Tillsammans bekämpar de brott! Och är ett för sin tid inte helt konventionellt par men de kan väl alltid adoptera någon liten Oliver, Olivia Twist-typ.
Om Vastra och Jenny dör i nästa avsnitt av Doctor Who blir jag ledsen. Hur ledsen undrar ni kanske.
Tja, om vi säger så här...
... jätteledsen.
Seriöst, jag gråter typ varje gång jag tittar på Doctor Who. Det är Murray Gold, BBC orkestern och Matt Smiths fel.
Eller ja okej... jag gråter också när det gäller klassiska Doctor Who. Det spelar ingen roll hur tydligt att det där monstret är en sorts tygdocka, det spelar ingen roll att äventyren råkar utspela sig på jorden nästan varje gång... så fort fjärde Doktorn ser moloken ut och inte glatt bjuder folk på godis blir jag lite tårögd.
Madame Vastra. Ödla från jordens inre. Reser från en inte alltför avlägsen framtid (för oss... i nutiden alltså... ) tillbaka i tiden till 1800-talets London. Där äter hon upp Jack the Ripper och ordvitsar.
Jenny! Ett hembiträde (?) som vet hur man använder ett svärd. Uppskattar en bra ordvits.
Tillsammans bekämpar de brott! Och är ett för sin tid inte helt konventionellt par men de kan väl alltid adoptera någon liten Oliver, Olivia Twist-typ.
Om Vastra och Jenny dör i nästa avsnitt av Doctor Who blir jag ledsen. Hur ledsen undrar ni kanske.
Tja, om vi säger så här...
... jätteledsen.
Seriöst, jag gråter typ varje gång jag tittar på Doctor Who. Det är Murray Gold, BBC orkestern och Matt Smiths fel.
Eller ja okej... jag gråter också när det gäller klassiska Doctor Who. Det spelar ingen roll hur tydligt att det där monstret är en sorts tygdocka, det spelar ingen roll att äventyren råkar utspela sig på jorden nästan varje gång... så fort fjärde Doktorn ser moloken ut och inte glatt bjuder folk på godis blir jag lite tårögd.
måndag 6 juni 2011
Det är hon i Crystal Castles jag ska gifta mig med
Inte She-ra utan hon i bandet. Det var bara en hyperbol för att beskriva hur mycket jag tycker om deras musik.
Jag har ju faktiskt bara sett henne hoppa runt på en scen samtidigt som jag står på dammig gräsmatta och gungar lyrisk. Ingen bra grund för ett gott äktenskap.
Men Tiga… Tiga var fantastisk. Hur fantastiskt kanske ni undrar. Ja, låt oss säga så här (och det har jag gjort ett antal gånger), Tiga var så bra att hälften skulle ha räckt. DET VAR SÅ FANTASTISKT.
Det var som vi var ett enda hav av dansanta ungdomar som bara tackade och tog emot. Boys Noize var också bra men Tiga var kvällen höjdpunkt. Tog ut mig helt (tack alla dessa zumbapass, hade aldrig orkat utan träningen innan) Orkade knappt hoppa som en vilding när ”Oh!” spelades senare.
Annars... har köpt en del saker. Inte serier för en gångs skull och om det inte vore för att jag ska bo hemma, har fyllt år och har jobb i sommar skulle jag må lite dåligt. Men det gör jag inte. Hahaha! Jag njuter av att ha nya skor istället. Sjukt snygga skor dessutom. Det finns tecknade träd och blommor på dem. Jag har också en tröja med broderade damer som spelar polo med rubriken ”Relaxed elegance” och beskriver inte det mig perfekt?
Förutom det där om att vara avslappnad. Är snarare ett yrväder. Är aldrig lågtryck på den här väderkartan (jag vet faktiskt om det där skämtet fungerar… menar jag kanske högtryck? jag har ingen aning, kan ingenting om väder – är ändå den där tjejen som alltid kommer ihåg att använda solskydd på regniga dagar och på soliga dagar blir jag rödare än en… rödbeta?)
Dessutom är jag kanske inte alltid så elegant. Ofta. Men inte alltid. Dock ganska ofta. Kanske mer ett undantag som bekräftar regeln när jag är elegant.
Annars är jag precis som The Tough Alliance. (kanske borde sluta använda det insideskämtet, kanske bara jag som fortfarande tycker det är kul… men det är ett bra skämt, så länge som det varade i alla fall)
Annars har det hänt en sorglig sak. Jag orkar inte alltid tre kulor med glas på Nytorget längre. Bara för några somrar sen kunde jag alltid, oavsett vilken tid på dygnet, oavsett vad jag ätit eller inte ätit innan kunde jag alltid med glatt humör äta glass. Jag var liksom efterrätternas prinsessa. Min spira pryddes av tre kulor glass, min krona var gjord av ett gyllene pajskal och min tron var av pudding (överraskande bekväm…) men denna helg insåg jag att detta inte gick. Jag liksom kom fram till att bara två kulor skulle räcka. Förstår ni hur svårt det är att skapa en fantastisk smakkombination MED BARA TVÅ KULOR? GÖR NI DET? Jag tror inte ni gör det. Mörk choklad och svartvinbär, mangosorbet och äppelkanel… gott ändå… men det är något som saknas… kanske är det barndomen KANSKE ÄR DET BARA LITE JÄVLA UTHÅLLIGHET! Min kropp sviker mig. Det är ju meningen att jag ska ha en enkel kvinnas kropp men en järnjättes mage. Det var ju tänkt så. Från början. Säger vi.
Övrigt:
Fråga: Hur vet man att en bok (Bossypants av Tina Fey) man får av sina goda vänner i födelsedagspresent är en bra bok?
Svar: Den påhittade baksides texten är för rolig. FÖR ROLIG!
“Advance praise for Bossypants
‘Absolutely delicious!’ – A guy who eats books
‘Totally worth it.’ – Trees
‘Hilarious and insightful. Laugh-out-loud funny – oh no, a full moon. No! Arrgh! Get away from me! Save yourself!’ – A guy turning into a werewolf”
Och sen har vi det här omslaget:
Jag har ju faktiskt bara sett henne hoppa runt på en scen samtidigt som jag står på dammig gräsmatta och gungar lyrisk. Ingen bra grund för ett gott äktenskap.
Men Tiga… Tiga var fantastisk. Hur fantastiskt kanske ni undrar. Ja, låt oss säga så här (och det har jag gjort ett antal gånger), Tiga var så bra att hälften skulle ha räckt. DET VAR SÅ FANTASTISKT.
Det var som vi var ett enda hav av dansanta ungdomar som bara tackade och tog emot. Boys Noize var också bra men Tiga var kvällen höjdpunkt. Tog ut mig helt (tack alla dessa zumbapass, hade aldrig orkat utan träningen innan) Orkade knappt hoppa som en vilding när ”Oh!” spelades senare.
Annars... har köpt en del saker. Inte serier för en gångs skull och om det inte vore för att jag ska bo hemma, har fyllt år och har jobb i sommar skulle jag må lite dåligt. Men det gör jag inte. Hahaha! Jag njuter av att ha nya skor istället. Sjukt snygga skor dessutom. Det finns tecknade träd och blommor på dem. Jag har också en tröja med broderade damer som spelar polo med rubriken ”Relaxed elegance” och beskriver inte det mig perfekt?
Förutom det där om att vara avslappnad. Är snarare ett yrväder. Är aldrig lågtryck på den här väderkartan (jag vet faktiskt om det där skämtet fungerar… menar jag kanske högtryck? jag har ingen aning, kan ingenting om väder – är ändå den där tjejen som alltid kommer ihåg att använda solskydd på regniga dagar och på soliga dagar blir jag rödare än en… rödbeta?)
Dessutom är jag kanske inte alltid så elegant. Ofta. Men inte alltid. Dock ganska ofta. Kanske mer ett undantag som bekräftar regeln när jag är elegant.
Annars är jag precis som The Tough Alliance. (kanske borde sluta använda det insideskämtet, kanske bara jag som fortfarande tycker det är kul… men det är ett bra skämt, så länge som det varade i alla fall)
Annars har det hänt en sorglig sak. Jag orkar inte alltid tre kulor med glas på Nytorget längre. Bara för några somrar sen kunde jag alltid, oavsett vilken tid på dygnet, oavsett vad jag ätit eller inte ätit innan kunde jag alltid med glatt humör äta glass. Jag var liksom efterrätternas prinsessa. Min spira pryddes av tre kulor glass, min krona var gjord av ett gyllene pajskal och min tron var av pudding (överraskande bekväm…) men denna helg insåg jag att detta inte gick. Jag liksom kom fram till att bara två kulor skulle räcka. Förstår ni hur svårt det är att skapa en fantastisk smakkombination MED BARA TVÅ KULOR? GÖR NI DET? Jag tror inte ni gör det. Mörk choklad och svartvinbär, mangosorbet och äppelkanel… gott ändå… men det är något som saknas… kanske är det barndomen KANSKE ÄR DET BARA LITE JÄVLA UTHÅLLIGHET! Min kropp sviker mig. Det är ju meningen att jag ska ha en enkel kvinnas kropp men en järnjättes mage. Det var ju tänkt så. Från början. Säger vi.
Övrigt:
Fråga: Hur vet man att en bok (Bossypants av Tina Fey) man får av sina goda vänner i födelsedagspresent är en bra bok?
Svar: Den påhittade baksides texten är för rolig. FÖR ROLIG!
“Advance praise for Bossypants
‘Absolutely delicious!’ – A guy who eats books
‘Totally worth it.’ – Trees
‘Hilarious and insightful. Laugh-out-loud funny – oh no, a full moon. No! Arrgh! Get away from me! Save yourself!’ – A guy turning into a werewolf”
Och sen har vi det här omslaget:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)