Åh Michael J Fox......... ibland börjar ifrågasätta mina Känslor (åh så många känssssslor) för Michael J Fox men sen leverar han en replik och inga flygplan kan då lyfta från min flygplats pga storm av känslor.

När jag efter många år såg "Labyrinth"

Länge fanns det en referens jag aldrig fattade. Jag vet. Helt galet.

Ni, desperata och rädda att något är fel på denna värld; "Även du, Hanna, förstår inte alla referenser på en gång?"

Mitt svar till er är: "Även jag är blott en dödlig kvinna. Jag tar mig byxorna, precis som ni, ett ben i taget. Ibland tar jag på byxorna bakochfram och ramlar ner på golvet och välter typ en vas eller nåt och om mina halter av slapstick är farligt höga finns risken att en katt blir involverat på ett dråpligt vis. Annars är jag precis som ni."

(plus att hon är... ni vet... lite dum i huvudet. på riktigt.)

HYSCH! .....denna referens, denna mytiska referens, som härstammade från det glammigt glittriga och fruktansvärda 80-talet var följande fraser:

You remind me of the babe
What babe?
Babe with the power
What power?
Power of voodoo
Who do?
You do
Do what?
Remind me of the babe

Vad kunde det här vara? Jag var tvungen att veta. Uppenbarligen var det en film med David Bowie. Där han spelade en karaktär med namnet Jareth the Goblin King.

Och med monstergubbar designade av Jim Henson som skapade mupparna.

Ok.

Plus det var en musikal. Där David Bowie sjunger alla sånger som hör till filmen lite grann. På sätt och vis.

Ok.

VARFÖR HAR JAG INTE SETT DEN HÄR FILMEN FÖRRÄN NU!?!?

Blev traumatiserad av det faktum att jag inte sett den här filmen.

Överdriver, säger ni, kryddar sanningen lite, säger ni... PFAH! Och jag menar det också. Men ni har en poäng, jag överdriver. Jag var väl lite mer... så där lagom töntigt upprörd över att jag svikit mitt mål att ha den allra mest onödiga samlingen av popkulturella referenser insprängd i hjärnan där hur man räknar gör hur den ekvationer skriver mening serietidningar blah blah...

(så fort man tror att det inte kan bli värre... BLAM!)

Om jag ska förklara känslan att se den här filmen i en mening kan jag summera min upplevelse med en skräckblandad förtjusning:

VAD ÄR DET JAG TITTAR PÅ JAG VET INTE KAN INTE ENS... VA?

Vår protagonist heter Sarah och hon hatar sin lillebror och lovar därför bort honom till the Goblin King. IN KOMMER DAVID BOWIE HAN ÄR EN UGGLA ÖRN HÖK JAG VET INTE. Han förvandlar sig till en sorts fågel. Därefter är han lite... öm jag vet inte riktigt vad han har för sig.

Tajta byxor i alla fall.

I nästa scen med David Bowie, d¨å är hans byxor ännu tajtare och jag minns att jag tänkte "Whoa! Det blir inte tajtare än så. Vi har nått gränsen. The point of no... tajts. The point of no tajtarääähhh."

Ack, jag var naiv. Så naiv. Spojlervarning: Hans byxor blir tajtare. Samtidigt som han leker med kristallkulor. Plötsligt förstod jag också alla skämt om David Bowie och hans kulor. Det blev plötsligt lite som Pandoras ask. Blev för nyfiken... öppna asken... förbannades med kunskap om David Bowie och skämt om hans kulor... den klassiska myten ni vet.

Alla sånger sedan, de har ingenting med filmen att göra. Ingenting. Sången Magic Dance där David Bowie slänger bebisen upp och ner kan kanske tolkas att handla om en bebis. Han använder ordet "baby" vilket... öh jag vet inte. Allt är ganska rörigt i filmen. Samtidigt var det en del av mig som började gilla denna långdragna röra fyllda med underliga sång-o-dansnummer. Labyrinth är så helhjärtad i allt vad den försöker vara att det är svårt att inte bli charmad.

Det mesta av filmen kan summeras med att Sarah gör saker och saker händer. Det finns en handling, det kan jag ge filmen och jag tror Sarah lär sig saker om att våga bli vuxen och ta ansvar. Men plötsligt! Drömsekvens där David Bowie flörtar med Sarah... som var 16.. år... tror jag?

Ok. Hon var 16. Kollade upp det. Hon var 16 år. David Bowie var... obestämt.

Det här med bebisen sen. Uppenbarligen spelas bebisen av en riktig bebis och inte en muppdocka som jag trodde först.

Ser precis ut som en sån där vadhettere... mupp. Säger vi.

Uppenbarligen var lilla Toby en av filmteamets barn.... som han lånade ut... antar jag?
Tja, det är väl inte som att bli bortrövad av David Bowie eller konfronterad av groteska muppar kan skada ett barn. Barn gillar sånt. Barn gillar David Bowie. Jupp. Och muppar.... och tjeckisk dockteater. Mmmmhmmm.

Han mår bra. Helt ok.

Inga problem.

Han mår brrrrraaaaa...

Det här är förstås inget jag vet säker men man får spekulera. Det får man.

Av någon anledning vill jag verkligen att Anna Guld ska se den här filmen. Förutom min totala förstummelse över David Bowies tajta... taaaajjjjta byxor... tänkte jag hela tiden: "Anna borde se den här filmen. Hon borde... verkligen... se den här filmen."

Kanske är det en form av mitt undermedvetnas passiv aggressiva försök till hämnd för den där gången jag sa något dumt och hon påpekade att jag precis hade sagt något dumt.

Eller så vill jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN dela med mig av upplevelsen av att se David Bowies tajta, tajta, TAJTA byxor plus ridstövlar.

För mer info om David Bowie, tajta byxor och uppenbarligen alla unga amerikanska flickors sexuella uppvaknande....

(..........)

.... se Nostalgia Chicks kommentar till filmen.

Här har ni en vuxen man utklädd till baby Toby. Hoppas att ni inte precis skulle gå och lägga er. Om så är fallet är jag säker på att vuxenmanbabytoby inte kommer att hemsöka era drömmar.

Inget att vara rädd för. Bara en vuxen man utklädd till en bebis.

Sprejar försiktigt parfym på handlederna.

Ger parfymflaskan en skeptisk blick. Den stirrar oskyldigt tillbaka.

*sprejar ut ett parfymmoln i rummet*

Ok. Då kör vi.

*går igenom molnet*

AAAHHH! Mina ögon! Det svider! Det svider!

*faller till golvet*

Jag har parfym i ögonen! I ögonen! Man ska inte ha parfym i ögonen!

*gnuggar frenetiskt ögonen*

Nuuuuuueeeejjjj!!! Varför hjälper det inte? Det bränner bara mer!!!

Minns med skräck att jag hällde upp peppar i handen när jag lagade mat tidigare.

PEEEEPPAR! Peppar och parfym! I ÖGONEN! Man ska inte peppar och parfym i ögonen!

The goggles do nothing!

Bokstavligt talat.

*sprattlar på golvet som döende fisk*

Mvh,

Mitt liv cirkus en gång i månaden

Allvarliga diskussioner om rymdslajm

Var lite nervös innan min första dag som volontär på Berättarministeriet men det gick fantastiskt bra. Jag var nedtecknare vilket innebär att det var jag som satt vid datorn och skrev ner berättelsen som barnen hittade på så de samtidigt kunde de se texten växa fram på den stora skärmen.

Var som sagt nervös men det gick bra. Kändes som jag lyckades samarbeta med den som ledde övningen och försöka se till att ingen började avbryta varandra. Det var otroligt roligt att sitta och skriva och se hur massa händer flög upp i luften och en del barn formligen exploderade av att behov att få fram sitt förslag på namn eller utseende på karaktärerna ("sex armar- NEJ FEM ARMAR!!!")

Man fick en ordentlig energikick av att försöka ta tillvara på all den underbara kreativiteten hos barnen. Påminde lite om när man är på barnkalas och går upp i varv och sedan, gissa vem som sov hela resan hem på bussen sedan. Awww!

Det var dessutom en ganska stor grupp den här gången så vi var måna om att ingen skulle hamna i skymundan vilket är lätt hänt när det är en stor grupp. Mitt jobb var helt enkelt att skriva ner det som sades av barnen som räckte upp handen och uppmana alla ivriga berättare att istället för att försöka smyga fram till mig för att få igenom sina förslag skulle de räcka upp handen.

När vi sedan satt vid borden och arbetade i mindre grupper kände jag att jag hanterade situationen ganska bra. Försökte få några i gruppen att vara tysta utan för den delen bete mig som en sträng lärare. Mutade dem kan man säga att sluta bråka med dem som satt och skrev genom att rita teckningar åt dem av den onda gubben som fanns i berättelsen medan jag lyssnade på två flickor som höll på att skriva en fortsättning och skriva ner förslag på hur berättelsen skulle fortsätta. Pratade länge och väl med dessa två om hur ett rymdslajm som skjuts ur händerna på en tioarmad varelse skulle kunna se ut. Det skulle definitivt vara grönt och kanske självlysande? Om man träffades av det, puttrade man bort eller frätte man bort?

Det var inte svårare än så att vara volontär på Berättarministeriet. Du måste bara tycka att det är kul med berättandet och kunna engagerade dig i barnens berättelser. Har aldrig sett på mig själv som någon som skulle kunna jobba med barn och visst, i nuläget är jag nog inte beredd att vara den som ska ha yttersta ansvaret för en barngrupp (de svepte in i rymdaffären som en fantastiskt galen storm av energi) men att hjälpa till och bara lyssna på allvar när någon behöver hjälp med hur rymdslajm ska se ut, det kan jag göra.

Förra veckan när jag satt på pendeln från Södertälje satt en äldre man mittemot mig. Han hade stigit på i Östertälje precis som jag och hade allt sedan dess spenderat resan med att stirra intensivt på mig.

Som sig bör besvarade jag hans blick med att intensivt läsa min bok och låtsas som om det regnade.

När vi börjar närma oss Åkeshov lutar sig han framåt och säger: "Hej, Hanna."

Jag stelnar till och stirrar på honom utan att riktigt veta vad jag ska svara. Vem är denna människa? Hur vet han vad jag heter?

Och den logiska frågan: Är det han som är Narnia?

Sekunden efter inser jag han inte är Narnia utan att jag bara glömt att ta mig min namnlapp på jackan från volontärutbildning.

Den skäggige mannen flinar stolt och går av pendeln. Jag antar att mitt skräckslagna minspel var underhållande.

Som jag nämnt har jag försökt hålla tillbaka min dryga nördpersona. Hon är en liten best. Fast min nördighet innebär inte alltid dryghet och att hyscha åt folk när jag tittar på Sherlock Holmes (haha! kanske tur att jag inte bor med folk längre för ni kanske trodde ni var i säkerhet pga sherlock är på paus men nu har elementary börjar och där är lucy liu dr watson SÅATTEH JAG HYSCHAR TILL OCH MED ÅT MIG SJÄLV NUMERA)

Ibland träffar jag en likasinnad vilket resulterar i ett evigt tjat om Peter Lorre, Den Där Scenen i Bullit där de pratar om känslor som är det roligaste någonsin och Den Andra Scenen i Bullit där de stirrar i en halv evighet på en faxmaskin (deras tindrande 60-tals ögon blir fyllda av extas pga faxteknik). Ibland händer det att jag klockan två, efter ett par öl, allvarligt och länge diskuterat dynamiken mellan Leonardo och Raphael.

. . .

Äh... om det finns någon som tvekar kan jag meddela att jag inte pratar om renässansmålarna utan om ninja turtles. So yeah... där har vi också ett exempel på text som innehåller negativt antal överraskningar.

En del kanske säger ”men det är ju bara tecknade serier!” vilket gör att jag drar förnärmat efter andan och utbrister nåt i stil med ”I SAY! Hur vågar ni påstå något så idiotiskt i min närvaro? I do declare I have the vapors!” eftersom jag av olika anledningar förvandlas till en sydstatsdam före inbördeskriget när jag blir förnärmad. Allt det här är helt sant.

Det värsta jag vet är när jag gnäller över att den senaste storyn i Wonder Woman helt går emot hennes karaktär och känns inte som en trovärdig utveckling, att någon säger åt mig ”varför bry sig? det är bara en serietidning” Då föredrar jag om ni kallar det för tråkigt istället.

Jag lägger ner en hel del tid på att läsa och köpa serier. Varför skulle jag lägga ner tid och pengar på något om jag inte brydde mig om vad det var jag läste eller tittade på? Varför skulle jag inte bry mig om vad för bild dessa berättelser egentligen förmedlar? Speciellt om det jag tittar på har barn och unga som den främsta målgruppen.

Det finns en dum idé som handlar om att underhållning ämnade för barn/unga kan vara dålig, det är mer okej.

Pfah! Säger jag och menar det också.

Maurice Sendak sa en gång i intervju att han inte skrev böcker för barn. Han skrev böcker som han tyckte var bra och barn råkade gilla hans böcker, därför blev det barnböcker. Han menade att barn förtjänar litteratur och berättelser som inte dummas ner bara för att det är barn som kan tänkas läsa det.

Montaget på 3 minuter i början av Up har mycket mer känsla och gjorde djupare intryck på mig än vad många filmer ”för vuxna” på över 60 minuter har lyckats med.

Därför uppskattar jag Adventure Time, en serie som formligen exploderat i popularitet bland barn och vuxna. Det är en serie som tilltalar mig rent estetiskt men även de berättelser som finns där. Den vill berätta något genuint, ärligt och roligt för alla. Det finns en humor och ton som tilltalar mig som vuxen (och det känns fortfarande konstigt att jag är ”en vuxen” då jag känner mig mer som en vixen haha)

Serien utspelar sig i landet Ooo som står för oändliga möjligheter till äventyr och utforskning för protagonisterna. Men vad som började med nonsensäventyr med magi, robotar och prinsessor i olika former,en lättsam serie med ibland lite speciell humor som lyckades flyga under censorradarn presenterade i senaste avsnittet ”I Remember You” en handling som går ut på hur en flicka tvingas se sin fadersfigur sakta men säkert helt glömma bort henne och vad de betydde för varandra. I avsnittet försöker hon få honom att minnas henne igen men det misslyckas och tvingas inse att han inte längre kan ta hand om henne, det är hon som måste ta hand om honom. Det finns en berättelser här vars tema väcker reaktion även hos mig, den lite äldre publiken (kanske lite, liiite äldre) och det är trevligt med en serie som vill skapa en ton som träffar rätt hos många utan för den skull vara fullpepprad av popkulturella referenser (och jag är ändå inte den som är den när det gäller referenser) utan ett ärligt berättande om två personers öden.

En av manusförfattarna, Rebecca Sugar, som skrivit några av de bästa avsnitten i denna serie, skrev även den avslutande sången som fyller mig med känslor. Hörni. Jag är fylld till kanten med känslor just nu. Såg det här avsnittet i tisdags och känslorna... hörni... det är fortfarande en massa känslor här (och det går att klicka på dem)

Marceline
It's just you and me in the wreckage of the world
That must be so confusing for a little girl
And I know you you're going to need me here with you
But, I'm losing myself and I'm afraid you're gonna lose me, too

This magic keeps me alive
But, it's making me crazy
And, I need to save you
But, who's going to save me?
Please forgive me for whatever I do
When I don't remember you

Marceline
I'm gonna feel myself slipping away
I can't remember what it made me say
but I remember that I saw you frown
I swear it wasn't me it was the crown

This magic keeps me alive
But, it's making me crazy
And, I need to save you
But, who's going to save me?
Please forgive me for whatever I do
When I don't remember you

Please forgive me for whatever I do
When I don't remember you

Tillägg till "tysta tjejen... "

En del luncher åt jag. Var hemma ibland och ibland hängde jag med andra som sagt men det blir lätt att man blir lite hyperbolisk är man är mitt i författandet. Jag hade också ätit kex innan jag börja skriva och jag kan bli speedad av riktigt, riktigt torra kex. Ni vet såna som får munnen att klistra igen och bli en imploderande öken. Mwahmwah.

Och det var menat som ett positivt inlägg för jag var och är fortfarande nöjd med den jag är men numera kan jag vara lite mer rättfram med den jag är istället för att bara överfalla människor med repliker som "gillar strypning det är så intimt" utan någon som helst förvarning pga ibland kokade över av konstigheter i min lilla kropp som behövde ta sig ut. Plus jag var ensam på skolan vilket var det inlägget handlade om och att jag inte alltid vågade säga till när jag var lite sällskapssjuk efter skolan utan bara led i det tysta för jag var lite av en blyg idiot. Jag hade vänner som jag kunde ringa och prata med osv men jag liksom gjorde det inte. Se "blyg idiot".

Tänkte säkert nåt i stil med att "när jag blir författare kan mitt lidande bli stoff för att skapa epos!" och numera tänker jag: "var det så att jag var dum i huvudet när jag var liten? asså, dum i huvudet på riktigt? vill jag ens veta?"

För ärligt talat, om ni bad om att få ett trauma serverat rykande hett från min barndom är det enda som står på menyn den där gången mina föräldrar lurade mig att Ramlösa och Sockerdricka var samma sak.

Men jag har lärt mig att leva med att Ramlösa inte är samma sak som Sockerdricka så det är okej.

Tysta tjejen som sa konstiga saker

I åttan-nian på högstadiet var jag mobbad.

Fast det tog ett tag innan de berättade det för mig vilket var i samband när de började skicka mig till kuratorn.

Anledningen till att de skickade mig till kuratorn var för att jag satt själv på rasterna och läste böcker. Därför var jag mobbad... eller kanske snarare var det något som var fel på mig. Så här i efterhand uppskattar jag ändå tanken. De såg en tjej som alltid satt själv och ville ta tag i det. Det fanns lärare som ändå såg mig. Saken var den att det var ett problem som ingen kunde göra något åt. De kunde inte be mig att ändra på mig och de kunde inte få mina klasskompisar att ändra på sig.

Det fanns en dissonans hos mig när jag yngre. Jag var en person som jag var nöjd med. Det jag inte var nöjd med var att jag för blyg för att våga vara den personen. Så är det fortfarande. Kommer aldrig vara the life of the party. Kommer alltid vara tjejen som är tyst ett tag innan hon börjar prata men när jag väl börjar prata så önskar ni nog att jag höll käften. Fortfarande när jag träffar nya människor kan det finnas dissonans mellan den jag är och den jag visar.

Ny person: Jag gillar röda tröjor.

Jag: Jag ääääälskar rööööda tröööjor!!! (tänker: neeeej, jag hatar ju röda tröjor!!! varför sa jag så? Lika bra att jag är tyst resten av kvällen för annars kommer jag påstå något ännu sjukare)

Ny person: Ömmm varför stirrar du tomt ut intet?

Jag: För att jag älskar röda tröjor såsåsåsåååå mycket (hållkäftenhållkäftenhållkäften varför kan du inte bara hålla käften????)

På högstadiet passade jag inte riktigt in bland mina klasskamrater. Jag ville bara sitta och läsa och tänka på ”Sagan om Ringen”. Jag klädde mig i svart, hade doc martens och mycket kajal men passade inte in i den gruppen heller för jag ville mest prata om ”Sagan om Ringen”. Var dessutom på den tiden en nörd av det lite drygare slaget men det är en berättelse för en annan dag. (hint: lärde mig stora delar av släktträden i sagan om ringen utan till och hade åsikten att man inte gillade sagan om ringen på riktigt om man inte gjorde det ÅH GUD JAG MÅR DÅLIGT BARA JAG TÄNKER PÅ HUR DUM I HUVUDET JAG VAR MÅSTE GÅ Å HYPERVENTILERA LITE)

Jag var inte mobbad för det var ingen som attackerade mig för att jag inte passade in. Jag passade inte in och ansträngde mig inte för att försöka hänga med människor. Ibland gick jag på lunch med människor som jag typ blev grupperad med men jag gillade inte dem heller. De såg mig inte heller som självklar del av gruppen och jag ansträngde mig aldrig för att bli en del av gruppen. Därför var det aldrig någon som väntade på mig när det var dags för lunch och blyg som jag var vågade jag aldrig bara ”nu hänger jag med er på lunchen”. Gick därför själv till lunch med en bok som en sköld. Men då började lärarna sätta sig bredvid mig. Kan inte bli sur på dem för att de gjorde så men då var det som någon satte en neonskylt över mitt huvud och ”TITTA! HÄR SITTER ETT UFO OCH ÄTER SJÄLV”. Då började jag hoppa över lunchen och satt på toaletten på med en bok. Åt nog inte lunch för på två år.

Jag var ensam under dessa två år men jag hade vänner. Det var vänner från mellanstadiet på den gamla skolan, från sjuan innan jag bytte till Engelska Skolan i åttan. Men det betyder så mycket vem man går i samma klass som på tiden antar jag. För mig spelade ingen roll att jag bodde granne med den bästa människan i världen som dessutom alltid varit min bästa och sämsta vän. Då var det ett avstånd, en avgrund som fick Marianergraven att bli en vattenpöl. För att jag var blyg och vågade inte höra av mig och säga ”jag tycker inte om någon i min nya klass, kan inte vi hänga efter skolan”.

Under dessa två år gjorde jag bra ifrån mig i skolan. På samma ämnen som jag alltid varit bra på. Allt fungerade. Jag var aldrig överdrivet ledsen men jag var ensam. Ett tag blev det jobbigt att vara ensam och ett tag tyckte ett par tjejer synd om mig eller så faktiskt ansträngde jag mig ett tag, jag vet inte. Men ett tag var jag en av ett gäng på tre. Ett tag var det ändå så att jag självklart skulle gå med dem till lunchen.

Men sen hände något. Kanske tröttnade de på mig eller så slutade jag anstränga mig för plötsligt var jag inte en självklar del av gänget längre. Det var nästan ännu jobbigare, att behöva gå tillbaka till att sitta på toaletten och läsa böcker på lunchen. Fast det var okej för vi hade egentligen aldrig varit kompisar på riktigt. Man blir lite van att vara själv, det gick på rutin för mig vilket var dumt för det betydde att jag inte vågade hitta ett sätt som skulle göra att jag slutade känna mig ensam.

Nian kom och gick. Vi fick konstiga hattar när vi gick ut nian för det var Engelska Skolan. En skolan där det fanns en dag varje år som hette ”crazy hat day” vilket gjorde att det dröjde år innan jag på riktigt kunde uppskatta galna hattar igen. När vi gick ut nian, skulle lämna skolan, så fick folk diplom. En del fick för att de gjorde bäst ifrån sig i svenska eller bättrat på sina betyg.

Jag fick ett diplom för bäst anpassad attityd.

Det stod inte exakt så men jag minns att när jag fick det, fixerades mitt ansikte i ett stelt men tacksamt leende tm. Summan summarum var att jag fick ett diplom för att jag slutat hänga själv och börjat hänga med resten av klassen. Att jag ändrat på mig och det var bra. Att jag anpassat mig efter resten av gruppen. Att det jag gjort hade varit fel. Ingen verkade bry sig att det bara hade varit i ett par månader innan allt blev som förut men då var jag kanske antecknad som ett problem som var fixat.

Magen blev liksom varm av ilska och jag tror inte jag har blivit mer förolämpad någonsin än vad jag blev då.

När jag gick hem försökte jag riva sönder diplomet. Det var laminerat så det gick ju sådär eftersom jag hade mindre muskler än vad jag har nu. Jag slängde det nog bara tillslut.

Nu önskar jag att jag hade sparat det för idag hade jag kunna ta fram det och bara ”fuck you motherfuckers fuck fuck!” och bara njutit av att vara mig själv tillsammans med ett glass rött.

Avskyr att behöva använda den här termen, men i slutet av gymnasiet började jag... ”blomma ut”.

Jag gick på Bild med Amanda och sa konstiga saker till henne. Hon sa konstiga saker tillbaka. Sen skrev hon upp vad jag hade sagt på klassens citattavla vilket skrämde en del eftersom uppenbarligen hade tysta tjejen i klassen sagt saker som ”om jag skulle bli våldtagen så skulle jag vilja bli våldtagen av he-man för han är manlig” och ”jag gillar strypning, det är så intimt”.

…

Ok, det fanns en vettig kontext.

… en ganska vettig kontext.

DET VAR EN HELT OK KONTEXT OKEJ?!?!?!

Idag kan jag utan tvekan säga att det där första retet från Amanda var början på en underbar vänskap kantat av ret och allmänna mindfucks som bara två galna typer kan dela. (obs. reten o mindfuckens kommer från amanda, jag är bara den värdiga mottagaren som blir crazy bananas hysterisk)

Sen blev det bara bättre efter det hände. För varje dag som gick insåg jag bara mer och mer att jag var ganska okej. Inte bara ”ganska okej”, jag var ganska fantastisk. Till och med lite crazy bananas bra.

Men jag behövde inte ändra på mig. Inte för att jag är samma person idag som jag var då men det är för att jag var en gymnasist som trodde jag var allt det där redan då och nu har jag tvingats att mogna och utvecklas en hel del. Nu vet jag att jag är allt det där och lite till. Kan bara bli bättre. Men jag har inte behövt ändra på det som är kärnan i mitt jag.

Visst var jag ensam och hade det ganska tråkigt de där två åren och jag antar att de... bara menade väl... med att ge mig det där diplomet men där och där kändes det bara som om någon sa åt mig att jag hade varit fel och det var bättre när jag ändrade på mig.

Nu har jag en kompiskrets som vet om att jag kan vara lite små töntigt mesig och det sjuka är att de tycker att det är rätt okej. En klyscha som finns är att tjejgäng är destruktiva, att de rackar ner på varandra och att den enda komplimangen man kan få är den som föregås av ett ”jag är så tjock och ful”. Inte hos oss. Hos oss är alla fantastiska. På riktigt. Det är rent sjukt denna koncentrerade halt av fantastisk crazy bananas som finns bland mitt gäng och jag är en del av det här.

Numera när jag kommer till en ny situation och är lite blyg o töntig finns det hos mig en en känslan av obestridd ”JAG ÄR SÅ SJUKT BRA OCH TREVLIG OCH FANTASTISKT VEM VILL LÄRA KÄNNA MIG!?!?!!” som ingen kan ta ifrån mig. Inte för att någon vågar försöka med tanke på att jag fortfarande är den där tysta tjejen som ibland är plötsligt och våldsamt konstig. *går in i en dörr och skrattar hysteriskt*
  Egentligen är det tur att jag är blyg för inom mig ruvar en obehärskad själ med storhetsvansinne som bara väntar på att få hoppa ur bröstkorgen på mig a la matsalsscenen i Alien. Som tur är filtreras den genom min blyghet så jag blir så när som en balanserad person.

Om jag fick ändra på något i min tid som tysta tjejen som spenderade lunchrasten på toa med en bok skulle jag inte ändra på något. För jag är nöjd med den jag är nu. Mitt största problem just nu är arbetet med att förädla mina många och underbara talanger (visste ni till exempel att jag är väldigt bra på att upprepa skämt?) och se till att andra människor vet om hur bra jag är på till exempel upprepa skämt (som ibland kan vara tråkiga vilket inte är sant eftersom alla mina skämt är roliga hahaha varför skrev jag ens något så absurt?). 

Kanske hade jag åkt tillbaka till det förflutna för att vråla åt mitt yngre jag: ”DU ÄR SÅ HIMLA BRA! Argh, jag dör när jag tänker på vilket litet geni du är. Kom hit så bjuder jag dig på en öl och berättar om livet.”

Och mitt yngre jag: ”Vem är du och varför smeker du mina utsvängda manchesterbyxor?”

Jag: ”Kan inte hjälpa det. Manchesterbyxor är så fantastiskt... räffliga... "
Och mitt yngre jag: "Äääähhh..."
Jag: "PS. Sluta vara dryg när gäller Sagan om Ringen.... PPS. Bilbo blir film i framtiden. Jag har sett trailern."
Och mitt yngre jag: "Asdfkjsdkjdgk!!!"

Blir både ledsen och svag av skratt när jag kollar igenom Escher Girls på tumblr.

Ledsen för att det finns för mycket dåligt bland serietidningar fortfarande.

Svag av skratt för att det som är dåligt ibland är så fruktansvärt flippin' crazy bananas att jag åh jag kan inte ens...

Angel Sorayama... vilket ska föreställa ett helt vanligt japanskt namn... som folk har i Japan... och om ni inte uppfattade att hon ska var asiatisk är det helt ok. Tror att tecknaren har blandat ihop "asiatisk" med "monstruös ormkvinna från landet där mardrömmar födds". Lätt hänt det där.

Hennes kropp är ett ganska bra exempel på "broke back posen" jag pratat om tidigare.

Förlåt men jag kan inte ens... VAD ÄR DET SOM HÄNDER HÄR!?!?! Varför ser vattnet så kletigt och... för det är väl vatten? Snälla säg att det är vatten.

Lite senare var det någon som bestämde sig för att parodiera denna lilla fantastiska scen.

Trots att detta är en parodi så är den så mycket bättre än orginalet. Visst, det är en otroligt sexualiserad kvinna men hennes kropp är anatomisk korrekt. Hon ser faktiskt blöt ut och inte bara nedkletad med vad vi alla hoppas är vatten ändå.

Saken är att jag skulle kunna tänka mig att läsa en serie som såg ut så här. För här har vi en sexig kvinna men det finns ändå en större interaktion mellan dessa två karaktärer än i orginalet. Fokus ligger på hennes kropp men det finns något som gör henne mer mänsklig. Hon är inte ett förvridet ideal, tecknaren har valt en klassisk sexig pose och gissa vad?! Hon ser ut som hon faktiskt kan ha organ innuti till sin kropp tillskillnad från orginalet där hon bara ser ut som ett stycke ryggrad och bröööööst.

I Empowered (en serie jag kan rekomendera) där allt och alla är sexualiserade finns det en hel del exempel på på överdrivna sexualiseringar av karaktärer. Poängen är att alla ser ut så. Män, kvinnor och den där karaktären som har en pistol som huvud (öm... ) är överdrivet och komiskt sexiga. Vad de än gör. 
 Samtidigt har de alla en personlighet, från protagonisten Emp till bifigurer som Maidman (tänker er Batman i en fransk maidoutfit), de är alla välskrivna och igenomtänkta. Adam Warren gör kanske den knäppaste serien men han tar sina karaktärer på allvar och trots hans stil inte är tänkt att vara realistisk ser man skillnaden på kvalitén på detta och öugh... Angel Sorayama. Här finns det ändå tanke och ordentligt arbete bakom bilden och texten.

OBS. Från och med nu ska jag bara ragga med: "Ska vi gå hem till dig? Maybe to make the sex?" Jag kommer att vara oslagbar. Vem kan säga nej till det här? Vem kan motstå denna lord byronska förförerska?

"Maybe to make the sex?"

Kan inte sluta älska det härrrrrrrrr......

Jag gillar att skaffa nytt smink men jag haaaaaatar att köpa det.

Vet inte varför men jag blir så himla nervös när jag är i en affär och måste avsölja att jag inte är expert på mineralpuderrougekrämer.

Som om det hade förväntats av mig att föddas med den här kunskapen. Att varje ung kvinna som går igenom sin bat mitzva måste välja vilken typ av foundation som passar bäst till hennes t-zon inna hon räknas som en riktig kvinna.

Misstänker att det är ytterst få som förväntar sig det här av mig men vad hjälper det?

Så wish me luck nu när jag ger mig ut för att skaffa rätt smink till när jag ska vara Audrey Hepburn-inspirerad beatnik på femtiotalsfest nästa helg.

- Persikoaktig rouge tänker jag mig.

- Läppstift med matt röd färg.

- Eyeliner. Som jag inte haft på år och dar. Får öva att måla det då jag uppenbarligen har asymmetriska ögonlock(?)

- Plus, inte smink men, svart polotröja. Det här kanske blir det svåraste. Jag minns inte när jag sist bar en polo. Kan jag bära polo? Är den en grej jag kan klara av?

Tror jag kommer att bli så himla bra i min beatnikoutfit. Håller dessutom på att träna in cooola ord som eyeballin' a doll, having a gas, we are going to have a blast, you cool cats, what's upp daddy-o, if you dig it you're cooking osv.

En sorts recension av Portal antar jag?

I'm afraid you're about to become the immediate past president of the Being Alive Club.

Jag varnade er. JAG GJORDE DET. Sa jag inte att det här skulle hända? Sa jag inte att jag ville skriva något långt och nördigt om Portal? Det gjorde jag. Ni fick varningen men ni fortsatte läsa. Ni har bara er själv att skylla.

MWAHAHAHAHAAHAHA... nej, vad gör ni? GÅ INTE! Jag öm äh... bara skämta? HAHAHA! Det var ett kul skämt. Tur att vi kan skämta så här med varandra. Hahaha... och nu...*host* portal. *hosthost*

Jag har funderat på exakt varför Portal lyckades tjuvkoppla mitt hjärta och köra mot solnedgången och över klippkanten Thelma&Louise-style med en sådan brutal omedelbarhet. Visst, det är ju så att jag gillar pyssliga, pussel spel där man klickar på saker, utforskar och lyssnar på dialogen och storyn. Eller tråkiga spel som en del kallar dem. FANNY DET ÄR INTE TRÅKIGT DET ÄR JÄTTEKUL!

Långsint... jag vet hur man gör.

Portal är lite extra kul pga spelet klarar faktiskt Bechdeltestet. Vilket crazy bananas i en bransch där man förväntas att lättare kunna relatera till en talande hund och kanin med hatt än en kvinna. "Kvinna?" tänker spelbranschen, "Vad är detta magiska väsen? En sorts hind som skuttar över ett berg lite förföriskt i en magtröja. Nej, nej, vår målgrupp kommer aldrig kunna relatera till en sådan protagonist. Vi har ett normalt läge där man spelar som man och om vi har tid kanske vi kan lägga till en av dessa... vad sa du att det hette... kviiiinnna? Hm... "

Well done. Here come the test results: "You are a horrible person." That's what it says: a horrible person. We weren't even testing for that.

Visserligen finns dett bara två karaktärer (tre i uppföljaren men det klarar fortfarande Bechdeltestet så hurra för allt o alla!): Protagonisten Chell och antagonisten GlaDoS. Så på första frågan i Bechdeltestet: Finns det minst två, namngivna kvinnliga karaktärer?
Då är svaret jupp. Går ganska snabbt att räkna. Fråga två är lite knepigare: Pratar de någonsin med varandra?

Ja och nej. Som den mordiska superdatorn som hon är älskar GlaDoS att orera om hur futtiga människor är, hur meninglös ens tillvaro är och allt det där vanliga ondskefulla superdatorsystemsnacket (HAL9000 släng dig i väggen). Dock  yppar inte Chell ett ord. Detta misstänker jag är ett resultat av att man inte hade råd med fler än en röstskådespelare i första Portal.  
Men man har tagit Chells tystnad och gjort det till ett svar i sig.
  I backgrundsmaterialet som fyller igen luckan mellan spel 1 och 2 får vi veta exakt varför Chell vaknade upp som enda överlevare och tvingades möta GlaDoS sadistiska utmaningar. Det var inte för att hon speciellt smart eller stark. Det enda hon har är sin envishet. Chell utmålas ibland som dum av de personer hon möter (visserligen är de enda personer hon möter i spelen ganska dryga, högmodiga robotar men visst) men hon ger aldrig upp. Jag gillar verkligen den tanken. Att bakom Chells tystnad finns bara envishet. När hon kastas in i en ny testkammare ser hon på utmaningen och löser skiten ur alla pussel medan GlaDoS hånar henne för att hon är föräldralös (haha... föräldralös... )

Science isn't about why, it's about why not. You ask: why is so much of our science dangerous? I say: why not marry safe science if you love it so much?

Ah, men vänta, säger ni nu. Det är ju bara för att du som spelare vet om att du kan spara ditt spel och pröva att hoppa ut för stupet för att se vad som händer. AH-HA! Säger jag då och höjer pekfingret lite drygt förmanande, det är det som är det fina i kråkskogen.

(kråksången, det heter "det fina i kråksången")

Va? Men kråksång är inte fint på en fläck men i kråkskogen kan man hitta guld.

(... guld?)

Alla vet att troll gömmer sitt guld i kråkskogar. Alla vet det.

(alla?)

Du vet... folk... i guldbranschen. I troll... guld... branschen? Den branschen. Businesssss is booooming. Yeah.

(åh-kej...)

Vad var det jag prata om? Just det, att allt som Chell gör är för att jag som spelare vill föra handlingen vidare. Chells tystnad blir talande och gör även spelaren delaktig i hennes dialog med GlaDoS. Den egentligen linjära handlingen blir därför engagerande eftersom den inte bara är bra skriven utan dessutom skapar illusionen av du som spelare är involverad och styr händelseförloppet. Vilket du på sätt och vis gör eftersom du inte väljer att spela vidare och lösa problemen... då kommer du inte vidare. So yeah.

En annan sak jag uppskattar med Chell är hon är designad men praktiska brallor. Det är fantastiskt. Visst så har hon sin overall knuten kring midjan men hon ser fortfarande redo för äventyr.

I think we can put our differences behind us... for science... you monster.

 Spring, Chell, spring!!! Hrm... va? Åh just det. Jag försöker ha en poäng med den här texten. Dessutom i trailers, bilder osv visas alltid Chell som aktiv. Ni bara: "Jaha?" men tro mig att det ibland är löjligt svårt att hitta kvinnor som är aktiva. Jag menar, om jag köper en serie som heter Catwoman då förväntar jag mig att hon ska servera knytnävssmörgåsar till höger och vänster eller kanske stjäla diamanter, inte lika uppfläkt som en dekadent och... nej nej vad gör du? Jag vet inte ens.....

knytnävssmörgåsar ej inkluderat

GlaDoS är surprise, surprise min och alla andras stora favorit i spelen. Här har vi en sarkastisk, humoristisk, mordisk och målmedveten superdator. Hon är dessutom porträtterad som feminin och det är här jag blir riktigt till mig (tar på mig hatten, håller i den) hon är ondskan själv men hennes ondska kommer från hennes intellekt och inte hennes sexiga, sexiga kropp. Hon är manipulativ och sadistisk men hennes vapen är hennes intellekt. Vanligtvis när en kvinna ska spela the big bad blir hon en femme fatale vars vapen för det mesta är hennes sexualitet. För det läskigaste som finns är kvinnokroppen. Jag vet själv att jag blir rädd när jag ser mig själv i spegeln och bara: "VAD ÄR DET DÄR FÖR EN LITEN LÄCKERBIT!?!?! KAN INGEN RÄDDA MIG FRÅN HENNES HUNGRIGA BLICK!?!?!?"

Ni vet när det händer...... åh just det. SPOJLERVARNING. Nu varnar jag er. Varningen är utfärdad. Kategorisera er som varnade.

GlaDoS är i grund och botten ett datorsystem som skapades när Cave Johnson, ägaren till crazy bananas företaget som ligger bakom allt hemskt som händer i spelen, bestämde sig för att ta sin trogna assistent Caroline och tvinga in hennes medvetande i en dator.
De glimtar vi får av Caroline visar en peppig kvinna som hänger sig åt sitt arbete. Hon är den enda som Cave Johnson respekterar eftersom hon är som han beskriver det "married to science". Caroline känns lite som en femtiotalshemmafru som istället för kakor hjälper sin man att uppfinna galna uppfinningar. Som är ganska galna. (tårtapåtårta)

När Caroline mot sin vilja blir tvingad att få sitt medvetande inopererat i ett datorsystem blir hon lite crazy bananas och jag menar det inte på ett bra sätt. De tar ifrån hennes rätt att bestämma över sin kropp, hennes fysiska kropp tas ifrån henne. Hennes medvetande i formen av GlaDoS försöker de kuva och forma efter eget tycke.

Visst, jag tycker inte att det är helt ok att gasa ihjäl en hel byggnad med nervgift men jag ser det som att GlaDoS föddes ur Carolines trauma att bli förrådd och utnyttjad av den person som hon beundrade allra mest. Om du leker med elden blir du bränd... eller öm... om du leker med den peppiga assistent och superdatorn du precis byggt blir du ihjäl gasad med nervgifter.

Där har vi sensmoralen och jag hoppas att jag lyckades på något sätt förklara min enorma kärlek till spelserien Portal. Eller så har jag skrämt bort alla.

.... hallå?

Är ni kvar?

Anyone? Anyone? Bueller?

Känner ingen som läser min blogg som inte läser Amandas blogg men för säkerhetsskull vill jag bara skicka er vidare till amandammit pga livet i kråkan i ett nötskal. Ni vill väl veta hur det var.

Jag vet inte ens... Fantomens terapisession med Harry Potter?

Jag har ätit så sjukt mycket goda kakor idag. Det är för att idag var det Anna Gulds födelsedag. Hon bjöd på födelsedagsfika där det fanns nio sorters kakor vilket är mer än sju sorters kakor därför kan man inte längre påstå att det var bättre förr.

Fast sen hände något sjukt. Jossan tog på sig en hätta och matchande öm... en sorts särk?

En mumu?

Och sen gjorde hon en till kaka. Summa summarum: Det bjöds på tio sorters kakor.

VAD ÄR DET HÄR FÖR UNDEBAR VÄRLD VI LEVER I!!?!?!??!?!?!

Därefter följde ett fika som pågick i en evighet. Har i princip fikat från halv tre fram till nu. Romarna trodde att de visste vad dekadens var men i jämförelse med den hedonism vi ägnade oss åt för att ära denna underbara Anna Guld var romarna rena rama nykterister på stram diet.

Ååååhhhh... när jag tänker på antikens romare vill jag bara skälla ut dem för att de utförde sin dekadens så halvhjärtat. Se på oss, skulle jag sagt till dem, och mölat in en toscamuffin i gapet samtidigt som jag hånskratta.

...

Vid närmare eftertanke skulle jag kanske inte göra precis så men... jag vet inte riktigt vad jag ville säga med den där osmickrande bilden.

Kanske är jag fortfarande smula sockerstinn efter dagens fikamarathon.

När jag kom hem hade jag en sådan craving efter grönsaker att jag mölade i mig ett helt träd broccoli som låg i kylskåpet... nej, det gjorde jag inte heller.

Gudars, i vanliga fall brukar jag hitta på en hel del men det börjar spåra ur.

Det går loksom åt pipan.

...

Ok. Ska nog försöka sova nu.

Hur det nu ska gå till när jag ätit så mycket sött och umgåtts med så mycket sött folk på en enda dag.

This one goes out to you, Anna Guld. För att du alltid tagit hand om fjunnhåriga panikskallar.

Råkar göra ett konstigt smackande när jag ler.

Uppenbart superpinsamt. Dags att rädda situationen.

Säger: "Ah, öm... jag åt en så god kaka precis så nu har jag så himla mycket dregel i munnen."

Yes. Briljant. Situationen räddad.

Nej...

... vänta...

VÄNTA!

...

... va?

Michael J Fox - En mops

...

...

...

... det finns ett skämt här.

Michael J Mops. Michael J Mopxxx? Mops J Fox. Tillbaka till ömmm... mops?

Om jag bara kunde hitta skämtet.

(fortsätt dröm)

Det ska jag.

Det ska jag.

En tråkig historia

Här följer en berättelse som kommer att innehålla exakt 0 överaskningar.

Antal överraskningar?

Det kommer att bli 0 överraskningar. Antalet överraskningar är noll.

0. Zero. Noll. Nul. Cifra. Zéro. Cero. Nulo.

Så här på eftermiddagen hade jag inte mycket för mig innan kvällskursen skulle börja. Därför bestämde jag mig, as you do, för att raka benen.

Kul för hela familjen

Att raka benen i lägenheten är lite klurigt. Vi har ett sånt där litet o praktiskt badrum. När du reser dig från toaletten står du genast i duschen. Ganska trångt alltså. Därför hade jag dörren öppen när jag skulle raka benen för att få lite mer svängrum. Åh, det finns säkert människor som kan raka benen i mitt badrum utan att ha dörren öppen men jag är inte en av dessa fantastiska och smidiga människor.

Jag är jag och det är både en stolthet och en förbannelse.

Så där står jag. Tänk er. Ser ni det framför er? Allt jag har på mig är ett par Wonder Woman-trosor och bh. Ser ni det framför er? Det var bara hälften så vackert som ni kan tänka er.

Plötsligt hör jag två röster utanför dörren. Badrummet ligger precis vid ytterdörren så det hörs ganska bra ut till trapphuset. Sedan hör jag hur en nyckel sätts i låset.

Ah. Just det. Jakob skulle ju komma förbi idag. Han verkar ha en kompis med sig.

Dörren börjar öppnas.

Panik.

Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till men en gnutta intelligens har jag så jag smäller igen dörren och vrålar ångestfyllt, dock utan förklaring; "DET HÄR ÄR MITT LIV!"

Visserligen är det sant. Det här är mitt liv. Story of my fucking life.

Jakob: Äh... jag ska bara lämna min väska.

Han gör så och går ut på en gång. Han hade ganska bråttom av någon anledning.

Och nu ska jag testa er läsförståelse: Hur många överraskningar innehöll berättelsen?

Var det...

A) 0
B) Noll
C) Zero

Rätt svar är: Det var en kuggfråga. Det fanns negativt antal överraskningar eftersom det är mitt liv vi pratar om eller en conga av olika grader av pinsamheter som jag också kallar det.

Köpte lunch på donken. Framför mig stod drygt gymnasiegäng som var dryga.

Var bara lite rädda för dem.

Tjejen o killen som tog emot deras beställning var rena rama helgon.

När det blev min tur gjorde jag mitt bästa för att visa min uppskattning.

La extra tyngd på tacksamheten i mitt tack.

Kan också ha spärrat upp ögonen för att jag har fått för mig att det får mig att på ärliga ut.

Kan ha sett ut som en crazy eyes galen tant. Den möjligheten finns.

Men jag menade väl om det hjälper.

Igår tränade jag för första gången på det där stället i Stockholm. Ni vet... där jag svettades som en idyllisk fjällbäck, förolämpade blinda människor och samtalade med mitt inre barn under ett yogapass.

Ni vet.

Det stället.

Lite av en pärs blev det då det var första gången jag tränade sedan sommaren satte igång.

(var ärlig)

... errr, okej det var första gången jag tränade sedan jag började tråkla med c-uppsatsen i våras. Är du nöjd nu?

(måttligt... )

Hur som helst... var alltså inte i toppform tyvärr skapade det här en dissonans mellan kroppen och mitt idiotiska huvud:

Jag: Vi borde göra fler armhävningar. Jag minns att vi kunde göra fler armhävningar.
Kropp: Det var för hundra år sen!
Jag: Om jag har kunnat det en gång så borde jag kunna göra det nu också.
Kropp: Kan vi inte bara ta det lite lugnt första gången vi tränar på länge?
Jag: MWWWRRRARARRRGGGHHH!!!
Kropp: .... mwraragh?
Jag: Fler armhävningar! JAG KRÄVER FLER ARMHÄVNINGAR!
Kropp: Varför gör du det här? Varför hatar du mig?
Jag: EN TILL!
Kropp: Fuck it. Kokta spaghettiarmar. Försök göra armhävningar nu, din lilla skitstövel.
Jag: Neeeeeejjjjj... inte sppuuuuggeeeetttiiiii!!!!
Kropp: Försöker du fortfarande?
Jag: Jag har gnnghghg styrkan! Argh...
Kropp: Bra där.
Jag: Som hämnd tänker jag köra tills jag mår illa.
Kropp: Du kan inte vara allvarlig... okej, du är allvarlig. Förvåningen över att du är dum i huvudet på riktigt uteblir. Den uteblir med en sådan kraft att det skapas ett svart hål i mitt inre. Eller. Jag vet inte. Är en samling nervtrådar, muskler och tarmsystem. Vad vet jag om svarta hål?
Jag: Mår... inte så bra...
Kropp: Om jag dör nu tänker jag hemsöka dig. Du är så jävla hemsökt om jag dör nu.
Jag: Hur... hur skulle det gå till?
Kropp: Åh, jag skulle hitta ett sätt för att få det att funka... tro mig.

Och idag. Kan. Inte. Röra. Mig.

Kan inte.

Kan nån ringa Ghost Adventure? Ring dem snabbt och berätta: Jag är hemsökt av min egen kropp som dog för att jag tränade som en idiot igår.

Riiiinggg dem! Om ni ringer Ghostbusters säg inte att det var jag som bad er, de har svartlistat mig efter Belgiendebaklet.

(hon har aldrig varit i belgien)

Och jag håller fast vid den storyn.

Kan inte ringa själv tyvärr. Är upptagen med att ligga som en klubbad säl på en soffa. Det tar tid och kraft det här.

Plus, mina armar... de är som kokt spaghetti.

Spuuuugeeettiiiiii...

Det här huvudet. Det är rörigt.

Förra veckan besökte jag Uggleboet. Där bjöds jag på kakor som det hade lovats mig.

Gissa om jag andades ut. Ni skulle inte vilja veta vad som hade hänt om om jag inte fått kakorna som  lovats mig. NI VILL INTE VETA!!!

DET VILL NI VERKLIGEN INTE MEN OKEJ!

Jag skulle ha blivit måttligt besviken. Det ni. DET ÄR NÅGOT NI INTE VILL SE! Jag blir så där artigt passiv aggressiv när jag är måttligt besviken. En sån best jag är. Rysligt hur jag beter mig.

Hur som helst sov jag över där och på morgonen när jag skulle gå iväg till bussen utsätts jag för ett grymt korsförhör av Jossan och Anna i hallen.

”Har du packat allt?”

”Ja det har jag.”

”Har du verkligen packat allt?”

”JA DET HAR JAG!”

”... ”

Jossan och Anna såg lite tvivlande. ”Vi kollar igenom vardagsrummet för säkerhets skull.”

Och jag: ”HAHAHA! Jätteroligt, hörrni! HAHAHA! Jag har faktiskt inte glömt att packa ner nåt den här gången.”

”Glöm inte att ta på dig skorna.”

”HAHAHAHAHA!” skrattade jag kanske lite sarkastiskt och kanske lite ironiskt. Jag vet inte. Har glömt bort ordens betydelser efter jag gick in i en lyktstolpe på vägen hem.

När jag kom behövde jag ladda mobilen men jag kunde hitta inte min laddare. Sakta började det gå upp för mig vad som hade hänt. Jag. Hade. Glömt. Mobilladdren. HOS UGGLORNA!

Fffffffffff!!!!

Jag hade fått hybris. Trott att jag varit så noga och vågat mig på ett sarkastiskt slash ironiskt skratt som fyllning på min éclaire vars hemliga ingrediens var högmod och hybris vilket är samma sak så det är lite tårta på tårta och det är ändå en éclaire jag försöker bygga min metafor på och jag är så himla sugen på dammsugare.

Ok. Jag drog i bromsen för mina bakelserelaterade tankar.

Nemas problemas. Köper en ny laddare  och berättar inget för Ugglorna. Inte efter att jag skrattade så där ironiskt eller kanske var det sarkastiskt. Jag ska ändå dit nästa vecka (alltså den här veckan) och då kan jag plocka upp laddaren utan att de märker något. HAHAHA! Min plan var perfekt. PERFEKTTTTT!

Så jag köpte en ny laddare för en vacker penning.

Idag hittade jag min laddare. Den låg i väskan. Jag hade bara inte letat ordentligt.

Och jag orkade inte ens bli arg på mig själv för då skulle jag behöva vara arg på mig själv jämnt och ständigt.

JAG ÅNGRAR INGET!

Min plan var perfekt. Förutom att jag skrev ner det här och sen la upp det här för allmänhetens beskådad vilket bekräftar bilden av mig som en virrpanna.

. . .

ALLT DET HÄR ÄR EN DEL AV EN MYCKET STÖRRE PLAN!

(verkligen?)

Åja! En plan... öm som jag har. Givetvis.

(.... givetvis)

Igår på tunnelbanan. Ett par sitter och diskuterar ett problem mittemot mig.

Mannen frågar: ”Men vem ska man ringa då?”

Jag: *formligen skakar av återhållet begär att vråla GHOSTBUSTERS!!!*

Är löjligt exalterad resten av resan.

Missar min station.

Tänker: ”Ffffffffuuuu- who ya gonna call? GHOSTBUSTERS!!” resten av resan tillbaka till rätt station.

Min hjärna fokuserar bara på det bästa i livet. Försök att slå ner mig och jag studsar tillbaka lika envetet som Gråben och bara: "Låt mig berätta om hur mycket jag älskar Spider-man" och ni bara: "Neeeej!" men jag kommer aldrig sluta.

HAHAHA JAG ÅNGRAR INGET!!!!!

....... förutom att det var drygt att missa stationen osv.

plus att det känns inte helt rätt att det här är inte första gången det händer.....