Kontexten hjälper inte

Just nu...

"Konstigare och konstigare," sa hon och felciterade Alice i Underlandet så fullständigt att ingen brydde sig överhuvudtaget. Intresset var noll.

Öppnade munnen och stängde den igen. Flinade nöjt.

"Ah, hörni," sa jag, "Var på väg att säga något konstigt. Men sen så tänkte jag... å nej, inte den här gången. Den här gången så håller jag tyst."

Ingen i rummet applåderade över att jag äntligen lärt mig att inte låta allt som dyker upp i min hjärna slippa ut ur munnen. Snarare tittade de på mig som om jag hade sagt något konstigt.

Huvudsaken är att jag inte gjorde det.

Fem minuter senare... konversationen har hamnat på ämnet "vad äter man som sista måltid egentligen om man fått dödsstraff?"

"Antagligen säger man det första som dyker upp i ens huvud."

Och som på signal, jag: "Sushi från Hilary Clintons kropp."

Nåväl! Kul så länge det varade!

Och vid närmare eftertanke var det inte såååå konstigt. Konstighetsfaktorn beror nog helt och hållet på vad man planerar att använda som ätpinnar skulle jag tro.

Fun fact: Jag skulle använda ätpinnar som ätpinnar. Överraskande men självklart när man tänker efter!

Mitt liv som vuxen

Får lön. Köper sushi till middag. Vuxet.

Gråter över ett konstigt formulär jag måste fylla i. Vuxen smärta. Så djup.

Ska tvätta en fredagkväll för sånt måste bli gjort. Umf. Så vuxet. *biter mig i läppen*

Struntar att tvätta. Går ut med vänner och dricker öl istället. Vuxendricka. Mums.

Kommer på att jag råkade glömma mitt kort på sushistället. Kan hända vem som helst. Till och med vuxna.


Hittar en femhundralapp i plånboken istället. Yes. Gonna make it rain. På ett moget och vuxet sätt givetvis. Gonna make it rain och sen samla upp alla mina sedlar för ni vet... mat och hyra.

Går på bio med andra vänner. En film där Hugh Jackman spänner sig och ser kortare ut än vad han är och väldigt kompakt. Hänger inte med i handlingen. Vuxenfilm. (fast ni vet... inte den sortens vuxenfilm ahurr durr... )

Kommer på att jag glömt mobilen på baren. Ingen är förvånad. Som sagt. Jag skulle ju make it rain. Blev för exalterad och vaska mobilen.

Under kvällen lutar jag mig nära, nära en vän och viskar i hans öra. Till allas förvåning viskar jag inte "la fromage!" med hes röst utan: "Tänk dig det här: Jag, en enkel men miljömedveten sjöman. Hon, en japansk valfångerska. Olika som natt och dag men budna till varandra som månen och tidvattnet. Vår passion är hettare än tusen fyrljus!"

För första gången i världshistorien önskade någon att jag hade viskat "la fromage!" med hes röst i deras öra.

Redan de gamla grekerna stannade uppe sent på kvällen för att skriva erotisk fanfiction.

Mmmm så hot, tänkte de. Leda/Svan!Zeus. Tags: Tidelag, bäbisar som kommer från ägg. Obehagligaste svanen. Den ska bara äh... känna lite.

Redan de gamla grekerna var sjuka i huvudet.

Då föredrar jag Dantes fanfiction istället. "Och Vergilius och jag blev de bästa av vänner. Vergilius tycker är hur cool som helst. Vi hänger jämnt."

Sen hängde han runt i Florens och bah: "Betrice, kan jag läsa min Vergilius-fanfiction? Den är väldigt bra."

den här tavlan är så jäva genial på många sätt. jag ser så mycket. dante som bara vill läsa sin hotta fanfic. beatrice som orkar ej. och hennes uppenbarligt coola kompis som kommer att dra in henne på tjejtoan för att komma undan dante. plus den blåa bruden som antagligen är någons kusin. ingen vill egentligen hänga med henne. hon vill bara läsa upp sin erotiska sel-insert/svan/zeus fanfic.

Lånar (stjäl) min lillebrors mobil och skickar ett sms till vår pappa:

"Jag tycker Hanna är den bästa stora systern i världen. Hon är snäll."

Haha. Ett sånt briljant ret. Jakob surar. Vi får svar från pappa:

"Är du full?"

Ugh. Pappa. Så pinsamt. Man kan faktiskt tycka att jag är bra att utan att vara full.

Det har hänt och kommer att hända igen enligt Nostradamus ty han skrev följande:

I universums iskalla natt
Hon blir en kämpe, ja en hjältinna 
Och får till vän en underbar katt

... nej vänta, det var introt till Sailor Moon. Glöm det.

Kra-ka-thoom

Starscream är inte bara en magnifik subba med dolk, på fritiden är även en liten, liten skitstövel.

Är det en haj? Är det en pansarkryssare? Nej, det är bara Passion.

Haahahaha! Ni tvivlade! Ni trodde ej att det skulle ske! Ni trodde aldrig att jag skulle hitta ett par badkläder i tid.

Men det har jag gjort!

Och det är kanske inte särskilt vackert stycke syntet men denna baddräkt är så jävla seriös att jag tappar andan av det brutala allvar min nya baddräkt står för. Den är så seriös att den får en Hilary Clinton te sig som en tafatt clown.

När jag har på mig den ser jag ut som en strömlinjeformad delfin.

Kanske är den inte det allra senaste skriket i modevägen men denna baddräkt... umf jag ser så ståtlig ut i den. Som en pansarkryssare.

Pansarkryssaren Passion kan ni kalla mig om ni vill.

Fast... ni vet.

Gör det inte.

Skulle uppskatta om ni inte kallade mig det.

....

...

....

.....

(gör't)

du förstår, jag har små små personer i mitt huvud som... hallå? hallå? vart tog du vägen?

Thomas Edison. Entrepnör, PR-man, elefanthatare och lyckats snacka till sig glödlamapn. Inte ett dåligt dagsverk ändå men han trodde också att människokroppen var fylld av små, små personer som styrde oss som en gigantisk robot.

Jag börjar faktiskt tro att han hade rätt. För ibland känns det som hela min kropp är styrd av små, små personer som alla är sjuka i huvudet.

Som varje dag bestämmer sig för att flippa ut. Utan hejd och utan sans. Bara en enda total utflippning som är lycka vacker som en svan som kraschar. Magnifikt. Dråpligt. Lite obehagligt för alla iblandade. Speciellt mig.

Kan man sätta ut en annons? Sökes: Små, små personer som kan ta över mitt inre maskineri. Ni ska göra ha lite sans, vett och gärna hejd. Jag är en sprallig tjej som gillar att ha många bollar i luften men kan inte pga de små, små personer i mina händer.

Fort. Nu måste jag posta annonsen innan de små, små personer anar ugglor i

Freud skulle inte haft något att säga om min sandalfixering. Han skulle väl bara säga samma sak som alla andra specialister jag gått till; "Vem är du, vad gör du i mitt hem och vad har den där sandalen någonsin gjort dig för att du ska behandla den så där?" Pfff! Amatörer...

Gudars förlåt jag glömde ju att berätta det allra viktigaste.

Ze breaking news.

Stoppa pressarna och lägg ut och vad nu du vill ha.

Självklart sitter ni alla som på nålar och bara suktar efter avslöjandet: "Hade hon på sig sandaler denna torsdag?"

Alltså... ja. Det hade jag.

Och det var fantastiskt!

(det var helt okej ärligt talat jag menar... har du väl haft på dig en sandal så har du haft på dig dem alla)

Buuuu! Vad är det här för ogudaktigt tal? Tvinga mig inte att luta mig nära, nära och viska i ditt öra.

Medan kaos bor granne med gud så bor jag granne med han den där som aldrig stänger av sin klockradio.

Och om natten är dagens mor så är sömnbrist en motvillig baby mama till... till... ömm... jag var säker på att jag hade en poäng med det här.... ääääummm... 

Så här i efterhand inser jag att jag borde gått och lagt mig för länge sen.

Nu är det försent.

Nu kommer jag ligga vaken i timmar.

Kallsvettig av tanken som just slog mig: "Ska jag kanske ha sandalerna på mig imorgon?"

*fylls av äventyrslust och påminner mig själv om att köpa plåster och tvål imorgon för säkerhesskull för man vet aldrig vad som kan hända en dag med sandaler*

En annan tanke slog mig precis: "Kanske ska man köpa en keps istället för att börja med dagslinser igen?"

Vid första anblick, hur hänger det ihop? Tillåt mig att förklara.

Tänker mig att det ska vara en gul keps.

En Gul Keps.

Som jag ska ha på huvudet.

Vågar knappt andas pga rädd för att John Blund ska rycka denna perfekta tanke ur mitt grepp.

"Jag minns VCR är inte titeln på min självbiografi" är titeln på min självbiografi

Jag är bara... sååååå stressad över det här med css-mallar och image maps och dessa kartor med sina hotspots som man ska kunna klicka på och det ska vara en länk och html jag älskar att hata dig.

Frustrerat stön följt av något skämt om en koketterande karta som prålar med sina hotspots. Mmm en het litten markatta det där...

.... vaddå?

Ugh... som om jag måste arbeta ut alla mina skämt. Måste jag alltid göra hela jobbet åt er? Har lite mycket att göra just nu, va. Har inte tid att vara denna ständiga perfektion av comedy gold som ni är vana vid.

Typiskt vår generation också. En massa tv-tittande, färdigtuggad populär musik och preprogrammerad vcr-spelare... det har tagit död på fantasin!

Ibland räcker det med att bara antyda ett skämt och si... därborta... vid horisonten... en slags punchline. Men nej, allt ni vill ha är upplägg+punchline.

Suck. Min komiska talang är bortslösad. Det är säkert därför jag aldrig slagit igenom på humorscenen. Alltså den där scenen framför en tegelvägg och en ständig spotlight som ligger på. Just den scenen.

Ni vet. 

Den.

Inte för att jag någonsin försökt ställa mig på den scenen (ni vet... den) men OM jag gjorde det skulle min talang vara fullkomligt bortslösad. Sorgligt. Et tu generation zetamax (eller vilken generation jag nu tillhör)

Min standup-act skulle var något Hitchcockesque. Aldrig ett helt skämt, för en lätt antydan är mer skrämmande än helheten (så skrämmande) Åh jag kan se det framför mig...

Mitt under min standup skulle en präst, en nunna och en rabbi komma in på stället med den där scenen. Och alla skulle hålla andan. Förväntan skulle fylla rummet som vattnet i en kondom i händerna på ett gäng ungdomar som precis haft sin första fnittriga lektion i sexualundervisning (vaaaaarför är du fortfarande uppe? åh gud jag vet inte längre... )

Och jag skulle le nådigt och med något dimmig i blicken säga: "Mmm det finns ett skämt här. Ska bara ah... " biter mig i läppen, "Hitta skämtet."
Dit skulle jag ta publiken men inte längre. Inte ge dem mer än en lätt smekning, en liten visking om ett alldeles smäktande ljuvt coooomedy gold precis inom räckhåll. Lika naggande god som när din älskade lutar sig nära, nära och viskar "Fffffffromage!" i ditt öra (mmm fransk ost)

Skulle avsluta med *drops mic*

Som i sin tur följs av: *betala för mikrofonen som jag droppade eftersom det är känslig och inte särskilt billig utrustning man kan inte gå runt och *drops mic* för ingenting alltså usch den här generation betamax tror att mikrofoner växer på träd*

Intressant trivia:  Fromage är franska för ost. Nu vet du och kunskap är nyckeln till att dominera världen.

Roligt sommarklur för hela familjen: Kan du hitta skämtet i det här blogginlägget? Försök! Det är inte så lätt som man kan tro!

Dessutom: I den här texten nämnde Hanna Passion två olika daterade format, kan du hitta alla?

Kom ihåg! Det är inte bara solen som ska få er att svettas. Det är också pressen av att vara on top of your games under dygnets alla timmar.

Varje år så frågar jag mig själv: "Njuter jag? Njuter jag tillräckligt mycket av den här sommaren? Lever jag i nuet? Biter jag mig fast i varje sekund av mitt liv och biter och biter och släpper inte taget tills jag hör hur benen bryts mellan mina sylvassa livsnjuttar käftar? Gör jag verkligen det?"

Och sen är det vinter jag och jag har fortfarande inte hunnit hitta ett par nya badkläder som inte får mig att gråta.

Tänk på det.

Tänk på min smärta nästa gång du gnäller över hur hårt ditt liv är.

Speciellt du. Kille som jag råkade krocka med när jag försökte gå och läsa ett sms samtidigt. Försök tänka lite på någon annan än på dig själv för en gångs skull.

Jag menar... va?

Människor.

Usch.

Läs Johnny Wander - Den är full av goda råd och inspiration

Boop länkt Johnny Wander arkiv

Har redan prövat att googla "hur får jag bort duvorna i mitt trapphus"

Har tre problem i mitt liv just nu. Inget livshotande men problem som gör mitt liv problematiskt.

Lista över problem, det minsta först och det största sist.

- Frågade mig själv, "Vem är egentligen 'cotton-eye joe' i den där Rednex-sången?" och sen googlade jag det. Ni vet... en del saker var det inte meningen att man skulle veta. En del hemligheter gör sig bäst med att vara begravda för alltid.

- När människor misstar mitt behov för att prata om Pokémon för hetereosexualitet och/eller attraktion. Man bah... hold your horses och låt mig prata klart om Team Rocket.

Men det största problemet är utan tvekan ALLA DESSA DUVOR I MIN TRAPPUPPGÅNG!

Jag menar... va? Jag har gått och stängt balkongdörrarna sedan jag jagade ut en i fredags och nu är det två som hänger precis utanför min dörr och skiter ner trapporna. Jag gick ut med en borste och försökte jaga ner dem mot balkongen för att få ut dem.

Det gick så där. Min taktik var lite dålig eftersom jag pep till varje gång de ens flaxade för mycket och sprang in i lägenheten igen. Detta höll på i ungefär en kvart utan större framgångar. En granne kom ut och tittade konstigt på mig och jag försökte låtsas som det regnade. Eftersom det uppenbarligen är mindre konstigt med en tjej som bah här hänger jag med en borste as you do inget underligt alls.

Tillslut bestämde jag mig för att använda den mest beprövade problemlösande taktiken i mänsklighetens historia: Ignorera problemet och hoppas att det är löst/försvunnet/exploderat när jag vaknar på morgonen.

Jag tror Tacitus kallade strategin för sed purus quis pensi. På svenska kan det översättas ungefärligt till "okej men vem bryr sig" eller mer korrekt "k bry".

Genialiskt, tänkte jag och dunkade mig själv i ryggen och belönade mig själv med ett stycke Daim. Ibland slår du mig med häpnad sa jag och örfilade mig själv. Man måste ge och ta. Belöna och bestraffa. Annars kommer det här storhetsvansinnet växa utan hejd. Någon hejd måste faktiskt finna.

Tyvärr slog min genialiska plan slint. Duvorna är fortfarande där när jag gläntade på dörren i morse.

"Ka-kawww... " kraxade de och stirrade stint på mig, liksom för att tala om att det är bäst att jag "bring it" eftersom de har redan "brought it" så att säga.

Förslag på vad jag ska göra nu? Funderar på att ta min pappas tips och ge mig ut med borsten igen men ta ett kastrullock som sköld.

Visuellt kommer det bli hysteriskt och/eller dråpligt hut det än går.

Jag och mitt trasig kylskåp...

När jag gick ut för att slänga soporna mötte jag en duva i trappuppgången. Jag stirrade på den. Den stirrade tillbaka med sina kalla... beräknande...mördarögon. Jag sneglade på den öppna balkongdörren och såg en bunt med kvistar som låg dumpade på trappan.

Duvan flaxde lite med vingar.

Jag gjorde det enda logiska.

Flaxade tillbaks tills den vandrade ut på balkongen igen. Där stirrade den kallt på mig.

Och idag gick mitt kylskåp sönder. Mitt i rötmånaden. Och jag som har en potatissallad. Massa potatissallad i kylskåpet.

Allt det här hörni...precis vad mitt horoskop sa:

Du är villig att ta en risk - fördelarna är så vansinnigt lockande! Men eftersom du redan verkar ha bestämt dig, är det ingen mening att väga för- och nackdelar längre. Nej, satsa i stället helhjärtat på det här. Med din starka tro på dig själv övervinner du alla hinder.

livets mörker är när man får papercuts av en bh

Många av mina vänskapsrelationer bygger på en harmonisk struktur av ret (mot mig) och indignerat kväkande (från mig). Men med Sara är det mer som om... hon bara står ut ibland. På ett sätt jag inte tror särskilt många kan. Inte när jag är på det humöret. Det där humöret när jag spenderar en hel timme åt att intensivt prata om att hon är två centimeter kortare än mig.

Jag: Du är typ.. en hutsch hög.
Sara: Då är du en hutsch och 2 cm lång alltså.
Jag: Du är två pixlar hög ungefär.
Sara: Måste du göra det här nu?
Jag: Borde ta upp det på arbetsintervjuer. Att du ser spel ur ett helt nytt perspektiv eftersom du är två pixlar hög. När du kodar spel får du hoppa från tangent till tangent.
Sara: Kodar spel... vet du ens vad jag jobbar med?
Jag: Hur lång är en aln?
Sara: *visar på armen*
Jag: ... hur långt är ett bröd?
Sara: Det varierar?
Jag: ... hur mycket tror du en aln bröd kostar?
Sara: Hur skulle jag-
Jag: Hur mycket aln bröd kan jag få för en tjuga?
Sara: Vart vill du komma?
Jag: Hallå! Skulle vilja köpa en aln bröd. Om ni undrar hur långt det är så kan ni titta på min vän. Hon är två bröd hög.
Sara: ...
Jag: När du var liten hamnade du i tvättmaskinen när din mamma glömde tömma fickorna.
Sara: ...
Jag: För att du var så liten att du–
Sara: Jag tror jag förstår.
Jag: När vi kommer hem ska jag bädda din säng. En tändsticksask med lite bomull räcker väl?
Sara: Mm-hm.
Jag: Du behöver inte oroa dig. Jag har fler på lager.
Sara: Det är verkligen inte det jag oroar mig för.
Jag: Något om... att... du får... plats i en kanyl?
Sara: Nu försöker du inte ens längre.

Modernismens litteratur

Som en fin lampa som man inte riktigt vet var man ska ha den.

Svårt.