La louve

Jag: Om jag får barn vill jag att det ska var så gulligt att man kräks.

Pappa: *skrockar och klappar på huvuvdet* Du kommer säkert att få ett sött barn. *faderlig stolthet och så vidare*

Jag: Fast nej, jag menar bokstavligt så gulligt att man kräks. Liksom, doktorn håller upp krabaten, "Välkommen till världen, du välskapata bBBBLLLAARARGGHHFFFHHHHGGG". När jag är ute med barnvagnen-

Pappa: Hanna...
Jag: -och en tant kommer förbi. "Vad är det här för gullig liten-BFLLÖÖÖÖGHH!"

Pappa: ...

Jag: Tänker du på när jag föddes och en flock vargar knackade på vår dörr för att erbjuda sig att uppfostra mig som en av sina egna?

Pappa: Det tänker jag ofta på.

Jag: ... för att du är glad för att du sa nej?
Pappa: Sjävklart, min lilla flicka, är jag glad att jag sa nej. Det hade inte varit rätt mot vargarna att göra annat.

Hat är ett starkt ord, säg hellre "jag vill bryta ner dig psykiskt och bygga upp dig igen i min egen avbild."

Servitören försökte passera vårt bord obemärkt men snabb som en kobra flög min hand ut och haffade honom.
"Sifu Servitör, ett par av era sumpigaste vårrullar för mig och mój compine, s'il vous plaîs," bad jag honom världsvant.
Servitören flyttade undan min hand genom att varsamt lyfta den från hans arm och grepa den mellan tummen och pekfingret. Hans läppar kröktes i en grimas.
"Och en sån där öl som ni har," jag nickade menande, "Du vet, man vet knappt om det är vatten eller humledryck men mot slutet av kvällen har man blivit fuktig nog för att Noak verkar torr nog för att vara ordförande i nykterhetsförbundet."
Servitören himlade med ögonen, värdigt en scen i Excorsisten. 

Jag lutade mig tillbaka i det rödvadderade sätet, formade händerna till ett litet tak och betraktade min vän som bjudit ut mig på kinakrog, "Nå, vad är problemet?"
Hon blinkade par gånger innan hon tillslut kunde pressa fram: "Jag älskar honom!" och det fanns sann smärta i hennes röst. Inte en sån där billig kopia, t.ex. när den enda kaffemaskinen på jobbet som gör gott kaffe är urfunktion en måndagmorgon.

"Jag älskar honom så!" upprepade min vän.
Jag la huvudet på sne, åt vänster och kuttrade: "Åååh!"
Hon höll handen för ögonen, "Men han älskar inte mig!"
Jag la huvudet på sne, åt höger och ojade: Åååh!"

Servitören seglade in, placerade ut vår buffé av vårrular och öl innan han seglade vidare.
"Jag förstår inte!" jämrade min vän sig och saltade vårrullarna med sina stora tårar, "Jag älskar honom men han älskar inte mig. Hur går det ihop? Jag vill ju ha honom."
"Det är det som kruxet. Det går inte ihop. Det är ett... " jag gjorde en dramatisk paus, sörplade i mig ett par vårrullar och tuggade lite öl och rapade fram: "... ett muuurrrpphh-sterium."

Min vän tuggade sorgset på en vattenkastanj som knastrade munter mellan hennes tänder, "Va?"
"Lugn, jag kan förklara. Jag har sett saker som du aldrig kommer att förstå. Hatshepsutiska slagskepp i glänsade koppar som seglat längs med Orions axlar. Transdimensionella barriärer som slitits sönder som en hand mellan skördetröskas tänder. När jag dör kommer alla dessa ögonblick kommer att förloras... i tiden... som... tårar... i regnet. Det är dags... att dö."
"Citerar du Roy Batty från Blade Runner?" anklagade min vän.
"Filmen, inte boken," sa jag, "Men min poäng är att trots allt det här är mannen fortfarande det största mysteriet jag någonsin stött på."

"Som prisbelönt kärnfysiker kan jag bara hålla med. Jag har betraktade världens minsta byggstenar och slungat dem med sådan kraft, men mannen är fortfarande det största mysteriet. Du har det bra du," suckade hon, "Du behöver bara handskas med det täcka könet, vi är inte lika komplicerade. Man skulle kanske bli lesbisk."
"Det vill du nog inte," sa jag en smula tankspritt, funderade över när jag hade haft tid för att bli vän med en prisbelönt kärnfysiker, "Byråkratin är gräslig för att få ens få titta på tillståndsformuläret. Så du menar att du tycker om honom?"
Hon nickade.
"... men han tycker inte om dig?"
Hon nickade igen.
"Förbryllande! Vi kan lösa det här på enklast sätt. Vi måste ta reda på allt vi vet om den här personen, tuffa till dig samt vinna Bandkampen för att använda prispengarna till att rädda barnhuset. Att du vinner pojken på slutet säger sig själv, oavsett hans tidigare känslor. Faktum är, ju mer han ogillat dig desto större chans är det att ni blir ett."

Den känslige unge mannen som satt bredvid oss harklade sig lite diskret, "Förlåt, men minns ni ens att ni bjöd med mig?"
Min väns öppnade munnen men inget ljud kom ut (möjligtvis ett tyst "så näpen!")
Jag viftade undan hans fråga, "Bli inte hysterisk, va."
"Jag är inte- "
Jag pressade min hand över hans mun, "Ssshh! Förklarar nu vad som är problemet för dig så kan jag lösa det här kärleksdilemmat."
"Det är inget dilemma! Det är väldigt enkelt. Jag känner helt enkelt inte på samma sätt som hon gör.

Jag stirrade konfunderat på honom, "Men vad menar han egentligen?"
Min vän slog ut med armarna, "Det är ju det jag menar! Våra tankar är fundamentalt olika. Som om de var olika språk. Hans har sjutton olika ord för 'körsbärsträd' och mitt har ett enda ord för 'frustrationen när man tappar menskoppen i toaletten'."
"Han är som ett väsen," kommenterade jag och sträckte försiktigt fram handen mot honom, handflatan upp för att inte skrämma bort honom, "En fager näck i silver bäcken."

Den känslige unge mannen som bara för ett par veckor sen hade varit övertygad om att han hatade kallprat och att han läst På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Nu var han knappt säker på att han verkligen fanns och inte var ett komposit av flera olika personligheter som hon den där hade stött på. Men nu började han känna hur hans lungor darrade av hans irriterade andetag. Det var betryggande påtagligt.

"Ni säger att mannen är ett mysterium," sa han och rösten höll knappt under vikten av hans känsliga känslor.
"Det största!" utbrast min vän harmset.
"Vem sköt Kennedy? En smula i jämförelse med den saftigt mystiska manskakan," förtydligade jag.
"Mmm... manskaka... " min vän gled ner i rännstenen med blicken och tankarna.

"Fokusera!" jag knäppte irriterat med fingrarna. Tackade min lyckliga stjärna över att jag inte höll på så där eftersom jag klarat testet och fått bli lesbisk. Det hade varit ett mycket svårt test med medeltunga vikter och om tåg X färdas från stad Y medan Albert har 15 äpplen hur mycket volym kommer besvikelsen över livet att pressa undan i badkaret?

Den känslige unge mannen fortsatte: "Men då ni säger att mannen är det enda ni inte förstår... då betyder det att kvinnor inte är mysterium för? Vågar ni påstå att ni förstår ungefär hälften av mänskligeheten utan problem?"
"Vi är löjligt okomplicerade, ge oss matachade mascaramärken och en gemensam fiende och vi är vänner för evigt," förklarade jag. Vi brölade nöjt och utförde en high-five vars form var felfri.

Den känslige mannen andaders djupt. Hans mjölkvita barm hävde sig sensuellt. Vi antog att den gjorde det. Han hade skjorta så vi kunde inte se men vi antog att hans mjölkvita barm hävde sig under skjortan på ett sensuellt vis.

Han antog en talares ställning. Bredbent, axlarna dragna bakåt och ena handen placerad över hjärtat som för att hindra all passion skulle komma ut på en gång.

"Är vi inte alla människor?" frågade han och höjde retoriskt på vänstra ögonbrynet, "Vi är alla människor! I grund och botten är vi av samma skrot och korn. Vi gråter, vi skratter, vi blöder och vi gillar tabascoindränkta bananer på vår pizza. Män är inte mer mystiska än mänskligheten i sig. Dra inte på er en falsk mask av tolerans genom att systematiskt förandra oss. Vi är inte den Andre lika lite som att ni, för oss, är den Andra. Vi är människor. Världen och livet är den varma tungan hos ett barn som fångar unika snöflingor på tungspetsen. Barnet är snart vuxen och snöflingor smälter snabbt," han tog efter andan och nästan skrek, "Förgängligheten är den enda sanningen! Att vi skiljer oss åt är den sanna lögnen!"

Han såg förväntansfullt på oss, hans blick lika varmt som ett svärd doppat i fiendens blod.

Min vän suckade. Jag la handen över munnen.

I kör sa vi: "Åh är det inte bedårande? Han pratar som en person!"

Dubbelgångare

Människan hon bara ett liv att förspilla och förlusta sig med. Och ibland vill vi inte ens ha det där enda livet vi fått. Som när vi anländer till jobbet en morgon och bara lägger oss ner på golvet i lobbyn.

”Varför är jag ens vid liv fortfarande?” undrar vi och hör röster som frågar hur vi mår om det har hänt något varför ligger du bara där snälla svara snälla titta på mig, ”Varför livet ens?” tänker vi nu när den enda kaffemaskinen på jobbet som gör gott kaffe är ur funktion en måndagmorgon.

Trots att vi bara har ett liv har vi många fler liv att hålla reda på och fundera över. Tänk på det liv du har. Tänk på det liv du kan komma att få. Tänk på det liv du skulle kunna ha haft.

Vi står aldrig inför ett enkelt vägskäl som unge Hercules. Jag menar... hallå! Man skulle kunna tro att Stjernhjelm aldrig varit med om en dimensionsplittrande tilldragelse. De är inte som ett vägskäl. Mer som ett kalejdoskop. Tänk dig ett kalejdoskop. Tänk dig sedan ett vägskäl. Kombinera. Närmare än så kommer vi inte att komma. De möjliga resultaten av våra val är otaliga. Inte oändliga. Någon hejd måste det faktiskt finnas. Men det finns rätt så många möjligheter.

Jag till exempel kunde ha skrivit På spaning efter den tid som flytt istället för Marcus Proust om ödet velat annorlunda. Det kan vi aldrig veta säkert. Vi kan bara, ja precis, spekulera som om det inte fanns en morgondag. Och om jag hade skrivit På spaning efter den tid som flytt hade jag använt undertiteln - Död eller levande. Det hade varit en västern dessutom.

Tänk vad det kunde ha gett oss. Tänk vad det skulle ha gjort med den känslige unge mannen i parken. Han som bara röker cigaretter lika smala som hans fjuniga mustasch och varje morgon kammar han håret mycket noga. Han har funnit en mening i livet. Han har läst På spaning efter den tid som flytt. Alla delar. Så många gåner. Och han berättar för alla att han har läst dem. Det finns mycket i världen han inte förstår som till exempel grejen med fahrenheit. Men han vet att han har läst På spaning efter den tid som flytt.

Det är i den bästa av världar för honom. I en annan värld är han vilsen. I en annan värld har han inte högt knäppta skjortor och flugor till fest, istället har han tjock slokmustasch, en knappt knäppt flanellskjort och en stetsonhatt på skallen.

Tänk på vilket liv han hade haft då. Ständigt lyssnande men ropet från vildmarken skulle alltid vara precis utom hörhåll. Istället för funderingar kring att vakna upp mitt i natten skulle han fundera på hur man drar sin revolver snabbare än sin egen skugga.

”Tänk…” hade jag sagt till honom när vi möttes i parken som existerade i den världen, ”Tänk om det inte hade varit jag som skrev À la recherche du temps perdu - Mort ou vif?”

”Åh… ” det syns knappt under hans slokmustasch som ibland misstas för ett par våldsamma larver men hans lilla mun formas till ett hänfört o.

”Tänk… ” fortsätter jag i en ton som kör bulldozer över den häftiga längtan han nu känner, en längtan som alltid funnits där men som han inte visste fanns, ”Tänk om det hade varit en snubbe som hette typ Marcus Proust? Hur annorlunda hade världen inte varit!”

Han håller hårt i stetsonhatten som vilat i hans knä, ”Jag vet inte varför men jag vill säga att det är en Marcel Proust?” Han vet inte varför men när han säger det vet han att det är sant.

Jag lutar mig tillbaka mot parkbänken vi sitter på, blickar upp mot solens strålar som leker kull i bladverket, ”Fast jag är ganska säker på att han skulle heta Marcus," säger jag, irriterad över mitt ord blir bestritt. Jag skrev faktiskt en världsberömd västernsvit om en sheriff med ett mörkt förflutet som doppar melasstobak i sin sarsaparilla.

”Men Marcel känns mer… ”

”Vad har vi sagt om känslor unge man? Det är inget en revolverman har. Du har väl läst del fem i min västernsvit, Buffalo Bill Blir Bränd?”

”Nej precis… ” han sätter på stetsonhatten lite motvilligt käckt, ”När man rider ensam är den enda partnern man behöver sin revolver.”

”Och häst,” påminner jag honom, ”Glöm inte del tre, Utan Springare Får Du Springa Snabbare.”

Han sänker huvudet skamset över sitt misstag och över att han aldrig kan komma på vad det är som saknas i hans liv.

Svindlande eller hur? Tänk alla dessa omedvetna dubbelliv som vi lever. Andra världar som ibland är alldeles för avlägsna och ibland alldeles för nära. Liv som skapats av att vi inte föddes som en fransman med en förkärlek till bakelser eller för att vi hade annat för oss än att sörpla te och glufsa Madeleinekakor. Jag vet inte hur det är med er men min kalender har varit full.

Men bara på vårt egna dimensionella plan lever vi flera liv. Jag, till exempel, är känd på mitt jobb som "hon den där som hatar dåliga skämt och ordvitsar". Har hållit tungan rätt i mun och därtill suckat med plågad min varje gång någon finurligt lekt med orden.

Om de bara visste. Om de bara anande vem jag var egentligen. De börjar bli misstänksamma nu. Speciellt idag när de observerade att:

- Oj, polisen är nere och rekar på gården.

Och jag:

- Oj, oj! Hoppas de inte är här för min skull!

- Varför skulle de... ?

- För att mina skor är... DA BOMB!

Ljudet av syrsor och insikten att vi borde ringa insektsutrotaren om syrsorna som verkar finnas i väggarna. 

Den unge mannen i parken är i alla fall nästan lycklig igen. Han är i en värld där På spaning efter den tid som flytt skrevs av en viss Marcus Proust som kom ihåg sin barndom när han doppade pappadam i curry.