Lagom Äventyr i Stockholm (med solnedgång)

Vi gjorde inte så mycket egentligen. Sara och jag. Vi var som vi brukade. Hon - Den Förnuftiga. Jag- Den Något Mindre Förnuftiga (Läs: Neurotiskt Vrak När Vi Skulle Åka Med En Buss)

På tal om att vara ett neurotiskt vrak: Har funderat på att om jag ska göra det till min grej att alltid torka av stolar innan jag sätter mig på dem med en näsduk med broderade blommor. Bara en tanke...

På lördagen gick vi på stan. Vi avslutade dagen med middag på Sardin, en tapasrestaurang på Nytorget (tror att nästan alla mina favoritställen i Stockholm ligger på eller i närheten av Nytorget). Tror att det är min och Saras riktigt stora grej att göra tillsammans: Prata strunt/viktiga saker och äta god mat.

Som alltid måste jag berätta vad vi åt för det var galet fantastiskt: Chevretortillas med honung och valnötter, philadelphiapaj med fetaost och spenat plus en brödkorg, hummus och kanske världens godaste oliver.
Jag: Äh? Men var det inte du som inte tålde vitt bröd?
Sara: Jo...
Jag: Ska vi verkligen beställa in en brödkorg då?
Sara: Men vad ska vi äta till hummusen om vi inte har bröd?
Jag: She makes a good point...
Ovanstående är ett exempel på när jag för en gångs skull inte är den konstigaste av oss två.

Innan vi gick så började vi prata om Skottland (igen, vi älskar att prata om Skottland) och då stannade en servitris till vid vårt bord och frågade mig:
Servitris: Bor du med Lexy som klipper hår?
Jag: Öh… va?
Servitris: Jo, jag känner en Lexy som klipper hår och hans rumskompis ser man inte skymten av förutom hennes snygga skor. Det vore ett sånt härligt sammanträffande om du var den rumskompisen.
Jag: Nej, tyvärr jag är inte rumkompisen med de snygga skorna. Men jag önskar att jag var det för det vore ett härlig sammanträffande.

Jag önskar att jag kan vara rumskompisen med de snygga skorna.

Efteråt gick vi på promenad i Vita Bergsparken och såg ut över Södermalm. Det var så varmt luften dallrade och allt var lite drömskt i den den grymma hettan.
Jag: Just nu så slår det mig hur mycket jag ibland längtar tillbaka till den här stan.
Sara: Jo, man tänker sig alltid att man någon gång ska komma tillbaka hit.
Jag: Jag vill nog flytta tillbaka hit en dag.
Sara: Fast du ska bo i Uppsala.
Jag: Öm jo... men nån gång vill jag bo här.
Sara: fast allt är sämre i Stockholm.
*vi börjar diskutera Slussen och Förbifart Stockholm*

Och sen... medan vi planlöst vandrade runt i Vita Bergsparken snubblar vi praktiskt taget in på Park Teatern och ser ett utdrag från Helsinki Dance Companys föreställning Exposed.

Annars summerar denna dialog vår helg (och vår vänskap) ganska bra:
Sara: Jag tänkte på dig när jag såg den här. *ger mig en present*
Jag: *öppnar presenten. Det är en skämttvål med baconlukt* Öm… varför tänkte på mig när du såg bacontvål?
Sara: *med seriös röst* Why was there BACON IN THE SOAP!
Jag: *liksom fattar galoppen* I made it myself!
Tillsammans: Ahahahahaaha! *torkar bort skratttårarna*
Sara: Will you believe the evil robot boy who killed Santa or… the Easter Platypus! Easter shrimps for everybody!
Jag: Easter Platypus! We love you! Aaaaaahhhh… bra skämt. Vi borde se om den serien nån gång.
Sara: Vill du ha öl som smakar rökt?
Jag: Hmmmm… jag gillar förstås saker som är rökta… bland annat öl… tror jag. Låt oss pröva. Och nu spelar vi Super Smash?
Sara: Om du vill.
Jag: Jag vill vara Daisy.
Sara: Du menar Peach?
Jag: Grrrr! Nej! Jag spelade bara Super Mario på Gameboy och då hette prinsessan Daisy så därför heter hon Daisy! Precis som Dr Ivo Robotnik i Sonic heter Robotnik och inte Dr Eggman!
Sara: Gör som du vill. *bryr sig verkligen inte särskilt mycket om Daisy/Peach/Robotnik/Eggman-frågan*
Jag: Varför har du inte låst upp fler karaktärer i Super Smash för!?!
Sara: … för att jag har ett liv? Dessutom finns ju ändå Peach-
Jag: DAISY!
Sara: *suck* Sak samma. Hon finns ju ändå, så vad är problemet?
Jag: Men tänk om jag inte ville spela Daisy? Tänk om jag ville spela som Marth… Garth… Harth?
Sara: Du spelar alltid som Daisy. Eller Samus. Och sen spammar du.
Jag: Pfff! Varför ska jag inte trycka på samma knapp flera gånger om det fungerar?
Sara: Fast det gör det ju inte! Du vinner ju aldrig.
Jag: Detaljer!

Och här är en förklaring till en av våra egenheter och källan till många av våra interna skämt... seriöst; det är skrämmande hur mycket jag fortfarande kommer ihåg av den här serien...

Ps. Min bror har fört en fin tradition vidare. Han senaste sms var kort men rakt på sak: "Här är det jättefint. Skicka mera pengar."

Jag är stolt som bara en syster kan vara.

Jag brukar tycka om att kalla True Blood för mitt guilty pleasure men... kom igen...

Inte mycket till guilty pleasure om jag utan att tveka en sekund stämmer in i den gälla kören som uppstår så fort någon ens viskar "true blood".

Nej... min sanna guilty pleasure är i en helt annan klass. Mitt verkliga guilty pleasure är... Frasier. Ja, det är sant. Jag tycker om att titta på medelålderspretton som trasslar till det för sig. Och är neurotiska.
Jag misstänker att flera av er inte är särskilt förvånade eller ens chockade över den här bekännelsen.

Eller det faktum att jag tycker sånt här är kul... comedy gold helt enkelt:
Frasier: By the way, where's Maris? I haven't seen her all night.
Niles: She's on your bed.
Frasier: My bed?
Niles: Yes, she's asleep under the guests' coats. She exhausts easily under the pressure to be interesting.

PS. Ska iväg och hänga med Sara. Det kommer att bli fantastiskt. Hon är min sidekick, vet ni. Hon påstår visserligen att jag är hennes sidekick men... det är bara dumheter.

.... vad menar ni med att jag bara vågar skriva så för att jag vet att Sara inte läser min blogg (antagligen skulle hon säga nåt i stil med: "Hanna... *trött blick* Om jag ville utsättas för ditt nonsenspladder... behöver jag verkligen läsa din blogg för att göra det? *höjer ögonbrynet

Intressanta personer... som inte heter Tesla

På den här bloggen blir det en hel del Nikola Tesla… men tänk, det hade blivit mycket mer om jag inte schemalagt perioder under dagen då jag går undan och begrundar Nikola Tesla.

Men nu finns det faktiskt två historiska personer som förtjänar lite uppmärksamhet. För de är så galet härliga. Crazy bananas härliga.

Vi börjar med Drottning Victoria som inte var så mycket feströkare som hon var Skottlandrökare. Alltså, hon rökte bara ciggisar när hon var i Skottland för att jaga bort mygg som egentligen inte var mygg utan flugor med käkar. Och tänder. Typ en extra ond broms. Med tänder.

Det är okej, Drottningen. Man får röka i ett sånt läge. Det får man.

Drottning Victoria är nog en av mina favoritregenter. Om det fanns samlarkort med världens monarker så skulle Drottning Victoria vara en ovanlig pokemon.
Annars är ju alltid Henrik VIII lite rolig. Kungen som är känd för att han kanske/möjligtvis mördade sina brorsöner, sa tack o hej, leverpastej till katolska kyrkan och… ja, just det… hade galet många fruar som han avrättade. That’s just how he rolled.

Men Drottning Victoria var något alldeles extra. Bland annat stod hon på sig mot sin mamma som skulle få Lucille Bluth från Arrested Development att framstå som en god, omhändertagande mor. ("I don't criticize you! And if you're worried about criticism, sometimes a diet is the best defense.")
Modern försökte, tillsammans med en karl som hette Conroy, bryta ned Victoria psykiskt för att göra henne beroende av modern och Conroy eftersom de ville komma åt makten genom att kontrollera Victoria. För att göra detta lät de henne aldrig vara ensam. Inte ens i någon minut. När Victoria var 19 år hade hon aldrig sovit i ett eget rum. Dokumentären jag såg häromdagen nämnde inget om toalettbesök… så då tänker jag inte heller säga något om den saken.

Men så fort hon blev drottning så krävde hon ett eget rum. Och sen slängde hon ut modern och Conroy från palatset som modern hade våldsrenoverat. Jag tror att frasen ”you go, girl” skulle kunna vara passande här.

Jag älskar, förresten, att det superbrittiska experterna i princip beskriver Conroy så här: ”Han var en irländsk, manipulativ, ond man som ingen kunde lita på. Och irländare… nämnde jag att han var irländare? För det var han. Irländare alltså.”
Annan brittiska expert: Sa nån irländare!?! *gömmer sig*
Förste experten: Nej, nej. Vi pratade bara om Conroy.
Den andre experten: Jaha… *knyter näven och skakar den* Conroy!
Sen dök jag upp, knöt min näve och väste: Edison! Men då tittade de bara konstigt på mig. Suck. Jag försökte bara passa in… bli en i gänget.

Fast jag måste erkänna att trots att jag gillar att läsa om hur Drottning Victoria styrde och ställde är jag extremt svag för hennes förhållande med prins Albert. Det var bara så ofantligt fantastiskt… öm ja, det var ta mig tusan romantiskt. Så där. Det står jag för.
Det var Victoria som friade. Hon tog in honom på sitt rum och sa: "Albert, jag har gjort ett blandband åt dig."

Det är ett rent nöje att läsa vad Victoria skrev om Albert. Hon är så pass övertygande att jag vara nära att dansa in i garderoben. Var halvvägs innan jag fattade vad som höll på att hände. Kallduschen som stoppade mig var det faktum att Albert… ja, han var en brittisk man med polisonger. Inte riktigt min grej.
När det gäller brittiska män föredrar jag dem korta och tjocka plus en cigarr. Korpulenta till och med. Winston Churchill… den mannen. Alltså… den mannen. Vilken retoriker sen…

Uppenbarligen har hans livvakt skrivit en bok om hans tid tillsammans med Churchill och det var en ganska lång tid (arton år närmare bestämt) och BBC har nu gjort en dokumentär baserad på den boken. Ett must see för min del eftersom de utdrag jag har fått berättade är både intressanta och lite mer personliga än vanligt… men mest är de comedy gold eftersom Churchill verkar inte vara den lättaste att försöka hålla vid liv.

Till exempel så var Churchill fatalist. Han brukade säga att han fått uppdraget att styra Storbritannien av en högre makt och han inte skulle dö förrän han slutfört det uppdraget.
Okej… en står applåd till livvakten som lyckades hålla liv i denna karl i hela ARTON ÅR! Han lär ha räddat honom från bombsplitter, IRA, indiska nationalister, arabiska nationalister, nazistagenter, grekiska kommunister och de allmänt galna.

För Churchill kunde inte bara chilla och leda landet och slutföra sitt uppdrag. Neeeeeej! Det skulle ju vara helt crazy.
Bland annat ville han hänga med trupperna vid fronten (på D-dagen dessutom… bra där) Åka med trupptransportsfartygen och så vidare. Enda anledningen till att han tillslut inte åkte med trupperna var för Kung George VI meddelade att om Churchill skulle åka med trupperna, ja då skulle han också göra det. *följt av en bestämd stamp i golvet med foten*

Okej, det var inte så. Kungen sa bara så för att visa hur absurt det var att någon med en så viktig position skulle utsätta sig för onödig fara.
Fast jag vill tänka mig att dialogen ungefär lät så här:
Churchill: Jag vill följa med på soldaternas båt.
Livvakten: *suuuuuuuuuck* Nej, snälla. Gör det inte.
Churchill: Jo! Ner till fronten, säger jag!
Kungen: VA?! Om Winston får åka ner till fronten vill jag också göra det.
Livvakten: *känner migränen komma smygande*
Churchill: Fast äh… om George ska åka. Då vill jag inte åka.
Kungen: Moget, Winston, moget. DU VILL ALDRIG HÄNGA MED MIG! Whatever happened to us? We used to be bros. *korsar fingrar för att visa hur tajta de en gång var*
Livvakten: *förlorar tålamodet* Om ni inte lugnar ner er därbak så stannar jag den här trupptransporten och vänder hem igen. OCH DÅ FÅR INGEN ÅKA TILL DISNEYLAND!
Churchill och Kungen: Mäh!

Sen var det den här grejen med bron. Britterna hade precis gått in i Tyskland och tagit över en bro men tyskarna var inte långt borta och bron var fortfarande beskjuten. Churchill kommer på besök och…
Churchill: En bro? Och den är under beskjutning! Jag måste gå över! Jag bara måste. Det här är en sån där grej jag måste göra.
Livvakten: Kan du inte bara gå över den här plankan som jag lagt över den här lilla bäcken istället? Det blir väl kul? Va? Det blir kul. Kom igen. Det blir kuuuuuuul.

Givetvis har jag inga belägg för det här. Men man kan ju spekulera… och tänka sig att det kanske var så här det gick till. Fast det var nog inte så här det gick till.
Trivia: Disneyland? Fanns inte på den tiden.

Faktum är att det känns lite som att när fara hotade och livvakten rusade till Churchills sida för att rädda honom satt premiärministern och lugnt rökte sin cigarr och tittade förvånat upp på sin smått stressade livvakt.
Livvakten: Det ser inte bra ut.
Churchill: *ser ut genom fönstret som precis krossats av en sten, slängd av en medlem i en mobb som har omringat huset* Nej, du har nog rätt. *paus* Det ser ut att bli regn.
Livvakten: *sätter händerna i sidorna* Ååååååååååh, Churchill!
*glad melodi spelas och ännu ett avsnitt i serien ”Det är vår Churchill!” tar slut*

Notering: Måste sluta prata om pokemon OCH försöka förvandla allt till mediokra sitcoms.

Trivia: Enda gången Churchill skadades allvarligt var när livvakten lämnade honom ensam för en dag i New York.

Han blev påkörd av en taxi.

Och av någon anledning får det mig att tänka på när min lillebror skulle lära sig att åka skidor men han vägrade att svänga. Körde störtlopp i varje backe. Vi hade honom i ett koppel då. Tänker mig att det var något livvakten allvarligt funderade att investera i.

Day Bow Bow. Chik. Chik-chika!

Pappersarbete. Inte så tokigt. Om det är varierat pappersarbete det vill säga.

Det är nästan spirituellt renande att skicka ut kallelser. Kanske borde jag till och med spela in en meditationsvideo... eller nej! Varför hålla sig till förlegad teknologi? Jag spelar in ett meditationskassettband! Då kan man lyssna på den i sin walkman (... freestyle?)

Andas in...

Vik ihop pappersarket med en svalas precision.

Andas ut...

Klistra igen kuvertet med en tigers beslutsamhet... möjligtvis med en björns elegans men det rekommenderas enbart för experter.

Andas in...

Ta sedan fram din stämpel... Åh Gud... stämplarna! Jag har två stycken. Den ena står det -45- på och den andra är ett enkelt, stilrent A. Stämplar är det bästa som har hänt mig sedan färdigskivat fullkornspop. De luktar ordning o reda... avslut och metamorfos på en och samma gång... och auktoritet (nej, skriv inte det. det är lite... ja, du vet... superduper creepy... )

Min favorit stämpel är A-stämpeln för den kan betyda så mycket. Den kan stå för alltifrån A-post till Awesome-sauce. I mitt huvud står den alltid för awesome-sauce. (i och för sig är det nog för sent att börja oroa sig över sånt)

Men nu kanske du tänker: "Men en gång jag skrev jag en smart plan på ett papper (stenåldern ringde och ville ha tillbaka sitt skrivmaterial) och då stämplade The Man sönder mitt papper med en ilsket röd Ej Godkänd-stämpel. Det var en stämpel som var menad att såra." (... grottväggen?)
Jag svarar: "Det var antagligen en dum plan. Fast sen beror det på vilken The Man vi talar om. Ifall du menar mannen som smyger in i mina föräldrarshus när jag är ensam hemma och stjäl vårt toalettpapper så har du mina sympatier. Seriöst, den mannen alltså... vilket as."

En annan sak som får mig att glömma vilket byråkratiskt träsk jag sitter fast i är faktiskt scanning. Ibland är det rena döden men man känner sig grymt effektiv när man lyckas planera sin dag så pass bra att man hinner med att scanna en giganorm pappershög mellan alla de andra arbetsuppgifterna (och alla trevliga fikapauser). Man känner sig lite grann som "We Can Do It!"-posters från andra världskriget.

Eller så känns det lite grann som om pappershögen jag ska scanna är en ensam bybo och alla de andra byborna är pappershögar som jag scannat och sedan slängt i "tuggen". Pappershögen är fylld av hämndbegär och har ett långt tal om hur jag mördat hans vänner men jag ser bara lite trött ut och svarar: "for you, yesterday was the day I scanned all your friends och slängde dem i "tuggen" but for me... it was wednesday."

Uppenbarligen ser jag mig själv som en ond skurk från typ Karate Kid-filmerna.

Vilket är jättekonstigt.

För jag har inte sett en enda Karate Kid-film.

Vilket också är jättekonstigt med tanke på min vurm för filmer från 80-talet.

Och vet ni som vad som är konstigast? Att jag var typ kär i Michael J Fox i så många år.

Fast det här är nog konstigaste av allt, en tjeckisk filmaffisch. Gissa vilken film. Kom igen... gissa...

... Ghostbusters. Och nu måste jag gå och ringa min morbror och fråga om allt var konstigt på hans tid när han levde i utlandet.

PS. Är inte Ellen Page vår generations Michael J Fox? Yeah. Think about it. DS.