Okej, någon där ute tycker synd om mig och vill att jag ska ha roligt. Lite roligt får man. Det måste man få.

Idag när jag var helt säker på att jag inom ett par sekunder skulle implodera av uttråkning kommer två ovanligt pigga patienter förbi. En var en tant med rullator och den andra hade ingen rullator.
Tant#1: Kom så tittar vi på vädret.
Tant#2: Men det har jag redan sett!
Tant#1: Inte från det stora fönstret.
*Tant#2 erkänner, att nej det har hon inte. De vandrar förbi mig och bort mot det stora fönstret. Jag tittar upp.*
Tant#2: *till mig* Vi är ute och motionerar lite.
Jag: Det låter trevligt.
Tant#1: Och så är vi på äventyr!
Jag: Också trevligt.
*Senare hör jag jag hur en sjuksköterska säger: "Jaså, är det här ni är?" och en av tanterna svarar lika glatt: "Vi motionerar och är på äventyr."*

Senare samma dag smyger en tunn, liten gubbe förbi luckan, går fram till dörren som leder bort från avdelning, stannar upp, sneglar pillemariskt på mig och säger: "Jag är på rymmen så jag ska ut gå en sväng. Hej, hej!"
Jag hade lust att be honom ta mig med som gisslan. Jag hade varit en bra gisslan. Ingen är så fenomenal som jag när det gäller att ligga på golvet i fosterställning.

Vänta...

Tänk om han verkligen var på rymmen?

Annars försökte jag roa mig själv med att komma på bra namn på nagellack och/eller läppstift frö att inte dö av leda. Inspiration hämtade jag från mitt nya, blåa nagellack med det... öh... passande namnet Spending Cash With Carl.

Här är mina förslag:
- Put On A Bus: Alarmerande röd.
- Scully! I'm in a box!: Mystiskt grå.
- Kreativ Fas: En färg som bäst kan beskrivas som EN JÄVLA REGNBÅGE ÖVER HIMLAVALVET!!!!! (notera antalet utropstecken... vad är det för fel på mig?)
- Put On A Bus With Creepy Steve: En rödorange färg som påminner som ljusen i trafiktunnlar eller ljusen från en plogbil kl halv åtta på morgonen.

Förslag på nytt namn:

Jag är en i Kreativ Fas med underrubriken: Ja, det är ett hot
Känner mig lite extra kreativ just nu när mina drömmar den här veckan har varit intressanta på ett sätt som gör det lite extra tråkigt att vakna. Häromdagen drömde jag att jag stal sprit på en kyrkogård och köpte bil (en bubbla) som jag ironiskt kallade för "glassbilen". Därefter, helt utan anledning, blev jag tillfånga tagen av en ihålig man. Han var som en tyg docka som någon tagit ur all stoppning och mitt drömjag stirrade på hans håligheter och utbrast: "Ööööhhhh. Äckligt."
Jag beundrar mitt drömjag som var så där oförskräckt när hon stirrade faran (den ihålige mannen som jag vagt minns hade ett ondskefullt agenda som involverade en pyramid, sin ex-fru) men jag önskar att hennes oneliner hade varit något... vitsigare.

Har det tråkigt på jobbet. Inte samma ställe som jag brukar jobba på och det är inte alls lika roligt. På mitt vanliga jobb kunde jag ibland behöva svara i två telefoner samtidigt och ha hand om en sökare. Man kände sig lite hetsig och kunde prata om att vara hetsig på fikapausen och ens kollegor som man faktiskt kunde ha avslappnade samtal kunde säga: "Ja, det är hetsigt ibland."

Ah, dessa forna fina dagar.

Tråkigast är att det är meningen att jag ska scanna papper åt demensavdelningen men de har ännu inte lämnat av dessa på arkivet och jag har ännu inte haft möjligheten att kläcka ur mig kommentaren: "De kanske har glömt bort det."

Så kallad svart humor eller galghumor. Se och jmf "gravallvarlig".

Dock ska man försöka se det från den ljusa sidan. Dr Gåta har inte pratat med mig vilket är en otrolig lättnad. Förra sommaren, när jag tvingades att kallprata med honom, eller ännu värre: tvingades höra på hans gåtor, fick mig att börja tro på det här med reinkarnation. Uppenbarligen var jag löjligt dryg i mitt förra liv.

Julafton

Snaps.

Mango? Absolut.

Polska snapsvisor som bara hälften av bordet kan.

Andra versen kan nästan ingen. Inte ens mormor.

Därför utgörs andra versen av ett sjungande mummel - naaaa...nananana... naaa... naaanananana!

De ord som man faktiskt kommer ihåg sjungs lite extra högt.

För att visa att man kan.

Jultomten avslöjades. Nästan. Kom undan i sista sekunden.

Tack och lov att vi alla fall slipper Krampus.

Dock får jag sova på golvet. Okej. Nu överdriver jag. Fick sova på två ganska tjocka täcken. På golvet i tv-rummet på övervåningen. Vänder och vrider på mig större delen av natten. Funderar på att ge upp och be om att få något bekvämare att sova på. Tänker sedan att det inte finns nåt bekvämare och att det är lika bra att härda ut.

Gottar mig lite i mitt ödmjuka, självuppoffrade lidande.

Tröttnar på detta lidande när jag vaknar med ryggvärk.

Juldagen
Får veta att det fanns en madrass som mormor tänkt att ge mig men glömt bort.

Bestämmer mig för att aldrig mer lida på ett så där ödmjukt, självuppoffrade sätt.

Går på fest med vänner och roliga kamrater.

Vet inte vad som stressar mig mest i början: Människor som jag känner och vill hälsa på eller människor som jag inte känner och som jag därför inte vill hälsa på.

Har insett att jag måste spara på mina sentimentala krafter. Fick förr mig att Kulturkollektivet Kråkans "Original Crew" (jag vill vara streeeeeet, jag vill! misstänker att det är den enda legitima ursäkten att ha kepsen bakofram samt låta luggen sticka fram lite käckt... får man säga "käckt" om man är street? måste googla) skulle splittras redan förra fredagen men så var ju inte fallet. Har därför lite mer att samla mig rent mentalt. För det kommer att bli sorgligt. Otroligt sorgligt.

Eller inte.

Faktiskt inte sorgligt alls.

Ut med det gamla som ska till fjärran land och... och rensa fisk, starta blodsfejder och vägra göra sitt hår till pilbågssträngar, aaaaas yoooou dooo, i Norge.
Det enda jag kommer sakna är Majas ångestfyllda: "Jag ville ju bara spela Suuuuuuper Maaaaarioooo Gaaaaalaxy!"

Nu försöker jag samla mig, rent mentalt, inför julen. Det behövs. Har redan haft det obligatoriska "Nu blir inte [valfri släkting/väns] julklapp peeeeerfekt!" + hysteriskt snyftande + kasta sig dramatiskt på golvet = KUL FÖR HELA FAMILJEN!
Samt det obligatoriska:
Mor: Har du kommit ihåg att tina kycklinglevern?
Jag: Neeeeeej... *tårar* Då... då blir det alltså ingen inälvsmat till jul?
Mor: *allvarligt* Nej, mitt barn. Det blir det inte.
Jag: Vad har jag gjort!?! Vaaaaad har jag gjort!?!
Nu blev det inte fullt så dramatiskt då vi kom fram till att det var lika bra att spara pastejen till mellandagarna. Tur det. Slog faktiskt ner en tant för att få det sista paketet med kycklinglever på ICA Söder. Tyvärr gör dessa våldsamma tendenser mig till en kicker istället för street.

Det blir dock en lycklig jul för familjen Passion. Pappa Passion vara nära att fastna i snökaos på Öland men hann hem precis i tid. Vi ringde honom då och då under kvällen för att förvisa oss om att han inte fastnat i en driva nånstans.
Jag: Var är du någonstans?
Far: Precis utanför Södertälje.
Jag: ... jag är besviken.
Far: Va?
Jag: Varje gång jag ringt upp dig åt mamma har det första jag sagt varit "var är du?" och inte en enda gång har du svarat "jag är i en bil!" Vad är det för fel på dig?
Jag kunde liksom känna genom luren hur besviken Pappa Passion var på sig själv. Han försöker reparera sitt rykte genom att sticka in huvudet i matsalen och utropa "Jag ser att det lackar mot jul!" när jag försökte/misslyckades lacka julklappar. Sedan började han tala länge och väl om att min farfar minsann kunde lacka julklappar. Du skulle ha sett, när han väl lackat en klapp, ja då var den lackad.

Slutade lyssna efter ett tag. Och på tal om mina föräldrar. Som de flesta vet var min barndom idyllisk, skyddad och vacker. Faktum är att mina föräldrar än idag skäms över att dem inte gett mig ett enda mentalt trauman. (om man inte räknar det där med älvor och TUBERKULOS! på Allvaret) När de läste Elsa Beskow för mig till exempel, förstod jag aldrig att när barnen fick ris innebar det att de fick stryk. Jag tolkade det som att barnens straff var att det fick någon sorts efterätt... av ris... som inte var äcklig... men inte så god heller. Lite väl specifikt kan man tycka men whatever.
Poängen jag vill komma fram till i all denna vänliga svamlighet är detta: Min tillvaro är fortfarande så skyddad, idyllisk och vacker:
Jag: Jag har börjat rolldikta under namnet Fy Farao!Amon-Ra-Radical. Är jag inte fantastisk?
Far: ... hur många tror du förstår det namnet?
Jag: Men... men vet inte alla att Amon-Ra är den egyptiska solguden?
Far: ... *nickar och ler*

Annars så har jag insett att även med min bror kan jag prata så att ingen annan förstår:
Jag: Vad heter den där skådespelaren?
Jakob: Vem?
Jag: Du vet... *med basröst* Miiiiicheeeeeaaaaal!
Jakob: Jason Bateman?
Jag: Ja, just det. Precis. Han. NÄR KOMMER DEN FILMEN EGENTLIGEN?
Jakob: Jag vet inte!

Snart får det vara nog, sa hon och satte ner foten [bestämt]

Alternativ om du inte vill kränka nån:

Känns det jobbigt att säga God Jul för att du då kanske kränker nån som inte är kristen?
Känns det lika jobbigt att önska någon en God Helg eftersom det kan kränka ateister? (Helg = Helgad)?

Pröva att önska folk God Stämning istället. Då är det ingen som tar illa upp.

Förutom möjligtvis jurister och allmänt vansinniga.

Tyvärr går det inte att göra allt folk nöjda.

Kanske skulle de bli lite nöjda om det insåg hur roligt livet kan vara. Mitt liv är till exempel en slapstick-film. Det är helt galet. Benny Hill är the soundtrack of my life. Ni skulle se när jag och Baconfräs bär en planka tillsammans. Nån va oss böjer oss ner och den andra svänger vilt runt med planka och: "Vafalls/Vad i!?! Var tog hon vägen?" och när vi sedan svänger runt igen hinner den andra resa på sig och få plankan i bakhuvudet.

Låt oss inte ens gå in på vad som händer när vi går ut med en hund och har ett långt koppel. Ojojojoj...

Det sjukaste är nog att när Benny Hill slås på så triggas min reptilhjärna och jag liksom instinktivt börjar bete mig slapstick. Springer genom lägenheten med en skål fylld med smet och snubblar till exempel. Hade inte hänt om inte Benny Hill spelades... eller jo, det hade nog kunnat hända ändå... men det får vi aldrig veta såatteh...

Idag hände något som jag själv inte ens kan försvara. Visst, jag försökte försvara det lite buttert när det togs upp men sanningen är att ibland blir till och med jag konfunderad över mina egna handlingar och tankespår.

Det hela började med att jag skulle baka en kladdkaka. Smälte lite margarin och tog fram äggen. När jag skulle ta ut ett ägg visade det sig att det hade kladdat fast i kartongen och jag råkade ha sönder det när jag skulle få loss ägget.
"Hm," tänkte jag, "Det här går fortfarande att fixa. Det mesta av ägget ligger kvar i den ägghalvan som sitter fast i kartongen. Om jag vänder det här ekipaget upp-å-ner kan jag bara hälla ut ägget i skålen."

Genialiskt sa jag och dunkade mig själv i ryggen.

Problemet var bara att inte alla ägg satt så där ordentligt fastkladdade i kartongen. Så när jag vänder kartongen upp och ned så ramlar ett ägg rakt ner på golvet.
Jag: AAAHHHH!
Djupt andetag. Stirrar på golvet.
Jag: Det är lugnt. Jag kan fortfarande fixa det här. JAG ÄR I EN KREATIV FAS! OKEJ!?! (Resten av universum: Åååååh-kej...)
Som tur var låg det mesta av ägget kvar i själva skalet som inte var helt krossat så jag skopar upp det och kastare det ner i skålen. Tre sekunders regeln vet ni.

Dock när jag senare berättar det här får jag det givetvis det att låta som om jag torkade upp ägget med en sur trasa och vred ut det i skålen. Fräscht!

Tja, men det är ju jag i ett nötskal.

... eller vågar jag påstå att det är jag i ett... äggskal?!?

Ha.

Ha.

Ha....

Slapstick i the Twilight Zone

Det är nåt underligt på gång. Igår skulle Maja, som vanligt, fixa mitt hår, men då hände en liten Olycka.

Kammen som brukar sitta på rakapparaten föll av och det blev ett litet hål i min frisyr.
Baconfräs: Oj då!
Jag: Maaaaaaaaajaaaa... vad hände? Blev det ett hål?
Baconfräs: Det blev ett hål.
Och nu hände det underligaste. Baconfräs fick panik medan jag stod och var förnuftig och sa saker: "Stå inte där och fjanta dig. Fixa det istället. Jamen, det är ju inte hela världen. Så länge det blir snyggt där fram så bryr jag mig inte."
Som Baconfräs uttryckte det: Det är inte så där vår relation har fungerat hittills.

Tror det kan ha nåt att göra med att tack vare Zumban och Pump it (LOUDER!) har jag lärt mig att sänka axlarna. Det gör under för sinneslaget. Lugn som en filbunke är allt vad jag är.

Såååå... nu har jag alltså en fläck bak på huvudet som blir lite kallare än resten av huvudet om jag går utan mösse. Ärligt talat är jag förvånad över hur lug njag är. Trodde att jag skulle vara hysterisk vid det här laget. Är lite imponerad av mig själv. Bra jobbat, Passion, fortsätt så!

Och som om det inte vore nog med det! Har kommit på bästa tema för Passion å Petterssons sista program för terminen: "När jorden går under och ljusen släcks... "

Tema avslut och julafton alltså.

Övrigt:
Roligaste den här veckan: När filmen Piranha 3D går igång utbrister Amanda förvånat: "Men jag är ju jätterädd för fiskar!"

Tacksamhet

Såatteh... ska dansa afro idag. Till mitt försvar kan jag bara säga att min taktkänsla inte kan bli sämre i alla fall. Så det är ni som ska tacka.

Men om jag nu måste tacka någon så vill jag tacka Fanny. Tack, Fanny, för att du sydde mina gardiner. Vem vet vad som hade kunnat ha hänt om du inte blev räddaren i nöden? Antagligen hade jag sytt klart mina gardiner... EFTER HUNDRA ÅR! Och då hade jag varit allmänt vansinnig och min rumskamrater skulle bara kuttra saker i still med: "Vill du ha lite färdigtuggad soppa, lilla vän?"
Jag skulle sitta inne på rummet för det mesta och vika pappersflygplan av silkespapper och skriva meddelande i kod på deras vingar och kasta ut på förbipasserande.

Så vi kan all glädja oss åt att Fanny sydde mina gardiner. Det är även ni som ska tacka.

Här är för övrigt en lista på saker jag känner tacksam över:
1. Huey Lewis & News. Specifikt "Back in Time" och "The Power of Love".
2. Doc Brown eftersom Christopher Lloyd är balsam för själen.
3. Att jag faktiskt lät mig övertalas/insåg att jag vill se en film om mordiska fiskar. Den bästa formen av avslappning. I filmen figurerar även en vis Christopher "Doc Brown" Lloyd. Det skadar inte.

Den röda tråden är, som den uppmärksamme säkert redan förstått, "Tillbaka till Framtiden"

Igår fann jag mig plötsligt ensam och på väg till ett zumba-pass. I en minut lekte jag med tanken på att avboka passet, låtsas missa men sen blev jag irriterad: Om jag inte inte ens vågar gå och riskera att göra bort mig på zumba så är jag en tönt men om jag vågar gå och riskera att göra bort mig på zumba, ja då finns det ingeting som jag inte kan klara av.

Sagt och gjort.

Gick iväg till campus och bytte om. Går upp till lilla salen FÅR EN FILMKAMERA RAKT UPP I ANSIKTET!

Ni skulle ha sett mig. Helt spontant framförde jag ett litet stycke som jag vill kalla: "Rådjur som fastnat i ljuset från en bils framlyktor"
Det var vackert. Det var spontant. Jag var vettskrämd. Tänkte: Försent! Försent att fly nu!
Reporter: Kan jag få ställa dig några frågor om zumba?
Jag: (tänker: "gah! varför är detta mitt liv?") KAN INTE! Det är första gången jag är här! Hahahahahahaha! (mitt nervösa vansinnesfnitter lät nervöst och vansinnigt)

Reportern suckar och vänder sig mot sitt nästa offer.

Jag andas ut tills jag inser att tv4 tänker filma oss medan vi dansar.

Jag: Ah mäh... kom igen. Har jag inte lidit nog för en dag?
Suckar och bestämmer mig för att bara acceptera mitt öde.

Försöker slappna av i axlarna. Det är svårt.

På senaste skrivmötet hade vi en övning där vi skulle beskriva en människa genom att låta en reparatör röra sig i deras lägenhet och beskriva vad som fanns där och tolka det.

Jag beskrev min karaktär som en sak. Något som en gång hade varit en människa men inte längre var det eftersom han hade sovit under en spricka. EN SPRICKA I VERKLIGHETEN! Dun, dun, duuuuuun!

En metafor? Var reaktionen jag fick.

Jag: (nästan lite skamset) Äh... nä. Helt bokstavligt menat. Såatteh...

Sedan fortsatta övningen med att vi skulle skriva vad personen som bodde i lägenheten gjorde samtidigt som reparatören var där och rotade.

Jag skrev om Klas... eller kanske Karl... som var glad. Han oroade sig inte för något. Sedan visade det sig att Klas/Karls mage och bröst var täckt av geometriskt formade hål, två av varje sort: Klot, kub och pyramid. I dessa hål fanns organ av genomskinlig gelé. Karl/Klas plockar ut ett av dessa och gräver fram en Kobra-telefon som börjar ringa. Det är reparatören som ringer och frågar hur han mår.

Konstigt sa en del.

Jag tyckte det inte var så konstigt.

Konstigt hade varit ifall telefonen ringde men samtalet INTE var till Karl/Klas. Nån som ringer fel till en telefon som finn inuti en människa?

Det hade varit fööööööööööör konstigt.

Idag bakade jag lussebuller enligt ett recept som skrevs innan Kesella var uppfunnet.

Det är inte konstigt men det var kul att baka bullar. Jag gjorde prästhår och mamma gjorde en julsnigel. Antar att det är nåt polskt. Det var en fin snigel i alla fall.

PANG! Och helt plötsligt avfyrades Tjechovs Pistol...

Onkel Vanja... när ljusets släcktes var jag nöjd och lite deppig. Tjechovs pjäser, eller i alla fall den här, saknar i stort sett handling och är istället karaktärsdrivna, och alla karaktärer är handlingsförlamade och fulla av ånger (möjligen tvek) för att deras liv är... bara... såååååååååå grått.

En del påstår att slutet i Onkel Vanja (Tips: Om du inte vill veta slutet på pjäsen så kan du sluta läsa nu. Om du vill. Man får läsa vidare. Om man vill. I'm just sayin'... ) är hjärtevärmande men det kanske var det sorgligaste jag sett.

Kortfattat: Doktorn är lite kär i Jelena men hon kan inte vara med honom utan sticker iväg med sin man; Professorn som genom hela pjäsen är en självupptagen idiot som aldrig lär sig något. Sonja som arbetat hårt i hela sitt liv får fortsätta att gå runt att vara olyckligt kär, Vanja måste också fortsätta arbeta och Sonja säger till honom, där han sitter och gråter att en dag kommer de att få vila ut.

Min tolkning: De kommer att fortsätta arbeta vidare, aldrig få tillbaka sina förlorade år, aldrig bli lyckliga och sedan dör de. Det är inte hjärtevärmande... det är bara hopplöst.

Men pjäsen var fantastisk. Vanjas vredes utbrott kändes otroligt äkta och aldrig överspelat. Det var verkligen som år av undertryckt sorg och hopplöshet plötsligt exploderade på scen. Nice.

Dock har jag en invändning. Mot de två damerna som stod före mig och Far i fika kön.
1. Om man står i en fika kö så låter man det inte bli ett gigantiskt glapp i kön.
2. När man väl kommit fram till kaffet så tar man sig en kopp och går. På en gång. Man står inte kvar och kacklar på ett sätt att de som står bakom inte ens fattar om de vill ha fika eller ej.
3. När man står i en lång fika kö bör man bestämma sig snabbt för vilken typ av fika man vill ha. När alternativen är kaffe, te eller saft BÖR DET INTE TA HUNDRA ÅR ATT BESTÄMMA SIG!

Ville bara få det sagt. Om ni undrar hur dessa tanter såg ut för att i framtiden kunna fly undan dem kan ni slå upp ordet "sölkorv" i ett lexicon. Finns en bild på dem där. (Är sölkorv verkligen ett riktigt ord?)

PS. Uppsalas definition av ordet "lättare": Läsa exakt samma antal böcker som på förra delkursen samtidigt som man skriver en uppsats.
Exempel: "Er nästa delkurs kommer att vara lättare."


Övrigt:
Känner att jag bara måste få skriva ner lite saker som håller på att försätta mig nördkoma:

- Green Hornet, regisserad av Micheal Gondry, visste inte att jag ville se den här filmen förrän jag såg trailer.
- Tron 2.0. Har jag nämnt att jag älskar franska musikrobotar? HAR JAG DET!?! Får då vill jag bara påpeka att jag älskar Daft Punk så mycket att ibland blir jag lite förkyld.
- Senaste avsnittet av The Brave and the Bold kommer att innehålle Justice League International. En grupp superhjältar som härstammar från en tid då serietidningar var mer "bwahahaha!" än "ångest, ångest är min arvedel".
- Har fått igång mitt nya spel (som ni inte får kalla tråkigt!): Sam and Max: The Devil's Playhouse. Har precis börjat med första avsnittet och redan har jag fnissat som en idiot åt dialogen ett par gånger:
Sam: I hope they finish the repair to our office soon. I miss taking showers.
Max: We could give each other tongue-baths like cats and flight-attendants do.
Sam: Well... okay. But be careful with my neck, that's were I'm prone to get tie-rash.

Sam: How's the afterlife treating you, Doctor Mamma Bosco?
Dr Mamma Bosco: It's nice but I miss having a body and touching things.
Max: "Touching" is my third favorite thing to do to things... my second favorite is "licking".