Ibland träffar man en fantastisk person. En person som det känns som om man borde träffat för länge sen och VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT ATT DU EXISTERAR!?! Adfhjsdfgjd.

Och så ibland träffar man en person som får en att tänka: Åh Gud om jag hade chansen att sätta eld på allt du äger och älskar, jag svär, jag skulle ta den chansen. Förlåt, jag menar, jag förstår ju att du inte är en ond person. Du är en helt vanlig människa men du är bara så fruktansvärt dryg. Det är som alla min instinkter vrålar "pissa på honom bokstavligt eller bildligt jag bryr mig inte" på en och samma gång. Förlåt ännu en gång. Egentligen är det inte så farligt. Behöver bara stirra på ditt fula fejs en ytterst liten del av mitt liv men för dig... tja, det här är ju ditt liv. Det kan ju inte vara helt lätt, att framkalla den här känslan hos folk, jag menar... när du föddes måste din mor och far bara: "Uuuuuäääähhh kan vi lägga tillbaka den?"

Och om personen i fråga börjar gråta, då skulle jag bara känna mig nöjd med livet.

så nöjd.............

Fjärrsyn

För ett tag sen försvann internet för oss... jag minns det som igår... vilket inte i och för sig inte är så konstigt eftersom det var igår. Hrm.

Tillbringade därför en kvart på balkongen där jag skrek ut min sorg: ”Ett järtecken! Ett järtecken! Jordens undergång och gratismackorna är nära förestående!”
Domedagsprofeten: Hörru! Det där är mitt jobb!
Jag: Och om du sköte det skulle jag inte behöva stå här som ett fån och bara så du vet har jag fortfarande inte fått min gratismacka!
Domedagsprofeten: För sista gången! DET BLIR INGA MACKOR!
Jag: Skrik inte unge man, jag är inte blind.
Domedagsprofeten: Vänta… va?
Och resten av världen: Jaha, låter som Flogstas uppkoppling försvunnit igen.
Och resten av resten av världen: Hurra! Då kommer de säkert börja baka en massa delikatesser på grund av uttråkning! (tar ivrigt på sig haklapp)*
*I den delen av världen slog aldrig bordsskick igenom som trend. ”Vi kör på barbari vi,” säger de där, ”Funkar för mig, funkat för min far, funkade för hans farfar… funkade dock inte för min farfars far men så var det ju så att han inte hade några armar såatteh… en rolig historia finns faktiskt där tro det eller ej.”

Åter till mig: Gick in igen efter min lilla verbala seger mot domedagsprofeten (otroligt dryg man det dör). Var dock fortfarande uttråkad och allt hopp tycktes vara ute men så plötsligt gjorde jag en fantastisk upptäckt. I vårt vardagsrum stod en elektronisk pryl som jag tidigare inte brytt mig om särskilt mycket. Man slog på den med en extern dosa OCH DET VAR SOM JAG DOPPAT HUVUDET I MIMERS BRUNN!

Under av under. Låt mig berätta för er om televisionen (gör citationstecken i luften samtidigt som jag skriver… det är ganska svårt… men jag tycker det är enkelt)
Det fanns ett utbud på television av… olika frekvenser? På varje frekvens fanns i sin tur ett utbud av olika underhållningssegment. Man kunde inte pausa eller hoppa fram utan alla serverades som det var med ett par avbrott.
Man kunde inte heller välja när man ville titta och på vad. De kom alla i en förutbestämd turordning. Kanske en kronologisk ordning? En för mig okänd hierarki? Får forska vidare.

Först såg jag ett segment som handlade om lejon på savannen. DET VAR FANTASTISKT! De fällde en buffel EN HEL BUFFEL? Kan ni tänka er? Och är det bara jag eller ser inte de där fällda bufflarna sjukt aptitliga ut? … det kanske bara är jag.

Sen kom ett segment om trädgårdar i en mytisk fantasivärld kallad… England. I denna magiska värld centrerade alla människors liv kring vackra trädgårdar. TRÄDGÅRDAR! Har ni någonsin hört något så knasigt? Alla ville få med sin trädgård i den Gula Boken får då… då fick man ta emot besökare att tjäna pengar åt välgörenhet.
Paret som det handlade om hette typ Lynn och Steve… jag vet inte men jag tänker att karaktärerna måste kännas mänskliga, gjorda av kött och blod, därför hittar jag på namn i brist på bättre minne.
I alla fall, Lynn och Steve hade kämpa hårt, så hårt för att skapa sin trädgård OCH SEN FICK DE VARA MED I DEN GULA BOKEN! Ack så rörande… de blev bara SÅ GLADA att det knappt var sant. Kan två vanliga människor bli så glada? Uppenbarligen.
Ni skulle ha sett trädgården… det fanns en damm! En damm med en liten groda som spruta vatten rakt upp i luften. Otroligt. En groda... vad ska de hitta på härnäst?
Ledaren för trädgårdssegmentet sa att alla besökare lämnade Lynn och Steves trädgård med ett leende på läpparna och det är bara SÅ FINT eller möjligen en masspsykos… jag vet inte.

Åh men jag har sparat det bästa till sist. Det kom ett segment på frekvens nummero deux, hette nåt i stil med Aktuellet eller Rapport. Ett sorts surrealistiskt program där en man stod i ett konstigt rum och berättad saker som hade hänt och sen flimrade en massa bilder förbi och OCH DET VAR DET ROLIGASTE JAG SETT.

Vågar jag påstå att det var roligare än ”i like turtles”-kilen? Mycket, mycket möjligt.

Allt gick till en början ganska segt till men så plötsligt tittade nyhetsmannen in i fel kamera och när han upptäckte det blev han lite brydd vilket gjorde att han råkade säga fel namn på en reporter som de skulle prata med. HAHA.

Vänta det kommer mer!

När det sedan skulle prata med reportern via telefonlänk, ja, DÅ GICK DET INTE. Oj. Ojojoj. Tänker ni säkert nu. Jag vet att jag gjorde det. Hur ska det gå nu?

Nyhetsmannen var dock lugn som en filbunke, han ursäktade de tekniska svårigheterna och sa att vi skulle få set ett Inslag istället. Han stirrade in i kameran. Jag stirrade tillbaka. Hans neutrala min började rubbas. Jag stirrade vidare. INSLAGET KOM ÄNDÅ INTE. Trots att han hade sagt att det skulle komma ett inslag. Hur galet var inte det?

Han log ett snabbt o snett litet leende och sa: ”Eller?” Då kom inslaget.

Haha. Comedy gold.

Hoppas verkligen jag hinner se fler avsnitt och hoppas att jag inte missat många avsnitt. Varför har ingen berättat för mig om television tidigare? Det är fantastiskt, behöver inte ens leta upp underhållning aktivt. Behöver bara passivt ta emot. Tacka och le.

Har nu också hittat en kodnyckel till denna mystiska turordning. Enligt den så kommer det komma en kortfilm om en kvinna med glasögon. Den ska jag se.

Pennan

Ni vet storyn där en man rakar av sig mustaschen och sen säger hans fru säger att han aldrig har haft mustasch och allt är bara underligt?

Det hände mig idag. Säger vi.

Har haft en röd penna som jag trodde var märkt "SR". Den är ganska distinkt för jag bröt av den där grejen man använder när man vill sätta fast sina pennor i bröstfickan bredvid raden av andra användbara pennor.

Men idag när jag skulle plocka upp den så visade den sig vara märkt "hotellföreningen". Jag har aldrig varit i kontakt med någon hotellförening! Det är för sjukt.

Som jag precis öppnat en dörr och bakom dörren finns ett pussel vars enda svar är ett dilemma utspänt mellan två paradoxer. The Twilight Zone.

Eller så har jag blandat ihop min penna med någon annan.

Fast om jag alltid tänkte så skulle jag väl aldrig ha roligt.

SLUTA VARA SÅ TRÅKIGA

I lördags när jag och Fanny hade handlat på Glasbanken kom en rufflig, äldre herre fram till oss.

Han luktade surt och försökte lägga armen om oss och började mumla "det är så roligt att vi är polare, va, bästa vänner..."

Fanny och jag ser obekväma, ler stelt och skakar av oss honom och går iväg snabbt.

Jag: Öm va... fick du precis en ny vän?
Fanny: Nej, nej, det var din vän.
Jag: Åhnä, försök inte, helt klart var det dig han ville bli vän med. Du är en solklar Tia och jag är bara en ödmjuk sjua.
Fanny: (med en lite för oironisk ton) Fast jag trodde han kände dig.
Jag: URSÄKTA!?!

Sen kanske ska det nämnas att min första reaktion var panik: "Han vill åt mitt vin DET FÅR HAN INTE det är mitt MITT!"

Såatteh... jag kan förklara... nej, det kan jag inte.

Jag läste det här och tänkte DET HÄR ÄR JAG.

Fast jag vet inte hur bra jag klär i overall och jag skulle helt klart vara den dryga i Ghostbusters som bara SPÖKEN FINNS INTE SPÖKEN FINNS INTE SPÖKENFINNSINTE!

Och resten: Äh vad orsakar då att hela det här möblemanget svävar fritt i luften och den onekligen spökliga grå damen där borta?

Jag: Det finns säker en logisk förklaring. HAHA! Härnäst påstår ni att ni tror på månen!

Resten: Vaddå... tror på månen?

Jag: Ni vet väl att månen bara en lögn uppfunnen av korsriddarna för att få oss betala skatt.

Resten (diskuterar sinsemellan): Hur kommer det sig att vi anställde henne?

Jag: Vet vad ni tänker. Om månen är en lögn vad orsakar då tidvatten?

Resten: Det var inte exakt det vi tänkte.

Jag: DELFINER!

Solo

Vet ni vad det var länge sen jag gjorde?

(skrev något vettigt?)

Nja, det där är väl en högst personlig åsikt. Tycker allt jag skriver är vettigt. För ett givet värde av vettigt det vill säga.

(äh... hade en konversation med ditt Inre Barn?)

Det finns ingen tidsrymd som är tillräcklig att lägga mellan mig själv och en konversation med mitt Inre Barn. Senaste vi sågs var hon bara: "Bluh bluh jag har vuxit mig ganska lång sen vi sist sågs eller?"
Jag: Öm... åh, jag tror att jag äh... måste gå och avfrosta frysen?
Inre Barn: Bluh bluh något idiotiskt bluh bluh jag kräktes igår vill du se teckningen jag gjorde!?!? (bluh bluh)
Jag: Rrrrrrnej tack.

Vilket litet as. Kan du fatta att jag en gång var henne?

(det... det kräver faktiskt inga större kraftansträngningar för att kunna tänka sig det)

Tänker ignorera det där. Men eftersom du verkar sorgligt omedveten om vad det var länge sen jag gjorde tänker jag nu avslöja det.

(åh hurra... )

Det var otroligt länge sen jag hiiiiit the tooooown! Paint it red!

(öm va?)

Nej, nej, jag vet inte heller riktigt vad det betyder exakt. Det är som "julafton", ordets exakta härkomst går inte längre att fastställa.

(errr)

Det jag kan säga är att en del av "hit the town, paint it red" kan förklaras med vad jag kommer att göra imorgon.

- Umgås med F. Rödtjut. Detta kommer enligt säkra källor innebära konsumtion. Ni vet ju vad jag tycker om konsumtion. Älskar det.

- Gå på konsert där det kommer spelas östeuropeisk folkmusik. Eller vad jag menar är att jag kommer gå på Gogol Bordello.

- Därefter kommer det kanske bli utgång. Det är kanske här kärnan till frasen "hit the town, paint it red" går att finna.

(tänkvärt!)

Det där med Gogol Bordello har stressat mig lite grann. Människor som skulle gjort mig sällskap kunde inte längre och sen har jag inte hittat nån som vill gå med mig. Funderade ett tag på att inte gå men sen tänkte jag att det vore alldeles för dumt. Jag har ju gått och varit bitter över att jag missade Gogol Bordello i somras. Dessutom kommer jag umgås med människor före och efter konserten bara inte i samband i konserten och det är ju inte som jag kommer vara i fullfärd att vilja umgås med någon annan än Eugene Hützs mustasch under själva konserten.

Men när det gäller att göra saker själv är jag både bra och dålig på det. Vill jag verkligen göra något, då inser jag att det är idiotiskt att inte göra det meeeeen... sen kommer det här:
Överjaget: Åh gud, alla stirrar på mig. De ser att jag är här ensam... DE TROR ATT JAG INTE HAR NÅGRA VÄNNER!
Ego: Fast det tror de väl inte? Dessutom, folk stirrar aldrig så mycket på mig som du verkar tro.
Överjag: Skojar du eller? De kan knappt slita blicken från mig (vilket iofs inte är så konstigt jag menar... COME ON!) DE TROR ATT JAG ÄR DEN SORGLIGASTE MÄNNISKAN I VÄRLDEN!
Ego: ... det är ingen som tror det. Konstigaste människan i stan... kanske?
Id: DU BORDE HATA ALLA FÖR INGEN VILLE FÖLJA MED!
Ego: Nu överreagerar ni båda två. Nu tar vi det lilla lugna och -
Överjag: GÖMDIGPÅTOALETTENGÖMDIGPÅTOALETTEN!
Ego: Jag tänker inte gömma mig på toaletten -
Id: Vet ni vad vi borde göra?
Överjag: Nej, vad borde vi göra?
Ego: Snälla Super-Ego, uppmuntra inte henne... jag menar... COME ON!
Id: VI BORDE GÖRA SEX!
Ego: (suck) Hur skulle det göra saken bättre?
Id: ... nu förstår jag inte riktigt din fråga.
Ego: Vad sägs om att vi bara går och lyssnar på musiken, njuter av den, studsar så där lagom entusiastiskt och ser så där naturligt snygg och intellektuell ut så folk förstår att vi har vänner som av olika anledningar inte är med oss just nu?
Överjag: Det låter väl som en plan... antar jag?
Id: Vad jag vill veta är när vi får göra sex?
Ego: Rrrr... när jag får tag på idioten som gav Id kontrollen över vårt libido...
Överjag: Öm... när ämnet ändå är uppe...
Ego: Vems sida är du på?
Överjag: Inte på någons sida... JAG ÄR NEUROTISK!
Id: Vet ni vad vi borde göra?
Ego: Jaja, jag vet, Id, tro mig, jag är inte den som är den men -
Id: VI BORDE MÖRDA NÅN! Jag menar... för att se om vi kan, va.
Ego: ... vad sägs om att vi inte mördar nån men låtsas att vi gjorde det och bara går och gör ett försök att vara samlade?
Överjag: ... får jag twittra om det här så det ser ur som jag sms:ar nån och har många vänner?
Ego: Gör vad du vill...
Id: Får jag -
Ego: Du får inte, under några omständigheter, göra som du vill.
Id: Tråkmåns... det var inte som jag ville mörda nån som vi gillar.

Idag ska jag stycka en kyckling och göra en gryta.

Entusiasmen jag känner inför det här är något orimlig.

Den är i stil med: VET NI VAD JAG SKA GÖRA IDAG!?!?! STYCKA EN KYCKLING OCH LAGA TILL DEN!!! VAVAVAVAVA!!!

Och resten av världen: Snälla, sluta vifta med din fantastiskt vassa, väl omhändertagna och stilig mördarkniv.

Vi kan ju säga att det här sprunget ur min hemliga dröm att vara en redig bondmora men stiger upp i ottan, mjölkar korna och sedan skördar mina grönsaker och på kvällen syr sig små lavendelkuddar som jag tänker sälja på nån marknad.

Har jag nämnt att min favorit i Astrid Lindgrens värld var Kajsa Kavat? För det var det. Vem bryr sig om Pippi var självständig och blaha. När mormor blev sjuk, vem gick den långa vägen till julmarknaden i bitande kyla och sålde polkagrisar? Kajsa Kavat och ingen annan. Dessutom fanns berättelsen Gull-Pian med i den boken. Den berättelsen satte igång sprinklersystemet och fick mitt veka barnhjärta att värka. Ondska och godhet, insåg jag sekunden jag hört berättelsen om Eva som bodde hos sina elaka mostrar för hennes mamma hade lungsot, det är en evig kamp mellan dessa krafter. Sen torkade jag mina tårar och snöt mig och min mor insåg att jag hade blivit En Ung Kvinna denna stund och hon tänkte: "Vad skönt ändå. Nu blir Far glad. Vi som har varit lite orolig hur det ska bli med det här flickungen. Ha! Och den flocken med vargar som trodde att vi inte skulle klara av att uppfostra henne."
Vi kan ju anta att jag minuten senare gick in i en stängd dörr och min mamma började fundera på var hon lagt numret till flocken med vilda vargar som erbjudit sig att uppfostra mig.

Kajsa Kavat är min nya förebild dock. Kavat ska bli mitt ledord, min melodi.
När någon frågar: "Vem ska sälja polkagrisarna på julmarknaden?"
Då kommer jag med en stursk min stiga fram ur det virriga folkhavet och självsäkert deklarera: "Jag kan sälja polkagrisarna på julmarknaden!"

Och sen:

Person#2: Jag kan sälja polkagrisarna på julmarknaden!
Person#3: Jag kan också sälja polkagrisarna på julmarknaden!
Jag: Äh... vad håller ni på med?
Person#5: Jaaaag kan sälja polkagrisarna på julmarknaden!
Jag: Sluta. Verkligen. Det finns få tillfällen då det INTE är läge för en Spartacus. Detta är sådant tillfälle.
Person#6: Jag kan sälja polkagrisarna på julmarknaden!
Jag: Är det ingen som lyssnar på mig? Jag är Kajsa Kavat! JAG! Jag är Kajsa Kavat! Jag! Jag! Jag!
Person#7: Jag är Kajsa Kavat!
Jag: NEJ MEN PÅ RIKTIGT! Det här är ingen Spartacus!
Person#: ... jag är Spartacus?
Jag: Verkligen?

Denna dramatiska ironi! Åh, Universum du plågar mig så!

Eller jo för just nu hände en sak som jag känner att jag måste dela med mig av. Det är lite som den gången när jag knöt fast mig själv i mina skor. Ni kan ju ta och kalla mig Professor Tankspridd för idag har jag ärligt talat förtjänat den titeln.

Gick till ICA Väst med Lisa B. Vi handlar det vi ska. Precis innan vi ska gå till kassorna kommer jag på att jag glömt en Mycket Viktigt Grönsak till min gryta och rusar i väg.
Går och hämtar denna Grönsak.
Går tillbaka till kassan. Står i kö.
Drömmer mig bort och börjar tänka på vad jag ska skriva när jag kommer hem.
Det blir min tur. Jag betalar.
Jag packar ner mina saker.

Jag går iväg från ICA Väst, fortfarande med en drömsk min och tankarna uppe bland molnen. Mobilen ringer. Det är Lisa. Hon frågar var jag är.

Jag svarar: Öm äh... jag gick... för jag trodde du hade gått... för det skulle jag gjort?

Fast sanningen var ju att jag i ögonblicket Lisa ringer inser två saker:
1) Att jag inte gått ensam till ICA. Att jag gått dit med en annan person.
2) Att denna person var Lisa B.
3) Att jag helt glömt bort henne och gått iväg och lämnat henne på ICA.
Det där var tre saker, kanske en vaken läsaren upptäcker, men i det ögonblicket var jag extremt förvirrad och lite skamsen. Inser att min VITA LÖGN inte gjorde saken bättre.
Faktum var att det bara GJORDE SAKEN VÄRRE.
Suck.
Tänker att jag får förklara för Lisa när vi ses i Kråkan.

Går hem. Försöker låsa upp dörren. Det går trögt. Kör in nyckeln hårdare, rycker i dörren.

Sneglar ner på namnskylten. Ser att det inte bor någon Passion i den lägenheten. Inte ens någon "Hansson&Larsson Detektivbyrå".

Det är nån Monica.

Jag känner ingen Monica.

UPPENBARLIGEN HAR JAG HAMNAT I EN ALTERNATIV TIDSLINJE DÄR JAG ALDRIG FLYTTADE TILL UPPSALA!

... eller så har jag gått vilse i mitt egna bostadsområde. Det är sorgligt nog den sannolika förklaringen.

Just another day i det Passionska livet.

Det är som ett skenande tåg för det mesta.

Det börjas på "K" och slutar med "reativ fas"

Kommer inte bli så mycket skriverier här nu i november, tänkte bara förvarna så här mitt i månaden. Är lite upptagen med min cozy mystery berättelse som sakta men säkert håller på att bli absurd noir.

Och alla har tvåstaviga förnamn och enstaviga efternamn. De allra flesta är alliterativa. De flesta namn är dessutom referenser till något annat. Allt är som det brukar kan man säga.

Research

Vem behöver internet när man har en mamma som är läkare och älskar deckare?

Inte jag i alla fall.

Speciellt inte när nämnd mor inte alls tycker det är konstigt när man inleder en vardaglig konversation: "Hur kan jag döda den här personen... som är fiktiv?"

Och för övrigt fick jag höra att Cicero, när han försvarade en man, bar med sig den åtalades bebis i famnen när han höll dennes försvarstal. Det är det fulaste tricket jag har hört och briljant gånger tusen.

Cicero: Äh... den här killen mördade en gammal tant som lagade mat åt hemlösa på sina lediga stunder, virkade togor åt de behövande och om jag nu inte vore en hednisk romare skulle jag till och med vilja kalla henne ett helgon. Han sparkade också på hennes hundvalp före och efter dådet.
Senaten: DET ASET!
Cicero: Meeeeen... titta på hans bebis? Är det inte en fantastisk bebis? Se på den lilla krabatens galet blå ögon. Se hur hans lilla knubbiga hand sluter sig kring mig pekfinger. Hör hur han gurglar!
Senaten: Jag har glömt allt jag precis hört för titta på den lilla bebisen! Om jag hade en livmoder skulle den värka just nu. FRIAD!

Och sen startade Cicero och bebisen upp den mest framgånsrika advokat firman i Rom.

Allt det här är sant. För ett givet värde av "sanning". Säger vi.

Har gjort min andra roll i radioteater. Gudars, men den här hastigheten på min skådespelarkarriär kommer jag var rena rama shooting star och sända Hubbleteleskopet i kollissionskurs med Eiffeltornet.

Better watch out och se till att umgås med mig innan jag förvandlas till Greta "I Want To Be Alone" Garbo.

Kommer jag hantera kändisskapet eller kommer jag låsa in mig själv i ett rum och aldrig tvätta håret igen?

VEM VET!?!

(det kommer nog inte hända)

Man vet aldrig!

(fast en del saker vet man)

Dock är det ju så att man får-

(säger du att "man får spekulera det får man" kommer jag våldföra mig på din utvgåva med "summer lightning")

Inte den med-

(jo just den med det roliga förrodet av wodehouse)

Du skulle bara våga!

Kommer på mig själv att bli lite rörd över hur ung och fertil jag är. Typ: "Jag är som det skummande havet som Afrodite steg ur" eller nåt sånt.

Ett av livets små mirakel.

Är därför enormt sugen på ett glass mjölk ty denna unga kropps skellett lagrar kalcium ända upp till 25 års ålder jag precis lärt mig.

Det är bara för mycket.

En värld full av liv helt klart.

Läser det jag skrev senast. Summering: Bluh-bluh-blah-blah-bläh-bluh-bluh!

Mina tankar: Varför låter jag som ett gnälligt lite as? Och är det där lite backdoor bragging som smugit sig in i texten?

Det här går ej.

Låt mig istället återgå till att vara en smula kufisk genom att berätta om saker som skrämmer mig (med tanke på den helgdag som precis passerat)

1) Barn i tecknade filmer som pratar som 40-åriga rökare. DET ÄR FÖR SJUKT.

2) Barn med "säljarattityd".

Deras lillgamla sätt ger mig kalla kårar och då var jag ändå ett relativt lillgammalt barn som skrev noveller som handlade om hur en man undersökte sin hustru i ljumskarna (jag visste inte riktigt vad ljumskar var när jag skrev det så det hela är skrivet ganska vagt) och då upptäcker han att hon har BÖLDPESTEN och sen knackade det på dörren och var DÖDEN!

Och så gillar jag att konsumera.

Men det här med barn som har säljarattityd skrämmer mig. Igår blev jag attackerad av ett barn som hoppade framför mig, höll ut ett flygblad och: "Du ser ut som en lärare! Här ta den här!"
Jag: Nej, nej, vi kan säga att jag är kulturarbetare. Det är som gruvarbetare fast utan blod, svett och tårar... och vi använder oss inte av hästar som är uppföda under jorden och även dömda att dö där. Och i mitt förhoppningsvis framtida yrke stöter man sällan på sydamerikanska män som är inlåsta i raserade gruvgångar. Det händer mycket sällan. Men annars är det precis som The Tough Alliance.

Givetvis sa jag inte ord av det där. Men jag tänkte det.

Därför gick nästan in ett träd när jag försökte glida förbi det skrämmande barnet.

Sensmoralen: Ha koll på vägen när du kör bil. Annars knackar det på rutan och en röst säger "Åhurstårdettillhärdå?"

Du tror att det är en polis men det är DÖDEN.

Ingen kan passera obemärkt genom DÖDENS bilkontroll.

Är alltså i hemlighet över hundra år. Insåg detta igår när jag såg två barn, utklädda och på väg ut för att samla godis och min spontana reaktion var att vilja skaka näven argt och vråla: "Traditionslösa mähän! Ni gottar er och snaskar sönder era tänder men ni glömmer bort era förfäder!"

Och jag är ändå nån som älskar konsumtion. Det är det bästa jag vet. Ibland drömmer jag om att utnyttja råvaror och typ... förädla dem härifrån till evigheten.

Nu är jag verkligen sugen på lite konsumtion.