Vad är det här, tänker du, den där sången i "Hair" som inte handlar om hår?

Numera bloggar jag härifrån.

Like you even care

Filosofen frågar "Finns det en Gud?" och den Praktiske svarar "Låt oss ta reda på det."

Skorna som ofredade min tröskel var välputsade men spetsigare än vad som passade för en resepredikant.

– Gud älskar dig! Älskar du Gud?

Jag skruvade på mig.

– Jaaa? Fast bara som en kompis. Ni vet?

De verkade inte veta och tomma blickar tvingade mig att fortsätta. Mina ord tvingade dem i sin tur att lyssna. Ett ouroboros av pladder där ormen inte bet sig i svansen utan snarare försökte förklara sig själv i en hätskt snabb ton som snubblade över sina egna fötter.

I den mån röster har extremiteter.

Hur mycket är ens en "mån"? Svårt att säga då det ursprungligen är en fransk måttenhet. Likt den ström av ord som föll från mina läppar är fransosen samt fransyskan naturligt måttlösa.

– Vill väl bara vara kompis? Inte förstöra en bra vänskap och visst... vi hade den där midsommarnatten.

Minnet fick mig att sucka djupt.

– Men det var flera år sen. Jag har gått vidare. Inte särskilt moget av Gud att skicka hit sina kompisar nu. Vad är vi egentligen? Sju år och ska fråga chans? Ja, nej, kanske? Famntag, klapp eller kyss? Är det ni vill veta? Famntag!?

Grannen som hittills inte ägnat oss en blick och oskyldigt ansat rabatterna såg nu plötsligt intresserat på oss. Tills även han mindes den där midsommarnatten. Han rullade skyndsamt upp markisen och gick in till sig.

Jag märkte det knappt.

– Vad är det Gud vill med att röra upp allt det här igen? Kan ni svara på det? Vad är meningen med detta?

De såg hoppfulla ut och frågade:

– Menar du med livet?

– Jag menar allvarligt talat! Ni kan bara masa er tillbaka till er Gud-

– ... är allas vår Gud!

– Ha!

Ett kort nästan gläfsande skratt som höll på att övergå till något som verkligen inte var tårar.

– Varför tror ni det aldrig funka mellan oss när det är allas vår Gud? Men jag då, va? Ibland förtjänar man att vara lite självisk. Är inte direkt ett litet liderligt stycke konvertit som drönar på tills någon apostelslyngel orkar nedlåta sig till att komma förbi och tolka bibelverser för mig.

Med lite möda rättade jag på ryggen och höjde hakan.

– Jag har faktiskt stolthet. Visserligen måste jag ha den inlåst nere i källaren och den håller mig vaken på natten med sitt rosslande men ändå! Jag har stolthet!

De välputsade från-dörr-till-dörr-apostlarna tog ett koordinerat steg bakåt. 

– Vi kan komma tillbaka senare när det passar bättre, föreslog de unisont.

Jag såg bedrövat på dem.

– Definitivt något därnere i källaren. Antar att det är stolthet?

Något började skrapa mot källardörren.

– Vad skulle det annars vara?

Det började röra sig i den mörka springan under dörren.

– Fast vet ni? När jag tänker efter har jag varit lite orättvis när jag vände Gud ryggen, sa jag när dörren öppnade sig.

Man kan påstå mycket om resepredikanter med de har kraft i nyporna. Deras naglar rispade långa skåror längs hallgolvet.

– Jag är inte skuldfri till att det tog slut mellan mig och Gud.

Källardörren gled igen och jag stängde även ytterdörren mot den heta sommardagen. Hela jag var varm, klibbig och röd. Precis som det varit den där midsommarnatten.

Ett horoskop. Allas horoskop: En dag kommer du höra en röst bakom ryggen fråga "Vill du höra ett bra skämt?" Det är antagligen inte så du kommer att dö.

Kom precis på ett för jäkla roligt skämt. Imorgon när vi förhör varandra på arbetsplatsen om hur vår fritid har varit ska jag bah:

De på jobbet: Hur var din helg, Hanna?
Och jag bah: Hade en sån där helg när man börjar se kvinnor i tapeten.

I mitt huvud finns det bara ett sannolikt scenario som blir följden av denna fulländade och kvicka replik.

Scenario 1. Det enda sanna scenariot:

De på jobbet: Haha! Vilket roligt skämt. Du förklarar att du hade tråkigt och refererade samtidigt till Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman!
Och jag bah: Tack. Jag vet. *high-fajvar Gilman från andra sidan graven*
De på jobbet: Inte alls som ditt skämt om Akilles.
Och jag bah: HÄDARE!

Inser dock när hostmedicinen har lagts att det tyvärr finns ett till möjligt scenario. Ett mer sannolikt scenario.

Scenario 2. Det där andra scenariot som ingen egentligen vill hänga med. Det är typ... nåns kusin? Jag vet inte men vi var tvungna att bjuda med det till stugan och nu sitter den bara där och hänger i ett hörn. Som en vått filt över hela tillställningen:

De på jobbet: Du... kvinnor i tapeten? Va?
Och jag bah: DET ÄR INTE MIG DET ÄR FEL PÅ!
De på jobbet: Gråter du?
Och jag bah: *långt kvidande ljud från andra sidan graven*

Därför, när de frågar mig imorgon på jobbet hur min helg har varit, ska jag svara kort och koncist. Enkelt men ändå charmigt:

De på jobbet: Hur var din helg, Hanna?
Och jag bah: Jo, tack bra. Hade så tråkigt att jag knöt ihop min morgonrock till ett par shorts.
De på jobbet: Du gjorde... va?
Och jag bah: *utdraget stön från andra sidan graven*

Såatteh... tillbaka till ritbordet.

Journalen

Går till jobbet fast jag känner mig lite snurrig. Går hem på grund av att mina händer börjar darra och min hals känns som knivar fastlimmade på sandpapper.

Spenderar en natt med feber som får mig att känna mig som en antigen Lord Byron i ett tält någonstans i Grekland eller som en kristen missionär som bah "Hur farlig kan en djungel vara egentligen?" och lokalbefolkningen är liksom "Ääähhh ganska farlig. Du vet Enarmade Awa? Hon var en gång Tvåarmade Awa. Hon fick bytta namn efter... tja, ju mindre du vet om den incidenten desto bättre kommer du sova. Saken är den att må så vara att vi utmanade ödet genom att döpa henne till Tvåarmade Awa men den där djungeln är fortfarande ganska farlig även om du är förberedd."
Och den kristna missionären: "Jag har en hatt och låg tolerans mot parasiter! Vad kan gå fel?"
Och lokalbefolkningen: "Det här är den sämsta road tripen någonsin."

Stannar hemma på torsdagen, nedbäddad och ser en hel säsong av Drunk History. Går till jobbet på fredagen. Knaprar tabletter och hosttabletter och påstår att jag är friskare än vad jag låter.

Får feber igen på lördag. Inte lika mycket kristen missionär den här gången. Feberskalan ligger någonstans emellan "tillräckligt matt för att inte orka klä på sig mer än en morgonrock" och "tillräckligt pigg för att bli uttråkad och knyta ihop morgonrocken till ett par shorts".

Hela tiden ifrågasätter jag mitt eget immunförsvar med: "Är vi verkligen sjuka eller är det så att jag bara inte vill gå till skolan idag?"

Egentligen är jag Steve Buscemi i en blond peruk

- Hanna, vet du var A är någonstans?

Och jag bara: "Haha! Hon är i sitt tält med Akilles!"

- ...

Och jag mumlar lite stött: "Hon är någonstans och surar... " och indignerat "SOM OM JAG ÄR DEN ENDA SOM GILLADE DEN BITEN I ILIADEN!"