Hur högt? Så högt att hälften skulle ha räckt!

Har avbrutit mitt frivilliga exil och lämnat Öland bakom mig. Spenderade tiden där med att försöka vinna stirrtävlingar med kor. Nyckelordet i den meningen är försöka. Jag står ut i en minut innan jag skrämt kilar iväg och gömmer mig. Få saker ter sig lika skrämmande som kor. Man står där en sommarkväll, en oskuldsfull flicka med träskor och rosiga kinder, och borstar tänderna ute i det gröna. Lugnt kastar man en blick upp och beundrar Karlavagnen, fullkomligt omedveten om faran som lurar i mörkret. Ett svagt prassel hörs och det är den enda varning den unga flickan får innan korna glider fram ur mörkret likt idisslande gastar!

Usch, jag blir mörkrädd bara av att tänka på det. Det enda som gör mig ännu mera skakis är när dimman lägger sig över Alvaret (Skämt så som ”Oj, det låter alvarligt" undanbedes.). Dimman och Alvaret har länge utgjort en skräckbild för mig. Varför då, hör jag någon som frågar. Tja, det hela tog sin början i min barndom. Jag var ung och såg då på dimman med klar och orädd blick. Då ansåg min Far att det var passande att berätta en historia för mig. Denna historia handlade om en kvinna som kissade i en älvring (en ring som lämnats efter älvorna dansat ringdans eller nåt i den stilen) och en kort tid senare dog hon... I TUBERKULOS!
Konstigt nog skrämde historier om döden, tuberkulos och det Okända mig när jag var liten. Därför drog jag den slutsatsen att älvorna kanske skulle komma och röva bort min Far. Så som älvor gör. Inte för att han inte förtjänar det när han sätter griller i sin dotters huvud.

Kommer att sakna Öland nu när jag måste sätta igång med Livet igen. Trots de mordiska korna och folkskrönorna som bor kring hörnet så är inget så avslappnande som en vistelsepå Öland. Allt som krävs av en människa är att stiga upp på morgonen och dricka kaffe. Är ditt hår en katastrof? Nemas problemas. Faktum är att jag löste min hårkris genom att linda en sjal kring huvudet. Om håret inte syns kan frisyren vara bra och dålig samtidigt. Samma princip som Schrödinger och hans katt. Efter det tog jag på mig en alldeles för stor jeansjacka och ett par träskor. Det är det ljuva livet, förstår ni.

Dessutom uppskattar jag att få vara avskuren från det moderna samhället. Ingen TV, mobilen reducerad till en mat-o-sov klocka och inget Internet. Är jag hemma börjar händerna skaka när jag saknar Internetuppkoppling men inte på Öland. Dock kanske den där Dry Martinin jag hällde i mig har något att göra med saken men det är bara rena spekulationer.

Övrigt
Smörja munlädret. Varsågod. Smaka på den meningen.

När jag blir stor ska jag ha Peter Lorre som min sidekick och han skall alltid vara vid min sida. På morgonen ska han väcka mig genom att milt väsa ”Johnny! Jooohnnyyyyyyy! Jooooooohnnnnyyyy!” i mitt öra. Vi kommer att bli allra bästa vänner.

Enligt min Far är Barack Obama en replicant, alltså en robot från BladeRunner. Vad kommer det innebära? Diskutera med er bordsgranne.

"Where am I? Oh, here I am." - Dr Einstein

Efter alla dessa år av abstinens och kuppförsök (min bror har samma kortsiktiga attityd som en torsk- eller valfiskare... heter det förresten valfiskare? Det är inte en fisk (tack lågstadiet) så kanske heter det valfångare... jägare? Men jag avviker från ämnet;) får man äntligen äta torks igen. Den allra bästa fisken. Min lycka känner inga gränser.

Snart kommer jag försätta mig själv i exil på en öde, avlägsen och svårtillgänglig ö. Fast den är inte helt öde... och fasligt långt är det inte heller... dessutom går det en bron från fastlandet över till den ö det gäller. Kanske inte en helt fruktansvärd exil när jag tänker efter. Inte mycket till exil när man tänker på att den tilltänkta ön är Öland.

Såg till att rösta då jag kommer att vara avskuren från verkligenhet ett par dar framöver. Sånt brukar försvåra själva röstmomentet. Drog även med min Far, som givetvis prompt bestämde sig för att förlägga sitt leg. Jag svär, han gör sånt här bara för gå mig på nerverna. Trots det lyckades han få rösta ändå. Han hittade tillslut sin legitimation; den låg överraskande nog i hans... plånbok. Osannolikt! Fullkomligt oväntat!
Efteråt:
Far: Nå min Dotter, hur kändes det att få rösta för första gången?
Jag: Åh, Far! Det finns ingen större glädje att få göra sin plikt i ett demokratiskt samhälle.
Sen åt jag resterna av min födelsedagstårta och det var kanske ännu bättre.

Nästa vecka börjar jobba vilket känns kul. Att vara en arbetslös odåga är bara kul ett tag sedan börjar hjärnan att förtvina och man behöver ett jobb eller så startar man en Fight Club med de andra arbetslösa odågorna. Har jag hört i alla fall.
Misstänker att jag kommer få frågan; ”Ska du inte följa din Mors fotspår och bli doktor?” eftersom jag kommer att jobba på infektionsklinken. Funderar dra gamla;
- Jag har funderat på att bli obducent för då får man tillfälle att dra den här vitsen; ”Kanske undrar ni hur jag klarar av ett jobb som det här... sanningen är att hemligheten är att har en femårig flickas hjärta.... jag har det i en burk på mitt skrivbord vill du se?”
Det brukar alltid locka fram ett osäkert skratt eller två.

Nej, nu ska jag betala mina räkningar och titta på en kanadensisk tecknad serie med Peter Lorre.