En Studie

En kombination av övertrötthet och enbart en kopp kaffe till frukost samt att trots vi bokat studion så krånglade det idag.

Det var det jag hade att ta mig an idag. Därför är det inte så underligt att jag på redaktionsmötet sa "Clowner, Ebba, clowner."
Ebba ser förvirrat på mig.
"Clowner," fortsätter jag, kanske lite för ivrigt, "Vi kan ta på oss hattar. Sminka oss. Jag kan ha en hatt!" det sista sägs i en sorts flämtande, flåsande röst som inte kan vara nyttig.
Ebba fortsätter att se förvirrat på mig.
"En av oss måste ha en blomma i handen," säger jag allvarligt, "Alltså, det kan vi ha på vår sida för Passion&Pettersson."
Med en röst som antyder att hon egentligen inte vill fråga det här men att jag inte gett henne något val, "Vad pratar du om?"
"Vi behöver en ny bild till vår sida. Jag tänkte att vi kunde klä ut oss till clowner och så kunde vår nya text vara: Var inte en ledsen clown med blomma i hand. PASSION OCH PETTERSSON! Vi har inte gått på clownskola men vi gör så gott vi kan. Vad tycker du?"
"Men... vi har inte så mycket med clowner att göra," påpekar Ebba.
Jag: "Nej, precis... nej, vänta, det här lät mycket bättre i mitt huvud. Det lät fantastiskt," suck, "Det gör det inte längre."

Efter att redaktionsmötet var avslutat väser jag till Ebba: "Jag har ändrat mig. Clowner är sexistiska!"
Ebba tänker inte ens fråga.

Under inspelningen lugnade jag dock ner mig. Ebba roade mig genom att låta mig leka charader under låtarna. Sen liksom försvann mitt grepp... om alltet. Det började med att jag klaga över att ett antal äldre personer, som vi inte ska nämna vid namn, hade a) gjort sig lustiga över att jag inte visste vad "snugga" var för något (va, vet du inte det? det är ett jättevanligt slang för böjd sjömanspipa. alla använder det. ja, folk du vet) eller b) sett besvikna ut för att jag inte visste vad "snugga" var för något.
Detta beklagade jag mig över och berättade att en anledning till att jag (och min generation) inte längre vet vad snugga är för något är på grund av att det inte finns några gentlemän kvar.
"Om det fanns såna idag," sa jag, "Så skulle dem se ut så här," kryper ner under ett studiobord under en låt, håller handen och kröker på läpparna som om jag hade en osynlig snugga i munnen och sen reser jag mig upp och säger: "Mentelegem!"
Ebba: "Vad sa du nu?"
Jag tar ut den osynliga snuggan, "Jag sa 'gentlemen!' men eftersom jag har en snugga i munnen kan jag inte tala ordentligt," sätter tillbaka snuggan, "Mentelemeg! Pentlemän! Mentelelegem!"
Ebba: *ganska glad att jag i alla fall slutat fnissa åt mina egna repliker*

Eftersom det krånglat med studion blev vi klara sent och var fick springa ner till v-dala för att inte bli alltför försenade till Rondellen. Trots kylan blev man nästan svettig eftersom jag kånkade på väskor från Gävle och Ebba var allmänt, och smart nog, ordentligt påbyltad.
Ebba: Öh, jag är så varm!
Jag: Huuuur varm är du?!?
Ebba: Jättevarm.
Jag: ...
Ebba: ...
Jag: Jag trodde vi höll på att lägga fram ett skämt.

Som tur var blev vi endast en ynka minut försenad till Rondellen. Jag gled stolt in i Röda Rummet och utbrast: "Mentelgem!"
Var rörd att ingen tyckte det var konstigt. Okej, det var mer som de ignorerade mig eftersom jag har en viss tendens att hitta på saker för att jag gillar att prata. Fortfarande... jag blev rörd.

Rondellenmötet var ytterst spännande. Vi hade ett specialmöte som var mer diskussion kring skrivandet, vår syn på skrivandet och våra mål. Det var verkligen intressant eftersom att trots att de flesta tyckte om att skriva för att de hade ett behov av att uttrycka sig fanns det så många vinklingar, nyanser på det hela att det inte kändes som vi satt och ältade samma sak.

Funderar på att skriva nåt mer på det temat. Vi får se.

Avslutningsvis: Har någon sett min osynliga snugga? Jag hade den här alldeles nyss och nu är den... å vänta, här är den. Under kudden! Tänk, nu blir mitt ansikte rött. Härnäst tappar jag huvudet, va? Mentelegm!

Godnatt.

Samtidigt, i ett medeltida kloster.

Munk#1: Asså... det här med Ovidius...
Munk#2: Va? Vad är det med honom? Han är sjukt bra.
Munk#1: I know! Men det här med... ja, en del skulle påstå att det är lite opassande för oss goda munkar att läsa texter av en hedning som skriver om hur han gärna ligger med stora, små och några med socker på.
Munk#2: Jaha... du menar det där med hrm... men asså, jag läser faktiskt bara Ovidius för det fina latinets skull.
Munk#1: (lite för högt) JAG OCKSÅ! Det fina latinet...
Munk#2: Det fina latinet...
(Tystnad)

Samtidigt, i ett annat kloster:
Abbot: Hejhej! Vad är det här du läser så flitigt? Ovid... Ovidius?
Munk: Jag läser det för det fina latinets skull!
(paus)
Abbot: Jag också.

Å sen gjorde de high-five.

Det här är det ingen vet säkert, om det gick till så här. Var Ovidius verkligen dåtidens "jag läser den för artiklarnas skull"? Ingen kan veta det säkert men man får ju spekulera.

Och nu ska jag försöka skriva ihop nåt av det här till Passion&Pettersson.

Hemlös prosalyrik

Ett liderligt stycke text som jag tycker om men inte riktigt vet vad jag ska göra med den. Känns inte som nåt jag kommer skriva vidare och har ingen annan plats för de formuleringar som jag gillar. Därför ger jag denna lilla prosalyrik ett tillfälligt hem här. Hoppas att ni behandlar det på rätt sätt. Jag menar, om det kommer fram till er med en tom skål och: "Please, sir, can I have some more?" vet ni vad ni ska göra. Uppmuntra aldrig ett liderligt stycke text med gröt.

Och för att ni ska komma i rätt stämning vill jag påpeka att Petterson aka Casting Director aka The Enlightened One aka Ebbalicious bestämde/föreslog/la fram den fina idéen att "Hon":et i denna text ska spelas (om den situationen uppstår) av Tilda "Läskig och snygg på en och samma gång" Swinton.



Den Utopiska
Hon dansar för sig själv.
Och skrattar.
Skrattar, skrattar åt allt.
Simhud mellan hennes tår för hon bor vid en sjö.
Där fångar hon fisk. Den äter hon rå.
Fisk är det bästa hon vet.
När hon sliter upp dem ur det svarta vattnet,
skakar de och öppnar munnen.
Stänger munnen.
Öppnar munnen. Tandlös. Ordlöst skrik.
Hon gillar att hålla dem ömt mot sitt nakna bröst.
Känna hur de slutar skaka, så stilla de blir.
När de dör i hennes händer skrattar hon.
De är så konstiga, de fiskar hon fångar i sin sjö.
Hennes ögonlock är genomskinliga. Flugvingar.
Fladdrar till och hon är aldrig blind. Sinnen på helspänn. Hon känner allt.
Ser på världen som ett underligt pussel. Man kan plocka isär det. Titta på varje bit. En i taget. Lugn och ro. Kanske sätter hon ihop det igen.
Hon känner allt och hon känner ingenting alls.
Det frusna blodet i hennes ådror kokar över. Bubblar och fräser åt världen som aldrig svarar.
Tomt.
Och om hon känner sig ensam ibland, så konstigt att känna sig ensam när man alltid varit det, kastar hon sig ner i vattnet.
Hårt mot ytspänningen som darrar mot hennes hud, innan den brister och sjön släpper in henne.
Hon kan hålla andan i timmar. Sjunker mot bottnen. Låtsas att hon är en fisk. Kanske känner hon sig mindre ensam då men hon simmar alltid upp till ytan igen, för under vattnet kan man inte skratta.

Mrs The Passion

Ibland brukar jag låtsas att jag är en hemmafru som vunnit en kryssning/eller en uptight ungdomsdetektiv som är på uppdrag på en kryssning. Allt utspelar sig givetvis på femtiotalet. Givetvis. På båten hör jag för första gången i mitt liv utländska toner. Det som följer är en förlösande dans som förlöser.

Då blir allt liksom okej igen.

Ibland låtsas jag att jag är en affärskvinna med axelvaddar. Jag älskar Thatcher och GÖR AFFÄRER HELA TIDEN! Att göra affärer är samma sak som att andas. För att göra affärer måste man läsa en massa papper. Låtsas att min lätt tråkiga sekundärtext som reseberättelser är en form börsnoteringaktivaräntor som jag måste läsa för att kunna GÖRA AFFÄRER HELA TIDEN!

Var är siffrorna jag bad om? Man måste ha siffror för att kunna göra affärer (HELA TIDEN!)

Måste åka ner på stan och köpa DEN BÄSTA VODKAN NI HAR UNGE MAN! (men jag är en kvinna... ) samt en form av kartong fylld med skatter gjorda av druvor. Blå druvor är egentligen är mutation av den gröna druvan. Det visste jag inte igår morse. Det vet jag nu. Och hälften av striden är förkunskap. Säger vi. Resten är förspel. Nej. Förhandskunskap? Fördomar? Säger vi.

Ska jag alltså göra en sallad och aptitretare (jag vet vad som retar min aptit men det passar sig inte för blandade sällskap) - tänker mig att jag äntligen ska få använda min kokbok från 60-talet Vi Skall Ha Gäster - Te för Två och Fest för Fyrtio. (jag menar att min aptit på kunskap och skämt)

Ibland låtsas jag att jag är HG Wells Osynlige Man. Äventyr är en ursäkt att klä av sig. Och där måste jag tyvärr stoppa mig själv. Synd tycker jag. Bra tycker andra som kanske, förhoppningsvis, skulle tycka det var tråkig om jag försvann.

DET ÄR FÖR LITE TID!

Varför måste Systemet stänga så tidigt? Tre är inte tidigt men idag känns det så.

Jag tänker inte säga Adjö. Jag föredrar We'll meet again, don't know when, don't know how but I know that we'll meet again some sunny day.

Kanske redan ikväll? Knytkalas med potatis och goda drinkar (drink?)

Hur som helst. The Passion said she would buy the flowers herself.

Kanske tulpaner? (Ha! Dåligt skämt. Jag köper alltid tulpaner.)

Men...

Var får han alltifrån?

Jag menar, Fåret Shaun. Var får han allt ifrån?

Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Ska var effektiv idag.

Hur effektiv undrar ni.

Ja, vi kan väl säga att jag ska vara så effektiv att hälffffffffffffffffffffff-

Hrm. Jaaaaa... vi kanske ska låta det skämtet vila ett tag. Låta det vila i frid tills det känns lite mera frrrrreeeeesh igen men jag misstänker att när det här skämtet återvänder kommer det se precis ut som när jag hittade det.

En liten utmärglad vålnad som gnagde förstulet på ett kycklingben som det hittat i soprummet. Kan ni förstå att det var fullkomligt omöjligt för mig att bara lämna det stackars skämtet där i soprummet? Jag var tvungen att ta det med mig hem. Nu är det dock kanske dags att rasta skämtet en sista gång.

Och när skämtet frågar mig, när vi står i hallen och är på väg ut; "varför har du med dig en spade?" så kommer jag svälja gråten och säga: "Se inte på det här som ett avsked för jag vägrar att säga adjö, jag föredrar au revoir, på återseende." och med Vera Lynns "We'll Meet Again" på repeat i ipoden kommer jag ta med skämtet ut och begrava det. Som sagt, se inte på det som ett avsked; se på det om en välförtjänt permission tills plikten återigen kallar. Det är inte du, kära skämt, det är jag och kanske alla mina vänner som tröttnat och önskar att jag kunde hitta på en ny fras att tjata sönder.
Skämtet: Aaaaaahhh! Nu ska vi ta det lilla lugna här, va? Gör inget förhastat nu. Om du vill att jag ska sticka kan du bara säga det. Det finns en massa folk som skulle uppskatta ett skämt som jag. Nej. Nej. NEJ! Lägg ner spaden, unga fröken!
Jag: *snyftandes* That calm sleep, whence none may wake, where none *snyft* shall weep!
Skämt: Nä nu är måttet rågat! Därmed basta! Jag stod ut med att kolla igenom mina mejl och sms, jag stod ut med att ibland vakna av att du tyst stod vid min säng och bara stirrade på mig mitt i natten men nu får det vara nog! Jag flyttar hem till mamma igen!

Men alltså... EFFEKTIV! Det var ju egentligen det jag ville skriva om.

Igår skrev jag klart två av min sketcher till radioteatern. De har tema "Hem som i Hemlängtan" och läste Lord Byrons Childe Harold.

Idag ska jag läsa mer strunt, göra sushi, betala en räkning eller två, städa samt sköta min korrespondens.

"That calm sleep
Whence none may wake, where none shall weep." (- Hellas)

Läser Hellas av Percy Bysshe (Bysshe? Verkligen?) Shelley och lyssnar på Deadmau5. Två smaker som gifter sig förvånansvärt väl på tungan... som man brukar säga. Tror nog att det var tänkt just så; Shelley uppskattas nog bäst om man har lite prrrrrrogressiv house i öronen.

Givetvis är det här inget jag vet säkert. Men man kan ju spekulera. Det får man. Man får spekulera. Vad vore vardagen utan grundlösa spekulationer?

Har varit på födelsedagskalas för en av mina storkusiner. Alltså, hon är inte stor stor utan... större än vad jag är. Äldre kanske man säger. Men om jag och Jakob måste vara "småkusinerna" för evigt och kanske ännu längre då får storkusinerna dras med att kallas storkusinerna.

Storkusinerna låter som namnet på stora stenar från istiden som folk brukar säga hade kastats dit av troll för att de ville få kyrkklockorna att sluta klämta. Trollen alltså, inte (Verklighetens?) Folk. Fun Fact: Det är därifrån "sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig." kommer ifrån. Givetvis är det här inget som jag är säker på. Men man kan ju spekulera.

Det var i alla fall ett trivsamt partaj i söndags. Min mormor sjöng polska sånger och då gäller det att ha två saker klart för sig.

1. Nu är det utan tvekan Fest.

2. Det är bäst att ta skydd.

Min mormor sjunger med inlevelse och det kan bli vådligt om man står precis bredvid henne. Speciellt om hon har ett välfyllt glas cider i handen. Hon viftade häftigt med just den handen under hela sången och jag försökte diskret smyga undan men upptäckte att jag var inträngd i ett hörn. Som tur var hände inget men det var på håret.

((Mitt hår, om nån undrar, var dessutom Fantastiskt den dagen.))

Den här gången kunde i alla fall de flesta i rummet sångens text.

Och den texten var ”alla som inte håller med oss, må de träffas av blixten!"
Va? Det är väl inte en våldsam födelsedagssång. Det är ju inte som vi önskade livet ur nån. Vi vill, helt enkelt, att om någon inte håller med oss, ja då hoppas vi att de träffas av blixten.

Det är viktigt att markera var man står i olika frågor.

Jag brukar ofta stå utanför och titta in genom fönstret.

Såatteh... det är bara en blixt. Ingen har dött av lite blixt. Givetvis är detta en ren spekulation från min sida för det får man. Man får spekulera.

PS. Och innan mina föräldrar ringer och skäller ut mig: Jaaa... jag vet att att det är John Donne och inte stenkastande troll som hittade på "[..] never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."

Det var skämt och man måste få skämta.

Och på tal om skämt. Här får ni en Fuuuuuun Fact helt gratis:

- Några månader innan han dog lät Donne måla ett porträtt av sig själv som han tänkte att han skulle se ut när han återuppstod på den Yttersta (Den Allra Yttersta) Dagen.



Öm... ja, han ser ju helt klart nöjd ut. Han riktigt myser. Måste dock erkänna att jag inte har så mycket till övers när det gäller hans fashion statement. Tehuvor är såååååå 2006.

Och när vi ändå håller på och pratar om Den Allra Yttersta Dagen så kan ni få se hur jag förväntar mig att jag kommer att se ut då jag återuppstår:



Hell yeah! (helt klart fel ordval)
Tänker mig att jag kommer återuppstå som en nån slags explosion slash power ranger.