Perfektion är svårt att uppnå men en gång såg jag en serie med en robot som förvandlade sig till en velociraptor och citerade Hamlet så jag vet i alla fall att det är möjligt.

Kurs i komedi #3 - Med vem man får och inte får skämta med

"Min chef har exakt samma boksmak som jag och hon skrattar åt mina skämt!" sa jag igår när jag var på middag hos min kusin.

Min morbror skaka på huvudet: "Man ska aldrig skämta med sin chef;" varnade han.

Jag höjde på ögonbrynet. Eller i alla fall försökte. Har inte nog med kordination för det. Höjde därför båda mina ögonbryn samtidigt och fick min patenterade galenblick men min släkt är van.

"Ah... fast... har du hört mina skämt? Är ganska rolig om jag får säga det själv," jag bara inte får säga det, jag gör det också.

Och min moster säger till min morbror: "Fast du terroriserade väl din personal med tjeckiska skämt som ingen förstod."

Min morbror ser nostalgisk ut, "På den tiden skrattade alla åt mina skämt... förutom min chef då. Han hade ingen humor," paus, "Han vara fransman," som om det förklarade allt... det kanske det gör?

Sammanfattningsvis: Du kan skämta med din chef om du är rolig på riktigt och din chef dessutom läser Three men in a boat nästan varje sommar. Skämta med fransmän på egen risk. God regel när du skämtar är att ifall ingen skrattar åt ditt skämt, upprepa skämtet med en lite högre röst. Upprepa tills önskad effekt uppstår.

För ökad comedy gold resultat, när du upprepar skämtet kan du gärna börja gestikulera och glöm bort allt vad personligt utrymme heter. GLÖM DET! Personligt utrymme är bara ett hinder när det gäller att förmedla vilken gruva av comedy gold du är.

Förutom de vanliga nördiga anledningarna tror jag att jag följer den här serien främst pga Starscreams ansiktsuttryck och ögonbryn är en liten berättelse i sig själv

Det finns en man i min trappuppgång som alltid ler mycket vänligt när man åker upp i hissen tillsammans.

Jag gillar att tänka mig att han skriker på insidan.

Praktikant-Hanna är död men Hanna Med Ett Riktigt Jobb Nu Äntligen reser sig ur askan som fågel fenix.

Ka-kaw motherfuckers.

*i ett svagt ögonblick och uppfylld av lyckan av att HA ETT JOBB fick hon för sig att hon kunde använda motherfuckers på samma sätt som Samuel L Jackson... hon hade fel men hon har ett jobb i alla fall*

Nu tänker jag slå på stort. Skaffa en lägenhet med fungerande dusch till exempel.

Nu ska man leva lyxliv.

Har kanske redan pratat om det här men det tåls att berättas igen...

När jag fyllde år förra året hade Kråkan en fest med tema nittiotal för att dels fira min födelsedag men främst fira Amandas o min kandidatexamen. Jag hade städat upp på mitt rum dagen till ära. En av mina avlastningsytor var en stol som jag köpt på blocket funkis stil. Tyvärr gick den inte att sitta på längre för någon hade suttit sönder den förra valborg så stolen kunde stå men vek ihop sig så fort man försökte sitta på den.

En riktig dödsfälla som i alla fall gjorde att mitt rum fick en air av the temple of doom.

När festtiden närmade sig blev Amanda plötsligt väldigt nervös och stirrig. Kändes konstigt. Överdriven nervositet är ju min grej annars. Men jag tänkte inte så mycket mer på det.

Sen mitt under festen kommer Amanda fram till mig och säger med en hätsk ton: "Vi ska ut på balkongen."
"Ähh... nu?"
"Nu!"

Vi går ut och när vi kommer in igen är alla borta. Jag blir mycket misstänksam och på min vakt. Till mitt försvar är jag en veteran när det gäller att bli utsatt för ret. Låt mig citera Stekpannedebaclet i Kråkan 2011 och 75% av min vänskap med Anna Guld.

Inser att gästerna alla gömt sig i Adams gamla rum som är tomt eftersom han flyttade ut lite tidigare. Öppnar dörren. Där står alla. Framför dem står en stol. Min stol.

"Grattis!" säger de.

Och jag: "Jag tänker inte sitta på den där stolen!" med irriterad röst.

Alla ser plötsligt otroligt handfallna ut och lite förvirrade.

Då inser jag att det inte är min gamla funkis stol (aka dödsfällan) ut en helt ny stol i funkis stil.

Sen bar de runt mig på stolen och sjöng "Hava Nagila".

SLUT PÅ DENNA HJÄRTVÄRMANDE STORY FULL MED TWISTS AND TURNS!

Småländsk idyll och hur jag lärde mig att sluta oroa mig och bara inse att bustin' makes me feel good

Var på Öland men hann inte spela in en uppföljare till La vache incroyable. Min premiss var lika fantastisk som den var enkel: Jag skulle filma en enda ko, döpa filmen till La vache qui rit och spela sorglig musik. GENIALISKT! Så genialiskt att Cannesfolket skulle kissa på sig."Den där Hanna Passion," skulle de säga, "Hon är ett genialisk geni och dessutom ödmjuk."

Dock blev det inte av. Synd för er men kul för mig eftersom Ölandsvistelsen avbröts lite tidigare pga att min faster fyllde år. Därför begav vi oss till det orörda Småland, ett landskap som får tyska turister att kissa på sig. "Eeet iz ze beatiful, ja!"*

Min faster och farbror bor nästan för idylliskt. Mitt ute i relativt orörd småländsk skog och det är som om någon tänkte: ”Hm... Småland. Ett vitt hus som ligger vid sjön, med trollska sommarnätterna då dimman dansar på den spegelblanka ytan. På dagarna hör du fågelkvitter, barnskratt och ser en nöjdtjock katt tassa runt knuten. DET HÄR ÄR INTE TILLRÄCKLIGT IDYLLISKT! VI MÅSTE HA MER IDYLL! STAT!”

Och de tyska turisterna: ”Neeeej inte mer idyll vi orkar inte!”

”Nu ska ni bara hålla käft och njuta. På min tid hade vi mer idyll än så här. Vi snackar grindspojkar och jovialisk handlesbod.”

De tyska turisterna kvider av smärtsam njutning. Det hela är riktigt obehagligt så låt oss gå vidare.

Eftersom vi hade denna idylliska midsommar hann jag inte, förutom att filma kor, måla dasset på Öland som jag hade önskat. Dock fick jag bekämpa en infestation av malar i stugan. När vi kom in i hallen tyckte jag att det var lite mycket mal i rummet. ”Sjåpa dig inte,” sa pappa bryskt, ”De kom bara in med oss. De drogs till ljuset.”

Jag går vidare till mitt rum och slår på ljuset. Synen som möter mig får mig att utstöta ett långt, pipande ljud som bara hundar och fladdermöss kan uppfatta. Visar sig att det antagligen varit ett par nattfjärilar som lagt ägg i isoleringen vi har vid fönstrena. Ett av livet små mirakel antar jag.

Därför kånkade jag runt på den antika dammsugaren vi har i stugan och sög upp allt jag kom åt för att vi skulle kunna sova utan att vakna av fladdriga vingar i öronen och luddiga ting som kröp på oss.

Eftersom jag tycker nattfjärilar är något av det äckligaste som finns (kan fortfarande känna deras fladdrigt, pulvriga vingar mot ansiktet... ) var jag tvungen att fokusra för att inte bara vända om och fly. Gjorde det med ett enkelt meditationtrick, alltså fokusera på en enkel ramsa som ligger mig varmt om hjärtat för att lugna kropp och själ.

Smög runt i den lilla stugan med dammsugarmunstycket i högsta hugg och hulkade fram min fokuserande meditationsramsa: ”If there's something strange in your neighborhood... ” försöker suga upp alla malar som sitter på en gardin, råkar skaka till den så de alla flyger iväg i vild panik och jag: ”Aaaaaauuuunnnnggggeee!” med hög och gäll röst: ”If there's something weird AAAHH DEN ÄR I MIN MUN I MIN förlåt falsk alarm det var bara mitt hår and it don't look good who ya gonna call? GHOSTBUSTERS! If ya all alone pick up the phone- ” en mal snuddar lätt vid min arm, snyftar: ”G-g-g-g-g-g-ggghhoooostbusters!” viskar bestämt: ”I ain't afraid of no ghosts... ”

Fun fact: Samma sång som när jag tvingar mig själv att gå till dasset på natten helt själv. The more you know... desto mindre vill ni antagligen veta.

*Allt jag kan om tyskar har jag lärt mig från 'allo 'allo 'emliga armén.

Du använder väl kräm?

(frågar min bror om jag ser okej ut och han... )
Min bror: Du ser bra ut. Fräsch.
Jag: Tack?
Min bror: Fortsätt använda den där krämen.
Jag: ... vilken kräm?
Min bror: Jag antar att du använder en kräm.

... sa han med en röst som antydde att jag var lite dum i huvudet. Jag menar... vem använder inte kräm!?!?!?

Sen höll jag på att somna till Beckett medan min bror peppade och rättade mig irriterat att det inte var en monolog utan ett monodram.

Såatteh... ursäkta mig!

När blev han den prentatiösa av oss två och jag blev den där som istället för att läsa klart Döden i Venedig tittar på Legally Blonde? (vilket öh... är en bra film på riktigt bara så ni vet)

OBS. Har läst ut Döden i Venedig nu. Bara så ni vet. Jag kanske håller på att förlora min position som det belästa, duktiga barnet men jag kan... fortfarande... läsa... böcker?

Och jag använder kräm. SÅ HA! Hahhahahaha!

On top of my game.

Stress? Jag vet inte ens vad det ordet betyder..... nej, men på riktigt jag vet inte. På vägen hem gick jag in i en lyktstolpe med huvudet före och nu kan jag inte komma ihåg vad "apelsin" eller "lättantändligt" betyder

Har börjat läsa en kurs i webbdesign på fritiden. Eftersom jag inte bara är en snygg brud med ett par imponerande håriga ben utan också ambitiös. Är ett sk "riktigt kap".

Om det inte vore för högmodet, det spirande storhetsvansinnet och den där lilla rösten i mitt huvud som ständigt väser "du är ett geni och alla andra är idioter!" om och om igen så skulle jag vara en sk "keeper".

För tillfället kan man väl säga att jag är ett litet äventyr. Ett sk "neurotiskt" äventyr med flera stopp på vägen pga har ett stort behov av att bli ett med natur omniförstårvadjagmenar alltså pudra näsan omniförstårvadjagmenar alltså kissa omniförstårvadjagmenar.

Inte direkt en hisnande färd men resten av världen är inte mycket att hänga i julgranen så man kan väl tycka att det bara är att tacka o ta emot.

Och den där andra lilla rösten i mitt huvud viskar "kan du försöka att vara lite mindre konstig i alla fall ibland?"

Och jag: "Jag är ledsen men personen du försöker nå kan inte ta emot ditt samtal just nu. Hon är alltför upptagen med att vara fantastisk, ambitiös, så där lagom social och ha lite panik över hur mycket information hon måste trycka in i sitt huvud. Det var lite mer än vad hon trodde men ahahahahaha ingen fara det är lugnt. Luuuuuugnt. Såsååsåsåsååå lugnt. För lungt. Man skulle kunna säga att det nästan är tråkigt."
Rösten: ".... jag hör ju att det är du och inte en telefonsvarare."
Jag: "Ööööhhh... å nej vi åker igenom en tunnel ppppffffffshshshshshshsh!"
Rösten: " . . . "
Jag: *lägger på luren, slår ett nytt nummer* "Hallå! Jag skulle vilja beställa en madrasserad cell för mig själv, mina röster, kanske inte mitt id för hon är skitstövel och min kurslitteratur."
Rösten: "Är du medveten om att det där inte är din mobil utan en pocketutgåva av Döden i Venedig du pratar i?"
Jag: *lägger armen om min rösts axlar* "Sssshhhhh allt jag gör har en mening, det kommer bli klart i sinom tid."
Rösten: "Men du -"
Jag: "I sinom tid... "
Rösten: "Kan du inte - "
Jag: "Sshssshhhhhh... " *lägger en kudde över röstens ansikte* "Sssssshhhhhshshshs... allt kommer att bli bra. Ssssshhhhhhhh..."

Aggressiva utropstecken hänger i gränder och rånar semikolons på fel sida av stan

Har haft workshop om texter på praktiken som inom kort blir till ett riktigt jobb. *tar på mig hatten, kysser min fru adjö, klappar mitt barn på huvudet, hoppar in i min bil och åker till fabriken, dags att hämta hem levebrödet och min fru gråter vi behöver mer än bröd för att överleva älskling vi är inte fåglar och jag flaxar med armarna kakaaawwww och försöker tvinga mitt barn att äta färdigttuggat bröd och wow öm nu förlorade jag kontrollen över min dagdröm hatar när det händer för min hjärna insisterar på att vandra in i de konstigaste gränderna av mitt undermedvetna ni kan inte ana de saker jag har sett under min korta livstid*

Hur som helst, vi diskutera !utropstecken! på workshopen. Är det bra eller dåligt? Kan man ha utropstecken i en rubrik? Osv.

Det jag tänker på är att utropstecken lätt kan bli aggressiva. T.ex. skriver jag en mening i stil med "kul för hela familjen" (denna gång utan sarkasm) och lägger till ett "!" blir det genast lite konstigt. Meningen "Kul för hela familjen" i kombination med ett utropstecken känns som en manisk värdinna på kryssning. Hon har hand om aktiviteterna och informerar gästerna om mat osv. Men hon gör det på ett insisterande sätt.

"Klockan fyra är det volleybollturnering! Alla är inbjudna! Det blir jätteroligt!" lutar sig alldeles för nära, "Sååååååå roligt!"

"Dagens rätt är pestokyckling. Supergott!"
"Nej tack."
"Suuuuppppeeeerrrrgooooottttt!"
"Det tror jag säkert men - "
"ÄT PESTOKYCKLINGEN DEN ÄR SOM EN DRÖM!!!!"
"Men jag är allergisk mot nöööööötttteeeerrrrr..."
"JAG KAN TUGGA DEN ÅT DIG!"
"Det är verkligen inte det som är problemet här."

Ett annat exempel på vad jag tycker är aggressiva frågetecken är det här erbjudandet jag fick från svd härom dagen.



Öm okej? Meningen "Vi saknar dig!"? Känns som om Svd står utanför mitt fönster, andas ut och ritar ett hjärta i kondensationen på fönstret. Vilket är supercreepy med tanke på att jag bor på femtevåningen.
"Gå hem Svd! Det finns inget här att hämta för dig!"
Och Svd går hem men börjar ringa cirkus fem hundra gånger istället.
"Vi saknar dig!" väser de i luren.
Och jag: "Men jag har inga pengar att ge er."
"Åh." *lägger på*

Summasummarum... var försiktig med utropstecken, Svd är stalking gold digger way over town that digs on me samt att världen skulle vara bra mycket tråkigare och samtidigt känns lite säkrare om Kanye West inte fanns.

Tips för dig som vill ha en kort men rolig serie

Speciellt om du är rädd för att bli engagerad i något som har tusen avsnitt o är enkelt att streama. Vi vet alla att serier med många avsnitt är som monster vars gluppande hunger endast kan tillfredsställas med din tid. Redan de gamla grekerna var rädd för det. Sokrates hade kanske kunnat skriva ner nåt av sina idéer om han inte hela tiden: "Uuughhh... bara ett avsnitt till av Illiaden! Jag måste veta vad som händer med Hektor annars dööööör jag!"

Exakt samma min har jag när mina serier hamnar i oförklarling hiatus.

Därför vill jag föreslå serien Better Off Ted. Det finns bara två säsonger med 13 avsnitt var. Lagom engagerande, småfinurlig och sans laughtrack sitcom. Utspelar sig på utvecklingsavdelningen på Veridian Dynamics, ett företag som tycks ha ändlösa resurser som de använder till att pumpa ut produkter som bara blir konstigare för varje avsnitt.

Protagonisten Ted Crisp som leder arbetet på avdelningen agerar berättarröst och bryter den fjärde väggen ett par gånger i varje avsnitt. Handlingen fokuserar på de anställda på det ondskefulla företaget och deras försök att navigera på en arbetsplats som är ett steg ifrån att ta över världen med en dödsstråle. Serien halkar in på science fiction då och då men är främst en arbetsplatskomedi. De anställda försöker ibland utnyttja de skadliga effekterna Veridian har på världen för egen vinning eller minska dem.

Plus, Portia del Rossi som Veronica Palmer tar över varje scen hon är med i. Gillar att en serie har en superkalkylerad kvinnlig chef som inte är trevlig utan bara effektiv. Hon får ett par motvilliga ögonblick i serien när hon erkänner att hon räknar Ted som en vän men det är alltid snyggt gjort och gör hennes karaktär starkare och roligare.

Stort minus är dock ett par skämt om att Veronica inte är som andra kvinnor. Kan tolkas som att hon skiljer sig från människor i stort (medmänsklighet är ibland ett fenomen Vernoica har hört talas om men aldrig själv förstått vad det är). Men ibland ger det en sur eftersmak när det känns som att de antyder att Vernoica är speciell, att ingen annan kvinna kan vara på det där sättet för alla kvinnor är på ett helt annat sätt. Ni vet, fulla av känslor och allt sånt där. Vem vet hur jag ens kan fungera i samhället med alla dessa känslor.

Lite som när en del tjejer tihihihi:ar och "Jag är inte som andra tjejer, jag gillar spel och serietidningar. Jag är så där härligt pojkig. Inte så där äckligt kvinnlig, vi vet ju hur kvinnor är!"
Och jag väser, "Åh varför kan ni inte gå och dö i ett hål någonstans?" samtidigt som jag läser serietidningar och aggressivt applicerar läppstift. Eftersom jag inte har någon spegel resulterar det i katastrof men de vet vad jag menar.

Slutbetyget är högt ändå pga välskriven dialog med en skämtfrekvens som nästan är lika hög som 30 Rock plus skruvad handling i varje avsnitt. Dessutom... nämnde jag Portia del Rossi som Veronica Palmer? Den här serien är värd att se enbart för Portia del Rossis skull.

Fick ett kryptiskt sms klockan fyra på morgonen. Yrvaken fumlade jag med mobilen och fick upp meddelandet. Som jag uppfattade det där och då var meddelandet ungefär så här:

Yo! Dksjfdkgjkldfjg! Superburdjdnben Höst.

Sömndrucket läser jag meddelandet flera gånger. Får inte ut något av det. Kanske är det en kod? Kanske hade lille Timmy ramlat ner i brunnen? Igen...

Mystiken tätnar. Varför skulle lille Timmy vara ute och brunnkrypa klockan fyra på morgonen? Det var ju efter läggdags.

Allt det här mycket spännande. Äntligen var det min tur att finna min inre Veronica Mars. Plikten kallade och jag somnade om.

Vet ni? Lille Timmy har bara sig själv att skylla. När mina föräldrar sa åt mig att inte gå nära brunnen på Öland, då höll jag mig på avstånd. En natt i en kall, fuktig brunn kommer göra honom gott.

Jag kommer att bli en fantastisk mamma, tänkte jag nöjt innan jag hoppade på sista tåget med slutstationen Drömlandet. Varsågod, en annan fantastisk kvinna som kallas Veronica (och spelas av Portia del Rossi)

Söndagen kommer bli som ett montage från en film på 80-talet. Lisa ska hjälpa mig att hitta sommarkläder. Tänk er att typ Blondies eller Karla Devito sjunger i bakgrunden.

Jag kommer komma ut i alldeles för tokroliga outfits och Lisa kommer skaka på huvudet. Hoppar in i båset igen och kommer ut igen och hon: *nickar gillande*

Och plötsligt börjar Yellos Oh Yeah spelas. Alla blir lite obekväma.




Hela videon är som ett avsnitt av Twilight Zone... once you've seen it, you cannot unsee it menar jag.

Sweetie Bot är den bästa lilla ponyn...

Om det här hade varit en del av Hasbros utbud hade jag varit all over My Little Pony.

Mer Monica Rambeau för det finns alldeles för lite av henne i serietidningarna

Ärligt talat, låt oss ha lite mer uppskattning av Monica Rambeau aka Captain Marvel aka Photon aka Pulsar aka Har Aldrig Riktigt Bestämt Sig Och Hon Behöver Inget Superhjältsnamn För Man Hör Ju Att En Monica Rambeau Är Fantastisk.

Hon som Peter Lorre för mig. Alltså, den där första sommaren när jag fixerade på Peter Lorre så såg jag alla hans filmer som gick att få tag i. ALLA. Beställde en film när han spelar en sheriff med en liten kattunge i fickan från ett litet ställe i USA vilket är lite knäppt men det var ett bra pris och vem vill inte ha en film som heter The Boogieman will get you med Peter Lorre och Boris Karloff? Bara en idiot.

Poängen är att jag såg en hel del kassa filmer enbart för att få mer Peter Lorre som inte direkt finns i överflöd eller särskilt lätt tillgängligt. Lite samma sak med Monica Rambeau. Älskar denna karaktär som jag läser allt jag kan komma över. Allt är inte särskilt bra eller snyggt tecknat men allt med Monica Rambeau blir automatiskt mycket, mycket bättre.

Vet faktiskt inte var den här bilden kommer ifrån. Så många frågor. Är Monica på dejt med Robotman och en brödröst? Jag hoppas verkligen det.

En annan team-up jag vill ha: Monica Rambeau och Aaron Steele/Robotman.

 

Trivia: Det är Tony Stark hon pratar med. Och hennes trötta blick säger så mycket. Monica Rambeau är jävligt trött på att Avengersmedlemmar stöter på henne:

Blomstertid nu kommer

Mina ben är mer än bara välsvarvade spiror, ni vet... höfter som gelé med stötdämpare. Mina ben är inte bara ett sexigt litet nummer som en del kvinnor vill ha och andra kvinnor vill bilda bokcirkel med. Tyvärr. Det tar inte slut där. Kunde ha gjort det. Är ett ganska imponerande CV för ett par enkla, men välsvarvade, ben. Men tyvärr... de är så mycket mer.

De är ett fertila ben. Tror det är rätt ord. Mina ben är lika ferila som en åkermark där ortsborna har för vana att köpa till sig en god skörd med lite fruktbarhetsritualer.
"Ska vi inte ha ett våroffer till?"
De nickar mot varandra, "Tja, varför inte? Kan man ha för många våroffer?"
De skrattar välllustigt sinsemellan. Vilket skämt, va? Som om man kunde ha för många våroffer. Den närmsta jungrfrun tänder en cigg, tar ett bloss och: "Fuck my life."
Och ortsborna ger henne en liten skjuts ner i ett kärr. As you do. Kaffe och sju sorters kakor efteråt. Kul för hela familjen!

Grannbyarna ser avundsjukt på åkrarna som väller över med skörd och allt sånt där. "Vad är er hemlighet?" frågar de utan att ana att de egentligen inte vill veta.
Och byn som gud glömde ler skälmskt och svarar: "A lady doesn't kiss and tell!"
Vilket inte ens passar in i sammanhanget men det är ändå en by som är mer där än här. Jag menar, offra människor för en god skörd? Vad är det här? Wicker man med Nicholas Cage eller?
"Killing me won't bring back your goddamn honey!" är allt jag tänker säga.

Fast det jag verkligen försöker säga, kära vänner, är att jag är lite frustrerad. Frustrerad över att jag i princip kan raka min ben och det blir hår, hår överallt men redan nästa morgon spirar hårsäckarna igen. Det är rent absurt. På snudden till omänskligt. Skulle kunna ansöka om plats i X-Men. På anställningsintervjun, när de undrar vad min mutantkraft är skulle jag svara att jag har väldigt mycket hår.
Och Professor X ställer den naturliga följfrågan: "Ah... hur mycket hår är det?"
Och jag: "Så mycket att hälften hade räckt."
Professor X: "Välkommen till teamet!"
Jag: "Tack, tack... ska bli kul att rädda världen."
Sen släntrar Wolverine in och kallar mig stumpan så tack, men nej tack, X-Men. Lämnar in avskedsansökan och tar en drink med Monica Rambeau och Carol Danvers för att diskutera en team-up.

Monica Rambeau får alldeles för lite uppmärksamhet i Marvelvärlden.

Kurs i komedi - Lektion #2

Det är alltid roligt med ord som betyder två saker. Speciellt om det är ett svenskt ord som betyder något riktigt, riktigt drååååpligt på engelska eller vice versa.

Låt mig återberätta ett par pärlor som jag och ett par vänner hörde när vi råkade hamna bredvid en standupföreställning häromveckan.

Det var en sorts engelsk talande komiker som stod i det lilla hörnet som om man kisade med ögonen kunde kallas för en scen. Komiker körde igång med sitt bästa kort: "I went to the slutstation but there were no sluts there! What's up with that?"

Åh jösses... dråpligt värre, eller hur? Men konstigt nog blev det knäpptyst i lokalen. Allt som hördes var skrapet från stäpplöpare som rullade genom rummet (seriöst var kommer de ifrån kan ingen berätta för polisen tar en inte på allvar när man anmäler att man stalkas av stäpplöpare i humoristisk syfte)

Tystnaden bröts plötsligt av att en kille längst bak i rummet gav ifrån sig ett långt kväckande skratt. Den enda i rummet som hade den goda smaken att se ett bra skämt uppenbarligen! Men vår hysteriska komiker var inte klar! Å nej! Han hade fler pärlor att kasta framför dessa svin.

"I get 'utfart' but 'infart'? What's up with that? You can't fart in!"

Kan någon vara snäll och ringa upp Billy Crystal? Vi måste berätta att vi hittat Curlys guld.

Curly's Comedy Gold det vill säga.

Ziiing!

HHAHAHAHAHAHAHHHhnhnhnnhnhnhnnhnnnnnnnnnnnnnnnn........ *är klar med livet*

Våfflor, champagne och sällskapsspel

Firade en hemlig födelsedag i Gävle för ett tag sedan. Pappa bjöd på middag, linssoppa och frasvåfflor som sköljdes ner med champagne. Ska det vara fint så ska det. Efter middagen krävde jag att vi skulle umgås.

"Vi ska spela spel," förklarade jag för pappa, "Sällskapsspel, frågespel. Trivial Pursuit," min ton talade klar språk. Här var det inget snack om saken. Men eftersom jag ärvt 77% av min dryghet av min far kan jag inte påstå att jag sen blev förvånad när han tog det som invit till att snacka om saken.

Han är dessutom en sån där som sitter bredvid när andra spelar frågespel och ropar ut rätt svar varje gång han kan en fråga. Man suckar och frågar om han inte ska vara med."Nej, nej. Jag tycker sällskapsspel är tråkigt."
Man fortsätter spela. Pappa börjar sucka när man inte kan svaret på en fråga han tycker är ack så enkel.
"Vill du vara med eller?" frågar man igen, lite ansträngt den här gången.
Nej, nej. Inte ska han det, han avskyt ju spela frågespel.

"Men nu måste du spela med mig och Jakob," sa jag, "Och du ska tycka det är kul också!"
Pappa grimaserade, "Jag måste väl få klaga," protesterade han.
Som den generösa själen jag är gav jag honom tillåtelse att klaga två gånger.
"Sen ska du njuta! Du ska tindra med ögonen, puffa på din pipa, kläma på din tweed och med jämna mellanrum ska du skrocka förnöjt. och säga att finare barn får man leta länge efter. Då ska jag och Jakob också tindra med ögonen och klappa dig på huvudet och säga 'åh far, vi vill inget hellre än att umgås med
dig. Kan vi hämta din tofflor? Sjunga en psalm för roa dig?' och det ska vara rena rama härdsmältan av underbart, helylle familjemys!!!!" det sista nästan skrek jag och andades tungt.

Pappa betraktade mig med ett beklämt uttryck i ansiktet. Han försökte utröna när allt hade gått fel. Föga anade han att det aldrig fanns något att göra åt saken. Jag är född sån. Och för varje födelsedag blir det bara värre. Det är min gåva till resten av världen. Man måste ge tillbaka av allt det goda livet ger en. För att vara
ärlig så tror jag pappa anade det lite grann.

Saftiga synder serveras bäst med fläsk

Jag måste berätta en hemlighet. Bekänna en synd.

*djupt andetag*

När jag senast spelade TP fick jag frågan vilken svensk drottning kallades för "kung byxlös"?

Och jag log självsäkert och svarade: "Drottning Kristina!"

Ugh.

Jag hoppas att ni kan förlåta mig.

Men vad spelar det för roll?

När jag ändå aldrig kommer att förlåta mig själv.

Övriga nyheter: Intressant observation är att varje gång jag hamnar i konversationer om män som inte är Michael J Fox men folk antar att jag ska prata om män som om de vore Michael J Fox (alltså min one and only major mancrush) så blir jag så fruktansvärt obekväm att jag bara vill

BÄÄR BORT MIG FRÅN ALL DENNA HETEREOSEXUALITET! Den enda gången jag var övertygad om att jag var hetereosexuell var den där tiden när jag var väldigt, väldigt, vääääldigt (like you would not believe) intresserad av Michael J Fox.

Om man ändå finge va det bordet och... öööh nej, lite för konstigt. FÖR KONSTIGT. Till och med för mig.

Umf... *djup will arnett-röst* Michael....

Kommer ni ihåg den där gången när jag påstod att jag inte tyckte om Michael J Fox på ett konstigt sätt?

Det är den andra synden jag vill erkänna.

Det var på ett konstigt sätt.

Såsåsåsåsåså konstigt.

Fast inte på det där konstiga sättet som när man skriver ut en massa headshots med Michael J Fox och tapetserar flickrummet. Inte på det sättet.

....

.......

Okej. Lite på det sättet.

Mina vänner är ibland en jäkla effektiv djungeltrumma. Fantomen skulle bli grön av avund och ringa Mandrake för att gråta ut.

Ibland är djungeltrumman nästan för snabb. Allt man hinner får fram är ett "Hallå! Det var kanske inte igår vi sågs men förra veckan. Hur är det med - "
"Hörde att du fick hångla." (sägs i en mycket bestämd ton)
Jag, förvånad, svarar, "Va? Hur? Vem? När?" tänker tillbaka och, ".... var det bra hångel enligt dina källor?"

För ibland hinner den nästan före innan själva skvallret ifråga har en chans att hända.Som att leva i okronologiskt berättad roman. Som typ mest handlar om hångel.

Alltså Georgia Nicholsons Dagbok besatthet av nunga-nungas+snogging möter Eternal Sunshine of a Spotless Mind-narrativ.

Skulle köpa den boken. Två ex. En till mig och en till en vän. Sen skulle jag se filmen och köpa t-shirten.

Dans Dakar

Hur festligt är Dans Dakar?

Så festligt tänker ni säker, så att hälften hade räckt.

Tyvärr är det fel svar.

Rätt svar är: Så festligt att föra året dansade jag tills min bh hade glidit ner och blivit en gördel.

Det är då man vet att det är fest.