Allt för radion...

... är Passion och Petterssons slogan. Vi var där och spelade in vår andra pjäs, I Väntrummet klockan åtta i morse.

Och nu äntligen ska det här bli sänt, den här veckan ska det bli premiär. Vi sparade personligen programmet i loggen och nu ska det vara fixat. Klart å betalt.

Nästa vecka blir det utbildning då vi ska lära oss allt. Eller i alla fall hur man klipper å klistrar och spelar in program. Allt som återstår nu är en fancy jingel och en fancy trailer till vårt program.

Det är lite klurigt för man vill ju att jingel ska vara bra så folk blir lite crazy bananas därmed lyssnar på våra fantastiska skapelser. Tips på peppig musik som går att använda som programjingel kommer att uppskattas. Ni kan få ett hemligt pris.

Nästa vecka ska det bli tema Havet. Det blir kylskåpsäventyr och Flygande Holländare (som egentligen är en metafor för något annat tyyyyyyyyp... livet?)

Det här känns bra. Riktigt bra. Nu börjar stressen släppa för jag känner att det här fixar vi. Nemas problemas.

PS. Matikum är ondskefulla. Typ Lex Luthor onda. Diaboliska och manipulativa. De vet om vi studenter kan vara lite mer där än här. Lite out there. Därför vet dem om att vi kommer att köpa detas mackor fast det är ett för högt pris för en macka. 45 kronor plus halva din själv. Men det är inte det värsta. Om man köper lunch ingår inte kaffe. I know. Man kan knappt tro det. Men vänta... det blir faktiskt värre.
Jag: Hej, jag har inga kontanter. Kan jag ta ut en tia på mitt kort till automaten?
Darth Matikum: Nej men du kan köpa en pollett till automaten.
Jag: Finemang. Då gör vi så.
Darth Matikum: Tolv kronor.
Jag: Fast... det kostar väl bara tio kronor?
Darth Matikum: Ja men polletten kostar tolv kronor.
Jag: Buh?

En dag kommer en stackars student att förlora fattningen pga kaffebrist och det blir inte en vacker syn.

Var i riksdagen men jag såg inte Walburga Maria Helene Elisabeth Franziska Habsburg Douglas, född von Habsburg-Lothringen, ärkehertiginna av Österike och prinssesas av Ungern (m) ... hon verkade inte vara där. Jag hade nog bett henne om hennes autograf i så fall.. även om det hade tagit henne en halv evighet att skriva ner sitt namn. Men så värt det om hon hade varit där.

Men Sven Otto Littorin var där... han såg inte ut att vara helt och hållet gjord av bröd.

Alltså var besöket i riksdagen något av en besvikelse. Dock gillade jag att det fanns en enda vakt på hela stället. Helt sant. Vakten smög runt och föste oss vidare in i en hiss och när vi kom upp så var vakten redan där! Fantastiskt. Nu kanske ni säger att det var flera vakter men att de hade samma uniform vilket kan ha förvirrat mig men det tror jag inte riktigt. Varför skulle man anställa många vakter när man kunde ha en jättesnabb vakt?

Annars hände inte så mycket i Stockholm.

Eller jo... vi var på ett magiskt torg vars namn var omöjligt att uttala på samma sätt två gånger.

Huvustaden är fylld av spännande äventyr.

En kort upptäcksresa i bastukulturen

Stod i baren i lördags när en mansförening (okej, de hette nåt speciellt men jag kommer inte ihåg det... de hade en uggla som såg ut som en hattifnatt som symbol) hade middag/mystiskt möte på v-dala.

Åldersgruppen var typ mellan 25-Bockstensmannen. De söp något ofantligt och blev crazy bananas. De gick runt i mantlar med olika färger och en massa medaljer. Alltså, en massa medaljer. Det var ett under att de äldres ryggar inte knäcktes.
Under middagen fick bara kvinnor servera för att vi kan inte bli medlemmar och då gör det uppenbarligen inget om vi råkar få reda på nåt hemligt. Och hemligt var det. Mycket hemligt. Även kvinnofolket blev utkörda när de skulle börja med sina ritualer. Jag frågade vad dessa ritualer egentligen var men de var hemliga så ingen visste men en gång hade de nästan eldat upp ett bord. Ett tag när jag stod i baren tände de en liten brasa i mitten av rummet och dansade.

Först tyckte jag att det bara var strunt. Whatever. Om folk vill dricka sig fulla och dansa halvnakna runt en brasa eller däcka vid klockan ett så får de göra det. Men sen påpekade tjejen jag jobbade med att det var ett antal ganska högt uppsatta män från näringslivet med i föreningen och en poäng med själva föreningen var att skapa jobbkontakter för de yngre. En förening där kvinnor är helt uteslutna. Visserligen har frimurarorden (som känns lite som samma sak) startat en kvinnlig motsvarighet men jag vet inte... tycker inte om hela grejen med hemliga föreningar som har hemliga saker för sig.
Tur att jag inte ska in i näringslivet å bli chef. Jag skulle bli en dålig chef och en dålig hemlig person. Jag gillar att berätta hemlisar. Vad är poängen att ha en hemlighet om man inte får berätta den?

Hur som helst, kvällen var lugn. Alla karlar var i genomsnitt bra mycket trevligare än din vanlige fulla Velvet/Handen På Hjärtat-person. Förutom den där killen som bad om ett glass vatten, jag (givetvis lika charmerande och artig som jag brukar vara) räckte över ett glass. Han sa tack. Jag sa varsågod. Han pekar på drickshinken och häller sedan ner hälften av sitt vatten där och går. Mmmmmmmmoget.

Dock fick jag en medalj i dricks! Tror inte att det var med meningen men jag fick den ändå. När jag jobbat klart var röst nästan helt borta (hade fått tillbaka min rethosta under kvällen) och jag kunde bara kraxa lite sorgset istället för att prata.

Är trött på att det börjat snöa idag så jag ska köpa tulpaner för min lön. HELA MIN LÖN SKA GÅ TILL TULPANER! Nej... det ska det inte.

Min frukost idag är den bästa frukosten. Yoghurt, sånt där som som ser torrt, äckligt och nyttigt ut men som egentligen är ganska gott om man har god yoghurt till, en banan och kaffe. Jag tycker just att kombinationen banan och kaffe är vidunderligt fin. Jag känner mig så svensk, en del av hemlandet, när jag äter banan och kaffe.

Och nu när jag lugnat er med en spännande historia om vad jag åt till frukost kan jag fortsätta på det spåret och lugna er alla som har oroat er, slitit ert hår, legat sömnlös i åh så många nätter: premiären av vår radioteater har blivit uppskjuten en veckan. Anledningen till det är tekniska problem. Tekniska problem. Det är också nåt jag alltid velat göra (förutom att jobba med radio, bli författare, bli kvinnligt geni), alltså skylla på tekniska problem. Det har jag aldrig gjort förut. Eller ja, förutom den där gången...
Kassör: Men alltså... du kan inte betala med en tom påse Extra.
Jag: Va? Jag kan inte höra dig. Tekniska problem! Pssshhhfttt! Jag åker genom en tunnel!
Kassör: Hm. Kul för dig men det går fortfarande inte att betala med tuggummipåsar.
Jag: Jag ser ljuset i slutet av tunnel! ÅH NEJ! Det är inte himmelriket! Det är ett skenande tåg! Aaargh!

.... fast det där hittade jag bara på. Skäms...

Idag ska jag jobba och imorgon jag träna på mitt tal. Det måste bli fantastiskt. Eller jag kanske nöjer mig med att blir Okej.... fast helst vill jag att det blir Yes Box Allright.

Sen vill jag se film. Jag gillar att sitta hemma ensam på söndagar och se på film. För då kan jag gråta hur mycket jag vill (vilket jag gör) och även pausa när jag vill. Jag gillar att pausa filmer och göra lite annat under tiden. Nu kanske låter det som ett dåligt sätt att se på film men när jag verkligen gillar en film vill jag inte att den ska ta slut. (Den film jag tagit mest pauser ifrån är Die Hard.)

Filmer jag vill se på söndag men jag hinner inte se alla:
La Guerre de feu (Kampen om elden) - Har beskrivits som en roadtrip utan vägar; den handlar om människans första kontakt med elden.

Children of Men - Nu ska jag se den! Äntligen!

Brödraskap (den heter det fast på danska men jag kommer inte ihåg hur man stavar brödraskap på danska) - Den var med i Cannes och handlar om två danska nynazister som börjar bli attraherade av varandra.


Övrigt
Ebba berättar om att Peter Englund dissade Horace lite grann i sitt tal när han skulle bli sekreterare i Svenska Akademin.
Jag: Englund gör säkert alla bra beslut. Det var nog han som valde Herta Müller (jag gillar hennes bok Andningsgungan, jag lyssnar på den på P1). Han sa säker: Vi ger Müller priset! Men Horace bara: Neeeej. Och då sa Englund: Jiiiiiiiiggly och då somnade alla och han gav priset till Herta Müller. Alla somnade förutom Kristina Lugn som sa: Psyduck! Jag tror Lugn skulle vara Psyduck.
Ebba: Det passar mycket bättre än Snorlax.

Bevis för att jag och Ebba fortfarande kan lite för mycket om pokemon.

När jag kom hem kände jag efter och där låg tentan i fickan (obs en metafor... typ... jag vet ju faktiskt inte längre vad en metafor är... jag gjorde det förut men sen läste jag retorik a och de krånglade till allt med hjälp av metonymi och synekdoke)

Känner mig oförskämt nöjd med min prestation idag. Blev lite deppad efter tentan när jag fick veta att det var svårt att få tag i boken vi skulle ha till kursen modern retorik och att den kostade ca 800 kronor. ÅTTAHUNDRA KRONOR! För det skulle jag kunna köpa 1 ½ blazer från Monki.

Men är glad och nöjd nu. Ska dricka vin med Ebba och skriva teater ikväll innan vi går till ÖG där jag kanske ironiskt kommer att requesta Hollow med Peter Jöback. Ironiskt förresten... det är bara att erkänna att ironin är över. Jag... jag älskar Peter Jöback. Det kändes skönt att komma ut med det. Eller är jag bara ironisk igen? Kanske lyssnar jag på Hollow just nu på spotify... kanske inte... eller?

Vir Bonus? Snarare Vir-virrig! (Dålig Retorikhumor)

De senaste två dagarnas tentapluggande har varit mycket givande och förvånansvärt kul. Jag ska försöka sammanfatta allt pluggkul jag haft på ett någorlunda förståeligt vis:

Vi möttes båda dagarna i pelarsalen... eller plenisalen som vissa sa. Tyckte att det var otroligt roligt när dagen började lida mot sitt slut. Plenisalen... ha! Ja, ni vet för att det låter som pe- (FÖRKLARA INTE SKÄMTET! Gammalt djungelordspråk)

Där fanns en whiteboard tavla som vi beslagtog och klottrade på den hela den klassiska retorikens historia. Jag tog över pennan ett tag och eftersom jag red på en grym sockerkick tack vare en burkcola började jag dra pilar hit och dit och förutom den där liknelsen mellan syftet med kvinnors utbildning under renässansen och Jay å Silent Bob fastslog jag även att Barney Stinson är Vir Bonus (Cicero och Quintillianus benämning på den fulländade mannen vilket i sin tur även betyder den fulländade talaren)

Imorse när vi återvände till plenisalen (haha) kunde jag knappt förstå vad det var jag skrivit eller vad alla pilar betydde. Det var som om en konspirationsteoretiker gått lös på den där whiteboarden.

Förutom retorik blev det dessutom mycket annat snack. Lite om Star Wars och hurvida man borde definiera det som science fiction eller fantasy, vi lyssnade på Erik Saade, Lalle lärde Ebba att vara gangsta och Lalle och jag citerade Futurama. Tror att vi lät ungefär så här:
L: The Scary Door!
Jag: Hypnotoad!
L: All glory to the Hypnotoad! *klappar händerna*
Jag: You watched! You can't unwatch it!
L: Because you're Hitler!

Kulturkollektivet Kråkan

Goin' to live the dream!

Jag har haft ett dilemma, kära vänner. Jag hatar inte att bo i korridor (mitt rum är superfint, jag har Audrey Hepburn och Salvador Dali på väggarna och planerar att få dit Nikola Tesla plus Mae West nån dag) men jag ogillar mina korridorkamrater.

Först å främst: En av dem mikrar kastruller. Dude… not cool. Dessutom är jag nu snyggast i korridoren sedan mina korridorkamrater från förra terminen flyttade. Inte bra. Nu behöver jag inte ens anstränga mig när jag går ut till köket för även om jag kommer ini mina lite för stora jeans och flanellskjorta så ser jag grymt fashion och snygg ut i jämförelse med alla andra. Hahaha... nu skämtar jag. Eller? Jag är faktiskt snygg. Faktiskt. Faktiskt.

Men jag har varit sliten. Antigen borde jag satsa på en korridor på Rackarberget eller i Studentstaden där man åtminstone får ha ett eget badrum å dusch (det är bara lite dyrare) eller så satsar jag på en lägenhet (ganska mycket dyrare)… jag har lutat åt att satsa på lägenhet föööör… mikra kastruller? Kanske vänjer man sig vid lukten av bränd plast men det är fortfarande… inte en smart sak att göra.

Men nu är detta dilemma löst!
Amanda och jag ska äntligen starta vårt Kulturkollektiv. Kulturkollektivet Kråkan. Det talade vi om redan på gymnasiet då vi även talade om att ångest var vår arvedel och att Kant tyckte att du är en tönt.

Nu blir det verklighet. Det kommer att bli fantastiskt. Att besöka Amanda och Italien kommer också att bli fantastiskt (det ska jag göra i april!!!) Att hon har varit här denna vecka (jag lunchade med henne och Elin igår och var på förfest med henne idag) är fantastiskt. Livet, universum och allting är fantastiskt. Det är till och med… dare I say it… steak-sauce?

Awesome-sauce?

PS. Idag när vi pluggfikade/lunchade gjorde jag en liknelse mellan Christine de Pizan och Erasmus idéer om att utbilda kvinnor å Jay och Silent Bob. Känner mig stolt. DS.

PS2. Är inte längre superstressad när det gäller tentan på fredag. Känns stolt. Anledningen till att jag inte är stressad längre är dels för att jag insett att jag faktiskt kan en del om klassisk retorik och för att jag läste en artikel som handlade om hur även Churchill en gång klantade till det i parlamentet. Sätter saker å ting i perspektiv. DS.

PS3. Immanuel Kant tycker att du är en tönt. DS.

Bitch, please!

(som Kant brukade säga)

You gotta suffer for your art

För första gången i mitt liv måste jag kompromissa när det gäller min konst (eller vad man nu ska kalla det).
Ett, det måste vara ett tre minuter reklamavbrott i våra pjäser.
Två, vi får inte hej vilt välja låtar.

Okej, först blev jag lite besviken angående låtarna men det är faktiskt inte musiken som är viktigast. Det vi skriver måste kunna stå på egna ben. Sen, det där med reklamen... it's this sort of world, Gandalf!

Livet är på detta vis och egentligen är det bara nyttigt att jag vänjer mig vid det. Jag kommer inte alltid kunna ta ut svängarna hur jag vill. Det kommer alltid finnas något man måste anpassa sig till. Faktum är att många av mina favoritregissörer/författare/serieskapare bara har blivit sämre när de blivit tillräckligt kända för att inte behöva kompromissa längre.
Det fina är att lyckas göra något bra fast det blir ett reklamavbrott. Jag tror att det kommer göra mig gott och bidra till att det jag skriver blir bättre.

Dessutom! Nu har jag en ursäkt att leka plågad författare. Typ sitta på en pub, ett glas rött i ena handen, en cigarill i andra och vråla om hur "The Man försöker hindra mig att uttrycka mina inre demoner! Mina inre demoner!" sedan faller jag av stolen, välter glaset. Bartendern suckar (för det här händer nästan varje kväll) och frågar ointresserat om jag mår bra där nere på golvet. Jag viskar/väser deprimerat: "Jag är faktiskt ett geni! Faktiskt!"
"Visst är du det", säger bartendern (utan värme eller övertygelse)
"Ett geni... " sluddrar jag, kryper över golvet, fram till en blomkruka och...
"Suck", suckar bartendern och går iväg för att hämta en mopp.

Aaaahhh... det fancy life. The good life. The life of kvinnligt geni. Man kanske inte får så mycket gjort. Mest är man full och klagar på The Man men det är en jäkla cool image.
Ska snart sätta igång med det...

PS. Jag gillar Peter Englund. Han säger bra saker och om Svenska Akademin var samlarkort skulle Englund vara... en ovanlig pokemon. Ville bara få det sagt. DS.

Scener från Huvudstaden (Byxdresser och Melodi Nr Fem)

A: Om vi någonsin går på en fest med tema "för stort" eller "konstiga kläder" då ska jag ha en byxdress gjort av ett påslakan.

Upptäcker att melodifestivalen blir mycket bättre om man blandar det med sushi och vin. (Vet ni vem som inte borde kommit näst sist!?! Melodi nummer FEM! Feeeeem! Orka med sömnpillersballader som sjungs av kvinnor som gäspar för att deras sång är så tråkig.)

Vi köpte sushi från ett hål-i-väggen ställe. Älskar såna ställen. De passar så bra till min image. Stället var lite sunkigt med sunkiga typer (en kock med en fläckig t-shirt, kulmage och backslick) och konstiga öppet tider. En av rätterna de serverade var marulkslever (jag erkänner, jag ville prova men det kändes lite dyrt för något som potentiellt kunde smaka lika vidrigt som fisken det kommer ifrån)
Hela stället var otroligt spartanskt, den enda dekorationen var en ikon som var instucken i ett hål i väggen. (haha, en ikon i ett hål i väggen på ett hål-i-väggen ställe!)
Dock var det bara sushi. Lite annorlunda. Annorlunda men bra.

Vi kanske var lite medelmåttiga shoppare men vi hittade i alla fall allt som vi skulle hitta. Anna hittade de allra trevligaste skorna och jag hittade min skojiga t-shirt (utan ironisk eller sarkastisk slogan). Dessutom en blus/tunika som jag aldrig hade provat ens om inte Anna hade slängt den till mig. Den var snygg och jag älskar den. Anna är min personliga fab five.

Musikalen var trä bjän (som man säger i baguetternas land) De både sjön och dansade bra och man blev bara så glad av allt. Nu har jag fått blodad tand. MERA MUSIKALER... tack.

Fick typ feber natten till söndagen. Inte så skojigt. Vaknade med stela muskler och ett huvud fyllt av ludd. Botade mig själv när vi åt frukost/nästan brunch på Gildas. Det finns få saker bullar och kaffe inte kan bota.
Efter det promenerade vi på Södermalm.

Kort sagt: Det var en mycket bra weekend-resa till Huvudstaden...... kanske gjorde av med liiiiiiiiiite för mycket pengar men strunt samma. Jag överlever nog och har nu inga problem med att delvis isolera mig själv inför tentan

Är trött men nöjd. Nöjd och trött. Nådde alla min mål. Hittade nya skor, spenderade pengar och var kulturell (både musikal och Lee Lozano på Moderna)

Plaststrand

"Stripping for cash is yet another of my many talents"
- Murdoc Niccals

Tog mig äntligen tid att ta mig en titt på Gorillaz nya album Plastic Beach och jag kan bara säga att jag är relativt nöjd med den. Känns som ett album jag blir tvungen att lyssna på ett par gånger innan jag faller för det. Så är det ibland.

Anledningen till att jag inte riktigt orkat ge mig in i Gorillaz-karusellen igen är att jag har nästan lite tvångssyndrom som gör att när jag väl börjar lyssna på dem måste jag samtidigt hålla koll på hela storylinen som existerar bakom bandet och det är minst sagt krångligt.

Men Gorillaz gör en inte i alla fall besviken. Ta videon till Stylo som exempel. Det är en bra låt (och den blir bättre varje gång jag lyssnar på den), Mos Def och Bobby Womack låter riktigt bra och sedan, utan förvarning, DYKER BRUCE WILLIS UPP!
… en plötslig Bruce Willis gör mig löjligt glad.
I videon stirrade han sedan rakt in i kameran, och log lite snett som för att säga: ”Ja, det är jag. Bruce Willis. Yippee-ki-yay, motherfucker.”
… borde kanske se över det här med att jag tror att musikvideos talar direkt till mig. Moget att helt plötsligt bli en Brigitta. För ja, jag älskar Gorillaz nästan lika mycket som Heliga Brigitta tyckte om att höra röster och säga åt folk vad dem skulle göra. Och ost. Hon gillade ost. Ingen gillar nåt lika mycket som Briggan gillade ost.

Det bästa med Gorillaz är att det inte är så mycket som ett band som det är en musikorganism med utbytbara delar som Damon Albarn och Jamie Hewlett uttryckte det.
Deras musik spretar åt många olika håll men på ett bra sätt. Det blir aldrig tråkigt att lyssna. På det här albumet till exempel samarbetar de med en libanesisk orkester som spelar orientalisk/arabisk musik.

Dessutom blir det inte sämre att det är just Jamie Hewlett (skaparen av serien Tank Girl) som ger bandet deras look.


Idag bär det av till Huvudstaden! Återkommer senare med rapportering om den saken.

Egentligen skulle jag vilja länka till hela albumet meeeeen... det känns lite dumt så här är länkar till Stylo musikvideon och mina kanske två favoritlåtar Rhinestone Eyes och To Binge (ft. Little Dragon)

Dagens ord på bloggen Glömda Ord är "kontemplera"........... hur kan det ordet räknas som bortglömt!?!
Jag kanske inte använder det varje dag men jag använderinte heller "awesome-sauce", "islandshäst" eller "flipside" varje dag.... okej jag har börjat säga "catch you on the flipside" lite för ofta för att det ska kunna räknas som ironiskt.

Hur som helst, "kontemplera" borde inte räknas som ett bortglömt ord.

//Bekymrad Medborgare

Passion och Pettersson slår upp dörrarna!

Teatersällskapet (duon?) Passion och Pettersson har hamnat på tablån på Studentradion 98,9. Klockan tre på onsdagar kommer vi nu sända radioteater.

Känns lite läskigt men samtidigt så otroligt peppat (nu börjar jag nästan överanvända det ordet men det definierar min känslor så exakt just nu, svårt att hitta ett bättre ord)
Nästa veckan ska vi spela in "Kan Leva Utan Dig" igen. Gör om, gör rätt. Fast vi gjorde ganska rätt från början. Om jag måste vara ödmjuk så vill jag påstå att det bara är ett par skönhetsfläckar, ett par skavanker här och där som ska putsas lite.

Efter det blir det fyra pjäser/sketcher/historier/äventyr/matinéer/enaktare i månaden med olika teman.

Hur peppad är jag, frågar ni nu. Tja, så peppad att hälften skulle ha räckt. (Bonuspoäng till den som kan pricka in vilket radioprogram jag refererar till med det där gamla skämtet)

Nu ska Pettersson å jag göra ljuv musik tillsammans... eller ljuv radio? (whatever, kul kommer det att bli!)

PS. Och till my fellow Ingvar Storm-beundrare (du vet nog vem du är!) Kom till Uppsala så ska jag (när jag väl gått den där radiokursen) lära dig allt jag kan!

Gott å blandat

Har ni någonsin varit med om att en lukt är så fruktansvärd att det känns som att gå in i en vägg?
Det upplevde jag idag. Lukten var i den sal där vi hade seminarium idag. Vi blev tvungna att öppna alla fönster (för att göra det var läraren tvungen att gå iväg till informationen för att hämta en nyckel. inte alls krångligt) och sedan satt vi alla med ytterkläderna på.
Läraren försökte höja stämningen genom att jämföra oss med en högstadieklass där vi satt med jackorna och såg coola/likgiltiga ut. Vi skrockade alla lite roat åt det.

Hur som helst... sista klassiska retorik seminariet... nu är det bara tentan kvar. Hurra?
För att klara av tentan ska jag ha lite skoj nu i veckan. Jag och Anna ska åka ner till Huvudstaden för att roa och förlusta oss.
Vi ska gå på Singin' in the Rain samt fika, shoppa, shoppa, fika, shoppa, shoppa... ja, ni fattar galoppen.

Vi ska avverka hela Drottninggatan (alla de olika H&M butikerna som finns där), besöka Sneakers 'n Stuff.

Jag tänker satsa på att hitta skor, snygga jeans och en rolig t-shirt... jag vet inte exakt vad jag har tänkt mig med en rolig t-shirt men det ska inte vara en t-shirt med en "ironiskt" eller "sarkastisk" slogan. Det är såååååå 90-tal.

Är lite sugen att gå och ta mig en titt på Lee Lozanos utställning på Moderna men man kan inte få allt här i livet... eller? Mitt motto i år är faktiskt I want to go to there och Försöka få allt (plus Live Every Week Like It's Shark Week)

Ååååååååå så vill jag gå till Glindas Rum. Mysigaste caféet på i sofo just nu om ni frågor mig. Hoppas de har en uteservering eller nåt i den stilen så man sitta och njuta av vinter/vårsolen med en filt kring axlarna och smutta på te/varm choklad.

Annars... ni anar inte hur sjukt peppad jag är inför Tron Legacy som kommer i december. Först var jag bara peppad för att Daft Punk skulle göra soundtracket och att de sedan skulle göra världsturnée men nu inser jag... TRON! Det är sjukt peppat. Jeff Bridges? Ja, Jeff Bridges! Nu när jag äntligen sett The Big Lebowski och The Men Who Stare at Goats är jag extremt peppad inför att se Bridges på bioduken igen.

Och för att jag börjat prata om Tron tänker jag nu lalla vidare till en lista med mina favorit inom science-fictiongenren (i ingen speciell ordning)

Brazil
Typ 1984 version 2.0. Ett av det bästa Terry Gilliam har gjort. Bättre än Fear and Loathing in Las Vegas.
Jonathan Pryce äger varje scen (förutom när Robert de Niro dyker upp) och Michael Palins karaktär är obehagligt grym i all sin vänlighet. Soundtracket är av den härliga sorten: lite ironiskt och är skarp kontrast mot vad som faktiskt händer i filmen.
Se till att ni ser director's cut versionen (den som är två timmar) och inte den där de klippte bort 45 minuter och ändrade slutet.

Moon
Påminner mig om det bästa av Stanislaw Lem eller Ira Levin men har ändå en personlig prägel som gör att den förtjänar en egen plats. Handlar om en man (Sam Rockwell) som befunnit sig ensam på månen i tre år och precis innan han ska åka hem så händer det olycka och han träffar på sig själv. Sam Rockwell spelar mot Sam Rockwell. Trots att det nästan bara är en skådis i hela filmen tröttnar man aldrig. PS. Gjord av David Bowies son.

Children of Men
Har inte sett den men min brorsa sa att den var bra och tycker att jag borde se den, därför ska jag det. Han har bra film smak. Han sa åt mig att se The Usual Suspects och jag var tveksam MEN det är visade sig bli en av de bästa filmerna jag någonsin sett. (Keyser Söze!)

Delar av 2001: A Space Odyssey
Jag har svårt för den här filmen. Jag gillade stilen och jag älskade storyn om HAL men jag tyckte att filmen i helhet var otroligt tråkig.
Scen: Ett rymdskepp ska docka med en rymdstation. Pampig musik spelas. Okej, bra.
Jag: *går och kokar kaffe, skalar en apelsin, kommer tillbaka*
Scen: Ett rymdskepp ska docka med en rymdstation. Pampig musik spelas.
Jag: ... åååhhh-kej...

Back to the Future I & III
Vaddå? Hur kan man inte gilla Marty och Doc? Huuuuur skulle det gå till egentligen?
- If my calculations are correct, when this baby hits eighty-eight miles per hour... you're gonna see some serious shit.

Working Four to... orkar inte göra en parafras

Vaknade. Somnade om. Drömde att jag jobbade i en skofabrik tillsammans med Egon Spengler och Raymond Stantz (antar att jag kanske borde förklara... det är de där två killarna i Ghostbusters som inte är Bill Murray)

Vaknade igen. Gick ut och köpte DN och ketchup. Den här gången lyckades jag alltså köpa ketchup. Tog mig bara en månad.

Igår började jag jobba klockan fyra och slutade jobba idag klockan fem. Efteråt blev jag självklart pigg som en mört och satt i en soffa (en obehaglig soffa… vad är grejen med dessa obehagliga soffor?), delade på en öl med min arbetskamrat och lyssnade på svordomar från Bangladesh som betydde nåt i stil med ”satans lillebror”.

Trots allt skoj så är jag ganska trött nu. Tänker plugga, titta på Fritz Langs M och äta glass idag.

... okej, jag kanske inte tittar på M utan på en irländsk tecknad film som handlar om en liten pojke som räddar mästerverket Book of Kells från vikingar eller nåt sånt. Kanske är det jag ska titta på och äta glass. Nöjd nu?

Häromdagen tog jag på mig ett par pärlörhängen och tänkte: Jaha, om jag skulle träffa på Nikola Tesla nu skulle han inte vilja prata med mig.
Ja, uppenbarligen är jag så pass världsfrånvänd att jag undermedvetet tror lite grann att jag kan komma att stöta ihop med Nikola Tesla nån gång i framtiden (eller i dåtiden!?! Tidsmaskin!) Dags att skaffa hobby kanske?

Såg om "Ferris Bueller's Day Off" i söndags och wow... Jennifer Gray? Oväntat 80-tals hot. Blev lite arg när hon började hångla med Charlie Sheen i filmen. "Nej! Jennifer! Gör det inte! Han kommer att spela in 2½ Men i framtiden! Låt dig inte luras av att har en läderjacka utan något under!"

Hursomhelst, älskar den här filmen. Den har allt en bra 80-tals film bör ha. Jennifer Grey (Nobody puts Baby in the corner, indeed) kläderna, håret och musiken (fast numera tänker jag alltid på en galen Charlie o Mac från It's Always Sunny in Philadelphia när jag hör "Oh Yeah"-låten... det är en jättekonstig låt)

Vad jag har lärt mig idag:
Decartes tyckte att svenskar vara dumma i huvudet för det går inte att tänka när det är kallt. Och sen undrar folk varför vi inte orkade bygga en kista åt honom även rymde hans huvud när han dog... eller folk kanske inte undrar det eftersom det inte är så känt att Decartes kropp och huvud är begravda på två olika ställen och att det sågades av efter att han dog för att svenskarna hade byggt en för liten kista... om det är sant (att man sågade av hans huvud för att kistan var för liten alltså) måste man undra hur de resonerade.
- Å nej... kistan är för liten. Vi får bygga en ny.
- Eller... ?
- ... eller?
- Eller så sågar vi av hans huvud!
- Genialiskt!