Min bror = Ola Salo

Inte för att valet i USA har påverkat mig personligen men jag måste säga att det är bra att det egentligen är över. Nu kanske Sverige kan försöka komma över den här personfixeringen i politiken och gå tillbaka till att fokusera på det viktiga; ideologi. Tror att Spanarna i P1 redan har diskuterat det här men så är det kanske världens bästa program. Själv har jag försökt skapa en vis förståelse för det amerikanska valet genom att titta på The Daily Show. Där har jag lärt mig att det är förbjudet för åskådarna att skapa rave-stämning under valdebatter och Obama brukar dra skämt som annars tillhör putslustiga polska guider i saltgruvor.

Jakob var med på någon valvaka hos en kompis och fick vara med i TV där det siamesiska paret (Filip och Fredrik), som min far kallar dem, kommenterade att han såg ut som Ola Salo i Jesus Christ Superstar... är det bra? Jag är dålig på svenska kändisar. Enligt min far är min bror glad i alla fall, det är väl ändå viktigast. Kan tänka mig att han svävar runt på små rosa moln just nu. Förresten... vad gjorde han på en valvaka?

Det som har hänt i Edinburgh är att jag gått förbi 20000 gränsen i mitt NaNoWriMo skrivande.
Att skriva med kvantitet istället för kvalitet som mål är lite som att ge en blind femåring en knuff och sedan betrakta hur de hjälplöst staplar ut på en flerfilig motorväg.
... inte för att jag någonsin gjort ovannämnda. Eller ens tänkt på att göra det. Det är nog Saras diaboliska influenser. Hon är sådan.
Hur som helst, trots att jag nu är inne på vecka två vilket är den tid då "Augustpriset, here I come!" känslan börjar ge vika för "Jag har skapat ett monster!" känslan. Det som nu ligger på i dockumentmappen är lika ansenlig och intressant som ett av fostrena på burk vi hade på Vasaskolan. Trots det är gillar jag min skapelse. Den har potential... om man kisar och är lite salongsberusad.

Sakr jag inte väntade mig i början av november:
1. Varför har min antagonist blivit en alkoholiserad polack i en ful, stickad tröja med snöflingemönster? Okej, det kom inte som en överrasking... men ändå.
2. Plötsligt har en holländsk kurator dykt upp i historien. Hon behandlar museumpersonalen som sin personliga klonarmé.
3. Koshchei den Odödlige. Den manlige motsvarigheten till Baba Jaga. En äldre, gubbsjuk man som jagar unga kvinnor. Han brukar rida naken på sin häst. Ingen vet varför. Kanske tycker han det är så man njuter av friluftslivet. Hur kan jag inte få med honom på ett hörn i min roman? Tack Wikipedia.

Dr Polaris, släng dig i väggen

Just nu känns det som om mitt liv är en värre bergochdalbana än vad Dr Polaris någonsin kunde ha upplevt innan han dog och ersattes av den onda affärsmannen. Öm... för er som inte läser DC eller Wikipedia för skojs skull kan jag berätta att Dr Polaris är en man som består av två olika mentala tillstånd (poisitv, negativ) och har någon form av telekinetisk magnetism kraft. Han dog för att han var knäpp och sedan snodde en ond affärsman hans dräkt för att kunna importera illegal arbetskraft från Mexico som han kan utföra onda experiment på... ja, det är storyn i en av mina serietidningar. Den är inte alls konstig.
Varför jämför jag då mitt liv denna galna doktor? Jo, för att jag gått från lycka, ilska och tillslut och till deppighet (igen!) Det där jobbet, ni vet? Ja, just det jobbet. Jag var så här nära! Såååå nära. Men precis innan jag verkligen hade det (igår var då jag officiellt skulle börja) så mejlar fransyskan mig och meddelar att hon inte kommer att ha råd att anställa mig. Va... vad? Det kunde ha varit trevligt om du försökt tagit reda på detta innan du i princip sa att jag hade ett jobb. Jag hade till och med hunnit stänga av "söka jobb" funktionen i min skalle och nu måste jag slå på allt ihop igen.

Jag är så trött på det här. Att söka jobb är mer ansträngande än att faktiskt stiga upp 6.30 varje morgon och städa hotellrum. Kanske är jag en tråkig människa men jag vill ha en rutin! Argh...
Tur att jag har Sara i alla fall. När jag fick mejlet i söndags blev jag nästan gråtfärdig (och svor en hel del) och när Sara kom hem var jag, helt ärligt, mycket hemsk mot henne. Sara gav mig en kram då och sa att det lät som om jag behövde öl. Åh, Sara! Jag älskar dig och ditt resonemang. Igår kom hon hem med chokladmuffins från jobbet och vi tittade på Wall-E (som kanske är utformad som alla andra Pixar filmer men den är så snygg och det finns robotar därför bryr jag mig inte).

Idag ska vi gå ut på Cumberland (som ligger på Cumberland Street... eller Lane) och trösta oss med Guiness eller en Caledonian.