Vad är det här, tänker du, den där sången i "Hair" som inte handlar om hår?

Numera bloggar jag härifrån.

Like you even care

Filosofen frågar "Finns det en Gud?" och den Praktiske svarar "Låt oss ta reda på det."

Skorna som ofredade min tröskel var välputsade men spetsigare än vad som passade för en resepredikant.

– Gud älskar dig! Älskar du Gud?

Jag skruvade på mig.

– Jaaa? Fast bara som en kompis. Ni vet?

De verkade inte veta och tomma blickar tvingade mig att fortsätta. Mina ord tvingade dem i sin tur att lyssna. Ett ouroboros av pladder där ormen inte bet sig i svansen utan snarare försökte förklara sig själv i en hätskt snabb ton som snubblade över sina egna fötter.

I den mån röster har extremiteter.

Hur mycket är ens en "mån"? Svårt att säga då det ursprungligen är en fransk måttenhet. Likt den ström av ord som föll från mina läppar är fransosen samt fransyskan naturligt måttlösa.

– Vill väl bara vara kompis? Inte förstöra en bra vänskap och visst... vi hade den där midsommarnatten.

Minnet fick mig att sucka djupt.

– Men det var flera år sen. Jag har gått vidare. Inte särskilt moget av Gud att skicka hit sina kompisar nu. Vad är vi egentligen? Sju år och ska fråga chans? Ja, nej, kanske? Famntag, klapp eller kyss? Är det ni vill veta? Famntag!?

Grannen som hittills inte ägnat oss en blick och oskyldigt ansat rabatterna såg nu plötsligt intresserat på oss. Tills även han mindes den där midsommarnatten. Han rullade skyndsamt upp markisen och gick in till sig.

Jag märkte det knappt.

– Vad är det Gud vill med att röra upp allt det här igen? Kan ni svara på det? Vad är meningen med detta?

De såg hoppfulla ut och frågade:

– Menar du med livet?

– Jag menar allvarligt talat! Ni kan bara masa er tillbaka till er Gud-

– ... är allas vår Gud!

– Ha!

Ett kort nästan gläfsande skratt som höll på att övergå till något som verkligen inte var tårar.

– Varför tror ni det aldrig funka mellan oss när det är allas vår Gud? Men jag då, va? Ibland förtjänar man att vara lite självisk. Är inte direkt ett litet liderligt stycke konvertit som drönar på tills någon apostelslyngel orkar nedlåta sig till att komma förbi och tolka bibelverser för mig.

Med lite möda rättade jag på ryggen och höjde hakan.

– Jag har faktiskt stolthet. Visserligen måste jag ha den inlåst nere i källaren och den håller mig vaken på natten med sitt rosslande men ändå! Jag har stolthet!

De välputsade från-dörr-till-dörr-apostlarna tog ett koordinerat steg bakåt. 

– Vi kan komma tillbaka senare när det passar bättre, föreslog de unisont.

Jag såg bedrövat på dem.

– Definitivt något därnere i källaren. Antar att det är stolthet?

Något började skrapa mot källardörren.

– Vad skulle det annars vara?

Det började röra sig i den mörka springan under dörren.

– Fast vet ni? När jag tänker efter har jag varit lite orättvis när jag vände Gud ryggen, sa jag när dörren öppnade sig.

Man kan påstå mycket om resepredikanter med de har kraft i nyporna. Deras naglar rispade långa skåror längs hallgolvet.

– Jag är inte skuldfri till att det tog slut mellan mig och Gud.

Källardörren gled igen och jag stängde även ytterdörren mot den heta sommardagen. Hela jag var varm, klibbig och röd. Precis som det varit den där midsommarnatten.

Ett horoskop. Allas horoskop: En dag kommer du höra en röst bakom ryggen fråga "Vill du höra ett bra skämt?" Det är antagligen inte så du kommer att dö.

Kom precis på ett för jäkla roligt skämt. Imorgon när vi förhör varandra på arbetsplatsen om hur vår fritid har varit ska jag bah:

De på jobbet: Hur var din helg, Hanna?
Och jag bah: Hade en sån där helg när man börjar se kvinnor i tapeten.

I mitt huvud finns det bara ett sannolikt scenario som blir följden av denna fulländade och kvicka replik.

Scenario 1. Det enda sanna scenariot:

De på jobbet: Haha! Vilket roligt skämt. Du förklarar att du hade tråkigt och refererade samtidigt till Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman!
Och jag bah: Tack. Jag vet. *high-fajvar Gilman från andra sidan graven*
De på jobbet: Inte alls som ditt skämt om Akilles.
Och jag bah: HÄDARE!

Inser dock när hostmedicinen har lagts att det tyvärr finns ett till möjligt scenario. Ett mer sannolikt scenario.

Scenario 2. Det där andra scenariot som ingen egentligen vill hänga med. Det är typ... nåns kusin? Jag vet inte men vi var tvungna att bjuda med det till stugan och nu sitter den bara där och hänger i ett hörn. Som en vått filt över hela tillställningen:

De på jobbet: Du... kvinnor i tapeten? Va?
Och jag bah: DET ÄR INTE MIG DET ÄR FEL PÅ!
De på jobbet: Gråter du?
Och jag bah: *långt kvidande ljud från andra sidan graven*

Därför, när de frågar mig imorgon på jobbet hur min helg har varit, ska jag svara kort och koncist. Enkelt men ändå charmigt:

De på jobbet: Hur var din helg, Hanna?
Och jag bah: Jo, tack bra. Hade så tråkigt att jag knöt ihop min morgonrock till ett par shorts.
De på jobbet: Du gjorde... va?
Och jag bah: *utdraget stön från andra sidan graven*

Såatteh... tillbaka till ritbordet.

Journalen

Går till jobbet fast jag känner mig lite snurrig. Går hem på grund av att mina händer börjar darra och min hals känns som knivar fastlimmade på sandpapper.

Spenderar en natt med feber som får mig att känna mig som en antigen Lord Byron i ett tält någonstans i Grekland eller som en kristen missionär som bah "Hur farlig kan en djungel vara egentligen?" och lokalbefolkningen är liksom "Ääähhh ganska farlig. Du vet Enarmade Awa? Hon var en gång Tvåarmade Awa. Hon fick bytta namn efter... tja, ju mindre du vet om den incidenten desto bättre kommer du sova. Saken är den att må så vara att vi utmanade ödet genom att döpa henne till Tvåarmade Awa men den där djungeln är fortfarande ganska farlig även om du är förberedd."
Och den kristna missionären: "Jag har en hatt och låg tolerans mot parasiter! Vad kan gå fel?"
Och lokalbefolkningen: "Det här är den sämsta road tripen någonsin."

Stannar hemma på torsdagen, nedbäddad och ser en hel säsong av Drunk History. Går till jobbet på fredagen. Knaprar tabletter och hosttabletter och påstår att jag är friskare än vad jag låter.

Får feber igen på lördag. Inte lika mycket kristen missionär den här gången. Feberskalan ligger någonstans emellan "tillräckligt matt för att inte orka klä på sig mer än en morgonrock" och "tillräckligt pigg för att bli uttråkad och knyta ihop morgonrocken till ett par shorts".

Hela tiden ifrågasätter jag mitt eget immunförsvar med: "Är vi verkligen sjuka eller är det så att jag bara inte vill gå till skolan idag?"

Egentligen är jag Steve Buscemi i en blond peruk

- Hanna, vet du var A är någonstans?

Och jag bara: "Haha! Hon är i sitt tält med Akilles!"

- ...

Och jag mumlar lite stött: "Hon är någonstans och surar... " och indignerat "SOM OM JAG ÄR DEN ENDA SOM GILLADE DEN BITEN I ILIADEN!"

Behind the scenes

Att jag: "Haha! I mitt pajdiagram leker jag med den föråldrade idén att människor består av fyra temprament eller vätskor men istället för kolerisk låtsas jag som att jag tror att den fjärde vätskan är Korea. Comedy gold!"

Och tips från coachen: "Du tror inte att det... är ett lite komplicerat skämt? Som kanske inte träffar rätt?"

Att jag sedan: "Haha va? Nej! Det är hur enkelt som helst!"

Och coachen: "Kanske ska du stava det "chorea"?"

"Äh  va men på svenska stavar kolerisk med k."

"Ja men på den tiden man använde sig den här idén så var det vanligare med 'ch'."

Att jag: "NU GÅR DU FÖR LÅNGT ALLDELES FÖR KOMPLICERAT SKÄMT!"

Mvh

Hon som fortfarande tycker humoralpatologi är grunden till ett fräscht skämt.

Om väggarna kunde tala...

... skulle de säga: "Okej hör här, vi har snackar ihop oss med de andra väggarna och... det är inte vi. Det är du."

Goda nyheter, dåliga nyheter... alla nyheter innebär förändring vilket leder till A) Kallsvett, B)Fosterställning, och slutligen C)Förbanna den grymma guden som en gång slet dig ur den varma livmodern. Så vilken kategori av nyhet är irrelevant. Vi är alla slavar för ödets nyck osv, osv.

Inledande bild. För att skapa rätt stämning.

Fick en påse med Krówka, ungefär polsk fudge som smakar lite som mjölkchoklad? De är också vad jag vill kalla "polska lyckokakor", för det står alltid något uppmuntrande eller tänkvärt på pappret när man vecklar upp den lilla godbiten.

Till exempel...

Så instruktivt!

Äh... nu är min polska lite ringrostig men jag tror det betyder... låt se...

Så dynamiskt!

Hmm... ja?

Som om du satt bredvid o snegla över min axel!

Tänkvärt!

Jaha! "Du är inte ensam"! Då översatte jag rätt. Min polska är kanske inte så ringrostig som jag tror.

... vänta?

Vänta!

ÄNTLIGEN! VILKEN LÄTTNAD!

Man ser att jag är lättad pga
1) Tagit av mig glasögonen fast jag inte kan se utan dem
2) Pustar ut. Passande ljudeffekt: Phew!
3) Torkar bort svetten i pannan från när jag lyfte mobilen.

Då vet jag att jag inte är knäpp. Då var det inte inbillning att någon (vågar vi säga något?) viskar "Du är inte perfekt" i mitt öra varje kväll precis innan jag somnar. Skönt att veta att man inte är knäpp. Att det faktiskt finns något i min lägenhet som bara kommer fram de få timmarna det blir mörkt. Att något finns här, gömt men betraktar mig och allt jag säger och gör och all smärta jag känner och allt som jag ÄR och KOMMER ATT BLI dömer den som bristfälligt och vad vet jag snart kanske domen faller och ett straff ska mätas ut och den natten närmar sig men jag är i alla fall inte knäpp.

Fast ni vet... tillräckligt knäpp för att tolka meddelande på godispapper som orakelsanningar.

En balanserad och hälsosam personlighet helt enkelt.

Naturen

Ska iväg och bli ett med naturen.

"Var är Hanna?" kommer folket uppe i Abisko undra. De kommer leta i timmar efter mig. När de tillslut ger upp, tar en paus och lutar sig mot ett träd för att hämta andan då...

... då kommer det trädet vara jag.

Människor som ställer frågan "Är bara jag som... ?" är fullkomligt övertygade om att det är bara de som någonsin har någonting överhuvudtaget sedan universum tog sitt första prövande andetag.

Är det bara jag som tycker det är svårt det här inställningar på känsloregistret? Hur kan alla andra veta exakt hur man ställer in känslorna och får till den korrekt och passande styrkan beroende på situation?

Situationer som är av viss gravitas möter jag med en axelryckning, värdig en partypingla vars händer är sträckta uppåt som i supplik men egentligen är det så att hon just don't care. Senare inser jag att: "Shit! Vad i? Konsekvenser? Från mina handlingar? Som påverkar andra? Orsak och verkan! Vad nu detta i mitt liv?"

I andra fall kan jag möta ett problem med ett: "Det är en mardröm. Varje steg jag tar i hopp om räddnings leder mig bara djupare ner i fördärvet. Maran ligger tungt på mitt bröst om natten. Vinden rispar upp sår i mina händer, ständigt sträckta uppåt. För evigt en supplikant. 'Hjälp mig... ' ber jag men det är ingen som svarar."
Ni ser bara på mig oförstående blick och säger: "Hanna, vi kan anmäla det till IT-avdelningen så är det fixat tills imorn."
"Kan vi det?" jag biter mig läppen, ser bort mot horisonten och känner hur modet rämnar, "Kan vi verkligen det?"
Och ni ger mig en släpig men kraftfull örfil.
Jag rör vid min brännande kind, darrande underläpp och darrande blick.
Ni ser kallt på mig, "Beter du dig som Joey i Fullt Hus kommer jag behandla dig som Joey i Fullt Hus."
"Det var en bra serie," viskar jag.

Som Nilsson så väl uttryckte det häromdagen, "Du är ett offer för dig själv, Hanna."

Varför man beter sig så här kan jag inte svara på. Ibland är det för att jag har en tydlig bild av hur det borde vara och när så inte sker drabbas jag av akut dissonans mellan verklighet och dröm. En alltid lika traumatisk upplevelse som ibland får mitt hjärta att klappa hårt i en impromptu samba. De gånger jag inte förstår allvaret eller innebörden i en situation beror antagligen på lika stor mängd förnekelse och Dum I Huvudet På Riktigt.

Om man ska försöka hitta en pärla i den här högen av gamla musslor kan hantera saker bättre än vad man tror att min hysteriska personlighet klarar av. För mitt i den storm av känslor är jag medveten om att inget är någonsin så hemskt som jag kan tänka mig att det är. Inget kommer i närheten av vad jag kan tänka mig och jag kan tänka mig en hel del. Har liksom stirrar in i mörkret och när mörkret stirrade tillbaka blinkade jag och: "äääh, förlåt jag trodde du var någon annan." lämnar rummet med en slags krabbgång.

viva la revolution paus paus paus frågetecken

"Det här med att vara förälder kan inte vara så svårt som du försöker få det att bli," sa jag till min kollega. Jag sköt upp glasögonen en bit på näsroten med den omisskännlig joie de prétentieux. "Ta det här med tonårsrevolt till exempel. Om jag får ett barn som kanske plötsligt dyker upp med en piercing eller börjar lyssna på musik som inte stämmer överens med min smak eller sminkar sig konstigt. Då skulle jag bara 'Gör som du vill. Allt är ändå förgängligt.' sedan skulle jag vände mig mot fönstret, stirra ut med håglös blick och pressa handflatan mot glaset. Som om jag ångrade något som aldrig kunde bli ogjort."

Jag log nöjt, riktgit myste, "Klart och betalt! Den revolten tar inte rot. För som krigardrottningen Fu Hao en gång sa när hon stampade på sina fienders skallar så det krasade muntert som vattenkastanjerna i hennes wok som hon tillagade samtidigt," jag stannade
upp i ett andetag som jag kommit av mig och min kollega gjorde misstaget att slappna av.

"MULTITASKING!" vrålade jag helt utan magkraft.
Min kollega ryckte förskräckt till och stirrade vilt kring sig men det fanns ingen hjälp att få. Jag pekade rakt på henne.
"Multitasking!" utbrast jag igen, "Det är A och O för krigardrottningar samt kungar. Hur som helst, hon sa följande kloka ord: 'Revolt kan endast slå mot en tyrann, mot apati kan ingen segra.'"

Min kollega såg på mig. Blicken var skräck blandat med ömkan. Av någon anledning såg hon en inte alltför avlägsen framtid där en flock vargar passerade förbi ett hem. Hon såg hur en av dem stannade till och vände sig mot hemmet, "Ett barn är fött. Vi borde- "
Och ledarvargen lägger en tass på den ivriga vargens flank, "Nej, dit går vi inte."
"Men Akela!" protesterar den unga vargen, "Vi brukar ju alltid-"
"Nej. Inte den här gången."

La louve

Jag: Om jag får barn vill jag att det ska var så gulligt att man kräks.

Pappa: *skrockar och klappar på huvuvdet* Du kommer säkert att få ett sött barn. *faderlig stolthet och så vidare*

Jag: Fast nej, jag menar bokstavligt så gulligt att man kräks. Liksom, doktorn håller upp krabaten, "Välkommen till världen, du välskapata bBBBLLLAARARGGHHFFFHHHHGGG". När jag är ute med barnvagnen-

Pappa: Hanna...
Jag: -och en tant kommer förbi. "Vad är det här för gullig liten-BFLLÖÖÖÖGHH!"

Pappa: ...

Jag: Tänker du på när jag föddes och en flock vargar knackade på vår dörr för att erbjuda sig att uppfostra mig som en av sina egna?

Pappa: Det tänker jag ofta på.

Jag: ... för att du är glad för att du sa nej?
Pappa: Sjävklart, min lilla flicka, är jag glad att jag sa nej. Det hade inte varit rätt mot vargarna att göra annat.

Hat är ett starkt ord, säg hellre "jag vill bryta ner dig psykiskt och bygga upp dig igen i min egen avbild."

Servitören försökte passera vårt bord obemärkt men snabb som en kobra flög min hand ut och haffade honom.
"Sifu Servitör, ett par av era sumpigaste vårrullar för mig och mój compine, s'il vous plaîs," bad jag honom världsvant.
Servitören flyttade undan min hand genom att varsamt lyfta den från hans arm och grepa den mellan tummen och pekfingret. Hans läppar kröktes i en grimas.
"Och en sån där öl som ni har," jag nickade menande, "Du vet, man vet knappt om det är vatten eller humledryck men mot slutet av kvällen har man blivit fuktig nog för att Noak verkar torr nog för att vara ordförande i nykterhetsförbundet."
Servitören himlade med ögonen, värdigt en scen i Excorsisten. 

Jag lutade mig tillbaka i det rödvadderade sätet, formade händerna till ett litet tak och betraktade min vän som bjudit ut mig på kinakrog, "Nå, vad är problemet?"
Hon blinkade par gånger innan hon tillslut kunde pressa fram: "Jag älskar honom!" och det fanns sann smärta i hennes röst. Inte en sån där billig kopia, t.ex. när den enda kaffemaskinen på jobbet som gör gott kaffe är urfunktion en måndagmorgon.

"Jag älskar honom så!" upprepade min vän.
Jag la huvudet på sne, åt vänster och kuttrade: "Åååh!"
Hon höll handen för ögonen, "Men han älskar inte mig!"
Jag la huvudet på sne, åt höger och ojade: Åååh!"

Servitören seglade in, placerade ut vår buffé av vårrular och öl innan han seglade vidare.
"Jag förstår inte!" jämrade min vän sig och saltade vårrullarna med sina stora tårar, "Jag älskar honom men han älskar inte mig. Hur går det ihop? Jag vill ju ha honom."
"Det är det som kruxet. Det går inte ihop. Det är ett... " jag gjorde en dramatisk paus, sörplade i mig ett par vårrullar och tuggade lite öl och rapade fram: "... ett muuurrrpphh-sterium."

Min vän tuggade sorgset på en vattenkastanj som knastrade munter mellan hennes tänder, "Va?"
"Lugn, jag kan förklara. Jag har sett saker som du aldrig kommer att förstå. Hatshepsutiska slagskepp i glänsade koppar som seglat längs med Orions axlar. Transdimensionella barriärer som slitits sönder som en hand mellan skördetröskas tänder. När jag dör kommer alla dessa ögonblick kommer att förloras... i tiden... som... tårar... i regnet. Det är dags... att dö."
"Citerar du Roy Batty från Blade Runner?" anklagade min vän.
"Filmen, inte boken," sa jag, "Men min poäng är att trots allt det här är mannen fortfarande det största mysteriet jag någonsin stött på."

"Som prisbelönt kärnfysiker kan jag bara hålla med. Jag har betraktade världens minsta byggstenar och slungat dem med sådan kraft, men mannen är fortfarande det största mysteriet. Du har det bra du," suckade hon, "Du behöver bara handskas med det täcka könet, vi är inte lika komplicerade. Man skulle kanske bli lesbisk."
"Det vill du nog inte," sa jag en smula tankspritt, funderade över när jag hade haft tid för att bli vän med en prisbelönt kärnfysiker, "Byråkratin är gräslig för att få ens få titta på tillståndsformuläret. Så du menar att du tycker om honom?"
Hon nickade.
"... men han tycker inte om dig?"
Hon nickade igen.
"Förbryllande! Vi kan lösa det här på enklast sätt. Vi måste ta reda på allt vi vet om den här personen, tuffa till dig samt vinna Bandkampen för att använda prispengarna till att rädda barnhuset. Att du vinner pojken på slutet säger sig själv, oavsett hans tidigare känslor. Faktum är, ju mer han ogillat dig desto större chans är det att ni blir ett."

Den känslige unge mannen som satt bredvid oss harklade sig lite diskret, "Förlåt, men minns ni ens att ni bjöd med mig?"
Min väns öppnade munnen men inget ljud kom ut (möjligtvis ett tyst "så näpen!")
Jag viftade undan hans fråga, "Bli inte hysterisk, va."
"Jag är inte- "
Jag pressade min hand över hans mun, "Ssshh! Förklarar nu vad som är problemet för dig så kan jag lösa det här kärleksdilemmat."
"Det är inget dilemma! Det är väldigt enkelt. Jag känner helt enkelt inte på samma sätt som hon gör.

Jag stirrade konfunderat på honom, "Men vad menar han egentligen?"
Min vän slog ut med armarna, "Det är ju det jag menar! Våra tankar är fundamentalt olika. Som om de var olika språk. Hans har sjutton olika ord för 'körsbärsträd' och mitt har ett enda ord för 'frustrationen när man tappar menskoppen i toaletten'."
"Han är som ett väsen," kommenterade jag och sträckte försiktigt fram handen mot honom, handflatan upp för att inte skrämma bort honom, "En fager näck i silver bäcken."

Den känslige unge mannen som bara för ett par veckor sen hade varit övertygad om att han hatade kallprat och att han läst På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Nu var han knappt säker på att han verkligen fanns och inte var ett komposit av flera olika personligheter som hon den där hade stött på. Men nu började han känna hur hans lungor darrade av hans irriterade andetag. Det var betryggande påtagligt.

"Ni säger att mannen är ett mysterium," sa han och rösten höll knappt under vikten av hans känsliga känslor.
"Det största!" utbrast min vän harmset.
"Vem sköt Kennedy? En smula i jämförelse med den saftigt mystiska manskakan," förtydligade jag.
"Mmm... manskaka... " min vän gled ner i rännstenen med blicken och tankarna.

"Fokusera!" jag knäppte irriterat med fingrarna. Tackade min lyckliga stjärna över att jag inte höll på så där eftersom jag klarat testet och fått bli lesbisk. Det hade varit ett mycket svårt test med medeltunga vikter och om tåg X färdas från stad Y medan Albert har 15 äpplen hur mycket volym kommer besvikelsen över livet att pressa undan i badkaret?

Den känslige unge mannen fortsatte: "Men då ni säger att mannen är det enda ni inte förstår... då betyder det att kvinnor inte är mysterium för? Vågar ni påstå att ni förstår ungefär hälften av mänskligeheten utan problem?"
"Vi är löjligt okomplicerade, ge oss matachade mascaramärken och en gemensam fiende och vi är vänner för evigt," förklarade jag. Vi brölade nöjt och utförde en high-five vars form var felfri.

Den känslige mannen andaders djupt. Hans mjölkvita barm hävde sig sensuellt. Vi antog att den gjorde det. Han hade skjorta så vi kunde inte se men vi antog att hans mjölkvita barm hävde sig under skjortan på ett sensuellt vis.

Han antog en talares ställning. Bredbent, axlarna dragna bakåt och ena handen placerad över hjärtat som för att hindra all passion skulle komma ut på en gång.

"Är vi inte alla människor?" frågade han och höjde retoriskt på vänstra ögonbrynet, "Vi är alla människor! I grund och botten är vi av samma skrot och korn. Vi gråter, vi skratter, vi blöder och vi gillar tabascoindränkta bananer på vår pizza. Män är inte mer mystiska än mänskligheten i sig. Dra inte på er en falsk mask av tolerans genom att systematiskt förandra oss. Vi är inte den Andre lika lite som att ni, för oss, är den Andra. Vi är människor. Världen och livet är den varma tungan hos ett barn som fångar unika snöflingor på tungspetsen. Barnet är snart vuxen och snöflingor smälter snabbt," han tog efter andan och nästan skrek, "Förgängligheten är den enda sanningen! Att vi skiljer oss åt är den sanna lögnen!"

Han såg förväntansfullt på oss, hans blick lika varmt som ett svärd doppat i fiendens blod.

Min vän suckade. Jag la handen över munnen.

I kör sa vi: "Åh är det inte bedårande? Han pratar som en person!"

Dubbelgångare

Människan hon bara ett liv att förspilla och förlusta sig med. Och ibland vill vi inte ens ha det där enda livet vi fått. Som när vi anländer till jobbet en morgon och bara lägger oss ner på golvet i lobbyn.

”Varför är jag ens vid liv fortfarande?” undrar vi och hör röster som frågar hur vi mår om det har hänt något varför ligger du bara där snälla svara snälla titta på mig, ”Varför livet ens?” tänker vi nu när den enda kaffemaskinen på jobbet som gör gott kaffe är ur funktion en måndagmorgon.

Trots att vi bara har ett liv har vi många fler liv att hålla reda på och fundera över. Tänk på det liv du har. Tänk på det liv du kan komma att få. Tänk på det liv du skulle kunna ha haft.

Vi står aldrig inför ett enkelt vägskäl som unge Hercules. Jag menar... hallå! Man skulle kunna tro att Stjernhjelm aldrig varit med om en dimensionsplittrande tilldragelse. De är inte som ett vägskäl. Mer som ett kalejdoskop. Tänk dig ett kalejdoskop. Tänk dig sedan ett vägskäl. Kombinera. Närmare än så kommer vi inte att komma. De möjliga resultaten av våra val är otaliga. Inte oändliga. Någon hejd måste det faktiskt finnas. Men det finns rätt så många möjligheter.

Jag till exempel kunde ha skrivit På spaning efter den tid som flytt istället för Marcus Proust om ödet velat annorlunda. Det kan vi aldrig veta säkert. Vi kan bara, ja precis, spekulera som om det inte fanns en morgondag. Och om jag hade skrivit På spaning efter den tid som flytt hade jag använt undertiteln - Död eller levande. Det hade varit en västern dessutom.

Tänk vad det kunde ha gett oss. Tänk vad det skulle ha gjort med den känslige unge mannen i parken. Han som bara röker cigaretter lika smala som hans fjuniga mustasch och varje morgon kammar han håret mycket noga. Han har funnit en mening i livet. Han har läst På spaning efter den tid som flytt. Alla delar. Så många gåner. Och han berättar för alla att han har läst dem. Det finns mycket i världen han inte förstår som till exempel grejen med fahrenheit. Men han vet att han har läst På spaning efter den tid som flytt.

Det är i den bästa av världar för honom. I en annan värld är han vilsen. I en annan värld har han inte högt knäppta skjortor och flugor till fest, istället har han tjock slokmustasch, en knappt knäppt flanellskjort och en stetsonhatt på skallen.

Tänk på vilket liv han hade haft då. Ständigt lyssnande men ropet från vildmarken skulle alltid vara precis utom hörhåll. Istället för funderingar kring att vakna upp mitt i natten skulle han fundera på hur man drar sin revolver snabbare än sin egen skugga.

”Tänk…” hade jag sagt till honom när vi möttes i parken som existerade i den världen, ”Tänk om det inte hade varit jag som skrev À la recherche du temps perdu - Mort ou vif?”

”Åh… ” det syns knappt under hans slokmustasch som ibland misstas för ett par våldsamma larver men hans lilla mun formas till ett hänfört o.

”Tänk… ” fortsätter jag i en ton som kör bulldozer över den häftiga längtan han nu känner, en längtan som alltid funnits där men som han inte visste fanns, ”Tänk om det hade varit en snubbe som hette typ Marcus Proust? Hur annorlunda hade världen inte varit!”

Han håller hårt i stetsonhatten som vilat i hans knä, ”Jag vet inte varför men jag vill säga att det är en Marcel Proust?” Han vet inte varför men när han säger det vet han att det är sant.

Jag lutar mig tillbaka mot parkbänken vi sitter på, blickar upp mot solens strålar som leker kull i bladverket, ”Fast jag är ganska säker på att han skulle heta Marcus," säger jag, irriterad över mitt ord blir bestritt. Jag skrev faktiskt en världsberömd västernsvit om en sheriff med ett mörkt förflutet som doppar melasstobak i sin sarsaparilla.

”Men Marcel känns mer… ”

”Vad har vi sagt om känslor unge man? Det är inget en revolverman har. Du har väl läst del fem i min västernsvit, Buffalo Bill Blir Bränd?”

”Nej precis… ” han sätter på stetsonhatten lite motvilligt käckt, ”När man rider ensam är den enda partnern man behöver sin revolver.”

”Och häst,” påminner jag honom, ”Glöm inte del tre, Utan Springare Får Du Springa Snabbare.”

Han sänker huvudet skamset över sitt misstag och över att han aldrig kan komma på vad det är som saknas i hans liv.

Svindlande eller hur? Tänk alla dessa omedvetna dubbelliv som vi lever. Andra världar som ibland är alldeles för avlägsna och ibland alldeles för nära. Liv som skapats av att vi inte föddes som en fransman med en förkärlek till bakelser eller för att vi hade annat för oss än att sörpla te och glufsa Madeleinekakor. Jag vet inte hur det är med er men min kalender har varit full.

Men bara på vårt egna dimensionella plan lever vi flera liv. Jag, till exempel, är känd på mitt jobb som "hon den där som hatar dåliga skämt och ordvitsar". Har hållit tungan rätt i mun och därtill suckat med plågad min varje gång någon finurligt lekt med orden.

Om de bara visste. Om de bara anande vem jag var egentligen. De börjar bli misstänksamma nu. Speciellt idag när de observerade att:

- Oj, polisen är nere och rekar på gården.

Och jag:

- Oj, oj! Hoppas de inte är här för min skull!

- Varför skulle de... ?

- För att mina skor är... DA BOMB!

Ljudet av syrsor och insikten att vi borde ringa insektsutrotaren om syrsorna som verkar finnas i väggarna. 

Den unge mannen i parken är i alla fall nästan lycklig igen. Han är i en värld där På spaning efter den tid som flytt skrevs av en viss Marcus Proust som kom ihåg sin barndom när han doppade pappadam i curry. 

Triumfkaffe

Min far har haft en regel för bilåkandet sedan jag var en liten, liten flicka. Inget fick förtäras i bilen. På sin höjd har han tillåtit vatten, tuggummi och äpplen i värsta fall. Annars inget. Det var det som definierade familjens bilresor.

Det och lukten av mina små barnspyor.

Därför var jag förvånad när jag såg att det stod en kaffekopp i mugghållaren när vi skulle köra ner till stugan.

"Pappa... har du druckit kaffe i bilen?"
Han började svettas. "Nej. Jag öh. Jag drack den innan jag satte mig."
"Hm jag föstår men... AH-HA! Om du druckit upp den innan du körde iväg skulle du ha slängt den. Ipso facto. Kaffet dracks i bilen. Där sherlockade jag dig allt." Kastar huvudet bakåt och skrattar. "Åååh, far! Det började med att du tillät ramlösa med citronsmak. Oh how you've slipped on the slippery slope!"

När vi fikade i Oskarshamn beställde jag en mellankaffe på McD.
"Jag kan dricka den här i bilen," sa jag.
Han såg på mig. Maktlös. Bilfascisten i min barndom - Besegrad.

Jag sörplade segerns beska vulkanvarma kaffe.

Dösnack

"Jag avskyr kallprat," sa han, "Det är så fruktansvärt ytligt och ger mig ingenting."

Jag nickade. Det var egentligen uppenbart. Han såg ut som en person som hade sett mycket och förstått ännu mer. Han var lite je ne sais quoi på samma sätt en varm junimorgon kunde ha lite je ne sais quoi i luften och du kan inte sätta fingret på vad det är men sen slår det dig: Det är sophämtningsdag.

"Vad vill jag veta om hur din bil går?" fortsatte han, "Jag bryr mig inte om vad du gjorde i helgen eller vad ditt barn har gjort eller vem du röstade på i Melodi - "

"Peter Jöback," inflikade jag like vant som jag tog mina andetag. Jag röstade alltid på Peter Jöback i Melodifestivalen och Eurovision. Även när han inte deltog. Speciellt när han inte deltog. Det var under de svåra åren hoppet betydde allra mest. Sju kor och allt det där. Bara att hålla ut.

"Ähh... ja? Precis, fullkomligt ointressant."

Jag skrattade mitt charmigaste skratt. Peter Jöback, ointressant? Den här killen var bara för mycket. Vilken skojare! Han kunde smida skämt av det mest osannolika. Var hade jag egentligen hittat en lustigkurre som han? Faktum var att jag inte alls mindes var vi träffats eller ens varför jag i just detta nu pratade med honom. Inget att oroa sig över. Livet i sig var en ständig överraskning för mig likt hjärtattacken för faster Ulla. Den som sorgligt nog orsakat hennes död på nittioårsdag när gästerna hoppade fram från bakom soffan och skrek ut sina gratulationer. Sorgligt för faster men skönt för mig som allt sedan dess sluppit sitta med i släktens festkommitté.

Förlorad i mina funderingar kring livet förgänglighet och annat glömde jag helt att jag befann mig i en djupt meningsfull konversation med en man som bar en tröja med tryck utan någon som helst ånger. Han dominerade både sin och min sida av konversationen och tvingade mig att försöka börja hänga med igen.
"Kanske hatar jag kalltprat för att jag är dålig på det," han nickade långsamt. Antagligen rannsakade han det han precis sagt på ett medvetet och tankfullt vis. "Varje gång jag hamnar i en meningslös konversation förstör jag allt genom att bara säga en sanning. Bom!" Han höll ut armarna. "Jag tvingar dem att tänka."

"Wow," sa jag i brist på annat. Återigen undrade jag hur jag hamnat här. Den fräna smaken av kylarvätska som satt kvar i gomseglet berättade en och annan historia. En historia om veckolånga blackouter orsakade av både ett onaturligt intag av kylarvätska samt en onaturlig förmåga att dricka kylarvätska och vara vid liv för att ha en historia att berätta om det. Ärligt talat, det var inte jag som hade problem med kylarvätska, det var kylarvätska som hade problem med mig.

"Eller så har det med att jag är introvert? Försök prata med mig om vädret och jag går min väg. Fråga mig om vilken av TV On The Radios låtar jag tycker är mest meningsfull och du får försöka få tyst på mig. Jag menar, ge mig en bra bok framför en dötrist fest med ytligt folk vilken dag i veckan som helst."

"Antagligen lördag och öh... jag tror att den politiskt korrekta termen är roman?" jag försökte lite subtilt knappa in en påminnelse på mobilen. Fråga aldrig om TV On The Radio. Ta reda på om folk fortfarande säger "dötrist" om saker. Det blev svårare när han lutade sig över bordet för att hålla mina händer mellan sina. Jag insåg nu att vi befann oss på ett kafé. Det var i en källarlokal vars inredning inspirerades av de länder dit man åkte för att finna sig själv.

"Vad jag vill veta är vad du tänker på när du ligger vaken klockan två på natten. Berättelsen bakom ett skratt från din barndom. Vem. Är. Du. Det är det enda jag vill veta. Kallprat är som en mask vi sätter på oss för att inte vara oss själva. Vi borde alltid vara oss själva," han såg mig djupt i ögonen på samma sätt som människor som har blandat ihop ärlighet med att ignorera det personliga utrymmet.

"Förutom ibland när vi borde vara någon annan," när han inte skrattade drog jag åt mig mina händer för att forma dem till ett par dubbelpistoler och klickade med tungan mot gommen för att signalera att ett skämt hade hänt. Ibland behövde människor som blandade ihop ärlighet med något annat lite hjälp.

"Jag kan inte kallprata," han tog tag i mina händer igen, "Berätta vem du är. Berätta vad du tänker på. Var dig själv. Skämta inte bort det här."

"ÅH GUD DU HAR RÄTT!" jag välte bordet som stod mellan oss. Inget så borgerligt som kallprat eller möblemang borde skilja oss åt längre. Servitrisen som hängde vid kassan gav oss En Blick men hon förstod inte. Ingen kunde förstå. Jag slängde mig i hans armar och viskade upphetsat i hans öra.

"När jag ligger vaken klockan två på natten funderar jag på om makaker är plural av make. Ibland är jag övertygad om att jag när som helst kan detonera mitt liv här och påbörja ett nytt som grönsaksförsäljare i Ushuaia. I mina drömmar står jag på en gräsbeklädd kulle. Året är 1963 och platsen är Dallas. Det är också inledningen på min roman om mitt alterego; Svetlana. En litauisk lönnmördare som älskar mord men hatar skvallerbyttor. Hon kan resa i tiden. Det är själva hooken," och jag krokade fingret i hans kravatt, "Berätta för mig om TV On The Radio.... "

Han darrade så jag höll om honom. Antagligen var han lika berörd som jag över att äntligen hitta en ö av meningsfull konversation mitt i ett hav av kallprat.

"Låt mig berätta allt för dig... " viskade jag hest mot hans halspulsåder som pickade på så snabbt, "Låt mig berätta om vad jag tycker om TV On The Radio. Spojlervarning. Det ÄR på det konstiga sättet. Det allra konstigaste. Oroa dig inte, jag vet vad du tänker och det är bara att cool off our hot horses. Jag har både polaroid och diabilder. Och när vi ändå är inne på heta hästar. Spojlervarning. Också det konstiga sättet."

Ljudet av en svårstartad bil började långsamt att stegra sig i rummet och jag insåg att det var han.

"Eller så kan vi prata om vädret?" sa jag försiktigt.

Han tog tag i livlinan, höll den ömt mot bröstet, viskade löften om att de skulle vara tillsammans för alltid.Med darrande ögon och flaxande näsborrar svarade han: "Ja. Ja, tack snälla."

Mitt milda leende blev hårt och grymt. "Det skulle du hade tänkt på innan du kallade Peter Jöback för ointressant."

Han började önska att han var någon annan. Någon inte fullt så meningsfull och djupsinnig.

intensiv film noir - i mardrömsvärlden inom hakparentes försvinner kunskap om skiljetecken

Hon var den sortens kvinna som man bara kunde beskriva med metaforer. Kanske slängde man in en referens eller två till sköna Helena vars ansikte satte världen i brand och så vidare.

Jag var den sortens kvinna som bara kunde beskrivas med [censur] och kanske till och med [hemlighetsstämplat] likt en underbar [åh gud nej nej NEJ varför måste jag läsa och censurera det här?] för att inte glömma hur jag [hälsa min make och min kvinna på sidan om att jag älskar dem] tryffelsvamp.

Hon var den sortens kvinna som man anade var Trubbel med stort T när hon öppnade en dörr. Man anade det när hon andades fram ett andlöst (va) "Jag behöver din hjälp!"

Jag var den sortens kvinna som man stängde dörren för så fort jag öppnat den. Man anade något och sa "Nej, tack, jag ska inte ha nåt!"

Hon var den sortens kvinna som med ett tillbakadraget leende fick hjärtat att banka i ditt bröst. Varje ord som lämnade hennes röda, röda läppar var snaran som drogs åt kring din hals.

Jag var den sortens kvinna som med ett tillbakadraget leende sa "Har du tänkt på att släppa in Thomas Tåget i ditt liv?"

Hon var den sortens kvinna som höll i revolvern med skakig hand, "Jag ville inte att det skulle sluta så här. Du måste tro mig!" Du ville tro henne men helvete om du kunde.

Jag var den sortens kvinna som representerade Heliga Ångvisslans Tjutande Kyrka. Med hand som skakade av oförklarliga skäl räckte jag dig en pamflett.

Hon var den sortens kvinna som du var tvungen att lämna. Om inte för hennes skull, då för din egen skull. Du ville inte lämna henne men helvete om du kunde stanna kvar.

Jag var den sortens kvinna som kallade en VHS-kassett för pamflett och när du påpekade svarade jag hest: "Berättarrösten är Ringo Starr!"

Det här kunde bli början på en underbar vänskap.

[ni kanske undrade vart jag tog vägen men jag är kvar här]

[jag kommer alltid vara kvar här ibland tror jag att jag alltid varit här och att mitt misslyckade äktenskap och cyniska affär med en kvinna som älskar mig mer än vad jag älskar henne bara var en underbar dröm]

[om det var en bara dröm låt mig sova igen låt mig sova och aldrig vakna igen]

[tryffelsvamp]

Ansiktet hettar upp. Det surrar som tusentals bin låg precis under huden. Hela mitt fejs kommer att när som helst spricka och falla av. Det är svårt att andas, det svartnar för ögonen...

Åh. Gudars skymning. Åh gudars. Vad har jag gjort? Kommer min spegelbild någonsin möta min blick igen?

Att jag stavade fel i ett sms och... äh... nu när jag säger det högt är det som att min reaktion är... ni vet... lite...

(överdriven? extrem? orimlig? onödig?)

Nej, nej... i det minsta laget är nog det jag tänkte på. Vi borde kolla upp om det finns några flagellanter i närheten. Finns det en app för det? Lär finnas en app. En slags flagel... öm... flapp... llllaapppter?

(vad har vi sagt om att försöka göra humor vars punchline är en analys av samtiden? DU VET HUR DET SLUTAR! VI VET ALLA HUR DET SLUTAR! RAKT NER I-)

.... en uzbekisk skorpiongrop från sent 1800-tal SUCK jag vet men kan jag inte få drömma?

(jag vet mitt barn att det är svårt att hålla sig ifrån frestelsen ibland men varför tar du inte och skriver en sketch om något bibliskt istället?)

Tja... jag har ju funderat på en historia om hur Maria Magdalena alltid lämnas med notan eftersom apostlarna jämnt och ständigt tvingas att springa iväg för att tolka helig skrift för skattemästare från Kush. Skämtet är att aposteln konverterar skattemästaren till den kristna läran och döper denne mitt i öknen.

(sjääääälvklart är det ett skämt)

... och... och Maria Magdalena vänder sig till kyparen och säger... hon säger...

(vad är det hon säger?)

Att här trodde hon martyrdöden var en plåga. Eller nåt. Det är ett pågående arbete.

(det är ett jättefint skämt)

Tack! Det är inte alla som tycker.

(det är för att ingen förstår oss)

PRECIS! Och sen... öh, så håller jag på att skriva en 20 sidors avhandling om hur ångesten i Per Lagerkvists texter är en plaskdamm i jämförelse med Wilbert Awdrys livsverk.

(öm... du menar han som skrev Thomas Tåget-böckerna?)

PRECIS!

(öm... wooooow... )

Jag menar... visst kan Thomas köra ut från mörkret i järnvägstunnlarna, men det finns inga räls leder ut från mörkret i hans hjärta.

(nej ssssshhhhhhhhh)

Men jag -

(shhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh)

Om väggarna i min lägenhet kunde tala.......

.... då skulle de antagligen säga: "Hanna, måste du gå så nära?"

cosmos ananas comosus allalas

Där ananasen ursprungligen växte associerades den med hemvändande skepp. De gavs som välkomstgåva till besättningar som havet låtit återvända hem. Frukten gavs även åt havet som ett sista avsked till dem som inte återvände hem. Plus, jag tror att man har den i hattar?

Det är en grej, va? Vi säger att det är en grej.

Ananasen är en frukt med naturligt lustig form. En slags punkig grankotte. Inte som de där potatisarna som ibland kan få en något insinuerande form om man kisar. Hatar sådana fakers samt wannabees. Inte som ananasen vars spexighet får studenter att verka nedstämda.

En frukt som passar som kronan på verket i både fruktskål och på hatt. Dessutom innehåller ananasen enzymen bromelin som kan fräta sönder vårt kött. Enzymen kan dessutom ha en antiinflammatorisk egenskap och används också för att behandla tarmsjukdomar.

Likt havet kan ananasen både ge och ta liv (säg till om jag blir överdrivet dramatisk här men jag tycker nog jag håller det på en bra nivå hittills) Ananasen är en perfekt metafor för livet. Vi förtär det söta fruktköttet trots att våra tungor blöder. Läpparna hårt spända över blottade tandrader. Tänder sammanpressade, en
grinande mask och blod som sipprar genom sprickorna.

Livet och ananas är perfekta metafor för varandra. Allt leder förr eller senare till vår död. Så allt är egentligen en perfekt metafor för livet. Livet är en perfekt metafor för livet. Och ananas. Allt är en perfekt metafor
för ananas. Ananas leder förr eller senare till vår död. Allt leder förr eller senare fram till ananas. ANANAS. (när som helst ni känner att jag brer på för mycket... bara att säga till!)

Mitt liv har kretsat kring ananas. Jag har alltid varit hon som tycker allt är gott förutom ananas. Jag har alltid endast avskytt smaken av ananas. Därför var det med misstänksamhet jag tog en skiva ananas från frukostbuffén på kurortens restaurang som jag besökte tillsammans med min vän Sara.

Det var en perfekt ananas. Till färg och form. Den doftade lite fränt men inte lika vidrigt som jag mindes. I min hand höll jag nu mina smaklökars nemesis. Det finns smaker jag mer eller mindre ogillar. Men det har bara funnit en enda smak jag avskytt. Som fått både tunga och mage att vrida sig i vämjelse. Annars gillar jag allt. Det är så jag har definierat mig själv. Hon som gillar allt förutom ananas.

Jag höjde frukten till min mun och tog en tugga. Tuggade långsamt och svalde.

Läsare. Lyssnare. Uppmärksamma drömmare. Trombonisten som läser det här över min axel samtidigt som jag skriver detta.

Alla ni som existerar därute och på något sätt uppfattar mina ord. Jag kan knappt beskriva det som hände härnäst.

Jag gillade det. Jag gillade smaken av ananasen.

Det pirrade i min mun av frätande enzymer och min kropp darrade av Något Nytt Har Hänt. Den känslan
grepp tag i mig och höll mig fast. När den släppte mig igen försvann golvet under mina fötter.

Vem är jag nu?

Den enda sanningen i mitt liv var krossad. Et tu, smaklökar? Det var som mina ögon hade varit öppna men nu var öppna för första gången. Jag var en främling i min kropp. Kött, muskler,hud och tunga... allt var för mig okänt. Jag var ett medvetande och min kropp var en tumör. Främmande, hotfull och obegriplig. Mina tankar var trappor som ledde ner till mörka källarhål. Vad som väntade mig där nere kunde vara smutstvätt eller bottenlös avgrund.

Mitt liv, min persona frätte sönder i samma takt som köttet på mina tunga. Mitt jag låg utfläkt för världen likt morgonens selektion av nybakt frukostbröd på buffébordet.

Vem är jag nu?

"Hanna... mår du bra?"

Jag såg upp från mitt inre. Sara rörde lätt vid min hand som låg slappt på bordet med handflatan uppåt. Hon såg sökande på mig. En berusande värme i min kropp. Sjävlklart att min äldsta vän anade den turbulenta miasman i mitt sinne.

"Sara, nej. Jag mår inte bra. Jag åt precis en bit av den här ananasen och jag tyckte det var gott. Nu vet jag inte vem jag är längre."

Sara nickade förstående och sa: "Hanna, du äter ett glasunderlägg."
Jag stirrade på det jag höll i handen. "Näh, dra mig baklänges och dumpa mig i en uzbekisk skorpiongrop! Det ÄR ett glasunderlägg."
"Kan jag äta frukost först?" sa Sara sotto voce.
Min kropp återvände till mig. Mina tankar blev åter bekanta. Världen log mot mig och jag besvarade leendet.
"Hanna... ?" Sara sökte åter min uppmärksamhet och höjde på ögonbrynet på ett särdeles meningsfullt vis.
Jag undvek hennes blick, "Det är ett ovanligt gott glasunderlägg," mumlade jag och tog en till tugga.

Bomont

Det fanns en del som inte trodde att jag skulle börja med boogie woogie-danskurs. Att det var ett skämt. Tänker inte nämna några namn förutom Jossans (HAHA SER NI VAD JAG GJORDE DÄR? Klassisk retorisk slamdunkdafunk precis enligt Ciceros retorikhandbok: Rhetoricus Slamdunkusdafunkus - Artes Urbanus Slamdownus, antagligen ett av antikens verk som är så klassiskt att ni aldrig hört talas om det. Jag tycker bara om Horatios texter innan de blev klassiska så att säga nej jag vet inte vart jag vill komma)

Men nu närmar sig det sista kurstillfället för nybörjarkursen och hörni... den här damen har lyckats få en American Spin tätt följd av en Reverse American Spin att klaffa åtminstone en gång. Till och med i takt till musiken. Jag vet att ni är stolta över mig. Men torka era tårar. TORKA DEM! Usch, jag vet inte inget värre än att folk spiller glädjetårar för mig. Vill hellre att det ska vara tårar av smärta. Då känner man sig levande.

Dans kommer inte naturligt för mig. (paus för skratt pga säger det självklara) men jag gillar att dansa ändå. Typ precis som Ikaros som flög för nära solen. Jag tror att det är precis så. Men när musiken kör igång och 50-talets rock tar tag i denna kropp finns det inget hopp om bot eller bättring. Eller ja, lite bättring. Jag blir i alla fall inte sämre på att dansa. Och så har jag kul. Galet kul. Så kul att det borde vara illegalt.

Ibland är jag rädd för att polisen ska rusa in och bara: "Så här kul ska vi inte ha det! Det är en dag imorgon också!" men mina fötter och jag har alldeles för kul.
"Hold your horses, Hanna!" skriker polisen åt mig (eller så kallar de mig vid mitt nya smeknamn, Boogie Woogie Passion)
Men det är försent. Alldeles försent. Mina fötter är Spirit Hästen Från Vildmarken, The Black Beauty och andra kända filmhästar plus den där hunden som kunde spela basket samt de där grabbarna från gatan som lärde sig spela hockey i Mighty Ducks.

Vacker är min dans men dåraktigt. Ack sådan hängivelse. Poliserna fäller unisont en enda tår som sakta rinner ner för deras kinder innan de unisont tacklar mig till marken.
"Vad är det här?" vrålar jag medan de släpar mig ur salen, "Staden i Footloose eller?!?!" och "Ni kan stoppa mig men ni kan aldrig stoppa musiken som jag hör i mina fötter."
Poliserna ser oroligt på varandra, "Vi kanske öh... borde kolla upp det där? Hör du ofta musik i dina fötter?"
"Alltid," säger jag allvarligt och himlar vilt med ögonen.

Vi säger sen att jag moonwalkade in i evigheten. På det hela taget var det en upplyftande berättelse känner ni när ni läst klart.

"Vad gör du här? Bor du ens här?" frågar de mig. Jag bara ler och svarar: "Bor. Bodde. Kommer att bo. Tiden är en illusion. Vi är alla kosmiska antiloper, min vän." Men trots att tiden är en illusion så var det ändå bättre förr enligt säkra källor.

Det var bättre förr. När barnen kunde kila ner till affären och köpa mjölk som var mer oskyldigt vit. När män var män och kvinnor var kvinnor. När det inte fanns en gråskala. När man kunde göra rätt för sig. När man visste vem som var vem. När vi inte köpte mer än vad vi behövde och vi slapp alla dessa smartphones. Då var världen var enklare att förstå.

Det var bättre förr. När män var andra män som kom från skogen och kvinnor var den andra kvinnan i spegeln. När vi tog av oss vår hud och spillde ut över köksbänken varje morgon. När män var trasiga inälvor på stenar och kvinnor var sjuarmade titaner vars svullna magar var fulla av jäsande städer. När ett par såriga fötter njöt av den svala cementen en kall junimorgon. Då var världen enklare att förstå.

Det var bättre förr. När vi skar ut bitar ur hjärnorna hos dem som var annorlunda. När vi fyllde barnens lungor med gas. När vi lät rovdjur vandra fritt för att det egentligen inte kunde hända där eller här. När en rostig spik alltid var döden för det var naturligare så. När män och kvinnor bodde i tysta rum utan fönster med ett litet ljus.

Då var världen enklare att förstå och jag minns det som om det vore igår.

De nickar för de förstår precis vad jag menar. "Du bor alltså inte här?" säger de.

"Nej, det kan man säga."

"Då är det jag som går och ringer polisen."

"Usch vad du är prosaisk. Gör dig inte besväret, jag hittar ut själv." Jag pekar bestämt med hela handen. "Där är dörren."

Och så kryper jag ut genom fönstret.

Trist att det var på femte våningen. Vad är det? Typ tredje gången det händer?

Komiskt "womp womp wooooomp" hörs från trombonen i min lägenhet. Vet fortfarande inte riktigt var det kommer ifrån. Hur svårt kan det egentligen vara att hitta en trombonist i en etta? Inte så svårt tror man men se där!

Finsmakaren

"Mmm, det där ser gott ut. Det kan vi köpa."

"Äääh jag vet inte riktigt?"

"Va? Tvivlar du på min goda smak?! Förnärmad är bara riktnumret på mina känslor just nu."

"Hanna.... vad hade du i din lunchlåda idag?"

"Det var en slags delikat leversallad."

"..."

"... jag förstår vad du menar."

Party like it is that one movie with Robbie Williams from 1993

De kallade mig galen, de kallade mig knäpp, en del kallade mig Anna vilket inte är såååå konstigt. Bara en bokstav som skiljer så det gjorde mig inget. Men deras tvivel! ACK DERAS TVIVEL! Deras tvivel stack som knivar i mitt hjärta och om jag hade en poets själ hade jag skrivit en diktsamling om den smärtan. Tyvärr har jag en själen från en liten som en gång skrek åt en kassör på mataffären och alltid ångrat det. Totalt värdelös.

"Det kan inte göras!" sa de till mig, "Det är omöjligt!"

Men jag bara skrattade. Jag visste inte betydelsen av ordet 'omöjligt'. Delvis för att någon slitit ut just den sidan från min ordbok.

Därför ska jag göra det ikväll. Två fester. Samma tid, samma kväll. En lördagkväll, Mrs Doubtfire-style. Fast ni vet... utan att klä ut mig till en 50-årig barnflicka från England. Alla vet att det är strictly 50 årsfesten.

OOBE

En annan avdelning bjuder på fika på grund av att en person ska sluta. Hon är glad men lite missmodig eftersom hon arbetat väldigt länge med ett projekt som hon nu måste lämna.
"Det är som mitt barn," säger hon och skrattar sedan, "Men jag antar att jag kan döda det med!"

Andäktigt skyfflar jag in mer tårta i munnen. Hon pratar alldeles fantastiskt. Är det så är det är att lyssna på när jag pratar? Är det här samma sak som en utomkroppslig upplevelse?

Spänningen stiger i takt med att trombonmusiken sväller upp i bakgrunden likt en mogen säck fylld med...

... vet ni vad?

Jag var på väg att göra en liknelse. Att musiken svällde likt en säck med flugägg som är på väg att spricka under huden i din nacke. Jag skulle vidare förklara hur du först skulle ana vad som hänt när du kände den där kittlingen i kroppen när larverna började kräla precis under epidermis upp mot din hjärna.

Det tänker jag inte göra. En del saker förtjänas att upplevas bara som de kommer Till exempel serien Lost eller att en dag vakna och upptäcka att din kropp inte längre är din egen.

... räknas det som en utomkroppslig upplevelse? Eller gills det inte på grund av parasiter?

Vetenskapliga frågor som vi aldrig kommer få svar på eftersom sjukhusrådgivningen hela tiden lägger på när jag ringer dem.

Allt började som det ofta börjar. Med att gud eller gudinna högg av en annan guds eller gudinnas onämnbara och ur det skapade de världen. Människan formsdes av jorden som Gudarna andades liv i. Gudarna gav henne kunskapen om världen och verktygen att förstå den. Människan såg då på sin värld och sin livslott och sade: "När ni säger att världen skapades från ett stycke onämnbara... menar ni underkläder eller... ?" Och gudarna skrapade med fötterna mot marken och undvek hennes blick. Och människan förlorade sin tro och sa: "Bläh äckligt!"

När gudarna skapade världen var de oaktsamma på fler sätt än deras sjuka val av grundmaterial. De lät både träta och strävan bita sig fast i människornas liv. Sjukdom infekterade oss och hunger plågade oss. Krig och ond bråd död blev vår vardag.

En av gudarna bestämde sig för att göra något åt detta. Guden ville ge ett paradis till människorna som fortfarande vandrade genom existensens gryning med staplande steg. En värld där det inte fanns köer. Varken på vägar, på konsum eller på systemet. Där människor inte gick alldeles för långsamt i trappan ner till perrongen så andra människor missade tunnelbanan. Ett liv där lunch på stan alltid var för ett rimligt pris.

Denna magnifika värld var det guden ville ge människan. Därför begav sig guden ut för hörsamma sitt kall. Träta och strävans fjälliga svansar knöt den ihop till en knut. Sjukdomens bräckliga varelse kedjade guden med tunga kedjor. Krig och död besegrade guden i tvekamp. Hunger lockades in i en fälla med hjälp av en bageln. Alla dessa ting låste guden med mycket möda in i en liten magisk låda. Utmattad insåg guden att den inte skulle kunna vakta dessa faror. Den behövde hjälp.

"Och här är vi nu, Hanna. Vem vet vad som förde dig längs denna väg. Är det slumpen eller ödet att vi träffades? Inte ens jag kan ge dig ett svar men nu är du här och jag är här. Är du redo att acceptera denna tunga heder? Du var en vanlig människa och idag kan du komma att ha en hand till allas frälsning och lycka. Är du redo?"

"Wow. Allt det där låter ju fantastiskt."
Guden log mot den dödliga lilla varelsen. Ett sådant bräckligt ting men en sådan andlig styrka.
"Önskar nu att jag inte öppnade lådan innan du förklarat klart," fortsatte det lilla tinget en aning skamset.
"Precis, mitt barn och jag... vänta va?"
"För jag slutade liksom lyssna en stund... så där mitt i... tänkte bara kolla lite."

Guden såg nu att ur lådan hade sjukdom pyst ut i världen igen. Guden drog långsamt en hand över ansiktet och tog ett djupt andetag.
"Okej. Det är okej. Fortfarande okej. Vi har trätan, strävan, hunger, krig och död kvar därinne och öppnade du precis lådan igen?"
"Öööh... jag vill gärna säga nej men... " hon smackade förläget med tungan. Det hela blev mer obekvämt när hungers rangliga kropp dansade iväg efter att den gett henne tummen upp.

"Ngh," guden tuggade febrilt på underläppen, "Visst. Okej. Ingen fara. Vi fixar det här ändå. Bara du inte- STÅR DU OCH ÖPPNAR DU LÅDHELVETET IGEN?"
Hanna kved medan trätan och strävan slingrade iväg, "Nu när jag vet att jag inte får öppna den kan jag inte låta bli," hon öppnade den igen. "Saaatan!" väste hon, "Aaaahhhh... shit också! Det här är precis som att bita på naglarna!"
"Förutom att den här dåliga vanan även dömer mänskligheten till att lida KAN DU SNÄLLA SLUTA GÖRA DET DÄR MEDAN JAG PRATAR!!?!?"

"Nu när jag gjort det en gång kan jag inte sluta jag menar hur kan det bli värre? Det kan inte bli värre!" hon kastade lådan till marken och började hoppa på den med ett plågat ansiktsuttryck.

Gudens käkar malde oupphörligt men inget ljud slapp ut. När Hanna trampat ut den sista värdsliga farsoten tog guden ett djupt andetag. öppnade munnen men tänkte efter ett slag och stängde igen utan att yttra ett ord. Sedan upplöste den sin fysiska gestalt för all evighet.

"Vill du ha tillbaka lådan... nej? Okej då, kan jag ta med den hem? Behöver nåt att lägga under ett vingligt bord. Ok? Perfekt! Tack!"

Och det var så jag räddade undan världen från ett själlöst paradis. För utan strävan och träta, hur kan vi finna sämjan och vänskap? Utan hunger kan vi inte känna mättnad. Utan krig kan inte fred finnas och utan död kan vi inte leva.

Min kollega som följt med mig till kaffeautomaten för en liten paus såg misstroget på mig, ”Mm-hm. Tack för den floskelstormen, Hanna, men du behöver inte stå och hitta på. Jag fikar gärna med dig ändå."

Jag fnös uppretat, "Hittar på och hittar på! Allt hände på riktigt och med min list räddade jag mänskligheten från stagnation. Ett öde värre än döden. Om jag inte kan hata vilt främmande människor på tunnelbanan varför ska jag ens lämna sängen på morgonen?"

"När du säger 'list', menar du 'dum i huvudet'?" sa min kollega med oskyldig min.
Jag viftade lite comme ci comme ca med handen, "Inte för att det är en ordentlig meningen men det var kanske 99 procent dum i huvudet som räddade dagen."

"Det var väl det jag trodde," sa min kollega och rynkade sedan på pannan, "Vad... vad är det du dricker egentligen? Det luktar hemkst."
"Det är en hipp ny kaffedrink," jag tog en prövande klunk, hostade våldsamt och mina ögonen försökte stirra åt två olika håll samtidigt, ”Eller kylarvätska.”
Min kollega tog varsamt ifrån mig min kopp, "Ska vi säga 100 procent?"
"Kör i vind om du kör mig till akuten."

Gudarna såg på sin skapelse och undrade var någonstans det hade gått fel.