Vi kan anta att det här är en fas jag går igenom

I Danmark, vid ett frukostbord.

Hamlet: Varför är mina frukostflingor utbytta mot cigaretter? Ophelia?
Ophelia: Vaaaaaa? *oskyldigt leende*
Hamlet: Var det du?
Opehlia: Kaaaaanske?
Hamlet: ...
Ophelia: *sörplar i sig sin dagliga dos mangojuice, hennes favorit*
Hamlet: ...
Ophelia: OKEJ JAG ERKÄNNER! DET VAR JAG! *pustar ut* Du är en effektiv förhörsledare.
Hamlet: Mm-hm... min erfarenhet säger mig att det här är en dålig idé men... varför då?
Ophelia: Som jag ser det ligger du och Claudius på samma nivå just men om du kunde tuffa till dig så skulle du få övertaget!
Hamlet: Tuffa till mig?
Opehlia: Sen tänkte jag, att det som inte dödar, det härdar! Därför bestämde jag mig för att försöka döda dig.
Hamlet: Självklart gjorde du det. Och cigaretterna?
Ophelia: Rökning dödar. *allvarligt* På riktigt.
Hamlet: Du inser att jag måste faktiskt måste röka dessa först?
Ophelia: Mm-hm... och tänker du göra det?
Hamlet: Nej.
Ophelia: Ånej, min plan har en akilleshäl. TILLBAKA TILL LABBET!
Hamlet: Du har inte ett –
Ophelia: *drar i en spak och hennes stol faller ner i en lönnlucka*
Hamlet: Öööömmm.

Senare, i Hamlets rum. Hamlet öppnar upp dörren. Han har en imponerande samling puffiga shorts och tajts.

Hamlet: Ahhh… att vara eller inte vara… chic? *skrockar* Åh, Hamlet… du är en sån filur ibland.
Ophelia: *hoppar ur hans garderob* Hallå, älskling.
Hamlet: Varför är du i min garderob?
Ophelia: Tja förutom att jag gömde mig i två timmar för att säkerställa en dramatisk entré eldade jag också upp dina solhattar.
Hamlet: Eftersom… ?
Ophelia: Solen. Kan. DÖDA DIG.
Hamlet: …
Ophelia: Plus, jag hatar solhattar.
Hamlet: Jag såg världsvan ut!
Ophelia: … och de kallar mig galen. *ba-bom-tsch!*

SAMTIDIGT! Venedig!

Iago: Har du en tändare?
Roderigo: Vet du att rökning dödar?
Iago: Intressant. Det kan även en dolk rakt mellan skulderbladen göra.
Roderigo: …
Iago: Jag säger bara som det är. Om jag, i teorin, skulle ta den här dolken som hänger på mitt bälte och, kom ihåg - i teorin - och hugga dig i ryggen upprepande gånger samtidigt som jag skrattade maniskt ty äntligen skulle jag och resten av världen bli befriad från din idioti… det skulle definitivt döda dig. I teorin.
Roderigo: Är du sur på mig?
Iago: Ånej… vad i all världens namn får dig att tro det?
Roderigo: Det är bara det… du har varit så aggressiv på senaste tiden.
Iago: Du inbillar dig. Det är inte som om jag bara hängde med dig för att du är en lättmanipulerad nolla.
Roderigo: Inte?
Iago: Jag hänger med dig för att *grimaserar* jag tycker om dig.
Roderigo: *tårfyllda ögon* Är det sant!?!
Iago: Åh… ja….
Roderigo: Skönt. För jag vill inte att bästa kompis ska vara sur på mig.
Iago: Nghghfhgfjh…
Ophelia: Hallå!!!
Iago: trodde aldrig jag skulle säga det här men Ophelia, jag är glad att se dig.
Ophelia: Har du sett Hamlet?
Iago: Vem?
Ophelia: Min underbara pojkvän.
Iago: Du menar Hamlet som ber dig sticka till ett kloster? ... eller var det en bordell?
Ophelia: Det är vårt lilla skämt. Han ber mig att "get thee to a nunnery" och jag försöker döda honom.
Iago: ...
Ophelia: Det där sista är en ny grej som vi försöker med för att tuffa till Hamlet så han kan ta tronen från Claudius. *drömmande* Vi har verkligen utvecklats som ett par på sistone.
Iago: När du säger vi... ?
Ophelia: Okej, Hamlet har varit något motsträvig. Just nu tror jag att han gömmer sig. Han stormade iväg. Uppenbarligen har han en känslig mage.
Iago: ...
Ophelia: Man skulle kunna tro att Danmarks framtida kung skulle kunna hantera lite arsenik i tandkrämen.
Iago: *suckar* Om jag fick en florin för varje gång jag begått det misstaget...
Roderigo: Man borde inte försöka döda varandra i ett förhållande.
Iago: Du har så rätt, Roderigo. Duktig pojke. *till Ophelia* Men oss vuxna emellan, vill du ha hjälp? Jag är expert på att få folk att sluta leva... eller i alla fall... sluta vilja leva.
Emilia: Tro mig, den här gången talar han sanningen. Jag förlorade livslusten sekunden jag träffade honom.
Ophelia: ...
Roderigo: ...
Iago: Vem är du och hur länge har du stått där?
Emilia: *suck* Jag är din fru och jag stått här lika länge som du.
Iago: Verkligen?
Emilia: Vi åt frukost tillsammans. Innan dess har vi levt ett antal år tillsammans. Du lovade att du skulle följa med mig till biblioteket och bära böcker idag.
Iago: Det låter inte alls som något jag skulle säga.
Emilia: Du ljög nog skulle jag tro.
Iago: Det låter mer trovärdigt... öm, öh... äääähhhhh...
Emilia: Emilia, jag heter Emilia och jag är din fru.
Iago: ... verkligen?

Fortsättningen följer... kanske... jag vet inte... som det är nu kan jag knappt fokusera på en enda sak längre än fe- ÅH FÄRG SOM TORKAR PÅ EN NYMÅLAD BÄNK! ... jag älskar den här showen! Da capo!

Och idag på ventileringen av uppsatser:

Kommer in från rasten och ser att examinatorn står på en fönsterkarm för att öppna ett fönster (det är ett konstigt, äldre hus).

Jag: LEKER VI ATT GOLVET ÄR LAVA!?!? *med inlevelse* Brrrrra! Den leken är jag bäst på!

Examinator: ...

Jag: Eller vänta... har jag redan förlorat? För jag står på golvet... *med sorg* det är lika uppenbart som att en conga-line alltid borde vinna Eurovision!

(det är inte såååå uppenbart... )

Jag: VARFÖR ÄR DET HÄR MITT LIV!?!?

***

Och det här var en metafor för hur det gick för mig på ventileringen.

(Okej, 1) Det var inte alls så det gick till. 2) Jag tror fortfarande att en metafor inte betyder det du tror att det betyder... )

Imorgon har jag uppsatsopponering och jag är lugn. Fullkomligt lugn. Chillaxed. Going with the flow... catching some waves... dancing with the wolves... vänta det där sista låter inte så avslappnat OCH VEM FÖRSÖKER JAG LURA!?!?!?

(glöm inte att andas)

VARFÖR MÅSTE DU HETSA MIG!!?!?!

(jag försöker inte att hetsa dig, jag försöker att lugna ner dig)

Vad tror du att det här är? Tjurarna i Pampers eller!?!!??!

(öm... menar du pamplona?)

Jag är ganska säker på vad jag menar.

(jag är inte alltid säker på att du gör det... som den där gången med svanen.)

DU LOVADE ATT VI ALDRIG SKULLE PRATA OM DET SOM HÄNDE I BELGIEN!!!!!!!!!!!!

(har du börjat hyperventilera?)

DIN MAMMA HAR BÖRJAT HYPERVENTILERA!!!

(åh-kej, varför tar vi inte det lilla lugna... ?)

HUR KAN JAG TA DET LUGNT!!?!?! Vavaavavavava!?!? Det finns bara en lösning på det här problemet!

(ånej... )

Passion Noir? Bonanza Passion? Indiana Passion? JAG KAN INTE VÄLJA!!!

(vad sägs om en avslappningsövning?)

Menar du typ... yoga?

(åh gudars nej, inte yoga igen... aldrig yoga igen... äh, jag orkar inte bry mig... varsågod, ha panik)

Återigen hetsar du mig som tjurarna i Pampers.

(OKEJ DET HETER INTE PAMPERS! DET HETER PAMPLONA!)

Är du dum i huvudet?

(frågade hon sitt förnufts röst... )

Jag är ganska säker på att staden heter Pampers. Du tänker nog på blöjorna.

(du var också ganska säker på att moldavien skulle vinna eurovision... )

Det var en sund teori. Pga conga-line. Hur kan man inte vinna Eurovision när man har en conga-line med i akten? Det är som att misslyckas med mord när man är i samma rum som ett -

(snälla avsluta inte den meningen)

Hur som helst, det är Pampers.

(okej, men googla det då)

Behövs inte. Jag har ju rätt.

(ja, men för att riktigt visa mig var skåpet ska stå... googla det)

Äh... öm, oj kolla på klockan.

(erkänn!)

OKEJ MEN SÅ HÄR DÅ! Självklart vet jag det rätta namnet på staden, annars skulle jag väl inte ha fått det här diplomet för mina fantastiska stadskunskaper! VA!??! Vad säger du om det?

(jag säger det där är en fisk... )

..............

(var... var fick du... eller nej... svara inte)

Det är fortfarande ett giltigt diplom. På grund av anledningar.

(så många anledningar?)

Äntligen känns det som du förstår mig.

Ding dong

Godafton, mina damer och herrar.

(det är bara jag här... )


Detta är din Kapten som talar. Jag vill ta tillfället i akt och tacka er för att dig valt att flyga den hittills 23 år långa resan med just Passion Air. Vi vet att du inte har något annat val och det gör oss glada att du har gett upp och bara njuter av resan med alla features vi har att erbjuda.

(är det här ett bra tillfälle att påpeka att jordnötterna inte är jordnötter lika mycket som det är små, små bitar av kartong?)

Om jag får be er att se ut genom höger och vänster fönster kan ni se det strålande molnhavet och det faktum att vi fortfarande har både vingarna samt motorerna kvar.

(äh... )

Ja, kära passagerare... jag är minst lika förvånad som ni.

Det har varit en turbulent resa. En knäckt näsa här, ett brutet käckben där... ett par nervsammanbrott hit och dit. Så mycket panik o melodrama pga anledningar. Så många anledningar.

Trots det har i alla fall jag varit glad att - ÅH GUD DET ÄR NÅGOT PÅ VINGEN! DET ÄR NÅGOT PÅ VINGEN!!!!

(AAAAAAAAAHHHHHHHH!!!!)

Haha... lite flygplanshumor blandat med popkulturreferens.

Luta dig tillbaka, använd dig av vårt digra filmbibliotek.

(och med digert menas alltså the breakfast club och arsenic and old lace... )

Har ätit sushi, fått blommor och bubbligt vin.

Är nöjd.

Ännu ett år närmare slutdestinationen som kan vara allt från Hades till Nifelheim.

(och här kommer melodramat... )

Det är ju ändå jag såatteh...

Tänk om...

... jag råkade installera en bloggerapp på min telefon så alla mina tankar kan hamna här i ofiltrerat tillstånd?

Tänk om jag precis insett att anledningen till att Ophelia och Hamlet har en hemsökt glassbar i ett avsnitt är för att alla gillar glass, därför är det ett säkert kort för att vinna folkets hjärtan så att Hamlet kan vinna den danska tronen?

Tänk om Hamlet tror att det är hans pappa som hemsöker deras glassbar och skrämmer bort kunderna. Stackars Hamlet tror att det är för att pappan inte litar på att Hamlet är mogen nog för att äga en glassbar och styra ett land.

Tänk om det visar sig att spöket var gamla gubben Johnsson som klätt ut sig i självlysande tyg o mask. Hamlets pappa ger honom en kram och sen går de ut för att spela spökboll.

Tänk om Claudius låg bakom alltihop. Han skulle ha kommit undan med det också om det inte vore för Hamlets galna flickvän.

Tänk om Ophelia övertala Hamlet att starta en glassbar för att hon behövde en anledning att...

Tänk om jag inte vet hur jag ska avsluta det här.

Tänk om jag precis utsatt er för min Shakespearesfanfiction...

Tänk om...

En inblick

Numera har jag tid för eftertanke och introspektion.

Jag har därför tänkt en hel del.

Mest har jag tänkt så här: Tänk om jag fick göra en sitcom baserad på Hamlet.

Tänk om...


I min tolkning skulle Ophelia bara go with the flow när hon blev galen. Hon skulle vara seriens wild card.

Hon skulle alltid ha en galen plan i rockärmen.

Det skulle bara bli en säsong. Med ett julavsnitt där alla dör.


Tänk om....

Det kommer att finnas ett avsnitt där Ophelia och Hamlet driver en hemsökt glassbar.

På grund av anledningar.

Ophelia skulle ställa till en massa problem men aldrig lära sig en enda läxa. Hon skulle alltid komma undan.

Claudius skulle skaka med sin näve och bara: "Och jag skulle ha kommit undan med mina onda planer som jag ofta förklarar in i minsta detalj om det inte vore för Hamlet och hans galna flickvän!"

Sen sätter Ophelia eld på alla hans mantlar eftersom hon är mer än bara "Hamlets galna flickvän".

Hon är den galnaste och vinner alla priser. Alla priser. På grund av anledningar. Så många anledningar.

Jag vill bara... att ni tänker er det här.

Seriöst.

Tänk om jag fick göra det här.

 

Åh. Klassisk Ophelia.Vad ska hon hitta på härnäst?

Antagligen en komplicerad plan, kanske ett gambit till och med, tillsammans med Iago för att tjäna pengar.

Iago vill ha pengar för att han kan. Och för att han är ond. Pga anledningar.

Ophelia behöver pengar för att hon ska kunna köpa en gård och släppa korna ut på bete. Pga att hon är sugen på milkshake.

Allt är fullkomligt logiskt enligt Ophelia.

Klassisk Ophelia.

I ett avsnitt ger Ophelia dejtingtips till Iago som i hemlighet är förälskad i Othello. Hennes råd: "Har du prövat att dansa lite galet och sedan dränka dig?"

Iago: Ophelia, jag tror inte -

Ophelia: För det gjorder under för mig och Hamlet.

Iago: Efter att du dränkte dig?

Ophelia: Jupp.

Iago: Såatteh...

Ophelia: Om jag var ett marsvin skulle jag vara en lemur.

Iago: Va... ?

Ophelia: *skriker plötsligt rakt i Iagos öra* JAG HAR DEN BÄSTA PLANEN! Vi borde klä ut oss till kvinnor!

Iago: Men är du inte redan... okej, vi gör så här. Vi säger att vi klär ut oss till kvinnor men istället ringer du till Othello, låtsas vara Desdemona, bjuder honom på dejt till en restuarang. När Othello väl är där överfaller jag honom med min charm och förför honom med min mustasch.

Ophelia: Åh, det var en ännu bättre plan.

Iago: Den bästa planen till och med.

Ophelia: Vad kan gå fel?

Sen går allt fel. På grund av anledningar.

Klassisk Iago.

Och det var allt från mitt huvud idag.

Ärligt talat tror jag inte att det finns något som är mer perfekt än glass.

Det finns över 52 smaker på glass. ÖVER 52 SMAKER! Det är en hel del smaker. Kan den mänskliga tungan ens hantera 52 olika smaker? Jag vet inte men jag är beredd att ta reda på det. För vetenskapen och mänsklighetens skull.

Hur mätt man än är kan man alltid äta glass. Det är som om den mänskliga magen är ett svart hål när det kommer till glass. Det finns ingen hejd. Ingen hejd alls. Hejden tog sig hatt och tackade för sig, gick ut och tog sig ett glass på den lokala, pittoreska puben när glassen gjorde entré som efterrätt.

Man kan äta glass på olika sätt. Som tårta, som bomb, som drink, i nyponsoppa, i en strut, i en bägare i en elegant dessertskål med fot eller om du befinner dig i en amerikansk film och precis gjort slut; direkt ur kartongen.

Idag har jag gjort glass.

Låt det sjunka in.

Det här är fantastiskt. Fantastiskt.

Jag studerade glassen olika beståndsdelar och jag vispade, blandade och NU HAR JAG GJORT CHOKLADGLASS!

Det måste vara så här det känns att vara en kosmisk varelse som kan plocka isär universum, studera dess minsta beståndsdelar tills man förstår vad det är som får Alltet att ticka och sen sätta ihop universum igen.

Precis så här måste det vara.

För jag har gjort glass och glass är Perfektion.

Meningen med livet

I förra inlägget skröt jag om hur jag lärt mig hantera panik/stress/vardagen utan att falla ihop i en melodramatisk hög och bara: "Livet! Du är över! Ack, tidens gryma tand gnager ett hål i mitt hjärta, tär på denna sköna kropp tills allt som finns kvar är askan från drömmar som brunnit på bål osv, osv!"

Är ännu inte fullt harmoniskt men en insikt har kommit till mig i form av en kråka som kraxade utanför mitt fönster kl fem imorse. Dess kraxande drog mig ur drömmarnas land och lämnade mig plågsamt klarvaken.
  Där låg jag och tänkte. Och fick en insikt. En del skulle beskriva händelsen som spektakulär men det skulle inte jag. Det är bara så jag är helt enkelt.

Ödmjuk.

Vi kan börja med att konstatera att jag kanske gillar äldre litteratur av helt fel anledningar. Jag tycker det mesta är för roligt. Jag kan ha fått för mig att de flesta författare från förr i tiden hade en knastertorr humor och allt från förr i tiden är en massa comedy gold.
  Visst blir jag berörd av tragedier och Oidipus är briljant. Det skadar inte att det i princip är urdetektivhistorien som har ett bra mycket mer BAM!VAFALLS!-slut än The Murder of Roger Ackroyd. Det var inte kanske inte butlern (det var det inte heller i The Murder of Roger Ackroyd, läs den innan någon spojlar det bästa slutet för er) men att det var Oidipus i sängkammaren med sin egen mor är fortfarande ett BAM!VAFALLS-slut. Snacka om barnförbjudet Cluedo.
  Men jag tycker också mycket om grekiska tragedier eftersom mitt andra bästa slut är när pjäsförfattaren verkade ha haft idétorka och bestämde sig för ”Äh skit i det här, jag vill dricka vin! Vi säger att det kom ett sjömonster och alla dog! Slut!”
Och publiken: Hurra! Vilken twist!

Shakespeare misstänker jag dock var skojig med flit. Det bästa av Shakespeare (förutom "Get thee to a nunnery!" ohohoho... ) är  när Iago levererar sin slutmonolog i Othello. Han har då hunnit med att paja allas liv. ALLAS LIV I HELA PJÄSEN. Han övertygade Othello om att hans fästmö, Desdemona, var otrogen vilket fick Othello att mörda henne. Desdemona lyckas klämma fram en avskedsmonolog innan hon drar sin sista suck. Othello inser att hon var oskyldig och begår självmord. Iagos förklaring?
  Kan sammanfattas så här: ”Jag gjorde allt det här för att jag är ond och för att jag kunde. Hur kunde jag det? För att jag är ond. So long suckers!” *Iago lämnar scenen och åker på en barturné*
  Iago är kanske den briljantaste skitstöveln i litteraturhistorien. Hur får han Othello att lita på honom? Han erkänner att allt han sagt är en lögn. Othellos svar: ”Det måste betyda att du är den ärligaste.”
  Tänker mig att Iago bara kände ”Asså, är den här mannen på riktigt? Jackpott!"

Fast det bästa comedy gold hittar vi ändå i de äldsta berättelserna. Mytlogi. Grekisk mytologi är inte så dum. Vi har Niobe som skryter om att hennes barn är bättre än Heras på vilket Heras reaktion är det resonabla: ”Mina barn måste mörda hennes barn. Då får vi se vem som skrattar sist!”
Och resten av gudarna: Whoa! Överreagerar du inte lite?
Sen bestämmer sig gudarna för att förbarma sig över Niobe och förvandlar henne till en sten som kan gråta.
Och mänskligheten: Jag önskar att ni kunde sluta lägga er i.

Men inte ens grekisk mytologi är lika bra som den nordiska. Det finns för mycket kul. För mycket. Som när Oden går med att låta en jätte bygga en mur och om han bygger den tillräckligt snabbt ska han få solen och månen i betalning. Jätten har en supersnabb häst som gör Oden lite orolig för att jätten ska lyckas. Loke kommer till allas räddning som tur är.
Loke: Jag vet! Jag ska förvandla mig till en sexig häst och distrahera arbetshästen!
Gudarna: Hurra!
Loke: Och sen ska jag ligga med hästen!
Gudarna: Vaaa… ?
Loke: Titta! Här är min son, ett åttafotat föl. Jag är den stoltaste mamman!
Gudarna: *obekväm tystnad*
Oden:  Den ska jag rida på!
Loke: Du är den sämsta morbrorn.

I min huvudkanon var Loke den bästa pappan ibland mamman.
Tyr: Fenrisulven bet av mig min hand.
Loke: Åh,  vem är pappas lilla busunge?
Tyr: Min hand, Loke.
Loke: Han lekte bara. Han är en valp med mycket energi, han behöver stimulans.
Tyr: Min. Hand. Loke.
Loke: Jag vet vad du vill!
Tyr: Jag vill ha min hand tillbaka, tack.
Loke: Du vill bli kliad på magen!
Tyr: Äh…
Loke: Ja, det vill du! Ja, vem är pappas lilla busvalp? *falsetto* Det är du! Ja, du! Jaaa, duuuu!
Och Tyr fick mardrömmar.

Sen är det något med Lokes problemlösning som bara är fantastiskt.
Tor: Mjölnir är stulen... igen.
Loke: Hm. VI KLÄR OSS SOM KVINNOR!
Tor: JA! Vänta... va?

Faktum är att jag misstänker att det var så Loke löste 99% av asarnas problem.

Siv: Har någon sett gårdsnyckeln? Jag har letat överallt men –
Loke: Jag vet vad vi gör!
Siv: Låt mig gissa, vi klär oss som –
Loke: KVINNOR! *redan klädd för situationen så att säga*
Siv: Äh okej… om vi bortser från… från det mesta… är det där min kjortel du har på dig?
Loke: Jag bär den bättre.
Siv: Tänker du hjälpa mig eller inte?
Loke: Men jag –
Siv: Det där hjälper inte alls.
Loke: Öm okej… wow. Tja, jag antar att jag kan ligga med ett sorts djur och födda en gigantisk sandkrabba vars andedräkt jag kan spinna till ett fantastiskt tyg som när det fladdrar i vinden spelar musik, inte bestående av noter utan av färger som ännu inte existerar?
Siv: Grrr! Om du inte vill hjälpa till så säg det bara. Jag kan leta själv.
Loke: Siv, Siv, Siiiiiiiv! Problemlösning är en process med många faser. Vi kommer inte komma någonstans om du bara skjuter ner alla mina idéer under den kreativa fasen.

Antagligen visar det sig senare att det var Loke som stal gårdsnyckeln och gömde den av flera anledningar. Så många anledningar.

Intressant fakta: Ingen vet vilken etymologisk grund namnet Loke har. Det har orsakat ett antal bråk bland akademiker. Känns passande med tanke på vilken gudom det rör. Loke är den gud som likt Iago gör allt han gör för att han kan. Dock inte för att han är ond, bara för att han kan. Om det fanns en knapp med varningsskylten ”tryck inte på den här knappen” skulle Loke trycka på den för att se vad som händer och för att han kan. På grund av anledningar. Så många anledningar. Hallå mänskligheten i ett nötskal.

Har börjat misstänka att hela vår existens är en del av en komplicerad plan, kanske ett gambit till och med, som Loke satte igång för att kunna få chansen att klä sig som kvinna och ligga med djur av mer eller mindre mytisk karaktär.

På grund av anledningar. Så många anledningar.

Skönt att det ändå kanske finns en mening med livet kan jag tycka. Det är en lugnande tanke i dessa tider av förändring och kaos - Vad som än händer får i alla fall Loke ligga.

Tänk på det nästa gång du plågas av vår förvirrande existens.

Ett tecken på att jag kommit långt när det gäller min förmåga att Hantera Saker Som Händer I Mitt Liv är att när Nilssons Syrra aka Maja aka Baconfräs ringde igår och sa: "Jag måste hämta mina möbler. Nu. Imorgon."

Möbler = soffgrupp (bästa läsfåtöljen) + matsalsbord + fyra stolar

Min reaktion var: "HAHAHA! Okej." Och sen väntade jag på att jag skulle få handsvett och skrika: "VAD SKA VI GÖRA NU ÅHHGUD DET ÄR TVÅ MÅNADER TILLS VI FLYTTAR DET KOMMER ALDRIG ATT GÅ ATT LEVA SÅ LÄNGE UTAN EN SOFFA!"

Det hände aldrig. Jag liksom skippade det och gick rakt på: Okej. Det här händer. Låt oss acceptera detta. Varför ska du ens behöva fundera på om du behöver acceptera detta eller inte? Inte en så stor grej plus du ska på dejt och du får träffa Maja. Livet leker kort sagt.

Sen skrattade jag igen.

Är det så här vanliga människor har det? Dramafritt för det mesta? Skulle kunna leva så här och bara ha speciella dagar som jag kryddade med melodrama toppat med panik.

Det ändå som gjorde mig brydd var att Maja sat att vi skulle äta scones med rökt lax och avokado men det hände aldrig. Vilken tease.

Visserligen har vi nu ett helt tomt vardagsrum men det gjorde mig inte så mycket. Jag tänkte mig att vi skulle kunna konstruera ett kuddrum istället. Som på dagis. Fast istället för saft skulle vi ha vodka. Kanske i en form av en slags drink.

När jag sedan var borta på radion fixade Adam vårt vardagsrum till någon sorts marockanskt salongsrum med en touch av fun dining. Det gjorde mig mycket glad.

Vi firade med festlig mat som man kunde plocka av och sen hade vi ett hemligt dansparty.

Det var då och nu borde jag gå och lägga mig.

Men även om Adam gick och la sig fortsätter det hemliga danspartyt. Det är svårt att stoppa.

I mitt huvud är det som dansmontaget i The Breakfast Club.

Fast på riktigt lyssnar jag på nattradio.

Det är som vanlig radio. Dagradio.

Fast på natten.

Ni vet vad jag menar.

Ok.

Det var nog allt.

Från och med nu ska alla mina partyn vara hemliga.

(teparty?)

Mjölk och två skedar honung, tack. Alltså ja.

(dela-med-sig-av-känslorparty?)

Ugh. Okej. Visst. Det också.

(spionparty?)

Hemligt spionparty? Det säger sig själv.

Alla är bjudna.

(på dina hemliga partyn?)

Ssssshhh! Det är hemligt. Eller nej förresten. Inte alla. Inte människor som jag inte gillar. Det finns ett par. Jag är inte en perfekt liten ängel fylld med godhet och ödmjukhet.

(nej... nej, det är du inte... )

Och inte människor som tycker att filmen är bättre än boken/serietidningen om det inte gäller Everything's Illuminated för då är filmen bättre än boken och ja, I went there, för den är inte så himla bra. Boken alltså.

Errr... jag ska nog ha ett hemligt drömparty där jag sitter i ett bibliotek på en lördag och får vänner för livet. Vi kommer skratta, gråta och bara må.


PS. Jag har inte använt min catchphrase på jättelänge. Jag hade en catchphrase. Jag valde ut den och lyckades plantera den i andra människors medvetande. Inte helt lätt.

Det var inception. Eller är det reverse-inception jag tänker på?

Hur som helst... nu har jag glömt bort min catchphrase.

Jag vet inte riktigt... jag kan inte ens... det finns bara ett svar.

Hemligt drömdansparty.

 

Jag har en ny ärkefiende.

(Är det människor som går långsamt framför dig på ICA och blockerar gången med sin kundvagn?)

NEJ! Eller ja... okej, jag har TVÅ nya ärkefiender. Människor på ICA är en av dem.

Men det mest dramatiska är att min nya ärkefiende är.... JAG SJÄLV!

Bam-bam-BAAAAMMMM!

(har vi inte redan gjort det här? jag trodde jag var din värsta fiende, ditt förnuft)

Ja... och nej. Det också. Eller jag menar... vad är det för fel på min kropp?
När stress drabbar mig reagerar min kropp för konstigt. Det finns ingen vettig förklaring till min stresshantering. Till exempel munsår. Orsakat av stress. Jag menar... va?

Stress händer och min kropp tänker paniskt: VI BORDE SKAFFA ETT MUNSÅR, VA!?!

Jag: Borde vi verkligen det?
Kroppen: Det är det enda sättet. TRO MIG.
Jag: Det är svårt att tro dig när du vrålar som en stucken gris i mitt öra. Inte särskilt förtroende ingivande.
Kroppen: Jag har en till idé!
Jag: Snälla... nej...
Kroppen: HANDSVETT!
Jag: Va...
Kroppen: Det bästa sättet att hantera stress är med handsvett.
Jag: Men skulle inte handsvett få mig att bli ännu mer stressad?
Kroppen: Nejnejnej! Du förstår inte. Jag menar... KOPIÖSA MÄNGDER HANDSVETT!
Jag: Errrr...
Kroppen: Vi snackar porlande fjällbäckar.
Jag: Åh... jag vet vad du menar. Men hur skulle det hjälpa mig att -
Kroppen: Vet du vad jag tror? Att det här är limbo.
Jag: Det här kommer säkert bli en av många saker som jag kommer att ångra på min dödsbädd men... varför tror du att det här är limbo?
Kroppen: För det är den mest stressiga, pinsamma situationen vi någonsin befunnit oss i. UPPENBARLIGEN ETT TEST!
(var inte det ett avsnitt av the twilight zone?)
Jag: Tyst. Och du! Det här är inte limbo. Och det kanske inte skulle vara så pinsamt och stressigt om du bara slutade att producera så mycket handsvett.
Kroppen: ERKÄNN! Vi är döda! VI ÅT EN BIT ANANAS OCH KVÄVDES!
Jag: Det kan inte vara sant! JAG HATAR ANANAS!
(kanske var det en muffin?)
Kroppen: VI ÄLSKAR MUFFINS! DET MÅSTE VARA SANT! VI ÄR DÖDA OCH DET HÄR ÄR LIMBO!
Jag: Ska inte du föreställa mitt förnuft?
(och din nemesis. vi är komplicerade på det sättet.)

En sak som gör mig arg/irriterad/till en ledsen liten nörd:

Barack Obama spojlar The Avengers på sin twitter.

Verkligen?

VERKLIGEN?

Inte Phiiiiiiiiiiiiilllllll! Åh, mister president, missbruka ditt ämbete! Gör det! Vad som helst!

Jag kan inte... varför... varför var Phil tvungen att dö? Phiiiiiiiiiil!

En sak som gör mig glad:

Community kommer att få sin fjärde säsong och det är bra. För jag behöver den här serien. På grund av Anledningar. Så många anledningar.

Atomic Robo: Last Stop

Sällan har jag peppat så mycket för en kortfilm. Trailern saknar visserligen humorn som är 50% av anledningen till att Atomic Robo är en av de få serietidningarna jag fortfarande köper månadsvis eller så fort de kommer ut. Berättarrösten känns inte heller klockren men jag hoppas att röstskådespeleri och dialog putsas till när produktionen sätter igång.

Dock så känns Virtual Boys musik perfekt för en animerad version av Atomic Robo.

 Gah. Det finns få ord som kan beskriva hur mycket jag älskar den här serien. Den är flamsig, melodramatisk, actionpackad, humoristisk och lyckas dessutom få med ett par riktiga WHAM-ögonblick där Atomic Robo blir riktigt känslosam.

Den är allt det där som andra serietidningar bara önskar att de kunde vara. Atomic Robo har lite je ne sais quoi om jag får försöka vara pretantiös en stund.

(Det får du så gärna!)

Tack.

Senaste numret av Atomic Robo var i och med Free Comic Book Day, och det här kan vara ett av mina favoritnummer. Dels för att storyn är att Large Hadron Collider håller på att orsaka ett "closed time curve" vilket kan förstöra "space-time" eftersom "the proton beams twisted into the fifth cardinal direction; zorth" - Åh, technobabbel hur jag saknat dig!
 

Atomic Robo stöter på en hel del konstigheter men det ska alltid finnas ett vis korn av sanning i varje konstighet. Den bästa sortens science-fictionäventyr alltså.
  Dock slängs alla försök att ha ett trovärdigt problem med en trovärdig lösning ut genom fönstret varje gång Atomic Robo möter sin ärkefiende Dr Dinosaur. När allt annat i Robos universum måste förklaras med hjälp av långa, relativt vettiga technobabbelexposition kan Dr Dinosaur bygga en antigravitationsmaskin vars kraftkälla är KRISTALLER. Så många kristaller.

Och nämnde jag att han är en talande dinosaurie, baserad på velociraptorn från Jurassic Park vilket är en dinosaurie som aldrig existerat förutom i Hollywoods värld, och han reste framåt i tiden med hjälp av en tidsmaskin som drevs av... kristaller.

Min teori är Dr Dinosaur trollar Robo. Dr Dinosaur är ett enormt troll och det kommer i slutändan visa sig att Robos hemliga kraftkälla är kristaller.

 Atomic Robo: FBCD 2012 är en lättsam historia med humor och lagom mycket action kryddat med technobabbel. Det finns inte mycket karaktärsutveckling (och det kan inte förvänta sig heller i en FCBD-serie som är till för att locka nya läsare) men den lyckas att cementera det hysteriskt roliga fiendeskapet mellan Atomic "Vetenskap" Robo och Dr "New Age" Dinosaur.

Atomic Robo är den perfekta äventyrsserien. Robos liv berättas i okronologisk ordning och det är fullt möjligt att börja med volym 3 och fortsätta med volym 1. Varje del är fristående men tjänar till att berika Robos fiktiva universum och ger en finstämd karaktärsutveckling.

Plus... Futuresaurus Rex....

 

So yeah...

Den första sammanhängande berättelsen jag skrev hette En galen natt på häxberget som jag också illustrerade.

Berättelsen handlade om en tjej som vaknade mitt i natten och klättrade upp på häxberget. Där träffade hon en massa konstiga saker. Bland annat månen som hade blivit galen och fått galna ögonen. Jag tror hon lärde sig att trolla av månen.

Sen gick hon hem igen.

Jag tror att den galna månen dog på slutet eller slutade att vara galen vilket också var sorgligt.

En galen natt på häxberget var en berättelse som fick läsarna att skratta, gråta och bara må.

Jag började skriva på en uppföljare: En till galen natt på häxberget men den blev aldrig klar.

Jag tror att månen var en metafor.

För utanförskap. Eller att växa upp. Eller så var det en sublimering av min rädsla när jag ramlade i en rulltrappa.

Tänkvärt.

Tiden - Jag vet hur man slösar med dig.

Och Tiden ligger på golvet i fosterställning och bara kvider: "Men gör nåt vettigt! Sitt inte bara och läs om en gammal serietidning."

"Det är en bra serietidning," påpekar jag.

"Wrafhsdfkdsjgk... "

"Jag bakade coconut swirl brownies igår," påpekade jag, "Tog ganska lång tid."

Tiden morrar: "Det var för att du hela tiden tog paus för att dansa till din lista med låtar från filmsoundtracks mellan 1979-1990."

"Hur annars skulle jag få till känslan av att min bakning var ett montage i en film regisserad av John Hughes? Hur skulle det gå till, va? Jag bara undrar."

"Snälla, sluta slösa bort mig," ber Tiden.

"Du klagar och klagar, men faktum är att det inte spelar någon roll vad du säger. För jag är på topp just nu. Jag känner mig som om jag vunnit alla priser. ALLA PRISER. Och inget du säger kan få mig att sluta."

"Du känner dig... " Tiden rynkar på pannan, "Va?"
"Som jag vunnit alla priser."
"Men du har inte - "
"Alla priser," förtydligade jag.
"Fast - "
"ALLA PRISER."
"Äh okej," Tiden ser irriterad ut, "Men du sitter ändå och slösar bort mig genom att titta på en tumblr med hästbilder."
"Jag gillar hästar."
"Du är rädd för hästar."
"Jag respekterar hästar."
"Du skriker förtvivlat och börjar gråta när du ser hästar."
"En gång. Det hände EN GÅNG. Det var en läskig häst. Den hade... för mycket tänder. Hur många tänder behöver egentligen en häst? Jag vet inte. Är inte en hästexpert men den hästen hade för många tänder."
Tiden suckade, "Okej, jag medger att det var en läskig häst. Men kan vi inte göra nåt snart? Allt det här slösandet av mig själv gör mig irriterad och rastlös."
"Okej. Schema för idag. Gå igenom fotnoterna i uppsatsen, gå och köpa födelsedagspresent med tema 'om mamma inte kan komma till berget måste berget komma till mamma'. Hahaha... det var ett bra skämt."
"Äh visst, bara du gör nåt vettigt idag så är jag nöjd."
"MEN FÖRST! Hemligt dansparty!"
"Nej, men du sa att vi skulle - "

Jag skakade på huvudet och ruskade om Tiden, "Snälla, Tiden, man kan bara ha hemliga danspartyn om man är ensam hemma, annars är det inget hemligt dansparty."
"Men varför kan vi inte bara - "
"Shush!" jag höll Tidens ansikte ömt i mina händer och tryckte ihop dens kinder så den såg ut som en arg blåsfisk, "Shuuuusssssshhhh!"
"Bluta trycka ihop mitt ansikte!" spottade Tiden.
"Shuuuuusshsshsshsh!"

Ett hemligt dansparty senare...

"Wow. Det var kul," jag kastade mig ner på sofffan men ångrade mig genast eftersom det var en ytterst hård och ogästvänlig soffa, "Aj."
"Fantastiskt," sa Tiden släpigt, "Bästa hemliga dansparty jag har varit på."
"Eller hur!?!"
"Kan vi sluta slösa bort med mig nu och börja göra vettiga saker?"
"Errr... men jag ska bara skriva en lista på mina roligaste ord."
"Du ska bara skriva en lista på dina roligaste ord," upprepade Tiden utan att röra en min, "... va?"
"Jag har redan början så jag blir nog snart klar," jag räckte över min lista till Tiden.
Nu började det rycka i Tidens vänstra ögonlock, "Du har ETT ord på den här listan."
"Ganska bra jobbat om jag får säga det själv."
"Ett ord. ETT ORD. Och det ordet är frukt."
"Frukt... " jag skrockade, "Vilket ord ändå."

Och det var så jag hade sönder Tiden. Det är också anledningen till att jag har svårt att hålla koll på vilket tempus jag ska använda i texter.

Bättre med tre män i en båt än en Hanna Passion vid rodret... eller äh fören? Babord?

Reportrar är kanske de bästa människorna.

Finns det något roligare än deras lätt ansträngda min när det inte riktigt går som det ska i Aktuellt? Vad kan vara roligare än det fullkomligt desperata "lägg ut, lägg ut! LÄGG UT!"?

Äh och så... öm... antar jag att de värnar om yttrandefriheten och är en av demokratins grundstenar. Fast framför allt... BLOOPERS!

Av olika anledningar (hemliga anledningar) har jag kollat på en hel del reportage och bevakningar av en seglingstävling. Det finns så mycket comedy gold i dessa att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.

Först och främst, reportern på plats tycks hetta Canoe Frost. Förutom att det låter som ett namn på en superhjälte med någon sorts väder/is/båtbaserad superkraft får det mig att undra om Canoe Frost bytte till Canoe när han började rapportera om båtar eller vad det ett namn han fick då hans föräldrar tyckte att han hade en ovanlig skallform som borde uppmärksammas i ett namn? Dessutom, är han släckt med Robert Frost?

Nu vet jag inte om Canoe har en kanotformad skalle men man får spekulera. Det får man.

Det som gör Canoe Frost perfekt är att han dessutom är lika observant som Lois Lane.

Huvudreportern som tar del av helikopterbilder över Stockholms hamn kommenterar: "Hur är det där nere, Canoe? Det verkar vara en hel del båtar!"

Canoe bidrar med: "Det ÄR en hel del båtar!"

Sen är det faktum att segelruten av någon anledning kallas "sausage".

"Let's have look at that little sausage."
"Before they reach St Peterburg they have to make a quick sausage."

Jag vet inte... jag kan inte ens. Va? Seglare verkar vara lite fräcka.

De är också ganska lättirriterade.

När jag följde med en kompis familj på en tur på Götakanal retade jag gallfeber på hennes släktingar som var riktiga seglarmänniskor.

Jag: Ska jag ha det här repet spänt?
Seglare: Tamp.
Jag: Va?
Seglare: Tamp. Det heter tamp.
Jag: Okej... såååååaaatteeeh... ska jag hålla i det här repet?
Seglare: Det heter tamp.
Jag: Men det är också ett rep.
Seglare: Det är en tamp.
Jag: Ett sorts rep.
Seglare: TAMP!
Jag: ... ska jag hålla i...
Seglare: JA DU SKA HÅLLA I TAMPEN!
Jag: Tycker fortfarande att det är ett rep.
Seglare: TAMP!
Jag: Åhhh-keeej. "Tamp".

Anledning till att jag inte blev slängd överbord eller kölhalad var nog för att jag trots mitt bristfälliga ordförråd var ganska bra på att hjälpa till när vi skulle genom slussarna. Var bättre än de tyska turisterna.

Åh kära nån... nu har jag plötsligt en nästan övermäktig lust att ge mig ut på vatten i en båt. Behöver inte vara ett öppet hav. En kanal är kanske ännu bättre.

För jag insåg precis varje gång jag befinner mig på en båt kommer mitt liv bli lika kaotiskt som Tre män i en båt (för övrigt låter orginaltiteln, Three men in a boat, om den tappar sista bokstaven som en dokumentär om inspelning till Priscilla: Öknens drottning. - Tänkvärt!) och jag känner att jag vill uppleva en ny form av stress. Inte en stress som har med akademiska formuleringar utan stress som har med att ÅHGUD VILKET ÄR VÅRT TÅG VAD SPÄNNANDE DET SKA BLI AT KOMMA FRAM. En sån stress ser jag framemot. All den här seglingen har fått mig att tänka på Tre män i en båt och det är kanske den främsta reseskildringen sedan Herodotos skrev sin roadtripbok Historia.

Den skrevs av Jerome K. Jerome 1889 och handlar om hur vännerna J, hans hund Montmorency, George och Harris tar sig en båttur längs Themsen. Dårpligheter följer. Dråpligheter i överflöd. Sammanfattningen av den här romanen skulle kunna vara Three men in a boat. Hilarity ensues.

Tre män i en båt fungerar dessutom mycket väl som en handbok ifall du ger dig ut för möta naturen, oavsett om det är båtfärder eller camping det rör sig om.

Till exempel. De diskuterar om de ska sova under bar himmel eller packa ett tält. J börjar beskriva hur underbart det är med att sova under bar himmel. "lulled by the lapping water and the rustling trees, we fall asleep beneath the great, still stars, and dream that the world is young again."

Han blir avbruten av Harris:

“How about when it rained?”

You can never rouse Harris. There is no poetry about Harris—no wild yearning for the unattainable. Harris never “weeps, he knows not why.” If Harris’s eyes fill with tears, you can bet it is because Harris has been eating raw onions, or has put too much Worcester over his chop.

If you were to stand at night by the sea-shore with Harris, and say: “Hark! do you not hear? Is it but the mermaids singing deep below the waving waters; or sad spirits, chanting dirges for white corpses, held by seaweed?” 

Harris would take you by the arm, and say: “I know what it is, old man; you’ve got a chill. Now, you come along with me. I know a place round the corner here, where you can get a drop of the finest Scotch whisky you ever tasted—put you right in less than no time.”

Harris always does know a place round the corner where you can get something brilliant in the drinking line. I believe that if you met Harris up in Paradise (supposing such a thing likely), he would immediately greet you with: “So glad you’ve come, old fellow; I’ve found a nice place round the corner here, where you can get some really first-class nectar.”

In the present instance, however, as regarded the camping out, his practical view of the matter came as a very timely hint. Camping out in rainy weather is not pleasant.

Ett bra råd att komma ihåg nästa gång man börjar känna sig lite poetisk och naturromantisk.

Bilden ovan: Sjöjungfru som poserar sexigt samt sjunger från havets djup, dessa sorgsna andar som sjunger sorgesånger för vita lik som hålls fågna av sjögräs.

När jag får frågan vad min uppsats handlar om (det är det vanligaste sättet att inleda ett samtal i Uppsala) brukar jag vanligtvis svara att den handlar om en deckare på 30-talet och om hur den står sig som ett debattinlägg i författarens samtid. Ifall jag svarar "Jag gör en sociopoetisk motivstudie av deckaren Gaudy Night av Dorothy L. Sayers." får jag för det mesta ett o_o till svar.

Jag inser att jag inte kan utgå från att alla ska ha läst eller ha koll på Dorothy Sayers. Men det är lite synd att hon ibland hamnar i skymundan. De flesta känner till Agatha Christie men jag föredrar Sayers av flera olika anledningar. Istället för komplicerade mordgåtor (rum låsta från insidan osv) ägnar sig Sayers åt att skapa psykologiskt trovärdiga karaktärer.

Den gradvisa utvecklingen av Peter Wimsey, från fenomenal gudomlig detektiv och gentleman till en fenomenal detektiv som är av kött och blod. Harriet Vane paradoxala bräcklighet och styrka. Jag vänder sida inte bara för att komma till den tillfredsställande avslöjande, whodunnit, utan även för att karaktärerna driver berättelsen framåt och deras tankar och samtal är minst lika gripande som mysteriet som utgör grunden för intrigen.

Sayers rör vid flera ämnen under sin karriär: Krigsveteraner som inte kan anpassa sig till en värld utan krig, reklamvärldens positiva och negativa sidor, religion och kvinnors rätt. Visst är hon inte helt perfekt. Än har jag inte riktigt fått grepp om den antisemitism och förakt för arbetarklassen som ibland dyker upp. Den är inte utmärkande och känns mer slentrain och lite "barn av sin tid" men det är svårt att inte bli lite illa berörd. Trots det är Sayers fortfarande en bra mycket mer sympatisk människa än vad Agatha Christie verkade vara. Hon som tyckte att man inte borde hjälpa fattiga eftersom de gillade att vara fattiga ty det var i deras natur. So yeah...

Det finns ett par riktigt bra filmatiseringar av Strong Poison (Arsenik och oskuld) och Gaudy Night (Kamratfesten). Jag föredrar "SP", det är en mer rättvis filmatisering. Mycket av det som gör "GN" så underbar är den underliggande tryckande stämning som långsamt får växa under en lång tid samt de ibland flera sidor långa diskussioner om allt från om hur kvinnor och män uppfattas i relation till arbete eller akdemisk etik. Detta saknas i filmatiseringen och även slutscenen är förändrad. Istället för att fria på latin som i romanen, friar Peter med att ge Harriet en hundvalpsblick. Tänk er en hundvalp med monokel. Också charmigt kan jag medge.

Kan dock rekommendera båda. Skådespelarna, Harriet Walter (Vane) och Edward Petherbridge (Wimsey) är perfekta i sina roller och återskapar den kemi som finns mellan Vane och Wimsey i böckerna. Harriet Walter är snarare frappant än bildskön och fångar Vanes styrka och rädsla. Petherbridge är allt som Wimsey ska vara: En pratglad istapp som med sitt pladder döljer sitt skarpsinne. Dessutom är det få som kan putsa en monokel på samma torra och sorgsna vis som Petherbridge.

Ett problem jag har med uppsatsskrivande är att jag har svårt att skilja verklighet och fiktion åt i min text. En av de vanligaste kommentarerna jag får från min handledare är att jag skriver om Dorothy Sayers och Peter Wimsey som om det existerar på samma nivå.

Handledare: En författare och hennes fiktiva karaktärer kan inte befinna sig på samma nivå.
Jag: ...
HL: Förstår du vad jag menar?
Jag: Ja!
HL: Verkligen? För jag kan ana en viss dimmig frånvaro i din blick.
Jag: Du får gärna fortsätta att förklara vad du menar... lite mer exakt.
HL: Harriet Vane? Fiktiv. Dorothy Sayers? Verklig.
Jag: ... jag försöker verkligen förstå men jag kan inte riktigt... vad är det du försöker säga?
HL: Harriet Vane finns inte på riktigt.
Jag: Och din poäng är?
HL: Du kan inte skriva om henne som hon aktiv formar texten.
Jag: Okej.
HL: Förstår du?
Jag: Jupp, det är inne nu.
HL: Du vet, jag vill tro dig men du har fortfarande den där uppsynen som skvallrar om att du är mer där än här.
Jag: DET ÄR SVÅRT OKEJ!?! Varje morgon brukar jag oroa mig över vad Harriet Vane skulle tycka om mina kläder. Jag vet redan att hon skulle hata mina sönderbitna naglar så jag oroar mig en hel del.
HL: Vi kanske skulle ta och göra ett sorts flödesschema för att göra det lätt för dig.