Jag tänkte skriva ett långt inlägg om min enorma tågfobi men insåg att den FRUKTANSVÄRT FASCINERANDE berättelsen får vänta lite.

Det finns viktigare saker att meddela.

Ska delta i Uppsala Teaterfestival Plej på lördag. Ska sända Improradioteatern live i en timme mellan 16-17. Jag är galet peppad.

Hela Plej är för övrigt en grej som jag bara "varför har jag inte gått på det här förut?" På fredagen ska jag till exempel se en version av Hamlet på femton minuter. Det lär bli fantastiskt.

Improradioteatern kommer att sända som vanligt fast utan reklamavbrot och med klipp musik. Denna gång blir det publiken som kommer att få lämna förutsättningar och hela 10 improvisatörer (från Teater Prego) kommer att finnas med på scen. Även detta lär bli fantastiskt.

Kommer själv att fungera som konferencier. Kan avslöja min första tanke var: KONFERENCIER!?! Då måste jag skaffa en hatt!

Har nu fått lära mig att det inte är ett krav. Synd för jag har en gigantisk sombrero som min morfar smugglade ur Mexico genom ATT HA DEN PÅ SIG HELA TIDEN! (genialiskt!)

Jag håller på att prata med folk om teknik och idag ska jag även prata med Ergo. Försöker åkalla min Serious Business Woman-persona till en viss del. Försöker memorera saker som kan var bra att få med men oroar mig mest över VAD SKA JAG HA PÅ MIG!?!?!?!?

*ser längtansfullt på sombreron*

Vår tid är inte kommen, sombrero, men vår dag kommer en... äh dag att komma.

Sombreron: ...

*scenen tonar bort samtidigt som dämpad mariachimusik spelas*

Stekpannedebaclet i Kulturkollektivet Kråkan

Det var en vanlig kväll i det gemytliga Kulturkollektivet Kråkan. Grannen Jossan satt vid bordet och lekte med sim smaaaaartphone och drack vin. Amanda pratade livligt i telefon (ej en smaaaaaartphone) med en trevlig tjej vid namn Hatten. Och drack vin.

Er hjältinna, Hanna Passion, stod vid spisen och slet med sin middagen (pyttipanna, ägg och en hel paprika som jag kanske skulle äta som jag äter mina äpplen.) Och drack vin.

En vanlig kväll alltså i Kulturkollektivet Kråkan.

Då! Plötsligt!

Min blåsa gjorde sig påminde och jag svor över den och rusade iväg för att errr… pudra näsan.

När jag kom ut till köket igen utbrast Jossan förvånar: ”Men Hanna, vad har du gjort med stekpannan?”
”Va?” jag stirrade på plattan och den stirrade melankoliskt tillbaka. Den var fortfarande på men stekpannan som hade varit fylld med pyttipanna var försvunnen. Spårlöst försvunnen.
Det hysteriska monstret som bodde i min mage rörde oroligt på sig men jag motade bort den, ”VAR ÄR STEKPANNAN!?!” … nej det gjorde jag inte.

Jossan hade ingen aning var stekpannan var.

Paniken lät sig inte väntas på och snart stod jag där i köket, fastfrusen i golvet med hysterin tydlig i rösten, ”VARÄRSTEKPANNANVARÄRSTEKPANNAN VARÄRSTEKPANNAN!?!?” och mitt letande gick mest ut på att jag stirrade vilt på platsen där jag sist sett stekpannan. Plattan stirrade dock bara tomt tillbaks.
Och Jossan svarar hjälpsam: ”Jag vet inte… ” misstroget: ”Tog du in den på badrummet?”
Jag: (hysteriskt) ÄR DEN I BADRUMMET!?!? (rusar in på badrummet och inser lättat att den inte där men problemet kvarstår)

Vad i helskotta har jag gjort av stekpannan fylld med min middag?

Jossan kommer med ännu ett hjälpsamt förslag, ”Har du lagt den i ugnen?”
Jag: (tvivlande) Varför skulle jag lagt den i- (öppnar ugnen) STEKPANNAN VAR I UGNEN! (stirrar vilt på Jossan) Varför la jag den i ugnen? Jag minns inte att jag la den i ugnen. VARFÖR LA JAG DEN I UGNEN!!?!? (en tanke slår mig) Det måste ha varit Amanda som la den i ugnen!
Jossan: Men jag såg inget.
Jag: (triumferande) DET MÅSTE HA VARIT AMANDA! (rusar bort till Amanda som fortfarande samtalar med Hatten) AMANDA VAR DET DU SOM LA MIN STEKPANNA I UGNEN OM DET VAR DU MÅSTE DU SÄGA DET FÖR JAG MINNS INTE ATT JAG LA DEN I UGNEN SÅ DET MÅSTE VARA DU!?!?

Amanda avslutade sitt samtal med Hatten, flinar åt mig, ”Hanna, la du stekpannan i ugnen?” flinet breddas, ”Freak.”
”Nej, men det kan inte vara jag,” hyseriskt: ”Jag minns inte alls att jag gjorde det!!!”
”Frrrrrrrreeeee-”
”KALLA MIG INTE FÖR FREAK!”
”- eeeeaaaaakkkkk.”
”ARGH!”

Med det sista kraftvrålet återvände jag till köket. Jag antog… att jag måste ha drabbats av ännu en sån där tillfällig tankspriddhet och ställt stekpannan i ugnen och sedan glömt bort det.

Om jag ska vara helt ärlig med mig själv så är det inte särskilt omöjligt.

Senare på kvällen var jag lite nere. Trött och lite ledsen trots att jag var tillsammans med mitt fina kollektiv. Närmade mig botten.

Då lutar sig Amanda närmare mig och viskar: ”Hanna… det var jag som ställde stekpannan i ugnen.”

Det har funnits många förlösande skratt i historien, men detta var kanske det mest förlösande av dem alla.

Jag började nästan gråta.

Det var så vackert.

Kanske det bästa skämtet i världshistorien. Det Bästa.

Ännu senare på kvällen försökte Amanda krama sönder mig med sina lår och jag höll på att drunkna för att hennes mjukisbyxor hade för mycket löst tyg. Hon skrattade och utropade, ”Hahaha! Är det här kvällen då jag mindfuckar dig totalt!?!”

En vanlig kväll i Kulturkollektivet Kråkan.

Det är kvällar som dessa som jag kommer sakna allra mest när kollektivet upplöses.

PS. Om ni undrar vad det sämsta skämtet i världshistorien är kan jag avslöja att det var när Tantalos vände sig mot de olympiska gudarna han bjudit på middag och sa: "Slår vad om att ni inte kan gissa vad den hemliga ingrediensen är!" (ba-bom-tsch!) DS.

Seminariereferat 120216

Innan seminariet börjar:
”Ebba, om vi kunde spela instrument då skulle vi vara First Aid Kit fast du skulle slänga ut mig eftersom jag inte har ett charmigt leende och långt hår. Det vore faktiskt riktigt elakt gjort av dig.”
”När kom du på det här?”
”På vägen hit men jag kom också på att vi kan varken spela gitarr eller blockflöjt så det är nog ingen fara.”

Seminariet tar sin början…
Det börjar med en redogörelse av hur arbetet går till på UNTs kulturredaktion. Vilket tycks vara något i stil med "Vi är [tredje] bäst i Sverige och om jag fick ta bort en del av tidningen skulle det vara sporten BWAHAHA!"

Dessutom diskuterade vi möjlig ålder på kulturredaktören. 45? 55? 63? En tvärvetenskaplig kille med dator googlar fram en bild.
Ebba: Hon ser ju fräsch ut.
Jag: FRÄSCH!?! (kastar mig över Ebba plus ett bord för att få se)
Ebba: Du och dina tanter... (referar till min tantcrushes)
Jag: Vaddå... hon var ju fräsch... en cougar.

Det urartar till en diskussion om fördjupad kunskap inom litteratur är ett negativt stigma eller om det öppnar dörrar till en social elit. Huruvida nördig kunskap inom sport eller musik är mer socialt acceptabelt. Det spårar ut…

R: Om jag visade upp mina mangakunskaper, då skulle Fredrik Böök bara skratta åt mig.
Prof. O: Skratta? Nej han skulle rynka ogillande på näsan åt det.
Ebba: Böök skulle inte ens vilja besöka dig, R.
Jag: DET ÄR FÖR ATT HAN ÄR DÖD!
R: För mig lever han fortfarande.
Jag: Böök är död! Det måste du acceptera, R!

Diskussion hoppar vidare till den moderna, kinesiska talekonsten.
Prof. O: Jag tror det var premiärministern Wen Jiabao… heter han så?
Tvärvetenskaplig kille: Är det inte Hua Guofeng?
Prof. O: Nähä du, det var han som efterträdde Mao.

Det har nu gått två timmar. Ebba och jag utbyter plågade blickar. Vi har ännu inte kommit fram till det vi faktiskt skulle gå igenom.
Jag: (stressat) Nu vill jag ha kaffe för om jag hör ett till kinesiskt namn då får… DÅ FÅR JAG SPADER!

Efter kafferasten.
”Eftersom vi ska intervjua en språkmaterialist får vi lämna in vår skrivuppgift i form av en mobil?” – Jag
Resten av seminariegruppen (förutom Ebba*): Äh… okej?

* Ebba har kommit på den briljanta idén att om man blev bjuden på fika hos en språkmaterialist skulle man givetvis bli bjuden på kakor som smulades sönder och sattes ihop till en helt ny kaka.**

** Betyder det att dammsugare är alla språkmaterialisters favorittilltugg?***

*** Men man får inte glömma att språkmaterialister helst inte vill bli kallade språkmaterialister. Vi kan väl börja kalla dem för dammsugarlyriker.

Vad vi kom fram till:
Ingen lyssnar på reaggae.

Fredrik Böök är, och förblir, död.

En del författare kan ha Billy Bokhylla hemma oss sig.

En del författare kan ha en… utmanande… personlighet.

Att jag hade på mig dubbla pantalones. Alla är jätteintresserade.

Kursen heter "Kommunikation om litteratur" och ingen kan anklaga oss för att vi inte kommunicera.

Jag inser dock att jag kanske bidrar till bilden av att litteraturvetare är ett pack som ”bara hittar på” och babblar.

Tillåt mig att protestera: Jag hittar inte bara på. Alla mina teser och teorier är starkt underbyggda av vad andra har hittat på.

Den vilda jakten på c-uppsatsens frågeställning*

* vi får jobba med titeln annars är det en bra filmpitch.

Jag: Jag tänkte öh... funderar på att skriva nåt om Dorothy Sayers... kanske typ Gaudy Night? Ääähhh... nåt om kvinnans villkor i England under mellankrigstiden? Medelklassen då... öm äh... utbildning och äktenskap. Kanske hur kvinnan ser på sanning och kunskap? En textanalys liksom. Öm ja...
Läraren: Det låter som du har det hela uttänkt.
Jag: Äh... har jag?
Läraren: Du verkar ha koll på läget.
Jag: (skräckslaget) HAR JAG!?! (samlar mig) Men äh... kan inte du... bara för att vara säker på att båda har koll på läget... förklara lite närmare exakt hur jag har koll på läget?
Lärare: ...
Jag: ... AHAHAHAHA!

Och så är det fortfarande. Har skickat in 4 sidor utkast till min handledare. Utkastet består till stor del av retoriska frågor till mig själv när jag försöker skingra den dimslöja som håller min (vad jag hoppas ska bli en knivskarp) frågeställning dold tills vidare.

Känner mig som en utforskare i regnskogen. Fast det är inte en djungel så mycket som det är Carolina Rediviva... och det är inte särskilt många aggressiva albinogorillor som hotar men desto fler buttra bibliotekarier som tycker jag är dum i huvudet vad jag än frågor... vid närmare eftertanke kan jag dock förstå att det inte är alltför svårt att blanda ihop dessa.

Ba-bom-tssch!

Hoppas att jag snart att jag ska lyckas forcera denna djungel med min trogna machete (jag kallar henne Greta) och finna det jag sökt så länge: DET MYSTISKA TEMPLET FYLLT MED KUNSKAP Å INSIKT OCH ALLT DET DÄR!

Tyvärr kommer min lurige sidekick med fez som gjort mig sällskap på resan bli besviken eftersom skatten inte är guld å juveler utan en sån där abstrakt skatt... kunskap, insikt och värst av allt... VÄNSKAP!

Lurig sidekick med fez: Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

Bästa, bäääääästa vänner. För evigt.

Lurig sidekick med fez: Åh snyft...

Och jag skrattar ondskefullt och tvinnar min lösmustasch provokativt...

... för det var jag som var skurken hela tiden!

ÅH VILKEN TVIST!*

* också en bra filmtitel. låter som en klassisker.

Den senaste veckan har varit en unik föreställning av charmig tankspriddhet.

Rättare sagt: Jag har varit enastående slarvig och klantig den här veckan.

Har bland annat lyckats tappa bort två kort: Träningskortet och passerkortet som även fungerar som kopieringskort. Det var ju en kul grej att totalt tvingas lägga ner 150 kr på.

Hurra.

Det värsta är att jag har bara mig själv att skylla. Suck. Om jag ändå levde i en tidsålder där det var lite lättare att skylla ifrån sig...

... kanske den mörka medeltiden?

Jag: Argh. Den här veckan alltså! Har tappar bort mitt passerkort till tortyrkammaren OCH min biljett till helgens mysteriespel. Och den här veckan skulle de sätta upp "Eva och Adam"-spelet dessutom!
Bybo: Åh den är riktigt bra. Bäst är när ormen frestar Eva och de blir utslängda ur paradiset.
Jag: HALLÅ!?! Spojlervarning tack.
Bybo: Du får bli lite mer ordentlig. Inte bara lägga ifrån dig saker utan att tänka efter.
Jag: Eller så var det en häxa som gjorde det.
Bybo: Äh? Verkligen? En häxa?
Jag: Definitivt en häxa. Inget snack som saken.
Bybo: Jag tror att det finns liiiite snack om saken.
Jag: Jaså? Lite misstänkt mycket protest frånt ditt håll mot en vettig förklaring på varför mitt liv ser ut som det gör.
Bybo: Ska vi verkligen använda ordet "vettig" i det här sammanhanget?
Jag: HÄXA! HON ÄR EN HÄXA! SPRING FÖR LIVET! BRÄNN UPP'NA! HÄÄÄXA!
Bybo: Herregud, jag är inte en häxa!
Jag: Åjo! Är inte det där din bjära som kommer rullandes?
Bybo: Det där? Ser mer ut som en stäpplöpare.
Jag: Va-va-vad sa du!?!
Bybo: En stäpplöpare. Det ser ut som en stäpplöpare.
Jag: Ååååh nej! Inte igeSjhdfhjsdhfjf!!!
Bybo: Du har äh... lite... lite stäpplöpare rakt i ansiktet. Bara så du vet.
Jag: Rrrrrrr!

Tyvärr skulle det även innebära att:
Jag: Mm-hm! Nu vore det fint med en uppfriskande och hälsosam dusch.
Bybo: Duuu-ssssssch?
Jag: ...
Bybo: Nej, men fortsätt. Vad menar du?
Jag: Alltså, att man använder vatten för att rengöra sig själv.
Bybo: HÄXA! HON ÄR EN HÄXA! BRÄNN UPP'NA!
Jag: Åååhhh... ironi.

Fast jag vill påpeka att det här med att medeltiden skulle vara en särskilt mörk tidsålder i vår historia är lite av en överdrift. Jag vet, jag vet… digerdöden, brist på intimhygien och så vidare meeeeeeen!

Jag har bara två ord för att helt vända upp och ned på er föreställning om medeltiden.

Okej?

Är ni beredda?

Här kommer det…

ILLUMINERADE HANDSKRIFTER!


Ohhhhhyeeeeeaaahhh… kolla in illumineringen på den där keltiska handskriften! Lookin' mighty fine, Book of Kells!

Bybo: Vänta… kan du läsa?
Jag: Erm… ja?
Bybo: HÄXA! HON ÄR EN HÄXA!

Lunch

Ska delta i informationsmöte om glädjen med praktik. Skall informera nyblivna programstudenter om när, var, hur och kanske till och med varför.

Vi kan säga att det är för att jag ser mig själv som erfaren inom detta område och ville hjälpa mina kära programkamrater med att skaffa praktik.

Vi behöver inte nämna att det var mer i stil med att jag i mejlet hann läsa fram till: "[...] efter mötet bjuder institutionen på lunch- "

Och mitt Id: VEM VAR DET SOM SA NÅT OM GRATIS MACKA!?!?!?
Jag: Det var ingen som sa något om en gratis macka.
Id: Nu! Precis nu sa du nåt om en gratis macka!!!
Jag: Äh jo, men det som stod i mejlet var att vi blir bjudna på lunch.
Överjag: Åhguuuud! Det är som tusen gratis mackor i en enda baguette.
Jag: Är... är det verkligen det?
Id: För en gångs skull, fröken Överjag, har du faktiskt rätt. Vi anmäler oss som frivilliga för att skörda de goda frukterna.
Överjag: Och för att hjälpa programstudenter med deras studier.
Id: Fast mest för att få gratis lunch.
Överjag: Jovisst, men det låter finare på mitt sätt.
Id: Ännu en poäng där, fröken Överjag.
Överjag: Håller vi på att ha nån sorts ögonblick där vi lägger våra skillnader åt sidan för att inse att vi har mer gemensamt än vad vi tidgare trott?
Jag: Det är nog precis det ni håller på, vilket känns lite konstigt... med tanke på att det är min uppgift att medla mellan er två... känner mig lite överflödig här.
Överjag: Jag mår lite illa...
Id: Oroa dig inte, fröken Överjag, jag äcklas lika mycket som du av den här fröet av vänskap men innan du vet ordet av ska jag nog se till att vi ligger i luven på varandra. Precis som förut.
Överjag: Åh tack, Id, dig kan man ändå... på sätt och vis... alltid lita på.
Jag: Nu gör ni det igen.
Överjag: Uuurgggghhhh...

Problemet är nu, att efter vi anmälde oss som frivilliga, insåg jag att är lite rädd för människor som är yngre än vad jag är.

Överjag: Det är inte så att vi ogillar dem för att de är annorlunda... det är bara så att... äh... ömmmm...
Id: De har inte samma referensramar som vi, okej? Hur kan vi tala med folk om de inte förstår vårt briljanta skämt som bygger på att under 1800-talet drack man läsken Sarsaparilla både för nöjes skull och för att man trodde att det kunde lindra syfilis?
Överjag: De inser aldrig hur lustiga vi är ni vi stirrar på vår hand och utropar "I thought I was Dale!"
Jag: Nej, men jag tror inte vi kan förvänta oss att folka ska-
Id: DET ÄR FÖR ATT ALLA ANDRA ÄR DUMMA I HUVUDET! Ingen förstår oss!
Jag: Fröken Överjag, kan inte du ta ett snack med henne, lugna ner henne lite?
Överjag: Med Id!?!? Varför skulle jag... jag kan inte... va?
Jag: På sistone har ni kommit överens, så jag tänkte att... äh, fröken Överjag, mår du bra?
Överjag: Det... det svartnar för ögonen...
Id: Alltid så melodramatisk.
Jag: Du ska inte snacka, lilla fröken jag vet inte hur man pratar med små bokstäver.
Id: JAG VET INTE ALLS VAD DU TALAR OM!

Den gode, den onde, den fule och den gulliga*

*hon som lämnade bandet innan de blev kända.

Hade gått upp övernaturligt tidigt. Världen kändes lite osäker och kall. Vad hände nu? Vad skulle man göra nu? VAD HÄNDER EGENTLIGEN KLOCKAN SJU PÅ MORGONEN?

(Du gick upp alltså upp normaltidigt istället för studenttidigt.)

Shooosh! Hrm. Jag skulle få tag på ett par texter ur läspärmen och tänkte att först till kvarn får mala och så vidare. Fast jag skulle inte till en kvarn… utan till Engelska Parken… och jag skulle inte mala lika mycket som jag skulle läsa ett par texter ur läspärmen.
Men när jag kom fram upptäckte jag något fruktansvärt. Någon hade tagit båda texterna jag sökte och sedan inte satt tillbaka dem i pärmen. Utan tvekan var det allra värsta brottet man kunde begå här ute i Parken. Vilken sorts usling, vilken vidrig typ skulle få för sig att ta en kurstext ur en den gemensamma läspärm och inte sätta tillbaka den?

Skakande av ilska stegade jag genom korridorerna. Hemnycklarna som låg i innerfickan på rocken klirrade dramatiskt.

Det fanns egentligen bara ett val som var förnuftigt i nuläget.

(Prata med kursansvarige? Förhör andra kursare om var texten är någonstans?)

BARA ETT FÖRNUFTIGT VAL.

(Åh gudars inte… inte noir igen.)

Jag var Vilda Västern.

(Du är åtminstone ombytlig.)

Det var inte hemnycklarna som klirrade, det var sporrarna mot mina dammiga stövlar efter en lång färd över stäppen där jag snubblat över stäpplöpare och småväxta kaktusar.

Jag var en kvinna på ett uppdrag. Jag var en revolverviftande desperado. En prisjägare. Kvinnan utan namn och med ett hämndbegär som brände hål i hennes hjärta. Ni kan kalla mig Bonanza Passion.

(Är inte Bonanza Passion ett sorts namn… om man nu ska vara petig?)

Äh vad vet du om Vilda Västern?

(Vad vet du om Vilda Västern? Om vi bortser från din romantiskt slitna bild av västern som består av ponchos och stora tågrån.)

Äääääähhhhh… men har du sett den här stiliga stetsonhatten jag har? Preeeeeciiiis. Den här stiliga stetsonhatten och min snabba springare Sockerbiten.

(Och där förlorade vi kontakten, Houston.)

Howdy, pardner… har jag någonsin sagt till dig att du påminner mig om en ung Lee van Cleef?

(Åhnej… nej, nej, nej. Dra inte in mig i det här.)

För sent, compadre.

Jag och min partner, en ung Lee van Cleef-

(NEJNEJNEJ)

- tog oss till den närmsta saloonen. Det lokala vattenhålet.

(Hon menar Matikum.)

Sekunden jag slog upp de kitschiga saloonsdörrarna dog det gemytliga samtalet ut. Allt stelnade till och misstänksamma blickar borrade sig in i mig som en kall blydusch.

En stäpplöpare äh… löpte förbi, gudarna vet hur de lyckas ta sig in överallt.

Det här händer varje gång jag besöker den lokala saloonen. Ytterst märkligt. Är jag nån slags social paria? Har jag nåt mellan tänderna?
”Faktum är att du har lite stäpplöpare mellan tänderna,” kommenterade en ung Lee van Cleef.
"Satan!" jag avlägsnade diskret de torkade buskaget från min övre tandrad. Stäpplöpare lyckades verkligen ta sig in överallt.

Plötsligt blockerades vår väg fram till bardisken av ett gäng skumma typer iklädda sombreros. Ett förrymt mariachiband?
Möjligt men antagligen osannolikt med tanke på den skrikande frånvaron av mexikanska basgitarrer.

Deras ledare flinade hånfullt, ”Vad gör en liten sak som du på ett ställe som det här?”
Jag flinade tillbaka, ”Ur vägen, compadre, om du vill behålla livhanken. Jag är på jakt efter en texttjuv och du skulle inte kunna stoppa även om du hade en mexikansk basgitarr tillgänglig. Ingen kan stoppa mig från att utkräva min hämnd. Funderar på något som involverar tjära och fjädrar för tillfället. Möjligtvis hägning, dragning och fyrdelning om jag känner mig nådig.”
Längst in i saloonen flämtade någon förskräckt till, ”Fyrdelning? Fruktansvärt! Det är ju ett naturligt heltal!”
Sombreroledaren knuffade sturskt till mig, ”Tyvärr kan jag inte tillåta det.”
”Jaså?”
”Du förstår, vi är federales. Den ridande polisen, du vet.”
Jag lutade mig närmare min partner och viskade i hans öra, ”Sombreron säger att de är federales!”
En ung Lee van Cleef himlade med ögonen, ”Ja, jo, jag står precis här så jag hörde det också.”
”Jag misstänker att de inte är federales!” avslöjade jag.
En ung Lee van Cleef verkade inte särskilt chockad ”Jaså det gör du?” min partner såg uttråkad ut, ”Eftersom du verkar ha koll på den här genren så kan jag väl låta dig sköta det här själv.”
”Äh?”
”Jag tänker gå och snacka med den där ljuva kväkaren som antagligen påminner dig om en ung Grace Kelly. Hon kommer säkert försöka omvända mig från våldets väg. Sånt gillar jag,” en ung Lee van Cleef tvinnade sina mustascher och stövlade sedan iväg.

Ensam stod jag nu kvar. Öga mot öga med ett oborstat gäng av sombreros.
”Om ni är federales,” sa jag, ”Var är era brickor?”
Sombreron flinade, ”Brickor? Vi har inga brickor! Vi behöver inga brickor! Vi behöver inte visa dig några jäkla brickor!”
”Ah-ha! Där åkte du allt dit!” jag fiskade fram min Federaleshandbok i pocketformat ur rockfickan, ”Enligt paragraf 7D9 måste alla federales, vid alla tillfällen, ha med sig sin legitimation, alltså sin bricka och kunna uppvisa den. I nödsituation kan även bibliotekskortet användas.”

Några minuter senare gjorde jag en ung Lee van Cleef och hans kväkare, som faktiskt påminde mig om en ung Grace Kelly, sällskap. Både försökte inte ens låtsas att de inte stirrade på min nyförvärvade blåtira.
”Nåååå, hur gick det?” frågade en ung Lee van Cleef fast han lät inte alls intresserad.
”Uppenbarligen,” kved jag, ”Behövde de inte visa mig några jäkla brickor.”
”Ah.”

Snacket i saloonen hade satt igång igen och genom bruset hörde jag mitt namn nämnas.
"Jag har hört att Bonanza Passion skjuter snabbare än sin egen skugga."
"Jag hörde att hon tog kol på alla sju Jenkinsbröder med bara en kula."
"Jag hörde att det var hon som sköt Liberty Valance."
"Jag hörde att av den gode, den onde och den fule så är hon den gullige… fast bara ironiskt."
"Jag hörde att hon egentligen är en tjugonånting med för mycket fantasi och tid för dagdrömmeri och att vi alla bara är klyschiga arketyper som spelar vår förutsägbara roll i hennes vimsiga dagdröm. Fast det är bara vad jag hört."
"Mycket ska man få höra innan öronen trillar av."
"Skjut inte budbäraren. Upprepar bara vad jag hört."
"Om det vore sant... då skulle vi ju sitta här och vara meta... vilket inte alls skulle funka eftersom vi bara är enkla korthajar, nybyggare, revolvermän, rodeoclowner, rancharbetare och inga kvasiintelligenta litteraturstudenter.”
"Jag vet inte ens vad meta betyder!" inflikade mannen vars jobb det var att underhålla saloonens pianola.
"Nej, se där. Då är det inte möjligt att det där skulle vara sant,” avslutade korthajen som avskydde allt vad meta hette och hällde i sig sin whiskey. Tyvärr råkade denna svepande rörelse avslöja ett antal ess han gömt i rockärmen och ett traditionellt saloonslagsmål bröt ut.

”Pittoreskt det här, va!” gastade jag över oljudet.
En ung Lee van Cleef morrade ilsket och sa: "Se upp för stäpplöparen."
"Vilken- Pffsdjhfsjdfh!" jag viftade desperat undan stäpplöparen som blåst rakt i ansiktet på mig, "VART KOMMER ALLA STÄPPLÖPARE IFRÅN!?!" frågade jag, nästan gråtfärdig.
En ung Lee van Cleef ryckte på axlarna.
Bartender gled fram till oss och nickade kort till hälsning, ”Du verkar ha talang för att få hus i helvete, främling.”
”Främling?” jag fnös, ”Du ser väl att jag är den gullige,” sa jag ironiskt och försökte sedan spotta lite nonchalant men eftersom jag inte kan spotta såg jag mest ut som en dreglande dåre. Bartendern såg obekväm ut men det var okej. Känslan var ömsesidig.
”Nej… nej, jag kan inte påstå att jag kan se det," sa han.
”Försöker du vara lustig, va? Vet du vad man gör med lustiga typer där jag kommer ifrån?
”Bjuder dem på te och sju sorters kakor?”
”Hur visste du det? Är du spion, va? En lömsk ryss, va?”
”Håll dig till genren, du håller på att glida över till spionthriller.”
”Ursäkta.”
”Det gör inget," bartendern harklade sig, "Får det lov att vara ett glass sarsaparilla?”
”Nej, tack, men en kopp kaffe skulle sitta fint.”
Bartendern hällde upp ett stycke blaskigt java i ett embar och jag slängde över ett par mynt. ”Behåll växeln.”

En ung Lee van Cleef påpekade: ”Det var ungefär nu vi, eller rättare sagt hon, blev utslängda från Matikum eftersom hon högljutt anklagade kaffeautomaten för att vara en rysk spion.”
”Ett ärligt misstag, som vem som helst skulle kunna göra.”
”Verkligen?”
”VEM SOM HELST," Jag rättade till hatten så jag såg lite mer mystisk ut, ”Det främsta problemet var nog att den där stan inte var stor nog åt oss båda."
"Åh jösses... "
"Kom nu, compadre, vi måste samla ihop sju som kan våga livet och rida dramatiskt över stäppen i vår jakt på texttjuven.”

"Okej wow... " en ung Lee van Cleef såg plågad ut, "Det finns bara ett sätt att få slut på det här inser jag nu."
"Lee?"
"Bonanza Passion!"
"Det är mitt namn."
"(det är inte ditt namn men i alla fall... ) I'm calling you out!"
"Ååååhhhh Lee!" jag klappade förtjust i händerna, "Jag blir helt rörd. Är det nu jag inser att personen jag litat mest på, min compadre, var egentligen texttjuven hela tiden? Är jag nu sliten mellan hämndbegäret och kärlek till min icke-konventionella familj som jag lyckats förvärva i jakt på hämnd?"
En ung Lee van Cleef ryckte på axlarna, "Visst. Precis det där. Vad det nu var," sen skrattade han ondskefullt och tvinnade sin mustasch provokativt.

En stäpplöpare rullade förbi. Dramatiskt.

Vår duell var kort och brutal. Jag vann naturligtvis eftersom jag var anti-hjälten men segern var bitterljuv. Sånt gillar jag.
Jag föll på knä vid min fallne kamrat. ”LEEEEEEEE – ” djupt andetag, ”EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE – ” började bli blå i ansiktet, "EEEEEEEEEEEE- "
"Se upp för stäpplöparen," sa en inte alltför död ung Lee van Cleef.
"Pffddhj!! ARGH! Vad är grejen med alla stäpplöpare!?!?!? Varför drabbar de bara mig?"
En ung Lee van Cleef suckade och återvände till paranteserna där han hörde hemma.

Tyvärr blev det ingen solnedgångsscen på grund av årstiden men-

(Se upp för stäpplöparen.)

Fast jag är inte Vilda Västern längre så att- Fdfhjdhfffsdgsgd! GAH! Jag fick stäpplöpare i ögat! ARGH!

Vart kommer de ifrån!? Är det... är det någon som kastar stäpplöpare? Vem är det som kastar stäpplöpare? Varför skulle någon kasta stäpplöpare?!? Vad är grejen med alla stäpplöpare!?!

Ni kan kalla mig Drottning Dösnack

På väg till ICA, en kall vinterdag:
Lisa: Jag fryser ihjäl!
Jag: Åh gör inte det nu. Blir jobbigt satt släpa dig hem igen… OM INTE! Jag kan forma om din kropp till en praktisk släde innan du stelnar till.
(livlig diskussion följer angående bästa sätt att forma en kropp till en släde.)
Lisa: (avslutande argument) Det blir min röv i ditt ansikte!
Jag: Haha! Om jag hade en krona för varje gång jag har hört det! (paus) Då skulle jag ha fem å femti.
(obekväm tystnad... säger vi.)

SENARE! I KÖN! TILL KASSAN! PÅ ICA!
Jag: Vi har fortfarande paj hemma som vi kan äta. Jag skulle ha ätit upp allt medan du var borta men det kan jag inte. Jag lider av en ovanlig åkomma som gör att jag inte kan äta paj själv. Helt sant. När jag föddes grät mina föräldrar. ”Åh, vår dotter kommer att bli ett kreativt geni men hon kommer aldrig (snyft) KUNNA ÄTA PAJ NÄR HON ÄR SOLO!” Solo är ett slang som betyder ensam. Man sa så på den tiden. Åh, doktorerna försökte rädda mig undan detta fruktansvärda öde. De försökte transplantera en pajkörtel, vilket jag föddes utan, men det gick inte. ”DET FINNS INGET VI KAN GÖRA!” Så sa de och jag-
Lisa: Hanna. Kan du inte bara vara tyst?
Jag: Haha! Om jag hade en krona för varje gång jag har hört det! (paus) Då skulle jag ha fett med cash.

OCH TIDIGARE! PÅ EN FEST I FLOGSTA! FÖR LÄNGE SEN!
Jag: Är du från Kanada?
Kanadensare: Jupp.
Jag: Vackert ställe. USAs Venedig kallar man det.
Kanadensare: NEEEEJ! Kanada och USA är inte samma land.
Jag: Självklart inte. Kanada är USAs Venedig. Inte samma sak.
Kanadensare: Hur skulle du må om jag kallade Sverige för Danmark? Va? Vavavava?
Jag: (känner efter) Helt okej. Man kan få majonnäs till pommes fritesen på Donken där. Dessutom vet alla att Sverige är Europas Tasmanien. På grund av alla pungdjur. Hahaha. Det finns nog en rolig historia här någonstans.
Kanadensare: ... kan du inte bara vara tyst?
Jag: Ka-ching! (paus) Åh just det... jag får inte en krona varje gång någon säger det. ÅH GRYMMA ÖDE! Varför hånar du mig så?
Kanadensare: Vem... vem pratar du med?
Jag: Äh... vem vet? Det kan vara mitt så kallade Id eller Överjag. Möjligtvis är det Martin Birck igen men han är väl någonstans och gråter utan att förstå varför. Om vi har tur är det den blinde mannen som försöker lära mig att dansa, han är ändå den vettigaste av dem alla. Om vi har otur är det mitt alter-ego, en seriös business woman från 80-talet. Har vi riktig otur är det Thalia, min musa och nemesis... fast egentligen inte för min nemesis är en tjej på bussen i Stockholm som har läckande hörlurar. Mina andra ärkefiender är Thomas Edison och en hiss som inte fungerar.
Kanadensare: Ska du verkligen ha mer-
Jag: ÖL!?! Tackar som bjuder. Hurra! Skål, skål! Eller som man säger i ditt land: Tchin-tchin!
Kanadensare: Rrrrrr! JAG ÄR INTE FRANSK!
Jag: Nej, du är en amerikansk venetian. (suck) Och folk undrar varför jag snackar så, det är ju aldrig någon som lyssnar.

Allt det här är sant. Säger vi. För ett givet värde av "sant". Säger vi.

Improradioteatern

På riktigt: Jag vill tipsa om Improradioteatern på Studentradion 98,9. Det är roligt (putslustigt, vitsigt) och interaktivt (man kan sända in förutsättningar för varje improvisationsgren via sms eller chat, hurra! är vi i framtiden eller!?!)

Nästa program sänds den 18:e februari (lördag) mellan kl 16-17. Skriv ner det i kalendern. Jag är med och producerar valsen. Hur spännande som helst och lite att sätta tänderna i även om jag inte längre gör så kallade fireside chats.

Det som följer är ungefär samma meddelande som detta men mycket… hrm… lite mer tra-la-la-la om ni förstår vad jag menar.

Ho-ha!

Hade tänkt att jag borde skriva om mina nya förehavanden på Studentradion men varje gång jag kommer hem och försöker skriva nåt på bloggen blir det mest: ”Adoi! Hannibal skulle vara ett bra namn! Höhöhö! Hatshepsut! (prosit! [lägg av med det där!]) Hurr, hurr! Derp, derp!” och hade just en parentes i en hakparantes?

Jag har absolut ingen koll på mina röster längre (du har inte koll på nåt! Din tönt! Hahahaha!) Äh… okej, är ganska säker på att det där var mitt Id, ingen kan vara lika otrevlig som hon… eller har samma dåliga bordskick.

(Äh kom hit din lilla- )

Wow, är det där Mary Astor som smugglar med sig en maltesisk falk där borta?

(Åh, var, var?!?!)

Och så var man av med den. Hrm. Vad var det jag pratade om?

Åh just. Ni ser hur svårt det är att hålla tråden med allt detta vansinne som försiggår sig runtomkring mig.

Jag vill berätta lite kort om Improradioteatern. Ni borde lyssna. Om ni inte har något bättre för er klockan fyra på en lördag och kom igen, hur många har egentligen något bättre för sig klockan fyra på en lördag? Inte jag i alla fall, det är en sak som är säkert! HAHAHAHA!

Nej, men seriöst. Det är kul. På riktigt. Jag lovar. Det är i inte varje dag ni kan styra och ställa med en improvisationsgrupp helt utan kostnad. Har ni hemliga machiavellianska drömmar? Lyssna på Improradioteatern lördagen den 18 februari klockan fyra, på Studentradion 98,9 så kan ni styra o ställa utan att för den delen bli helt medeltida. Framtiden är här och så vidare.

(Du ljög! Jag letade och letade men det fanns ingen Mary Astor där ute. Din lilla-)

Åh jösses är inte det där Vanessa Paradis som framför en svängig visa om att bli förälskad i floden Seine där borta?

(Vanessa Paradis!?!?! LA SEINE!?!? Åh jag kan inte ens… afdjfkdssjd!)

Stackarn. Hon kollapsa.

No more palm fronds, now we are the pharohs

När jag skriver mitt namn gillar jag att avsluta med att insluta mitt namn i en rektangel. Som faraonerna gjorde.

Vissa dagar behöver man känna sig lite som en drottning. Ta på sig solbrillor csi: miami-style och bara yyyyyyeeeeeeeaaaahhhhh. Vissa dagar behöver man känna inspireras lite av Hatshepsut (prosit) Våga bygga lite obelisker när man känner för det. Vara lite svåruttalad. Ha-tshep-sut? (prosit)

Varför? Jo, nu är officiellt höstterminen avklarad för min del. De sista två tentorna klarade jag av. Nemas problemas liksom. Äh... fast jag är inte riktigt säker hur jag gjorde det.

Som jag minns det satt jag mest och bankade ilsket på tangentbordet och vrålade ut min ilska: "Argh! Varför måste jag skriva den här tentan?"
Och min musa, Thalia, som inte hade så mycket för sig för tillfället eftersom tentor inte direkt tillåter särdeles mycket kreativa faser, ryckte på axlarna: "Kanske för att du anmälde dig till kursen och läste den?"
Jag: Ja, ja! Men varför måste just jag skriva den här tentan? Jag är fruktansvärt briljant, kreativ, charmig och underfundig. Kan inte världen bara fatta det och sluta tvinga mig att smutsa ner min storhet med... med smutsiga tentor? Jag slår vad att Hatsheput aldrig behövde skriva hemtentor.
Thalia: Prosit.
Jag: Det grämer mig något fruktansvärt att jag måste slösa bort min tid på det här. Tänk om jag struntar att skriva den här tentan? Att bara skicka in en text där det står "jag tänker inte sänka mig till er nivå"? Ah? HAHAHA! Då får vi se vem som skrattar sist.
Thalia: Vem det än blir så blir det inte du.
Jag: Äh vad vet du egentligen? Du är bara ett fantasifoster, ett hjärnspöke! Så vad vet du egentligen? Du vet ingenting.
Thalia: I så fall vet du ingenting eftersom jag är ditt hjärnspöke. Ipso facto och så vidare.
Jag: Rrrr! Sluta försöka vinna alla våra bråka med latin! Jag förtjänar respekt, jag är Hatshepsut!
Thalia: Prosit.
Jag: INTE MER LATIN!
Thalia: Äh, gå och sura i ditt tält tillsammans med Akilles, va. Se om jag bryr mig.

Ungefär så gick det till när jag skrev min hemtenta. På något sätt funkade det ändå. Kanske för att jag varit uppmärksam och antecknat under föreläsningarna. Kanske. Men det låter för crazy bananas. Det var säkert magi. Det är den enda logiska förklaringen.

(Den enda logiska förklaringen?)

Okej, inte den enda...

... den andra logiska förklaringen är att jag är Hatshepsut (prosit!)

Lägg av med det där.

Känslan som uppstår när man träffar på en bokmagnat som har nästan exakt samma glasögon som en själv.

Inte lika obekvämt som när Harald Blåtand frågade: "Ser det här infekterat ut?" dock inte lika bekvämt som att sitta i världens mest bekväma fåtölj (fråga mig är du snäll, "hur bekväm är den?" Huuuuuurrrrr bekväm är den? Så bekväm att hälften hade räckt naturligtvis.)

Undrar om det händer alla som har glasögon som jag att de får frågan: "Är du mycket sur över att Leonardo DiCaprio stal rollen som Edgar J Hoover från dig?"



Jag är bara lite sur. Säger vi.