En svår fråga men svaret är nog: Njaaaaaaaaaaaaaaaa.........
I fredags åkte jag och Maja till Gävle för att insupa kultur och komedi. Det var nästan alla roliga människor från P3 som var i Folketshus och ståuppade. Eftersom Jesper Rönndahl var där var det vanligaste ljudet från oss både små, fnissiga pip av lycka när han gick förbi oss.
Konstigt var dock att det var en massa gamla människor (okej, bra mycket äldre än mig i alla fall) som började se riktigt plågade ut när det började skämtas om Olof Palme, sex och clementiner. En man satt till och med och klappade sin fru tröstande på handen som för att säga: "Såja, såja... den elake, berusade komikern på scen kommer snart att sluta att prata om Palme. Håll ut, lilla vän."
Jag tyckte det var helt fantastiskt. Obviously. Vill ha mer humor. Mycket mera humor. Mitt liv måste bli roligare.
Fast det är ganska roligt just nu. Håller på med hemtenta och har redan skrivit fem av minst sex sidor. Helt sjukt. Förra gången var jag på väg att dö men nu flytet skrivandet på som om jag vore en lean, mean writin' machine, vilket jag också är men det kommer sällan fram när det gäller hemtentor.
Kanske är det för att 1800-tals litteratur är min grej. Mary Shelley, Jane Eyre, gotisk skräckromantik, Selma Lagerlöf, Ondskans blommor och så lite Samuel Taylor "Coolwibe" (som hans vänner kallade honom) Coleridge. I'm down with that... visst säger man man så, va? Försöker bli lite så där.... coooooooool. Vilket är svårt eftersom jag tycker det är kul att påstå att skriva Samuel Taylor Coolridge. Tycker det är ett bra skämt.
Ett annat försök att bli lite cool är att gå på Zumba. Vet inte vad som händer eller vad som förväntas av mig men all the cool kidzzzz are doing it så jag har inget val.
måndag 29 november 2010
tisdag 23 november 2010
Jobbiga saker och inte fullt så jobbiga saker:
När ledaren på ett träningspass ropar: "Nu tar vi i så mycket vi bara orkar!"
Och jag själv, lite sorgset, måste konstatera att det är inte så mycket som man kunde ha hoppats på.
Dock vill jag påpeka att jag har tagit i så pass att enbart lyfta händerna och skriva denna text är något av en plåga. Min armar orkar inte riktigt med luftmotståndet, ser ni.
Läser just nu lite dekadens. Ola Hansson - Sensitiva Amorosa och Stella Kleve - Pyrrhussegrar
Är mycket förtjust i båda, kanske lite mer i Kleve.
Min slutsats för tillfället är att allt är kletigt, svettigt och krälande i dekadens.
Meningar som jag gillar:
"[...] en annan som hon aldrig känt, en äcklig larv som kryper fram över hennes hand med sina fadda kyla, en främmande människa som hon vämjes vid [...]"
"[...] hon skall känna hans kalla, blöta ansikte som en klibbig igel på sitt [...]"
- Ola Hansson
Och från Pyrrhussegrar av Kleve:
- Bara namnet... Märta Ulfklo! Det är fantastiskt.
- "[...] blixtarne korsa varandra över Savoyens alpås och regnbyarne slå den rodnaden frukten från träden; solskenet välver över sjön sin vitnande väv, blånar vinet; som på breda, murade trappsteg sträcker sin skiftande matta uppåt strändernas sluttning."
- "Det var denna eländiga försiktighet, vilken hon nu hatade som sin olycka, - detta tvetydiga surrogat för dygd, som samhället tvingar på kvinnan att plåstra över alla sina känslor och alla sina intressen, ända tills hon blir ett färglöst, osjälvständigt kryp, som aldrig törs taga ett enda steg, utan treva för sig med antenner - och alltid drager sig tillbaka."
- "Den dödsdömda flickan ligger stilla, utan att röra sig, medan barmhärtighetssystern pysslar om henne och torkar den blodiga fradgan från hennes läppar."
Och jag själv, lite sorgset, måste konstatera att det är inte så mycket som man kunde ha hoppats på.
Dock vill jag påpeka att jag har tagit i så pass att enbart lyfta händerna och skriva denna text är något av en plåga. Min armar orkar inte riktigt med luftmotståndet, ser ni.
Läser just nu lite dekadens. Ola Hansson - Sensitiva Amorosa och Stella Kleve - Pyrrhussegrar
Är mycket förtjust i båda, kanske lite mer i Kleve.
Min slutsats för tillfället är att allt är kletigt, svettigt och krälande i dekadens.
Meningar som jag gillar:
"[...] en annan som hon aldrig känt, en äcklig larv som kryper fram över hennes hand med sina fadda kyla, en främmande människa som hon vämjes vid [...]"
"[...] hon skall känna hans kalla, blöta ansikte som en klibbig igel på sitt [...]"
- Ola Hansson
Och från Pyrrhussegrar av Kleve:
- Bara namnet... Märta Ulfklo! Det är fantastiskt.
- "[...] blixtarne korsa varandra över Savoyens alpås och regnbyarne slå den rodnaden frukten från träden; solskenet välver över sjön sin vitnande väv, blånar vinet; som på breda, murade trappsteg sträcker sin skiftande matta uppåt strändernas sluttning."
- "Det var denna eländiga försiktighet, vilken hon nu hatade som sin olycka, - detta tvetydiga surrogat för dygd, som samhället tvingar på kvinnan att plåstra över alla sina känslor och alla sina intressen, ända tills hon blir ett färglöst, osjälvständigt kryp, som aldrig törs taga ett enda steg, utan treva för sig med antenner - och alltid drager sig tillbaka."
- "Den dödsdömda flickan ligger stilla, utan att röra sig, medan barmhärtighetssystern pysslar om henne och torkar den blodiga fradgan från hennes läppar."
söndag 21 november 2010
På äventyr i det gamla flickrummet
Vi har tidigare kommit överens om att jag var något… öh… konstig (jag skulle vilja säga galet retarderad men det kanske inte så politisk korrekt som jag brukar försöka vara) när jag var ung.
Nu när jag går igenom allt skräp jag samlat på mig under min barndom och ungdomstid börjar jag misstänka att allt inte står rätt till med mig. Dessutom börjar oroa mig över hur det kommer att kännas att se tillbaka på mig själv om tio år.
Låt mig demonstrera med en enkel matematisk formel (så att säga):
För fem år sen tyckte jag att det jag tog mig för var relativt normal. Nu, fem år senare, blir jag konfunderad och irriterad av mina egna upptåg. Ser inte fram emot att behöva möta mig själv om fem år igen.
Hm... det där kanske inte var matematik så mycket som det var en massa ord. Och meningar. Vilket är ord i ordnad form. Säger vi.
Sakta men säker börjar jag inse att jag är lika sinnesförvirrad nu som då. Hittade en liten läderpåse fylld med järnbitar, spelkulor (noga utvalda: stenkulor som är lite nöta, kattögon och ett djävulsöga), ett par gamla mynt från fjärran land och en ljusstump.
Kan inte riktigt förmå mig att kasta den här udda samlingen av ting. Inte heller ge bort för då kommer någon att splittra samlingen. Jag kommer ihåg när jag plockade ihop den här samlingen. Kanske var det innan jag flyttade från Stockholm eller precis efter.
Och jag kan inte kasta bort den för innehållet är så slumpmässigt men ändå så noga utvalt. Kattögon och stenkulor. Konstiga mynt. Ljusstumpar. Det är så sjukt romantiskt. Tyckte jag då och uppenbarligen tycker jag fortfarande det.
Uppenbarligen var och är jag en galet retarderad samlarhamster (det är zoologiskt).
Dessutom har jag även upptäckt att jag blev temporärt sinnesförvirrad av stress under sista året på gymnasiet för jag är genomgående sarkastisk, ironisk och skämtsam i min PA-uppsatts. Vad är grejen med att skriva: John Allisons valda "publiceringsmedium" är Internet; ett fenomen som blivit populärt på senare år.?! Förstår inte alls att jag lyckades få plus för gedigen och genomarbetad analys.
Glider jag bara runt i livet på en ironiskt bananskal?
Vad är egentligen meningen med livet? (Enligt Geijer: Dialog och åter dialog!)
Vet inte hur jag ska avsluta allt det här.
Nu när jag går igenom allt skräp jag samlat på mig under min barndom och ungdomstid börjar jag misstänka att allt inte står rätt till med mig. Dessutom börjar oroa mig över hur det kommer att kännas att se tillbaka på mig själv om tio år.
Låt mig demonstrera med en enkel matematisk formel (så att säga):
För fem år sen tyckte jag att det jag tog mig för var relativt normal. Nu, fem år senare, blir jag konfunderad och irriterad av mina egna upptåg. Ser inte fram emot att behöva möta mig själv om fem år igen.
Hm... det där kanske inte var matematik så mycket som det var en massa ord. Och meningar. Vilket är ord i ordnad form. Säger vi.
Sakta men säker börjar jag inse att jag är lika sinnesförvirrad nu som då. Hittade en liten läderpåse fylld med järnbitar, spelkulor (noga utvalda: stenkulor som är lite nöta, kattögon och ett djävulsöga), ett par gamla mynt från fjärran land och en ljusstump.
Kan inte riktigt förmå mig att kasta den här udda samlingen av ting. Inte heller ge bort för då kommer någon att splittra samlingen. Jag kommer ihåg när jag plockade ihop den här samlingen. Kanske var det innan jag flyttade från Stockholm eller precis efter.
Och jag kan inte kasta bort den för innehållet är så slumpmässigt men ändå så noga utvalt. Kattögon och stenkulor. Konstiga mynt. Ljusstumpar. Det är så sjukt romantiskt. Tyckte jag då och uppenbarligen tycker jag fortfarande det.
Uppenbarligen var och är jag en galet retarderad samlarhamster (det är zoologiskt).
Dessutom har jag även upptäckt att jag blev temporärt sinnesförvirrad av stress under sista året på gymnasiet för jag är genomgående sarkastisk, ironisk och skämtsam i min PA-uppsatts. Vad är grejen med att skriva: John Allisons valda "publiceringsmedium" är Internet; ett fenomen som blivit populärt på senare år.?! Förstår inte alls att jag lyckades få plus för gedigen och genomarbetad analys.
Glider jag bara runt i livet på en ironiskt bananskal?
Vad är egentligen meningen med livet? (Enligt Geijer: Dialog och åter dialog!)
Vet inte hur jag ska avsluta allt det här.
lördag 20 november 2010
Produkt av min uppfostran?
Ja, fast bara nästan. Som jag nämnt är jag sådär kroniskt skämtsam och något hysteriskt lustigt men jag skyller på min uppfostran.
Exempel:
Året är 1967. En ung man sticker iväg till Paris utan att säga något till sina föräldrar. Han påstår senare att han faktiskt meddelande dem men jag misstänker att det gick till så här:
Unge herrn: *host*skatillparis!*host*
Föräldrar: Sa du nåt?
Unge herrn: Äh va?
Liftar till Paris och meddelar dem att han ännu lever genom ett vykort som förställer en skallig, skäggig man som med en lite konstig ställning röker en cigg vid Seine:
Paris den ?/8 1967
Befinner mig i Paris. Skicka mig 1000 Lucidorer. Allt väl. Vädret vackert, ehuru något svalt i min smak. Hemma snart. Hej.
Det finns så mycket man kan anmärka på när det gäller detta vykort. Motivet. Det faktum att datumet skrivs ?/8. Att skribenten är så pass lustig att han ber om Luciodrer (Ludwig XIVs pengar).
Vad kan man lära sig av detta?
Tja, jag har i alla fall bestämt mig för att bli mer putslustig i mina vykort.
Exempel:
Året är 1967. En ung man sticker iväg till Paris utan att säga något till sina föräldrar. Han påstår senare att han faktiskt meddelande dem men jag misstänker att det gick till så här:
Unge herrn: *host*skatillparis!*host*
Föräldrar: Sa du nåt?
Unge herrn: Äh va?
Liftar till Paris och meddelar dem att han ännu lever genom ett vykort som förställer en skallig, skäggig man som med en lite konstig ställning röker en cigg vid Seine:
Paris den ?/8 1967
Befinner mig i Paris. Skicka mig 1000 Lucidorer. Allt väl. Vädret vackert, ehuru något svalt i min smak. Hemma snart. Hej.
Det finns så mycket man kan anmärka på när det gäller detta vykort. Motivet. Det faktum att datumet skrivs ?/8. Att skribenten är så pass lustig att han ber om Luciodrer (Ludwig XIVs pengar).
Vad kan man lära sig av detta?
Tja, jag har i alla fall bestämt mig för att bli mer putslustig i mina vykort.
torsdag 18 november 2010
Ironisk Middagskoversation hos Passionska familjen:
Jakob: *finurlig min; ser ut som en person som är på väg att dra ett skämt* Hörni, fråga mig var jag bor.
Jag: Nej, gör det inte, pappa. Låt oss se hur länge vi kan provocera honom med vår tystnad. *stirrar intensivt på min bror*
Far: ... var bor du?
Jag: Vad gör du? Vi skulle ju vara en enad front.
Jakob: *muttrar fram nåt som låter som Magic Land Söder... strunt samma det var inte ett bra skämt*
Jakob: Får jag prata lite om cupfinalen? Det var det fetaste jag varit med om.
Jag: Vill ni veta det fetaste jag varit med om? En Dansk efterätt!
Ni ser ju klart och tydligt att jag är familjens lustigkurre. Den enda som håller moralen på topp. En del skulle påstå att jag sänker den med mitt kroniska skämtande men det är bara klåpare och otrogna.
Titta på den här roliga bilden. Det är mitt nya bästa barnprogram. Det heter Adventure Time [with Finn and Jake] och satsar helhjärtat på att vara så där härligt obehagliga. Dialog som hör till dessa bilder är som följer: "You were right all along, Finn. Now I'm going to cut out Princess Bubblegum's heart and... make out with it!"
Dessutom är det trevligt med en karaktär som heter Princess Bubblegum som inte är en värnlös nolla:
Jakob: *finurlig min; ser ut som en person som är på väg att dra ett skämt* Hörni, fråga mig var jag bor.
Jag: Nej, gör det inte, pappa. Låt oss se hur länge vi kan provocera honom med vår tystnad. *stirrar intensivt på min bror*
Far: ... var bor du?
Jag: Vad gör du? Vi skulle ju vara en enad front.
Jakob: *muttrar fram nåt som låter som Magic Land Söder... strunt samma det var inte ett bra skämt*
Jakob: Får jag prata lite om cupfinalen? Det var det fetaste jag varit med om.
Jag: Vill ni veta det fetaste jag varit med om? En Dansk efterätt!
Ni ser ju klart och tydligt att jag är familjens lustigkurre. Den enda som håller moralen på topp. En del skulle påstå att jag sänker den med mitt kroniska skämtande men det är bara klåpare och otrogna.
Titta på den här roliga bilden. Det är mitt nya bästa barnprogram. Det heter Adventure Time [with Finn and Jake] och satsar helhjärtat på att vara så där härligt obehagliga. Dialog som hör till dessa bilder är som följer: "You were right all along, Finn. Now I'm going to cut out Princess Bubblegum's heart and... make out with it!"
Dessutom är det trevligt med en karaktär som heter Princess Bubblegum som inte är en värnlös nolla:
onsdag 17 november 2010
Samtidigt! På Studentradion 98.9 i Uppsala:
Jag: Vi ska skriva en pjäs som består av brevväxling. *börjar skriva* Hej!Hur mår du? Jag mår bra.
Ebba: Bra att man brukar ta bort det man skriver först i en text.
Jag: VA!?! Det här är ju bra grejor.
Ebba: Jag ska läsa Cosmopolitan nu. Det tycker jag är enkelt. *ironiskt*
Jag: Ska du gå? Jag är ju i en kreativ fas? Vill du inte titta på?
Ebba: Det är för svårt för mig.
Jag: Åh, du är som min musa som bara vill sitta å titta på när jag är kreativ.
Ebba: ...
Jag: Du är nog den tjockroliga i Herkules!
Och innan tjatade jag om vi borde ha flödesskrivning med tema Jag vet vad du heter... men jag kallar dig för Tess...
Uppenbarligen är det en bra idé.
Jag: Vi ska skriva en pjäs som består av brevväxling. *börjar skriva* Hej!Hur mår du? Jag mår bra.
Ebba: Bra att man brukar ta bort det man skriver först i en text.
Jag: VA!?! Det här är ju bra grejor.
Ebba: Jag ska läsa Cosmopolitan nu. Det tycker jag är enkelt. *ironiskt*
Jag: Ska du gå? Jag är ju i en kreativ fas? Vill du inte titta på?
Ebba: Det är för svårt för mig.
Jag: Åh, du är som min musa som bara vill sitta å titta på när jag är kreativ.
Ebba: ...
Jag: Du är nog den tjockroliga i Herkules!
Och innan tjatade jag om vi borde ha flödesskrivning med tema Jag vet vad du heter... men jag kallar dig för Tess...
Uppenbarligen är det en bra idé.
tisdag 16 november 2010
Våren är här
Och med det så menar jag att det var dags för lite förnyelse. Nu kanske ni tror att bestämde mig för att knåpa ihop en ful banner för att jag inte riktigt kunde få mig själv att läsa Fru Marianne. Om så är fallet ja... då är ni så nära sanningen att det borde bränna i era fingertoppar... för att ni har en fingertoppskänsla för Sanningen...
... eller ja, jag vet inte riktigt vad jag menar.
Det är som det brukar alltså.
Idag var en svår dag. Allt gick fel. Kunde inte ens presentera radioshowen ordentligt.
Däremot fick jag höra en fantastisk föreläsning. Före föreläsning var jag irritabel och fräste: "Guah! Vill inte sitta i två timmar å lyssna på nån man som babblar om Geijer!"
Dom orden fick jag äta upp med hull och hår.
Erik Gustav Geijer är ju fantastisk! Han förespråkad allmänrösträtt för alla. Inklusive kvinnor OCH präster. Hans syn på världen var att den enda positiva utvecklingen var att alla individer hela tiden skulle få ökat värde. Individen fick inte kränkas. Meningen med livet var dialog. Allt detta redan 1844.
Känner mig skamsen att jag gått och avfärdat Geijer som snubben som skrev den rätt okej dikten Vikingen och den fenomenalt trista Odalbonden.
Vår föreläsare brann verkligen för sitt ämne. Bland annat fick vi dessa pärlor som jag nu lite fritt tänker citera.
Föreläsare: Jag kan inte gå förbi Atterboms portätt utan att bli arg med tanke på hur han behandlade Geijer.
Hans upprördhet kan liknas vid hur min hand instinktivt formar en knytnäve då någon nämner Marconi. Han förklarade vidare att anledningen till att han hatade Atterbom var pga denna mans tal på Geijers begravning där han förklarade att den avlidne Geijers liberalism var orsakad av en hjärnblödning. Kul kille det där. Men Atterbom kom inte undan ostraffad! Å nej, en av Geijers anhängare skrev en serie debattartiklar (Föreläsare: Kanske en av Sveriges bästa debattartiklar... NÅGONSIN!) där han totalt tillintetgjorde Atterbom. Han skrev bland annat nåt i stil med att Atterbom var en kolibrisjäl vars huvud aldrig innehållit en enda bra tanke för samhället.
Vår föreläsare: Enligt mig en ytterst korrekt beskrivning av Sveriges kanske löjligast poet... NÅGONSIN!
Det där med att han kallade Atterbom Sveriges löjligaste poet är en otroligt hård dom med tanke på alla poeter som varit och är verksamma i Sverige.
*host*Öijer*host*
... eller ja, jag vet inte riktigt vad jag menar.
Det är som det brukar alltså.
Idag var en svår dag. Allt gick fel. Kunde inte ens presentera radioshowen ordentligt.
Däremot fick jag höra en fantastisk föreläsning. Före föreläsning var jag irritabel och fräste: "Guah! Vill inte sitta i två timmar å lyssna på nån man som babblar om Geijer!"
Dom orden fick jag äta upp med hull och hår.
Erik Gustav Geijer är ju fantastisk! Han förespråkad allmänrösträtt för alla. Inklusive kvinnor OCH präster. Hans syn på världen var att den enda positiva utvecklingen var att alla individer hela tiden skulle få ökat värde. Individen fick inte kränkas. Meningen med livet var dialog. Allt detta redan 1844.
Känner mig skamsen att jag gått och avfärdat Geijer som snubben som skrev den rätt okej dikten Vikingen och den fenomenalt trista Odalbonden.
Vår föreläsare brann verkligen för sitt ämne. Bland annat fick vi dessa pärlor som jag nu lite fritt tänker citera.
Föreläsare: Jag kan inte gå förbi Atterboms portätt utan att bli arg med tanke på hur han behandlade Geijer.
Hans upprördhet kan liknas vid hur min hand instinktivt formar en knytnäve då någon nämner Marconi. Han förklarade vidare att anledningen till att han hatade Atterbom var pga denna mans tal på Geijers begravning där han förklarade att den avlidne Geijers liberalism var orsakad av en hjärnblödning. Kul kille det där. Men Atterbom kom inte undan ostraffad! Å nej, en av Geijers anhängare skrev en serie debattartiklar (Föreläsare: Kanske en av Sveriges bästa debattartiklar... NÅGONSIN!) där han totalt tillintetgjorde Atterbom. Han skrev bland annat nåt i stil med att Atterbom var en kolibrisjäl vars huvud aldrig innehållit en enda bra tanke för samhället.
Vår föreläsare: Enligt mig en ytterst korrekt beskrivning av Sveriges kanske löjligast poet... NÅGONSIN!
Det där med att han kallade Atterbom Sveriges löjligaste poet är en otroligt hård dom med tanke på alla poeter som varit och är verksamma i Sverige.
*host*Öijer*host*
söndag 14 november 2010
Det var ett bra skämt
Igår förlorade jag hoppet för mänskligheten.
Förklaring: Jag hade börjat blöda näsblod... igen. Börjar bli trött på det. Vill INTE att det ska bli min grej. Tjejen som blöder näsblod stup i kvarten. Kanske världens sämsta sak att ha som "sin grej" någonsin... näst efter att aldrig använda dörrar. Det kanske är världens sämsta sak att ha som sin grej. Att inte använda dörrar. Spektakulärt men ändå värdelöst.
Äh...
Just. Jo, så jag körde upp en liten bomullstuss diskret i den felande [näs]borren.
Har ni tänkt på att i filmer stoppar folk aldrig upp tussar i näsan när de blöder. De liksom har en bit papper som de trycker lite halvhjärtat mot näsan och sedan tittar fundersamt på stup i kvarten. OM DU BARA KÖR UPP DEN I NÄSAN BEHÖVER DU INTE KOLLA HELA TIDEN OM DET SLUTAT BLÖDA! Bara så ni vet... men jag antar att det har något med att göra att man generellt sett ser ut som en idiot när man har [diskreta] bomullstussar i näsan.
Kanske har det också något med att göra med det faktum att kvinnor alltid tar mycket små tuggor när de äter i film. Speciellt om det är film som har mat som metafor.
Två filmgenrer jag har bestämt mig för att ogilla starkt: Filmer där mat används som metafor, filmer där flickor lär en känslig pojke/arg man att älska livet.
I alla fall. Där stod jag. Såg lite ut som en idiot med mina diskreta bomullstuss i näsan. En tjej jag jobbade med kom fram och ojade sig lite sympatiskt.
Hon: Nej, men usch. Blöder du näsblod?
Jag: Ingen fara. Du skulle ha sett den andra killen. *förväntansfull min*
Jag väntade mig inte mycket. Det var ett bra skämt. Inte ett fantastiskt skämt utan ett bra skämt. Varken mer eller mindre. Allt jag begärde var ett artigt lite skratt/skrock/fniss/överseende leende.
Vad fick jag?
Inget.
Hon: .... äh... menar du den andra killen... som... också blöder näsblod?
Jag: Nej, jag menar... ah. Du vet man brukar... *inser att jag är på väg att börja förklara ett skämnt* Nej, nej... glöm det. Vad jag menar är... *suck* ... jag är förkyld.
Vad är det för värld vi lever i när mina jämnåriga inte förstår skämtet "du skulle ha sett den andre killen"!?!
Det är en fråga som håller mig vaken om nätterna.
Det och hela den här Super Mario-grejen.
Som tur är finns det lite godhet som kan trösta små vilsna själar.
Så mycket gratis tuggummi som du kan orka med under alla bord! Helt gratis tuggummi!
Det är fantastiskt.
Förklaring: Jag hade börjat blöda näsblod... igen. Börjar bli trött på det. Vill INTE att det ska bli min grej. Tjejen som blöder näsblod stup i kvarten. Kanske världens sämsta sak att ha som "sin grej" någonsin... näst efter att aldrig använda dörrar. Det kanske är världens sämsta sak att ha som sin grej. Att inte använda dörrar. Spektakulärt men ändå värdelöst.
Äh...
Just. Jo, så jag körde upp en liten bomullstuss diskret i den felande [näs]borren.
Har ni tänkt på att i filmer stoppar folk aldrig upp tussar i näsan när de blöder. De liksom har en bit papper som de trycker lite halvhjärtat mot näsan och sedan tittar fundersamt på stup i kvarten. OM DU BARA KÖR UPP DEN I NÄSAN BEHÖVER DU INTE KOLLA HELA TIDEN OM DET SLUTAT BLÖDA! Bara så ni vet... men jag antar att det har något med att göra att man generellt sett ser ut som en idiot när man har [diskreta] bomullstussar i näsan.
Kanske har det också något med att göra med det faktum att kvinnor alltid tar mycket små tuggor när de äter i film. Speciellt om det är film som har mat som metafor.
Två filmgenrer jag har bestämt mig för att ogilla starkt: Filmer där mat används som metafor, filmer där flickor lär en känslig pojke/arg man att älska livet.
I alla fall. Där stod jag. Såg lite ut som en idiot med mina diskreta bomullstuss i näsan. En tjej jag jobbade med kom fram och ojade sig lite sympatiskt.
Hon: Nej, men usch. Blöder du näsblod?
Jag: Ingen fara. Du skulle ha sett den andra killen. *förväntansfull min*
Jag väntade mig inte mycket. Det var ett bra skämt. Inte ett fantastiskt skämt utan ett bra skämt. Varken mer eller mindre. Allt jag begärde var ett artigt lite skratt/skrock/fniss/överseende leende.
Vad fick jag?
Inget.
Hon: .... äh... menar du den andra killen... som... också blöder näsblod?
Jag: Nej, jag menar... ah. Du vet man brukar... *inser att jag är på väg att börja förklara ett skämnt* Nej, nej... glöm det. Vad jag menar är... *suck* ... jag är förkyld.
Vad är det för värld vi lever i när mina jämnåriga inte förstår skämtet "du skulle ha sett den andre killen"!?!
Det är en fråga som håller mig vaken om nätterna.
Det och hela den här Super Mario-grejen.
Som tur är finns det lite godhet som kan trösta små vilsna själar.
Så mycket gratis tuggummi som du kan orka med under alla bord! Helt gratis tuggummi!
Det är fantastiskt.
lördag 13 november 2010
Apa seriös pubrunda
För att låta Amanda få utlopp för sina enorma post-tentaångest gav vi oss ut på pubrunda igår. Det kändes lite konstiga. Har inte varit ute på ett tag. Inte för att vi INTE har haft roligt. Det har vi. Men liksom... ganska isolerat.
Vi har suttit i Kulturkollektivet Kråkan och sugit i oss lite vin och varit som gamla gifta par. Vi har tittat på Vem vet mest och Amanda plockar i mitt hår. Sorgligt.
Därför var det viktigt för oss alla att komma ut i sällskapslivet igen.
Vet inte om det gjorde mig så mycket gott.
Jag hamnade i en kreativ fas som jag ännu inte tagit mig ur. Utbrast flera gånger: "Hörni! Hörni! Är det inte fantastisk värld vi lever i? Det finns ju gratis tuggummi under alla borden här."
Fetkatten: *slår undan mina händer från bordet*
Jag: *petar henne på axeln* Haha! Jag rörde gratis tuggummi och nu rör jag dig! (lögn: jag blir aldrig så borta att jag glömmer att man ej bör röra gratis tuggummi)
Fetkatten: *ej road*
Pubrundan blev lite virrig och vi tappade bort varandra. Den avslutades på v-dala där jag beklagade mig för alla som ville höra på att det var synd att Amanda var borta. Hon missade ju allt gratis tuggummi som fanns under bordet.
PS. Det borde finnas krav på licens om man ska prata finlandssvenska. Man blir helt förhäxad; bara ler lite fånigt och glömmer att den som pratar mycket väl kan vara en tönt.
Vi har suttit i Kulturkollektivet Kråkan och sugit i oss lite vin och varit som gamla gifta par. Vi har tittat på Vem vet mest och Amanda plockar i mitt hår. Sorgligt.
Därför var det viktigt för oss alla att komma ut i sällskapslivet igen.
Vet inte om det gjorde mig så mycket gott.
Jag hamnade i en kreativ fas som jag ännu inte tagit mig ur. Utbrast flera gånger: "Hörni! Hörni! Är det inte fantastisk värld vi lever i? Det finns ju gratis tuggummi under alla borden här."
Fetkatten: *slår undan mina händer från bordet*
Jag: *petar henne på axeln* Haha! Jag rörde gratis tuggummi och nu rör jag dig! (lögn: jag blir aldrig så borta att jag glömmer att man ej bör röra gratis tuggummi)
Fetkatten: *ej road*
Pubrundan blev lite virrig och vi tappade bort varandra. Den avslutades på v-dala där jag beklagade mig för alla som ville höra på att det var synd att Amanda var borta. Hon missade ju allt gratis tuggummi som fanns under bordet.
PS. Det borde finnas krav på licens om man ska prata finlandssvenska. Man blir helt förhäxad; bara ler lite fånigt och glömmer att den som pratar mycket väl kan vara en tönt.
onsdag 10 november 2010
Hysterisk men stabil
I lördags hällde Baconfräs öl på mig. Mitt öl bör det poängteras. Min första tanke: "Men... om hon tycker att jag pratar tråkigt... varför kan hon inte bara säga åt mig med sina stränga röst som hon brukar?"
Att vara liten och van vid hån och stränga ord tycker jag är enkelt. Falsk ödmjukhet kallas det också för jag är faktiskt ett geni.
På söndag morgonen gled jag runt i en trött liten dimma. Åt rödvinssås (inte enbart, det fanns även vinbärsgelé inblandat i min middag), popcorn med ostsmak och såg på film... och även hästhoppning.
Och igår klippte Baconfräs mitt hår igen. Det gick bra. Även om jag är ett hysterisk nervvrak. Det är inget jag kan hjälpa. Det är på grund av min känsligt konstnärssjäl... och för att jag är kittlig. Nervsvag skulle en del kalla mig, om de levde på 1800-talet. Jag väljer att kalla mig för missförstådd.
Min nya frisyr däremot... jag tycker om den men den gör mig fortfarande nervös. Kan vara för att jag inte behövt ta hand om mitt hår på så länge. Det är liksom... varje morgon; går fram till spegeln med en kam i handen, kastar en blick på spegelbilden, ler lite slugt och säger "Eeeeey!" like the Fonz för mitt hår skötte sig själv.
Imorse var jag tvungen att kamma det OCH spraya det. Mina händer blev trötta av det. Hjälpte inte att Amanda kom in och sa: "Du ser ut som en cool 90-tals kille."
Sjunker ihop på badrumsgolvet med ett litet pip.
Amanda: *kammar lite i mitt hår* Hitlerjugend!
Jag: Rrrrrrrr...
Amanda: *kammar o sprayar* Peter Jide!
Jag: *stirrar i spegeln* Naaahrjrejkherkjrh...
PS. En rolig sak: Vi ska skicka ut gemensamt julkort från Kulturkollektivet Kråkan. I alla fall tycker jag det. För då kan vi få användning för namnet Krubbkollektivet Kristus. Det var ett bra skämt. Fast inte det där om julkortet. Vi ska skicka julkort.
Att vara liten och van vid hån och stränga ord tycker jag är enkelt. Falsk ödmjukhet kallas det också för jag är faktiskt ett geni.
På söndag morgonen gled jag runt i en trött liten dimma. Åt rödvinssås (inte enbart, det fanns även vinbärsgelé inblandat i min middag), popcorn med ostsmak och såg på film... och även hästhoppning.
Och igår klippte Baconfräs mitt hår igen. Det gick bra. Även om jag är ett hysterisk nervvrak. Det är inget jag kan hjälpa. Det är på grund av min känsligt konstnärssjäl... och för att jag är kittlig. Nervsvag skulle en del kalla mig, om de levde på 1800-talet. Jag väljer att kalla mig för missförstådd.
Min nya frisyr däremot... jag tycker om den men den gör mig fortfarande nervös. Kan vara för att jag inte behövt ta hand om mitt hår på så länge. Det är liksom... varje morgon; går fram till spegeln med en kam i handen, kastar en blick på spegelbilden, ler lite slugt och säger "Eeeeey!" like the Fonz för mitt hår skötte sig själv.
Imorse var jag tvungen att kamma det OCH spraya det. Mina händer blev trötta av det. Hjälpte inte att Amanda kom in och sa: "Du ser ut som en cool 90-tals kille."
Sjunker ihop på badrumsgolvet med ett litet pip.
Amanda: *kammar lite i mitt hår* Hitlerjugend!
Jag: Rrrrrrrr...
Amanda: *kammar o sprayar* Peter Jide!
Jag: *stirrar i spegeln* Naaahrjrejkherkjrh...
***
PS. En rolig sak: Vi ska skicka ut gemensamt julkort från Kulturkollektivet Kråkan. I alla fall tycker jag det. För då kan vi få användning för namnet Krubbkollektivet Kristus. Det var ett bra skämt. Fast inte det där om julkortet. Vi ska skicka julkort.
fredag 5 november 2010
Men trailern är ett litet konstverk i sig:
En sak som oroar mig... det finns ett forskningsprojekt... tror det handlar om rymdresor/kolonisering av Mars, whatever, det är inte viktigt.
Poängen är att det är ett fortsättningsprojekt kan man säga. Det första projektet kallades Projekt Daidalos efter den mytiske uppfinnaren.
Okej. Helt okej namn för ett forskningsprojekt. Daidalos är liksom THE Uppfinnare och grekisk mytologi har alltid fina namn. Dock vill jag bara påpeka att en av hans uppfinningar, förutom vaxvingar (vilket jag återkommer till senare), var en träko åt drottning Pasifaë kunde para sig med tjur. Ville bara påminna alla om det. Nu är det gjort. Låt oss gå vidare.
Det här nya projektet ville hylla sina föregångare, de ville ha ett namn som visade att de stod på giganters axlar osv. Så de döpte sitt forskningsprojekt, som antagligen har med rymdresor att göra, till Projekt Ikaros.
Projekt... Ikaros...
Mmmmmmja. Okej. Ikaros är Daidalos son. Sant. Helt sant. Men... okej. Visst. Vi kan väl alla komma överens om att ni Projekt Ikaros tjejer o killar är säkert experter på rymdresor men överlåt val av de mytologiska namnen till någon som i alla fall öppnat Grekisk Mytologi För Brådmogna Barn!-boken en gång i sitt liv.
Andra namn ni kunde ha använt:
Projekt Titanic II (Futrama ringde och ville ha tillbaka sitt skämt)
Projekt Regalskeppet Vasa (kan inte riktigt komma ifrån det här med gamla båtar som sjunker på spektakulära vis)
***
En sak som oroar mig... det finns ett forskningsprojekt... tror det handlar om rymdresor/kolonisering av Mars, whatever, det är inte viktigt.
Poängen är att det är ett fortsättningsprojekt kan man säga. Det första projektet kallades Projekt Daidalos efter den mytiske uppfinnaren.
Okej. Helt okej namn för ett forskningsprojekt. Daidalos är liksom THE Uppfinnare och grekisk mytologi har alltid fina namn. Dock vill jag bara påpeka att en av hans uppfinningar, förutom vaxvingar (vilket jag återkommer till senare), var en träko åt drottning Pasifaë kunde para sig med tjur. Ville bara påminna alla om det. Nu är det gjort. Låt oss gå vidare.
Det här nya projektet ville hylla sina föregångare, de ville ha ett namn som visade att de stod på giganters axlar osv. Så de döpte sitt forskningsprojekt, som antagligen har med rymdresor att göra, till Projekt Ikaros.
Projekt... Ikaros...
Mmmmmmja. Okej. Ikaros är Daidalos son. Sant. Helt sant. Men... okej. Visst. Vi kan väl alla komma överens om att ni Projekt Ikaros tjejer o killar är säkert experter på rymdresor men överlåt val av de mytologiska namnen till någon som i alla fall öppnat Grekisk Mytologi För Brådmogna Barn!-boken en gång i sitt liv.
Andra namn ni kunde ha använt:
Projekt Titanic II (Futrama ringde och ville ha tillbaka sitt skämt)
Projekt Regalskeppet Vasa (kan inte riktigt komma ifrån det här med gamla båtar som sjunker på spektakulära vis)
Skräckfilm
A Serious Man... som om jag inte vore deppig nog. Bestämde mig för att det var en skräckfilm för vad den egentligen handlar om är att hemska saker händer vanliga människor. Det räcker med att vara lite apatisk och ta saker för givet och man får oproportionerligt straff.
Först gjorde filmen mig irriterad men det var nog mest för att det var ett helt vanligt, hemskt liv jag fick se på tv-rutan och vem vill egentligen det?
Sen läser jag Stagnelius och det gör mig inte piggare. Tacka Brontë för Jane Eyere i alla fal...
Först gjorde filmen mig irriterad men det var nog mest för att det var ett helt vanligt, hemskt liv jag fick se på tv-rutan och vem vill egentligen det?
Sen läser jag Stagnelius och det gör mig inte piggare. Tacka Brontë för Jane Eyere i alla fal...
torsdag 4 november 2010
Skrivet mellan 2-4 Nov
Med stor sannolikhet kommer Sakineh att avrättas idag. Samtidigt tar Sverige emot officiellt statsbesök från Iran och därmed legitimerar landet ytterligare.
Ett land som avrättar kvinnorättskämpar. Ett land som inskränker människor rätt att tycka och tänka. Ett land vars ledare vore skrattretande om det inte vore för det skrämmande faktum att han faktiskt har makt och styr ett land.
Iran som även sitter i FNs kommitté för mänskliga rättigheter och kritiserar Tysklands polisbrutalitet och Sveriges behandling av kvinnor. Det är vidrigt och surrealistiskt. Jag blir illamående när Sverige gång på gång hyllar FN som är enbart diktatorernas marionett och vars händer snörs ihop av idiotisk byråkrati som resulterar i att fredsbevarande styrkor bara ser på när människor dör för att de befinner sig på fel sida om en gata.
Uppenbarligen är det vara FP och SSU som reagerat på det här.
Varken regeringen eller oppositionen har uppmärksammat detta. Så vitt jag vet är vår utrikesministers enda kommentar att han väntar på mer information. Vad är det du ska vänta på egentligen? Att Sakineh och tusentals människors liv som släcks innan du kommenterar att det var väl synd och lite trist?
Var är de stora demonstrationerna? Var är protesterna? När Israel beter sig fel är det ingen som tvekar med att börja gapa men när Iran gång på gång mördar och lemlästar sitt eget folk finns bara tystnad.
http://ourcomments.org/blog/2010/11/02/24-hours-to-save-sakineh/
// Skrivet i stundens hetta kan man säga...
Ett land som avrättar kvinnorättskämpar. Ett land som inskränker människor rätt att tycka och tänka. Ett land vars ledare vore skrattretande om det inte vore för det skrämmande faktum att han faktiskt har makt och styr ett land.
Iran som även sitter i FNs kommitté för mänskliga rättigheter och kritiserar Tysklands polisbrutalitet och Sveriges behandling av kvinnor. Det är vidrigt och surrealistiskt. Jag blir illamående när Sverige gång på gång hyllar FN som är enbart diktatorernas marionett och vars händer snörs ihop av idiotisk byråkrati som resulterar i att fredsbevarande styrkor bara ser på när människor dör för att de befinner sig på fel sida om en gata.
Uppenbarligen är det vara FP och SSU som reagerat på det här.
Varken regeringen eller oppositionen har uppmärksammat detta. Så vitt jag vet är vår utrikesministers enda kommentar att han väntar på mer information. Vad är det du ska vänta på egentligen? Att Sakineh och tusentals människors liv som släcks innan du kommenterar att det var väl synd och lite trist?
Var är de stora demonstrationerna? Var är protesterna? När Israel beter sig fel är det ingen som tvekar med att börja gapa men när Iran gång på gång mördar och lemlästar sitt eget folk finns bara tystnad.
http://ourcomments.org/blog/2010/11/02/24-hours-to-save-sakineh/
// Skrivet i stundens hetta kan man säga...
tisdag 2 november 2010
Jisses! En ledtråd!
Jag har inget val. Mitt liv är över redan innan det började. Eller nja... jag är ju typ född så på ett visst sätt har det redan börjat sekunden då jag för första gången öppnade ögonen och utstötte ett bedårande: "Alas! Poor Yorick! I knew him, Horatio!" (sant - det var mina första ord)
Men på ett helt annat vis, ett sånt där metaforiskt vis har det inte alls börjar och är redan över. Öh-ööööööööver!
Jag kommer aldrig att bli något. Jag kommer för evigt att leva i någon annans skugga.
Ja, det är just så hemskt. Ingen överdrift.
Jag har fått en rival. Det kommer att vara så att när jag vill ha något (till exempel en tjock porslinshästa... eller whatever... men ni vet, ett exempel så ni kan visualisera den här hypotetiska händelsen) så kommer alltid vara steget efter. Hon kommer att ha hunnit förre. Kvar står jag, utan tjock porslinshäst, knyter min näve och skriket min ilska upp mot skyarna.
Det låter romantiskt. Det skulle ha varit romantiskt.
Om det inte vore för att hon inte ens vet om att jag finns. Om det inte vore för att allt bara finns i mitt huvud.
Mitt liv är ändå inte över. Jag har möjligheter.
Kan till exempel bli ungdom som löser mysterium. Seriöst, jag är verkligen inne på det här med ungdomar som löser mysterium. Måste bara hitta på en gimmick.
Men på ett helt annat vis, ett sånt där metaforiskt vis har det inte alls börjar och är redan över. Öh-ööööööööver!
Jag kommer aldrig att bli något. Jag kommer för evigt att leva i någon annans skugga.
Ja, det är just så hemskt. Ingen överdrift.
Jag har fått en rival. Det kommer att vara så att när jag vill ha något (till exempel en tjock porslinshästa... eller whatever... men ni vet, ett exempel så ni kan visualisera den här hypotetiska händelsen) så kommer alltid vara steget efter. Hon kommer att ha hunnit förre. Kvar står jag, utan tjock porslinshäst, knyter min näve och skriket min ilska upp mot skyarna.
Det låter romantiskt. Det skulle ha varit romantiskt.
Om det inte vore för att hon inte ens vet om att jag finns. Om det inte vore för att allt bara finns i mitt huvud.
Mitt liv är ändå inte över. Jag har möjligheter.
Kan till exempel bli ungdom som löser mysterium. Seriöst, jag är verkligen inne på det här med ungdomar som löser mysterium. Måste bara hitta på en gimmick.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)