Just nu känns det som om mitt liv är en värre bergochdalbana än vad Dr Polaris någonsin kunde ha upplevt innan han dog och ersattes av den onda affärsmannen. Öm... för er som inte läser DC eller Wikipedia för skojs skull kan jag berätta att Dr Polaris är en man som består av två olika mentala tillstånd (poisitv, negativ) och har någon form av telekinetisk magnetism kraft. Han dog för att han var knäpp och sedan snodde en ond affärsman hans dräkt för att kunna importera illegal arbetskraft från Mexico som han kan utföra onda experiment på... ja, det är storyn i en av mina serietidningar. Den är inte alls konstig.
Varför jämför jag då mitt liv denna galna doktor? Jo, för att jag gått från lycka, ilska och tillslut och till deppighet (igen!) Det där jobbet, ni vet? Ja, just det jobbet. Jag var så här nära! Såååå nära. Men precis innan jag verkligen hade det (igår var då jag officiellt skulle börja) så mejlar fransyskan mig och meddelar att hon inte kommer att ha råd att anställa mig. Va... vad? Det kunde ha varit trevligt om du försökt tagit reda på detta innan du i princip sa att jag hade ett jobb. Jag hade till och med hunnit stänga av "söka jobb" funktionen i min skalle och nu måste jag slå på allt ihop igen.
Jag är så trött på det här. Att söka jobb är mer ansträngande än att faktiskt stiga upp 6.30 varje morgon och städa hotellrum. Kanske är jag en tråkig människa men jag vill ha en rutin! Argh...
Tur att jag har Sara i alla fall. När jag fick mejlet i söndags blev jag nästan gråtfärdig (och svor en hel del) och när Sara kom hem var jag, helt ärligt, mycket hemsk mot henne. Sara gav mig en kram då och sa att det lät som om jag behövde öl. Åh, Sara! Jag älskar dig och ditt resonemang. Igår kom hon hem med chokladmuffins från jobbet och vi tittade på Wall-E (som kanske är utformad som alla andra Pixar filmer men den är så snygg och det finns robotar därför bryr jag mig inte).
Idag ska vi gå ut på Cumberland (som ligger på Cumberland Street... eller Lane) och trösta oss med Guiness eller en Caledonian.
2 kommentarer:
åh vad tråkigt hanna! men jag håller tummarna, det är bara att kämpa på, hur segt och jobbigt det än känns. jag tänker ofta på dig. puss raring.
Chana! *kramar om* gud vad jobbigt! men du ska få se att det läser sig och blir bättre *kramar om igen*
Jag fick ditt vykort och blev mega-super-jätte-glad och lycklig, ljungöl låter sött och gott för mig.^^
jag hade tänt att skicka ett vykort tillbaka men jag har ingen adress.
Jag funderar på att komma till er i januari kanske, det skulle vara mysigt, om jag får.
*ger en till kram*
Skicka en kommentar