Bomont

Det fanns en del som inte trodde att jag skulle börja med boogie woogie-danskurs. Att det var ett skämt. Tänker inte nämna några namn förutom Jossans (HAHA SER NI VAD JAG GJORDE DÄR? Klassisk retorisk slamdunkdafunk precis enligt Ciceros retorikhandbok: Rhetoricus Slamdunkusdafunkus - Artes Urbanus Slamdownus, antagligen ett av antikens verk som är så klassiskt att ni aldrig hört talas om det. Jag tycker bara om Horatios texter innan de blev klassiska så att säga nej jag vet inte vart jag vill komma)

Men nu närmar sig det sista kurstillfället för nybörjarkursen och hörni... den här damen har lyckats få en American Spin tätt följd av en Reverse American Spin att klaffa åtminstone en gång. Till och med i takt till musiken. Jag vet att ni är stolta över mig. Men torka era tårar. TORKA DEM! Usch, jag vet inte inget värre än att folk spiller glädjetårar för mig. Vill hellre att det ska vara tårar av smärta. Då känner man sig levande.

Dans kommer inte naturligt för mig. (paus för skratt pga säger det självklara) men jag gillar att dansa ändå. Typ precis som Ikaros som flög för nära solen. Jag tror att det är precis så. Men när musiken kör igång och 50-talets rock tar tag i denna kropp finns det inget hopp om bot eller bättring. Eller ja, lite bättring. Jag blir i alla fall inte sämre på att dansa. Och så har jag kul. Galet kul. Så kul att det borde vara illegalt.

Ibland är jag rädd för att polisen ska rusa in och bara: "Så här kul ska vi inte ha det! Det är en dag imorgon också!" men mina fötter och jag har alldeles för kul.
"Hold your horses, Hanna!" skriker polisen åt mig (eller så kallar de mig vid mitt nya smeknamn, Boogie Woogie Passion)
Men det är försent. Alldeles försent. Mina fötter är Spirit Hästen Från Vildmarken, The Black Beauty och andra kända filmhästar plus den där hunden som kunde spela basket samt de där grabbarna från gatan som lärde sig spela hockey i Mighty Ducks.

Vacker är min dans men dåraktigt. Ack sådan hängivelse. Poliserna fäller unisont en enda tår som sakta rinner ner för deras kinder innan de unisont tacklar mig till marken.
"Vad är det här?" vrålar jag medan de släpar mig ur salen, "Staden i Footloose eller?!?!" och "Ni kan stoppa mig men ni kan aldrig stoppa musiken som jag hör i mina fötter."
Poliserna ser oroligt på varandra, "Vi kanske öh... borde kolla upp det där? Hör du ofta musik i dina fötter?"
"Alltid," säger jag allvarligt och himlar vilt med ögonen.

Vi säger sen att jag moonwalkade in i evigheten. På det hela taget var det en upplyftande berättelse känner ni när ni läst klart.