Servitören försökte passera vårt bord obemärkt men snabb som en kobra flög min hand ut och haffade honom.
"Sifu Servitör, ett par av era sumpigaste vårrullar för mig och mój compine, s'il vous plaîs," bad jag honom världsvant.
Servitören
flyttade undan min hand genom att varsamt lyfta den från hans arm och
grepa den mellan tummen och pekfingret. Hans läppar kröktes i en grimas.
"Och
en sån där öl som ni har," jag nickade menande, "Du vet, man vet knappt
om det är vatten eller humledryck men mot slutet av kvällen har man blivit fuktig nog för att Noak verkar torr nog för att vara ordförande i nykterhetsförbundet."
Servitören himlade med ögonen, värdigt en scen i Excorsisten.
Jag
lutade mig tillbaka i det rödvadderade sätet, formade händerna till ett
litet tak och betraktade min vän som bjudit ut mig på kinakrog, "Nå, vad är problemet?"
Hon blinkade par gånger innan hon tillslut kunde pressa fram: "Jag älskar honom!" och det fanns sann smärta i hennes röst.
Inte en sån där billig kopia, t.ex. när den enda kaffemaskinen på
jobbet som gör gott kaffe är urfunktion en måndagmorgon.
"Jag älskar honom så!" upprepade min vän.
Jag la huvudet på sne, åt vänster och kuttrade: "Åååh!"
Hon höll handen för ögonen, "Men han älskar inte mig!"
Jag la huvudet på sne, åt höger och ojade: Åååh!"
Servitören seglade in, placerade ut vår buffé av vårrular och öl innan han seglade vidare.
"Jag förstår inte!" jämrade min vän sig och saltade vårrullarna med sina stora tårar, "Jag älskar honom men han älskar inte mig. Hur går det ihop? Jag vill ju ha honom."
"Det
är det som kruxet. Det går inte ihop. Det är ett... " jag gjorde en
dramatisk paus, sörplade i mig ett par vårrullar och tuggade lite öl och
rapade fram: "... ett muuurrrpphh-sterium."
Min vän tuggade sorgset på en vattenkastanj som knastrade munter mellan hennes tänder, "Va?"
"Lugn, jag kan förklara. Jag har sett saker som du aldrig kommer att förstå. Hatshepsutiska
slagskepp i glänsade koppar som seglat längs med Orions axlar.
Transdimensionella barriärer som slitits sönder som en hand mellan
skördetröskas tänder. När jag dör kommer alla dessa ögonblick kommer att
förloras... i tiden... som... tårar... i regnet. Det är dags... att
dö."
"Citerar du Roy Batty från Blade Runner?" anklagade min vän.
"Filmen, inte boken," sa jag, "Men min poäng är att trots allt det här är mannen
fortfarande det största mysteriet jag någonsin stött på."
"Som
prisbelönt kärnfysiker kan jag bara hålla med. Jag har betraktade
världens minsta byggstenar och slungat dem med sådan kraft, men mannen
är fortfarande det största mysteriet. Du har det bra du," suckade hon,
"Du behöver bara handskas med det täcka könet, vi är inte lika
komplicerade. Man skulle kanske bli lesbisk."
"Det vill du nog
inte," sa jag en smula tankspritt, funderade över när jag hade haft tid
för att bli vän med en prisbelönt kärnfysiker, "Byråkratin är gräslig
för att få ens få titta på tillståndsformuläret. Så du menar att du tycker om
honom?"
Hon nickade.
"... men han tycker inte om dig?"
Hon nickade igen.
"Förbryllande!
Vi kan lösa det här på enklast sätt. Vi måste ta reda på allt vi vet om
den här personen, tuffa till dig samt vinna Bandkampen för att använda
prispengarna till att rädda barnhuset. Att du vinner pojken på slutet säger sig själv, oavsett hans tidigare känslor. Faktum är, ju mer han ogillat dig desto större chans är det att ni blir ett."
Den känslige unge mannen som satt bredvid oss harklade sig lite diskret, "Förlåt, men minns ni ens att ni bjöd med mig?"
Min väns öppnade munnen men inget ljud kom ut (möjligtvis ett tyst "så näpen!")
Jag viftade undan hans fråga, "Bli inte hysterisk, va."
"Jag är inte- "
Jag pressade min hand över hans mun, "Ssshh! Förklarar nu vad som är problemet för dig så kan jag lösa det här kärleksdilemmat."
"Det är inget dilemma! Det är väldigt enkelt. Jag känner helt enkelt inte på samma sätt som hon gör.
Jag stirrade konfunderat på honom, "Men vad menar han egentligen?"
Min
vän slog ut med armarna, "Det är ju det jag menar! Våra tankar är
fundamentalt olika. Som om de var olika språk. Hans har sjutton olika
ord för 'körsbärsträd' och mitt har ett enda ord för 'frustrationen när man
tappar menskoppen i toaletten'."
"Han är som ett väsen,"
kommenterade jag och sträckte försiktigt fram handen mot honom,
handflatan upp för att inte skrämma bort honom, "En fager näck i silver bäcken."
Den känslige unge mannen som bara för ett par veckor sen hade varit övertygad om att han hatade kallprat och att han läst På spaning efter den tid som flytt av
Marcel Proust. Nu var han knappt säker på att han verkligen fanns och
inte var ett komposit av flera olika personligheter som hon den där hade
stött på. Men nu började han känna hur hans lungor darrade av hans
irriterade andetag. Det var betryggande påtagligt.
"Ni säger att mannen är ett mysterium," sa han och rösten höll knappt under vikten av hans känsliga känslor.
"Det största!" utbrast min vän harmset.
"Vem sköt Kennedy? En smula i jämförelse med den saftigt mystiska manskakan," förtydligade jag.
"Mmm... manskaka... " min vän gled ner i rännstenen med blicken och tankarna.
"Fokusera!"
jag knäppte irriterat med fingrarna. Tackade min lyckliga stjärna
över att jag inte höll på så där eftersom jag klarat testet och fått bli
lesbisk. Det hade varit ett mycket svårt test med medeltunga vikter och
om tåg X färdas från stad Y medan Albert har 15 äpplen hur mycket volym
kommer besvikelsen över livet att pressa undan i badkaret?
Den
känslige unge mannen fortsatte: "Men då ni säger att mannen är det enda
ni inte förstår... då betyder det att kvinnor inte är mysterium för?
Vågar ni påstå att ni förstår ungefär hälften av mänskligeheten utan
problem?"
"Vi är löjligt okomplicerade, ge oss matachade mascaramärken och en gemensam fiende och vi är vänner för evigt," förklarade jag. Vi brölade nöjt och utförde en high-five vars form var felfri.
Den
känslige mannen andaders djupt. Hans mjölkvita barm hävde sig sensuellt. Vi antog att
den gjorde det. Han hade skjorta så vi kunde inte se men vi antog att
hans mjölkvita barm hävde sig under skjortan på ett sensuellt vis.
Han
antog en talares ställning. Bredbent, axlarna dragna bakåt och ena
handen placerad över hjärtat som för att hindra all passion skulle komma
ut på en gång.
"Är vi inte alla människor?" frågade han och
höjde retoriskt på vänstra ögonbrynet, "Vi är alla människor! I grund
och botten är vi av samma skrot och korn. Vi gråter, vi skratter, vi
blöder och vi gillar tabascoindränkta bananer på vår pizza. Män är inte mer mystiska än mänskligheten i sig. Dra inte på er en
falsk mask av tolerans genom att systematiskt förandra oss. Vi är inte
den Andre lika lite som att ni, för oss, är den Andra. Vi är människor.
Världen och livet är den varma tungan hos ett barn som fångar unika
snöflingor på tungspetsen. Barnet
är snart vuxen och snöflingor smälter snabbt," han tog efter andan och
nästan skrek, "Förgängligheten är den enda sanningen! Att vi skiljer oss
åt är den sanna lögnen!"
Han såg förväntansfullt på oss, hans blick lika varmt som ett svärd doppat i fiendens blod.
Min vän suckade. Jag la handen över munnen.
I kör sa vi: "Åh är det inte bedårande? Han pratar som en person!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar