Äntligen!

Det har äntligen hänt. Nu bor och jobbar här i fagra Edinburgh! Solen kommer fram och molnen delar på sig, inte en droppe har fallit på två dagar och jag är fruktansvärt nöjd. Nämnde jag att jag har ett jobb? Det tål att nämnas flera gånger.

Jag är nu kock och hembiträde på Albyn Guesthouse i Edinburgh. Min boss är Lydie, en strikt och gravid fransyska (vet inte om det är något samband där) och min kollega och tillfälliga läromästare är Patricia från Polen (jag kallar henne Polska Patti) som älskade mitt hår.
Började jobba idag och fick lära mig hur Lydie ville att vi skulle vika handdukarna, badmattorna och den lösa änden på toalettpappret. På måndag ska Lydie visa mig hur det ska gå till i köket. Är dock nervös eftersom både Lydie och Polska Patti har sagt att Lydie har ett temprament (ah, dessa fransyskor) och att hon kan bli fruktansvärd om man till exempel viker toalettpappret fel. Vet inte om hennes temprament förbättras av att hon är gravid med sitt första barn.

Så nu kommer jag inte låta som The Sean när jag talar engelska utan antagligen en mix av polsk och fransk accent. "Ee 'orrible!"

Och så fyller min underbare lillebror 17 år! Han blir så mycket underbarare när man inte träffar honom varje dag och tvingas stå ut med att han ockuperar badrummet och citerar Notorious B.I.G eller nåt. Åh, tänk så tiden rinner ifrån oss, min broder! Jag minns det som igår när du var en Michelingubbe med guldlockar som jag försökte låsa in i en flyttkartong. Det var tider det! Innan du växte upp och helt plötsligt kunde ge igen. Hm... jag har i alla fall hunnit att tillfoga ett par trauman.