Efter alla dessa år av abstinens och kuppförsök (min bror har samma kortsiktiga attityd som en torsk- eller valfiskare... heter det förresten valfiskare? Det är inte en fisk (tack lågstadiet) så kanske heter det valfångare... jägare? Men jag avviker från ämnet;) får man äntligen äta torks igen. Den allra bästa fisken. Min lycka känner inga gränser.
Snart kommer jag försätta mig själv i exil på en öde, avlägsen och svårtillgänglig ö. Fast den är inte helt öde... och fasligt långt är det inte heller... dessutom går det en bron från fastlandet över till den ö det gäller. Kanske inte en helt fruktansvärd exil när jag tänker efter. Inte mycket till exil när man tänker på att den tilltänkta ön är Öland.
Såg till att rösta då jag kommer att vara avskuren från verkligenhet ett par dar framöver. Sånt brukar försvåra själva röstmomentet. Drog även med min Far, som givetvis prompt bestämde sig för att förlägga sitt leg. Jag svär, han gör sånt här bara för gå mig på nerverna. Trots det lyckades han få rösta ändå. Han hittade tillslut sin legitimation; den låg överraskande nog i hans... plånbok. Osannolikt! Fullkomligt oväntat!
Efteråt:
Far: Nå min Dotter, hur kändes det att få rösta för första gången?
Jag: Åh, Far! Det finns ingen större glädje att få göra sin plikt i ett demokratiskt samhälle.
Sen åt jag resterna av min födelsedagstårta och det var kanske ännu bättre.
Nästa vecka börjar jobba vilket känns kul. Att vara en arbetslös odåga är bara kul ett tag sedan börjar hjärnan att förtvina och man behöver ett jobb eller så startar man en Fight Club med de andra arbetslösa odågorna. Har jag hört i alla fall.
Misstänker att jag kommer få frågan; ”Ska du inte följa din Mors fotspår och bli doktor?” eftersom jag kommer att jobba på infektionsklinken. Funderar dra gamla;
- Jag har funderat på att bli obducent för då får man tillfälle att dra den här vitsen; ”Kanske undrar ni hur jag klarar av ett jobb som det här... sanningen är att hemligheten är att har en femårig flickas hjärta.... jag har det i en burk på mitt skrivbord vill du se?”
Det brukar alltid locka fram ett osäkert skratt eller två.
Nej, nu ska jag betala mina räkningar och titta på en kanadensisk tecknad serie med Peter Lorre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar