Min ärkefiende, åh min ärkefiende...

Martin Birck är min sämsta låtsaskompis.

Han ser ett moln, begrundar dess bräcklighet, jämför det med kärleken och så börjar han gråta.

Han är en lipsill och det ska komma från Lilla Fröken Jag Var Ett Känsligt Barn som stup i kvarten hade stora tårar rullande ner för kinderna. Heta tårar. Heta tårar fyllda med sorg över hur det stod till med världen och- äh, okej jag grät mest när jag såg Alf. DET VAR EN FÖR SJUK SERIE. Jag hatar den. Så mycket hat.

Dock kommer inte ens mitt hat mot sitcoms där lurviga dockor har huvudrollen i närheten av det hat jag reserverat åt min ärkefiende men jag återkommer till det senare.

Martin Birck är kanske en lipsill men han är trevlig att åka buss med. Man slår sig ner, fiskar upp boken ur väskan. Håller den ordentligt så att alla kan se att det är Martin Bircks Ungdom jag läser. Ibland låter jag boken sjunka ner och stirrar ut genom fönstret med en djup, fundersam min. Man kan riktigt ser hur jag begrundar saker å ting. Typ... livet och... vadhettere... känslor?

Är så fruktansvärt litterär. Man bara kollapsar.

Men då... då går HON på bussen.

Har alltid tyckt det verkade romantiskt att ha en ärkefiende. Vi skulle vara låsta vid varandra i kedjor vars länkar bestod av den hårfina gränsen mellan hat och kärlek. Våra omloppsbanor skulle för evigt vara dömda/välsignade att korsa varandra.

Vi skulle stå i regnet och våra skrik skulle överösta resten av världens oljud. Ni vet. Sånt där Unge Wertherstrunt. Mannen inte godiset. Typ vårt förnuft skulle styras av... känslor eller nåt. Personkemi, va. Lite som att vara gift fast man försöker lägga krokben för varandra och saker exploderar.

Okej, ganska mycket exakt som att var gift. Haha. Skämtet här var att ingen kan vara lycklig i ett äktenskap. Haha. Subtexten är att kvinnor gillar att tjata.

Jag brukade tro att det var romantiskt att ha en ärkefiende. Jag brukade drömma om att få en egen ärkefiende. Helst en som hade korta shorts men jag försökte vara öppen och inte ha alltför många krav.

Jag fick inga korta shorts. Inte ens såna där khakishorts som inte kan bestämma sig. Vad jag fick var rätt och slätt... HON.

Den här veckan, varje morgon och idag när jag skulle åka hem, har samma kvinna/tjej/demon suttit bredvid eller i närheten av mig. Hennes huvud pryds av demonisk gloria... ett par läckande hörlurar och hon lyssnar på SAMMA FUCKING LÅT VARJE MORGON... och uppenbarligen eftermiddag. SAMMA LÅT!

Ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff..........

Jag hatar henne. Jag hatar henne såsåsåsåsåså mycket. Drömmer att bara slita av henne hörlurarna och vråla: Vad är det för fel med dig!?! Får du nån form av sadistisk njutning av att förstöra hela bussens morgon?
Resten av bussen: Errr... det är lugnt. Vi överlever.
Jag: Hör du inte hur alla lider?!?!
RaB: Verkligen, det är lugnt. It's coooool. Vi ska av på nästa hållplats såatteh...
Jag: Hur kan du leva med dig själv? Här! Ta min matlåda om du så gärna vill förstöra mitt liv, blir du glad då? Om jag svälter ihjäl. Titta! (lägger mig på bussgolvet) Jag ger upp. Nu dör jag. AV SVÄLT! För du tog min lunchlåda.
HON: ... du menar den här platspåsen med geggiga spenatblad.
Jag: Jag kan inte höra ett ord du säger. ÄR DÖD. Och dina hörlurar låter alldeles för mycket. HÖR INTE ETT ORD.
RaB: Ingen hör någonting som du vrålar.
Jag: MIN VREDE ÄR RÄTTFÄRDIGAD.

Självklart kommer aldrig det här att hända. Kommer bara sitta där och se arg ut. Och lida i det tysta. Låta ilskan förtära mig inifrån och ut. Ett gift som ligger och kokar i magen och äter upp först gallblåsan, sedan hjärtat och sen-
Martin Birck: Tror du inte att du överreagerar lite?
Jag: Äh... öm... jo kanske lite (sjunker ihop)
Martin Birck: Vill du gå till saluhallen, titta på roliga ostar och gråta lite?
Jag: (nickar tyst)
Martin Birck: Kom så går vi.

Martin Birck är min bästa låtsaskompis. Jag har dömt honom för hårt. men lite av en lipsill är han ändå.
MB: Sa du nåt?
Jag: FINT VÄDER VI HAR ÄNDÅ. Brittsommar. Mycket moln. Fluffiga, lätta moln.
MB: Ja, moln... som är så bräckliga... mmmmrmrrrrmrrrrrrmmmmmrmr... (ögonen fylls med tårar)