Tappa greppet

En helt vanlig dag.

Sätter på radion. Lyssnar på Studentradions kanske bästa program; I Nörd och Lust. Kanske det Bästa Namnet. Det Allra Bästa Namnet.

Det enda jag hinner höra innan allt blir svart är en bokrecension. Av Terry Pratchetts senaste bok, I shall wear midnight. Det nämndes att i denna bok gör skivvärldens enda kvinnliga trollkarl, Eskarina Smith, en comeback. Det sista jag hör är recenseneten som sgäer: "Jag kan inte vara det enda fanatiska Pratchettfan som undrat vad som hände med henne."

Nej. Definitivt inte.

När jag återfick mitt förnuft satt jag framför en dator och hade precis beställt I shall wear midnight och Unseen Academicals. Plus en novellsamling med femton "Jeeves and Wooster" noveller och den ultimata Peter Lorre biografin, The Lost One.



Det så kallade Internet, pengar och ett brinnande intresse för det skrivna ordet är en något farligt kombination.

Speciellt som Dante ligger och lurar runt hörnet. Men jag tog mig faktiskt igenom de flesta sångerna i Inferno och som tur var behövde man inte läsa några sånger ur paradisdelen. Dessutom vill jag ta tillfället i akt att stoltsera med att jag faktiskt redan läst Inferno på gymnasiet. Ha! Att läsa böcker tycker jag är enkelt.

Ännu enklare tycker jag det är att vara lite för pretto.

Som att nästan börja gråta av lycka när jag faktiskt känner till en nobelpristagare sen tidigare. Eller som när jag faktiskt började gråta när jag kom ihåg att det faktiskt inte är en så stor grej att känna till just den här nobelpristagaren.

Men jag har ju alltid Heinrich Böll att ty mig till.

PS. När man ringer till mig för att berätta att jag vunnit årets nobelpris i litteratur tänker jag säga: "JAG ÄR I EN KREATIV FAS! OKEJ!?!?" och sedan brista ut i gråt.... varför är jag maniskt hysterisk även i mina dagdrömmar? DS.