Håller med spännande grejor. Så spännande att... whoa... måste ta ett djup andetag. (aaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh)
Okej. Redo. Jobbar med ett eget projekt som jag tror, nu när jag är i den förberedande fasen, att det kan bli fantastiskt. Ska intervjua en massa människor vilka fantasidialoger de vill höra. Tror verkligen det kan bli intressant.
Men vad är det jag säger? Förberedande fasen? Vad jag menar, givetvis, är att jag befinner mig i en KREATIV FAS. Jag utsöndrar kreativitet genom porerna just nu och ja, det är lite äckligt men... vänta... öh, det kanske inte är kreativitet så mycket som det är svett nu när jag ser efter ordentligt.
(blod svett tårar?)
Nej, bara svett än så länge även om jag planerar att investera ett par centiliter blod, svett och tårar i det här projektet. Bildligt.
Tror tyvärr att jag håller på att bli lite sjuk. Ska alltså hem tidigt idag för att sova och slicka på öm... saltstenar? Nej, nej... det är öh... kor? Kor som gör det...
C-VITAMIN! Det är det jag ska ha. Inte saltstenar. Vad snackar jag om?
(hur skulle jag kunna veta det?)
Åh tyst. Errrr... veckan som gått, va... har deltagit i höststädningen på gården. Samlades i en trappuppgång med ett gäng lagom positiva typer. Städuppgifter började delas ut. Alla snappade åt sig lätta uppgifter illa kvickt. Tillslut kom vi till soprummet.
- Kan någon ta soprummet? Det är inte såååå mycket jobb egentligen.
Tystnad. Tankar gick till soprummet. Det stinkande soprummet.
- Soprummet... soprummet... någon som kan? Någon? Ingen alls Anyone? Anyone? Anyone? Bueller?
Då... djupt inom mig vaknade något till liv. Något som viskade hest: "Now it's your time to shine!" Hela mitt jag darrade till som en perfekt crème brûlée. Brrr!
Med en bestämd min tog jag ett steg fram, ett steg ur den ansiktslösa och menlösa gruppen (eller kanske till och med pöbeln?) och med stadig stämma sa jag, min röst ekade mäktigt i trapphuset, "Jag kan ta soprummet!"
Tystnad men en tystnad fylld med respekt och typ... känslor? Och då!
Ännu en som samlats för den gemensamma städningen tog ett steg fram: "Jag kan också ta sopprummet!"
Jag blev euforisk och därmed oaktsam. Jag log och eftersom jag var oaktsam blev det mitt vanliga Psykopat TM leende. För nytillkomna läsare kan jag berätta att det är leendet som börjar som ett helt normalt leende men sen förlorar jag kontrollen och det blir inte ett leende som det blir att jag helt enkelt drar mungiporna uppåt och blottar gaddarna. Ett utsvultet vargflin kan man säga. Men det är inte kött jag hungrar efter (jo lite... bildligt talat... en metafor... äh) utan skämt. Det är nästan värre.
Gruppen ryggade tillbaka lite och deras skräck blev total när jag utbrast: "Haha! Kör vi en Spartacus nu?"
Tystnad. En fullkomligt oförstående tystnad.
Jag fick anta, att nej, vi körde inte en Spartacus. The story of my life, va.
Beklagade mig senare för Hatten som också såg lite lätt frågande ut. Jag förklarade att "köra en Spartacus" är en parafras på scenen i filmen Spartacus, när The Bad Guys har kommit för att göra slut på Spartacus. De ställer sig framför alla slavar och undrar: "Vem av er är Spartacus?"
De visste inte hur Spartacus såg ut, det var därför de frågade. Bara så ni vet.
Eftersom Spartacus var en sån karl går han genast fram och deklarerar: "Jag är Spartacus!"
Men åh, den mannen! Han har inspirerat sånt mod i sina kamrater att nästan genast utropar en annan man: "Nej, jag är Spartacus!" och snart deklarerar alla: "Jag är Spartacus [och det är min fru också]!”
Det är min dröm att en enda gång, få starta en Spartacuskedjereaktion. Även om något så enkelt som att städa det stinkande soprummet.
Min dröm är också att lyckas pricka in precis rätt tillfälle för en "slow clap". Seriöst, det är stört hur dålig jag är på den stilfullt långsamma applåden för att demonstrera förakt. Jag ser mest ut som jag fått nåt sorts anfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar