När man är liten är man full av förundran. Men efter ett tag ersätts förundran med hormoner. Det är då man glömmer bort att tänka på hur fantastiskt världen är och istället tänker man bara på tjejer alt. killar hela tiden. Jag var dock ett undantag. Tänkte bara på Michael J Fox. Fast inte på ett konstigt sätt.
Sen ersätts Michael J Fox en ständig sarkasminställning i hjärnan och sen går man vara runt och är så där blasé. Tuggar tuggummi och stirrar tomt framför sig. Det är därför vi måste värdesätta de små händelserna som plötsligt fyller oss med förundran ännu en gång.
Som till exempel mannen med den jättestora cykeln i Uppsala. Ni har säkert sett väldigt små cyklar förut. De brukas ofta av mycket, mycket korta vuxna, så kallade barn och/eller småfolket. Men den här mannen hade en jättestor cykel. Själva karmen var ganska normal men se hjulen... tänk er en viktoriansk cykel. Tänk er sedan hjulen lite, inte mycket utan lite mindre. De är båda lika stora.
Vi såg honom cykla förbi en dag i Flogsta. Han svävade fram längs de slitna cykelvägarna som en hägring. Så många frågor!
Hur kom han upp på cykeln?
Hur kom han av?
Hur gjorde han vid rödljus?
Vad var cykelns syfte?
Anna Guld ringde precis upp för att berätta att hon hade fått tag i honom. Hon hade sett honom och precis som kan förvänta sig av denna donna. Hon hade ställt alla de viktiga frågorna.
Han hoppade av vid rödljus eller hittade en lyktstolpe.
Han hade en liten specialkonstruktion som han fällde ut för att komma upp på cykeln.
Han hade byggt cykeln själv.
Men varför då? undrade Anna Guld.
"Lite kul måste man väl få ha," svarade cykelmannen.
Och där dog all min barnsliga förundran igen. Det fanns inget mer. Som Anna uttryckte det: "Han levde genom cykeln."
Cykeln var mer än mannen. Han blott ett tomt tacoskal utan någon kryddig fyllning.
Ibland tjänar mysterium på att förbli olösta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar